Interpellationssvar - 2016-04-29

Fru talman! Johan Hultberg har frågat mig om jag avser att ta initiativ till en översyn av socialtjänstlagen och vid en sådan översyn särskilt utreda hur onödigt dubbelarbete kan undvikas. Johan Hultberg har också frågat om jag är beredd att se över socialtjänstlagen i syfte att ge större möjligheter till andra aktörer än kommunernas socialnämnder att utreda och bedöma familjehem.

Regeringen bereder för närvarande frågan om en översyn av socialtjänstlagen. Jag får återkomma i frågan längre fram.

Vad gäller frågan om onödigt dubbelarbete är min inställning att det så långt möjligt ska undvikas. Det kan utifrån se ut som om det är frågan om onödigt dubbelarbete att en kommun måste göra en egen bedömning av ett familjehem som redan är utrett av annan kommun. Det är dock den placerande kommunen som är ansvarig för sin utredning av familjehemmet. Delar av en nyligen gjord utredning av en annan kommun kan användas, men varje placerande kommun ansvarar för att utreda sina tilltänkta familjehem. Det är en viktig del i att stärka barnens trygghet och säkerhet.

För att besvara Johan Hultbergs andra fråga vill jag börja med att understryka att utredningen av tilltänkta familjehem är ett viktigt redskap i arbetet med att tillförsäkra placerade barn och unga en bra och god vård. Socialnämnden får inte fatta beslut om vård i ett familjehem utan att förhållandena i det enskilda hemmet är utredda av en socialnämnd. En utredande socialnämnd har dock möjlighet att anlita uppdragstagare som är fysiska personer och som knyts till nämnden på ett sådant sätt att de kan anses delta i nämndens verksamhet för att utföra utredningen. En sådan uppdragstagare står under nämndens arbetsledning och utför arbetsuppgifter som normalt ankommer på en anställd. Grundläggande bestämmelser som de om sekretess, tjänstefelsansvar och tillsyn blir därmed tillämpliga beträffande det arbete som utförs.

Frågan om att låta privata rättssubjekt genomföra utredningar i socialtjänsten berörs i regeringens proposition 2006/07:129 Utveckling av den sociala barn- och ungdomsvården m.m. Där diskuteras bland annat förutsättningarna för privata rättssubjekt att genomföra familjehemsutredningar i vissa olika situationer. Den dåvarande regeringen uttalade bland annat följande:

"Det är viktigt att de hem som kan komma ifråga för stadigvarande vård och fostran av barn efter medgivande från socialnämnden eller beslut om vård blir utredda. Att utredningarna är fullständiga och rättvisande krävs för att barn skall få en så bra och trygg uppväxtmiljö som möjligt. Det är därför enligt regeringens mening särskilt angeläget att det inte föreligger några tveksamheter beträffande utredningsansvaret för hemmen.

Det skulle leda till gränsdragningsproblem och tillämpningssvårigheter att behandla situationen där ett hems allmänna lämplighet utreds annorlunda än situationen där ett hems lämplighet att ta emot ett visst barn utreds. Utredningarna bör därför inte i någotdera fallet kunna utföras av någon annan aktör än en socialnämnd."

Jag instämmer i detta ställningstagande och ser inget behov av att ta upp frågan till ny utredning.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret! Trycket på socialtjänsten är väldigt, väldigt stort. Det trycket har av en lång rad orsaker successivt skruvats upp under en lång rad år, men på senare år har läget blivit i det närmaste akut på grund av det väldigt stora flyktingmottagande som vi haft i Sverige och som vi alltjämt har.

I fjol slogs alla tidigare rekord när över 162 000 asylsökande kom till Sverige och av dem över 35 000 just ensamkommande barn. Detta har verkligen satt socialtjänsten på prov men också hela vårt samhälle och alla våra samhällsfunktioner.

Den stora utmaning vi nu står inför handlar även väldigt mycket om att försöka integrera alla dessa människor som kommer till Sverige, att snabbt få människor att inte bara komma till Sverige utan också komma i egen försörjning. Jag är i grunden väldigt bekymrad, fru talman, över att regeringen inte tar dessa utmaningar på tillräckligt stort allvar. Jag har konstaterat att statsministern de senaste dagarna har tonat ned utmaningen med att skapa fler enkla jobb för nyanlända, vilket jag tycker är väldigt bekymmersamt. Regeringen snarare höjer trösklarna in på arbetsmarknaden än sänker dem, och det är precis fel medicin för att tackla de utmaningar vi har.

Men nu, fru talman, var det främst socialtjänstens utmaningar som vi skulle diskutera här, och min interpellation handlar framför allt om placering i familjehem.

Ministern lyfte i sitt svar fram att regeringen för närvarande bereder frågan om en utredning av socialtjänstlagen. Vad är det regeringen bereder? Är det om man över huvud taget ska göra en översyn? Eller handlar beredningen om vilka direktiv utredningen eller översynen ska ha, alltså helt enkelt vad översynen ska omfatta?

Jag hoppas innerligt, fru talman, att det är det sistnämnda. En översyn behövs verkligen. Från Moderaternas sida har vi varit väldigt tydliga med att vi ser ett behov av en total översyn av socialtjänstlagen, inte bara de delar som handlar om familjehem, även om jag tycker att de delarna är särskilt akuta att titta på. Vi vill se en total översyn av socialtjänstlagen.

Det vill vi eftersom lagen när den skrevs var tänkt att fungera som en ramlagstiftning som inte var särskilt detaljerad, men i dag upplever många kommuner och enskilda socialsekreterare att lagen snarare har blivit ganska detaljstyrande. Det handlar naturligtvis om hur lagen har kommit att uttolkas och om de föreskrifter och så som ansvariga myndigheter har tagit fram utifrån lagstiftningen. Vi vill alltså verkligen se en total översyn av lagstiftningen för att helt enkelt skapa bättre förutsättningar för socialtjänsterna ute i Sveriges kommuner att fullfölja sina uppdrag.

Fru talman! Det är ju så att kommunerna inte klarar sitt uppdrag i dag - 72 kommuner har i talande stund lex Sarah-anmält sig själva. Jag konstaterar att ministern i tidigare interpellationsdebatter har lyft fram att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap gjorde en enkätundersökning som visade att omkring hälften av kommunernas socialtjänster är i det närmaste i krisläge. Situationen är alltså väldigt allvarlig, och det krävs åtgärder för att skapa en bättre arbetsbelastning för socialtjänsten och förutsättningar för snabbare processer. Det ska självklart göras utan att tumma på kvaliteten för det enskilda barn eller den enskilda klient som är i behov av socialtjänstens service och tjänster.

Fru talman! Jag är glad att vi har den här debatten, för det är en väldigt angelägen fråga. Det handlar om ett välfärdssamhälle som måste vara som bäst när människor är som skörast. När man kommer till socialtjänsten och särskilt till den sociala barn- och ungdomsvården måste den fungera.

Dessvärre finns det en svensk historia där det inte alltid har varit så. Vi har tyvärr erfarenheter från Ersättningsnämnden och en vanvårdsutredning som visar att barn förr i tiden blev placerade i familjer där det inte fanns speciellt stor kunskap och där barn for väldigt illa. Barnen hade inga kunskaper om sina rättigheter, och samhället tog inte reda på hur det gick för barnen.

Nu vet vi att det gick väldigt illa för många, och vi ska inte återgå till en sådan ordning. Vi ska inte ha sådana vittnesmål igen. Det betyder att barn som placeras genom den sociala barn- och ungdomsvården, oavsett bakgrund och oavsett om de är ensamkommande eller om de har annan bakgrund, ska behandlas väl. Deras rättigheter ska tillgodoses. Vi ska inte sänka kraven, och vi ska inte göra skillnad på barn.

När jag debatterar detta brukar jag få stå till svars för att familjehemmen inte är av tillräckligt god kvalitet eller inte tillräckligt utredda. Det händer nämligen redan i kommuner, och det är den vanligaste debatten jag brukar ha om familjehemmen.

Jag är orolig när det gäller de många barn som kom under hösten. Socialsekreterare och annan personal arbetade dygnet runt och gjorde verkligen så gott de kunde för att hitta ett bra mottagande i familjer för de här barnen. De tog sig igenom den tiden, men ibland med bristande kvalitet. Den situationen har man nu mer tid att reda i, och man har mer tid att utreda barnen. Det är det jag vill stödja. Jag tror att det är otroligt viktigt för rättssäkerheten och för dessa barns placeringar att utredningarna blir gjorda med tydligt ansvar och tydlig dokumentation - och att man vet vem som tar emot barnen och vilka krav som ska ställas.

Jag vill också säga att jag uppskattar att vi har diskussioner om vad som händer nu och vad som ska hända framöver. Men när det gäller det faktum att socialtjänsten var i så dåligt skick redan före 2015 - och redan före 2014 och 2013 också - ligger det ett stort ansvar på den regering där ditt parti ingick, Johan Hultberg. Man förstärkte nämligen inte socialtjänsten, och framför allt inte den sociala barn- och ungdomsvården, trots oändliga rapporter om hur läget var redan före den här situationen.

Jag har jobbat väldigt hårt med att stärka den sociala barn- och ungdomsvården, tillsammans med nationella aktörer, för att på olika sätt stärka professionen och barns rättigheter samt försöka reda i situationen som handlar om flyktingmottagandet. Nu förändrar vi migrationspolitiken. När jag nu reser runt i Sverige, vilket jag gör väldigt ofta, ser jag att man fortfarande har ett mycket ansträngt läge men har kommit in i utredningsfasen på ett annat sätt än man gjorde i höstas.

Jag tycker att det är oerhört viktigt att detta blir gjort på ett professionellt och tydligt sätt och att vi vet vem som har ansvar - och kan kräva det ansvaret.

Fru talman! Jag är uppriktigt sagt helt ointresserad av att stå i kammaren och diskutera vem som har ansvaret för de utmaningar vi står inför.

Det enda intresse jag har, fru talman, är att diskutera hur vi kan skapa en bättre fungerande socialtjänst och hur vi kan möta den jätteutmaning Sverige har i detta nu - som våra 290 kommuner har i detta nu - när det gäller att pröva familjehem, utreda familjehem och skapa så bra och trygga uppväxtmiljöer som möjligt för våra hårt utsatta barn och ungdomar. Det gäller oavsett om de har hamnat i svåra situationer under sin uppväxt här i Sverige eller om de har invandrat till Sverige och har ett bagage med sig som säkert många gånger är oerhört tufft.

Jag vill lösa situationen, och det är bakgrunden till min interpellation. Jag konstaterar att ingen av oss som är med i debatten vill tumma på kvaliteten. Vi vill ha bra kontroller, och vi vill utreda alla familjehem. Frågan är bara om det finns möjligheter att skapa ett bättre fungerande regelverk. Finns det möjligheter att förenkla dagens regelverk? Ja, fru talman, min uppfattning är att det går att göra.

Det kom alltså fyra gånger så många ensamkommande flyktingbarn i fjol som det gjorde året innan, och det är en jätteutmaning. Jag konstaterar att många kommuner i dag, på grund av den extrema påfrestning man har, inte har möjlighet att utreda alls. Det blir inga utredningar alls av familjehem. Man placerar barnen utan möjlighet att utreda, och det är orsaken till att de bland annat lex Sarah-anmäler sig själva - att de inte klarar av att genomföra sitt uppdrag. Då måste vi som politiker ställa oss frågan vad vi kan göra för att förändra lagstiftningen. Vad kan vi göra för att absolut tillföra mer ekonomiska resurser, och vad kan vi göra för att skapa bättre rutiner?

Jag pratade med kommunstyrelsens ordförande i Karlsborg, som är en partikollega till ministern. Han lyfte fram att han har personal som är tvungen att åka och besöka hem i Torsby kommun. Det tar hela dagen att göra den kontrollen. Skulle man inte kunna se över lagstiftningen så att Karlsborgs kommun kan lyfta telefonluren, ringa kollegorna på socialtjänsten i Torsby och fråga: Skulle inte ni kunna genomföra uppföljningen åt oss? Skulle inte ni kunna genomföra kontrollen å Karlsborgs kommuns vägnar?

Är det rimligt att vi ska ha två socialsekreterare som ska lägga en hel dag - i bilen, egentligen - på att åka till Torsby och följa upp ett hem? Jag tycker inte att det är rimligt. Lagstiftningen är skriven i en annan tid, och jag vill inte tumma på kvaliteten. Moderaterna vill inte tumma på kvaliteten, utan vi är bara intresserade av att diskutera hur vi kan skapa bättre fungerande lagstiftning i syfte att hantera den svåra situation vi är i och säkerställa att alla som är i behov av ett familjehem eller på annat sätt är i behov av placering får en så bra placering som möjligt.

Konkret har vi moderater lyft fram att vi vill ha en nationell översyn för att säkra behovet av familjehem och jourhem. Vi vill utveckla en strategi för hur och när barn ska tas om hand och placeras i familjehem, och vi vill möjliggöra för fler nationella adoptioner och skapa en långsiktig strategi för det. Vi vill se över stöd, rutiner och ersättningar för familjehem för att skapa bättre förutsättningar för familjehemmen att klara sina åtaganden. Det är några av de moderata förslagen, fru talman, men jag hörde inga konkreta förslag från ministern - inte ett enda.

Jag måste ställa frågan: Varför är regeringen så passiv? Varför är regeringen så reaktiv? Socialtjänsten är i kris. Jag förväntar mig att regeringen och ansvarigt statsråd visar ledarskap.

Fru talman! Jag tackar ledamoten. Jag vet inte var ledamoten var då, men vi hade en debatt i kammaren om situationen med ensamkommande flyktingbarn och socialtjänsten. Då fanns det en del synpunkter på att regeringen hade vidtagit så många åtgärder att det var oerhört många sidor i betänkandet. Vi har varit mycket aktiva för att möta den här situationen. Vi har tagit massor av initiativ för att stärka socialtjänsten. Det kan man tyvärr inte säga om den tidigare regeringen, och jag tycker att det är viktigt att förklara varför läget är så ansträngt som det är. Därefter kan vi fokusera på vad vi ska göra nu.

När det gäller familjehem har vi bland annat ett uppdrag att se över vad man helt enkelt får för de medel man använder när man placerar barn på olika ställen. Hur fungerar ett konsulentlett familjehem, till exempel, ur ett barns perspektiv? Hur ser den tjänst ut som barnet faktiskt får i olika placeringsformer? Socialstyrelsen har ett skärpt uppdrag att informera om vad ett familjehem är, för att rekrytera fler seriösa familjehemsanordnare och för att kunna erbjuda utbildning till dem. Det finns en lång lista över vad vi har gjort i de här frågorna, och vi har haft en utfrågning i riksdagen om det. Vi har haft en debatt i kammaren om det, och jag kan gärna återkomma om allt vi gör.

Socialtjänstlagen ska vi också se över, och jag vill se över den i dess helhet. Det har inte gjorts på många år.

Socialtjänstlagen är en väldigt fin lag, skulle jag vilja säga, eftersom dess ambitioner är mycket viktiga i ett välfärdssamhälle och i en samhällsmodell som jag företräder. Dock har samhället förändrats, och det är sant att det här är en ramlagstiftning där mycket har följts upp med detaljer. Vi behöver anpassa lagstiftningen till dagens samhälle.

Detta gäller mycket mer än familjehem. Familjehem är en placeringsform som den sociala barn- och ungdomsvården har till sitt förfogande. Den sociala barn- och ungdomsvården är i sin tur en del av hela socialtjänsten, så det här är en stor och komplex fråga. Icke desto mindre vill vi ge oss i kast med den eftersom vi tycker att socialpolitik och en väl fungerande socialtjänst är något oerhört viktigt.

Det som hände var precis det jag sa: Under 2015 tog Sverige emot 35 000 ensamkommande barn. Sammantaget tog Sverige emot 70 000 barn - det talar vi sällan om, men så var det. Det kan man kanske jämföra med att det föds ungefär 100 000 varje år i Sverige, så det var ett stort antal barn som kom.

För de 35 000 ensamkommande hade socialtjänsten det direkta ansvaret, och då var det helt enkelt så att många kommuner inte hade möjlighet att hitta familjehem i sina kommuner. HVB kan det också handla om. Vi har infört en ny form, stödboende, som redan finns på vissa håll i landet. Hur som helst behövde vissa kommuner placera i andra kommuner. Vissa kommuner meddelade att de inte hade tid att utreda trots att lagstiftningen säger att de ska det.

När jag nu reser runt i Sverige - senast var jag i Norrbotten, där jag besökte tre kommuner den här veckan; jag var i södra Sverige förra veckan och så vidare - ser jag att man har kommit till ett stadium där man kan utreda och där man på bästa sätt försöker reda ut situationer, till exempel att barn finns i andra kommuner, och hitta lösningar för hur man på bästa sätt ska ta hand om de här barnen.

Det är ett tufft läge. Vi har förstärkt med 1 miljard under mandatperioden för bemanning. Vi förstärker kommunerna med 10 miljarder per år. Jag hoppas och tror att en del av detta kommer att användas i kommunerna eftersom de har ett stort ansvar för flyktingmottagande. Jag kommer att stödja socialtjänsterna för att de ska kunna göra ett bra jobb i förhållande till de här barnen och deras framtid.

Fru talman! Jag välkomnar verkligen att ministern i sitt andra inlägg gav tydligt besked om att regeringen avser att göra en översyn av socialtjänstlagen och att det, precis som Moderaterna efterfrågat, blir en total översyn av lagstiftningen.

Ministern sa också att lagstiftningen är fin i sin ambition, och det är vi helt överens om. Utmaningen blir att skapa en fungerande lagstiftning och en fungerande socialtjänst i praktiken.

Jag kan konstatera att det är bra att det nu finns fler verktyg för kommunerna, fler boendeformer. Jag välkomnar att det finns möjlighet att placera i till exempel stödboende. En konkret fråga där är: Hur många stödboenden har tillskapats sedan den 1 januari, och hur många barn har placerats i den boendeformen?

Nu är det jätteviktigt, fru talman, att den totala översynen av socialtjänstlagen fokuserar på de många utmaningar, problem och brister som vi står inför och att den utgår från den situation som vi har i Sverige i dag och de utmaningar som vi kommer att ha fortsatt och framgent.

Jag blir lite bekymrad när jag hör att statsrådet liksom regeringen i stort tycks vara av uppfattningen att flyktingkrisen är över. "Nu återgår vi till ett normalläge. Det var en tillfällig utmaning i höstas. Nu är allt snart frid och fröjd igen." Jag tror inte att det är en korrekt beskrivning.

Sverige hade under hösten ett helt exceptionellt flyktingmottagande. Vi har alltjämt ett stort mottagande, och kriget i Syrien är tyvärr inte över. Det är ett fruktansvärt krig som fortfarande pågår och kommer att driva enormt många miljoner människor på flykt, och det kommer att påverka Sverige och svensk socialtjänst.

Jag vädjar till regeringen att se problemet i vitögat och genomföra de åtgärder som krävs för att säkerställa att människor kommer i jobb men också att vi får en väl fungerande socialtjänst. Tack för en bra debatt!

Fru talman! Tack, Johan Hultberg, för intresset! Jag tror att ju fler som engagerar sig, desto bättre blir det.

Vi behöver samarbeta om barns framtid, och vi behöver samarbeta om de ensamkommande barnen som kommer till Sverige. Faktum är att den forskning vi har - som har gjorts på betydligt färre individer, vilket var nödvändigt eftersom det aldrig tidigare har kommit så många på en gång - visar att många av dem är stabila individer som har stora ambitioner och bra resultat i studier och på arbetsmarknaden. Min ambition, mitt mål, är att de här barnen ska omfattas av det. Det ska gå bra för dem, och det har vi alla ett ansvar för. Då blir det bra för dem, och det blir bra för Sverige.

Jag som också är äldreminister vet hur mycket vi behöver av arbetskraftsdeltagande, starka pensionssystem, människor som arbetar i äldreomsorgen och så vidare.

Det har framkommit både här i debatten och tidigare att den sociala barn- och ungdomsvården var bräcklig när regeringen tog över och att det stora flyktingmottagandet gjorde situationen ännu mer ansträngd. Jag sa tidigare att läget inte är lugnt. Läget är fortfarande ansträngt.

Dock gör det skillnad när man inte varje dag tar emot barn på stationen i samma omfattning som under hösten. Jag åker dagligen runt och pratar med socialtjänster dagarna i ända eftersom jag vill att det här ska funka, och de säger till mig: Nu har vi tid att göra utredningarna som vi borde ha gjort tidigare.

Jag förutser att vi under det här året kommer att se behov som är större än vi tidigare har sett när det gäller sjukvård och tandvård. Skolorna kommer att komma mer i fokus eftersom man tar sig an utredningarna och barnens behov mer nu, helt enkelt därför för att man kan det.

Jag vill avslutningsvis tacka alla som jobbar i socialtjänsten och med de här frågorna - och även med andra barn, ska vi komma ihåg, för det är ett väldigt viktigt arbete.

Överläggningen var härmed avslutad.

Fru talman! Christina Örnebjär har frågat mig hur jag ser på SKL:s förslag om att kringgå behörighetskraven för myndighetsutövning. Christina Örnebjär har också frågat mig om jag anser att fler eller färre kommer att vilja jobba som socionom, framför allt inom den sociala barn- och ungdomsvården, om behörighetskraven tas bort. Vidare har jag fått frågan om jag anser att det råder brist på socionomer samt om jag avser att värna behörighetsregleringen.

Inledningsvis vill jag framhålla att kraven på behörighet för att utföra vissa arbetsuppgifter inom den sociala barn- och ungdomsvården infördes 2014 som ett led i att kvalitetssäkra stödet till utsatta barn. Det är också ett sätt att stärka socialsekreteraryrket. Jag anser att det är viktigt med höga kompetenskrav, både för att det är ett kvalificerat arbete och för att höja statusen på yrket och verksamheten.

I enlighet med förarbetena till lagen vill regeringen vidare inte utestänga andra yrkesgrupper som kan tillföra den sociala barn- och ungdomsvården värdefull kompetens och utgöra ett komplement till socionomer.

I Sveriges Kommuner och Landstings skrivelse över behov av regelförenklingar med anledning av flyktingsituationen framförs att SKL är positiva till nuvarande lagstiftning. SKL önskar dock ett undantag genom tillfällig dispens på fem år från krav på socionomexamen eller annan likvärdig examen. SKL förespråkar inte en permanent förändring.

Socialstyrelsen har regeringens uppdrag att se över vilka konsekvenser behörighetsregleringen har medfört och vilka möjligheter som finns för icke behörig personal att bli behörig. Uppdraget redovisas den 31 maj 2016. Socialstyrelsens analys blir ett viktigt underlag för att ta ställning till om eventuella initiativ behövs från regeringen.

När det gäller frågan om det råder brist på socionomer har jag inga uppgifter om att så är fallet. Jag vet att socionomprogrammet är en eftertraktad generalistutbildning, och för en färdigutbildad socionom finns det i dag många valmöjligheter. Kommuner har under en längre tid haft svårt att rekrytera men även att behålla kompetenta medarbetare. Kommunerna behöver därför säkerställa att de är attraktiva arbetsgivare. Jag vill i sammanhanget lyfta fram det arbete som görs lokalt och regionalt för att göra yrket mer attraktivt och därmed skapa bättre kvalitet för de barn och unga som behöver stöd från socialtjänsten.

För att stärka kommunerna i arbetet med att rekrytera och behålla socialsekreterare har regeringen vidtagit ett antal åtgärder, bland annat stöd till yrkesintroduktion och tillgång till vidareutbildning. Regeringen genomför även efter överenskommelse med Vänsterpartiet en satsning på bemanning och kompetens i den sociala barn- och ungdomsvården med 250 miljoner per år under 2016-2019.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Bakgrunden till mina frågor är att det från flera håll har kommit förslag på sänkta behörighetskrav för den som jobbar inom den sociala barn- och ungdomsvården. SKL har till exempel fört fram förslag på att socionomexamen eller annan likvärdig utbildning ska slopas och att man i stället ska ha personal med lämplig kompetens och erfarenhet.

Fru talman! Låt oss tänka oss att vi skulle sänka kraven på utbildning hos läkarna eftersom det är brist på just läkare. Den som ska operera ditt barn är visserligen inte legitimerad kirurg men är en bra allmänläkare, har varit med länge inom vården, har sett hur andra gjort och är trevlig. Skulle fru talmannen acceptera det? Skulle du låta personen, hur kompetent denne än är inom sitt eget område, sätta skalpellen i det absolut käraste du har? Jag tror inte det. Resonemanget låter helt galet. Självklart ska kirurger ha rätt kompetens. Men av någon anledning är det helt normalt att tänka så inom andra yrken.

Lärarna, förskollärarna och fritidspedagogerna har redan fått uppleva att deras yrken har reducerats till något som i princip vem som helst klarar av. Nu är det dags för den sociala barn- och ungdomsvården.

Det fattas tusentals beslut inom socialtjänsten varje dag som rör de allra mest utsatta. Det handlar om deras liv och framtid. När så många beslut fattas kommer självklart misstag att ske. Vår uppgift måste vara att ge förutsättningar att minimera misstagen. På många ställen saknas förutsättningarna. Det handlar om för hög arbetsbelastning. Det är hög personalomsättning. I en undersökning från januari 2015 framkom att 73 procent, om jag inte missminner mig, av dem som jobbar vill söka sig någon annanstans. Det kommer nya arbetsuppgifter utan förstärkning av personal. Det är ineffektiva it-system. Det känner vi å andra sidan igen från flera håll. Det är administrativa krav som tar tid från klientarbetet. Så lite tid som 15 procent läggs på mötet med klient. Det råder en avsaknad av specialistutbildning, det ges för lite resurser till handledning och så vidare.

Det finns också en tidigare undersökning som visar att var tredje handläggare är nyanställd, och sju av tio arbetsledare har varit anställda kortare tid än tre år.

Det är inte ovanligt att nyutexaminerade socionomer helt utan arbetslivserfarenhet får ta ansvar för mycket komplicerade barnavårdsärenden. I dag om du börjar läsa till socionom direkt efter gymnasiet sitter du efter tre och ett halvt års studier vid 22 års ålder utan arbetslivserfarenhet och fattar livsavgörande beslut för barn, unga och deras familjer.

Dessutom har utbildningen förändrats till mindre praktik. Tidigare var det praktik termin tre. Då gick man mest bredvid. Sedan hade man praktik termin sex. Då fick man ta mer ansvar. I dag är det mindre än en termins praktik. Det har gått från ungefär en tredjedel praktik till ungefär 10 procent.

Det är oroligt bland socionomerna just nu. SKL:s med fleras rekommendation att slopa behörighetskraven skapar självklart oro bland dem som jobbar, dem som utbildar sig och dem som är berörda. De hörs dock inte på samma sätt eftersom de varken har utrymmet eller rösten.

Behörighetskravet tillkom för att säkra kvalitet och rättssäkerhet i myndighetsutövningen. Det är absolut rätt tänkt att avlasta socialsekreterarna olika typer av uppgifter som inte kräver högskoleutbildning. Jag kan tänka mig någon form av assistenter. Vad vi kallar dem är mindre viktigt.

Problemet med temporära åtgärder och tillfälliga åtgärder är att de har en tendens att bli permanenta, varför jag oroar mig för förslaget. Det är en sak att avvakta underlag, men jag undrar ändå hur statsrådet ställer sig till SKL:s rekommendationer och om statsrådet kommer att värna behörighetsregleringen.

Herr talman! Jag tackar Christina Örnebjär för hennes engagemang i frågorna.

Vi väntar på ett underlag. Vitsen med att beställa sådana är att få tid att tänka igenom och analysera frågor. Därför kan jag inte föregripa slutsatserna.

Jag instämmer verkligen i analysen att detta är ytterligare ett kvinnodominerat yrke, i det här fallet ett akademiskt yrke med en lång utbildning. Men de villkor som oftast följer med mansdominerade akademiska yrken följer inte med här. Det är ofta en besvärlig arbetssituation. Det vet många unga socionomer.

Det finns en fördel jämfört med andra yrken, nämligen att många fortfarande väljer socionomutbildningen. Det är en populär utbildning, och många går ut utbildningen varje år. Men de väljer inte i första hand, eller nödvändigtvis, den sociala barn- och ungdomsvården eftersom de känner till att många slutar snabbt. Vi vet genom studier att de ofta får de tyngsta ärendena i de svåraste områdena fort. De har kanske inte tillgång till senior handledning. På många ställen har människor inte jobbat tillräckligt länge för att kunna ge en sådan handledning.

I den här diskussionen är det viktigt att inte bara fokusera på ensamkommande utan se på det faktum att man har ansvar för alla barn som behöver vända sig till den sociala barn- och ungdomsvården.

Låt oss titta på detta ur individernas synvinkel. De är intresserade av socialt arbete. Det är därför de väljer att bli socionomer. Staten investerar också i utbildningen. Därför finns en stor vits att göra arbetsplatserna attraktiva och att uppvärdera de ytterst viktiga arbetsuppgifterna på det sätt som samhället behöver och som barnen behöver.

Regeringen har en nationell samordnare som åker runt i 50 kommuner och tittar på hur den sociala barn- och ungdomsvården arbetar. Hon kommer också med en mängd förslag på hur man kan förbättra arbetssätten och modernisera rutiner, och hon lyssnar på människor som arbetar där - företrädesvis kvinnor - och sätter barnet i fokus. Det vill många av dem som söker sig dit.

Jag tror att ledamoten hör vartåt det lutar. Jag tycker att det är viktigt att ta till vara kompetensen som socionomer tar med sig. Exakt hur man hanterar den akuta situationen vill jag återkomma till, men jag tycker att det är viktigt att socionomer används till vad de är utbildade för av alla de skäl jag nyss nämnde.

Jag tror också att det av olika skäl är lämpligt och vettigt att underlätta med någon form av administrativt stöd så att det även här går att renodla vad socialsekreterarna och socionomerna gör när de jobbar i den sociala barn- och ungdomsvården.

Vi har också vidtagit åtgärder för bemanning. Det är fråga om 250 miljoner kronor om året, förutom de 10 miljarder som varje år går till kommunerna, som jag förutsätter också kommer att komma den sociala barn- och ungdomsvården till del. Vi har vidtagit åtgärder när det gäller introduktion. Jag vet att man på många arbetsplatser försöker organisera sig så att det finns bättre handledning och introduktion för nyanställda och därmed kan organisera så att de mer seniora socionomerna får intressantare jobb i den bemärkelsen att de får seniora arbetsuppgifter.

Det finns olika exempel på hur man arbetar med dessa frågor.

Herr talman! En av mina frågor var om man anser att det råder en brist på socionomer. Det låter många gånger så i debatten. Jag har hört flera - dock inte statsrådet - som lyfter fram att fler socionomer måste utbildas.

Problemet är att de finns men inte vill jobba i kommunerna. Det är inte en attraktiv arbetsgivare. Jag tror inte att förslagen på att sänka behörighetskraven direkt gör arbetet mer attraktivt. När personalomsättningen är så hög som den är i dag försvinner erfarenhet och kunskap. Den behövs. Problemet uppstår när man säger att det inte behövs utbildning för att jobba här. Det är inte en arbetsgivare som personalen vill ha.

Vi liberaler har föreslagit forskarskolor för yrkesverksamma socionomer som ett led i utvecklingen. Det fanns under åren 2011-2015 en överenskommelse med SKL om att stärka evidensbaserad praktik. Det är något som verkligen skulle behöva fortsätta. Det är en liten del av yrkesverksamma socionomer som fortsätter inom någon typ av forskarutbildning. Offentlig sektor behöver verkligen mer av forskningsanknytning - inte mindre.

Precis som har sagts här arbetar socialtjänsten med de allra mest behövande. Jag kan inte minnas att jag nämnde just ensamkommande, utan det gäller alla. Det är även fråga om missbruksvård. Det är ett stort område. Det här är ett slags välfärdssamhällets sista utpost och en garanti för ett humant omhändertagande av samhällets mest sårbara.

Vad händer då när socialtjänsten inte klarar av sitt uppdrag? Vad händer när socialsekreterarna inte längre orkar eller inte kan, när de inte har kompetensen? De vittnar dagligen, precis som statsrådet sagt, om en ohållbar situation. Även hot och våld är ett problem.

Man behöver känna sig trygg i sin yrkesutövning och känna: Jag har på fötterna och vet vad jag gör. Det beslut som jag har fattat har jag fattat på grund av evidens, och jag kan stå för det. I Ljusnarsberg i mitt eget hemlän, där alla socialsekreterare utom de som jobbar med ensamkommande sa upp sig, är det just bristen på kompetensutveckling som vi ser.

Många har uppmärksammat den här utvecklingen. Och regeringen har lagt fram förslag. Men det är långt ifrån tillräckligt, för vad är det för signaler som vi sänder till dem som utbildar sig när vi vill sänka kraven? Vi skulle inte göra det på poliser. Vi skulle inte sänka kraven på läkare, trots att det är brist på läkare.

Min fråga blir hur statsrådet ser på det här. Tror statsrådet att det kommer att vara fler eller färre som söker sig till den sociala barn- och ungdomsvården när det går ut signaler om att vi tänker sänka kraven, att vi tycker att man inte behöver lika mycket utbildning här?

Herr talman! Jag vill inte sända de signalerna. Jag tycker att det här är ett väldigt viktigt område. För mig som har ansvar för de här frågorna i regeringen är det ett absolut mål att jag ska bidra till att verkligen stärka den här verksamheten, både för dem som arbetar där och framför allt kanske för barnens rättigheter, eftersom det är dessa man ska ha i fokus.

Att barnkonventionen blir lag tror jag är ytterligare en faktor som gör att barn får mer uppmärksamhet. Vi vet från den nationella samordnarens studier att om ett ärende handlar om barn ägnar man 15 minuter av arbetsdagen åt att prata med själva barnet. Jag menar inte att det ska vara sex av åtta timmar, men det verkar väldigt lite för att verkligen ta reda på vad barnet självt tycker ska hända.

Jag vill att det här ska vara attraktiva arbetsplatser.

Ljusnarsberg är ett intressant exempel. Det var jag som tog in frågan om ensamkommande i debatten, och vi hade en tidigare debatt här som handlade bara om dem. Ibland fokuserar man mycket på dem. Jag vill bara säga att den sociala barn- och ungdomsvården måste vara till för alla barn. Och de barn som finns i Sverige, oavsett om de har flyktingbakgrund eller inte, ska veta att om det händer någonting kan de vända sig dit. På samma sätt måste man kunna ta hand om ensamkommande flyktingbarn. I Ljusnarsberg tyckte uppenbarligen de som jobbade med grunduppdraget, orosanmälningar, att det blev för tungt.

Jag har hört att man på många ställen kanske tycker att det är mer intressant att jobba med ensamkommande, och det är lättare att rekrytera dit. Ingen skugga över det, men hur ser kunskapsutbytet ut? Vad är det för delar som gör att man tycker att här vill jag jobba, att det här tycker jag är spännande? Jag tror för övrigt att Sverige kommer att ha en nationell kompetens i mottagandet av ensamkommande som vi ska vara stolta över när vi har klarat av det här uppdraget.

Jag vill inte sänka kompetenskraven - det tror jag hörs - men jag vill invänta rapporten. Och jag har ett ansvar för att man också klarar det akuta läget.

När det över huvud taget gäller att stärka den sociala barn- och ungdomsvården tänker jag att de insatser vi gör på kort sikt för att klara av det akuta läget måste vara bra byggstenar för att på lång sikt ha en bättre social barn- och ungdomsvård än vad vi hade när vi kom in i den här situationen. Det tror jag att vi kan samarbeta om. I det bygget tror jag verkligen att byggstenarna kompetens, attraktiva arbetsplatser, uppvärdering av kvinnors arbete och uppvärdering av barns röst alla är viktiga för att nå det målet.

Herr talman! Tack, statsrådet! Jag blir väldigt glad över att statsrådet så tydligt sänder signalen att hon inte vill sänka kraven på utbildning. Jag tror att det är viktigt att den kommer härifrån, för den som söker sig till eller blir uppsökt av socialtjänsten är ofta i en otroligt utsatt situation, och då krävs det kompetens, erfarenhet och fingertoppskänsla. Det är inte ett jobb för vem som helst. Det är få yrken som är så otroligt komplexa och där man tar så stort ansvar och gör så stora ingrepp i människors liv som arbete med just myndighetsutövning i den sociala barn- och ungdomsvården. Besluten som fattas kan som sagt vara helt livsavgörande för barn och unga och deras familjer.

Jag är uppriktigt orolig när jag hör från flera håll att man inte tycker att det är så viktigt med utbildningsbakgrund, så jag blir väldigt glad över de signaler som statsrådet sänder.

Vi behöver både teoretiskt kunniga och praktiskt modiga socionomer. Det är ett tufft jobb. De måste känna sig trygga i sin kompetens och få möjlighet till utveckling för att de som söker sig till den sociala barn- och ungdomsvården ska känna att de får det bästa bemötandet och vara trygga i de åtgärder som vidtas.

Jag skulle verkligen vilja att man, i stället för att signalera om att sänka kompetenskraven, sa att man vill utveckla kommunerna som arbetsgivare, vilket jag också hör här. Det tror jag säkert att man skulle kunna vara ännu tydligare med, för det behövs högre löner. Men det behövs mycket mer än så, nämligen utvecklingsmöjligheter, kompetensutveckling och en arbetsgivare som tror på och satsar på en. Sänkta kompetenskrav signalerar raka motsatsen. Lika självklart som att en utbildad kirurg tar hand om dina barn ska det vara att det är behörig personal i barn- och ungdomsvården.

Med detta vill jag tacka för den här debatten. Jag tror säkert att vi får anledning att återkomma till den här frågan, om inte annat så när rapporten är färdig. Stort tack!

Herr talman! Tack, Christina Örnebjär! Det har varit en bra debatt om de här frågorna som för oss framåt. Jag ser också fram emot rapporten och slutsatser av den.

Jag tycker avslutningsvis att den sociala barn- och ungdomsvården är en av de viktigaste delarna i det välfärdssamhälle som jag vill bidra till att bygga upp och stå för. Precis som i den tidigare debatten vill jag verkligen rikta ett stort tack till dem som arbetar i den sociala barn- och ungdomsvården för att de gör ett så enormt arbete, ibland under väldigt svåra omständigheter. Jag vill bidra på mitt sätt med det som jag kan, utan att frånta kommunerna deras ansvar som kommuner och arbetsgivare, till att den sociala barn- och ungdomsvården blir en attraktiv plats att arbeta på, men framför allt ge barnen de rättigheter och det skydd som de behöver, oavsett bakgrund.

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Anette Åkesson har frågat mig om jag med vårpropositionen vill inleda en debatt om omfattningen av det framtida offentliga åtagandet av välfärdstjänster och om möjligheten att i högre grad än i dag finansiera dessa med alternativa källor än skatter.

Hon har vidare frågat mig om värdet med scenarierna för utvecklingen på lång sikt i vårpropositionen, med i hennes tycke orealistiskt optimistiska antaganden, och om det inte hade varit både mer intressant och mer relevant att utgå från mer realistiska antaganden och i stället ägna mer utrymme åt att problematisera och analysera slutsatserna samt diskutera individens ansvar och vilka framtida problem vi i dag med öppna ögon överlämnar till framtidens beslutsfattare.

Slutligen frågar hon om jag har tankar och idéer om åtgärder för hur vi ska klara en långsiktigt hållbar finansiering av välfärden i Sverige, för det fall vi får en enligt henne mer sannolik ohållbar utveckling.

Debatten om omfattningen och utformningen av den offentliga sektorn är ständigt pågående, och här är vårpropositionen tydlig med att vi till skillnad från tidigare regering prioriterar investeringar i utbildning, välfärd och arbetslöshetsbekämpning före stora ofinansierade skattesänkningar.

De långsiktiga scenarierna i vårpropositionen är gjorda på samma sätt som under den tidigare regeringen. Syftet är att i god tid identifiera framtida utmaningar och bedöma om nuvarande inriktning på finanspolitiken kan väntas vara långsiktigt hållbar. Eftersom scenarierna bygger på antaganden för en mycket lång tidshorisont är de behäftade med stor osäkerhet. Scenariernas kanske främsta värde ligger i att ge en indikation på om finanspolitiken har blivit mer eller mindre hållbar jämfört med tidigare bedömningar. Jag konstaterar att resultatet i detta fall är att finanspolitikens hållbarhet är något bättre än i 2015 års vårproposition.

Till skillnad från Anette Åkesson gör jag bedömningen att det går att finansiera en väl utbyggd offentlig välfärdssektor även i framtiden. Med den svenska modellen som grund och moderniseringen som verktyg bygger vi ett hållbart samhälle där ingen lämnas efter och ingen hålls tillbaka.

Herr talman! Till en början vill jag tacka finansministern för svaren. Det är onekligen intressant att Magdalena Andersson ger intrycket av att jag på något sätt skulle vara ensam i mina farhågor gällande den långsiktiga finansieringen av välfärden. Det är väl snarare den inställning som de flesta som engagerar sig i dessa frågor har.

I dagarna har remissvaren från två tunga remissinstanser inkommit till Finansdepartementet gällande Långtidsutredningen, Sveriges Kommuner och Landstings respektive Svensk Försäkrings.

Jag citerar ur SKL:s remissvar: "Ett avgörande problem med utredningen är att man trots uttalanden om motsatsen väljer att i beräkningarna bortse från de ökade krav som stigande förväntningar kan medföra. Det finansieringsproblem som långtidsutredningen försöker lösa är därför väsentligt mindre än om utredningen i sina framskrivningar i stället hade utgått från en kostnadsutveckling som varit mer i samklang med den historiska."

Svensk Försäkring skriver: "Vi ställer oss frågande till varför utredningen har valt att utgå från oförändrad ambitionsnivå på de offentligt finansierade välfärdstjänsterna i sina beräkningar. Att illustrera effekterna vid oförändrad ambitionsnivå kan tyckas märkligt med tanke på att det är väl känt att kostnadsökningen sedan 1980 ligger på 1 procentenhet i genomsnitt utöver det som förklaras av den demografiska utvecklingen. Utredningen tenderar således att underskatta den kostnadspress som välfärdssystemen utsätts för framöver."

Vidare kan man ju påminna om att den nuvarande regeringen lägger fram budgetar som kommer att gå med underskott under hela mandatperioden - och detta under en högkonjunktur. Att lånefinansiera driften kan ju vem som helst förstå kommer att belasta kommande generationer ytterligare. De som är unga nu och kommande generationer kommer redan utan att behöva finansiera driften för oss i dag att ha en större försörjningsbörda.

Sammantaget kan man säga att den åldrande befolkningen i sig inte utgör den direkta utmaningen. Men eftersom man historiskt sett inte enbart har nöjt sig med oförändrad ambitionsnivå är det direkt oansvarigt att vi som är politiker i dag inte tar hänsyn till att det knappast kommer att vara så framöver heller.

Att dessutom en mindre andel människor får bära försörjningsbördan i kombination med att dessa även belastas med räntekostnader och amorteringar på grund av att en socialdemokratiskt ledd regering lägger fram en budget med lånefinansierad drift mitt under en högkonjunktur samtidigt som man försämrar incitamenten för att arbeta och kallt tar i beräkning ett utanförskap av knappt 1 miljon människor om några år är egentligen en ren skandal.

Hade dagens politiker fått stå till svars inför kommande generation hade inte bara Alliansen haft en tydlig arbetslinje.

Det är alltså inte bara jag som ifrågasätter att regeringen "i god tid identifierar framtida utmaningar".

Herr talman! Om detta är ett synnerligen oansvarigt sätt att räkna på måste den kritiken också riktas till min företrädare och den moderatledda regeringen, för vi använder samma metod i Långtidsutredningen för att göra dessa beräkningar som man använde under alliansåren. Och man utgår från oförändrad politik.

Det som dock skiljer denna regering från tidigare alliansregeringar är att vi inte genomför stora lånefinansierade skattesänkningar. Att fortsätta att sänka skatten på det sätt som Moderaterna vill skapar givetvis inte långsiktig finansiering av välfärden.

När det gäller att trygga en långsiktig finansiering är den moderata politiken med stora ofinansierade skattesänkningar och att använda borttagande av skatt som främsta medel för att bekämpa skatteflykt ingen framkomlig väg.

I stället handlar det om att skapa förutsättningar för arbete och företagande, vilket denna regering gör. Det handlar om att skapa ett samhälle där alla människor får möjlighet att växa, utvecklas och delta i arbetslivet.

Det handlar om att skapa bra förskola, skola och utbildningsmöjligheter så att våra ungdomar kan ta sig in på arbetsmarknaden. Det behövs möjlighet till kompletterande utbildning när man är vuxen, så att man kan omskola sig om man blir av med jobbet.

Det handlar om goda och stabila villkor för vårt näringsliv, möjlighet att hitta rätt arbetskraft när man rekryterar, möjlighet att ha väl fungerande transporter och möjlighet till bostäder så att den personal man rekryterar kan flytta.

Allt detta tar regeringen tag i.

Det handlar också om att skapa en stabil finansiering för välfärden. Det är något regeringen gör genom att stärka skatteintäkterna, genom att aktivt bekämpa skatteflykt och framför allt genom att se till att fler människor få möjlighet att arbeta.

Herr talman! Finansministern måste väl ändå erkänna att man ska utgå från senast kända kunskap. Det går inte att skylla på alliansregeringen för att man inte tar hänsyn till det som är senast känt.

När Magdalena Andersson i svaret hävdar att regeringen prioriterar utbildning och välfärd blir jag lite förvånad. Vet inte finansministern att regeringen drar ned resurserna på dessa områden?

Jag fick inte svar på frågan om finansministern, som jag tolkar texten i vårpropositionen, öppnar för diskussion om ett minskat offentligt åtagande - alltså vad regeringen prioriterar bort, inte vad regeringen prioriterar. Det vore riktigt intressant att få svar på och inte en dag för tidigt.

Finansministern har missförstått mig. Jag är visserligen inte lika optimistisk som Magdalena Andersson, som verkar tro att välfärdens långsiktiga finansiering kommer att lösa sig utan problem. Jag tror att det kommer att gå men att det kommer att bli en tuff resa.

Frågan är hur det kommer att gå till. Det är ingen tvekan om att det offentliga åtagandet kommer att behöva ses över. Ju snarare det görs, desto bättre. Hushållen kommer att ha större resurser än i dag, så det behöver ju inte nödvändigtvis bli kontroversiellt.

Med alternativet att sticka huvudet i sanden, som finansministern verkar vara inne på, kommer det att krävas akuta åtgärder i krissituationer. Det vinner ingen på, allra minst de som är svagast i samhället.

Svenska folket har rätt att få information i god tid, så att man kan ställa in sig på att behöva ta ett delvis större ansvar själv.

Digitaliseringen kommer visserligen också att bidra, i bästa fall med både bättre kvalitet och lägre kostnader för välfärdstjänsterna. Men digitaliseringen kommer också att kosta jobb. Det är därför angeläget att vi politiskt säkerställer att det skapas goda förutsättningar för att nya jobb kommer till.

Vad menas annars med detta stycke i vårpropositionen? "En ökad efterfrågan på välfärdstjänster innebär dessutom inte nödvändigtvis att tjänsterna måste finansieras med skatter. En privat finansierad välfärdssektor har vuxit fram under de senaste åren och möjligheterna för den enskilde att själv betala för vissa välfärdstjänster har ökat."

Är inte det att öppna upp för att se över vad det offentliga åtagandet ska omfatta? Vad tycker finansministern ska prioriteras bort från de skattefinansierade verksamheterna?

Varför redovisar man inte den mest sannolika utvecklingen i vårpropositionens högintressanta kap. 10 om finanspolitikens långsiktiga hållbarhet i stället för att gång på gång konstatera att man "inte redovisar den mest sannolika utvecklingen"?

Herr talman! Låt mig korrigera Anette Åkesson. Regeringen drar inte ned på utbildning. Tvärtom storsatsar vi på utbildning på alla nivåer. Vi har ökat resurserna till förskola, skola, komvux, yrkesvux, folkhögskola, yrkeshögskola och universitet. Därutöver gör vi en stor satsning på lärarlönerna. Vi genomför mycket omfattande utbildningsinsatser, till exempel ytterligare 50 000 matchnings- och utbildningsinsatser bara i år.

Anette Åkesson säger att vi inte utgår från senast kända kunskap, men det finns ingen kunskap nu om hur offentlig konsumtion har ökat som inte fanns tidigare när Finansdepartementet använde denna metod. Det är samma metod som vi också använder när vi lägger fram budgetpropositionen, det vill säga att man utgår från oförändrad politik. Det är det sätt vi räknar på i Finansdepartementet.

Jag är inte obekymrad vad gäller framtiden och den framtida utvecklingen. Det är oerhört viktigt att vi säkrar den offentliga sektorns framtida finansiering. Det finns ett sätt man inte ska göra det på, och det är att genomföra stora ofinansierade skattesänkningar. Det är kärnan i Moderaternas politik, och det såg vi åtta år av i alliansregeringen. Nu ser vi ytterligare förslag på skattesänkningar, men det är inte så vi finansierar vår gemensamma välfärd.

Herr talman! Om skattesänkningar är ett medel för att få fler arbetade timmar kan det visst vara befogat att sänka skatter. Det är till och med nödvändigt i Sverige, som har världens högsta skattetryck.

Sverige har en förvånansvärt ansvarslös regering. Att lägga fram en budget som pekar på 1 miljon människor i utanförskap och att låna till driften mitt under en högkonjunktur och därmed belasta kommande generationer, som redan kommer att vara tyngda av en ökad försörjningsbörda, med extra räntekostnader och amorteringar, och samtidigt inte ens se till att man har realistiska underlag i de långtidsberäkningar man utgår från är oansvarigt.

Att systematiskt underskatta framtida kostnader för befolkningsutvecklingen som avgörande kommer att påverka kostnaderna, framför allt för våra välfärdssystem, utöver den osäkerhet som är självklar i långa tidshorisonter, är oseriöst. Och man gör det trots att även Socialdemokraterna måste vara väl medvetna om utmaningen med den åldrande befolkningen på lång sikt. Det är att grundlura svenska folket, både unga och gamla.

Regeringen lyfter frågan om alternativ finansiering av välfärden försiktigt, med en antydning i vårpropositionen om att viss välfärd kan komma att behöva finansieras på annat sätt än via skatten. Det har jag respekt för. Men sedan står man inte för det, precis som vi märker nu i debatten i dag.

Att inte på allvar ägna sig åt de viktiga frågorna om välfärdens långsiktiga finansiering är att blunda för dem som kommer att vara svaga i framtidens samhälle. Och det gäller oavsett de stora kortsiktiga utmaningar som vi nu har när det gäller att integrera nya svenskar. Dessa utmaningar kanske till och med bidrar till att det är extra angeläget att utgå från ett mer korrekt underlag i de långsiktiga beräkningarna, eftersom belastningen för framtidens unga annars ökar ytterligare.

Herr talman! Jag delar inte Anette Åkessons uppfattning att det är orealistiskt att utgå från liggande politik, nämligen den politik man har nu, eftersom allt annat ju är aktiva beslut. Den dag man fattar ett aktivt beslut om att utöka välfärdsåtagandet ser man naturligtvis också till att man har en trygg finansiering av det, i alla fall om man är en socialdemokratiskt ledd regering.

Vi har genom tiderna sett vilka regeringar som sköter statsfinanserna. Det är de regeringar som bryr sig om välfärden. Det är socialdemokratiska regeringar som gång på gång ser till att skapa ordning i det som moderatledda regeringar lämnar efter sig.

Så var det också denna gång. Efter 140 miljarder i ofinansierade skattesänkningar var underskotten inte hållbara, utan vi fick kliva in och ta ansvar för statsfinanserna, se till att få ned underskotten och stoppa Moderaternas politik med ofinansierade skattesänkningar, nedskärningar och privatiseringar. Det är precis detta vi har gjort.

Samtidigt är det viktigt att ha en seriös debatt om hur vi ska finansiera välfärden framöver. Den för vi också, och där kommer regeringens politik för att fler människor ska komma i arbete att vara helt grundläggande för att kunna finansiera välfärden framöver. Regeringens mål om lägst arbetslöshet i EU är ett viktigt instrument för detta. Där hör vi mycket kritik från Moderaterna, som inte tycker att man ska ha ambitiösa mål för sysselsättningsområdet. Där skiljer sig politiken åt.

Men framför allt: Om man vill värna en trygg finansiering av välfärden ska Anette Åkesson i huvudsak varna för sig själv, för det är Moderaternas skattesänkarpolitik som är det stora hotet mot den svenska välfärden och den svenska modellen.

Överläggningen var härmed avslutad.