Interpellationssvar - 2016-06-28

Fru talman! Erik Andersson har frågat mig om jag anser att bostadsbristen i Stockholms län har varit en faktor i fördelningen av vissa nyanlända invandrare, eller om man har bortsett från den. Erik Andersson har vidare frågat mig om jag kommer att ta initiativ till några lättnader i plan- och bygglagen för att det ska kunna bli möjligt för kommuner där det råder bostadsbrist att uppfylla bland annat lagens krav om fördelning av nyanlända.

För att förbättra nyanländas etablering på arbetsmarknaden och i samhällslivet har det införts en ny lag, lagen (2016:38) om mottagande av vissa nyanlända invandrare för bosättning med tillhörande förordningar, som innebär att alla kommuner är skyldiga att efter anvisning ta emot nyanlända för bosättning. De nya reglerna trädde i kraft den 1 mars 2016. Vid fördelningen av anvisningar mellan kommuner ska hänsyn tas till kommunens arbetsmarknadsförutsättningar, befolkningsstorlek, sammantagna mottagande av nyanlända och ensamkommande barn samt omfattningen av asylsökande som vistas i kommunen. Regeringen fastställer fördelningen på länsnivå i förordningen (2016:40) om fördelning av anvisningar till kommuner. Länsstyrelserna beslutar sedan utifrån länstalen om fördelningen mellan kommunerna inom länet. Länsstyrelserna får då beakta kommunernas förutsättningar att tillhandahålla bostäder.

Regeringen har tagit en rad beslut för att göra det snabbare, enklare och billigare att bygga bostäder. Vi har förkortat överklagandeprocessen, lagt fram en ny bullerförordning, satsat på energieffektiva och klimatsmarta hyresfastigheter och inlett den största bostadssatsningen på över 20 år. Redan i år förväntas bostadsbyggandet vara det största sedan början av 1990-talet.

Bostadsbristen är spridd över hela landet och har fler orsaker än nyanlända invandrares behov av bostäder. Regeringens ambition är att på bred front fortsätta driva på för förenklade byggregler och snabbare byggprocesser. Som nyligen har presenterats har regeringen höga ambitioner för en bättre fungerande bostadsmarknad och kommer att föreslå ett antal åtgärder som bidrar till denna riktning.

Den så kallade migrationsöverenskommelsen som träffades med anledning av flyktingkrisen innehåller bland annat följande insatser:

Tillfälliga lättnader i plan- och byggregleringen ska genomföras. En översyn ska göras så att krav på byggnader som uppförs eller tas i anspråk med tidsbegränsat bygglov förenklas. En översyn ska även göras av möjligheten att "återbostadisera" lägenheter, som i dag används för annat ändamål, utan att nybyggnadskraven behöver tillämpas.

Inom Regeringskansliet övervägs för närvarande även flera andra åtgärder i syfte att säkerställa att behovet av bostäder kan tillgodoses, bland annat genom att se till att regelverket är ändamålsenligt utformat i förhållande till kommunernas behov.

Fru talman! Jag vill tacka bostadsministern för svaret. Men frågan kvarstår: Hur har regeringen tänkt sig att kommunerna runt om i landet, i synnerhet i Stockholms län, ska klara av att ordna bostäder till alla nyanlända?

Min fråga till bostadsministern var om han har tagit hänsyn till bostadsbristen och fördelningen av nyanlända eller om han har bortsett från det.

Jag kan ge en liten bakgrund och berätta för bostadsministern hur det ser ut här i Stockholm, med tanke på att bostadsministern har bott i Bryssel en längre tid.

Vet bostadsministern hur många som står i kö för att få en bostad i Stockholm? Det finns 537 000 bostadssökande. Givetvis saknar inte alla som står i kön en bostad, men det säger ganska mycket om trycket för att få en ny bostad. När jag senast tittade på Stockholms stads bostadsförmedling fanns det 140 lediga lägenheter. Då är ju frågan: Vad har bostadsministern för råd till dem som söker en bostad?

Vet bostadsministern hur många studenter som väntar på en bostad i Sverige? Vi har 367 000 inskrivna studenter, och det finns 85 000 lediga studentbostäder. När jag tittade senast fanns det bara 18 lediga studentbostäder hos SSSB. Det är ju en katastrof!

När jag tittade på hur många bostadsrätter som fanns till försäljning i Stockholms län var det endast 2 179 stycken. Det är klart att kalkylen inte går ihop.

Min slutsats av detta är att det rådde akut bostadsbrist i delar av Sverige, och i synnerhet här i Stockholm, redan innan man gjorde fördelningen enligt den nya lagen.

När det gäller fördelningen av nyanlända till Stockholms län ser den ut som följer. Det blir ganska mycket siffror nu, men jag tror att det är bra för bostadsministern att få den här bakgrunden i sitt värv som ny bostadsminister.

Under 2015 var det 2 508 som togs emot i länet. Under 2016 ska kommunerna i länet ta emot 6 689 personer. Redan under 2015 klarade man precis att få ihop det antal lägenheter som krävdes, och för 2016 anvisas 2,6 gånger fler än 2015. För 2017 beräknas det bli 9 800 personer, vilket är fyra gånger fler, och 2018 kan det bli uppemot 12 250 personer. Det är fem gånger fler än 2015.

Vi hamnar alltså på en summa av 31 247 personer, vilket är lika många människor som i en medelstor kommun i Sverige. Det är tre gånger större än Nykvarn, Salem eller Vaxholm här i Stockholms län. Att kommunerna får fördela sinsemellan beroende på antalet lediga bostäder är inte till någon hjälp eftersom det råder bostadsbrist i alla kommuner i Stockholm.

Det stora problemet, som jag ser det, är att det är samma gamla plan- och bygglag som gäller. Det finns inga nya verktyg för kommunerna. Däremot har staten ordnat det för sig och håller på att ta fram en ny lagstiftning där staten vid akuta flyktingsituationer kan få göra undantag från plan- och bygglagen. Vad jag har förstått har dock inte kommunerna den möjligheten.

Det är i och för sig förståeligt att man tar fram en sådan lagstiftning med tanke på det kaos som var i höstas, men varför inte låta även kommunerna få verktyg för att kunna följa den nya aviseringslagen? Pågår det ett sådant arbete, eller vältrar ni över bostadsproblematiken på kommunerna? Kalkylerna går nämligen inte ihop, och bostadsministern vet lika väl som jag hur lång tid det tar att få fram en detaljplan.

Fru talman! Erik Andersson läser upp siffror om bostadsbristen i Stockholms län. Jag kan å andra sidan berätta att detta inte är något som är specifikt för Stockholm. Det har varit bostadsbrist i Stockholm väldigt länge, men nu har vi bostadsbrist i 250 av landets 290 kommuner. Det är därför ett nationellt problem, och vi behöver vidta åtgärder som gäller över hela landet om vi ska klara av att hantera bostadsfrågorna.

Vi behöver bygga betydligt mer. Nu har vi gjort det, och vi börjar faktiskt komma upp i nivåer som är betydligt högre än tidigare när det gäller bostadsbyggandet. Jag tror också att vi kommer att behöva göra mer för att utnyttja det befintliga bostadsbeståndet, kanske särskilt i storstäderna, mer än vi har gjort tidigare. Även om det finns en trångboddhet i delar av Sverige har vi i genomsnitt mer yta per person än man har i de allra flesta andra länder. Kan vi skapa situationer som lite mer gynnar dem som hyr ut en del av sin lägenhet eller villa - och kanske bygger om så att det passar på ett bra sätt - tror jag att det kan vara en del av en lösning totalt sett. Vi måste dock använda många olika verktyg.

Det är klart att de regler vi har i plan- och bygglagen delvis gör att det tar för lång tid att bygga. Det skapar problem när man behöver göra så snabba insatser som i dag. Men det är också så att det är olika; om vi tittar runt om i olika kommuner i Sverige ser vi att det ser ut på olika sätt. I moderatledda Växjö, till exempel, har man haft en god planering och arbetat för att se till att det ska byggas. Man har nyttjat de regler som finns på ett proaktivt sätt, och man har byggt mycket. Man har lyckats öka befolkningstalen och byggandet på ett sätt som gör att man, betydligt bättre än i många andra kommuner, möter de behov som finns.

I Täby, som Erik Andersson känner väl till, har man haft ett hyggligt byggande. Man har däremot inte tagit emot nyanlända invandrare tidigare. Nu har man dock börjat göra det efter att den nya lagen infördes som innebär att vi ställer krav på alla kommuner att vara med och ta ansvar, och jag är glad att Täby har börjat göra det. När det gäller andra kommuner, som Lidingö, verkar man vara mindre intresserad av att se till att vi har en lösning och av att bygga i den takt som behövs för att klara de ökade behov vi har i storstäderna.

Det skiljer sig alltså väldigt mycket åt. I Stockholms stad jobbar man i dag mycket mer för att bygga och se till att vi klarar att möta de behov som finns. Men jag håller med om att urbaniseringen i Sverige är väldigt stark och att det, förutom den befolkningstillväxt vi har, skapar särskilda problem för storstadsområdena. Det är också så att det är i storstäderna de bästa arbetsmarknaderna finns, så behovet av att bygga och lösa konflikten med brist på bostäder är väldigt stort. Men en lösning på kort sikt är kanske inte att ta bort plan- och bygglagen.

Fru talman! Det är intressant att höra bostadsministern resonera kring vad man kan göra. Att det krävs olika paletter av åtgärder för att få till stånd fler bostäder håller jag med om.

Just med tanke på den situation vi står inför i dag blir dock inte frågan om regelförenklingar i PBL mindre akut bara för att det är fler kommuner som har bostadsbrist. Det blir i stället än mer viktigt att man gör en viss förändring och inför lättnader i PBL. På två år har det kommit hit 250 000 asylsökande, och det är klart att det skapar en hel del problem för kommunerna. Om staten hade en kris i höstas är det kommunerna som kommer att ha en kris framöver, för det är de som ska ordna fram bostäderna. Därför krävs det regelförenklingar.

De andra åtgärder jag i och för sig tror att man kan vidta för att möjliggöra fler bostäder handlar om att optimera boendet. Exempelvis kan man höja schablonbeloppet för andrahandsuthyrning. Det tycker jag är ett bra förslag. Att uppskovsbeloppet kan göras fritt är också ett bra förslag som skulle göra att rotationen ökar. Det finns alltså en hel del förslag, men just i det här läget - i det akuta läget - måste man ju skaffa fram bostäder till de nyanlända som staten har anvisat till kommunerna. Då hjälper det inte riktigt med bara sådana åtgärder. Det är akut just nu. Det andra är sådant man kan ordna på längre sikt.

Bostadsministern sa att Täby inte har tagit emot så många invandrare. Då kan jag säga till bostadsministern att 15-16 procent av Täbys invånare är invandrare, vilket är precis som medel i hela riket. Jag förstår alltså inte var han har fått den uppgiften ifrån.

När det gäller de förändringar som har gjorts för att införa lättnader i plan- och bygglagen har ju Moderaterna dragit regeringen framför sig i det. Jag tycker att det är svagt att det inte har kommit ett enda beslut för att underlätta för kommunerna att bygga. Det krävs nämligen bostäder just nu.

I förslaget om ändring av plan- och bygglagen som bostadsministern hänvisade till ges regeringen möjlighet att meddela föreskrifter om undantag från plan- och bygglagen för att boende snabbt ska kunna ordnas. Min poäng är att kommunerna står inför precis samma problem, att de måste kunna ordna boende nu.

I min hemkommun Täby, som bostadsministern refererade till, har vi kunnat ordna boende för 2015. Det är ju från 2016 som vi står inför stora problem. Med nuvarande lagstiftning går det inte att bygga lägenheter, eftersom det inte finns några planlagda tomter. Att planlägga tomter tar minst två år. Genomsnittstiden för att få en detaljplan gällande från idé till färdig bostad kan vara uppemot tio år med tanke på alla ledprocesser som finns.

De undantag som staten får borde även kommunerna få. Det skulle kunna vara ett sätt för kommunerna att ansöka om undantag för att bygga tillfälliga bostäder. Det blir givetvis enkla bostäder som den lagstiftningen föreskriver. De enkla bostäderna ska alltså kunna gå att flyttas. Annars kommer kommunerna att få det väldigt svårt att uppfylla lagens krav.

Enligt PBL i dag krävs det detaljplan om man ska anlägga en sammanhängande bebyggelse. På detaljplanerad mark kan man kanske bygga två, möjligtvis fem, bostäder, men det hjälper ju inte.

Fru talman! Som vi aviserade i förra veckan har vi en rad åtgärder som siktar på att förenkla plan- och bygglagen för att göra byggandet snabbare, effektivare och billigare. Jag tror att Erik Andersson egentligen kan vara väldigt nöjd med den inriktningen.

Vi tittar också på möjligheterna att använda tillfälliga lösningar för att man ska klara av efterfrågan på bostäder som kommer att bli väldigt stor under framför allt 2017-2018, om man ska klara behovet av bostäder för de nyanlända. Vi får se vilka konkreta åtgärder det blir fråga om. Men vi från regeringen jobbar nu så mycket som det går för att lösa problemet.

Jag vill också påpeka att det handlar mycket om kommunerna själva. Gör kommunerna ett proaktivt arbete som innebär att man förbereder, att det finns mark och att man planlägger områden och om det finns aktörer på marknaden som vill bygga, ja, då är de förberedda. Då går det mycket snabbare och enklare än om man som kommun sitter och väntar på att något ska hända.

Fru talman! Nej, jag är inte nöjd med tanke på att dessa lättnader i PBL gäller endast staten och inte kommunerna. Bostadsministern borde ta reda på mer fakta innan han säger att kommunerna inte arbetar proaktivt. Den här lagen kom ju plötsligt, så det är ganska svårt för kommunerna att detaljplanelägga utifrån den. Med tanke på att det kan ta uppemot tio år att få en detaljplan måste man nästan vara framtidsminister - som inte finns längre - för att kunna ta reda på detta.

Kommunerna vill vara proaktiva. De har provat olika idéer, till exempel att sätta upp modulbostäder, vilket i och för sig inte är bra i grunden. Då bygger man ju utanförskapsområden. Men finns det inte bostäder så finns det inte. Då måste man lösa det på något sätt.

Men staten säger nej. Kommunerna kan inte bygga modulbostäderna på mark som inte är detaljplanelagd. Då frågar man efter undantaget i PBL, men det gäller inte. Staten gör det väldigt enkelt för sig med undantag i en krissituation. Men kommunerna står ju nu inför den kris som staten hade i höstas. De måste få fram bostäder.

Risken är att kommunerna inte kan få fram bostäder, och då går det inte att fördela några nyanlända ut till kommunerna. Då får de i stället stanna kvar på Migrationsverkets boenden, vilket inte alls är en bra lösning för att komma in i ett samhälle.

Avslutningsvis: Bostadsministern sa tidigare att det aldrig har varit så stort byggande som nu. Då vill jag säga till bostadsministern att eftersom det tar så lång tid - framför allt långa ledtider - att få fram bostäder har en stor del av dessa detaljplaner fastställts under alliansregeringens tid och i alliansledda kommuner.

Men jag tycker inte att vi ska träta om vem som har byggt mest. Låt oss i stället tillsammans se till att man kan öka byggandet och att Miljöpartiet godkänner mer byggande runt om i Sverige. Tack för ordet, och glad sommar!

Fru talman! Miljöpartiet gör nog ganska mycket. Rödgröna kommuner drar igång mycket mer byggande än tidigare och planerar för mer byggande framöver. Jag kan skicka bollen tillbaka genom att säga att det vore bra om de moderatledda kommunerna också ställde upp. Det gäller även kommuner som Lidingö och Täby. Täby har i och för sig tagit ett större ansvar än Lidingö.

Jag vill inte heller träta om det här. Hela Sverige måste samlas kring denna fråga för att man ska klara av boenden för de människor som har kommit hit och för de ungdomar som behöver lägenheter.

Jag är väl medveten om att en hel del kommuner gör sitt allra bästa och lyckas att hantera situationen trots ganska krångliga regler. Trots att det behövs förändringar kommer de inte alltid att kunna genomföras direkt, utan det tar en viss tid eftersom vi har en apparat med utredningar och annat som ska gås igenom innan en lagändring kommer på plats.

Det finns dock möjligheter - och det visar ju bland annat Växjö på - om man har en god beredskap och en god planering. Då går det att öka byggandet när det behövs. Det är inte bara en statlig fråga, utan det är också en fråga för kommunerna.

Överläggningen var härmed avslutad.

Fru talman! Hans Rothenberg har frågat närings- och innovationsministern hur regeringen i handelskontakter med Iran avser att påtala demokratiska missförhållanden och verka för en utveckling av landet där mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter respekteras i högre grad. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Jag instämmer med Hans Rothenberg att situationen beträffande mänskliga rättigheter i Iran är allvarlig. Det är något som den här regeringen konsekvent har tagit upp i bilaterala samtal med Iran. Det skedde i samband med besök i Teheran av statsrådet Damberg i december, statsrådet Baylan i april och nyligen av flera företrädare för regeringen i samband med utrikesminister Zarifs besök i Stockholm den 1 juni. Under det besöket överenskoms det också att Sverige och Iran ska inleda en strukturerad politisk dialog, där mänskliga rättigheter kommer att ingå.

Jag inledde ett svenskt-iranskt affärsforum tillsammans med utrikesminister Zarif i samband med besöket och tog då upp vikten av CSR-frågorna (Corporate Social Responsibility), bland annat arbetstagarnas rättigheter. Mänskliga rättigheter inklusive kvinnors mänskliga rättigheter, frihet från diskriminering, fackliga rättigheter och dödsstraff var några av de frågor som togs upp i dialogen. Dessa frågor tas också upp i dialogen mellan EU och Iran. Kvinnors mänskliga rättigheter är exempel på någonting regeringen driver i linje med den feministiska utrikespolitiken. Jag kommer att fortsätta att driva samma frågor gentemot Iran i min roll som EU- och handelsminister.

Det finns stora möjligheter för ökat politiskt och ekonomiskt engagemang med Iran givet den kärntekniska överenskommelsen och sanktionslättnader. För att främja relationen har regeringen nyligen möjliggjort för Business Sweden att öppna ett handelskontor i Teheran. Ökad handel och vidgade kontakter med Iran gynnar svensk ekonomi och sysselsättning och kan samtidigt ha en positiv inverkan på utvecklingen i Iran. Sveriges närvaro på svåra marknader är viktig för öppenhet och relationsbyggande. Regeringens exportstrategi går hand i hand med strategin för hållbart företagande som bidrar till öppnare samhällen och förbättrade mänskliga rättigheter på sikt.

Det är viktigt att påpeka att även Iran tjänar på att garantera skyddet av kvinnors mänskliga rättigheter. Iran har en stor och växande ung befolkning, och majoriteten av de universitetsutbildade är kvinnor. Det ligger därför i Irans eget intresse att underlätta för kvinnor att ta steget ut på arbetsmarknaden.

Regeringen ser betydande möjligheter att utveckla vårt ekonomiska samarbete med Iran samtidigt som vi fortsätter vår politiska dialog och vårt arbete för en förbättrad situation vad gäller mänskliga rättigheter i Iran.

Fru talman! Jag tackar EU- och handelsministern. Välkommen till debatt i Sveriges riksdags kammare! Det är första gången, men inte sista. Det kan jag lova.

Frågan om handelsförbindelser med Iran är ganska ny. Detta land, som ligger i mitten av den gamla handelsrutten Sidenvägen, har i ungefär 40 år varit borta från de traditionella handelsrutterna. Orsaken är att Iran är och har varit en totalitär stat som på många sätt brutit mot de mänskliga rättigheterna och internationellt civiliserat umgänge.

Många människor har flytt från Iran. Det bor miljontals människor utanför landets gränser. Om de iranier som bor utanför Iran skulle bilda en egen stat skulle det vara en normalstor europeisk stat med ungefär 5-8 miljoner invånare.

Sedan januari har nu handelssanktioner släppts. Efter att man kommit överens om ett avtal kring kärnkraftssanktionerna har man öppnat möjligheter för omvärlden att handla med Iran. Det har därmed öppnats fantastiska möjligheter för Sverige. Med den iranska diaspora som finns runt om i världen och med de många iranier som finns i Sverige kan det här bli en fantastisk öppning.

Men ingenting har egentligen förändrats vad gäller mänskliga rättigheter i detta land. Ingenting har förändrats vad gäller yttrandefriheten, kvinnors möjligheter att agera på lika villkor och hbtq-personers möjligheter att bli respekterade och att inte behöva dömas till döden om de visar sin läggning. Dödsstraffet är en realitet i Iran, och det används mot människor som inte visar sig ha samma värderingar som den styrande regeringen.

Fru talman! Iran kan bli en väldigt god handelspartner för Sverige, men det sker inte av sig självt.

Handel är världens gemensamma språk. Vi behöver inte tala engelska, farsi eller svenska med varandra. Genom att handla med varandra förstår vi att vi måste dra nytta av varandra. Det fungerar inte att vara otrevlig, kaxig och allmänt frånstötande om man vill göra affärer. Det blir inga affärer av detta. Handel har i alla tider kunnat öppna möjligheter, inte bara för att göra affärer, utan också för ett gott umgänge folk, nationer och människor emellan. Nu har Sverige möjlighet att gå i frontlinjen.

Jag skulle till att börja med vilja fråga handelsministern: Vilka frågor togs upp vid utrikesminister Zarifs besök i Sverige utöver kvinnors status? Tog ni upp yttrandefriheten? Tog ni upp hbtq-personers status? Tog ni upp dödsstraffen? Står det här på agendan för de kommande samtalen? Vilken är regeringens plan för agerandet gentemot den iranska regimen? Hur ska vi lyckas upprätthålla och utveckla en civiliserad handelsrelation och samtidigt kunna föra en demokratisk dialog som leder någonvart? Det får inte bara bli ord.

Fru talman! Jag tackar Hans Rothenberg så mycket för interpellationen.

Det stämmer att MR-situationen i Iran är mycket allvarlig och att det finns få tecken på att den förbättras. Regeringen ser allvarligt på situationen. MR tas alltid upp i svenska officiella kontakter med Iran. De sanktioner som EU har beslutat om med anledning av MR-övergreppen i Iran ligger fast och påverkas inte av den kärntekniska överenskommelsen. Jag förväntar mig att de svenska företagen följer de riktlinjer som regeringen har lagt fram i handlingsplanen för företagande och mänskliga rättigheter.

För att övervaka MR-läget i Iran har Sverige drivit på vad gäller MR i olika FN-organ, inklusive MR-rådet och generalförsamlingens tredje utskott. Sverige ingår i den kärngrupp av länder som sedan flera år tillbaka arbetar för att mandatet för specialrapportören Ahmed Shaheed ska förlängas så länge MR-situationen i Iran motiverar det.

Hans Rothenberg frågade hur vi tar upp de olika fallen och hur vi tar upp de mänskliga rättigheterna. Vi tar upp enskilda fall med den iranska regeringen både genom EU och bilateralt. I Iran är det för närvarande Nederländerna som agerar lokal EU-ordförande och framför gemensamma EU-démarcher till det iranska utrikesdepartementet och rättsväsendet. Personer som har dömts till döden tillhör de enskilda fall som prioriteras av EU.

Jag kan ta ett konkret exempel. När utrikesminister Zarifs delegation var här överlämnades en lista på en rad fackliga aktivister som dömts till långa fängelsestraff. Listan kom från LO, TCO, Transportarbetareförbundet och Lärarförbundet. Det är ett typiskt exempel på hur vi kan agera konkret i enskilda fall.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret.

Låt mig läsa innantill ur Amnesty Internationals senaste årsrapport om Iran: "Myndigheterna inskränkte kraftigt yttrandefriheten, föreningsfriheten och mötesfriheten, och grep och fängslade journalister, människorättsförsvarare, fackligt aktiva och andra oliktänkande på vaga och alltför generella anklagelser. Tortyr och andra former av misshandel av fångar var fortsatt vanligt och kunde utföras utan risk för efterräkningar; förhållandena i fängelserna var svåra. Bristfälliga rättegångar fortsatte att hållas, i vissa fall med dödsdomar som resultat."

Myndigheterna fortsätter att begränsa yttrandefriheten, som egentligen är grunden för alla de andra friheterna. Om man inte kan säga vad man tycker, känner och vill är det mycket annat man också begränsar. Man begränsar sin handlingsfrihet och sitt umgänge. Man begränsar i princip sin egen personlighet.

Tortyr och misshandel är vardagsmat. Det finns många iranier i Sverige som kan vittna om hurdana de här förhållandena har varit genom tiderna och att de inte heller har förändrats särskilt mycket. I kombination med bristfälliga rättegångar blir det en ohållbar situation.

Låt oss stanna lite grann vid kvinnors rättigheter! Kvinnor är mindre värda än män enligt iransk lag. Det går två kvinnor på en man. Vid en rättegång krävs det två kvinnliga vittnen för att svara upp mot ett manligt vittne. Det är så långt från jämställdhet och svenska värderingar vi kan komma.

Att kvinnor är högre utbildade i Iran är inte detsamma som att de kommer att få bättre möjligheter att utvecklas. Vi kan jämföra med ett annat land som är långt framskridet när det gäller kvinnors status på utbildningsmarknaden, nämligen Sydkorea. Där är kvinnorna bäst utbildade, men deras yrkeskarriär upphör vid 27-30 års ålder, och de kommer tyvärr aldrig tillbaka. Hög utbildning är tyvärr alltså inte en garant för detta.

Jag vill också säga något om hbtq-personers situation. En person som kommer ut som homosexuell i Iran kommer inte att vara homosexuell särskilt länge, för vederbörande kommer att dömas till döden.

Det innebär att personer flyr landet. Detta är en verklighet för sannolikt drygt en tiondel av Irans befolkning. Här gäller det att på ett klokt sätt trycka på för att få Iran att ändra sig och framför allt förstå. En förändring måste föregås av förståelse. Där behöver vi arbeta internationellt.

Det är väldigt bra att regeringen tar upp de här frågorna. Det är bra att fackliga organisationer och andra intresseorganisationer är med på banan. Men jag tror att det behövs mer. Det behövs en internationell samverkan. Sverige behöver agera i armkrok med andra EU-länder, andra västländer och andra länder runt om i världen. Vi är trots allt bara 10 miljoner av världens 7 miljarder, och Iran har 80-90 miljoner invånare. Vi är en liten spelare, men tillsammans kan vi bli starkare.

Jag skulle vilja höra ministern svara på: Hur kommer Sverige att verka internationellt och i samarbete med andra för att nå framgång i de här frågorna, för det får inte ta 15-20 år?

Fru talman! Som jag precis nämnde i mitt tidigare svar jobbar Sverige inte enbart nationellt med de här frågorna. Jag håller helt med Hans Rothenberg om att man blir mycket starkare om man gör det tillsammans. Förutom att ta upp frågorna bilateralt jobbar vi väldigt mycket inom EU. Vi har en gemensam ordning där vi skickar démarcher till exempel för att protestera mot dödsstraff och för att ta upp frågor om tortyr, förföljelse av hbtq-personer, fängslande av aktivister och så vidare.

Dessutom tror jag handel i sig är viktigt när det gäller att driva på en positiv utveckling i världen. Bara det att man har en ökad internationell närvaro i det iranska näringslivet och samhället ökar förväntningarna på de iranska myndigheterna att respektera mänskliga rättigheter men också att verka för rättssäkra och transparenta institutioner, vilket är en viktig grund för handeln.

Den långvariga isoleringen av Iran har framför allt gynnat konservativa grupper i det iranska samhället som har kunnat skydda sin makt och utmåla omvärlden som fientlig. Nu ser vi att andra krafter i det iranska samhället välkomnar ett ökat internationellt utbyte och i synnerhet med västvärlden och länder som Sverige.

Jag ska också säga någonting om frågan om kvinnor och kvinnors situation och hur det går ihop med vår feministiska utrikespolitik. Jag är övertygad om att den ökade exponeringen av det iranska samhället för omvärlden kan bidra till att förbättra kvinnors situation. Vi tar också upp kvinnors situation tillsammans med de fackliga aktivisterna och politiska aktivister.

Det är en rörelse åt rätt håll när det gäller kvinnors jämställdhet i Iran. Utbildningsnivån är hög. Ungefär 60 procent av studenterna på universiteten är kvinnor. Visserligen visade Hans Rothenberg med sitt exempel om Sydkorea att det inte alltid leder till en total förbättring. Men jag tror ändå att det är något positivt och inte något negativt att allt fler kvinnor får en hög utbildning.

Det är också viktigt för oss att svenska företag i Iran följer svenska värderingar. Jag förväntar mig att svenska företag i Iran anställer och befordrar kvinnor. Jag tror också att det är en positiv signal att Sverige nu får en ny oerhört högt kvalificerad kvinnlig ambassadör i Teheran som kan driva på de frågorna i linje med den feministiska utrikespolitiken.

Fru talman! Det finns många saker som behöver förändras i Iran för att det ska bli ett land jämställt med europeiska länder. Korruptionen är en allvarlig faktor som hindrar mycket handel. I handboken Nytt läge för svenska affärer i Iran som Business Sweden har tagit fram menar man att korruptionen är så allvarlig att den skadar ekonomin i sin helhet, och därmed skadar den också de länder som handlar med Iran och även Sverige.

Iran går nu inte ensamt in i ett nytt skede. Det finns andra länder också som står på tur, till exempel Kuba. Det är viktigt att vi använder handel som ett redskap för att öka möjligheten till höjd välfärd och högre välstånd i de länderna men också för att kunna få möjlighet att påverka ländernas utveckling i en demokratisk och humanitär riktning.

Vi vet att det inte bara räcker med enkla artighetsfraser. Det har vi sett i relationerna med Kina och Saudiarabien. Här behövs det ett kraftfullt tag. Ja, kvinnor är högt utbildade i Iran. Men det är fortfarande ett faktum att om en gift kvinna, hur välutbildad hon än är, vill åka till ett annat land och behöver söka visum kan hon inte få det om inte hennes man har skrivit under denna visumansökan. Det är ett exempel på hur missförhållandena är.

Jag vill ställa en fråga till ministern i mitt sista inlägg. I den rapport som Business Sweden har skrivit står det ingenting om de frågor som vi har diskuterat om mänskliga rättigheter, demokrati, dödsstraff och hbtq-personers villkor. Vill ministern att Business Sweden ska jobba hårdare med detta? I så fall väntar vi på en ny upplaga.

Fru talman! Situationen för mänskliga rättigheter i Iran är allvarlig, precis som Hans Rothenberg har gett flera exempel på. Det är någonting som regeringen konsekvent har tagit upp i de bilaterala samtalen med Iran. Regeringens exportstrategi går också hand i hand med strategin för hållbart företagande som bidrar till öppnare samhällen och förbättrade mänskliga rättigheter. Men det arbetet tar tid.

Frågor om bland annat mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter och fackliga rättigheter tas upp i dialogen direkt mellan EU och Iran. Jag kommer att fortsätta att driva samma frågor gentemot Iran i min roll som EU- och handelsminister. Det ligger i linje med den feministiska utrikespolitiken.

Regeringen är övertygad om att handel och internationellt utbyte generellt sett bidrar till en positiv utveckling i världen. Med en ökad internationell närvaro i det iranska näringslivet och samhället ökar förväntningarna på de iranska myndigheterna att respektera mänskliga rättigheter men också att verka för rättssäkra och transparenta institutioner som en viktig grund för handeln.

Den långa isoleringen av Iran har gynnat de konservativa grupperna i samhället. Nu ser vi att andra krafter välkomnar ett ökat internationellt utbyte. Vi välkomnar det också i Sverige. Vi ska aktivt ha en roll för att främja mänskliga rättigheter runt om i världen.

Jag är helt övertygad om att Business Sweden driver frågor om mänskliga rättigheter generellt. Jag har inte läst rapporten än eftersom jag alldeles nyligen fått den. Jag ska läsa den, men jag har alltså inte gjort det ännu. Jag är helt övertygad om att Business Sweden driver den typen av frågor som fackliga rättigheter, kvinnors rättigheter och inte minst rättigheter för hbtq-personer.

Överläggningen var härmed avslutad.

Fru talman! Jesper Skalberg Karlsson har frågat mig om jag anser att ett förbud mot bisfenol A i tvåkomponentsepoxi som används vid relining av dricksvattenrör är befogat samt om det är ett särskilt prioriterat område.

Användningen av kemikalien bisfenol A är omfattande, och ämnet har flera hälso- och miljöfarliga egenskaper. Dess klassificering som reproduktionstoxiskt, det vill säga att det har skadliga effekter på fortplantningsförmågan och foster, har nyligen skärpts till det näst högsta steget.

Studier har visat att bisfenol A är hormonstörande redan vid låga doser. Dessa egenskaper var för sig klassar bisfenol A som ett särskilt farligt ämne. Vidare visar nya studier som inte ingått i vare sig EU:s eller Sveriges tidigare bedömning att bisfenol A har effekter på immunsystemet. Detta har lett till att EU har tillsatt en ny arbetsgrupp för att undersöka dessa effekter.

Riksdagen har beslutat om ett etappmål för särskilt farliga ämnen som slår fast att dessa ska fasas ut. Åtgärder mot bisfenol A vidtas även på EU-nivå. Bland annat behandlas just nu ett förslag till förbud mot bisfenol A i termopapper som används till bland annat kvitton. Frankrike föreslår dessutom att bisfenol A ska tas upp på kandidatlistan till Reach.

Små barn är extra känsliga för hormonstörande ämnen. Det är därför angeläget att minska deras exponering för bisfenol A så långt som det bara är möjligt.

Kemikalieinspektionen, Boverket och Livsmedelsverket har gemensamt föreslagit ett nationellt förbud mot användningen av tvåkomponentsepoxi som innehåller bisfenol A. Myndigheternas rapport visade, som ledamot Jesper Skalberg Karlsson säger, att det inte föreligger några risker för dricksvatten om reliningen görs korrekt. Men av rapporten framgår också att reliningen i många fall inte görs på rätt sätt, och då läcker bisfenol A från rören till vattnet. Som dricksvatten definieras dessutom i de här testerna bara kallvatten, inte varmvatten eller avsvalnat varmvatten. Ett barn som får vällning eller gröt gjord på ljummet kranvatten utsätts för så stora mängder bisfenol A att det faktiskt föreligger en risk. Det framgår tydligt i rapporten.

Allmänheten måste uppmärksammas på att man alltid ska spola fram kallt vatten i kranen, men vi behöver även av försiktighetsskäl förbjuda vissa användningar av farliga ämnen. Bisfenol A är ett exempel på detta.

Den svenska branschen har helt riktigt, som framkommer i interpellationen, fasat ut denna användning. Men metoden med tvåkomponents-epoxi förekommer fortfarande i andra länder, bland annat i vårt grannland Danmark. Det finns således en risk att en dansk firma skulle kunna anlitas och att den använder bisfenol A i tvåkomponentsepoxi vid relining av dricksvattenrör i Sverige.

Kemikalieinspektionens rapport har remitterats, och en klar majoritet av remissinstanserna är positiv till ett förbud mot användning av bisfenol A vid relining med tvåkomponentsepoxi. Regeringen har till kommissionen anmält avsikten att införa ett nationellt förbud. Det har inte inkommit några allvarliga invändningar. Med andra ord är förslaget berett både i Sverige och inom EU. Beredning pågår just nu i Regeringskansliet.

Mitt svar är därför: Ja, det är både befogat och prioriterat att förbjuda bisfenol A i tvåkomponentsepoxi vid relining av dricksvattenrör.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret! Kemikaliepolitiken är i allt väsentligt gemensam inom Europeiska unionen. Det tycker jag är glädjande.

I ett betänkande som kammaren behandlade för några veckor sedan, Miljöbalken och EU:s kemikalielagstiftning m.m., slår miljö- och jordbruksutskottet fast att kemikalielagstiftningen i allt väsentligt nu finns i gemensamma EU-förordningar. Om det är utskottet enigt, och det är bra. På makronivå är kemikaliepolitiken på väg åt rätt håll. Många länder jobbar aktivt med Reachförordningen, och Sverige är ett av de länder som ingår i Reach up-arbetsgruppen som syftar till att utveckla Reach ytterligare.

Med en gemensam kemikaliepolitik ges den inre marknaden bättre förutsättningar att fungera på ett tillfredsställande sätt. Det är önskvärt. Det gör att handel mellan länder blir enklare. Vi kan ta en svensk möbeltillverkare som exempel. Företaget kanske vill exportera ett matsalsbord till Italien. Ska detta förhindras av att vi har olika regler för till exempel flamskyddsmedel i unionens länder när eld fungerar på samma sätt överallt? Nej, det är precis sådana här trösklar vi ska jobba för att slipa ned. På samma sätt som att EU är vår i särklass bästa miljöorganisation är det också vårt bästa verktyg för att främja frihandel.

Dessutom är det bra för hela unionens tillväxt och miljöarbete när Sverige kan exportera miljösmarta lösningar till andra länder. Jag har besökt flera företag i Sverige som tillverkar plast som innehåller betydligt lägre halter av farliga ämnen än de utländska motsvarigheterna. Det vore beklagligt om den miljönyttan inte kan tillgodoräknas även i andra länder inom unionen.

Fru talman! Som statsrådet Skog nämner finns flera initiativ på EU-nivå för att begränsa bisfenol A. Det är bra. Internationella samarbeten som EU är helt avgörande för att komma till rätta med begränsningar av farliga ämnen. Varför? Jo, för att även om vi förbjuder ett ämne i Sverige når det oss. Kemikalier bryr sig sällan om landgränser. Så länge vi delar vatten med andra länder kommer deras utsläpp att påverka oss negativt.

EU är rätt nivå för att reglera farliga ämnen när globala överenskommelser som till exempel Minamatakonventionen inte når hela vägen.

Jag vill passa på att tydligt säga att farliga ämnen ska begränsas. Vissa av dem ska förbjudas, och barn ska skyddas särskilt. Men när europeiska expertmyndigheter som Efsa slår fast att nuvarande exponeringsgrad av BPA är ofarlig för alla åldersgrupper är jag tveksam till om nationella förbud kommer att leda till att EU sedan följer efter.

Jag vill därför fråga statsrådet: Varför går regeringen fram med nischade, små och principiellt tvivelaktiga förbud med ganska liten påverkan när man i stället skulle kunna arbeta gentemot hela EU för att få till kraftfulla begränsningar inom hela unionen? Skulle man ha valt det senare alternativet hade man haft ett resolut stöd över blockgränsen. Som ministern själv nämner i sitt interpellationssvar vore det här förbudet mer verksamt om det infördes i Danmark.

Fru talman! Det finns en tydlig gemensam bild av att kemikaliepolitiken framför allt ska drivas på EU-nivå, och fokus för regeringens arbete är att den ska gå ständigt framåt. Men det europeiska harmoniserade regelverket tillåter nationella undantag när det finns nationellt specifika anledningar till detta.

Just vad gäller relining är problemet unikt för Sverige, eftersom vi har ett system med central uppvärmning av vatten i flerbostadshus, vilket gör att vattnet färdas betydligt längre genom rören och mer bisfenol A på så sätt hinner läcka ut från rör till vatten. I andra länder har man varmvattenberedare i varje lägenhet, och därmed uppstår inte detta problem. Detta är den anledning som vi har framfört till kommissionen och som motiverar ett nationellt förbud. Det är också skälet till att vi avser att gå fram med ett sådant.

Vi har fått ta del av nya rapporter som inte legat till grund för tidigare beslut inom EU eller våra egna beslut och som har så allvarliga implikationer att vi anser att vi måste agera eftersom det handlar om skyddet av små barn, vilka ledamoten verkar hålla med mig om är särskilt viktiga att skydda.

Att utsätta små barn för hormonstörande ämnen kan få mycket stora effekter på deras hälsa och livskvalitet genom hela livet. Därför anser vi att det är viktigt att gå fram med det här förbudet.

Den svenska branschen har varit lyhörd mot konsumenterna och har därför fasat ut det här ämnet. Den förutsättningen leder till att frågan inte finns på dagordningen och alltså inte heller hos dem som upphandlar och köper in den här typen av produkter. Jag ser därför en tydlig risk för att man, när man handlar från något annat land, inte tänker på att kontrollera och ställa frågor om just bisfenol A. I Sverige ses det i allmänhet som en fråga som är hanterad. Därför finns det risk för att man ovetandes köper in den produkten från ett utländskt företag och sätter in den i svenska hus. Det vore verkligen olyckligt.

Jag ser det också som att vi etablerar ett skydd för den svenska branschen, som har gått före och som inte ska utsättas för osund konkurrens med företag i andra länder som har varit mer passiva i frågan. Därför ser jag det också som god näringspolitik att gå fram med det här förslaget.

Fru talman! Tack för det svaret, ministern!

Sverige har under lång tid gått före när det gäller begränsningar av farliga ämnen. Det gäller inte minst frågan om kvicksilver, som vi drev ända till Minamatakonventionen. Sverige har även varit drivande i EU för att kommissionen ska ta fram kriterier för hormonstörande ämnen. Alliansregeringen stämde kommissionen i juni 2014 för att man skulle komma till skott.

Därför har Sverige också högt anseende i frågor som rör kemikalier. När alla andra verktyg är uttömda och möjligheterna inte längre finns är det bra att vi kan gå före för att EU ska införa vissa begränsningar. Jag är däremot tveksam till om EU kommer att gå fram med ytterligare förstärkningar i sina förordningar, när de egna expertmyndigheterna har gjort en annan tolkning.

Fru talman! Det ska också sägas att ett förbud mot bisfenol A inte är den enda heltäckande lösningen. I många fall kan kemikalien ersättas av bisfenol B, bisfenol F eller bisfenol S. Det finns många elaka kusiner i bisfenolsläkten. Ändå väljer regeringen att ensidigt fokusera på just den här.

En annan väg som man skulle kunna gå inom kemikaliepolitiken är att i stället välja att till exempel utreda hur ämnen kan behandlas i grupp, vilket miljö- och jordbruksutskottet föreslog förra året. Om vi kan få fram ett vetenskapligt belagt sätt för att begränsa ämnen i grupp kan kemikaliepolitiken bli mer effektiv.

Låt mig ta ett mer konkret exempel från verkligheten. Nätdrogen spice är ett paraplybegrepp för vissa cannabisliknande substanser som man röker. När Sverige förbjuder en substans modifieras drogen på kemisk väg för att man ska undslippa det specifika förbudet. Lagstiftningsapparaten måste då starta om från ruta ett, trots att det kanske bara är en fenylgrupp eller liknande som har flyttats på kolvätekedjan.

På samma sätt agerar i vissa fall plasttillverkare som fasar ut BPA. Man ersätter det med andra bisfenoler.

Ett förbud av bisfenol A i tvåkomponentsepoxi, som används vid relining av vattenrör, är en ganska smal lösning. Jag tror inte att det är att ta ett grepp om helheten. Men det är en lösning på bekostnad av den harmoniserade kemikalielagstiftningen. Det finns goda skäl för att fundera på om den svenska kemikaliepolitiken är effektiv i det här avseendet, på om det är det bästa sättet på vilket regeringen kan arbeta för en bättre miljö.

Ett mer effektivt arbete än att förbjuda bisfenol A i tvåkomponentsepoxi i vattenrör som inte avger stora mängder BPA skulle kunna vara att driva på för begränsningar på EU-nivå. Det skulle kunna vara att få upp fler ämnen på kandidatlistan. Det skulle kunna vara att agera inom Reach up. Det skulle kunna vara att ta fram ett sätt att förbjuda ämnen i grupp. Det skulle kunna vara många saker, på unionsnivå.

Varför väljer regeringen att gå fram med en nationell kemikaliepolitik när man har goda förutsättningar för en bred förankring för en evidensbaserad, gemensam och effektiv kemikaliepolitik i EU? Är små nationella förbud rätt sätt att använda tiden för en regering som redan är halvvägs genom mandatperioden?

Fru talman! Jag tror att ledamoten har missförstått syftet med förbudet. Vi har inga förhoppningar om att andra medlemsstater eller EU i stort kommer att följa efter om vi går före. Vårt syfte är att åtgärda ett problem som är specifikt för Sverige, baserat på de tekniska förutsättningar som finns i Sverige, på hur vi värmer och leder vatten i Sverige. De förutsättningarna finns inte i andra medlemsländer. Därför finns det inte heller något behov av ett förbud i dessa stater.

Vårt syfte är att hantera ett dokumenterat problem, en risk som just svenska barn utsätts för. Denna risk har konstaterats av Kemikalieinspektionen, Boverket och Livsmedelsverket i ett gemensamt uppdrag. De pre-senterade resultatet av detta för regeringen i december 2013. Notera att det skedde innan denna regering tillträdde. Men vi vill inte låta detta ligga utan plockar upp denna viktiga rapport som har uppmärksammat oss på en risk som svenska barn utsätts för. Vi agerar nu.

Det finns inget motsatsförhållande mellan att vi agerar i Sverige och samtidigt agerar kraftfullt för en stark gemensam politik. Jag har svårt att se den oro med vilken ledamoten motiverar rädslan för det här beslutet.

Ett sådant här beslut innebär också att den svenska branschen, som har varit aktiv och fasat ut ämnet, skyddas från osund konkurrens från företag i andra länder som inte har varit lika aktiva utan fortsätter att använda osäkra produkter. Vi vet inte minst att det, baserat på okunskap, förekommer felaktig användning och felaktiga installationer av reliningprodukterna, vilket riskerar att utsätta människor i Sverige för risk.

Jag håller med ledamoten om att det är en liten åtgärd. Men den åtgärdar ett specifikt problem.

När vi tittar på EU-systemet kan vi också se att länder själva agerar när de upptäcker ett problem. Det tynger inte på något sätt positionen i debatten att man ställer krav på gemensam politik. Länder som är aktiva på hemmafronten tenderar tvärtom att vara framgångsrika också i den gemensamma europeiska diskussionen.

Fru talman! Tack för det svaret, ministern!

All väsentlig kemikalielagstiftning finns i gemensamma EU-förordningar. Det är bra. Med gemensamma regler för farliga ämnen kan vi på ett effektivt sätt reglera kemikalier som lätt rör sig över landgränser och i vattendrag. Samtidigt ges lika villkor för företag i unionen, vilket stärker den inre marknaden.

Sverige har under lång tid haft stort förtroende i frågor som rör begränsningar av farliga ämnen. Och unionen vore mer välmående om vi kunde dela med oss av bra lösningar i stället för att som i det här specifika fallet vända blicken inåt.

Jag vill avsluta debatten med att säga att jag hoppas att regeringen när man har genomfört detta lägger allt sitt fokus på den gemensamma EU-politiken. Eftersom vi har en ganska unik röst i EU bör vi ta till vara att man lyssnar på oss när det gäller dessa frågor. Om inte vi lyfter upp dem är frågan vem som gör det. Den svenska rösten behövs i EU.

Fru talman! Jag kan garantera ledamoten att regeringens arbete och fokus i den europeiska kemikaliepolitiken är kraftfullt och konstant. Vi arbetar mycket aktivt med och har en aktiv dialog med de medlemsstater som liksom vi vill se en väl fungerande och progressiv kemikalielagstiftning. Vi lägger mycket arbete på att få det att fungera bättre, inte minst inom initiativet Reach up.

I det arbetet ser vi det som positivt att vi tar med oss bevis på att vi också, om det behövs och när vi har fakta på bordet, agerar på hemmaplan och bemöter problem när våra medborgare utsätts för risk på grund av farliga kemikalier. Det kommer vi också att göra när det gäller bisfenol A i relining.

Överläggningen var härmed avslutad.

Fru talman! Sten Bergheden har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att underlätta tillståndsgivningen för småskaliga vattenkraftverk, för att hörsamma riksdagens tillkännagivande om tillståndsgivning för småskaliga vattenkraftverk och om jag är beredd att ompröva krav på nya tillstånd med anledning av EU-domstolens dom.

Jag vill inleda med att jag har noterat den dom angående fördragsbrottstalan mot Österrike som Sten Bergheden hänvisar till i sin interpellation. Domen analyseras för närvarande inom Regeringskansliet.

På riksdagens initiativ tillsatte den förra regeringen Vattenverksamhetsutredningen, för att se över reglerna för vattenverksamheter. Vattenverksamhetsutredningens betänkanden har remitterats, och förslagen från utredningen bereds inom Regeringskansliet.

I juni 2016, alltså nyligen, slöts den så kallade energiöverenskommelsen mellan företrädare för riksdagspartierna Socialdemokraterna, Moderaterna, Miljöpartiet de gröna, Centerpartiet och Kristdemokraterna.

Energiöverenskommelsen slår bland annat fast att Sverige ska leva upp till EU-rätten och dess krav på vattenverksamheter samt att Sverige ska ha moderna miljökrav på vattenkraften. Överenskommelsen slår också fast att prövningssystemet ska utformas på ett sätt som inte blir onödigt administrativt och ekonomiskt betungande för den enskilde i förhållande till den eftersträvade miljönyttan.

Innebörden av energiöverenskommelsen i förhållande till det sedan tidigare pågående arbetet med utarbetande av förslag till ändrade bestämmelser för vattenverksamheter analyseras för närvarande inom Regeringskansliet. Jag kan inte föregå den pågående processen eller i dag ge en exakt tidpunkt för när regeringen avser att återkomma till riksdagen i frågan.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret! Jag noterar att ministern har läst igenom domen och att man analyserar den på Regeringskansliet. Det tycker jag är bra, för EU stakar ju ändå ut en tydlig väg i den här frågan som är viktig att ta till sig.

Jag tycker också att det är bra att energiöverenskommelsen har kommit till och att man också lyfter fram dessa viktiga frågor i det hela och tydligt påtalar att vi inte vill ha någon onödig administration eller något ekonomiskt betungande prövningssystem och att vi samtidigt ska ha moderna miljökrav på vår vattenkraft. Det är bra.

Det som är mindre bra är att under tiden försvinner många av våra små vattenkraftverk runt om i landet. Många tvingas lägga ned. Det krävs ny tillståndsprövning, och det har man inte råd att genomföra, utan man tvingas helt enkelt att lägga ned gamla fina kvarnar, gammal fin elproduktion, turbiner, sågverk och annat som finns ute på landsbygden.

Sådan verksamhet har pågått i landet under flera hundra år och tagit vara på den vattenkraft som finns på ett naturligt sätt. Det har bedrivits sågverksamhet, kvarnar och annat, vilket har skapat jobb inte bara i det företaget utan också för hela landsbygden runt omkring. Än i dag är många av de här i drift för olika verksamheter, men många har övergått till elproduktion.

Vad som också är viktigt i situationen är kulturarvet. Kan vi värna det kulturarv vi har skapat här i landet och se till att det kan fortleva på ett bra sätt i dag skapar det jobb inom turism och annat runt omkring de här småskaliga vattenkraftverken.

Det ger alltså jobb i dag, det kommer att ge jobb i framtiden, och därför är det viktigt att man inte nu, innan regering och riksdag har fattat nya beslut, riskerar att dessa små vattenkraftverk tvingas lägga ned på grund av stelbenta regler som man i dag jobbar efter.

Jag skulle först och främst vilja fråga ministern om hon har varit ute och besökt något av de här småskaliga vattenkraftverken. Jag kan förstå att det har varit mycket att göra i ministerrollen den första tiden i arbetet, men jag skulle samtidigt vilja passa på att bjuda in ministern till Skaraborg för att titta på de småskaliga vattenkraftverken och besöka de människor som kämpar för sin överlevnad och sin verksamhet och gärna vill bidra och hjälpa till så att det kan fortsätta.

Om ministern har möjlighet att komma till Skaraborg för att ta del av den situation som råder i dag är det alltså välkommet.

Den andra frågan är: Vad tänker ministern ta för initiativ för att försöka snabba upp den här processen? Det finns ju en möjlighet att regeringen går in och säger att nu när vi ser över regelverken utfärdar vi ett moratorium, alltså sätter ett tillfälligt stopp för de nya tillståndsgivningarna, tills vi har utrett exakt hur vill ha detta. Vi får då väga in EU-domstolen, energiöverenskommelsen och tillkännagivandet från riksdagen.

Det finns ju en majoritet i riksdagen som vill gå den här vägen, och jag tror att vi alla vill försöka behålla de här småskaliga vattenkraftverken så gott det går.

Vilka initiativ tänker ministern alltså ta, och har ministern varit ute och besökt något av de här småskaliga vattenkraftverken?

Fru talman! Som ledamoten säkert känner till innehar jag detta ämbete bara sedan några veckor, och jag har ännu inte hunnit göra några verksamhetsbesök ute i landet. Jag ser fram emot att kunna göra många sådana och tar med den trevliga inbjudan till den processen.

Jag vill också kommentera oron kring kulturmiljöerna och förtydliga att det är länsstyrelserna som har tillsynsskyldighet över dessa verksamheter och att det inom länsstyrelserna finns kunskap och kompetens också inom kulturmiljöfrågorna. Jag förutsätter att man inom varje länsstyrelse arbetar brett över enheterna och inte hanterar tillsynsfrågorna utan att ta hänsyn till kulturmiljöfrågorna.

Som beskrevs finns det nu flera viktiga nya parametrar i frågan kring de mindre vattenkraftverken. Energiöverenskommelsen var ett brett arbete där vi med stort engagemang lyckades hitta en samsyn som är otroligt värdefull, och den måste vi självklart nu analysera på Regeringskansliet innan vi gör något annat.

Detsamma gäller EU-domen. Spontant kan jag väl säga att jag inte helt känner igen mig i ledamotens beskrivning av den domen. Den är ganska stor och komplex och detta behöver analyseras tillsammans. Därför måste jag ha respekt för den processen och inte här och nu tillkännage vilka åtgärder jag kommer att vidta innan jag vet utfallet av denna beredning.

Fru talman! Jag hör ändå ministerns ambition här: Man förutsätter att länsstyrelserna jobbar så att de faktiskt väger in både nyttan med den småskaliga vattenkraften och kulturmiljöerna i processen.

I vissa av de områden som jag har besökt känns det dock som om man faktiskt inte gör det, utan det är olika avdelningar som jobbar med olika delar. Var och en gör sitt, och man fortsätter sin process även om det är värdefulla kulturmiljöer och annat.

Bara tanken på att det skulle vara så är allvarlig, och i det läget kanske regeringen ändå skulle markera att det finns en vilja att ta ett omtag när det gäller de småskaliga vattenkraftverken. Självklart ska vi ha fram nya vattendomar på ett rimligt och bra sätt, men det kanske behöver ta lite tid så att vi inte riskerar att förlora de småskaliga vattenkraftverken under tiden.

Det är därför jag vädjar till ministern och vill att hon lyfter upp detta på nästa regeringssammanträde och talar om för den övriga regeringen att situationen är så pass allvarlig att vi borde överväga att införa någon form av moratorium, alltså ett stopp för tillståndsprocessen tills allt ligger klart.

Ministerns svar andas ju väldigt mycket att det är nya förutsättningar: energiöverenskommelsen, EU-domen och även tillkännagivandet här den 7 april. Det innebär ju att det finns en vilja i riksdagen att göra rätt från början, och då tror jag att man ska svälja en del av stoltheten när det gäller att fortsätta på den gamla banan och i stället ta till sig det som har skett och kanske göra någonting som är bra och som landsbygden, de småskaliga vattenkraftverken och faktiskt större delen av riksdagen ställer sig bakom i detta läge.

Jag vädjar alltså till ministern att ta upp detta och föra fram frågan: Skulle det inte vara möjligt att sätta ett tillfälligt stopp för tillståndsgivningen tills vi är färdiga med den här delen så att vi inte riskerar något?

Det finns också rykten som säger att enskilda riksdagsledamöter åker ut till sina länsstyrelser för att försöka påverka dem att lugna ned processen. Jag har bara hört rykten och kan inte belägga det på något sätt, men det är allvarligt nog om det är så att man vill någonting men inte vågar fatta beslutet i regeringen. Då är det bättre att regeringen är tydlig med ett beslut och säger att vi vill att länsstyrelserna väntar in detta tills vi är färdiga med hela processen.

Min inbjudan till Skaraborg står självklart fast. Det skulle vara mycket trevligt att få visa runt, och jag tror att ministern skulle möta många av dessa människor som har jobbat hela livet med sina verksamheter och i dag riskerar att få gå från både hus och hem på grund av de nya tillstånden. Det kan kosta dem omkring en halv miljon för en miljö- och konsekvensbeskrivning. Om de dessutom inte får ett nytt tillstånd har de kanske rivningskostnader på ytterligare en halv miljon. För småföretagare i de lägena innebär det döden. Det kan tvinga dem att gå från hus och hem.

Deras brott i sammanhanget har varit att de har producerat miljövänlig el, skapat jobb på landsbygden och skapat tillväxt där vi vill ha mer tillväxt och fler jobb i framtiden.

Det är inget trevligt sätt att tacka de ägarna till de småskaliga vattenkraftverken att införa sådana regler så att de tvingas att gå från hus och hem. Jag vädjar till ministern att fundera på ett moratorium.

Herr talman! Jag finner anledning att påminna ledamoten om bakgrunden till Vattenverksamhetsutredningen och att processen baseras på införlivandet i svensk lag av ett EU-direktiv - inget annat. Det finns inga andra drivkrafter än att införliva denna EU-lagstiftning på ett korrekt sätt.

Under processens gång har det kommit en dom som handlar om undantagsregler som rör implementeringen av direktivet. Då måste självklart regeringen analysera den domen noga, samtidigt som vi tar till oss tillkännagivandet och hedrar den överenskommelse som har nåtts mellan partierna och hittar en mellanväg där alla de tre kan fungera väl tillsammans.

Innan detta är gjort varken kan eller bör jag komma med närmare besked från regeringens eller min egen sida.

Fru talman! Tack för svaret! Jag tycker att det ändå andas en viss form av vilja till att försöka lösa problemet. Det är positivt, och det ska framföras.

Jag tycker fortfarande att det finns mer att göra från regeringens sida i och med att det är regeringen som sitter på möjligheten att styra frågan ytterligare för att komma vidare.

Nu har vi sett att EU i viss mån sagt hur man kan tänka sig att titta på dessa frågor framdeles. Riksdagen har sagt hur dessa frågor ska ses över så att de småskaliga vattenkraftverken inte drabbas för hårt. Energiöverenskommelsen har vävt in dessa frågor. Där är många partier involverade med en oerhört bred majoritet för att verkligen ta tag i dessa frågor.

Med allt detta på fötterna tycker jag att både ministern och regeringen inte bara ska analysera detta och titta vidare på frågorna samtidigt som de småskaliga vattenkraftverken läggs ned utan också ta lite initiativ i detta läge och gärna ta upp dessa frågor på nästa regeringssammanträde för att få fram någon form av signal till Myndighetssverige och länsstyrelserna runt om i landet om att jobba med frågan och avvakta utvecklingen innan nästa steg tas för de småskaliga vattenkraftverken.

Ministern och regeringen har riksdagen, EU och energiöverenskommelsen bakom sig. Vi väntar på att regeringen gör sitt jobb för att hjälpa de småskaliga vattenkraftverken.

Herr talman! Att det finns ett tillkännagivande och att det finns en del i energiöverenskommelsen där den småskaliga vattenkraften ingår visar att det finns ett stort engagemang för frågan. Samtidigt pågår ett arbete som handlar om att implementera en tämligen komplex EU-lagstiftning.

Jag tror att ledamoten kommer att bli besviken om han har uppfattningen att domen om undantag kommer att vara klargörande. Domen kommer att vara viktig för en fortsatt process, men frågan är något mer komplex än vad ledamoten antyder.

Regeringen kommer att göra en analys. Arbetet med frågan pågår intensivt på Regeringskansliet. Vi ska sätta oss in i alla delar och väga dem. Vi ska inte hantera eller bemöta enbart någon del, utan alla delar ska hanteras samtidigt på ett korrekt sätt.

Överläggningen var härmed avslutad.