Interpellationssvar - 2016-10-20

Svar på interpellationer

Herr talman! Ärade ledamöter! Fru Johnsson Fornarve har frågat mig om jag har för avsikt att vidta åtgärder för att diversifiera biståndet till de västsahariska flyktinglägren för att kompensera för det svenska biståndet av makrill, som upphör i mitten av 2017. Hon har också frågat mig vilka initiativ jag avser att ta för att svenskt bistånd ska gå till den del av Västsahara som är under Polisarios kontroll.

Sverige bistår de västsahariska flyktingarna med humanitärt bistånd sedan länge. Utöver det omfattande kärnstöd som Sverige ger beslutade Sida tidigare i år att öka det humanitära stödet till de västsahariska flyktingarna till drygt 15 miljoner kronor. Beslutet innebär att det svenska humanitära biståndet till västsahariska flyktingar under 2016 förväntas bli mer omfattande än på flera år.

Vårt stöd kanaliseras dels genom Sida, dels genom internationella humanitära organisationer till vilka Sverige ger omfattande icke-öronmärkt stöd. Till de humanitära organisationer som Sverige stöttar, och som är involverade i att bistå de västsahariska flyktingarna med exempelvis livsmedel och hälsovård, hör FN:s flyktingkommissariat, UNHCR, och FN:s världslivsmedelsprogram, World Food Programme. Sverige bidrar också via EU-budgeten till Echos insatser i lägren.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Svenskt humanitärt bistånd baseras på humanitära behov och på de humanitära principerna om humanitet, opartiskhet, oberoende och neutralitet. Därtill kommer att Sida ska använda humanitära anslag effektivt och strategiskt för att kunna hjälpa så många nödlidande som möjligt. Sida lever upp till dessa principer. Likaså har World Food Programme förmåga och expertis att sätta samman näringsriktiga livsmedelsransoner.

De västsahariska flyktingarna befinner sig till största delen på algeriskt territorium, och humanitära insatser sker därför där flyktingarna finns. Om humanitära behov uppstår på andra geografiska områden finns det inget principiellt hinder för att bistå även där.

Slutligen vill jag påpeka att Sveriges stöd till de västsahariska flyktingarna kommer att fortsätta, precis som vårt stöd till FN-organisationernas kärnbudgetar. Vi verkar samtidigt för att fler länder och aktörer ska bidra till de olika humanitära kriser som pågår, till exempel i Västsahara. Vi har därför löpande kontakt med de länder som är mest engagerade i frågan.

Herr talman! Tack, ministern, för svaret på min interpellation! Jag välkomnar ministerns svar om att biståndet till de västsahariska flyktinglägren kommer att öka. Det är viktigt att Sverige fortsätter att ge ett bra bistånd och att detta stöd inte prioriteras ned i skuggan av mer akuta konflikter.

De västsahariska flyktinglägren är mycket välorganiserade och demokratiskt uppbyggda. Det betyder att det bistånd som vi skickar in verkligen kommer folket till del och fördelas på ett rättvist sätt efter behov.

En stor del av den västsahariska befolkningen lever sedan mer än 40 år i flyktingläger i saharisk öken i södra Algeriet, som en direkt följd av Marockos illegala ockupation av landet. Det är en ockupation som bedöms som rättsvidrig av bland annat den internationella domstolen i Haag - det här känner ministern naturligtvis väl till.

Förhållandena i lägren är mycket svåra. Man är helt beroende av stöd och hjälp utifrån för sin överlevnad. Den svåra situationen förvärrades ytterligare under förra hösten då lägren drabbades av ett omfattande regnoväder. Jag besökte de västsahariska flyktinglägren i december förra året och kunde med egna ögon se den förödelse som regnandet hade orsakat. Det var tusentals raserade hus och skolor och förstörda vägar och ungefär 20 000 hemlösa familjer.

Tyvärr har man under de senaste åren kunnat se en negativ trend vad det gäller biståndet till de västsahariska lägren från omvärlden. Ett exempel på det är att FN har fått minskade anslag, att det spanska stödet, som har varit väldigt omfattande, drastiskt har dragits ned och att även EU har dragit ned på sitt stöd.

Mot den bakgrunden är det väldigt bra att Sveriges stöd till lägren kommer att öka - det kommer då i huvudsak att kanaliseras genom strategiska partner, däribland flera FN-organ. Men det betyder också att den näringsrika makrillen, som den svenska organisationen Praktisk Solidaritet har bistått med sedan 2006, troligtvis kommer att försvinna som bistånd under 2017. Makrillen är den enda regelbundna proteinkälla som de västsahariska flyktingarna i dag får.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Varierad mat är väldigt betydelsefullt för hälsan. Näringstillförseln i de västsahariska flyktinglägren är dålig enligt internationell standard. 78 procent av de gravida kvinnorna lider av anemi. Av barnen under fem år lider 25 procent av kronisk felnäring, 56 procent av anemi och 30 procent av kortväxthet.

Ministern säger i sitt svar att World Food Programme har förmåga och expertis att sätta samman näringsriktiga livsmedelsransoner. Men tyvärr skickar organisationen bistånd som är anpassat till människor som befinner sig i en katastrofsituation under en kort tid. Det är alltså inte anpassat till människor som lever som flyktingar under flera år. Den mat som World Food Programme levererar är alltför ensidig och bristfällig. Den behöver kompletteras med andra produkter som frukt, grönsaker och animaliska proteiner.

Den viktiga proteinkälla som så väl behövs och som till stora delar utgörs av makrillen hotar nu att upphöra. Det tycker jag är väldigt olyckligt. Jag tycker inte att jag har fått tillräckliga svar på om ministern har fått garantier för att detta viktiga bistånd kommer att kompenseras och i så fall hur.

Herr talman! Jag tycker att detta är en viktig debatt och vill tacka Lotta Johnsson Fornarve, som har initierat den.

Marocko har ockuperat Västsahara sedan mitten av 1970-talet. Det är egentligen Afrikas sista ockupation - den finns fortfarande. Det är inte acceptabelt att det ska fortgå på det sätt som det gör. Därför är det väldigt viktigt att omvärlden fortsätter att visa solidaritet med Västsahara och det västsahariska folket och därmed väldigt tydligt fördömer Marockos ockupation.

Det är bra att höra från ministern att vi ökar biståndet till flyktingarna i de västsahariska lägren i södra Algeriet. Jag noterar också med visst intresse svaret på Lotta Johnsson Fornarves fråga om Sverige kan ge bistånd till de områden som kontrolleras av Polisario. Sverige har inte några principiella invändningar mot att ge bistånd även till de områdena. Det tycker jag är väldigt positivt, för där tror jag också att det finns väldigt stora behov.

Jag har också besökt flyktinglägren omkring Tindouf i södra Algeriet och kan vittna om att behoven är enorma. De har blivit ännu större de senaste åren i och med extrema väderhändelser och liknande.

Men det är inte bara mer bistånd och humanitärt arbete som behövs, utan det behövs också mer politiskt agerande från Sverige. Några saker som jag i det här sammanhanget skulle vilja lyfta upp är till exempel det fiske- och jordbruksavtal som EU har med Marocko och som EU:s tribunal glädjande nog för ungefär ett år sedan dömde ut i en dom i den lägre instansen i EU-domstolen.

Den här domen har EU:s ministrar överklagat, och det förvånar mig och gör mig väldigt besviken att även Sverige som land är med och överklagar denna viktiga dom. Domen säger att avtalet med Marocko var helt illegitimt och att Marocko använder det ockuperade området för att fiska och dra annan nytta av ockupationen. Därför tycker jag att det är så beklagligt att Sverige var med och överklagade EU-domen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tycker också att det vore på sin plats att regeringen följde det tillkännagivande som vi har gjort här i kammaren, nämligen att erkänna Västsahara som land. Det är en majoritet i riksdagen som vill göra det, och en mängd länder - ungefär ett 80-tal länder, främst de afrikanska länderna - har redan erkänt Västsahara som land. Det skulle vara en väldigt viktig politisk markering.

Jag kommer ju att ha en debatt senare här med ministern om klimatpolitik. Snart inleds klimattoppmötet COP 22 i Marrakech i Marocko. Det är ett väldigt viktigt möte, men jag måste säga att jag tycker att Marocko är en olämplig värd för detta klimattoppmöte. Det borde inte hållas där, för man ska inte ha sådana här viktiga möten i länder som är ockupationsmakter.

Nu kommer det här mötet att hållas ändå, och jag förstår att ministern reser dit eftersom klimatfrågan är väldigt viktig. Men jag hade önskat att man hade enats om en annan värdnation för detta viktiga möte.

Herr talman! Det är jättebra att Lotta Johnsson Fornarve lyfter fram denna viktiga fråga och att vi fortsätter att debattera. Ett av de områden där Sverige ändå bistår Västsahara är just det humanitära. Den här konflikten har, precis som beskrivits tidigare här i debatten, skapat en utdragen flyktingsituation och betydande mänskligt lidande. Dessutom blockerar konflikten regional utveckling över tid, vilket gör att de humanitära insatserna kommer att vara livsavgörande under lång tid.

Den översyn som Sverige gjorde visar också på behovet av en utveckling av det svenska biståndet till Västsahara. Jag tycker att ministern här i dag också har visat att vi gör det och att vi anpassar oss till det rådande läget. Det humanitära biståndet har ökat, och Sverige följer noga utvecklingen i Västsahara.

Det jag skulle vilja tillägga är att Sida är en självständig myndighet, och att ministern ska ansvara för innehållet i matransonen blir på något vis orimligt. Men självklart är det oerhört viktigt att vi inser att det här är ett långsiktigt och livsavgörande humanitärt stöd och att vi måste se till att finansiera det tillräckligt.

Precis som Lotta Johnsson Fornarve säger måste vi därför garantera att den här krisen inte överskuggas av andra akuta kriser, och det tycker jag att Sverige visar att vi inte kommer att tillåta.

Herr talman! Tack för alla inlägg och tack, framför allt, för rapporterna från tillståndet i lägren i Tindouf! Precis som Lotta Johnsson Fornarve och Jens Holm har även jag besökt flyktinglägren i Tindouf och vet hur svår situationen är där. Det finns även positiv utveckling i lägren, men nu har de här regnen naturligtvis gjort att det har blivit oerhört svårt.

Vi kan med oro konstatera att EU har dragit ned sitt stöd, och det är flera av EU:s medlemsländer som också har dragit in sina bilaterala stöd till Västsahara och just till flyktinglägren i Tindouf. Med anledning av detta har Sverige tillsammans med de EU-länder som ger bilateralt stöd - förutom Sverige bland annat Tyskland, Italien, Luxemburg och även Spanien - skrivit ett brev till kommissionen och till Echo för att säga att vi är oroade över situationen. Vi säger också att vi gärna vill vara mer aktiva också i en dialog om hur man kan se över detta så att denna flyktingsituation, en av de allra mest utdragna i världen, inte glöms bort.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Naturligtvis måste man också se helheten när de humanitära behoven i världen har fyrdubblats på tio år. Vi har 130 miljoner människor i behov av humanitär hjälp just nu, och FN:s appeller till de allra mest nödställda är bara uppfyllda till knappt hälften.

Det här är naturligtvis i sin helhet en fullständigt oacceptabel situation. Vi ser fler och fler krig och konflikter och även fler och fler naturkatastrofer som gör att de humanitära behoven blir oerhört stora. Vi har alltså stora utmaningar.

Sverige är en av de största humanitära givarna i världen, och vi har trots allt ökat vårt öronmärkta stöd till just de västsahariska flyktingarna i år. Jag vill också understryka att det är Sida som myndighet som har som självständigt uppdrag att omsätta regeringens politik i praktiken. Det gäller även det humanitära biståndet. De humanitära principerna ska alltså följas, och de som har störst behov ska naturligtvis prioriteras. Sida fattar självständiga beslut om vilka samarbetspartner som ska användas och vilka partnerskap som ska ingås. Behovet av näringsriktig kost tas alltså med av Sida i en helhetsbedömning, och därefter väljer de samarbetspartner.

Regeringen är naturligtvis involverad i dialog med exempelvis World Food Programme, UNHCR och andra aktörer kring de behov som finns. Det handlar både om de akuta behoven och om att vi måste brygga över till det långsiktiga utvecklingsbiståndet.

Tindouf har funnits sedan 1975. Det måste också finnas stöd till utbildning, ekonomisk utveckling och självförsörjning för att människor ska kunna bidra till sin egen försörjning. Detta tycker jag är en väldigt viktig fråga när vi tittar på alla de miljoner människor som fastnar i utdragna flyktingsituationer.

Jens Holm talade om klimattoppmötet. Det är den afrikanska gruppen som har utsett vem som ska stå värld för klimattoppmötet. Det är alltså inte FN som har gjort det, och Sverige har inte varit inblandat i beslutet över huvud taget.

Herr talman! Tack, ministern, för svaren! Jag tycker att det är väldigt bra att ministern påpekar att Sverige försöker involvera fler aktörer och på det sättet också försöker få upp Västsaharafrågan internationellt. Det är positivt.

Ministern säger också att Sida ska använda sitt humanitära anslag effektivt och strategiskt för att hjälpa så många nödlidande som möjligt. Det är naturligtvis riktigt och klokt. Därför blir jag lite förvånad över att Sida bestämt sig för att fasa ut biståndet som kanaliseras via Praktisk Solidaritet främst i form av den näringsrika makrillen - det stöd som varit just både effektivt och betydelsefullt.

Till en förhållandevis liten kostnad för Sida har den här organisationen kunnat fylla ett viktigt basbehov. Nu riskerar detta stöd att försvinna utan att det finns en klar garanti för att det ersätts av något likvärdigt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Sverige erkänner ju inte Västsahara, och nu tar man bort det bistånd som kanaliseras genom en svensk organisation. Det kan ge konstiga signaler till västsaharierna om att Sverige kanske inte längre står på deras sida. Den svenska kopplingen blir inte lika tydlig om den kanaliseras genom internationella organ, och den direkta dialogen med befolkningen blir också sämre.

Det är positivt att ministern öppnar upp för möjligheten att även kunna bistå flyktingar i den del av Västsahara som är under Polisarios kontroll. Det är alldeles riktigt att de flesta flyktingar bor i flyktingläger i södra Algeriet. Det finns möjligheter för fler att bosätta sig i den del av Västsahara som är under Polisarios kontroll, men då behövs mer stöd utifrån.

Sedan 1999 har Polisario satsat på att bygga upp den del av landet som man själv kontrollerar - ungefär 20-25 procent av landet. Man har utsett Tifariti till att fungera som provisorisk huvudstad. Det är lite osäkert hur många som bor i området. Det kan röra sig om några tusen, främst nomader, men även människor från flyktinglägren bor där under perioder. I området finns administrativa byggnader, sjukhus, museum och ett universitet. Vidare finns delar av Polisarios armé där, och FN:s övervakningsstyrka Minurso har två posteringar i området.

Det finns goda möjligheter att utveckla den delen av landet och få fler att flytta dit, framför allt från flyktinglägren i Algeriet. Men samhället är i stort behov av bistånd för att kunna utvecklas. Ett av problemen i den befriade delen är bristen på fungerande infrastruktur, framför allt tillgången till vatten och vägar. Det behövs även stöd till utbildning och sjukvård. Det här skulle kunna vara en viktig uppgift i biståndsarbetet som skulle hjälpa till att bygga upp den delen av landet och bidra till att ge det luttrade västsahariska folket ny framtidstro, öka sysselsättningen och stärka självförtroendet. Det skulle även dra bort fokus från den diskussion som har uppstått om att återuppta den väpnade kampen igen. Det är en diskussion som har uppstått ur frustrationen över att så lite händer i fredsprocessen.

Finns det några diskussioner eller planer på att utöka biståndet till den del av Västsahara som är under Polisarios kontroll i nuläget? Om inte - skulle ministern vara beredd att diskutera ett sådant bistånd om en förfrågan kommer?

Herr talman! Jag vill knyta an till det som Lotta Johnsson Fornarve tog upp, nämligen vikten av att omvärlden inte vänder Västsahara ryggen. Frågan om bistånd i områden som är under Polisarios kontroll skulle kunna vara en sådan åtgärd för att hjälpa Västsahara som stat.

Jag tog upp i mitt tidigare inlägg att Sverige borde erkänna Västsahara som land. Det finns ett tillkännagivande från riksdagen i den frågan. Jag vet att frågan har diskuterats många gånger förr, men jag tycker fortfarande att regeringen borde göra det.

Den fråga som inte har diskuterats lika mycket är den om EU-tribunalens upphävande av fiske- och jordbruksavtalet med Marocko. Avtalet är faktiskt ett rent plundringsavtal, och avtalet gör det möjligt för Marocko att till exempel fiska på västsahariskt vatten. Det är helt oacceptabelt, och det konstateras i domen.

Varför, Isabella Lövin, har Sverige stött överklagandet av domen? Borde det inte vara en dom som vi välkomnar?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag konstaterar i mitt sista inlägg att det stora problemet är att människor fortfarande tvingas vistas i dessa flyktingläger. Vi stöder FN-processen och FN:s särskilda sändebud för Västsahara, Christopher Ross, och hans arbete som syftar till en rättvis, varaktig och ömsesidigt acceptabel politisk lösning som ger Västsaharas folk självbestämmande i enlighet med de regler som har beslutats av FN:s säkerhetsråd.

Under tiden, på vägen dit och samtidigt som vi stöder FN-processen ökar vi det humanitära stödet. Vi måste också se till att det blir en överbryggning till ett mer långsiktigt utvecklingsbistånd dels för att skapa förutsättningar för den politiska processen att bli framgångsrik, dels för att långsiktigt förbättra livssituationen, möjligheten till utbildning och arbete för de människor som år efter år bor kvar i lägren.

Herr talman! Jag vill återigen tacka för inspelen!

Humanitära insatser till Polisariokontrollerade områden bedöms utifrån behov. Här finns det inget hinder mot att sådana insatser kan ske i området.

Sedan finns det en regional strategi för Västafrika med olika saker i fokus som just nu inte omfattar det Polisariokontrollerade området. Det är en strategi som syftar till att stärka frågan på det regionala planet. Just nu finns det inget planerat. Återigen är det Sida som har det planeringsansvaret.

Sverige har för närvarande inte för avsikt att erkänna Västsahara. Däremot stöder Sverige FN-processen och erkänner västsahariernas rätt till självbestämmande.

Vi inväntar överklagandeprocessen av EU-tribunalens dom. Det ska komma en dom framöver. Sveriges position i kretsen av EU:s medlemsländer i rådet var att inte motsätta oss en sådan överklagan, som det fanns enighet om. Vi ser det som en principiellt viktig dom, och vi väntar på utslaget.

Det här är givetvis en viktig fråga, och vi stöder FN-processen. Vi stöder Christopher Ross. Det här är en beklaglig fråga som inte har funnit sin lösning trots mycket stora ansträngningar från världssamfundet och alla parter.

Låt mig återkomma till frågan om den humanitära situationen. Sverige kommer att stå fast vid att stödja det västsahariska folket. Sverige är en av de största givarna. Vi har tagit ett initiativ med andra EU-givare för att EU ska ha en samlad ansats för att stärka sitt humanitära stöd till de västsahariska flyktingarna som nu finns i Tindouf och eventuellt på andra platser också.

Herr talman! Tack, ministern, för svaren och debatten!

Jag är glad för att ministern lovar att det svenska stödet till de västsahariska flyktingarna kommer att fortsätta. Det är oerhört viktigt. Jag hoppas också att ministern kommer att jobba hårt för att se till att biståndet till lägren blir mer differentierat och att vi får garantier för att den viktiga makrillen kompenseras så att maten till flyktingarna blir mer näringsriktig.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag hoppas också att ministern är beredd att utveckla biståndet i framtiden så att det även kommer att omfatta den del av Västsahara som är under Polisarios kontroll. Jag är övertygad om att det skulle bidra mycket till att minska frustrationen bland västsaharierna och bidra till mer stabilitet och framtidstro.

Ministern nämner också den strategiska regionala utvecklingsplanen. Jag tror att ett av de viktigaste bidragen till en sådan plan skulle vara att Sverige erkänner Västsahara. Det skulle verkligen öka stabiliteten, möjligheten till fred och till att få lugn och ro i regionen. Annars finns det faktiskt en risk att det kommer att utbryta krig igen mellan Västsahara och Marocko. För närvarande är det bara eldupphör, och det råder en stor frustration bland framför allt unga västsaharier. Krig vill vi naturligtvis undvika.

Ett erkännande skulle påskynda processen och bidra till att få en snabb lösning på den långa konflikten.

Herr talman! Tack, Lotta Johnsson Fornarve! Jag lovar att vi ska hjälpa dem som har behov av humanitär hjälp, oavsett var de finns. Vårt stöd till västsahariska flyktingar som har detta behov står fast.

Den femåriga regionala strategin för svenskt utvecklingssamarbete i Mellanöstern och Nordafrika gäller mellan 2016 och 2020. Prioriteringarna för den är stark demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet, hållbarhet och klimat, ekonomisk integration och handel.

Det är klart att just nu ingår inget samarbete med eller stöd till de områden i Västsahara som står under Polisarios kontroll. Det är ingenting jag på något sätt lovar kommer att ske. Däremot finns den här regionala strategin. Det är väl det fönster som finns för utvecklingssamarbete för närvarande, när vi inte har bilateralt stöd eller samarbete med mer än några få länder i regionen.

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Jens Holm har ställt frågor till mig om EU:s förslag om ansvarsfördelning för växthusgasutsläpp.

Den första av frågorna är om jag kommer att verka för att den övergripande ambitionsnivån höjs i förslaget till ansvarsfördelning.

Jag håller med Jens Holm om att EU:s ambitioner till 2030 inte räcker för att EU ska ta sitt ansvar för att nå Parisavtalets mål. Ambitionsnivån behöver höjas. Naturvårdsverket har tidigare gjort bedömningen att EU:s ansvar och förmåga skulle motsvara en utsläppsminskning med mellan 50 och 55 procent till 2030. Det baserades på de globala ambitioner som rådde före skärpningen av de globala målsättningarna i Paris.

Regeringen engagerar sig för att öka ambitionen. Jag har i veckan fört samtal med kollegor i EU kring alla delar av EU:s ramverk med detta övergripande mål. Tyvärr är möjligheterna att fatta beslut om ändrade målsättningar för närvarande små eller obefintliga. Ett beslut skulle behöva tas på Europeiska rådet och i konsensus mellan alla medlemsländer. Förutsättningarna för det finns för närvarande inte. Regeringen arbetar därför för en betydligt starkare översynsklausul än den som finns i kommissionens förslag för att ha en tydlig grund för beslut om höjd ambitionsnivå i samband med de översyner som ska ske under Parisavtalet. Regeringen vill se en översyn inom EU redan i anslutning till den första översynen under Parisavtalet, som ska ske när FN:s klimatpanel kommer med en ny rapport 2018, i stället för som kommissionen föreslår först 2024.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Den andra frågan handlar om att ta bort eller minimera möjligheten att uppnå nationella utsläppsminskningar med uppköp av utsläppskrediter i andra länder.

Här vill jag påpeka att målen under ansvarsfördelningen nås med enbart inhemska åtgärder inom unionen. Det innebär att de enda utsläppskrediter som kommer att kunna köpas in av ett medlemsland är utsläppsenheter från ett annat medlemsland. Det är ingen ny möjlighet, utan det finns med redan i EU:s ansvarsfördelningsbeslut som gäller fram till 2020. Att ta bort den möjligheten har aldrig varit uppe till diskussion.

Den tredje frågan är om jag kommer att verka för att avskaffa eller minimera möjligheten att tillgodoräkna sig upptag i sektorn markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk.

Här vill jag framhålla att det är viktigt att regelverket för bokföring utformas på ett bra sätt. Regeringen analyserar fortfarande utformningen och effekterna av flexibiliteterna i förslagen. Det står klart att flexibilitet kommer att vara en del av det slutgiltiga ramverket. Regeringen håller med om att viss flexibilitet behövs men anser att det är viktigt att den inte utformas så att vissa medlemsländer inte behöver genomföra de åtgärder och den omställning som krävs om de långsiktiga klimatmålen ska kunna nås. Utformningen av flexibiliteten måste göras så att systemets faktiska ambitionsnivå och miljömässiga integritet behålls.

Slutligen har Jens Holm frågat om jag kommer att verka för att det i förordningen om ansvarsfördelning förs in en artikel om internationellt samarbete där EU och dess medlemsländer i större utsträckning utlovar kapital, teknik och samarbete för att hjälpa utvecklingsländer att snabbt minska sina utsläpp.

Detta är en viktig del av EU:s och medlemsländernas åtagande under Parisavtalet och en diskussion som är mycket viktig. Den ska vi dock föra i andra sammanhang. Eftersom målen för ESR, utsläppsminskningsansvarsfördelningen, ska nås med inhemska åtgärder och förordningen handlar om hur detta ska ske är det inte aktuellt att föra in frågan om internationellt samarbete i förordningen.

Herr talman! Jag vill tacka ministern för svaret på min interpellation.

Den här debatten knyter ganska väl an till den föregående. Där sa ministern till exempel att det i dag är mer än 130 miljoner människor runt om i världen som är i behov av humanitär hjälp och att antalet tyvärr bara ökar.

En del av orsaken till det, vilket ministern också anförde, är de extrema väderhändelser som tycks komma allt oftare och bli allt brutalare när stormar, havsnivåhöjningar, hetta och annat breder ut sig. Vi vet att det är de fattiga som drabbas här och nu, och vi vet att de extrema väderhändelserna är kopplade till klimatförändringen. Därmed är de också kopplade till de utsläpp som vi i den rika världen bidrar med.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Därför är förslaget om ansvarsfördelning, alltså fördelningen av hur stora utsläppsminskningar som ska göras mellan EU:s 28 medlemsländer, ett viktigt förslag. Det omfattar mer än hälften av EU:s samlade utsläpp. Det är särskilt utsläppen på trafikområdet och jordbruksområdet det handlar om, alltså de utsläpp som inte omfattas av EU:s handelssystem med utsläppsrätter.

Min första fråga handlar om att vi behöver höja ambitionsnivån. Att minska utsläppen med 30 procent till 2030 inom det här systemet räcker helt enkelt inte. Jag tycker att det är positivt att klimatministern delar min analys. Men sedan säger Isabella Lövin att det inte går att driva igenom en ambitionshöjning här och nu utan att man får ta det vid ett senare tillfälle. Då ska man komma ihåg att målsättningarna i det här förslaget lades fast 2014. De lades alltså fast före Paristoppmötet. Nu har vi fått ett Parisavtal som säger att alla måste göra mer. Vi ska sträva efter att se till att temperaturökningen inte blir mer än en och en halv grad.

Isabella Lövin! Om alla ska göra mer måste det väl omfatta även EU och EU:s medlemsländer? Då vill jag fråga: Har ministern ens försökt skärpa ambitionsnivån i det här förslaget? Hur vet ministern så säkert att det är helt omöjligt?

Min andra fråga rör de så kallade flexibilitetsmekanismer som finns med i förslaget. Det är ett antal förslag som riskerar att urholka ambitionsnivån. Ett av de förslagen, som jag anser är ett nytt förslag, är att man ska kunna använda utsläppsrätter från EU:s handelssystem med utsläppsrätter för att uppnå åtaganden inom det här systemet.

Jag vill understryka att i min interpellation talar jag om utsläppskrediter. Det kan föra tankarna åt fel håll. Det jag menade var att man enligt det här förslaget ska kunna använda utsläppsrätter, ett överskott av utsläppsrätter som man kan ha, inom EU:s handelssystem för att uppnå minskningskraven i det här systemet. Det riskerar att urholka ambitionsnivån i det här systemet.

Jag skulle vilja ha ett rakt svar från klimatministern. Vore det inte bättre att se till att alla utsläppsminskningar som ska göras inom det här förslaget, inom ansvarsfördelningen, också görs inom just ansvarsfördelningen och att vi täpper till det kryphålet så att man inte ska kunna använda utsläppsrätter från EU:s handelssystem för att möta sina åtaganden?

Jag hade några frågor till, herr talman, men jag ser att tiden rinner ut, så jag tar dem i mitt nästa inlägg.

Herr talman! Jens Holm och jag delar i mycket hög grad oron över effekten av klimatförändringarna. Vi ser ju att vi i år är på väg mot det varmaste år som någonsin har uppmätts. Det varmaste år som hittills uppmätts är förra året. Vi ser effekterna av klimatförändringar i form av extrema väderhändelser. Man ska aldrig direkt koppla en väderhändelse till klimatförändringar, men trenden är så pass tydlig nu. Vi ser hur torka breder ut sig, och här är de rika ländernas ansvar fullständigt odiskutabelt.

Jag var precis på Pre-COP-mötet, förmötet inför det stora klimattoppmöte som kommer att äga rum i Marrakech i november. Där diskuterades bland annat finansieringen, som är viktig eftersom de rika länderna har lovat pengar till de fattiga för de skadeverkningar de lider av. Stöd ska också ges för att hjälpa till med att bygga upp förnybar energi, i stället för att man låser fast sig i gammal teknik och fossila lösningar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag kan rapportera att det just nu råder en väldigt positiv anda i det globala samfundet och i klimatförhandlingarna. Det känns som att alla nu är intresserade av att ändra - nu ska vi implementera Parisavtalet. Det är ingen som ifrågasätter det längre, och det är ett enormt stort steg framåt.

Sedan kan jag hålla med om att EU:s ansvar omfattar betydligt mer än att minska utsläppen till 30 procent till 2030. Här måste hela världen höja ambitionsnivåerna väsentligt när IPCC kommer med sin rapport 2018. Det är då man kommer att se hur stort gapet blir mellan att hålla den globala uppvärmningen någonstans mellan en och en halv och två grader och, som vi förmodligen är på väg mot nu, tre grader. Det är det viktiga för oss just nu: att vi får in en ordentlig koppling till en rejäl upprevidering i Parisavtalet och att det i hela EU:s klimatramverk finns fönster med översynsklausuler som ger oss möjlighet att uppgradera ambitionsnivåerna. Det kommer att behöva göras över hela fältet om vi ska ta vårt ansvar för den globala uppvärmningen, och att vi måste göra det är odiskutabelt.

Det är också möjligt att lösningarna kommer att bli uppenbara med tiden och att motståndet kanske minskar. Skulle vi försöka riva upp de bindande rådsslutsatserna från 2014 skulle allt upp i luften igen, och det skulle skapa en enorm osäkerhet. Nu har vi ändå, med mycket suck och stön och direkt motstånd från många länder, fått alla att skriva under på det här. Då är det viktigt att vi får ansvarsfördelningen på plats och att länderna börjar arbeta, för det skickar rätt signaler om att vi faktiskt menar allvar med detta arbete. Jag är säker på att den tekniska utvecklingen och annat kommer att spela med oss så att det blir lättare att få med oss länderna 2018, när vi verkligen behöver det.

Flexibiliteten från ETS till ESR handlar om 100 miljoner ton, och det är ganska lite på det stora hela. Det är bara vissa medlemsländer som har denna möjlighet: små medlemsländer med hög bnp per capita. Sverige kommer förmodligen inte att behöva använda sig av detta; det ser jag som uteslutet. Det är några få till som kan göra det, men jag ser ingen stor fara i det.

Herr talman! Jag och klimatminister Isabella Lövin är som sagt överens om att det är fullständigt odiskutabelt att vi i den industrialiserade världen har ansvar för våra utsläpp och måste göra mer. Det är bra att vi är överens om det.

Jag förstår att det är svårt att på EU-nivå lyfta frågan om att höja ambitionsnivån när det finns en del stater som vill sänka den eller kanske ta bort alla dessa åtaganden helt och hållet. Det måste dock finnas ett land eller helst ett antal länder, en kritisk massa, som hela tiden påminner om att vi måste göra mer. Det är det jag vill höra. Jag vill inte att klimatministern ska lägga sig innan matchen ens har börjat, utan jag vill hela tiden - i den svenska positionen, i EU-nämnden, i debattartiklar, när ministern åker ned till Bryssel - höra att vi måste höja ambitionsnivåerna. Vi måste ta ansvar för våra historiska utsläpp. Fastna inte i det taktiska spelet! Då tror jag att man förlorar redan innan man har börjat.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När det sedan gäller flexibiliteten handlar det som bekant om 100 miljoner ton utsläpp som kan tas från handelssystemet, som i dag är ett dåligt fungerande system med ett väldigt lågt pris på utsläppsrätter. Det blir liksom en vinstlott för Luxemburg, Danmark, Österrike, Finland och andra länder som ska kunna använda utsläppskrediterna. Sverige är ett av de nio länder som ska kunna dra nytta av detta. Det vore bra om ministern sa att vi är så utvecklade och välmående länder att vi inte behöver dessa. Vi borde säga att vi inte tänker använda detta och att vi vill ha bort det från förordningen. Jag undrar om ministern kommer att verka för det.

I ministerns svar står det också att användning av utsläppsrätterna från handelssystemet inte är någon ny möjlighet. Men som jag ser det är detta just ett nytt förslag. Att länderna inom ansvarsfördelningen kan byta utsläppsenheter mellan varandra är en annan sak - nu tar man det från ett handelssystem.

Ministern säger också i sitt svar att det är viktigt med en viss flexibilitet både i ansvarsfördelningen och i det andra systemet för skog och markanvändning. Jag undrar vad det är för flexibilitet som den svenska regeringen egentligen tycker behövs. Är det inte bättre att lägga fokus på att om ett utsläpp ska minskas med ett ton så ska det minskas med ett ton, utan att en massa andra komponenter blandas in? Kan ministern ge åtminstone ett exempel på flexibilitet som den svenska regeringen tycker är viktig?

Jag tar också upp frågan om internationellt samarbete: att hjälpa utvecklingsländer genom att föra över pengar, ny miljöteknik och så vidare. Jag tycker att det vore bra om den frågan också togs upp i förslaget om ansvarsfördelning från EU. Ministern säger att detta är viktiga frågor men att diskussionen ska föras i andra sammanhang.

Jag tycker nog att klimatbistånd och klimatfinansiering borde lyftas upp i alla tänkbara sammanhang. Jag vill påminna om att man i handelssystemet för utsläppsrätter faktiskt tar upp frågan om klimatfinansiering och överföring av teknik. Man gör en koppling till auktionering av utsläppsrätter och säger att intäkterna kan gå till just klimatfinansiering i utvecklingsländer. Jag tycker att det vore på sin plats att lyfta den frågan även i detta sammanhang, men då ska det självklart vara ett samarbete som går utöver det man gör på hemmaplan och inte sker i stället för en minskning av utsläppen på hemmaplan. Det vore intressant att veta om ministern tycker att det vore bra att ta upp den internationella dimensionen även i detta förslag.

Herr talman! EU:s klimatramverk består av många delar, och det är relativt tekniskt komplicerat att diskutera enskildheterna utan att se det stora hela. Vi är just nu mitt uppe i att förhandla och komma fram till slutsatser när det gäller såväl ansvarsfördelningen, EU:s utsläppshandelssystem som det så kallade LULUCF-ramverket. Det är viktigt att man ser detta som en helhet så att vi inte totalt sett minskar ländernas ambitioner utan snarare höjer dem.

Jag kan försäkra Jens Holm om att jag i varje sammanhang understryker att detta inte får öppna kryphål så att vi sänker ambitionerna. Alla länder måste ta sitt ansvar och behöver höja sina ambitioner, oavsett om de är tvingade till det eller inte. Sverige har satt upp mycket högre mål nationellt genom Miljömålsberedningen, där sju partier står bakom att vi inom den icke-handlande sektorn ska minska utsläppen med 59 procent - inte 40 procent som i förslaget. Vår förväntan på andra länder är alltså att de ska göra mycket mer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Tittar man på målen till 2020 ser man att EU som helhet redan har uppfyllt dem, vilket ju visar hur försiktiga de målen var. Man får ha i åtanke att det klagades lika mycket när de skulle antas som det görs nu när det gäller 2030-målen. Ändå visar det sig att det var betydligt enklare än man trodde att uppnå målen.

Det finns en rad tekniska frågor, exempelvis från vilket basår man ska räkna utsläppsminskningar. Ska man räkna från 2020 eller från 2016 till 2018, som kommissionen har föreslagit och som vi givetvis stöder? Vi tycker kanske att man skulle kunna vara ännu ambitiösare.

Vad jag försöker säga är att det finns många delar i den här ekvationen. Jag tror att det är fel att försöka rikta in sig på en enda och säga att den är det stora kryphålet. Det finns massor med kryphål. Men vi måste vara väldigt vaksamma på att totalen blir att vi inte sänker ambitionsnivån. Vi är också mycket tydliga med att det inte räcker. Vi måste se över ETS, och vi måste stärka prissignalen när det gäller utsläppsrätter. Det är Sveriges utgångspunkt, och vi driver detta aktivt.

Hur mycket är då dessa 100 miljoner ton? Det kan jämföras med Sveriges årliga utsläpp om 55 miljoner ton. Det motsvarar alltså knappt Sveriges utsläpp under två år. Det gäller dock för hela EU under tio år. Även om det är mycket är det inte hur mycket som helst.

Som sagt: Sverige kommer inte att nyttja detta. Om andra länder väljer att göra det innebär det trots allt att man tar bort utsläppsrätter från utsläppshandelssystemet. Helt bortkastat är det alltså inte, men det ger inte det omställningstryck som vi skulle behöva, och det leder inte till att man vidtar egna åtgärder på hemmaplan.

Det finns många flexibiliteter. Är det någon som behövs? Ja, kanske den att man kan få låna utsläppsutrymme från nästföljande år, för att man alltså ska minska mer nästa år. Det finns sådana möjligheter i flexibilitetssystemet.

Herr talman! Jag kan hålla med om att det lätt blir tekniskt då man diskuterar de här frågorna. Jag försöker att inte vara teknisk utan fokusera på det politiska. Men ibland finns sanningen i detaljerna, och det är viktigt att också gå in på det.

Nu förklarade ministern bland annat vad det är för slags flexibiliteter som den svenska regeringen driver. Jag tycker att det är rimligt att det man inte klarar det ena året får man uppfylla nästa. Så pass flexibel tycker jag också att man kan vara.

Sedan talar ministern om de 100 miljoner ton som man då ska kunna ta från utsläppshandelssystemet. 100 miljoner är inget att sticka under stol med. Vi ska också komma ihåg att i förslaget om markanvändning och skog, som vi inte har kommit in så mycket på, talar man om 260 miljoner ton som man ska kunna tillgodoräkna sig. Tillsammans blir det alltså en hel del.

Precis som ministern säger blir det också en form av kryphål om man utgår från ett sämre basår. Alla kryphål underminerar hela trovärdigheten och ambitionsnivån i systemet. Men jag tolkar det som att ministern kommer att driva på för att ambitionsnivån totalt sett ska höjas och att det ska finnas så få kryphål som möjligt: Ska man minska med ett ton ska man göra det och inte hålla på och siffertrixa! Det är bra.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Den internationella dimensionen är viktig. Det viktigaste är att det händer något konkret, så att Tanzania, Vietnam, Bangladesh och Peru får den senaste och bästa tekniken och att de får pengar, så att de inte behöver göra om våra misstag.

Avslutningsvis vill jag säga att det är viktigt att komma ihåg att detta med att ställa om till låga utsläpp inte bara är en klimatfråga, utan det är också en möjlighet att skapa ett bättre samhälle, där vi lever bättre, med bättre folkhälsa, och skapar nya, gröna jobb och så vidare. Det är en viktig fråga i många dimensioner.

Herr talman! Jag håller verkligen med om det sistnämnda och om Jens Holms sammanfattning. Detta är inte en uppoffring, utan det handlar om att vi ställer om till ett nytt samhälle som innebär trygghet och framtidstro för våra barn och för kommande generationer. Sternrapporten har för länge sedan konstaterat att ett business-as-usual-scenario skulle minska den ekonomiska utvecklingen och tillväxten med mellan 5 och 20 procent. Det skulle bli enormt kostsamt. Vi har alltså bara saker att vinna på att göra dessa investeringar i tid.

När det gäller den internationella dimensionen vill jag säga att det var en stor diskussion om detta på förmötet i Marrakech. Det handlade bland annat om finansieringen. Här börjar det bli mer och mer av global samsyn när det gäller att öronmärkta pengar inte är allt. Det är snarare bara en droppe i den enorma resursflod som kommer att behövas för att ställa om.

De 100 miljarder dollar som de rika länderna har lovat är viktiga pengar för anpassning för de minst utvecklade länderna, som inte kan dra till sig privat kapital och så vidare, men sedan måste vi ställa om hela biståndet. Allt måste sträva efter den gröna omställningen. Vi måste dessutom ställa om hela den globala ekonomin, så att man gynnar det som är klimatsmart och bra och inte heller undandrar resurser från de fattiga länderna genom skatteflykt och annat.

Detta är en helhet. EU:s klimatramverk är bra, och det kan finnas mekanismer där. Men det stora är EU:s hela bistånd, och med den frågan arbetar vi mycket aktivt. Vi jobbar också med svenskt bistånd utifrån precis denna utgångspunkt.

Överläggningen var härmed avslutad.