Arbetsplenum - 2016-03-23

Herr talman, ledamöter och ministern! I tider som dessa är det viktigt att vi talar om vad vi kan göra mellan våra länder och över våra gränser. Det finns krafter som vill stoppa människor och flöden över gränserna. Det finns människor som vill kliva över gränserna men som i dag har svårt att göra detta.

I dag ska vi diskutera handel. I dag ska vi diskutera hur Sverige kan exportera mer. Det är att tala om något som är bland det viktigaste som finns, nämligen att gå över gränser och göra det på ett bra sätt.

Herr talman! Regeringen har lagt fram en exportstrategi. Och det är väl bra, för Sverige är ett starkt handelsberoende land. Export är beroende av import, och därför är också ökad frihandel i världen högst prioriterad, då den utvecklar kompetensen över gränserna.

Att en vara exporteras från Sverige betyder dock inte att den enbart är svensk. Så mycket som 40 procent av exporten från tillverkningsindustrin har i själva verket producerats i andra länder. Därför blir det alltför begränsat att bara tala om en exportstrategi. Sverige behöver en handelsstrategi som beaktar såväl import som export som delar av en utvecklad handel.

De stora företagen växer i antalet anställda utanför Sverige. För att stimulera till ökade inhemska och även utländska investeringar i Sverige krävs i grunden ett gynnsamt företagsklimat med generellt sett goda näringsvillkor i Sverige. Både bolagsskatten och expertskatten måste vara internationellt konkurrenskraftiga för att kunna attrahera investeringar och talanger.

Om Sverige ska kunna attrahera de bästa talangerna i världen till företag på hemmaplan måste det finns konkurrenskraftiga regler. Därför är det bra med den översyn av personaloptioner som är på väg och som kommer att stärka möjligheterna till denna rekrytering.

Tjänstehandeln växer och står i dag för omkring en fjärdedel av Sveriges totala handel. Dagens och inte minst morgondagens värden genereras till allt större del av tjänster kopplade till ursprungsprodukten.

I exportstrategin saknas tyvärr en tydlig idé om hur tjänsteexporten ska utvecklas. Regeringen sitter fast i en gammal föreställning om att det är industriellt framtagna fysiska produkter som genererar huvudsakliga värden. Därmed har regeringen också förbigått att se tjänster som en avgörande konkurrensfördel i exportstrategin.

Att ta till vara tjänstesektorns möjligheter är nyindustrialisering i ordets rätta bemärkelse. Det är också slående att se hur regeringen här totalt har missat välfärdstjänsterna som en potentiell exportframgång. Svenska aktörer inom välfärdstjänster håller internationellt sett hög klass och är på många sätt banbrytande. Här finns en stor potential för svensk välfärd att bidra till övriga världen.

Det är också tydligt att regeringens exportstrategi har ett ovanifrånperspektiv. Det är staten och Business Sweden som är aktörerna, och det är de som ska lösa problemen. Samtidigt har villkoren och konkurrenskraften för företag försvagats, bland annat genom höjda skatter, regeringens osäkerhet i energifrågan och en något vag hållning i frihandelsförhandlingarna i USA. Här skulle Sverige kunna spela en betydligt tydligare och mer högljudd roll.

Det finns också möjligheter, herr talman. Migration talar alla om i alla sammanhang, och det tycker jag att vi ska tala om i en handelsdebatt också. Migrationsflödena är en viktig del av personrörligheten till och från Sverige. Detta kan också skapa möjligheter för gränsöverskridande handel. Företagare som är födda utomlands besitter ofta goda kunskaper om affärskultur, politik, språk och religion i sina forna hemländer. De har som kosmopoliter särskilt goda förutsättningar att bedriva handel över gränserna och kan dessutom vara vägvisare för andra svenska företagare.

Att knyta kontakter mellan svenska exportföretag och nyanlända till Sverige är mycket värdefullt av många skäl. Det är också en utmaning för många med invandrarbakgrund att komma in på den svenska arbetsmarknaden.

Herr talman! Jag har talat om ett ovanifrånperspektiv. Ett nytt begrepp i exportstrategin och i regeringens handelspolitik är Team Sweden. Det antyder vid första anblicken på en god ambition, och det tror jag absolut att man har.

Men när man tittar närmare visar sig Team Sweden snarare vara en ordkonstruktion av självklarheter och insatser som i stort sett redan görs i dag. Som Team Sweden presenterats saknar det tydlig funktion, organisation, mandat och mål.

Häromdagen gjorde jag experimentet att söka Team Sweden på nätet för att hitta telefonnumret dit. Jag ringde upp och frågade efter Mikael Damberg. Det visade sig då att jag inte kom till Team Sweden utan jag hade kommit till eventbyrån Team Sweden på Västerlånggatan. De visste faktiskt inte vem Mikael Damberg var. Jag hoppas att de tar del av den där debatten så att de får en bättre inblick i detta. Men det här visar kanske vad Team Sweden är och vilken bristande genomslagskraft det hittills har fått.

Herr talman! När man tappar en krona på marken och letar efter den, var letar man då helst? Jo, någonstans i närheten, så nära man kan. Närmarknader och fjärrmarknader är ungefär samma sak. Det är jätteviktigt att Sverige exporterar till nya marknader som ligger långt borta där en stor del av tillväxten finns. Men vi får inte glömma bort hemmamarknaden, vår närmarknad.

I dag är det åtta länder av de tio främsta exportländerna som finns i Europa, och de står för över hälften av svensk export. Alla vet också att det är dyrare att skaffa en ny kund än att vårda och utveckla en tidigare. Oaktat de möjligheter som finns att bryta ny mark på tillväxtmarknaderna finns det fortfarande en stor potential kvar att nyttja på de marknader där Sveriges export redan är stark.

I exportstrategin talas det mycket och gott om att söka nya marknader, och det är bra. Men glöm inte bort att det faktiskt finns marknader på nära håll som vi har tradition att kunna utveckla. Där bör Sverige spela en större roll.

Herr talman! Små och medelstora företag är de som växer mest, och det är där som potentialen är som störst för att utveckla framtidens jobb. Alla affärer börjar lokalt och därför bör även exportrådgivningsinsatserna vara lokalt och regionalt tillgängliga.

Det finns många handelskammare och små och medelstora företag som kan detta med export. Därför vill vi i Alliansen se att man öppnar upp för en regional exportrådgivning och upphandling av dessa tjänster. Genom att öppna för upphandling av rådgivningstjänster ges möjlighet för företag med exportambitioner att utveckla sina exportkompetenser till lokala affärer. Genom att öppna upp för fler aktörer på marknaden kan Business Sweden därmed i ökad utsträckning fokusera sina insatser på främjandeverksamhet.

Herr talman! En exportstrategi är bra, men dugliga, kunniga och ambitiösa exportföretag är de som ska sköta verkstan. Regeringen bör givetvis gå före och satsa fullt ut på att stötta denna handel.

För första gången på decennier saknar Sverige i dag en renodlad handelsminister. Jag har stor respekt för Mikael Damberg, och det kommer jag kanske att säga i kommande debatter, för vi lär diskutera det här många gånger. Men jag skulle önska att Sveriges näringsminister, innovationsminister och handelsminister skulle få fokusera på de viktiga handelsuppgifterna. Sverige behöver en handelsminister på heltid. Sverige behöver genom sin regering visa i aktiv handling att svensk handel är högst prioriterad.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till reservation 1 och reservation 3.

(Applåder)

I detta anförande instämde Ann-Charlotte Hammar Johnsson och Jörgen Warborn (båda M) samt Helena Lindahl (C) och Said Abdu (L).

Herr talman! I dag ska vi prata om export, som är viktigt för både svensk ekonomi och svenska arbetstillfällen. Det är därför glädjande att regeringen har tagit fram en exportstrategi.

Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 8.

Sverigedemokraterna har en positiv syn på en fri och öppen handel med varor och tjänster. Handeln minskar protektionism samt förmedlar kontakter och kompetens mellan länder och världsdelar. Den globala handeln är därmed en stor bidragande faktor till både ökat välstånd och minskad fattigdom.

Vi menar att goda handelsrelationer och konkurrensneutrala globala handelsavtal är av största vikt samt att det genererar en väl avstämd handelspolitik och bidrar till sunda konkurrensförhållanden. Detta gynnar den

svenska industrin och deras handelspartner, som tillsammans står för ungefär en femtedel av vår bnp och tre fjärdedelar av exporten samtidigt som den direkt eller indirekt sysselsätter omkring 1 miljon personer. Därmed är handeln ryggraden i den svenska ekonomin.

Sverigedemokraterna avser att stärka den svenska industrins konkurrenskraft genom en ökad handel. Vårt mål är att öka marknadsandelar, tillväxt och vinstmarginaler för svenska bolag och att detta sker i reella termer med jämförbara länder. Vi ser dock ett behov av ytterligare faktorer gällande konkurrens. Vi anser därför att det behövs en total konkurrensöversyn och därmed en genomgång av de så kallade konkurrensfaktorerna.

Sverigedemokraterna vill dock samtidigt poängtera att det är marknadens uppgift att se över de egna sektorernas konkurrenskraft och att politiken inte ska gå in och detaljstyra på minsta möjliga nivå, men vi ser behovet av ytterligare faktorer och en övergripande konkurrensöversyn gällande större mätområden i sin helhet.

Sverigedemokraterna ser positivt på import och dess betydelse för den svenska konkurrenskraften. Allt fler produkter innehåller delar som produceras någon annanstans i världen, och värdekedjan är i viss mån positiv även om önskan gällande geografisk närhet till värdekedjor bör tas i beaktning.

Svenska företag får ta del av en global marknad med en ökad variation av produkter. Genom detta ökar konkurrenskraften på inhemsk produktion och därmed gynnas även exporten. Vi anser dock att importbehovet behöver utredas på lång sikt. Politisk instabilitet eller påtryckningar i exporterande nationer, länders monopolställningar på vissa produkter eller naturliga orsaker kan förändra den globala handelsmarknaden.

När det gäller den svenska konkurrenskraften ser vi positivt på de utsikter som Sverige har. Vårt parti förordar en politik som fortsatt stärker den svenska industrins exportmöjligheter genom goda handelsrelationer och världsledande produkter, särskilt när det gäller högteknologiska tjänster och produkter högt upp i värdekedjan.

Vår vision är att fortsätta utvecklingen genom att förädla de redan befintliga nationella konkurrensfördelarna och därmed stärka Sveriges marknadsandelar samt att ta del av nya och växande internationella tillväxtregioner såsom bland annat Indien, Kina och Sydamerika. Vi ser att detta gynnar hela den nationella företagskedjan i form av små enskilda underleverantörer till större kluster av bolagssammarbeten.

Herr talman! Jag träffade Indiens president under hans statsbesök i Sverige. Presidenten var då tydlig med att Indien vill ha goda handelsrelationer med Sverige och att man välkomnar svenska företag i Indien.

Indien är en stor tillväxtmarknad, och Sverigedemokraterna menar att det är viktigt att Sverige möter dessa nya möjligheter med en överlagd politik. Vi ser Indien som en framtida viktig handelspartner för Sverige med stor tillväxtpotential. Vi har också uppfattat en välvilja från Indiens sida att utveckla handelsrelationerna med Sverige varpå vi menar att Sverige, via Business Sweden, ska ge Indien en högre prioritet i sin verksamhet.

I september förra året besökte delar av näringsutskottet USA. Vi fick då veta att New York nu genomför en gedigen energieffektivisering av New York City. Denna energieffektivisering kommer att pågå i flera decennier och förr eller senare sprida sig till övriga USA. De nordiska länderna besitter mycket av den teknologi och de lösningar som USA efterfrågar. Danmark och danska företag har i ett tidigt skede varit med om att exportera sina lösningar och teknologi.

Svenska företag har genom denna energieffektivisering potential till export till USA. Business Sweden bör därför få i uppdrag att verka för att svenska företag ska etablera sig på den amerikanska marknaden. Jag upplevde att amerikanerna har en bra och positiv bild av Sverige och svenska företag. Svenska varumärken anses stå för hög kvalitet. Detta är något som Sverige självklart ska dra nytta av. Business Sweden är ett bra sätt att göra det.

Ytterligare en sektor som har en stor potential är den svenska livsmedelsproduktionen. De gröna näringarna, däribland livsmedelsproduktionen som sysselsätter uppskattningsvis 400 000 personer i Sverige, har ett exportvärde motsvarande 70 miljarder kronor.

Sverigedemokraterna ser positivt på regeringens initiativ att ta fram en svensk livsmedelsstrategi och anser att regeringen bör fortsätta att arbeta för att främja exporten av svenska livsmedel. För att bli bättre på att exportera svenska livsmedel delar vi uppfattningen att regeringen bör stödja livsmedelsföretagen i deras kompetensutveckling när det gäller export.

Herr talman! Sverige är ett väldigt exportberoende land. Det är också exporten som har legat till grund för den välfärd som vi byggt och bygger upp. Det är bra att regeringen nu presenterat ett förslag till exportstrategi för Sverige. Det är också någonting som vi ska debattera i dag.

Herr talman! Drygt hälften av det vi producerar varje år exporterar vi till andra länder. Men det finns också möjligheter att vara ännu mer framgångsrika. Faktum är att Sverige har halkat efter många andra europeiska länder sedan mitten av 90-talet. Därför är det viktigt att Sverige är ett land som står sig väl i konkurrensen med andra länder. Varje dag tar företag beslut om var de ska lägga nästa investering - är det i Sverige eller är det någon annanstans? För att vi ska bli mer konkurrenskraftiga gäller det att minska kostnaderna för företagen, inte tvärtom. Det här gjorde alliansregeringen, till exempel genom minskad bolagsskatt och minskade kostnader för att anställa. Dagens vänsterregering verkar vilja göra tvärtom, och det gynnar inte svensk export.

Herr talman! Från regeringens sida satsar man nu drygt 300 miljoner kronor årligen på att öka den svenska exporten. Det har jag inget emot - tvärtom. Men med tanke på de stora skattehöjningar som samtidigt läggs på de svenska företagen kan jag inte säga annat än att satsningen är modest. Regeringen har aviserat att den redan i år kommer att höja skatterna med drygt 27 miljarder kronor för näringslivet - det vill säga öka kostnaderna för att anställa unga, ta bort delar av RUT och ROT, öka kostnaden för att anställa äldre över 65 år med mera. Hur 300 miljoner ska kunna kompensera för ett bortfall på 27 000 miljoner är för mig en gåta.

Regeringen har nu också genomfört en ökning av bensin- och dieselskatten utan att göra en grön skatteväxling och sänka exempelvis arbetsgivaravgifter. Om regeringen dessutom driver igenom den kilometerskatt man flaggat för kan jag direkt säga att det kommer att påverka svensk export. Malmen, stålet och skogen transporteras långa sträckor, och dessa varor har stor betydelse för jobben och den svenska ekonomin. I stället för att jaga utsläppen jagar minoritetsregeringen näringslivet. Inte heller har regeringen möjliggjort för längre fordon att färdas på våra vägar, någonting som hade gynnat såväl klimatet som näringslivet.

Herr talman! Möjligheten att sälja varor till konkurrenskraftiga priser på världsmarknaden är nödvändig för svensk basindustri. En av de viktigaste förutsättningarna är därför säker tillgång till el till konkurrenskraftiga priser. En annan viktig aspekt är fungerande transporter. Störningar och trängsel i järnvägssystemet framställs vanligen i medierna som problem för försenade och frustrerade tågresenärer i någon storstad. Det här perspektivet är inte oviktigt, men det är sällan vi hör något om konsekvenserna för godstrafiken. Godset har inget ansikte och ingen röst. För att svensk export ska vara konkurrenskraftig är det viktigt att man bygger infrastruktur i hela Sverige, inte enbart i folkrika områden med fokus på pendlingstrafik.

Herr talman! Regeringens exportstrategi har mest fokus på traditionell industri och alldeles för lite på tjänsteföretagen och deras möjligheter till export. Välfärdsföretagen är knappt ens omnämnda, vilket är konstigt med tanke på den höga internationella klass som många aktörer inom området faktiskt har. De skulle definitivt kunna bidra till att förbättra kvaliteten inom skola, vård och omsorg världen över. Problemet är bara att de inte alltid har en hemmamarknad att hänvisa till i upphandlingar utomlands, eftersom vänsterregeringen gör allt för att sätta krokben för de privata välfärdsföretagen. Det borde vara självklart att svensk välfärd har stora möjligheter att bidra till svensk export på samma sätt som malm och stål.

Svensk besöksnäring är en av de stora basnäringarna i dag. År 2014 omsatte besöksnäringen 269 miljarder, varav utländska besökare stod för 97 miljarder, och den skapade jobb åt 159 000 personer. Låt oss stanna upp en liten stund och jämföra sysselsättningen i några olika branscher i Sverige! Motorfordonstillverkningen sysselsätter 62 000 personer, produktionen av trävaror, massa och papper 74 000 personer, data- och it-tjänster 101 000 personer och stål- och metallframställningen 107 000 personer. Då förstår ni att besöksnäringens sysselsättningssiffra på 159 000 personer är stor.

En annan intressant faktor är att den globala turismen fram till 2030 beräknas öka med 66 procent. För mig är det inte alls främmande att Sverige åtminstone kan ta en eller ett par procent av detta. Men för att nå målet finns en del saker att tänka på. Vi behöver en strategi för det här. Sedan går det inte att markant öka kostnaderna för företagarna inom den här branschen, då marginalerna är ganska små som de redan är. Ökad bensinskatt och högre kostnader för att anställa är inte medicinen för att få branschen att utvecklas. Vänsterregeringen ökar satsningen till Visit Sweden för att få fler utländska turister till Sverige. Det är väldigt bra, men i samma veva beskattar regeringen branschen med 1 500 miljoner kronor genom bland annat ökade kostnader för att anställa. Det går inte ihop.

Herr talman! Dessutom måste vi satsa mer på destinationsutveckling i hela Sverige. Jag vet inte hur många gånger man måste påminna om det: hela Sverige, inte enbart några storstäder. Därför är det inte, som det går att läsa i exportstrategin, bara viktigt att skapa fler direktlinjer från Swedavias flygplatser till destinationer i andra länder. Det är lika viktigt att uppmuntra kommunala och regionala flygplatser att göra detsamma.

Herr talman! Slutligen vill jag bara påpeka att jag är väldigt glad för att det öppnas regionala exportcentrum. Jag tror att närheten till ett sådant exportkontor är avgörande för att många lokala och regionala företag ska våga ta kontakt och ta steget. Dock anser vi i Alliansen att man inte bör gå över ån efter vatten och bygga upp nya strukturer, utan ta till vara den kompetens som finns på plats, exempelvis i handelskamrar och annat, där man redan har exportkunskaper som kan komma till nytta.

(Applåder)

I detta anförande instämde Said Abdu (L).

Herr talman! Exportstrategin är en bred strategi som berör många områden. Export är en grundbult i det svenska välfärdsbygget. Genom att satsa på exportindustrin stärker vi också Sveriges landsbygder, då det ofta är där exportindustrin är lokaliserad, även om huvudkontoret kanske ligger i Stockholm. Vi bygger helt enkelt ett Sverige som håller ihop.

Sverige bedriver en omfattande exportfrämjande verksamhet. Det sker bland annat genom rådgivning, exportkrediter och exportgarantier. Men bland annat Amnesty har kritiserat denna verksamhet för att den inte tydligt kopplas till arbetet med mänskliga rättigheter. För Vänsterpartiet är demokrati och mänskliga rättigheter inte förhandlingsbara. Vi står upp för mänskliga rättigheter, oavsett var, när och med vilka motiv de kränks eller inskränks.

I februari 2015 presenterade regeringen en lista på 26 länder som ska prioriteras fram till 2020 i regeringens exportfrämjande arbete. Listan inkluderar en rad auktoritära regimer, som Saudiarabien, Thailand, Egypten och Förenade Arabemiraten. Samtidigt saknas en hel del demokratiska länder som beräknas ha en hög tillväxt under de kommande åren, exempelvis Ghana, Peru, Moçambique, Tunisien, Chile och Zambia. För mig och Vänsterpartiet är denna prioritering väldigt märklig.

The Economist skrev i januari i år en lång artikel om Saudiarabiens ekonomi. Där konstaterar man att Saudiarabiens ekonomi går väldigt dåligt. Över 80 procent av de statliga intäkterna kommer från oljeförsäljning. När oljepriset nu har rasat har också de saudiarabiska intäkterna sjunkit dramatiskt. Prins bin Salman säljer nu en del av det saudiska kungadömets kronjuveler, nämligen oljebolaget Aramco.

Vänsterpartiet anser att demokratier alltid ska prioriteras före diktaturer som handelspartner för Sverige.

I den skrivelse som regeringen nu lagt på riksdagens bord om regeringens exportstrategi saknas helt vägledande principer för hur Sveriges handel och exportfrämjande verksamhet ska bidra till global utveckling och understödja och värna mänskliga rättigheter. Detta skapar frågor om huruvida regeringens handelspolitik lever upp till löftet i regeringens utrikespolitiska deklaration från år 2015 om att Sverige ska vara en stark röst för "demokrati, jämlikhet och solidaritet".

När politiska beslut fattas uppstår ibland nya gränshinder mellan länder om man inte tänker till i förväg. Sveriges medlemskap i EU har minskat handelshindren inom EU men många gånger ökat dem gentemot andra länder. I exportstrategin finns inget underlag till hur regeringen tänker arbeta för att förebygga att nya gränshinder för handel uppstår. Regeringen har ett stort ansvar för de gränshinder som uppstår men också för att minska de gränshinder som finns. Många av våra största exportländer är inte prioriterade i exportstrategin eftersom behovet av stöd från statligt håll är mindre för att svenska företag ska kunna verka i landet. Det innebär dock inte att de gränshinder som finns inte har stor effekt på den svenska exporten och på den svenska ekonomin. Det tydligaste exemplet för mig den senaste tiden är den outredda effekten för handel och export på grund av gränskontrollerna gentemot Danmark.

Därför tycker jag att regeringen borde arbeta med att minska gränshindren mot våra i dag största exportländer såsom Norge, Tyskland, Storbritannien, Danmark och Finland.

Vänsterpartiet anser att alla transportslag på sikt ska bära sina samhällsekonomiska kostnader. Även flyget måste bidra till utsläppsminskningar för att nå våra klimat- och miljömål. Räknat per passagerarkilometer är flyget det färdsätt som påverkar vår miljö mest. Då flyget inte är ett klimatvänligt transportsätt bör det endast användas när andra alternativ inte är tillgängliga. Statligt engagemang i flyginfrastruktur är i vissa fall motiverat för att säkerställa tillgängligheten och den regionala utvecklingen i hela landet.

Det är inte försvarbart att staten finansierar flyget utan att ta hänsyn till våra miljömål. Det innebär att övriga transportslag, inte minst järnvägssatsningar, måste prioriteras för att förbättra tillgängligheten till våra internationella flygplatser.

Vi ser nu hur ekonomiska tveksamheter har uppstått på flera regionala flygplatser sedan staten lämnade sitt ansvar och lät kommuner och regioner ta över. Det har inneburit fler "kreativa lösningar" i utkanten av lagstiftning och regelverk. Och det har många gånger inneburit att skattebetalarna i respektive kommun eller region stått med svartepetter när näringslivet ska ha direktflyg. Det är inte en ansvarsfull politik.

Därför bör inte heller exportstrategin verka för fler direktflyg till utlandet från regionala och statliga flygplatser utan i stället prioritera så att det blir lätt att ta sig till våra internationella flygplatser i Norden med till exempel järnväg.

Vänsterpartiet har i detta betänkande gjort något så ovanligt som att stödja ett borgerligt förslag. Men det beror inte på partibeteckningen utan på att det är ett bra förslag om certifieringen Swedish Welcome.

Syftet med Swedish Welcome är att bidra till bättre gästupplevelser inom besöksnäringen och en hållbar utveckling av den svenska turismen. Föreningen ska ge företag och andra organisationer inom den svenska besöksnäringen konkret vägledning för att skapa bra upplevelser på ett sätt som bidrar till ett hållbart samhälle och för att Sverige ska bli en ledande nation inom turism.

Att stärka besöksnäringens kvalitet genom en märkning såsom Swedish Welcome för att därigenom medvetandegöra näringens aktörer om vikten av gott bemötande, miljöarbete och socialt tänkande är något som skulle kunna göras gemensamt i de nordiska länderna. Många besökare från andra kontinenter reser gärna hit för att uppleva Norden. Därför borde riksdagen tillkännage för regeringen att den ska verka för att det även i fortsättningen ska gå att använda och utveckla kvalitetsmärkning såsom Swedish Welcome inte bara i Sverige utan också i hela Norden.

Flera internationella handelsavtal pekas ut som en viktig del i Sveriges exportstrategi. Flera av avtalen riskerar dock att underminera demokratiska värden. Sedan sommaren 2013 pågår förhandlingar mellan EU och USA om ett gemensamt handels- och investeringsavtal: TTIP. Om avtalet blir verklighet skulle det bli det mest omfattande av sitt slag i världen.

Parallellt med TTIP-förhandlingarna finns flera andra aktuella internationella handelsavtal som i förlängningen kan komma att påverka Sverige i stor utsträckning. Det är EU:s handelsavtal med Kanada, CETA-avtalet, och det multilaterala tjänstehandelsavtalet TISA.

Den gemensamma nämnaren för dessa internationella handelsavtal är att de har ett innehåll som kan få stora negativa konsekvenser för de länder som omfattas. Om avtalen blir verklighet kommer de att påverka de berörda staternas lagar och regleringar i grunden. Samtliga avtal har en tydlig inriktning på ökad privatisering, avreglering och försvagad lagstiftning på en rad områden. I förlängningen kan det innebära stora försämringar vad gäller till exempel jordbruk, livsmedelssäkerhet, klimat, miljö, energi, offentlig service och arbetstagarnas rättigheter. De enda verkliga vinnarna är storföretagen, som genom avtalen ges större möjligheter att öka sina vinster.

Vänsterpartiet anser att dessa avtal är ett fundamentalt hot mot demokratin. Uppgörelser i handelsavtal ska inte gå före staters rätt att lagstifta och reglera. Storföretag ska inte tillåtas diktera villkoren för vilken lagstiftning som ska råda i enskilda länder. Därför säger vi nej till dessa typer av handelsavtal.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 4 och till reservation 11.

Herr talman! Tack, Håkan Svenneling, för att Vänsterpartiet visade sig kunna ompröva gamla dogmer och även ansluta sig till alliansyrkanden!

Jag tyckte att det var intressant att höra Håkan Svenneling prata om auktoritära regimer och att demokrati alltid ska prioriteras, att demokratiska värden ska markeras och att mänskliga rättigheter ska respekteras i handel.

Jag vet att Håkan Svennelings parti Vänsterpartiet har genomgått en lång resa. Det är väl ett parti som liksom Moderaterna är i ständig utveckling. Men den hållningen har inte varit stabil över åren.

Det är slående att i går talade USA:s president Barack Obama på Kuba - direktsänt. Där har isen brutits sedan det i över 50 år har funnits handelsembargon. Jag vet att det gamla Vänsterpartiet, som då var kommunisternas parti, tyckte att Sverige definitivt skulle handla med detta land. Partiet har varit noggrant med att upprätthålla kontakter med Kuba. På den tiden ansåg Vänsterpartiet, då kommunisternas parti, uppenbarligen inte att Kuba bröt mot mänskliga rättigheter, inte vårdade de demokratiska värdena eller att demokrati alltid skulle prioriteras. Det har visat sig att handelsbojkotten inte har fungerat.

Tycker Håkan Svenneling att handelsembargot ska brytas, att vi ska börja handla med Kuba och med andra länder som kanske inte svarar fullt ut mot de principer man står för?

Herr talman! Jag får en känsla av déjà vu från Aktuellt-sändningen i veckan med Birgitta Ohlsson från Liberalerna och Hans Linde från Vänsterpartiet när Hans Rothenberg begär replik på mig. Birgitta Ohlsson försökte ta inrikespolitiska poänger på en historisk dag när USA:s president för första gången besökte Kuba. Hans Rothenberg är inne på samma linje och försöker göra en politisk poäng av Vänsterpartiets historiska arv.

Vi är många som är glada över de uppmjukade relationerna mellan USA och Kuba. Äntligen har regionen gått från att vara kall och kylig, trots det varma klimatet, till att helt plötsligt bli lite mjukare, få presidentbesök, öppna ambassader och normalisera relationerna.

Jag hoppas att handel och demokratisk utveckling kan vara en del av de normaliserade relationerna vi ser mellan USA och Kuba. Jag hoppas att relationerna kan gå i hand så att den auktoritära delen av Kubas regim upphör och i stället blir en demokratisk stat. På det sättet kan det bli utländska investeringar och ökad handel.

Vi vet att det finns en stor kubansk minoritet bosatt i de södra delarna av USA. De behöver ha kontakt med sina släktingar och vänner och möta två affärskulturer för att handla med varandra. Det finns goda förutsättningar för Kuba att utvecklas, men då måste samtidigt demokratiska steg tas.

Problemet med regeringens exportstrategi är att man pekar ut 26 länder. Av dem är nio demokratier. Övriga länder är diktaturer eller delvis demokratier. Om man inte ser till att handel och demokrati går hand i hand i de 17 länderna får man bara ett läge där svenska produkter exporteras men inte svenska demokratiska värden. Det är en utveckling som jag oroar mig för.

Jag hoppas att Sverige antar ett ambitiöst program för att hjälpa USA och Kuba att demokratisera Kuba och öka handeln mellan länderna.

Herr talman! Det var välgörande att höra att handel kan bidra till att främja mänskliga rättigheter och att sprida demokratiska värden. Men det är ändå en motsägelse i det som Håkan Svenneling sa i sitt anförande, nämligen att länder som inte är demokratiska, som inte respekterar mänskliga rättigheter fullt ut, ska inte stå på någon prioriteringslista för den svenska handelsexporten. Det blir en motsägelse.

Kuba och Iran - där har vi nya marknader som öppnar sig, inte bara för svensk export utan så att människor i dessa länder kan ta del av det kunnande vi har och de framsteg vi gjort i Sverige och även kan exportera. Det är en ömsesidighet. Det är ett sätt att höja välfärden. Det är ett sätt att göra människor friare i sin vardag.

Vi i Moderaterna och Alliansen tycker att det är bra att vi kan använda handeln som redskap. Därför bör vi nu göra ytterligare insatser för att öka den här exporten.

Någonstans finns det ändå en motsägelse. Därför vill jag fråga Håkan Svenneling: Anser Vänsterpartiet att Kuba är en demokrati? Anser Vänsterpartiet att man respekterar mänskliga rättigheter och demokratiska värden där - så till den grad att det går att inte åberopa de principer Håkan Svenneling nämnde i sitt anförande, nämligen att Sverige inte ska handla med länder som har sådana begränsningar?

Jag tycker att vi ska välkomna Kuba, och vi ska välkomna Iran i den internationella handelssfären. Det kommer att vara bra för den. Men det är också viktigt vilka principer man har. Man kan inte ena stunden säga att "det här är våra principer" och andra stunden säga att "det här är hur vi agerar".

Herr talman! Jag ska vara tydlig med att jag anförde två principer för varför vi ska prioritera demokratier framför diktaturer.

Den ena var att det, som Hans Rothenberg uppfattat, är en auktoritär diktatur. Det är inte genom handel vi kan stärka demokratiska värden i de länderna - om vi inte kopplar samman de två politikområdena med varandra.

Den andra var att de här länderna, som regeringen prioriterar, också är oljestinna eller fossilberoende ekonomier. De bygger alltså sin ekonomi på förra seklets ekonomi, det vill säga oljan.

Vi har insett klimatförändringarna och är på väg in i en ny världsordning. Världen har skrivit under Parisavtalet och sagt att vi ska ställa om världen. Varför ska då Sverige satsa på de länder som är mest oljeberoende av alla i hela världen och som dessutom är diktaturer? Det är ju riktigt dålig handelsekonomi av Sverige som stat.

Jag tror också att Hans Rothenbergs exempel med Iran är lite tveksamt. När västvärlden öppnade sig mot Iran och ville handla var Sverige ett av de första länderna på tåget. Men det var inte människorna i Iran man var orolig för, eller de demokratiska värdena eller att fackföreningsledare avrättas i Iran. Nej, det var kärnvapenprogrammet Iran höll på med som man var orolig för och ville avveckla. Man bytte helt enkelt ett nedlagt kärnvapenprogram mot ökad handel med Iran så att Iran kunde slippa en del av de sanktioner landet varit utsatt för och i stället få västerländska produkter. Det är inte riktigt de motiven jag tycker att Sverige ska ha i sin handelspolitik.

Kuba är definitivt inte en demokrati. Man har stora problem med demokratiska värden. Det råder inte en tillfredsställande pressfrihet i Kuba. Men om man knyter samman handel med demokratiska värden och mänskliga rättigheter tror jag att också Kuba kan gå mot en positiv utveckling, som jag hoppas att vi får se. Jag hoppas att Kuba, oavsett om man väljer ett socialistiskt styre eller ett borgerligt styre, blir ett demokratiskt land.

Herr talman, församlade ledamöter, elever, ni där hemma och nära och kära!

För 36 timmar sedan reste jag hem från Bryssel, en stad som i dag vaknar upp efter att ha drabbats av vreden och vansinnet från det öppna samhällets fiender. Samma världsfrånvända barbari med udden riktad mot utveckling och globalisering drabbade min hemstad Trollhättan för ett halvår sedan. Med bomber och svärd hotas vårt öppna samhälle. Men vi får inte vika en tum för mörkrets krafter. Vi måste stå upp för våra värderingar och vår öppenhet mot omvärlden.

Herr talman! Genom globaliseringen har världen flyttat hem till oss i lilla Sverige. Samtidigt har vi och våra varor flyttat ut på en global marknad. Här i handelns själva hjärta finns vårt framtida välstånd. Det handlar om varor, kapital och människor som reser över gränser och krymper vår värld. Särskilt intressanta är de kosmopolitiska företagare som är födda utomlands och som kommer till vårt land med goda kunskaper om andra marknader. Detta måste vi i Sverige bli bättre på att tillvarata.

Frihandeln är grunden för välståndet i Sverige och andra industrialiserade länder. Frihandeln leder till effektivare hushållning med resurser och snabbare teknikspridning. Det är så vi sprider energieffektiva lösningar, till nytta för både människor och vårt klimat.

Vi står nu inför nästa generations gröna frihandel, där vi har en skyldighet att riva handelshindren när det gäller klimatvänliga varor och tjänster.

När det gäller fred och frihet utgör marknadsekonomi och frihandel ett starkt kitt som bygger samman den fria världen. Frihandel möjliggör möten mellan individer och över landsgränser. Detta minskar krig och konflikter. Tillsammans bygger vi en värld på gemensamt välstånd genom att utbyta varor och tjänster.

Frihandeln lyfter som vi vet varje dag hundratals miljoner människor ur fattigdom i olika världsdelar. Samtidigt ser vi med sorg på att EU, Europas eget frihandelsprojekt, reser handelshinder mot fattigare länder. Det är inte bara ekonomiskt fel utan också omoraliskt eftersom det hindrar ekonomisk utveckling i jordens fattigaste länder. För att utrota fattigdomen i världen behövs mer frihandel, inte mindre.

Herr talman! Regeringen har länge präglats av ett merkantilistiskt perspektiv, där export ständigt uppvärderas till nackdel för den välfärdsskapande importen. Att enbart tala om en exportstrategi leder fel. Att utveckla en handelsstrategi hade varit mer relevant och angeläget.

Jag tycker att det är bra att näringsministern är här i dag. Förhoppningsvis kan näringsministern utveckla själva genomförandet och uppföljningen av exportstrategin så att det inte blir ytterligare icke-transparenta satsningar av samma gamla aktörer.

Med de orden yrkar jag bifall till reservationerna 1, 3 och 5.

(Applåder)

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till Alliansens reservationer 1 och 3 och till Kristdemokraternas reservation 9.

Vi debatterar den nya exportstrategin med 22 prioriterade områden och fem identifierade utmaningar för den svenska exporten.

Att nå tillväxtmarknaderna i högre grad och få fler små och medelstora företag att våga och vilja exportera våra svenska varor och tjänster måste såklart hamna högre upp i den så kallade förädlingskedjan. Sverige måste också öka sin attraktionskraft genom att bland annat locka hit internationella evenemang och upprätthålla den globala handeln.

Vi kristdemokrater delar regeringens uppfattning om de här utmaningarna och anser att merparten av förslagen och åtgärderna för att möta dem är nödvändiga. Men vi dristar oss också till att lägga fram andra förslag i vissa delar.

Att regeringen till exempel vill skapa en bättre övergång från bistånd till handel genom utökat utbyte med internationella organisationer kan vara en bra väg att gå för att skapa möjligheter för människor att försörja sig själva. Men det är viktigt att EU och även andra handelspartner lever upp till sina åtaganden inom det så kallade Aid for Trade, som är ett initiativ som syftar till att ta ett helhetsgrepp om handelsrelaterat bistånd.

Regeringen föreslår regionala exportcentrum där information om bland annat möjligheter till export och finansieringsmöjligheter ska finnas.

Vi kristdemokrater anser att regionala centrum redan finns. Vi har IUC, industriella utvecklingscentrum, som samarbetar med andra organisationer inom företagsrådgivning, med inkubatorer med mera. Ett uppdrag att även jobba med exportfrågor kan mycket väl läggas där.

Jag vet att IUC också har blivit tillfrågade om att jobba mer med till exempel nyindustrialiseringsstrategin. Att då Business Sweden får ökade medel av regeringen för att koncentrera sig på de största affärerna blir motsägelsefullt när exportstrategin riktar sig i första hand till de små och medelstora företagen. Däremot anser vi att Business Sweden ska samarbeta med IUC för att få till just en sådan dubbeleffekt och nå bådadera, så att små företag kan hitta fler större aktörer att samarbeta med.

Vi tror också på en ökad uppmärksamhet för Exportkreditnämnden, som har regeringens uppdrag att främja svensk export och svenska företags internationalisering. Det gör man genom att försäkra exportföretag och banker mot risken att inte få betalt i exportaffärer, så att de kan genomföra fler. Om företag får bättre information om möjligheten att söka garantier där kan det bidra till att fler vågar exportera. Jag har för mig att Riksrevisionen var inne på samma sak för några år sedan, när vi debatterade detta i kammaren, nämligen att det behövdes mer kunskap för företagen om deras möjligheter att säkra kapitalet.

Herr talman! Jag tror, precis som de kollegor som yttrat sig från talarstolen tidigare, att migrationen är viktig för en ökad export. Öppenhet och solidaritet har bidragit till att Sverige har byggt relationer med många länder runt om i världen. Och frågan är naturligtvis hur Sverige kan ta till vara de människor som kommer hit. Det är en viktig fråga inte bara för den enskilde utan också för Sveriges utveckling. Jag tror att vi måste hitta möjligheter att nyttja dem som har kunskaper om olika affärskulturer, stora språkkunskaper och har varit företagare, affärsmän och kvinnor, i sina hemländer, för att bidra till en ökad export.

Herr talman! Jag vill också gå in på besöksnäringen, som för min del alltid har två delar: dels turismen, dels mötesindustrin. Är det något som blivit viktigare genom åren är det just att man kan försäkra sig om att det är god kvalitet i det man besöker. Vi blir som resenärer mer och mer medvetna. När man reser i arbetet, som inte minst vi riksdagsledamöter gör, får man en viss vana och börjar förvänta sig saker, och man börjar också själv ställa vissa krav. Man accepterar inte vad som helst utan vill ha en viss nivå på boendet eller resan.

Detta är inget unikt för folk som reser i jobbet, utan detta har hela besöksnäringen mött hos personer som reser, oavsett vad syftet med deras resa är. Det finns ett ökat kvalitetsmedvetande, inte minst genom de snabba medier som finns i dag, där man meddelar sin upplevelse av hotellet eller besöksmålet.

Precis som Alliansen tror jag på Swedish Welcome. Jag har tidigare också haft en interpellationsdebatt med näringsministern om detta, som man ju har satsat mycket pengar på sedan tidigare. Det är väldigt dåligt använda pengar om vi inte fortsätter att använda certifieringen för att bidra till ett hållbart samhälle och för att poängtera att Sverige är en föregångare när vi använder kvalitetskriterier och en certifiering.

Vi ska strax ha en debatt om hållbart företagande. Just besöksnäringen vill jag föra fram som en näring i behov av större kvalitetsmedvetande för att locka till sig resenärer och mötesbesökare i det internationella sammanhanget.

Då kommer vi in på detta med att Sverige ska kunna locka till sig fler besökare till internationella möten och evenemang. Snart har vi Eurovision i Globen. Det är ett evenemang som drar mycket folk och mycket intresse. Vi har många andra evenemang, och för den som är statistikintresserad kan jag nämna att Sverige ligger på 14:e plats på listan över de länder som får flest internationella kongresser. Vi kan jämföra med landet före på listan, som är Australien. Australien är betydligt större än Sverige, kan vi konstatera. Landet efter är Portugal.

Vad är det då som Sverige gör som är så bra? Det finns ju ganska många länder i världen, och det finns många kongressanläggningar och konferenslokaler att välja mellan. Men vad är det som gör att man som mötesköpare väljer Sverige? Jag skulle säga att det handlar om att vi är ett land där man har ett gott miljötänk, där man fortfarande - till 90 procent - kan gå säker på gator och torg, där man har intressanta och välskötta besöksmål och där det också finns god språkkunskap hos dem som arbetar där.

Vad genererar då detta? Även när det gäller antalet förmodade deltagare vid de internationella mötena ligger Sverige på 14:e plats. Det beräknas att vi under 2014 hade över 104 000 besökare på de 238 kongresserna med internationella deltagare. På den listan ligger Sydkorea på platsen före och Österrike på platsen efter. Det ska poängteras att Österrike har en mycket framgångsrik convention bureau i Wien, som jobbar internationellt på många fronter och har ganska mycket mer medel att röra sig med än vi här i Sverige har genom till exempel Visit Sweden eller det nätverk som finns för CB:er, alltså convention bureaus. Vi ligger bra till. Men vi får inte stanna upp och säga att vi är så bra, utan det gäller att kunna marknadsföra Sverige även i fortsättningen.

Herr talman! Jag ska avsluta med att poängtera vikten av tillgänglighet till Sverige. Om vi inte har flygplatser är det väldigt svårt att locka människor till möten, kongresser och evenemang runt om i hela landet.

Jag tycker att det är lite olyckligt av regeringen att bara peka ut Swedavia och de statliga flygplatserna. Vi vill ju att hela Sverige ska leva och kunna dra nytta av exportstrategin. Då måste vi också ha de regionala flygplatserna med. Se till utvecklingspotentialen där, och ta också hänsyn till att de behöver stöd på ett annat sätt än de har fått under det senaste året. Det har ju varit krångel först med EU och sedan med Trafikverket och Transportstyrelsen. Alla myndigheter som är involverade i infrastruktur har också haft en åsikt om detta med regionala flygplatser. Jag tror att vi måste komma längre i diskussionen än att bara hänvisa till den kommande flygstrategin. Det är mer bråttom än så. Ska vi lyckas bidra med något till hela landet genom exportstrategin behöver vi jobba mer på det här området.

Herr talman! Det känns väldigt glädjande att stå här med ett betänkande som lägger fokus på exporten, som Sverige och de svenska företagen är så beroende av. Innan jag gick upp i talarstolen var jag inne på Göteborgs-Postens hemsida och kunde läsa att exporten från Göteborgsregionen går lysande och har ökat trefalt i jämförelse med utvecklingen i övriga Sverige. I synnerhet bilindustrin står för en stor del av den ökningen. Antalet arbetstillfällen har ökat med 47 procent sedan i fjol.

Sverige går alltså bra, och det kommer att gå ännu bättre när vi har fattat beslut om den exportstrategi som ligger på riksdagens bord.

Det är också kul att vi har närings- och innovationsminister Mikael Damberg i kammaren. Han kommer att debattera exportstrategin mer utförligt, men jag tänkte ändå säga några ord med koppling till betänkandet.

Regeringens exportstrategi innehåller ett sjuttiotal åtgärder för att möta de utmaningar som svensk utrikeshandel står inför. Svensk export måste i högre utsträckning nå tillväxtmarknaderna. Fler små och medelstora företag måste våga och vilja exportera. Svenska varor, tjänster och system måste nå ännu högre upp i förädlingskedjan. Sveriges attraktionskraft för investeringar, kompetens och turism måste öka. Den globala handeln måste hållas öppen. Det är viktigt för Sverige.

Utöver att exportstrategin ska bidra till regeringens övergripande mål att ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020 är regeringens uttalade mål att öka exporten, både i absoluta tal och som andel av bnp. Vi behöver öka Sveriges attraktionskraft för investeringar, kompetens och turism, öka andelen exporterande företag och öka deltagandet av svenska företag i den globala ekonomin.

Herr talman! Flera av oppositionens reservationer i betänkandet är om än inte identiska så snarlika den politik som betänkandet genomsyras av. Men det finns också vissa skillnader.

Låt mig ge några exempel. En reservation från Alliansen förordar ett tillkännagivande om att exportstrategin även bör inkludera import och därmed vara en del av handelsstrategin.

Utskottet delar uppfattningen att Sveriges export i stor utsträckning är beroende av just import.

En av de utmaningar som regeringen tar itu med genom åtgärderna i strategin är just det globala handelssystemet. Det framgår tydligt att regeringen är medveten om att enskilda företags konkurrenskraft är beroende av hur väl de lyckas ingå i de globala värdekedjorna.

Regeringen anför att det är av stor vikt att det ska vara enkelt för företag att både exportera och importera varor och tjänster samt att investera både i Sverige och utomlands.

I en annan reservation från Alliansen framhålls att exportstrategin bör ta hänsyn till svenska konkurrensvillkor med särskilt fokus på små och medelstora företag.

Utskottet har här ingen annan uppfattning. Företagens konkurrensvillkor är av stor vikt för deras möjlighet att nå internationell framgång. Inte minst gäller det just små och medelstora företag.

Jag noterar å andra sidan att av den tidigare regeringens mycket stora ambitioner att öka exporten blev det tyvärr bara en tummetott. Jag gläds därför över att detta betänkande sätter fokus på exportpolitiken och tar den på fullaste allvar.

Herr talman! Alliansens ambitioner står dock i kontrast till deras nedskärningar. I Moderaternas budget för 2016 är det minus 45 miljoner på detta område jämfört med regeringen, och Centern, Liberalerna och Kristdemokraterna minskar med så mycket som 130 miljoner för 2016.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna.

(Applåder)

Herr talman! Människor har i alla tider ägnat sig åt att handla med varandra, såväl med sina grannar som med mer långväga kontakter. Handel har alltid haft stor betydelse, på gott och ont. Den har lett till ökat välstånd, till utbyte av idéer och kunskap samt till fredliga förbindelser med olika kulturer.

Tanken att länder som är sammanbundna genom handel är mindre benägna att hamna i väpnad konflikt är fortfarande aktuell. Det var en grundtanke med kol- och stålunionen, som bildades efter andra världskriget och sedan utvecklades till dagens EU.

Men genom historien finns det också alltför många exempel på handelsverksamhet som fått förödande konsekvenser. Handeln med slavar, där människor rövades bort från Afrika för att säljas till Nord- och Sydamerika, skapade förvisso ekonomisk tillväxt och gjorde vissa rika. Men det stora flertalet fick betala ett fruktansvärt pris, och såren är ännu inte läkta. Denna djupt omänskliga handel har med rätta kastats på historiens soptipp.

Vi får dock inte glömma hur viktigt det är att såväl stater som företag tar sitt ansvar för att handel och export bedrivs utifrån en värdegrund baserad på respekt för mänskliga rättigheter, miljö och demokrati.

Detta står väl uttryckt i den överenskommelse som S och MP gjorde när vi bildade regering: "Världens länder är allt mer ekonomiskt beroende av varandra och delar ansvaret för miljön på vår planet. Globaliseringens fördelar ska komma alla till del. Det kräver att människan sätts före marknaden. Demokratin behöver globaliseras och globaliseringen demokratiseras. Större ansträngningar måste göras på att öka antalet demokratiska stater i världen."

Vi har också den svenska politiken för global utveckling, PGU. Den innebär att alla politiska beslut och alla politikområden ska ta hänsyn till mänskliga rättigheter, människors demokratiska delaktighet, fattigdomsbekämpning och miljömässig hållbarhet. En enig riksdag beslutade om den 2003. Regeringen tar den på stort allvar liksom de nya utvecklingsmålen som antagits av FN, Agenda 2030, där handel ingår som en viktig del för hållbar utveckling.

Det finns mycket att säga om exportstrategin och om handlingsplanen för hållbart företagande, som vi också ska debattera i kammaren i dag. Här finns mycket som är steg i rätt riktning mot den goda handeln och exporten. Jag kan inte tala om allt utan får uppehålla mig vid några saker.

Företag, stora som små i olika branscher, handlar som aldrig förr över gränserna. Men marknaden består inte enbart av privata producenter och konsumenter. Stater har alltid haft en viktig roll för handeln, ofta som självständig aktör men också genom att skapa regelverk för hur handeln ska bedrivas och på vilka och vilkas villkor. Så är det givetvis än i dag. Staten kan och bör stödja export av varor och tjänster som bidrar till att lösa de stora globala samhällsutmaningarna.

Det finns många kloka åtgärder i regeringens exportstrategi som kan hjälpa till att ta vara på den enorma potential som svenska företag har när det gäller att bidra till att lösa exempelvis utmaningarna på miljöområdet.

Samordning och stöd till företag så att flera företag kan gå samman och ta sig an större projekt inom till exempel förnybar energi, avfallshantering och samhällsplanering är viktigt och bra. Det kan ge verkliga vinn-vinnlösningar.

De regionala exportcentrumen, som redan har börjat öppnas, är jätteviktiga för att ta till vara den kunskap och de närverk som finns i hela landet.

Vi får inte glömma de kommunala bolagen. De har mycket att bidra med, inte minst på miljöområdet och inom samhällsplaneringen. Här finns för övrigt ytterligare hinder att undanröja. Även om det finns mycket bra i denna strategi finns det fler saker att göra. De kommunala bolagen begränsas nämligen av otidsenlig lagstiftning som behöver moderniseras så att de kan konkurrera och exportera på lika villkor som andra företag. Världen har inte råd att inte ta vara på alla goda krafter.

En annan bra sak i exportstrategin är att vi ska etablera fler konsulat och honorärkonsulat i världen. Som har nämnts finns det många svenskar med bakgrund i andra länder. De har unika förutsättningar att göra stora insatser till nytta för såväl Sverige och svenska exportföretag som sina forna hemländer.

Jag talade för en tid sedan med representanter för handelskammaren i Erbil i irakiska Kurdistan. Där efterlyser man samarbete med Sverige för att komma framåt när det gäller förnybar energi och att bryta oljeberoendet, utveckla ekologiskt jordbruk och hjälpa ungdomar och medborgare i allmänhet att skapa företag, kunna försörja sig på hemmaplan och slippa ge sig av utomlands. Det är ett exempel på behovet av svensk representation på fler ställen i världen.

Besöksnäringen har tagits upp, och jag vill passa på att understryka hur viktig denna växande bransch är. Helena Lindahl gav oss siffror på hur många jobb och hur mycket pengar den genererar. Då gäller det att vi tar väl vara på de unika natur- och kulturmiljöer som turister från när och fjärran vill komma hit och uppleva.

I alla komplexa sammanhang uppstår konflikter mellan olika intressen. Då gäller det att hålla huvudet kallt och minnas att det, när det är aktuellt med exploatering av naturresurser, mineraler och så vidare, många gånger kan vara mer ekonomiskt lönsamt - inte bara ekologiskt - att låta gammelskogen stå kvar här och var och att låta mineraler ligga kvar ibland, såväl för samhället som för företagen och jobben på lång sikt.

Det har talats mycket om flyg här, men hur fint vore det inte med nattåg från kontinenten - vilka semestrar skulle inte det kunna bli?

Herr talman! Ökad handel är trots allt inte automatiskt av godo i alla lägen. Jag vill lyfta blicken lite grann för att få perspektiv. Det beror på vad som säljs och på vilka villkor. Världen behöver till exempel knappast mer vapenhandel. Däremot är behovet av solceller, malariamedicin och liknande enormt.

Det är viktigt att ha i bakhuvudet vad den store miljöekonomen Herman Daly påpekade, nämligen att det är förnuftigare att byta recept än att skicka kakor mellan länder. Det sistnämnda genererar onödiga transporter som skapar onödig miljöbelastning, och den ekonomiska tillväxt som uppstår blir därmed, med Dalys ord, oekonomisk totalt sett.

En ansvarsfull export och handel kräver ett regelverk som skyddar människor och miljö och inte ensidigt gynnar stora röststarka transnationella företag på bekostnad av andra intressen. I många handelsavtal finns så kallade investor state dispute settlements, mekanismer som ger företag rätt att stämma stater om de anser att staterna har inskränkt deras möjligheter att göra vinst eller deras investeringar.

Jag vill passa på att lyfta fram något som kanske inte tas upp lika ofta, nämligen att människor som drabbas av företags verksamhet också måste ha möjlighet att hävda sina rättigheter och få kompensation och upprättelse. Även om intentionerna är de bästa kan det ibland gå fel och mänskliga rättigheter kränkas eller miljö förstöras. Även naturen och kommande generationer måste ha en röst, och det måste finnas ett slags likhet inför lagen såväl för människor och miljö som för företag.

Det finns flera tänkbara vägar som jag tänkte utveckla i mitt nästa anförande, om jag hinner. Men låt mig kort nämna här att det bland annat finns ett förslag om internationell lagstiftning om ekocid, det vill säga allvarlig förstörelse av natur och livsmiljö. Det är en sak som Sverige med fördel skulle kunna driva i FN.

Det är verkligen ett stort steg framåt att regeringen i handlingsplanen för hållbart företagande vill stödja och uppmuntra företag att göra rätt och respektera mänskliga rättigheter genom frivilliga initiativ, regelverk och riktlinjer, för att skydda mänskliga rättigheter och miljö.

Jag tycker dock att vi i ett nästa steg måste fundera på om man ska gå vidare och jobba för bindande regler för stora transnationella företag. Det är ett arbete som drevs i FN men som lades ned på 1990-talet. Nu har det tagits upp igen i en arbetsgrupp, och där menar jag att Sverige skulle kunna göra mycket stor nytta.

Med allt detta sagt yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna.

Herr talman! Det var mycket trevligheter som handel kan bidra till. Det är tåg, natur, god miljö och villkor som ska vara uppfyllda. Handel kan uppenbarligen, enligt Miljöpartiet, vara en viktig del i att utveckla världen.

Annika Lillemets nämnde att det finns problem här, nämligen företag som kan stämma stater. Vi har haft denna diskussion tidigare, och vi kommer att ha den många gånger.

En konkret fråga: Tycker Miljöpartiet att svenska företag som etablerar sig i andra länder inte ska ha möjlighet att kunna åberopa sin rätt om nationer ändrar villkoren eller förutsättningarna för deras verksamhet i de länderna? Det är en konkret fråga.

Herr talman! Jag har noterat att Miljöpartiet, här genom Annika Lillemets, talar väl om att det finns möjlighet att exportera kunskap om miljö, bostadsbyggande med mera. Vi har svensk kultur som kan exporteras. Sverige är väldigt duktigt på utbildning. Det finns stor kompetens inom utbildning där Sverige kan sälja tjänster.

Jag har låtit göra en undersökning. Som jag nämnde tidigare har vi en handelsminister som tyvärr bara verkar på tredjedelstid. Men statsministern har sagt att hela regeringen är handelsministrar. Jag har tittat på vilka utlandsresor som Mehmet Kaplan, Åsa Romson, Gustav Fridolin, Alice Bah Kuhnke och Isabella Lövin har gjort och vilka som har varit handelsfrämjande. Från Regeringskansliet har jag fått svaret att ingen resa har kunnat anges som handelsfrämjande.

Varför har inte Miljöpartiets ministrar genom aktiv handling visat sig vara handelsministrar?

Herr talman! Tack för viktiga frågor, Hans Rothenberg!

Hur definierar man handelsfrämjande? Det är en bra fråga. Om vi tar biståndsminister Isabella Lövin finns det en viktig sak. När det gäller de länder som vi har haft utvecklingssamarbete med och gett bistånd till förut och som nu har kommit upp en bit, blivit lite rikare och klarar sig bättre själva har vi en stor uppgift att hjälpa dem att komma vidare och transformera vårt samarbete och vårt förhållande med dem till att inte bygga på bistånd utan i stället på handelsrelationer.

Jag har svårt att se skillnaden, om jag ska vara ärlig. Är inte detta indirekt handelsfrämjande? Jag vet inte hur handelsfrämjande definieras av Hans Rothenberg. Jag ser det definitivt som handelsfrämjande att hålla fast vid kontakterna och se hur de kan vidareutvecklas.

Jag vet naturligtvis inte i detalj vad våra ministrar har gjort på sina utrikesresor, eftersom jag inte har följt med på dem, men i någon mening är allt handelsfrämjande. Att bara exponera svensk kultur, tala om vad som finns och så vidare befrämjar handel på sikt. Man får inte göra det så snävt som Hans Rothenberg vill.

Om det finns rättssystem som fungerar i länder är det absolut ingenting som hindrar svenska företag från att stämma stater om de gör något otillåtet mot företagen. Det är rimligt. Som jag sa måste det vara likhet inför lagen. Jag tror inte att detta är något problem i de flesta fall.

Herr talman! Tack för svaret!

Det är självklart att biståndspolitiken är till för att förbereda så att det sedan kan övergå i handel. Så har de flesta handelsministrar och biståndsministrar agerat de senaste decennierna. Det är självklart. Jag utgår ifrån att Isabella Lövin också beaktar denna fråga när hon är på utlandsresor.

Min det finns ytterligare ministrar med miljöpartimärke på kavajslaget som inte har nyttjat sina möjligheter att på utlandsresor också agera handelsfrämjande. Då menar jag inte att man, när man är på utlandsresor, i förbigående ska nämna att det vore bra om vi kunde utbyta lite handel oss länder emellan.

Här handlar det om att ifall alla ministrar i regeringen också är handelsministrar ska bostadsministern kunna ha en idé om vilka insatser man ska göra när man är på resor för att kunna bidra till att sälja svenska byggentreprenörers tjänster och produkter utomlands. Inom miljöområdet undrar jag vad miljöministern har gjort för att sälja svensk cleantech utomlands. Och vad har kulturministern gjort för att sälja svensk kultur utomlands?

När man ställer en fråga och vill få reda på vad de har gjort på de här resorna är det ganska enkelt att svara. Men jag har inte fått några svar. Därför vilar det ett stort ansvar på Miljöpartiets ministrar i regeringen att visa att de också är handelsministrar.

Det var bra att höra Annika Lillemets säga att svenska företag givetvis ska kunna stämma stater om de hamnar i trångmål. Ja, det är precis detta som den tvistlösningsmekanism som heter ISDS handlar om. Det är den som ska vårdas, och det är den som alla länder har nytta av ömsesidigt gentemot varandra. Det har svenska företag stor nytta av när de är ute och etablerar sig runt om i världen. Det tycker jag att Miljöpartiet borde vårda mer.

Herr talman! Det är klart att det behövs tvistlösningsmekanismer. I alla mänsklig verksamhet uppstår ju intressekonflikter. Men de får inte utformas så att de går före demokratiskt fattade beslut och beslut som syftar till att skydda mänskliga rättigheter, miljö och hälsa, djurskydd och andra samhällsintressen. Det är vi nog alla ense om - hoppas jag verkligen. Men det finns en berättigad oro över hur de utformas i olika handelsavtal.

Visst behövs någon form av tvistlösningsmekanism, som inte förbryter sig mot de här absolut viktiga samhällsintressena och demokratin. Det tror jag inte att det är några problem med. Har vi fungerande rättsstater har vi också ofta sådana på plats.

Man kan alltid klaga på regeringen och säga att det borde göras mer. Men jag är själv stolt över det som hela regeringen står för vad gäller hållbart företagande och exportfrämjande. Det är massor av saker. Man vill ta till vara de regionala krafterna, regionala exportcentrum. Det är en stor kraftsamling, så jag tycker nog att Hans Rothenberg - förlåt uttrycket - är lite gnällig. Det tycker jag nog. Jag tycker att det finns stor potential och att det redan görs mycket. Men hur man etiketterar det är en annan sak.

Herr talman! Det är intressant att i Miljöpartiet, som har flera representanter i näringsutskottet som har hand om olika frågor - i motsats till ett visst annat parti, som får ta alla frågor - blir det ibland lite motsägelsefullt i åsikterna kring olika saker. Ibland blir det också lite svårbegripligt, vilket gör att jag behöver ställa en fråga till Annika Lillemets.

När man i en debatt som handlar om exportstrategi använder uttrycket att det finns de som "drabbas av företagsamhet" undrar jag lite grann vad Lillemets menar. Är det så att man drabbas negativt av människor som uttrycker en vilja att driva företag? Då ska vi kanske inte delta i debatten över huvud taget, för det handlar ju om företag som bedriver export och att vi behöver ha en strategi för det arbetet.

Så till nästa fråga. Jag tror att vi är ense om - Annika Lillemets, jag och alla andra - att vapenhandel i sig kanske inte är något gott som vi tycker ska främjas i onödan, så att säga. Men om man därutöver nämner att det bara är bra med handel, utveckling och export av malariamedicin och solceller, som Annika Lillemets nämner, måste jag ändå fråga om det verkligen inte finns några andra saker som man kan tänka sig att exportera eller importera och därmed bidra till internationell handel med.

Den tredje frågan ska jag snabba mig med. Det är frågan hur Miljöpartiet och Annika Lillemets ser på möjligheten för utländska företag att etablera sig i Sverige om de inte kan använda flyget.

Herr talman! Det var många viktiga frågor. Jag får se hur många jag hinner svara på.

Om uttrycket "drabbas av företagsamhet": Det händer tyvärr. Vi kan ta Arla i Saudiarabien, där man i fabriken tog migrantarbetares pass, så att de inte kunde resa från landet. Vi kan ta en underleverantör till i det här fallet statliga Vattenfall, som köpte kol från ett bolag i Colombia, där man mördade fackföreningsledare. Vi kan ta textilindustrin, där det finns stora problem och där folk har fått arbeta under omänskliga förhållanden, där de har brutit mot ILO:s kärnregler och det har varit mer eller mindre slavarbete. Vi har också hemska olyckor där man har låst in arbetare som sedan har brunnit inne.

Man kan hålla på hur länge som helst. Ibland går det tyvärr fel. Sådant kan hända.

Jag tror inte att någon som håller på med företagsamhet vill att det ska bli så. Men med kostnadsjakt och kanske när det är svårt att hålla koll på underleverantörer kan det gå fel, även om man har de bästa intentioner. Då måste de som drabbas ha en reell möjlighet att få upprättelse, kompensation och förbättring av sina villkor där så är möjligt. Det skyddet måste stärkas.

Vi kommer väl in på detta igen, när vi debatterar hållbart företagande. Det är mycket bra att många företag arbetar med detta. Det har gjorts mycket, men det finns saker kvar att göra. Där ser jag ett behov av att gå vidare och titta på bindande regler för att stärka skyddet för människor.

Sedan har vi exemplen på vad som är vettigt att exportera och importera. Det var just exempel, Penilla Gunther. Det finns naturligtvis mycket mer än solceller och malariamedicin. Det finns hur mycket som helst som kan vara bra att exportera och importera. Det var just exempel.

Herr talman! Jag kan naturligtvis hålla med Annika Lillemets om de exempel som hon nämner om förfärliga arbetsförhållanden för människor. Sådant ska vi inte bidra till. Vi ska inte ha svenska företag som skämmer ut sig i resten av världen genom att bidra till vare sig miljöförstöring eller förstörelse av människor, djur eller natur - absolut inte. Vi kommer som sagt tillbaka till det i nästa debatt om kriterierna för hållbart företagande.

Man kan väl nästan säga att det då handlar om dåliga företag där jag tror varken den svenska regeringen eller någon av oss andra vill främja exporten av deras varor eller tjänster, därför att de faktiskt inte förhåller sig på rätt sätt till de internationella konventioner som finns kring att driva företag och inte minst arbetsrättsliga regler. Men det är liksom en helt annan sak.

Det handlar inte om att "drabbas av företagsamhet" men att drabbas av dåliga förhållanden, som dåliga företag bidrar till i andra länder. Det är något annat. Jag tycker att vi ska vara noga med orden.

De små och medelstora företagen är känsliga i de här fallen. Det handlar väldigt mycket om att ha goda villkor för dem att kunna växa och utvecklas och kunna sprida sina produkter på ett gott sätt med hjälp av till exempel Exportkreditnämnden. Den här strategin ska medverka till det.

Jag efterfrågar fortfarande något fler exempel från Miljöpartiets sida, där man faktiskt kan säga: Detta är Sverige bra på, det här skulle vi kunna ha mer export av.

Sedan har vi den sista frågan, icke att förglömma: frågan om flyget.

Herr talman! Det låter som om vi i grunden är överens om att vi ska främja bra företagsamhet och inte dålig företagsamhet. Men som jag sa: Även med de bästa intentioner kan det ibland gå fel, och det är därför vi behöver starka institutioner och kontroll- och uppföljningsmekanismer för allas skull. Det kan vi prata om länge.

Beträffande flyget: Vem har sagt att vi ska lägga ned allt flyg? Jag har inte gjort det. Däremot ska vi inte expandera det hur mycket som helst. Det är nämligen inte klimatvänligt. De transporter som kan gå med klimatvänligare transportslag, som tåg och sjöfart, är det vi ska satsa på i första hand. Sedan kommer det alltid att finnas flyg. Men vi ska inte bygga ut det i onödan utan alltid välja det resurssnålaste och minska behovet av transporter, vilket jag försökte belysa, och ha ett transportsnålt och smart samhälle.

Jag nämnde några exempel på vad vi är bra på och kan exportera från Sverige. Det gäller miljöteknik, biogas, samhällsplanering och avfallshantering. En annan stor sak är musik och kultur som är en enormt stor exportvara, som dessutom är både trevlig och miljövänlig. Det sliter inte alls på miljön. Jag riktar ett tack till kommunala musikskolan.

Det finns alltså mycket som vi är bra på och som vi kan stödja, sprida och samarbeta med andra om. Vi kan ha ett ömsesidigt lärande, inte minst i fråga om samhällsplaneringen.

Herr talman! Annika Lillemets talar som alltid mycket och bra om miljö- och klimatfrågor. Det ska du ha en eloge för, Annika Lillemets. Du sa bland annat i din replik att du inte vill bygga ut flyget i onödan.

I regeringens exportstrategi finns det ett stycke längst bak som heter Fler direktflyglinjer till och från Sverige. Där står det bland annat att svenska flygplatser har för få direkta flyglinjer till viktiga städer i tillväxtländerna.

Jag måste säga att jag är lite förvånad över att Miljöpartiet har gått med på detta. Ska vi tolka det som att det är viktigt för Annika Lillemets att det finns en flyglinje mellan Linköping och Riyadh? Varför vill Miljöpartiet att vi ska flyga mer?

Herr talman! Nu har Miljöpartiet inte egen majoritet vare sig i regeringen eller i riksdagen. Det kan kanske förklara en del. Och Riyadh var ju också ett exempel.

Det som regeringen också gör och som är bra är att satsa på att rusta upp den svenska järnvägen för att få över mer gods på tåg och även att få över mer gods på fartyg till sjöss. Det är viktigt att komma ihåg, och det är naturligtvis någonting som jag som miljöpartist är glad över att regeringen gör.

Herr talman! Jag tackar Annika Lillemets för svaret. Jag tror att vi i grunden egentligen står ganska nära varandra. Men jag är ändå lite förvånad över att Miljöpartiet går med på ett sådant stycke som finns i exportstrategin 4.22, där man så tydligt säger att man vill ha fler flyglinjer till och från Sverige direkt till andra länder.

Jag tror att det vore bättre om vi tillsammans tryckte på för att det ska satsas mer på järnvägen till våra internationella flygplatser, så att de flyg som går därifrån direkt till tillväxtländerna, oavsett om det är Riyadh i Saudiarabien eller Tyskland, är fullsatta och så att vi inte förstör miljön mer än vi behöver.

Tyvärr har vi under lång tid sett att det inte längre är någon politisk åsikt som är helig för Miljöpartiet eller som inte är förhandlingsbar.

Herr talman! Som sagt, alla goda krafter behövs för att ställa om samhället i klimatvänlig riktning, och Håkan Svenneling sa en hel del viktiga saker.

Regeringen satsar. Järnvägsunderhållet och järnvägsutbyggnaden är mycket eftersatta. Det är bara full fart som gäller här, och jag hoppas på stöd från så många som möjligt.

Jag passar på att upprepa att vi också har en politik för en smartare hushållning och cirkulär ekonomi, vilket minskar resursanvändningen. Vi vill också arbeta på olika sätt för att Sverige ska bli ett av de första fossilfria välfärdsländerna.

Det händer alltså mycket på området, även om det finns en del som jag definitivt inte hade förespråkat om jag och mitt parti hade fått bestämma helt själva. Men sammantaget går vi ändå i rätt riktning. Vi arbetar seriöst med att minska Sveriges klimatpåverkan. Och där behöver vi, som sagt, alla goda krafter som kan hjälpa till med det - Håkan Svenneling och alla andra.

Herr talman! Jag vill inleda denna debatt med att faktiskt tacka för det beröm som regeringen har fått från många partier för att vi har tagit fram denna exportstrategi. Jag är lite partisk, men jag måste säga att den här frågan är bland de viktigaste frågorna för oss att diskutera i denna kammare eftersom svensk ekonomi är oerhört beroende av vår export och av våra internationella handelsrelationer. Och den här debatten vittnar om det.

Jag vill börja med att nämna att det i Dagens Industri den 29 februari står: Svensk export vinner mark.

Många i näringsutskottet läste naturligtvis Dagens Industri då. Men det är första gången på 20 år som svensk export vinner marknadsandelar på de internationella marknaderna. Det är en mycket glädjande utveckling därför att en bakgrund till denna exportstrategi naturligtvis är vikten av exporten för vår svenska ekonomi. Men det finns också ett historiskt perspektiv, att vi nu har ett antal år bakom oss där svensk export har tappat mark.

Om man tittar på några av våra konkurrentländer, som Tyskland och Nederländerna, har deras export utvecklats nästan dubbelt så bra som den svenska exporten under ett antal år. Detta är naturligtvis inte långsiktigt hållbart. Väldigt mycket av svensk ekonomi är nämligen uppbyggd på export och handel med andra länder och bidrar mycket till vår bnp men naturligtvis också till finansieringen av vår välfärd.

Jag tycker att exemplet Västra Götaland och det lyft som nu sker av exporten där visar vilken enorm betydelse som exporten har för sysselsättningen i vårt land. När exporten är med och drar vår ekonomi som den nu gör ser vi också en positiv utveckling på svensk arbetsmarknad - fler nya jobb men också en fallande arbetslöshet. Det här betyder därför otroligt mycket för svensk ekonomi.

Det är uppenbart att alla vi som deltar i den här debatten i dag delar insikten om exportens och handelns betydelse för Sverige. Men jag vill ändå nämna bara en siffra för att sätta detta i ljuset. Kommerskollegium presenterade i slutet av förra året en rapport som visade att den direkta exportindustrin i dag sysselsätter 678 000 människor. Men om vi räknar in de företag som är direkt beroende av exporten för sin verksamhet och som understöder exportsektorn blir det 1,3 miljoner människor som går till jobbet varje dag tack vare svensk export. Detta är alltså otroligt viktigt för svensk ekonomi. I princip var tredje människa som går till jobbet gör det tack vare svensk export.

Detta är en del av bakgrunden till att vi från regeringens sida har valt - det var nästan det första vi gjorde i regeringsställning - att prioritera arbetet med exporten, ta fram denna exportstrategi och också växla upp det exportstödjande arbetet ganska dramatiskt budgetmässigt.

När vi tittar på de problembilder som ändå finns av svensk export är vi mest beroende av export till våra nära grannländer. Det är inte konstigt. Ungefär 70 procent av svensk export går till Europa. Men när vi tittar framåt ser vi att ungefär 80 procent av den förväntade tillväxten i världsekonomin kommer att ske utanför Europa. Därför måste vi jobba med att nå fler tillväxtmarknader runt om i världen för att Sverige inte ska gå miste om den exportutveckling som vi har möjlighet att ta vara på för svensk ekonomi.

En annan sak som jag tycker är mycket viktig och som ligger bakom denna strategi är att bara 10 procent av de svenska företagen exporterar. Det finns en enorm potential att få fler små och medelstora företag att våga och vilja ta steget ut på exportmarknaden. Vi vet att det har mycket stor betydelse för svensk ekonomi, men det har också mycket stor betydelse för sysselsättningen i vårt land. Det är nämligen genom små och medelstora företag, som tar steget ut på exportmarknaden och har behov av att expandera och göra nyanställningar, som vi kan få en stor sysselsättningseffekt.

Strategin pekar egentligen ut ett antal utmaningar. Fler små och medelstora företag måste våga och vilja exportera, vilket jag just nämnde. Svenska varor, tjänster och system måste nå högre upp i förädlingskedjan. Sveriges attraktionskraft för investeringar, kompetens och turism måste öka. Och den globala handeln måste hållas öppen. Det är detta som ligger till grund för regeringens exportstrategi.

I exportstrategin finns det 22 konkreta insatser utpekade som vi nu jobbar med för att förverkliga den. Man kan säga att det är fokus inte bara på att få små och medelstora företag att ta steget utan också, vilket är viktigt, på att inte glömma bort våra stora exportföretag i Sverige och deras möjligheter att vinna inte minst de stora affärerna på en global arena. Det betyder otroligt mycket för svensk ekonomi och långsiktigt för vårt välstånd.

Utarbetandet av strategin har skett i väldigt nära dialog med näringslivet. Såväl enskilda företag och branschföreningar som fackliga organisationer har bidragit till arbetet med att fundera på vad som behöver göras ytterligare för att vi ska bli bättre i vårt exportfrämjande. Jag vill tacka för den dialogen. Det mottagande som exportstrategin har fått, inte minst från näringslivets sida, visar att man anser att vi har följt upp samtalen på ett bra sätt och identifierat viktiga områden som de har påpekat och som vi nu jobbar med. Det gäller både för stora företag och för små och medelstora företag.

Nu pågår arbetet med att implementera och genomföra de 22 insatserna. Jag vill ge några exempel till riksdagen för att visa hur arbetet pågår och vad som händer i strategin.

Det första är att vi jobbar väldigt hårt med att effektivisera det statliga exportfrämjandet. Det ironiserades lite grann kring begreppet Team Sweden och försöket att få ihop de svenska aktörerna och samarbeta mycket. Jag ska säga att det i de dialoger vi hade var en fråga som engagerade näringslivet mer än någon annan. Man sa: Det är för många aktörer, det är svårt att veta vem som gör vad. Kan ni inte samordna insatserna så att det blir lättare för företag att hitta rätt i det stöd som ändå finns och utveckla det stöd som finns för små och medelstora företag att gå på export?

Det är därför vi skapar en organisation här hemma för att försöka skapa bättre och tydligare ingångar för företag runt om i Sverige, genom de regionala exportcentrum vi nu har beslutat om - de sex första - för att se till att företag får en dörr in men också hjälp inom 24 timmar. Det är även en samordning av våra insatser på viktiga internationella marknader. Att alla våra aktörer kan hjälpas åt och dra åt samma håll betyder mycket för att vi ska lyckas inte minst på svårare marknader runt om i världen. Vi har tagit beslut om att stärka närvaron på viktiga marknader. Vi har öppnat generalkonsulatet i New York igen, och vi öppnar nya ambassader i Tunisien, Filippinerna och Peru. Business Sweden har öppnat utlandskontor i Singapore och avser att snart öppna i Teheran.

Vi har fattat beslut om de regionala exportcentrumen, som jag nämnde, för att samordna de statliga aktörerna och involvera de regionala aktörerna och andra aktörer som finns för att främja företagande regionalt runt om i Sverige. Det ska alltså inte bli någon avgränsning utan snarare en inbjudan att samverka ännu mer regionalt i Sverige. Statskontoret har just kommit med sin granskning av det nationella främjandet, och jag tror att de använde orden "en stor röra" på regional nivå. Det visar behovet av att kraftsamla på regional nivå för att göra det enklare för företagen att hitta rätt.

Vi kommer efter sommaren att starta den digitala exportinformationen, ett enda fönster vi håller på att samla på hemsidan verksam.se, för att visa det statliga stöd som finns för att få rådgivning, marknadsföring, finansiering etcetera på ett enda ställe. Business Sweden står nu också i startgroparna för att sjösätta en informationskampanj riktad till små och medelstora företag för att informera om vikten av export och vad för stöd och hjälp man kan få för att internationalisera sin verksamhet. Det strategiska arbetet med att vinna fler av de största globala affärerna har påbörjats, och Business Sweden har tillsammans med Svenskt Näringsliv redan identifierat ett antal pilotprojekt för att se hur man kan jobba strategiskt för att vinna de stora internationella affärerna.

Flera insatser har påbörjats när det gäller att stärka Sverigebilden. Nyligen lanserades till exempel ett digitalt skyltfönster för de kulturella och kreativa näringarna. Det lanserades i Austin i USA, och vi gör särskilda insatser med Sverigebilden i till exempel Indien. Vi gör även särskilda insatser för att öka turistfrämjandet i både Indien och Kina; under våren öppnas tio nya viseringskontor i Kina för att underlätta till exempel turistströmmarna till Sverige.

FN-strategin när det gäller att vinna stora internationella upphandlingar har också gått vidare. Vi har gjort en resursförstärkning av vår närvaro i New York för att kunna jobba strategiskt för att Sverige ska ha möjlighet att ta hem en del av de stora affärer som finns i FN-systemet. Vi jobbar också med att stärka svensk talangattraktion genom till exempel Svenska institutet.

Vi märker att vi är igång med insatser. På många av dessa 22 områden går arbetet framåt. Jag ville ta lite tid för att visa att det nu är fullt fokus på genomförandet. Det är också en stor öppenhet - märker vi att någonting inte riktigt fungerar gör vi om och gör rätt, för ambitionen är att se till att öka våra framgångar på internationella marknader. Då ska vi också lära av det vi gör under tiden.

Som några av er har lyft fram i debatten vill jag också poängtera vikten av att genomförandet av exportstrategin sker i samklang med den nationella handlingsplanen för företagen och mänskliga rättigheter. Det är första gången en regering kopplar ihop de här två frågorna och jobbar strategiskt med det. Det blir ännu viktigare eftersom ett antal av de prioriterade marknader vi pekar ut i exportstrategin är svåra marknader där det finns omfattande korruption eller brister i mänskliga rättigheter. Därför är det ännu viktigare att jobba med hållbart företagande ihop med frågan om exportstrategin, och det tycker vi är väldigt viktigt.

Vi ser att exportstrategin ska bidra till regeringens övergripande mål att bekämpa arbetslösheten och få EU:s lägsta arbetslöshet 2020. Vi är på gång med genomförandet, och jag vill avslutningsvis konstatera att detta innebär en rejäl uppväxling men förhoppningsvis också ett långsiktigt engagemang från Sveriges sida att ta exportfrågorna och handelsfrågorna på större allvar. Jag hoppas också att vi framgent kan nå en större politisk enighet om vikten av dessa frågor. Den debatt som än så länge har varit har nämligen speglat en stor enighet om betydelsen, men det är också viktigt att vi når enighet inte minst om de ekonomiska satsningarna framöver för att göra detta.

Jag hoppas alltså att vi får se fler positiva rubriker om svensk export under de närmaste åren. Det är i alla fall det vi jobbar med, och förhoppningsvis ska exportstrategin leda till det.

(Applåder)

Herr talman och näringsminister Mikael Damberg! I exportstrategin nämns utmaningar när det gäller att få små och medelstora företag att börja exportera. Om jag utgår från mitt eget område, som är en entreprenörsregion som kallas Gnosjöregionen i södra Jönköpings län, finns det ganska tydliga anledningar till att företagen inte vill eller kan exportera eller växa. Anledningarna gäller troligtvis för hela Sverige.

Vi har problem med generationsskiftet. Barnen vill inte ta över, eller så vill företagarna inte sälja till utomstående.

Företagarna vill inte exportera eller växa, för de är nöjda med att ha ett avbetalat hus eller en sommarstuga och kunna resa en gång om året. Varför skulle de vilja riskera detta?

De vill men kan inte, för det finns inte möjlighet att anställa. De har inte tid att anställa och lära upp.

Det är kompetensbrist, men utbildningarna finns inte - och finns utbildningarna vill folk inte utbilda sig till det.

Löser man dessa fyra problem kommer tillväxten och exporten att öka. Hur ser näringsministern och regeringen på detta?

Herr talman! Jag tackar för frågan. Jag tror att detta är en av nycklarna. Det har tidigare funnits en bild i Sverige av att små och medelstora företag inte exporterar så mycket eftersom vi har stora företag och de små företagen är underleverantörer till dem. På något sätt bedriver de alltså export i alla fall.

Jag tycker att den logiken haltar. Är man ett litet företag i Sverige och de facto klarar att leverera till multinationella företag i Sverige finns det ju ingenting som hindrar att man levererar till andra multinationella företag runt om i världen. Jag tror att detta är en kulturfråga och en kunskapsfråga. Jag tror nämligen att små och medelstora företag får väldigt svårt att klara konkurrensen på fem och tio års sikt om de inte växer i marknad, inte finns på internationella marknader och inte har kontakter med fler kunder än kanske bara en enda stor. Jag tycker alltså att den fråga som väcks av Sverigedemokraterna är viktig.

Vi tittar på vad som egentligen hindrar små och medelstora företag i dag, och tidsaspekten är naturligtvis en av de saker som ofta hindrar dem. Det finns särskilda program där man kan jobba över en längre tid med små och medelstora företag för att hjälpa dem att förstå vad de måste kunna och göra för att nå internationella marknader. Det är ett initiativ vi har. Ett annat är att titta på kompetensfrågan, där regeringen gör stora insatser i allmänhet för att öka möjligheten att rekrytera den kompetens som behövs. En aspekt som inte togs upp var finansieringsfrågan, som också är ett hinder för små och medelstora. Där har vi gett nya uppdrag till inte minst EKN att jobba mer mot små och medelstora företag för att möjliggöra expansion.

Hela syftet med detta är att tydliggöra vilken hjälp som finns att få och att rikta sig direkt till företag och säga: Det är viktigt med export, och det är faktiskt en fråga vi tar på allvar från statens sida.

Herr talman! Det känns ändå som att näringsministern delar vår åsikt att det är väldigt viktigt och att man behöver göra en attitydförändring. Om man tittar på förslagen verkar det som att regeringen har tagit detta på allvar. Jag har förhoppningen att så kommer att ske när det väl går igenom. Jag nöjer mig med detta.

Herr talman! Hans Rothenberg är inte den enda som har kollat upp detta med resor. Jag har kollat upp att näringsminister Mikael Damberg har gillat att resa sedan han kom in i regeringen.

Under sin tid som minister har han besökt 18 länder. Fyra av dessa länder har varit fossildrivna ekonomier som också haft ett auktoritärt diktatoriskt styre. De jag i dag tänker på är Förenade Arabemiraten, Iran, Saudiarabien och Kina. Även Mikael Dambergs statssekreterare, Oscar Stenström, har farit runt i världen. Han har besökt 17 länder. Utöver en del av de länder som näringsministern har besökt har han också besökt de oljedrivna regimerna i Angola, Indonesien, Malaysia och Ryssland.

Av de 26 länder som pekas ut i exportstrategin är det endast 9 länder som räknas som demokratier enligt institutet Freedom House. De andra 17 länderna klassas antingen som delvis fria eller som diktaturer. Av de 17 länderna är det 15 som är oljeberoende eller har andra fossilberoende ekonomier. Samtidigt saknas en rad demokratiska länder som beräknas ha hög tillväxt de kommande åren.

Jag menar att det ur två aspekter är problematiskt att peka ut oljestinna diktaturer. Den första aspekten är att deras ekonomier inte är hållbara då oljan och fossila bränslen är förra seklets drivmedel. De har en svår väg att gå redan nu när oljepriset är lågt. De lär få det ännu tuffare när världen ställer om och lever upp till sina klimatambitioner.

Den andra aspekten är att svensk handel stärker diktatoriska styren och ser till att den rådande ordningen kan fortsätta. Det gör att Sveriges exportstrategi möjligtvis gör att Sverige kommer att exportera produkter men knappast demokratiska idéer. Frågan är om regeringen verkligen lever upp till sin ambition om feministisk utrikespolitik.

Varför, näringsminister Mikael Damberg, gillar du oljestinna diktaturer så mycket? På vilket sätt hjälper handel med dessa länder till att stärka Sveriges ekonomi och en demokratisk utveckling i världen?

Herr talman! Först vill jag reda ut en sak om prioriteringslistan. Det är klart att vi har valt bort ett antal europeiska länder som ligger väldigt nära oss. Vi jobbar där på en inre marknad, och behovet av hjälp och stöd från staten för att genomföra affärer är inte lika stort.

En av poängerna med prioriteringslistan är att identifiera marknader där det är svårare för företagen att navigera, svårare att göra rätt och svårare att hantera de hållbarhetsrisker som Vänsterpartiet lyfter upp i debatten. Själva poängen med en del av prioriteringarna är att hjälpa företag på svårare marknader. Det är där det politiska stödet till handelsfrämjandet blir viktigare och större.

Företag behöver sällan hjälp av en näringsminister i Tyskland eller i till exempel en oljestinn ekonomi som Norge. Det är klart att vi har olika roller i olika delar av världen. Vi har också valt ut länderna på grundval av: Vilka länder har kommit så långt i sin ekonomiska utveckling att de efterfrågar någon form av utbyte med svenska företag?

Exportstrategin handlar om att hjälpa företag att exportera. Då måste det finnas någon kund på andra sidan som är intresserad av att köpa eller att göra investeringar som spelar roll. Därför måste man också se hur långt länderna har kommit i sin ekonomiska utveckling när man tittar på vilka prioriteringar vi ska göra för vårt handelsfrämjande. Annars når inte strategin ända fram.

Det finns ett antal länder i strategin som är råvaruberoende. Det kan vara olja som i Saudiarabien, som nämns här. Brasilien är väldigt beroende av sin gruvindustri och också sin oljeindustri. Det är nu stora problem på råvarumarknaderna i världen, och det påverkar också dessa länders ekonomiska utveckling.

Jag ska sätta det lite i perspektiv. De länder som Vänsterpartiet räknar upp som har hög tillväxt är Ghana, Peru, Moçambique, Tunisien, Chile och Zambia. Vår handel enbart med landet Saudiarabien är i dag större än handeln med alla dessa länder tillsammans.

Herr talman! Näringsminister Dambergs exportstrategi skulle ha kunnat bli bra. Jag är i grunden positiv till att man tar fram en sådan strategi. Export är verkligen en grundbult i svenskt välfärdsbygge. Genom att satsa på exportindustrin stärker vi också Sveriges landsbygder. Det är ofta där som Sveriges exportindustri är lokaliserad även om huvudkontoret ligger i Stockholm eller någon annanstans.

Det verkar vara snabba cash i fossilekonomier som Näringsdepartementet är ute efter. Man har inte tagit fram de framväxande demokratierna där handel behövs för att utveckla länderna och deras demokrati. I exportstrategin prioriteras flera av Sveriges i dag största exportländer bort. Ministern är lite inne på varför man gör det.

Även om det inte är där som framtidens expansion kommer att ske är det där som gränshinder i dag gör störst skada. Om vi skulle ta bort gränshindren mot våra största exportländer som till exempel de nordiska grannländerna skulle specialiseringen i Norden kunna öka och industrikompetens kunna tas till vara på ett bättre sätt. Jag tycker att regeringen i stället har byggt nya murar mot våra grannar. Jag undrar vilka negativa effekter som till exempel gränskontrollerna mot Danmark har haft för vår export.

Det har också hänt en del i världen sedan näringsministern presenterade sina 26 prioriterade länder. Saudiarabiens ekonomi har inte direkt gått lysande sedan dess. Jag undrar om det kommer att komma en revidering av regeringens prioriterade länder, om den kommer att ta med växande demokratier och om stora exportländer kommer att komma med.

Herr talman! Vi kommer att fortsätta att ha fokus på de ekonomier och de länder där vi ser stora möjligheter för handel för svenska företag. Det är utgångspunkt i detta. Men det är inte bara ett kortsiktigt perspektiv där vi tittar på vilka länder som i dag är stora.

Låt mig ta ett annat exempel i exportstrategin. Det handlar om när Sverige har deltagit i bistånd under en lång rad år i länder och satsat stora pengar för att lyfta de länderna ekonomiskt och socialt. Vi har inte haft en strategi historiskt sett för hur man transformerar en relation som är en biståndsrelation med länder till en mer handelsbaserad och normal relation med länder på mer jämlika villkor.

Nu pekar vi ut Bangladesh, Bolivia, Kenya, Tanzania och Zambia som fem länder där vi vill jobba pilotmässigt. Hur jobbar man strategiskt i länder där vi har en lång tradition av biståndssamarbete för att växla över till en handelsrelation som kan vara gynnsam för dessa länder? Det handlar om att bekämpa fattigdom och att det ska leda till ekonomisk utveckling. Det ska också på lång sikt skapa ekonomiska möjligheter för Sverige att handla mer med de länderna. Frågan om hållbart företagande är definitivt en integrerad del av detta.

Jag delar inte Vänsterpartiets analys att vi ska sluta med handel med länder som inte alltid delar våra uppfattningar. Jag är helt säker på att det är bra för Kuba, som diskuterades förut, att handelsbojkotten lyfts och att det handlas mer med Kuba. Jag är övertygad om de reformvänliga krafterna i Iran skriker efter att ha mer utbyte med omvärlden.

Handel leder till mer utbyte men skapar också möjlighet för diplomatiska kontakter där vi kan berätta vad vi tycker och tala om vilka krav vi ställer på regimer runt om i världen för att respektera demokrati, mänskliga rättigheter och fackliga rättigheter.

Herr talman! Tack, ministern, för ditt tal om exportstrategin. Jag vill först framhålla att det är jättebra att man gör den här satsningen. Den är otroligt viktig.

Mikael Damberg sa tidigare att bara 10 procent av svenska företag exporterar. Om fler skulle göra det skulle sysselsättningen öka och svensk ekonomi tjäna på det. Men det måste också vara viktigt med goda förutsättningar på hemmaplan. Om svenska företag inte är konkurrenskraftiga redan från början blir det väldigt svårt när de ska jobba och konkurrera internationellt.

Regeringens exportoffensiv innebär ungefär 225 miljoner för 2015 och drygt 300 miljoner för resten av mandatperioden per år. Jag måste igen komma in på det som bekymrar mig. Ni aviserar skatter för företagen med 27 miljarder redan i år. Det är den största skattehöjning som någon regering har genomfört de senaste 20 åren.

Det finns andra saker också. När man aviserar om kilometerskatt eller talar om att begränsa vinster i välfärden påverkar allt sådant inhemskt företagande och förutsättningarna för det. Jag hoppas och tror att Mikael Damberg tar det på allvar. Det är inte positivt för svenskt företagande.

Jag vill fråga Mikael Damberg: På vilket sätt är det en offensiv satsning på export och svenskt näringsliv när man å ena sidan satsar 300 miljoner på export och å andra sidan storbeskattar de inhemska företagen med 27 miljarder redan detta år?

Herr talman! Kul att höra att det är otroligt viktigt med den här exportsatsningen, som Centerpartiet nu sa.

Det är lite olika debatter egentligen, men jag ska svara ändå. Det är klart att det är viktigt med goda förutsättningar i Sverige, men det Centerpartiet i första hand försvarar är ju sänkningen av arbetsgivaravgiften för unga. Ärligt talat är Centerpartiet ganska ensamt om det. Alla era borgerliga kollegor har lämnat den positionen.

Det beror ju på något. Det kostade väldigt mycket och gav inte den effekt som ni hade trott. Då måste man från statens sida fundera på hur vi använder våra skattepengar så effektivt som möjligt för att bekämpa ungdomsarbetslösheten. Långtidsarbetslösheten bland unga har i princip halverats under den period som vi har avskaffat den nedsättning av arbetsgivaravgiften som ni drev igenom och som kostade väldigt mycket pengar.

Financial Times pekar just nu ut svensk ekonomi som kanske den sjätte snabbast växande ekonomin i världen med en tillväxt på 4 procent. Vi har skapat 80 000 fler jobb sedan valet. Arbetslösheten sjunker på bred front runt om i Sverige. Det är ett väldigt drag i svensk ekonomi.

I det läget vill vi fullt ut tillvarata möjligheterna med exporten, och det är det den här debatten egentligen handlar om, så vi kanske kan återkomma till det nu. Men jag får inte riktigt ihop det. Hur kan jag få beröm från alla de borgerliga partierna för den här exportstrategin, och så vill Centerpartiet ta bort 130 miljoner kronor? Det är ju hela åtgärdspaketet. De 22 insatserna som vi pekar på i exportstrategin kostar ju 130 miljoner kronor.

Jag hade förväntat mig att det stod någonstans i reservationerna att ni inte vill ha det här, för det är onödigt. Jag hade förväntat mig att ni skulle säga att ni inte vill ha de regionala exportkontoren, som vi nu beslutar om här. Om man ska genomföra det här måste man nämligen stänga sju åtta Business Sweden-kontor vid sidan av det, i Sverige. Det blir ingen informationskampanj till små och medelstora företag. Det blir resultatet om man följer er budgetmotion.

Herr talman! Tack, Mikael Damberg! Nej, det här är faktiskt inte alls olika debatter! De hänger ihop. Tror Mikael Damberg verkligen att man kan se export som någonting isolerat? Det är ju människor som står bakom de här företagen, och människorna som driver företagen behöver också goda förutsättningar.

Att vi i Centerpartiet skulle vara ensamma om att vilja stå fast vid sänkta arbetsgivaravgifter stämmer inte heller. Vi har faktiskt nästan hela näringslivet bakom oss, och det är näringslivet som Centerpartiet kämpar för. Jag står inte i den här kammaren för att imponera på Mikael Damberg eller på något annat parti, utan vi drivs av att vi ska ha bättre villkor för företagarna.

Sedan är det också så här att nysvenskar kommer hit. Väldigt många behöver sitt första jobb, och detsamma gäller våra ungdomar. Ta en sådan bransch som besöksnäringen! Den är väldigt tjänsteintensiv, och det innebär att alla ökade kostnader påverkar väldigt mycket. Då kan jag knappast tro att det inte har någon betydelse att arbetsgivaravgifterna för de unga höjs. Jag skulle tro att du kan fråga vem som helst inom besöksnäringen som driver ett företag, och du kommer att få svaret att Centerpartiet gör rätt som står fast vid det här.

Mikael Damberg försöker sprida dimridåer och säger att Centerpartiet vill ta bort 130 miljoner kronor i budgeten. Men hallå! Socialdemokraterna och den här regeringen vill beskatta det svenska näringslivet med 27 000 miljoner! Det går ju inte ens att jämföra. Dessa enorma skatteökningar kritiseras av näringslivet. Ni får den kritiken. Från näringslivets sida anser man att det ni gör är småpengar jämfört med dessa planerade skattehöjningar.

Detta skickar ni nu på företagen. Tycker inte näringsministern att det är genant?

Herr talman! Vi tar gärna en debatt om arbetsgivaravgiften för unga. Det gjorde vi i valrörelsen, och det gör vi nu. Vi påtalar att detta var dyrt och inte effektivt och att det är bättre att rikta insatser mot de unga som saknar jobb och har svårt att få jobb, framför allt de ungdomar som saknar gymnasieutbildning.

Det är den politiken vi ställer om och som nu leder till att långtidsarbetslösheten bland unga i princip har halverats, samtidigt som vi avvecklar en nedsättning av arbetsgivaravgiften.

Centerpartiet har något att förklara. Det är ju inte bara vi och verkligheten som visar det här, utan även de borgerliga partierna i övrigt har lämnat det förslaget. Ni är ju ensamma om det.

Om vi går tillbaka till exportstrategin som vi diskuterar nu måste jag dra slutsatsen att Centerpartiet inte vill ha regionala exportkontor, att man vill lägga ned fler Business Sweden-kontor runt om i Sverige, att man inte ska ha en informationskampanj till små och medelstora företag och att vi ska ha en svagare position på tillväxtmarknaderna med mindre representation från Sveriges sida.

Jag hoppas att Centerpartiet tänker om i den här delen, för jag tror att det här långsiktigt är väldigt bra, och det mottas väldigt positivt av näringslivet. Om det nu är så lite pengar som Centerpartiet argumenterar för hoppas jag att ni hittar dem i nästa års budget!

Herr talman! Tack, ministern, för att ni lägger fram en exportstrategi! Jag tycker att det borde vara en handelsstrategi. Vi kan klyva ord; det är inte det som det handlar om.

Det går bra för svensk export. Ja, det är inte konstigt, det. Vi har haft en mycket aktiv handelsminister under åtta år som har byggt vidare på att det går upp och ned med exporten. Det gör det alltid. Det beror på valutakurser, oljepriser, pappersmassapriser och basnäringspriser. Vi kan dock konstatera att Konjunkturinstitutet just nu kyler ned sin prognos: svagare utfall för världshandeln, global industriproduktion och inköpschefsindex sjunker.

Detta är den verklighet som vi har att stå på. Vi kommer alltid att se ambassader och handelskontor öppna och stänga, oavsett vilken regering det är.

Jag vill ändå komma in på resonemanget kring närmarknader och fjärrmarknader. Det är Tyskland och Norge som är de absolut största marknaderna. Ministern sa tidigare att det inte är här svenska företag behöver hjälp. Men det finns delar i den svenska exporten som kan utvecklas mer, och det gäller framför allt tjänsteexporten.

Jag kommer tillbaka till det här som vi har resonerat om tidigare, inte minst tjänsteexport inom välfärdstjänster, där Tyskland har en enorm potential i den jämställdhetsomgörning som det landet genomgår nu. Det blir fler kvinnor som kommer ut på arbetsmarknaden, och det här kan svenska företag. I Tyskland behöver man den här hjälpen och det här stödet.

Det viktigaste som företag behöver är stöttning från det offentliga, men det finns också möjligheter för privat exportrådgivning att bidra. Jag skulle vilja fråga ministern: Finns det en möjlighet att regeringen bejakar en upphandling av exportrådgivningstjänster som komplement till Business Swedens aktiviteter?

Herr talman! Tack för frågan! Jag tror att det är viktigt att se att handeln kommer att utvecklas över tid. Vi kommer att se hur olika branscher går olika bra, och vi kommer att se olika länder utvecklas olika bra på grund av råvarupriserna. Därför är det så viktigt att Sverige har en offensiv handelspolitisk agenda som handlar om hela världshandeln men också att vi orkar jobba strategiskt och långsiktigt på viktiga tillväxtmarknader.

Jag uppfattar ändå att vi är ganska överens om att vi måste stärka vår närvaro på tillväxtmarknader över tid, även om vår närmarknad fortfarande är viktigast för svensk ekonomi. Vi måste klara av två saker samtidigt, och vi har bett Statskontoret att göra en genomlysning av de handelshinder som finns. Vi har också tittat på att Tullverket ska jobba mer med den typ av handelshinder som finns på närmarknaderna för att se till att vi inte missar chansen att förenkla handeln. Det gäller inte minst på europeiska marknader, där EU-kommissionen nu jobbar med den inremarknadsstrategin, men det handlar också om den digitala inre marknaden som kan betyda oerhört mycket för att lösa upp en del handelshinder som finns på vår egen hemmamarknad.

Jag delar alltså helt bilden av att vi ska jobba med handelshinder på hemmaplan och i den nära miljön. Tjänsteexporten är också växande. Det är den som har gått förhållandevis bra de senaste åren. Det som är lite nytt på senare tid är att också varuexporten från Sverige går ganska bra. Nu drar både tjänsteexporten och varuexporten samtidigt, vilket skapar en väldigt bra och positiv utveckling för svensk export som helhet.

Vi har valt en exportstrategi. Det kanske är något missförstånd, men vi pekar inte ut någon bransch i exportstrategin bortsett från en, och det är de kulturella och kreativa näringarna. Dem pekar vi ut, för de är lite nyare och lite annorlunda och behöver därmed en särskild behandling. Men vi har valt att inte gå in i stål, gruvor, fordon, life science eller ens tjänsteexporten, för vi vill ha en bred handels- och exportstrategi.

När det gäller exportrådgivning får jag återkomma i nästa replik, för jag har bara åtta sekunder kvar.

Herr talman! Tack, ministern, för svaret! Två plus två minuter är som ett dammkorn i universum.

Om nu kreativa och kulturella näringar är så viktiga och regeringen har preciserat dem i sin exportstrategi, då tycker jag att ministern ska gå tillbaka till Rosenbad och rekommendera sin ministerkollega kulturministern att göra fler aktiva främjarresor runt om i världen för att hjälpa till att sälja svenska kulturella och kreativa näringar. Det är precis den handpåläggning som regeringen kan och ska göra och som är så viktig. I tidigare replikskiften har vi diskuterat just ministrarnas viktiga roll som handelsfrämjare.

Jag vill gå tillbaka till detta med vem som kan vara bäst på att hjälpa företag ut i världen. Tyskland, som är ett fantastiskt handelsland, inte bara med Sverige, har ett system med handelskammarnätverk som har en viktig funktion. Det är 80 lokala handelskamrar och 130 bilaterala kamrar i 90 länder som aktivt är med och hjälper till. Men i Sverige samlas det kring Business Sweden och det samlas kring offentliga aktörer.

Jag undrar om regeringen är beredd att öppna upp för en regelrätt exportrådgivningsupphandling där inte bara handelskamrar utan även mindre företag, lokalt placerade som har erfarenhet av detta, kan göra armkrok med företag som känner förtroende och som vill anlita dessa.

Och en liten kuriosafråga: Vem ringer man när man vill nå Team Sweden?

Herr talman! Business Sweden är ju inte en statlig organisation. Den är till hälften ägd av Svenskt Näringsliv. Det är själva konstruktionen. Staten och näringslivet ska tillsammans hjälpas åt med de här frågorna.

Så sent som 2012 valde riksdagen att slå fast att Business Sweden ska vara ett centralt serviceorgan för export- och investeringsfrämjande åtgärder. Jag vet inte om Moderaterna har bytt fot och tycker att det inte gäller längre. Då borde vi tala med näringslivet om att hitta en annan form för detta.

Jag tror att det är viktigt att nu våga göra satsningar ihop med näringslivet för främjande. Tillväxtverkets internationaliseringscheckar är något som är fritt för olika företag. Företag kan handla upp egentligen vilket stöd och vilken hjälp de vill ha, och de behöver inte gå via Business Sweden. Den typen av tjänster finns alltså i dag.

När det gäller att upphandla allt det här vill jag vara tydlig med att volymerna på den här upphandlingen är så små att kostnaderna för upphandlingen nästan skulle slå ut själva insatsen. Därför väljer vi att göra den insatsen i första hand via de befintliga nätverken men också stödja oss på till exempel handelskammare som finns ute i världen och samarbeta väldigt aktivt med dem.

Att skapa ännu mer regional röra i den här frågan tror jag inte är att rekommendera just nu när Statskontoret har visat att det här är ett av de stora problemen.

Avslutningsvis: Det sas att handelskontor och ambassader kommer att öppnas och stängas av regeringar. Problemet var att ni stängde, men nu öppnar vi. Och jag tror att inte minst näringslivet skulle vilja ha lite långsiktiga besked från Moderaterna.

Det vi gör nu i New York, det Business Sweden gör i Singapore och i Teheran och det vi kommer att göra nu i Filippinerna och Peru är långsiktiga satsningar som vi kan stå bakom. När jag träffar näringslivet säger de att långsiktiga spelregler och stärkt närvaro på tillväxtmarknaderna är enormt viktigt, så det är ett medskick.

Moderaterna gör inte lika stora ingrepp i exportsatsningen som de övriga borgerliga partierna, och jag välkomnar det. Men jag tycker att också ni kan vara lite tydligare med de långsiktiga spelreglerna på tillväxtmarknaderna, för det är ingen annan som orkar göra det här om inte staten är med.

Herr talman! Jag vill bara få en lite klarare bild av de sex exportcentrumen som är beslutade. Som ministern hört mig säga tidigare och också i dag tycker jag att EUC som organisation hade kunnat vara ett bra alternativ för att få med kontakten med små industriföretag och också koppla det mer till nyindustrialiseringsstrategin så att man får alla strategier och policyer att hänga ihop. Att man samverkar med Business Sweden ser jag som självklart och även att man samverkar med handelskammare. Jag tycker att man verkligen ska strama upp detta med antalet aktörer, som ministern nämnde vad gäller Statskontorets granskning där.

Vi har tidigare talat också om innovationssystemet, där många av de här aktörerna också befinner sig med rådgivning, forskning, start av företag men också utveckling av företag på olika sätt. Om vi vet att det finns över 400 sådana aktörer i Sverige måste de kunna klustras ihop så att de finns i närheten av de sex exportcentrumen.

Min fråga till ministern är: Hur har man tänkt sig samordningen? Finns det en plats för EUC och också en möjlighet att få med aktörerna på ett sådant sätt att det blir en helhetssyn på detta med innovationer och utveckling för export? Det är väl ändå det som är meningen när man har skapat tjänster och varor som kan vara attraktiva för personer även i andra länder.

Herr talman! Tack för frågan!

Jag tror att det är otroligt viktigt att man får den regionala bilden klar för sig. Det är därför vi har valt att inte direkt peka ut orter och organisationer bara från den statliga sidan. Vi har sagt att Tillväxtverket ska leda arbetet för att just regionalt kunna jobba ihop, inte minst med den regionalt utvecklingsansvariga. Då får man in det tänk som finns regionalt. Man vet vilka aktörer som finns regionalt, och man får dem att samverka med Almi, Business Sweden, Exportkreditnämnden, Enterprice Europe Network och Tillväxtverket så att de statliga och delstatliga organisationerna kan spela med på den regionala nivån och bjuda in de regionala aktörerna som är viktiga på regional nivå.

Vi kommer fortsatt att ha en situation där Almi är duktiga på vissa saker, till exempel företagsfinansiering, medan EKN är duktiga på att garantera exportaffärer och Business Sweden är duktiga på att göra marknadsundersökningar på nya marknader. Vi måste få dem att samverka men också med regionala aktörer. Det är själva poängen med det här upplägget. Vi säger att de sex första får ta lead. Men det finns ingenting som hindrar andra regioner att klustra sig på det här sättet och visa att de möter de krav som Tillväxtverket ställer på ett regionalt exportkontor och därmed också kunna garantera till exempel hjälp inom 24 timmar för de företagare som vänder sig till ett regionalt exportkontor.

Jag tycker att det finns en regional flexibilitet när det gäller att titta på vilka aktörer som finns på en viss plats och i en viss region som man bör ha med i samarbetet för att det ska bli så bra som möjligt. Vi har valt att inte bara gå uppifrån och bygga någonting helt nytt utan bygga på den regionala styrkan.

Jag hoppas också att Penilla Gunther kan bidra till att påverka Kristdemokraternas budget framöver så att vi inte rycker undan benen för de regionala exportkontoren och de informationskampanjer som vi ska jobba med mot små och medelstora företag. Jag hoppas på en positiv debatt om det i nästa års budget.

Herr talman! För att börja med det som ministern avslutade med hoppas jag också på det.

Jag har satt igång en serie av fyra seminarier under våren om det svenska innovationssystemet och med en workshop till hösten, som jag gärna inbjuder ministern till för att ta del av de åsikter som kommer fram under seminarierna från alla aktörer som är med i det här arbetet.

Vi fick i går en presentation av OECD:s granskning av det svenska innovationssystemet, deras Country Report. Det är bara att konstatera att de drar samma slutsatser: att det är väldigt många aktörer, att kapitalförsörjningen inte är helt samordnad och att det inte alltid är en samordning mellan aktörerna av vem som gör vad. Det är därför jag återkommer till frågan om just samordning på regional nivå. Jag förstår att man gärna vill dra nytta av de regionala förutsättningarna, för visst ser de olika ut. Men samtidigt vill jag poängtera att man inte får glömma några aktörer bara för att några blivit så stora medan några fortfarande är väldigt små.

När det handlar om start och utveckling av företag vet vi - det är ministern väl medveten om inte minst genom interpellationsdebatter här i kammaren - att stödet till flera av organisationerna har dragits ned med 24 procent. Det är inte så enkelt för alla att kunna fortsätta att bidra till en positiv utveckling för att företag först och främst ska kunna starta och sedan utvecklas.

Om Tillväxtverket som myndighet under ministerns hägn har gjort detta på eget bevåg hoppas jag att ministern tar dem i örat. I annat fall vill jag gärna ha en förklaring till hur man har tänkt sig att företag ska kunna fortsätta att arbeta i positiv anda även med just exportfrågan.

Herr talman! Jag välkomnar verkligen Penilla Gunthers engagemang i frågorna och hoppas att hon vinner framgång i Kristdemokraterna i budgetarbetet. Vi kan inte ha en debatt här där alla partier först säger att detta är en bra exportstrategi och att man egentligen skulle behöva göra lite mer på några områden och sedan rycker undan benen för alla de finansiella satsningar som exportstrategin bygger på. Det kommer inte att gå, för då går det inte ihop.

Jag hoppas verkligen att vi kan skapa en mer sammanhållen situation för de ekonomiska villkoren för exportsatsningarna. Jag uppfattar att strategin innehåller helt nya fokusområden. Vi valde inte, som man ibland gör i politiska sammanhang, att krafsa ihop allting som redan görs och säga att det är en strategi. Vi valde att skriva en strategi för allt det som vi inte gör i dag och se hur vi kan göra det mer. Om man gör så betyder det att det kommer att kosta mer pengar. Om man vill växla upp exportstödet både på tillväxtmarknaden och här hemma måste man finansiera det.

Vi är noga med den regionala aspekten. Det är därför vi har valt att inte bara gå rakt uppifrån och bestämma allting. Tillväxtverket, som finns regionalt runt om i Sverige och som leder mycket av det regionala stödarbetet med den regionala tillväxtpolitiken, får tillsammans med den regionalt utvecklingsansvariga i respektive län jobba med frågan. Man utser till exempel en plats tillsammans så att man är överens om det regionalt. Man har också ett öppet förhållningssätt så att man bjuder in viktiga aktörer i det regionala arbetet för att stödja företag.

Tillväxtverket kommer att sätta upp ett antal kriterier. Om man vill starta ett nytt regionalt exportcentrum någonstans i Sverige ska det möta dessa krav. Det handlar till exempel om att man får stöd inom 24 timmar. Oavsett vilken aktör man söker ska man få hjälp genom att gå in genom en gemensam dörr.

Vi kommer att fortsätta att jobba med frågorna, och vi kommer att satsa mycket på export- och handelspolitik framöver. Det är i grunden det som bygger svenskt välstånd och svensk ekonomi.

Herr talman! Mörka moln drar in över världen. I går fick vi uppleva ännu ett terrorattentat i Europa. Även inom dagens ämne, handel, finns det oroande tecken. Protektionismens fula tryne visar sig i flera länder när populistiska politiker spelar på nationalistiska strängar.

Med detta som bakgrund tycker jag att det är olyckligt att regeringens handelspolitik så starkt fokuserar på export. Dagens debatt har dock gett positiva signaler. Jag känner att det i kammaren, inkluderande näringsministern, finns ett starkt stöd för att Sverige ska vara ett av de mest frihandelsvänliga länderna i världen, som bejakar en dubbelriktad handel.

Handelspolitiken har även en utrikespolitisk dimension. Som flera talare har lyft fram: Genom att öppna upp för handel med utvecklingsländer kan vi bidra till en framgångsrik fattigdomsbekämpning.

Slutligen noterar jag med glädje att man i exportstrategin lyfter fram Israel som en prioriterad marknad.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 15.)

Herr talman! Vi debatterar i dag ca 60 yrkanden från motioner från allmänna motionstiden 2014/15 och 2015/16. Jag vill särskilt lyfta fram några delar i betänkandet.

Bostaden är för de allra flesta människor den tryggaste plats de vet. Det är ingen slump att uttrycket "att känna sig hemma" är mycket positivt laddat. Hemmet eller bostaden är central inte bara för människors trygghet utan också för människors arbetsliv och fritid.

Valfrihet och olika bostadsalternativ är för oss kristdemokrater grunden och har så alltid varit. För att få en modern bostadsmarknad är det viktigt att förändra och utveckla hyresrätten liksom att öka valfriheten inom hyresrätten.

Många föredrar att bo i hyresrätt. Över 3 miljoner svenskar har valt denna bostadsform eftersom det är ett bra boende med hög servicenivå.

Men hyresrätterna ser likadana ut i hela Sverige. Går man in i en hyresrätt från 1990-talet ser den likadan ut oavsett om det är en lägenhet i Malmö, Stockholm eller Östersund. Man känner igen kaklet, badkaret och kranarna. Vi har i dag ett standardiserat boende när det gäller hyresrätter. Det är inte rätt väg att gå i framtiden.

En möjlighet är att hyresgäster får göra olika tillval och bortval. Det skulle främja hyresrätten som boendeform. Att man kan anpassa sitt boende till sina egna personliga val tar vara på potentialen i upplåtelseformen. I stället för standardisering kan en blandning ge utrymme för en lägre standard för den som så önskar och kanske till och med för en högre standard för den som önskar det.

Det finns till exempel unga som har svårt att få pengarna att räcka till, vars boendehorisont kanske är lite kortare och som tycker att en så låg hyra som möjligt är det centrala. Samtidigt borde möjligheten finnas att bygga ännu dyrare för dem som vill ha hög service och hög standard när det gäller materialval.

Variationen bereder väg för att göra hyresrätten mer attraktiv och ge ett bredare utbud av hyresrätter. Att förändra och utveckla hyresrätten leder till socialt engagemang och möjligheter att utveckla kringtjänster och öka kvaliteten i boendet.

Jag är glad att det har blivit ett tillkännagivande gällande en alliansmotion med uppmaningen att hyreslägenheter i flerbostadshus ska kunna omvandlas till ägarlägenheter. Ägarlägenheter har funnits sedan 2009 men endast i nyproduktion. I andra länder är ägarlägenhet ofta den vanligaste boendeformen.

Att tillåta en mångfald av boendeformer motverkar boendesegregation och ger människor möjlighet att investera i sitt boende utan att behöva flytta.

För att ytterligare förenkla den här övergången vill också civilutskottets majoritet att regeringen tar fram en form av hyrköpssystem för bostäder.

Genom ägarlägenhetsreformen har bostadsmarknaden tillförts ytterligare en boendeform för flerbostadshus. Detta bidrar till mångfald i boendet och ökar valfriheten för dem som har möjlighet att finansiera ett förvärv av en ägarlägenhet.

Än så länge har förhållandevis få ägarlägenheter bildats, vilket hänger samman med konjunkturläget och en viss osäkerhet bland marknadens aktörer om det nya fastighetsslaget. Inom bostadsbranschen finns det emellertid tilltro till ägarlägenheten som boendeform, och alltmer nyproduktion planeras.

En annan omständighet som har begränsat ägarlägenhetsreformens genomslag är att ägarlägenheter har fått bildas enbart i samband med nyproduktion. En möjlighet att omvandla befintliga bostäder i flerbostadshus till ägarlägenheter skulle bidra till att ägarlägenheter skapas, med de positiva effekter som är förknippade med detta.

Ytterligare en del som jag skulle vilja ta upp är det som gäller hyresstatistik. För att stärka konsumenternas makt och kunskap om hyresutvecklingen behövs en förstärkning av hur hyresstatistik presenteras. Statistiken behöver göras tillgänglig för bostadskonsumenter.

En god hyresstatistik skulle förbättra debatten om hyresrätten och klargöra vad som gäller. Då får vi svart på vitt besked om prisskillnader, till exempel mellan en hyresrätt i ett förortsområde och en på en exklusiv innerstadsadress. Är prisskillnaden obefintlig, något som återkommande indikeras, leder det till en rad frågor om rimligheten i detta. Som konsument skulle man med bättre transparens få utökade möjligheter att följa hyresutvecklingen och mobilisera när orimligheterna i dagens hyressättningssystem blir uppenbara. Att detta inte kan överblickas på ett vettigt sätt i dag försvagar konsumentens ställning.

Jag yrkar slutligen bifall till reservation 10 och önskar alla en glad påsk.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till den reservation från S, V och MP som finns i betänkandet.

Herr talman! Den här debatten handlar om hyresrätten. Det är en av landets allra vanligaste boendeformer och som konstruktion en rätt unik företeelse.

I dessa dagar talas det en del om den svenska modellen. Jag skulle vilja påstå att det finns en svensk modell där hyresrätten, hyresförhandlingar mellan Hyresgästföreningen och Fastighetsägarna och en stark allmännytta är en bärande idé, för ett samhälle som vill hålla ihop och inte dras isär. Men precis som på arbetsmarknaden är den svenska modellen med hyresrätten, en stark allmännytta och framförhandlade hyror mellan parter under starkt tryck från partier som vill att den svenska modellen ska vara något annat.

Uttrycket att bostaden är en social rättighet går tillbaka på en formulering i regeringsformen. Där sägs i 1 kap. 2 § att det allmänna särskilt ska trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa. Med detta menas att det åligger samhället - stat och kommun - att skapa sådana förutsättningar på bostadsmarknaden att utbudet av bostäder är av god kvalitet och att överkomliga priser och hyror gör det möjligt för alla att efterfråga den typ av bostad som för tillfället motsvarar behoven. För att åstadkomma detta krävs en kombination av många verktyg. Ett hushålls betalningsvilja räcker inte långt om betalningsförmågan, köpkraften, saknas.

Hyresrätten är genom frånvaron av krav på deposition och insats en mer tillgänglig upplåtelseform, öppen även för de hushåll som inte vill eller kan äga sin bostad. Låg inkomst kan dock begränsa valmöjligheten för en del hushåll även på hyresmarknaden, och krav på en viss lägsta inkomst kan medverka till att begränsa valmöjligheten även för hushåll som klarar av att betala en viss hyra.

Behovet av nya bostäder är stort, i synnerhet behovet av fler hyresbostäder. På kort sikt behöver särskilt utbudet av mindre och medelstora hyreslägenheter öka, samtidigt som det är viktigt att det, i synnerhet med tanke på långsiktiga behov, även byggs större hyreslägenheter.

Ett större utbud av hyreslägenheter ger därför bättre förutsättningar för rörligheten på både bostadsmarknaden och arbetsmarknaden. Ett större utbud av hyreslägenheter är därför bra för Sverige.

Den obalans i ekonomiska förutsättningar som skapats genom inte minst borttagandet av räntebidraget och förändringen av fastighetsbeskattningen, utan motsvarande anpassning av ränteavdragen, behöver nog åtgärdas. Det finns mycket som tyder på att konkurrensen inom byggsektorn och byggmaterialindustrin är begränsad, vilket bland annat kostnadsutvecklingen, som betydligt överstiger prisutvecklingen i samhället i övrigt, är en tydlig indikation på.

I dag finns det på många orter ett underliggande behov och en latent efterfrågan på bostäder, som dock kräver lägre nyproduktionshyror för att kunna realiseras. Här har staten visat att den inte bara tänker peka finger åt kommunerna utan är beredd att ta eget ansvar. För att detta skulle till krävdes en ny regering.

Genom ett statligt stöd kan de ekonomiska förutsättningarna för att bygga hyresrätter förbättras. Ett stöd ger också möjlighet att ställa villkor som gör att bostäderna upplåts på sådana villkor att de faktiskt blir tillgängliga även för grupper vars inkomster gör att de i dag inte kan efterfråga en nyproducerad hyresbostad.

Den allmännytta som de kommunala bostadsbolagen uppbär är stark. Var sjunde svensk bor i allmännyttans över 800 000 lägenheter. Dessa lägenheter finns i 300 medlemsföretag hos Sabo till ett marknadsvärde av över 650 miljarder kronor.

Allmännyttan är en viktig motor i kommunerna för att det byggs fler hyresrätter. Regeringens stimulanser till byggandet av hyresrätter, och bonus till de kommuner som bygger hyresrätter, är en viktig signal - en signal om att kommunerna inte längre är ensamma. Staten visar att den är beredd att skjuta till resurser för att stimulera bostadsbyggandet. Men i det läget duger det inte att kommuner använder de kommunala bostadsbolagens vinster till annat än det som är bostadsrelaterat. Det är bra att bostadsministern har reagerat mot detta.

Det som komplicerar den här debatten är att mycket av politiken på hyresrättsområdet ingår i de samtal som regeringen bjudit in till. Utskottet har därför valt att inte störa de samtalen genom att låsa fast partier i ställningstaganden som inte kommer att underlätta dessa samtal.

Viktigt att konstatera är att det krävdes en ny regering för att bjuda in till samtal om bostadspolitiken. Att regeringen har gjort detta har hyllats av branschen i form av byggföretag, kommunala aktörer och intresseorganisationer. Långsiktiga spelregler har länge efterfrågats, och förhoppningsvis leder dessa samtal till detta.

Herr talman! Vilket hyressättningssystem ska vi ha i Sverige? I grunden tycker vi att dagens system är bra, men vi är beredda att lyssna på andra. Regeringen beslutade nyligen att utse en förhandlingsledare att tillsammans med bostadsmarknadens parter identifiera eventuella behov och ta fram förslag på hur dagens system för hyressättning kan utvecklas. Förslagen ska vara inriktade på att öka effektiviteten på olika delar av bostadsmarknaden, att utveckla hyresrätten som boendeform men också att förbättra transparensen när det gäller hur hyrorna sätts och hur hyresstukturen ser ut med avseende på olika bruksvärdesegenskaper. Men från allianspartierna drivs det nu på för vad man kallar en mer marknadsanpassad hyressättning, ett successivt införande av en friare hyressättning och en fri hyressättning. Oroa er inte, säger de, ivrigt påhejade av nyliberala tankesmedjor och ledarsidor.

Moderaterna väljer att passa. Plötsligt tecknar Alliansen in snart alla ståndpunkter i frågan, en helgardering. Men vad kommer fram vid en borgerlig valseger? Det behöver Moderaterna ge svar på, för det är det partiet som gör anspråk på att leda en sådan regering.

Under alliansregeringens tid lades det ned mycket kraft på att ombilda hyresrätter till bostadsrätter och att sjösätta reformer om ägarlägenheter, Attefallshus och skattelättnader för att bygga om ägt boende. Här låg tyngdpunkten, alltmedan bostadsbyggandet var rekordlågt.

I storstadsregionerna har effekten blivit att andelen hyresbostäder i beståndet har sjunkit under en lång period.

Men hur såg det ut med reformer för att stärka det hyrda boendet?

Den socialdemokratiska regeringen arbetade 2006 fram utredningsdirektiv för att stärka hyresgästernas rättigheter vid ombyggnad och renovering. Det var ett sedan länge efterfrågat arbete. Men när Moderaterna tågade in på Rosenbad 2006 valde de att köra ned den utredningen i pappersstrimlaren.

Det krävdes att Socialdemokraterna återkom till Rosenbad för att hyresgästernas rättigheter vid ombyggnad och renovering åter skulle kunna utredas. Denna utredning omfattar även hur rättigheterna kan stärkas för den som hyr i andra hand och hur man kan komma till rätta med dåliga hyresvärdar.

För oss socialdemokrater är alla boendeformer nödvändiga för att komma till rätta med bostadsbristen. Vi gillar ägt boende. Flera bostadsföretag är ju sprungna ur den socialdemokratiska rörelsen. Så försök inte kleta på mig något annat!

Det är märkligt att så lite arbete lagts ned på att stärka hyresrätten och hyresgästerna under de borgerliga regeringsåren, och när Alliansen talar om hyresrätten handlar det om friare hyressättning och ombildning.

Hyresrätten är en viktig boendeform. Den är viktig för rörligheten på bostadsmarknaden och arbetsmarknaden. Den är viktig för Sverige.

(Applåder)

Herr talman! Låt mig börja med att yrka bifall till reservation nr 7.

Herr talman! Sverige måste ha fler bostäder nu. Det har aldrig varit viktigare. Bostadspolitiken och vikten av fler bostäder är en av Sveriges absolut största samhällsutmaningar. Det gäller särskilt för kommunerna och deras utveckling och möjligheter. Migrationsutmaningen, storstädernas befolkningsökning, landsbygdens befolkningsminskning, studier, arbetsmarknad, tillväxt, skattekraft - ja, listan kan göras lång.

En insikt om bostadspolitikens grundläggande roll är avgörande om vi ska lyckas i vår strävan att skapa ett bättre Sverige, ett Sverige som kan mer.

Naturligtvis är tillväxtaspekten och arbetsmarknadens funktion viktig för oss, men det är kanske inte det viktigaste för den enskilda människan. Bostadspolitik måste handla om möjligheter för alla - unga och äldre, barnfamiljer och ensamstående. Det handlar om stadens, stadsdelens, förortens, byns och grannskapets liv och innehåll. Det handlar om att bygga ett land, ett samhälle och en gemenskap - ett samhälle som håller ihop.

Herr talman! Boendet är grunden till mycket. Eller rättare sagt: Boendet är grunden till allt. På en bostadsmarknad måste det finnas bostäder av alla sorter, för alla smaker, för alla inkomstnivåer och för livets alla skeden och situationer. Där finns hyreslägenheter, småhus, bostadsrätter och ägarlägenheter av olika standard och storlek och i olika lägen. Där finns nybyggda lyxlägenheter med all tänkbar service liksom enkla hyreslägenheter som möjliggör insteg på bostadsmarknaden för dem av oss med lägre anspråk eller för den som söker boende för en kortare tid.

Herr talman! På en framtida bostadsmarknad ska ingen längre behöva tacka nej till jobb eller studier på grund av att det inte går att hitta lämpligt boende. Det finns ett stort och varierat utbud av bostäder med olika upplåtelseformer. Generösa och enkla regler för uthyrning av enskilt ägda bostäder gör det lätt att hitta tillfälligt boende både för kortare och längre perioder.

Herr talman! Vi vill se en bostadsmarknad där bostaden är möjliggöraren i människors liv och som utgår från såväl valfrihet som rörlighet och trygghet. Detta har varit vägledande och den röda tråden i just de motioner och förslag vi moderater och övriga allianskollegor har lagt fram och som vi nu diskuterar.

Boendet är som sagt grunden till allt. Jag har nu berört möjligheterna på en väl fungerande bostadsmarknad. På samma sätt blir problem i boendet, boendestrukturen och bostadspolitiken en enorm samhällsutmaning, kanske den allra största. Ett boendeproblem blir ett skolproblem, ett utanförskapsproblem, ett integrationsproblem, ett kriminalitetsproblem och ett socialt problem. Det leder till problem och utmaningar ur i stort sett alla aspekter.

De av oss som är födda och uppvuxna och har tillbringat huvuddelen av våra liv i ett av alla dessa så kallade utanförskapsområden - ett fruktansvärt ord egentligen - som finns över hela landet vet allt detta. I mitt eget fall heter området Öxnehaga och ligger i Huskvarna, Småland. Jag spenderade två tredjedelar av mitt liv där.

Boendestrukturen är alltså inte bara en reflektion av samhällsproblem och utmaningar såsom utanförskap, skolproblem och sociala problem, utan den är i mångt och mycket också själva grunden och orsaken till dessa problem. Det är i alla fall anledningen till att det biter sig fast och blir svårt att göra någonting åt om man inte ger sig på grundproblemet, alltså boendet och boendestrukturen.

Politiken och i synnerhet bostadspolitiken måste ha som bärande tanke att slå vakt om möjligheter för alla. Då måste man först och främst slå vakt om rörlighet. När det gäller social rörlighet, att alla ska kunna klättra, är möjligheten att köpa och äga sitt boende helt avgörande. Det gäller för alla men i synnerhet för oss som inte kommer från en förmögen bakgrund eller har ett högavlönat jobb.

Motionerna från Moderaterna och Allians för Sverige i betänkandet vi nu diskuterar och som vi snart står i begrepp att fatta beslut om handlar samtliga om just detta. De handlar om hur vi på olika sätt kan öka rörligheten över hela linjen i det befintliga beståndet, som trots allt är vår största resurs, och hur vi ger fler möjligheten och valet att bygga, bo och framför allt göra boendekarriär genom att köpa och att äga sin bostad. Det är som sagt kanske det mest avgörande för oss som inte kommer från en förmögen bakgrund, för så blir bostaden möjliggöraren i människors liv.

Herr talman! Just därför är det tillkännagivande som Alliansen tagit initiativ till så viktigt. Vi säger att regeringen ska återkomma med förslag som gör det möjligt att omvandla hyreslägenheter i flerbostadshus till ägarlägenheter men också att regeringen bör utreda ett hyr-köp-system för bostäder. Vill man främja social rörlighet och möjligheter för alla är detta några av många självklara ingredienser.

Herr talman! Jag noterar att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänstern motsätter sig och reserverar sig mot allt detta. Samtidigt har de i stort sett inte ett enda eget förslag om hur vi i framtiden ska stimulera boendekarriärer, hur vi ska öka rörligheten och utnyttjandet av det befintliga beståndet eller, än mindre, hur vi ska bygga nya bostäder.

Herr talman! Att i bostadskrisens Sverige säga nej till förslag som ökar valfriheten, möjligheterna och byggandet är en lyx som vi inte har råd med, i synnerhet inte när vi har en regering som inte har några egna förslag.

Med detta vill jag passa på att önska herr talmannen och övriga församlade ledamöter en riktigt god påsk.

(Applåder)

Herr talman! Tack, Mats Green, för ditt anförande!

Jag har egentligen bara en fråga på det anförandet som jag skulle vilja lyfta fram. Det handlar om att boendekarriärer tydligen alltid börjar med hyrt boende och alltid går ut på att det bästa man kan få är ett ägt boende. Jag tycker att detta säger någonting i grunden om de förslag som har lagts fram.

De förslag som ni har lagt fram har hela tiden handlat om att ombilda hyreslägenheter till ägt boende. Nu kommer fortsättningen på reformen om ägarlägenheter. Det behov som har synliggjorts på marknaden är behovet av fler hyreslägenheter.

Frågan är egentligen på vilket sätt det ska bli fler hyreslägenheter om det enda som Alliansen försöker stimulera är att mer av den hyresmarknad som finns i dag ska ombildas till mer av ägt boende. Det är en fortsättning på en politik som ni har kört tidigare, i åtta år. Andelen hyresrätter är väldigt liten, framför allt i storstadsregionerna, inte minst som en effekt av detta.

Jag undrar: På vilket sätt kommer man till rätta med bristen på hyresrätter genom att ombilda hyresrätter till ägt boende?

Herr talman! Det är klart att vi inte förnekar hyresrättens betydelse för en väl fungerande bostadsmarknad. Det är anledningen till att Alliansen sammantaget har lagt fram fler än 200 förslag som gör det lättare att bygga just hyresrätter.

Jag noterar tyvärr att det finns en nästan total frånvaro av förenklingsförslag med mera från regeringen. Det enda regeringen har presenterat är den debattartikel där man bjöd in till bostadspolitiska samtal. Som jag förstår det är det Alliansen som ska bidra med all politik. Det är så det har kommunicerats.

Det enda förslaget var att man ska kunna gå direkt från översiktsplan till byggnation. Jag vill bara notera att det var bland andra mitt parti som fattade beslut om detta ett antal månader innan regeringen kom till den insikten. Vi har lagt fram över 200 förslag för att göra det lättare att bygga bland annat hyresrätter.

I den allmänna debatten kan man tro att hyresrätter framför allt är en boendeform som är lämplig för dem av oss som kommer från omständigheter som kanske inte är de ekonomiskt mest fördelaktiga. Men hyresrätten är egentligen ett väldigt dyrt boende. Då tycker jag att det måste vara en rimlig ingång från politiken, om man verkligen tror på social rörlighet, att se till att så många som möjligt någon gång i sitt liv har råd att köpa sitt boende. Sedan utesluter inte det ena det andra. Jag tycker att det är ganska självklart att vi från politiken ser till att de som kommer från knappa ekonomiska omständigheter också ska ha råd att köpa ett boende.

Återigen: I bostadskrisens Sverige har vi, herr talman, inte råd att säga nej till något förslag som handlar om att öka byggandet och människors möjligheter.

Visst kan du ha synpunkter på Alliansens förslag, Lars, men kom och presentera egna förslag någon gång! Ni sitter trots allt i regeringen.

Herr talman! Tack, Mats Green, för din replik!

Regeringen har lagt fram en av de största reformerna på det bostadspolitiska området på över 20 år. I era kolumner i utskottet står det noll på bostadspolitiken - noll! Det är väldigt enkelt att komma hit och tala om att regeringen inte har några egna förslag. Era förslag är värderade till 0 kronor i er egen budget.

Mats Green tar upp diskussionen om att bryta utanförskapet. Jag har bara en fråga om att bryta utanförskapet i de områden som finns i många av våra kommuner: På vilket sätt blir det bättre av att de som är unga och de som nyligen har kommit till Sverige har sämre villkor på arbetsmarknaden och sämre löner än alla andra, samtidigt som de ska klara av att betala de hyror som kommer med nyproduktion eller gå till banken och ta ett lån för att göra boendekarriär?

Det känns som att den politik som Alliansen har drivit fram har kommit till vägs ände. Det behövs något nytt här. Det nya är att våga satsa på hyresrätter och på att bygga hyresrätter som människor har råd att betala hyran för. Där blir Alliansen svaret skyldig.

Hur ska det gå ihop när villkoren på arbetsmarknaden blir allt sämre samtidigt som man ska betala sina hyror? Hur ska det gå till? Och på vilket sätt bryter detta det utanförskap i Sverige som jag och Mats Green delar oron för och som man måste komma till rätta med?

Herr talman! Jag tror att regeringen måste komma till den fundamentala insikten att man någon gång faktiskt måste börja regera. Man uppträder fortfarande som att man är en kommentator i bostadspolitiken i största allmänhet och att det fortfarande är Alliansen som ska driva bostadspolitiken. Nu har Alliansen en bostadspolitik, medan regeringen hittills inte har presenterat någonting.

Lars Eriksson hänvisar till det investeringsstöd eller det bidrag till byggföretag som regeringen har aviserat. Vi började där, när man klargjorde det, på drygt 6 miljarder kronor. Sedan noterade jag att för varje gång bostadsministern uttalade sig om stödet, herr talman, minskade summan hela tiden. Jag tror att vi nu är nere på lite drygt hälften. Vi kan konstatera att det dessutom är ett bidrag som ingen i branschen vill ha över huvud taget. Alla säger samfällt att det inte kommer att ge någon effekt alls.

Vi har nu det högsta bostadsbyggandet på flera decennier i Sverige tack vare Alliansens förenklingsresa. Detta är inte nog - det räcker inte. Just därför kommer Moderaterna tillsammans med övriga allianspartier hela tiden med andra och fler förslag för att detta ska bli möjligt.

Jag noterar att regeringen egentligen bara sitter med armarna i kors och hänvisar till bostadssamtal. Jag noterar också att finansministern och bostadsministern är på kollissionskurs om vad som egentligen behövs.

Ewa Thalén Finné hade en interpellationsdebatt här i förra veckan och ställde frågor till bostadsminister Kaplan om vilka förenklingar han kommer att gå vidare med. Hon fick inget svar över huvud taget.

Ni måste någon gång inse att ni faktiskt sitter i regeringen. Ni är de som måste börja leverera förslag. Först då kan man kritisera andra.

Återigen: Vi i Alliansen har lagt fram mer än 200 förslag sammantaget för att få till ett ökat bostadsbyggande över hela linjen, i synnerhet när det gäller hyresrätter. Jag väntar, Lars, på att ni ska leverera samma mängd förslag. Börja regera!

(Applåder)

Herr talman! Vi befinner oss mitt i vår tids stora samhällsbygge. Vilket samhälle vill vi ha, och vilket samhälle behöver vi då bygga? Det vi bygger i dag ska fungera lika bra om 50 och helst 100 år. Vi behöver ta hänsyn till klimatförändringar, havsnivåhöjningar och också en ökad försörjningstrygghet.

Vår tids samhällsbygge handlar inte minst om bostadsbyggandet. Siffran 700 000 nya bostäder fram till 2025 har figurerat, och om urbaniseringstrenden fortsätter och om människor ska kunna bo där de vill är det vad vi behöver bygga.

Det innebär en stor utmaning, en utmaning som vi måste anta för att kunna bygga det samhälle vi vill ha och för att kunna förverkliga den gröna modernisering som vårt samhälle faktiskt behöver.

Därtill måste vårt befintliga bostadsbestånd moderniseras. Vi måste bygga om och bygga ut. Om vi lyckas nyttja det befintliga bostadsbeståndet på ett optimalt sätt behöver vi inte bygga 700 000 nya bostäder.

Dessutom är en stor del av det befintliga bostadsbeståndet energiläckor som inte är bra för vare sig människan eller miljön. Vi måste modernisera, planera och bygga framtidens hållbara samhälle, ett samhälle där människor kan bo, leva, verka och vara.

För Miljöpartiet är en grundläggande premiss att det för hållbart samhällsbyggande behövs mångfald, en blandning av både människor och - kopplat till dagens debatt - bostadsutbudet. Vi behöver flera funktioner i samma område där bostad, jobb och skola finns runt samma hörn som handel och nöjen och där närheten till vardagens resor med största bekvämlighet helst sker med cykel eller till fots.

På samma vis vill vi se en mångfald i bostadsbeståndet, en blandning av hyresrätter, bostadsrätter, ägarlägenheter, radhus och villor eller vad man nu vill bo i. Mångfalden är nyckeln till framtidens hållbara samhälle. Det handlar om kollektiva hyresrätter, generationsboenden, bygemenskaper och gärna nya, innovativa lösningar av olika upplåtelseformer.

Att vi har brist på bostäder i Sverige är inget nytt och inte heller något som nyligen uppstått. Samtidigt som vi under många år har byggt för lite har hyresbostadsbeståndet varit nästan konstant, även då det har byggts nya hyresrätter. Det beror på att de befintliga hyresrätterna i allt större omfattning har omvandlats. Sedan Alliansen efter sin valseger 2006 gjorde det enklare att ombilda allmännyttans hyresrätter har vi dessvärre sett att denna utveckling har accelererat. Vi behöver fler hyresrätter - inte färre.

Herr talman! Vi har bostadsbrist i Sverige. En stor grupp människor står helt utanför bostadsmarknaden. För att denna grupp ska kunna ta sig in på bostadsmarknaden behövs fler lägenheter med rimliga hyror, lägenheter där det inte krävs en fet plånbok eller för den delen rika föräldrar för att kunna köpa en andel i en bostadsrättsförening. Genom omvandlingen av hyresrätter har färre bostäder blivit tillgängliga för grupper med begränsade inkomster. För hyresbeståndet är det olyckligt, eftersom det totala utbudet blir dyrare. Nybyggda hyresrätter är nämligen - och kommer alltid att vara - dyrare än de befintliga.

När vi ombildar äldre hyresfastigheter för att bygga nya kommer därför medelhyrorna att stiga, och färre hyresrätter med lägre hyror kommer att vara tillgängliga. Det är olyckligt också för specifika områden. Vi tränger ut människor med lägre inkomster och skapar segregation. Men det är mångfald vi behöver för att kunna bygga framtidens hållbara samhälle.

Miljöpartiet väljer att värnar de hyresrätter som finns i dag, för att fler ska få en bostad. Vi ser ingen anledning att göra det enklare att ombilda mer. Det politiska krutet borde läggas på att bygga fler nya bostäder.

För att skapa ett blandat bostadsbestånd tror vi på förtätning, att till exempel bygga radhus i ägd form i befintliga flerbostadshusområden eller varför inte flerbostadshus i de klassiska villamattornas rike. Med förtätning av redan i ianspråktagen mark nyttjar vi också marken på bästa sätt. Med förtätning av befintliga områden skapar vi mångfald och motverkar segregation.

Mångfald är nyckeln till framtidens hållbara samhälle.

Med det sagt yrkar jag bifall till reservation 17.

(Applåder)

(forts. § 16)

Hyresrätt m.m.

Herr talman! Emma Hult talar sig varm för hyresrätten och vikten av att vi får fler hyresrätter. Så långt är allt väl. Men det finns en ganska uppenbar fråga som jag måste ställa.

Om det nu är så: Varför har den miljöpartistiske bostadsministern lagt fram dubbelt så många förslag som gör det svårare att hyra ut en bostad som förslag som handlar om att få fler hyresrätter?

Jag tycker att det rimmar ganska dåligt. Jag skulle vilja höra Emma Hults förklaring till det.

Herr talman! Jag vill be Mats Green att förtydliga sig om vilka förslag han menar att bostadsministern har lagt fram som försvårar för hyresrätten.

Herr talman! Under de nästan två år som Mehmet Kaplan har varit bostadsminister har han presenterat tre förslag som har hanterat hyresrätter.

Ett av de förslagen handlade om att man skulle få bidrag om man byggde hyresrätter. Med lite god vilja kan vi säga att det är ett förslag för hyresrätter även om samtliga remissinstanser har avvisat förslaget. Det är ett förslag för hyresrätten. Men han har lagt fram dubbelt så många förslag som gör det svårare att hyra ut.

Man talar i och för sig väldigt välmenande om att man vill komma åt dåliga hyresvärdar. Återigen: Så långt är allt väl. Problemet är bara att man i mångt och mycket äger det problemet själv. Dåliga hyresvärdar återfinns tyvärr ganska ofta inom den ganska rika floran av allmännyttiga bostadsbolag. Men det gör det svårare att hyra ut. Sedan har man sagt att man vill minska möjligheterna kraftigt att hyra ut i andra hand.

Det är ett förslag för fler hyresrätter och två förslag för färre hyresrätter. Det rimmar väldigt dåligt med den ambition som regeringen säger sig ha att det ska bli fler hyresrätter. Jag vill ha en liten förklaring till detta och gärna lite andra tankar och konkreta förslag från regeringen om hur man ska kunna får fram fler hyresrätter och i synnerhet fler förenklingar.

Återigen: Det är ett förslag om fler hyresrätter och två förslag som handlar om att göra det svårare att hyra och att göra det svårare att hyra ut. Det vill jag ha svar på, herr talman.

Herr talman! Jag tror aldrig att jag har varit så förvånad i talarstolen tidigare. En utredning som ska stärka hyresgästens ställning skulle försvåra att hyra ut bostäder. Jag vet inte riktigt vad det är du syftar på, Mats Green, eller var i direktivet det står. Jag har talat med utredaren. Jag tror inte att det handlar om att göra det svårare.

Du försöker säga att allmännyttan är vårt ansvar. Allmännyttan är de kommunala bostadsbolagen. Visserligen sitter Miljöpartiet och styr i fler kommuner än vad Moderaterna gör, och det är lite glädjande. Men jag tror att dina moderata kommunalråd och de som sitter i de olika kommunala bostadsbolagen har lika stort ansvar för det som mina kommunala politiker som sitter i de kommunala bostadsbolagen. Jag känner inte att jag eller Miljöpartiet är ansvariga för Sveriges alla kommunala allmännyttiga bostadsbolag.

Du anser att utredningen som ska stärka hyresgästens ställning kommer att ställa till problem. Det är intressant, och det får stå för dig. Jag håller inte med, och jag tror inte att utredaren eller regeringen gör det heller.

Du talade först om bidraget och sa att samtliga remissinstanser var emot. Det är intressant. Det är flera som ständigt efterfrågar det: När kommer det, och hur ska vi göra? Nu vill vi bygga på det sättet. Senast var jag i kontakt med Östersunds kommun, som gärna vill ha med det i sin budget och jobba in det. Jag tror inte att man ska vara så negativ.

Jag vill lägga till en sak, eftersom det finns lite talartid kvar. Mats Green stod tidigare, i replikskiftet med Lars Eriksson från Socialdemokraterna, och hävdade att vi inte har några förslag. Vi gör den största satsningen på 20 år. Om Mats Green inte tycker att det är en satsning och tror att det är regelförenklingar som bygger bostäder behöver nog Mats Green studera plan- och bygglagen lite bättre. Den reglerar hur man bygger, inte hur mycket som byggs.

Herr talman! Det blev en lång väntan på mitt anförande.

Jag kan citera Lars Eriksson lite grann. Han nämner den svenska modellen och regeringsformen och säger att det "åligger samhället" att skapa förutsättningar för bostäder. Jag har en enkel fråga till Lars: Hur bra går det för er?

Det har pratats mycket om rekordsatsning på subventioner. Regelverket för byggsubventionerna är inte färdigt än, så det är ännu ingen som vet vilka kriterier som gäller för att få ut dem. Jag träffade vd:n för ett allmännyttigt bostadsföretag i måndags. Jag skulle vilja referera honom fritt utan att nämna hans namn. Han sa: Byggsubventionerna räcker i bästa fall till en ordentlig taklagsfest.

Två komponenter menar jag är nödvändiga för att lösa bostadskrisen. Det behövs mer mark, och det behövs mer marknad. Då kommer byggandet igång. För att nya bostäder ska få effekt för dem som står utanför bostadsmarknaden i dag behövs det också en tredje sak: rörlighet. Centerpartiet vill få igång flyttkedjorna, så att fler lägenheter med låg hyra frigörs för nykomlingarna på bostadsmarknaden.

Det är känt att bristen på hyresrätter hindrar företag från att expandera, när personer med rätt kompetens för jobbet inte hittar bostad i tid. Mer än hälften av de snabbast växande företagen i Stockholmsområdet uppger att bristen på bostäder är deras största hot mot tillväxt.

Polisen uppger i en rapport att varannan bostad i Stockholm förmedlas svart. Där regleringar alltför länge fått råda växer en marknad fram vid sidan av, där kriminella utnyttjar människors utsatthet för sin egen vinnings skull. Det behövs verkliga incitament för att få igång produktionen av hyresrätter och stoppa svartmäkleriet. Det behövs utsikter om en friare marknad inom överskådlig tid.

Bygg- och fastighetsbranschen behöver långsiktiga spelregler och klarhet om vartåt politiken är på väg. Det enda bidraget hittills är en utredning om att stärka hyresgästens ställning. Utredaren är Agneta Börjesson från Miljöpartiet. Man kan fråga sig på vilket sätt den utredningen skulle leda till att fler hyresrätter blir tillgängliga och på vilket sätt ett mer komplext förhållande mellan hyresgästen och fastighetsägaren leder till att fler vill bygga, äga och förvalta hyresrätter. Det pågår bostadssamtal, men ännu kan vi inte se på vilket sätt de kommer att bidra till att den dysfunktionella bostadsmarknad vi har förändras, så att de som i dag står utanför kommer in och så att de som fått jobb eller blivit antagna till en utbildning får tag i en lägenhet.

Herr talman! Centerpartiet vill inte införa marknadshyror genom ett enda politiskt beslut, men vi vill se en utveckling där det är tillgång och efterfrågan som sätter hyresnivåerna och där hyresgästernas makt och valfrihet stärks genom att fastighetsägare konkurrerar med varandra för att möta deras efterfrågan. Det kan komma att ta tid, och till dess att vi har de bostäder som behövs behöver förändringar på den vägen ske stegvis, med målet att vi inom loppet av 20 år har fått en fri marknad för hyresrätter, precis som vi redan har för andra upplåtelseformer. Då precis som nu finns ett besittningsskydd och ett skydd mot oskälig hyressättning och plötsliga omotiverade höjningar av hyran.

Jag ska nu redogöra för hur vi vill att detta ska gå till.

För det första vill vi införa en öppen hyresstatistik som underlättar jämförelser mellan hyror, förvaltningskvalitet, bostadsstandard och läge. Här finns det en gemensam reservation från oss i Alliansen, och den ställer jag mig såklart bakom.

För det andra vill vi låta nyproduktionshyror, så kallade presumtionshyror, påverka hyresnivån också för äldre hyresrätter i samma område. Med för stora skillnader mellan likvärdiga bostäder inom samma område minskar rörligheten. Steget in i bruksvärdessystemet blir för stort efter 10 eller 15 år, när presumtionshyran löper ut.

För det tredje vill vi förändra systemet med presumtionshyror. De är en nödlösning som måste finnas kvar, men vi ska veta att bara en tredjedel av de nya hyrorna sätts med stöd av dessa. Hyresgästföreningen bör inte, som i dag, kunna neka till att förhandla om presumtionshyror. När privata fastighetsägare utestängs från förhandling måste de sätta hyran själva, med risk att den omprövas och blir olönsam. De här sakerna går Centerpartiet in på i sin reservation nr 5.

För det fjärde vill vi tillåta ägarlägenheter även i befintliga bestånd av hyres- och bostadsrätter, underlätta bosparande för unga och erbjuda möjlighet att ingå hyresavtal där man i efterhand kan betala av och köpa loss sin bostad, något som är vanligt i Frankrike. Här finns ett tillkännagivande till regeringen, som nämnts tidigare. Vi kan konstatera att regeringen med sitt stödparti Vänstern hellre ser en brist på bostäder än att människor ges möjlighet att äga sin bostad.

För det femte vill vi sedan införa ett system med fri avtalsrätt på nyproducerade hyresrätter, där parterna själva kan komma överens om avtalsvillkor och månadshyra. Dessa hyror ska sedan skälighetsprövas, som i dag, och höjningarna av hyror ska följa konsumentprisindex. Att sedan tillåta fri avtalsrätt gör att vi får fram en hyresrätt som ger hyresgästen ett verkligt inflytande och en möjlighet att forma lägenheten och avtalsvillkoren efter sina egna önskemål i samråd med bostadsföretaget.

För det sjätte vill vi behålla besittningsskyddet och skyddet mot plötsliga och omotiverade höjningar, stärka hyresgästens ställning genom egna till- och frånval och tillämpa individuell mätning av vatten, el och värme där det är ekonomiskt och tekniskt möjligt. Här har vi den andra alliansgemensamma reservation som jag ställer mig bakom.

Herr talman! Med stegvis införande av dessa reformer kan avtalsfrihet införas vid inflyttning i lediga lägenheter. Först därefter, när det råder full balans mellan tillgång och efterfrågan, kan det bli en fri hyressättning också för de befintliga och löpande hyreskontrakten genom en intrappning som kan ske under väldigt lång tid, fem till tio år om det skulle behövas.

Hyressättningen bygger i dag fortfarande på principen att alla ska ha rätt att bo i en hyresrätt, även i de mest attraktiva lägena. Det har lett till att vi på många håll har bruksvärdeshyror som är betydligt lägre än vad de boende är beredda att betala. Samtidigt råder en exceptionell bristsituation, där många ser hyresrätten som den enda lösningen. Det kan vara så, men i så fall i första hand för dem som har en god och stabil inkomst.

Vi vill se fler upplåtelseformer, ett stärkt ägande och bostadsinvesteringar i hela landet. Vi har haft en hyresreglering ända sedan andra världskriget. Centerpartiet har full respekt för att detta är svårt och att det tar tid att förändra sådana här saker. Vi vill gärna ha marknadshyror, men inte än på ett tag. En marknad uppstår nämligen när det råder balans mellan tillgång och efterfrågan.

Det behövs inte något beslut i riksdagen om att införa marknadshyror. Däremot behövs en insikt bland oss alla om att det är en väg vi behöver gå och att det är med en politik som pekar ut en sådan riktning som vi får verklig fart på byggandet av hyresrätter.

Herr talman! Betänkandet innehåller ett tillkännagivande om att regeringen måste återkomma till riksdagen med förslag som gör det möjligt att omvandla hyresrätter till ägarlägenheter. Vidare finns det ett tillkännagivande om att utreda ett hyrköpssystem för bostäder, där man kan börja sin bostadskarriär som hyresgäst och inom några år stå som ägare till bostaden. Man ska inte behöva flytta från det område där man trivs och har sitt nätverk, sin släkt, barnens kompisar och skola, fotbollsklubben, församlingen och teaterföreningen bara för att man har bestämt sig för att man skulle vilja äga sin bostad.

Vi kan belägga att många människor vill bo i ett eget hus. Trä- och möbelföretagen uppger i egna undersökningar att sju av tio personer skulle vilja bo i småhus. Tänk på det! Det är olyckligt att inte fler som bor i hyresrätt i dag har möjlighet att förverkliga sina egentliga bodrömmar om att skaffa något eget. När man gör det betyder det om inte annat att den hyresrätt man sitter på blir tillgänglig för någon annan.

Jag yrkar bifall till reservation 5 och självklart till de alliansgemensamma reservationerna. Jag yrkar också bifall till förslaget i betänkandet i de delar där det finns en majoritet för ägarlägenheter och att utreda system för hyrköp.

Herr talman! Jag vill avslutningsvis upprepa mitt budskap. Vi förespråkar inte ett politiskt beslut om att införa marknadshyror, men vi vill se en utveckling som leder till att det byggs fler hyresrätter. Det ska finnas en rörlighet som gör att den som vill ta sig in på bostadsmarknaden får en chans utan att behöva förlita sig på svartmäklare och kriminella. Den som snabbt behöver en bostad för att kunna tacka ja till ett anställningserbjudande ska kunna hyra en bostad i andra hand eller skriva avtal med en fastighetsägare om en indexreglerad hyra vid sidan av bruksvärdessystemet.

När det råder en balans mellan tillgång och efterfrågan, när hyresvärdar konkurrerar om hyresgästerna såväl i storstäderna som i mindre kommuner, kommer vi att finna att det inte längre finns ett behov av ett särskilt och obligatoriskt förhandlingssystem om bruksvärdeshyror, men det finns fortfarande ett starkt besittningsskydd och ett skydd mot plötsliga hyreshöjningar, trots, eller tack vare att hyrorna satts på en fri och oreglerad marknad.

Jag ser inte att detta kan ske över en natt. Det krävs en samsyn över blockgränserna, en insikt om att det finns problem och en vilja att diskutera i syfte att få fram reformer.

Jag vill med de orden önska talmannen och talmanskansliet en glad påsk. Jag ber civilutskottets närvarande handläggare - han är här - att framföra mina hälsningar, mitt tack och en tillönskan till alla om en skön ledighet.

(Applåder)

Herr talman! Ola Johansson har sett ljuset i tunneln. Om det är ett mötande tåg vet vi inte. Risken är helt uppenbar efter att ha lyssnat på detta anförande. Det var spännande i alla fall.

2015 års hyror är resultatet av den lägsta hyresökningen på länge. Hyran höjdes i snitt 0,6 procent 2015.

Hur hade det sett ut om var och en skulle förhandla sin egen hyra? Att förhandla kräver både kunskap och erfarenhet. Hyresgästföreningen är professionell förhandlare och sätter sina medlemmars intresse främst, det vill säga en så låg höjning av hyran som möjligt.

Jag blir lite orolig när jag läser att det är denna del av den svenska modellen på bostadsmarknaden som Centerpartiet går till angrepp mot. Om man talar med några av de större privata hyresförvaltarna i Stockholm ser de en möjlighet att ta ut ökningar på marknadshyrorna på 1,7-3,7 procent. Det är något helt annat än de 0,6 procent man ser nu.

Jag funderar över varför det är så att det jämt är organisationsrätten som angrips när Alliansen ger sig på dessa frågor. Under förra mandatperioden var det fackföreningsrörelsen. Nu är det fackföreningsrörelsen på bostadsmarknaden.

Varför ger sig Centerpartiet och delar av Alliansen på Hyresgästföreningen?

Herr talman! Det är glädjande att Lars Eriksson finner mitt anförande spännande. Det tyder på att han har lyssnat på det.

Läget i dag är att det för 60 000 lägenheter inte finns avtal om nya hyror därför att förhandlingarna har strandat. Det borde skicka signaler till Lars Eriksson om att någonting inte fungerar.

Det stämmer att Hyresgästföreningen har åtagandet. Man tar också bra betalt av hyresgästerna genom förhandlingsavgiften. Den drabbar alla. Icke medlemmar såväl som medlemmar i Hyresgästföreningen får betala för förhandlingsarbetet.

Hyresgästföreningen befinner sig i ett konstant överläge, där den enda möjligheten som motparten har är att stranda förhandlingen eftersom det inte finns en medlande part som kan gripa in när förhandlingarna går i stå. Hyresgästföreningen har utöver detta möjlighet att säga nej till att förhandla presumtionshyror och tvinga fastighetsägaren att själv sätta hyror eller ingå i bruksvärdessystemet. Då är det något i systemet som inte fungerar.

Det gläder mig att det finns en nyfikenhet hos Lars Eriksson. Man kan ha synpunkter på regeringens beslut att tillsätta en professionell medlare för att samtala med parterna i syfte att få fram förslag på hur parterna tycker att förhandlingssystemet kan reformeras. Det är alltid en början.

Det jag efterlyser i mitt anförande är mer än det. Det är en politisk vilja att inse vart systemet är på väg och ha egna åsikter om hur man vill göra för att reformera systemet.

Jag har pekat ut en väg. Den är lång, och det finns ett ljus i tunneln. Jag lovar! Det är inte det mötande tåget. Det är en tillgång till bostäder som möter oss.

Herr talman! Jag är en del av en rörelse som är nyfiken och lyssnande. Jag är intresserad av vad andra tycker. Det är ett skäl till att regeringen har gått denna väg för att få fram en förhandlingsperson som tillsammans med parterna på bostadsmarknaden ska se över vad som kan göras mer för att underlätta processen.

Jag är förvånad över att allianspartierna hela tiden angriper organisationsrätten. Förra mandatperioden var det fackföreningsrörelsen, vilket var skälet till att det blev dyrare att vara ansluten. De som hade störst skäl att vara anslutna nödgades att lämna fackföreningarna.

Hyresgästföreningen försvagas, vars skäl och ändamål är att leverera så låga hyror som möjligt och att utveckla hyresrätten. Det blev 0,6 procent förra året. Marknaden säger 1,7-3,7 procent. Finns det inget positivt i att Hyresgästföreningen lyckas med detta? På vilket sätt håller ett sådant system som Ola Johansson förespråkar? På vilket sätt gör det att Sverige bättre håller ihop och utvecklas?

Jag tycker att Centerpartiet har hittat sin valaffisch för nästa val: Gärna marknadshyror! Jag rekommenderar er att tapetsera våra städer med den affischen. Det blir en fantastisk framgång. Jag tror att väljarna verkligen skriker: Gärna marknadshyror! Jag har inte här i kammaren hört något parti uttrycka sig på det viset. Det är lite symtomatiskt att det är Centerpartiet som gör så. Först medverkar man till att angripa fackföreningsrörelsen. Nu angriper man hyresgäströrelsen. Man gör det med parollen: Gärna marknadshyror! Det blir en spännande valkampanj framför oss. Jag önskar er all lycka.

(Applåder)

Herr talman! Jag förstår att Lars Eriksson använder sig av Hyresgästföreningen som sitt enda tillhygge i debatten. Hade det inte varit en bättre taktik att använda sig av de människor som i dag står utan bostad?

I själva verket tappar Hyresgästföreningen medlemmar. Man tappar medlemmar därför att människor inte vill vara med i den sortens föreningar, trots att de är en bra idé. Jag har själv varit fackligt aktiv, och jag vet att det är värdefullt att vara solidarisk och ställa upp i de organisationer som arbetar för ens bästa. Men man tappar medlemmar på grund av att hyresrätter omvandlas till bostadsrätter.

Byggföretagen vill inte investera i hyresrätter. Vi får inte fram hyresrätter. Hyresrätten är grunden för den typen av förening som Lars Eriksson pläderar för. Men systemet har inlåsningseffekter. Det finns en bristande investeringsvilja i hyresrätter, i renoveringar och så vidare. Det gör att hyresrätten dör sotdöden, och med den dör också Hyresgästföreningen.

Om Lars Eriksson värnar om Hyresgästföreningen i debatten borde han tänka på det som gör Hyresgästföreningen stark, nämligen att det finns hyresrätter.

Jag förstår att Lars Eriksson ändå inte har lyssnat på mig fullt ut. Han klistrar valaffischer som framför just det budskapet som jag i mitt anförande försökte nyansera. Vi behöver inte fatta några politiska beslut om en utveckling som vi kan åstadkomma tillsammans genom att främja en utveckling där människor själva kan komma överens om avtalsvillkoren i nyproducerade bostäder, där det finns en öppen och transparent hyresstatistik, med en översyn av systemet med presumtionshyror där nivåerna utjämnas mellan de olika avtalsformerna med mera.

Det skulle vara intressant att veta vad Lars Eriksson har för förväntningar på den medlare som har tillsatts.

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservationerna 14 och 16.

Bostadspolitiken är en frihetsfråga - friheten att få flytta hemifrån, friheten att få flytta till jobbet eller programmet på universitetet man äntligen kommit in på, friheten att få flytta ifrån ett dåligt äktenskap.

De borgerliga partierna lämnade efter sig en bostadspolitik i totalt haveri. Trots en enorm befolkningsutveckling tog borgarna bort det tidigare investeringsstödet. Byggandet störtdök. Hyresrättsprojekt som redan var igångsatta ställdes in när investeringsstödet inte längre fanns. Moderaterna i Stockholm slumpade bort stora delar av allmännyttan, och enorma ombildningar tog fart. Attefallshusen som skulle rädda oss ur bostadsbristen var ett totalt fiasko. Personalen på plankontoren blev belastad med mer och mer administration när den dåvarande alliansregeringen skulle ändra i regelverken.

Jag sitter inte i regeringen, men jag ser att man ska ha respekt för att det knappast var ett dukat bord den kom till.

Stora reformer krävs för att komma till rätta med detta. Vi kan konstatera att det inte innebär mer av samma medicin, utan nya idéer måste lyftas fram. Det är ju som Albert Einstein sa: Galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat.

Det bekymrar mig därför att vi återigen har fått höra de gamla tongångarna från de borgerliga partierna i bostadsdebatten.

I dag har vi fått höra från Moderaterna att det har blivit alldeles för billigt att hyra i andra hand. Det måste bli dyrare. De tycker att det är bra att en olagligt hög andrahandshyra inte kan krävas tillbaka av hyresgästen i efterhand. De vill inte skydda hyresgästen från att bli utsparkad från sin lägenhet om hon påpekar att hyran är högre än vad den får vara enligt lag. Moderaterna tycker att skyddet är för starkt. De utan kontakter, pengar och bra könummer ska betala ännu högre hyra till sina ofta betydligt rikare hyresvärdar. En etta i andra hand kan i dag kosta 10 000 kronor i månaden. Det tycker Moderaterna är för lite. Det ska kosta 12 000, 15 000 - kanske helst ännu mer.

Vi har även fått höra att Centerpartiet tycker att hyresvärdarna ska få sätta hyran helt själva. Det skulle innebära enorma hyreshöjningar. Det vore inte bara en katastrof för svensk ekonomi; det skulle innebära att 3 miljoner hyresgäster blir mycket fattigare. Det skulle slå hårt mot barnens uppväxtmiljö och mot människors frihet att välja i livet.

I min hemkommun Botkyrka skulle hyreshöjningarna säkert kunna bli uppåt 100 procent. Jag vill gärna att centerpartisterna går ut härifrån, tar den röda linjen till Fittja och berättar för de unga mödrarna och fäderna där att Centerpartiet nu har bestämt att deras hyra ska fördubblas.

I Fittja tjänar man i genomsnitt 15 000 kronor i månaden, så påminn dem gärna om att Centerpartiet dessutom vill sänka deras löner. Ni får väl flytta in några familjer till i den här trean om ni ska klara det, får Annie Lööf förklara.

Jag hoppas att Annie inte glömmer att tipsa familjen om att det inte längre är någon idé att kontakta hyresvärden när kylen gått sönder eller elementet inte fungerar. En fastighetsägare som sätter hyran helt själv behöver inte lyssna på någon hyresgäst med klagomål på lägenheten, för den kan när som helst bli utbytt mot en annan hyresgäst i den långa kön.

Jag följer gärna med Ola Johansson ut efter dagens debatt.

Vi har i dagens debatt fått veta att de borgerliga partierna är överens om att det är ett problem att det inte byggs med tillräckligt låg standard, och då särskilt för den grupp som inte får pengarna att räcka till.

I Dagens Nyheter har vi även fått läsa att Anna Kinberg Batra tycker att vi ska börja dela kök och toalett med varandra även om vi inte längre är studenter. Många har undrat om tiomannautedass är nästa moderata bostadsutspel.

En marknadshyra för en etta, det är ungefär vad Liberalerna tycker att folk ska tjäna på ett heltidsjobb. Då vill jag upplysa om att en femtedel av Kommunals medlemmar har svårt att planera sitt boende eftersom de inte har fast inkomst. Åtta av tio pensionerade kvinnor har en pension som är på fattigdomsgränsen.

Jag är själv medlem i Handelsanställdas förbund, som organiserar butiksbiträden. Den absoluta majoriteten av dem som jobbar inom detaljhandeln jobbar deltid. I Liberalernas Sverige blir inkomsterna för de här kvinnorna mellan 6 000 och 7 000 i månaden. Hur ska pengarna räcka till den höga marknadshyran, mat, busskort och barnens fritidsaktiviteter?

Hur ska det bli när någon av mina vänner som sköter frysdisken på Ica vill lämna sin man? De kommer aldrig att kunna lämna sina män med den ekonomi och de hyror som Liberalerna har slagit fast för dem. Men för Liberalerna har det ingen betydelse. Mina vänner som sitter i kassan ska inte längre kunna försörja sig själva, ha makten över sina egna liv eller välja att gå ifrån den man som behandlar dem illa eller som de har slutat älska. Liberalerna vill ta ifrån oss kvinnor makten att bestämma över våra egna liv. Det är en liberalism jag gärna lever utan.

Allt detta samtidigt som hyresvärdarna i Sverige i dag gör den högsta vinst de någonsin gjort.

Herr talman! Låt oss då tala om verkligheten. Många hyresrätter står inför eller genomgår nu renoveringar. Det är i grunden väldigt bra och viktigt att vi har en hög bostadsstandard för alla. Därför gör regeringen och Vänsterpartiet i budgeten en särskild satsning på upprustning av hyresrätter.

Men det är också viktigt att hyrorna inte blir för höga. Hyresgästen ska inte behöva betala för hyresvärdens åratal av dåligt underhåll eller för en renovering som inte håller måttet. I dag behöver en av fem flytta ifrån sitt hem vid en större renovering därför att hyresvärden tar ut en för stor hyreshöjning. Dessa renoveringar riskerar att kraftigt försämra människors trygghet i livet. Att få en plötslig hyreshöjning på flera tusenlappar är det få som klarar av.

Det är därför viktigt att den utredning som nu är tillsatt om ökat inflytande för hyresgästerna vid ombyggnation tittar på hur hyresgästerna kan få större makt i sådana här situationer.

Vänsterpartiet vill också stärka skyddet mot kraftiga hyreshöjningar och förtydliga besittningsskyddet och den skyddsregel som i dag finns i lagstiftningen men som inte används när det handlar om standardförbättrande åtgärder.

Det byggs fler hyresrätter i Sverige i dag än det byggs bostadsrätter. Det är bra. Det är framför allt hyresfastigheter vi behöver bygga framöver.

Fördelarna med hyresrätten är flera. Hyresgästen behöver inte ha eget kapital eller föräldrar med sparkapital. Hyresrätten möjliggör en ökad rörlighet på arbetsmarknaden. Den håller nere den privata skuldsättningen. En professionell hyresvärd sköter fastighetsförvaltningen på ett förhoppningsvis bra och rationellt sätt. Hyresrätten kan förmedlas på ett sätt som motverkar segregation - till skillnad från bostadsrätten och villan, där det är tjockleken på plånboken som avgör.

För att hyresrätten ska fortsätta vara en långsiktig boendeform för en stor del av befolkningen ser vi ett behov av att stärka finansieringen av byggandet. Den finansiering vi har i dag missgynnar hyresrätten.

Vi vill se till att staten tar över delar av risken för hyresrättens finansiering genom att erbjuda topplån som ersätter större delen av det kapital som den privata eller allmännyttiga investeraren själv behöver gå in med. På så sätt kan många fler, även de ekonomiskt svagare byggarna, komma in på marknaden och bygga. Om staten inte gör detta finns det redan i dag en tydlig gräns för hur mycket vi kan bygga. För statens del handlar det om att låna till rekordlåg ränta. Ska vi få fram 80 000 hem per år är detta helt nödvändigt. Vänsterpartiets förslag skulle innebära 50 000 nya hyresrätter per år.

Bostadsbristen har flera orsaker utöver finansieringen. Vi har en hel del byggbar mark i våra kommuner som inte bebyggs tillräckligt fort. Bara i drygt 50 svenska kommuner finns i dag närmare 200 000 bostäder i färdiga detaljplaner. Att börja med att titta på varför så mycket mark som redan finns inte bebyggs menar jag är en viktig fråga för att komma upp i volymer i byggandet. Om kommunerna har svårigheter med att bära anläggnings- och investeringskostnader behöver vi titta på det.

Vi behöver också titta på hur kommunerna lättare ska kunna ta tillbaka mark som inte bebyggs och sätta hårdare press på byggherrar som håller tillbaka produktionen enbart för att invänta högre bostadspriser. Hamstring av mark i spekulationssyfte måste motverkas.

Vi ser att mark som tilldelas hyresrättsprojekt bebyggs snabbare, och hyresrätten är en upplåtelseform som alla människor har tillgång till. Vi vill därför belöna kommuner som planlägger mark för hyresrättsbyggande. För att kommunen också ska kunna ta sitt bostadsförsörjningsansvar och säkerställa att man löser boendefrågan för alla invånare måste kommunen kunna föreskriva en viss upplåtelseform i detaljplanen.

Herr talman! De ombildningar vi har sett från hyresrätt till bostadsrätt har kraftigt minskat möjligheterna att få en hyresrätt i dag. Sedan år 2000 har 160 000 hyresrätter runt om i landet ombildats till bostadsrätter. Det är en utveckling som skadar Sverige.

Vänsterpartiet föreslår därför att rättssäkerheten vid ombildningar ska öka och att länsstyrelsen ska få möjlighet att stoppa ombildningar som innebär försäljning till ett pris som ligger under marknadsvärdet eller om det är brist på hyresrätter på den aktuella bostadsmarknaden. Vi behöver i dag fler hyresrätter, inte färre.

Jag ska också säga några saker om fastighetsförvaltningen. Vi tycker att det är viktigt att hyresgästerna bor bra och får ett underhåll som de har rätt till. Den omfattande utförsäljningen av allmännyttan till värdar med kortsiktiga intressen, många gånger riskkapitalbolag, har gjort det allt viktigare att ge hyresgästen kraftfulla verktyg i det fall underhållet inte fungerar.

Därför är det bra att en utredning nu är tillsatt för att titta på återinförandet av förvärvslagen. Kommunen bör kunna förhandspröva om en köpare av ett hyreshus är lämplig. Vi behöver få en effektivare tvångsförvaltning av misskötta fastigheter, och det behöver bli mycket lättare för en hyresgäst att få tillbaka på hyran om hyresvärden missköter sig. Det är viktigt att hyresvärdarna i Sverige är seriösa och långsiktiga förvaltare.

Med detta vill jag tacka för mig och önska glad påsk.

Herr talman! Nu har vi hört Nooshi Dadgostar tala i nästan elva minuter. Under de elva minuterna har hon inte kommit med ett enda eget förslag från Vänsterpartiet när det gäller vad man ska göra för att få ett ökat byggande i Sverige. Det enda vi fick höra från Nooshi Dadgostar handlade om att hindra, stoppa och förbjuda.

Det är lite svårt att debattera när de frågor man skulle ställa till andra partier blir lite för fundamentala för att man ska våga ställa dem. Jag har dock roat mig med att gå igenom Vänsterpartiets bostadspolitiska motioner de senaste fem åren. Där har jag inte kunnat hitta ett enda eget förslag som handlar om att man ska få fler bostäder i Sverige. Det är ganska anmärkningsvärt.

Ibland tror jag att vi lever i parallella universum. Vi har bostadsbrist i Sverige.

Jag skulle vilja att Nooshi Dadgostar räknar upp de positiva, aktiva förslag för fler bostäder som Vänsterpartiet har lagt fram i Sveriges riksdag de gångna fem åren. Det borde vara ganska lätt, för om man hade varit som övriga partier hade man haft ganska mycket att välja mellan.

Att tala i elva minuter om bostadspolitik utan att komma med ett enda eget förslag om hur vi ska kunna få fler bostäder i Sverige är ganska anmärkningsvärt för en bostadspolitisk talesperson. Jag ska göra det lätt för Nooshi Dadgostar: Nämn fem vänsterförslag för fler bostäder i Sverige som inte innehåller orden "hindra" eller "stoppa"!

Herr talman! Tack, Mats Green, för frågan! Det är tråkigt att de borgerliga partierna, om nu Mats Green får representera alla, aldrig hör när man talar om de lösningar som finns, såvida de inte stavas försämringar för hyresgästerna eller marknadshyror. Det är ju bara då Mats Green hör vad jag säger.

Det finns en rad förslag som jag tog upp i mitt anförande. Jag ska upprepa de förslag jag hade.

Vänsterpartiet tycker att staten behöver gå in och ta en del av den finansiella risken för hyresrättsbyggandet. Hyresrättsfinansieringen är i dag missgynnande i förhållande till bostadsrätts- och villabyggande. Därför tycker vi att det vore något att lägga i händerna på de lite svagare byggare som inte har ett så stort eget kapital som krävs för att sätta igång ett projekt. Det skulle till exempel gynna en stor del av allmännyttan, vilket vore bra.

Vi ser i dag att vi har en hel del byggbar och helt byggklar mark ute i kommunerna som inte bebyggs. Vi ser att det finns ett antal stora bolag som ligger på marken för att invänta höjda bostadspriser. De så att säga hamstrar marken i stället för att bygga på den. Där vill vi att kommunerna ska kunna ta tillbaka marken och bygga på den direkt.

Vi vill också belöna de kommuner som arbetar med att ge mark till hyresrättsbyggande. Det är ju hyresrätten vi talar om i dag, Mats Green. Det stora bostadspaket som vi nu levererar och som är det största på 20 år kommer också att gynna hyresrättsbyggandet.

Vi vill också göra regelförenklingar i lagen om allmännyttan för att se till att de allmännyttiga bolagen kan få större möjligheter att bygga.

Herr talman! Detta var inget svar över huvud taget!

Nooshi Dadgostar talar om regelförenklingar. Då är det märkligt att Vänstern över huvud taget inte har lagt fram något förslag i den här församlingen om regelförenklingar.

Det som man kallar den största bostadspolitiska satsningen på 20 år innebär att man tar pengar från unga anställda och ger dem till bostadsbolag. Det är bidrag som ingen vill ha.

Nooshi Dadgostar nämnde i sitt anförande att vinsterna hos hyresvärdarna är alltför stora. Det är ganska egendomligt att Vänsterpartiet tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet just därför vill putta in ett antal miljarder ytterligare i dessa bolag. Jag skulle vilja höra Nooshi Dadgostar utveckla detta.

Återigen: Vänsterpartiet har alltså inte kommit med ett enda förslag för fler bostäder i Sverige. Det duger inte om man är bostadspolitisk talesperson. Vad har Nooshi Dadgostar för förslag om hur vi ska kunna förändra PBL? Vad har Nooshi Dadgostar för förslag vad gäller överklagandemöjligheter?

Jag skulle vilja få svar på alla de här frågorna. Jag kanske inte instämmer i Socialdemokraternas svar på allt detta, men de har ändå med lite god vilja svar på frågorna. Men Vänstern har ingenting. Man kan inte stå och bara polemisera. Ni är ett stödparti till regeringen. Alliansen sitter inte i regeringen.

Vad har Vänstern för ytterligare förslag och tankar för att man ska kunna öka byggandet i Sverige? Är bostadspaketet, där man alltså tar från unga anställda och ger till hyresvärdar, det enda som Vänstern har varit med och presterat under den här mandatperioden? Är detta allt man har rätt att förvänta sig av Vänsterpartiet?

Herr talman! Det är fascinerande att lyssna på Mats Green, som alltid ställer samma fråga. Vi har ju haft en hyresrättsdebatt i kammaren i dag. I den hade Moderaterna inte ett enda förslag för att öka byggandet av hyresrätter. De enda förslag som Mats Green yrkade bifall till gällde att minska antalet hyresrätter. Det är det som är de borgerliga partiernas förslag.

Man blir fundersam om det är detta som är er input i den här hyresrättsdebatten.

Om Mats Green hade gjort sig besväret att kanske läsa det betänkande som vi behandlar här i dag hade han sett att våra förslag om regelförenklingar för allmännyttan finns med bland det vi ska votera om efter dagens debatt. Vi vill göra regelförenklingar för att allmännyttan ska kunna bli en starkare motor för att bygga ute i kommunerna.

Jag har också nämnt statliga lån och markpolitik som gynnar byggande av hyresrätter, och jag kan nämna ännu mer om Mats Green är villig att lyssna. Vi vill se regionala riktlinjer för varje kommun, för vi ser att många av de kommuner som styrs av Mats Greens parti, till exempel i Stockholmsregionen, inte bygger tillräckligt många bostäder. Därför behöver vi lyfta upp den här frågan på regional nivå.

Mats Green undrar om investeringsstödet fungerar. Ja, senast vi hade det hade två av tre hyresrätter inte byggts utan stödet. Det märkte Mats Green, för när hans parti var i regeringsställning tog man bort investeringsstödet, och då störtdök byggandet av hyresrätter. Det är inte ett särskilt svårt resonemang. Det Mats Greens parti vill göra är att ge pengar utan att ställa krav på bolagen. När vi ger pengar ställer vi krav på att bolagen också bygger. Det är skillnaden mellan vänster och höger i svensk politik.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 3 och 4. För tids vinnande yrkar jag inte bifall till våra andra reservationer, men jag står självklart bakom dem.

Sveriges bostadsmarknad präglas av för lite bostäder och för lite marknad. Långtgående regleringar gör att det inte byggs tillräckligt, och köer och skatter gör att människor inte kan, inte vågar eller inte vill flytta mellan de fastigheter som redan finns.

Konsekvenserna av detta för varje enskild människa som drabbas är stora. Hyresmarknadens köer stänger ute dem utan socialt kapital och kontakter. Vi vet alla att varannan lägenhet som förmedlas i Stockholm är ett svartkontrakt. Bostadsrätternas priser stänger ute dem utan finansiellt kapital till en insats. Det är ofta samma individer som stängs ute från såväl hyresmarknaden som den ägda marknaden. Vänsterpartierna målar upp det som att det finns en konflikt mellan dessa, men jag tror att det handlar om en generell brist.

Dagens bostadsmarknad är sannolikt vårt främsta exempel på ett försök från politiken att reglera fram en rättvisa och jämlikhet som faktiskt har skapat social orättvisa och färre klassresor. Det är bara att åka ut till Rinkeby, Rosengård och Hjällbo.

Konsekvenserna för politiken och tillväxten är också svåra, men jag hör över huvud taget inget från vänsterpartierna i dessa frågor. Företag får svårare att växa, och konkurrenskraften i vår ekonomi försvagas. Senast i dag rapporterar medierna om att det tyska startup-företaget Cuponation som planerat att flytta till Stockholm har valt att stanna kvar i München. Det skulle bli för svårt för dem att hitta boende till sin personal i Sverige.

Att företag väljer att inte komma till Sverige och att människor inte kan flytta till jobben gör att åtminstone 15 000 människor i Sverige går arbetslösa som inte hade behövt göra det. För både den enskilda människans möjligheter och för hela Sveriges utveckling måste vi ställa detta till rätta, och det är vi politiker som har det ansvaret.

Vi vet varför vi står där vi står i dag. Alla fakta och all statistik från alla typer av institutioner finns tillgängliga på nätet. Boverket har bland annat påpekat att en ändamålsenlig planprocess behöver tas fram, att vi har EU:s tuffaste hyresreglering, att bruksvärdessystemet fungerar allt sämre på en överhettad marknad och att kostnaderna för att flytta och byta bostad sannolikt är de högsta i hela OECD.

Liberalerna ser en hel bostadsmarknad med utmaningar. Det är inte bara hyresmarknaden som har stora utmaningar. Vi måste därför ta ett helhetsgrepp.

Liberalerna välkomnar vi tillkännagivandet att ägarlägenheter till skillnad från i dag ska kunna bildas också i befintliga hyresrätter. Vi vill se att alla stadsdelar i alla delar av Sverige ska kunna ha olika typer av boendeformer, alltså hyresrätter i Askim och bostadsrätter i Angered.

Äganderätter skulle ge ökad valfrihet, inte minst i miljonprogramsområdena där det oftast saknas annat än hyresrätter att tillgå. Man ska kunna göra en boenderesa även i sitt eget område.

Men Liberalerna vill gå ännu längre; vi tycker inte att detta räcker. Det ska också vara möjligt att omvandla bostadsrätter och egnahem till äganderätter. Det är inte möjligt i dag och blir det inte heller med detta tillkännagivande. Därför har vi en reservation om det.

Vi ser också tydligt att regeringspartierna, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna inte på något sätt har en politik som möter de utmaningar som vi har på den svenska bostadsmarknaden. Det är mycket snack om solidaritet och allas rätt till en bostad, men i praktiken försvarar de ett system som har lett till att 350 000 unga vuxna saknar eget boende. De försvarar ett system där 700 000 bostäder saknas och där man får köa längre för att få en hyresrätt än vad östtyskar behövde köa för att få en Trabantbil i Östtyskland.

Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna försvarar alltså detta system. Jag tycker att man har ett ansvar att våga förändra ett system som inte fungerar.

Vad leder detta till? Jo, till social segregation och utanförskap. Det är resultatet av den svenska modell som Socialdemokraterna försvarar. Jag förundras över att man är så ovillig att se verkligheten som den är.

Ingen av de åtgärder som Liberalerna lyfter fram kommer att göra samhället mer segregerat. Liberalerna tar utmaningen på allvar med kloka, nödvändiga och ibland svåra avvägningar. Vi vill, till skillnad från partierna jag nyss nämnde, se långsiktiga och genomgripande reformer för att lösa den svenska bostadskrisen.

Jag vill särskilt nämna fyra punkter.

För det första vill vi se fri hyressättning i nybyggnation. Den svenska hyresregleringen beskrivs av OECD som en av striktaste bland deras medlemsländer. Vi skiljer därmed också ut oss från våra nordiska grannländer. I Norge, Finland, Danmark och Island råder marknadshyror på delar av eller hela hyresmarknaden.

Jag kan garantera att det inte innebär den domedag som Nooshi Dadgostar målar upp. Jag kan garantera att människor inte går runt hemlösa i Oslo, Köpenhamn, Helsingfors och Reykjavik. När Vänsterpartiet ropar varg är det hyckleri. Gör studiebesök i Oslo, Köpenhamn och Helsingfors och se om människor är hemlösa där! Det är de inte. Däremot har de en bättre fungerande bostadsmarknad; det är lättare att få bostad där. Det är i praktiken hur lätt som helst att få en bostad i Oslo eller Köpenhamn.

Jag förstår inte motståndet mot detta när praktiken visar på det motsatta.

Kritiken mot den svenska hyresregleringen kommer från EU-kommissionen, OECD, IMF, Världsbanken och Finanspolitiska rådet. Alla dessa menar att dagens system inte fungerar.

Det är mot bakgrund av dessa expertuttalanden och inte Vänsterpartiets åsikter som vi föreslår fri hyressättning i nyproduktion genom att hyran inom ramen för presumtionshyressystemet också kan avtalas fritt mellan hyresvärd och hyrestagare.

Nu kommer Nooshi Dadgostar troligtvis ta replik på mig och nämna rapporten som Ramböll tagit fram på uppdrag av Hyresgästföreningen. Problemet är att det som Nooshi Dadgostar alltid jämför med inte alls är det förslag som Liberalerna har lagt fram.

Vi vill se ett presumtionshyressystem som ska gälla alla utan en bortre tidsgräns. Det ska kombineras med ett starkt besittningsskydd och en förutsägbar indexreglering under hela perioden hyresgästen väljer att bo kvar. Detta skiljer sig avsevärt från de domedagsförslag som Nooshi Dadgostar målar upp.

Dessutom visar EU:s senaste undersökning att produktionen av hyresrätter skulle öka med 6 procent med Liberalernas förslag. Vårt förslag skulle alltså ge fler hyresrätter, kan jag meddela partierna till vänster.

För det andra vill vi se reformer inom bruksvärdessystemet för ökad rörlighet. Även inom det befintliga beståndet bör hyressättningen framöver i större utsträckning avspegla konsumenternas efterfrågan och individuella val. Inom bruksvärdessystemet behöver läge och till- och frånval få större genomslag så att hyresnivåerna närmare avspeglar utbud och efterfrågan.

Det är ingen som flyttar för att de vill ha parkettgolv. Det är läget och kollektivtrafiken som är avgörande. En person som växer upp i Angered eller i Biskopsgården har inte samma trygghet, skolresultat, utemiljö, tillgång till service och tjänster som en person som bor i Majorna eller Askim. Det går knappast att försvara att hyrorna i Angered är lika höga som de i Majorna. Det går inte att försvara att hyrorna i Biskopsgården är lika höga som de i Askim. Det är helt orimligt. I framtiden måste hyrorna avspegla efterfrågan mycket bättre.

För det tredje vill vi se bättre möjlighet till andrahandsuthyrning. Det finns inget parti i Sveriges riksdag som på riktigt tror att vi kommer att lyckas bygga 700 000 lägenheter fram till 2025. Vi måste därför utnyttja det befintliga beståndet bättre. Johan Löfstrand, som är Socialdemokraternas bostadspolitiska talesperson, har själv erkänt det i ett samtal med Bostadsrätterna där jag var med.

Liberalerna vill därför se en friare hyressättning vid uthyrning av villor, bostadsrätter och ägarlägenheter. Sedan 2013 råder friare regler, och det har lett till fler utannonserade andrahandsboenden i ägda boenden.

Vi föreslår nu ett ytterligare steg med en friare hyressättning vid uthyrning av villor, bostadsrätter och ägarlägenheter genom en generösare beräkning av skälig hyra. Vi anser också att taket för skattefria hyresinkomster ska höjas så att fler vågar redovisa vitt.

För det fjärde vill vi ha en hyresstatistik i Sverige. Hyresgästernas makt som konsumenter måste stärkas. Kunskap ger makt, och kunskap om priset för att hyra en bostad är särskilt viktig eftersom boendekostnaderna utgör en stor del av ett hushålls utgifter. Det är därför av väsentlig betydelse att tillförlitlig information finns att tillgå. Vi anser därför att den offentliga hyresstatistiken ska utvecklas så att man kan ha ett transparent system.

I våra reservationer nämns mycket annat som vi skulle vilja ändra på, men jag väljer att sluta här.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar Robert Hannah för anförandet.

Uppenbarligen är det inte bara Centerpartiet som har sett ljuset och kommer och berättar som sin katalog. Nu har även Liberalerna sällat sig till dem.

Jag måste säga att de besked som i dag kommer från allianspartierna - gärna marknadshyror - är intressanta. Robert Hannah och jag delar en farhåga, och det är att det sker för lite klassresor i Sverige. Det kan jag hålla med Robert Hannah om. Men jag förstår inte på vilket sätt det kommer att ske fler klassresor i Sverige när man med ena handen ska försämra villkoren på arbetsmarknaden för unga och nyanlända och med den andra driva på för friare hyressättning och marknadshyror.

Gärna marknadshyror, skrek Centerpartiet till och med ut här tidigare. Det får man väl ändå tolka som att ni har pratat om detta. Jag förstår inte på vilket sätt det blir ett Sverige som håller ihop mer och där man får fler klassresor om man drar isär och ökar skillnaderna mellan dem som har och dem som inte har i stället för att försöka bygga ett Sverige som håller ihop. Det skulle vara intressant att höra hur Robert Hannah resonerar kring detta.

Jag förstår faktiskt inte hur Liberalerna resonerar när det gäller marknadshyror. Robert Hannah står här och säger inte det är något farligt, påhejad av tankesmedjor och ledarsidor på den nyliberala sidan.

Herr talman! Tack så mycket, Lars Eriksson, för att du väljer att ställa frågor.

Liberalernas politik utgår inte från liberala tankesmedjor utan från EU, IMF, Finanspolitiska rådet, OECD och många andra som bestämt hävdar att vi behöver reformer. Vi har den striktaste hyresregleringen i hela EU. Vad är resultatet? Jo, 700 000 bostäder saknas, 350 000 unga vuxna saknar egen bostad och det tar minst åtta år att få en hyreslägenhet här i Stockholm. Vi har över ½ miljon människor i Stockholms bostadskö. Jag förstår inte vad som mer ska krävas för att ni socialdemokrater ska förstå att den modell som ni försvarar är totalt misslyckad.

Jag vill också säga att alla som påstår sig stå upp för en solidarisk flyktingpolitik som seriöst parti måste backa upp det med en vettig och verklighetsbaserad bostads, arbetsmarknads- och integrationspolitik. Ni vill inte ens ha någon integrationspolitik. Ni vågar inte ens erkänna att det behövs.

Vi har både en bostadskris och en stor migrationsutmaning i Sverige i dag. Den politik som vi redan har och som vi för i dag kommer att leda till större utanförskap. För var kommer dessa människor att hamna om vi inte öppnar upp våra system? Jo, de kommer att hamna i Gårdsten, som redan haft en 33-procentig befolkningsökning på 15 år utan att det har hänt någonting.

Man måste ha reformer som backar upp de ambitioner man har i till exempel migrationspolitiken. Jag är helt övertygad om att vi utan de reformer som Liberalerna förslår kommer att ha Paris förorter i Stockholm, Göteborg och Malmö snart. Klassresorna där kommer att avstanna direkt. Det har de redan gjort i dag. Människor väljer att flytta. Så fort man får en bättre inkomst lämnar man Biskopsgården. Varför då? Jo, för det finns ingen möjlighet att äga sin egen bostad.

Vi anser att det ska finnas alla typer av boendeformer i alla delar av städerna. Det är helt avgörande för att vi ska minska segregationen, för att det ska bli bättre och för att man ska kunna göra klassresor. Vi måste lyssna på dem som vet bäst. Jag lyssnar mer på EU-kommissionen, OECD, IMF, Världsbanken och Finanspolitiska rådet än på Hyresgästföreningen eller fastighetsägarna.

Herr talman! Tack, Robert Hannah, för svaret på frågan!

När man lyssnar på Robert Hannah kan man fundera på om Liberalerna någonsin ingick i den borgerliga regeringen under de sista åtta åren. Det låter som att ingenting har hänt någonsin i Sverige förrän nu när den nyuppväckta idén om marknadshyror ska lanseras med buller och bång.

Robert Hannah säger att så fort folk får en möjlighet att lämna Biskopsgården så gör de det. Jaha, så om man inför marknadshyror blir alla kvar. På vilket sätt, kan man fundera på, kommer marknadshyror att ge billigare hyror? Kommer folk att få det? Nej, alla kommer snarare att få högre hyror i snitt.

Jag redovisade tidigare här vad en av Stockholms största privata fastighetsförvaltare säger, nämligen att marknadsläget i stora delar av Stockholm handlar om att de skulle kunna höja med 1,7-3,7 procent. Hyresgästföreningens förhandlingar har gett hyreshöjningar på 0,6 procent. Det är klart att det gör skillnad om man har en stark och organiserad hyresgäströrelse i Sverige eller om man har marknadshyror fullt ut.

Du säger att då får vi ett Sverige som håller ihop. Då får vi skillnader som blir mindre, bara vi slipper det du beskriver som de hemska förorterna i Paris. De slipper vi om vi bara inför marknadshyror i Sverige. Då blir det ett gott liv att leva i de förorter som Robert Hannah har räknat upp här.

Man kan koppla det till den politik som Alliansen driver på arbetsmarknadsområdet. Den kan man verkligen undra över. Det gäller sämre förutsättningar, sämre löner och sämre rättigheter på arbetsmarknaden för unga och nyanlända kopplat till marknadshyror. Då blir det ett Sverige som håller ihop, beskriver Robert Hannah. Tillåt mig tveka om det och gratulera till att ni och Centern ska driva "Gärna marknadshyror" i valet som affisch.

Herr talman! Den problematik som Socialdemokraterna inte riktigt förstår är att det i dag tar i genomsnitt åtta till nio år för en nyanländ kvinna som kommit till Sverige att få jobb. I vårt förslag talar vi om en sänkt arbetsgivaravgift och en sänkt lön under fyra fem år. Det kostar egentligen ingenting om man tar med i beräkningen att er politik har lett till att i genomsnitt ingen får jobb på den tiden.

Låt oss fundera kring vilka utmaningar vi faktiskt står inför. Jag tror att det kan bli så att hyrorna i centrala Stockholm, Göteborg och Malmö höjs, men då är de kraftigt subventionerade för människor som inte behöver dessa subventioner. Människor som bor innerstäderna har redan bra löner.

Om det är något som vi liberaler tror på är det socialliberalism. Det innebär att vi ska hjälpa de människor som har utmaningar men inte subventionera människor som inte behöver det - allt från företagare till enskilda individer.

Vi har ett landsmötesbeslut om att vi ska utveckla bostadsbidragen. Vi behöver definitivt se över dem för att hjälpa de individer som behöver det, men vi vill inte föra en politik där man hjälper individer som inte behöver det eller subventionerar boenden där det inte behövs.

När det gäller den problematik som du stöter på tycker jag att Hyresgästföreningen är viktig. Jag tror att de kommer att vara viktiga framöver också. Om det är någon gång enskilda individer kommer att söka sig dit och efterfråga bra service är det med ett system där man förhandlar själv, för då kanske man kan anlita dem för att hjälpa till.

Socialdemokraterna skrämmer med vargen när det som vi i Liberalerna efterfrågar i praktiken inte är New York och London utan Oslo, Köpenhamn, Helsingfors och Reykjavik - städer med socialliberala hyresmarknadssystem där människor kan få en bostad och slipper stå i kö i åtta år, hyra i tredje hand eller köpa ett svartkontrakt.

Det vi efterfrågar är bland annat ett samhälle som håller ihop genom att man kan få en bostad. I dag är problematiken att man inte ens kan få en bostad. Var ska de nyanlända som kommer till Sverige bo? Ingen aning, för ni har inget svar på det.

Herr talman! Tack, Robert Hannah, för att du så utförligt kände dig träffad av Vänsterpartiets inlägg. Det var med all rätt.

Den hyressättningsmodell som Robert Hannah vill ha pekar mot Finland, Norge och så vidare. När man införde marknadshyror i Helsingfors höjdes hyrorna med 71 procent. Man fick en flyttkarusell utan dess like, vilket innebar att enormt stora bostadsytor stod helt tomma därför att ingen kunde efterfråga dem. I Norge har man en helt annan bostadsmodell där hyresrätter knappt finns. Jag vill att det ändå ska finnas en viss hederlighet i debatten här.

I Sverige har vi en helt annan bostadsmodell: den svenska modellen. Där har vi betydligt fler hyresrätter än vad man har i de länder som Robert Hannah pekade på. Vi har också världens högsta bostadsstandard - låt oss inte glömma det. Vi ska vara stolta över det sätt på vilket vi förhandlar om hyror.

Man ska veta att Robert Hannahs föregångare Nina Lundström var väldigt kritisk till de marknadshyror som Robert Hannah och Jan Björklund nu försöker baxa igenom. Det finns ett starkt motstånd inom Liberalerna mot ett system som innebär marknad för vissa hyresrätter och, precis som i alla andra länder som har marknadshyror, social housing för dem som inte kan efterfråga det.

Jag har en konkret fråga till dig, Robert Hannah. Det är bara en mycket enkel fråga: Hur analyserar Liberalerna det faktum att det i dag byggs fler hyresrätter än bostadsrätter?

Herr talman! Det är alltid fascinerande och kul att få diskutera med Vänsterpartiet. Vi har väldigt olika åsikter men starkt engagemang i de här frågorna.

Den problematik man möter när man diskuterar med Vänsterpartiet är att de utgår från att det svenska systemet fungerar, att allt är bra, att allt är frid och fröjd, när de försvarar den modell som vi har. Men i praktiken har jag anmält Stockholms bostadskö till Guinness rekordbok. Varför? Jo, därför att det är världens längsta bostadskö. Fungerar den svenska bostadsmarknaden? Är inte Sverige segregerat? Är inte Göteborg en av Europas mest segregerade städer? Jo, det är det. Är det lätt för en ung person att få en lägenhet i Sverige i dag?

Det vi utgår från är de absoluta experterna på det här området och vad de pekar på. Det är OECD, IMF, Världsbanken och Finanspolitiska rådet. Alla pekar på att den svenska hyresregleringen är extremt problematisk och leder till en extrem prisökning på bostadsrätter. Ska man komma hit från till exempel Indien och jobba måste man i praktiken köpa en lägenhet fast man borde hyra.

Du frågar om fler hyresrätter än bostadsrätter. Det är jättebra. Ärligt talat: Det är inte politikerna som ska bestämma boendeform. Jag tycker att hyresrätten är flexibel. Den är lätt. Den är fullservice. Den är en extremt bra boendeform. Jag har bott i den boendeformen många gånger och trivs jättebra med den. Från Liberalernas sida har vi inga som helst problem med hyresrätter, bostadsrätter eller äganderätter. Vi liberaler vill någonstans att man ska ha så många val som möjligt.

Sedan vill jag poängtera något som Nina Lundström uppmärksammar ganska ofta när vi har debatter och diskussioner. Jag tycker att Nina Lundström är en fantastisk politiker. Frågan om hyresstatistik, depositioner, bostadsrättsregister, reformer av bruksvärdessystemet.2 som också innebär många saker är sådant som hon står bakom. Hon står inte bakom Vänsterpartiets politik. Men du har kanske fått den bilden, eftersom det finns en punkt som ni delar lika.

Jag välkomnar debatt inom Liberalerna. Men den är inte särskilt stark. Det är många fler på min sida. Vi har ett enat parti i frågan.

Herr talman! Jag konstaterar att jag inte får svar på frågan. När det gäller bostadsrätten är det den enskilde som sätter priset, så att säga - det är en fri prisbildning - medan hyresrätten har förhandlade hyror. Ändå är det hyresrätt som byggs. Du svarar inte på frågan, Robert Hannah.

Då undrar man: Vad är problemet? Det finns en problematik. Det var därför vi i Sverige ändrade, från att ha haft marknadshyror, som innebar en enorm social misär. Fastighetsvärdarna tjänade mer på att höja hyran än på att bygga nytt. Bygger man nytt minskar ju möjligheten att höja hyrorna.

Det är liksom en kortslutning i logiken för de liberala - det är problemet. Jag vet inte hur många i hans eget parti som håller med Robert Hannah. Men låt det vara, för Robert Hannah är talesperson.

På bostadsrättssidan har vi motsatt problematik. Man bygger inte därför att man vill pressa upp priserna hela tiden. Ser inte Robert Hannah den problematiken? Vad ska man göra när det blir mer lönsamt att inte bygga än att bygga? Hur vill Robert Hannah till exempel komma åt de byggherrar som i dag håller på marken och inte bygger därför att de väntar in högre priser? Det är precis samma sak som kommer att hända på hyresrättssidan.

Robert Hannah säger att det inte fungerar. Ni har haft bostadspolitiken i åtta år, sålt ut en massa hyresrätter och tagit bort alla investeringsstöd. Robert Hannah lyfte fram några länder. Kom ihåg att deras statliga investeringar på bostadssidan för att bygga bostäder är betydligt högre än dem vi har i Sverige. I Sverige investerar vi från statens sida väldigt lite i bostadsbyggandet. Därför är också bostadspaketet mycket bra.

Herr talman! Jag tycker att det är mycket underhållande att se Vänsterpartiet försvara subventionerna, av den enkla anledningen att husen redan står klara. De hus som har ansökt om de här bidragen är i princip klara. De bidragen behövdes inte. Husen finns där. Åk till Malmö, Göteborg och Stockholm och titta på dem! Bidragen behövdes verkligen inte.

Subventionerna slår bara ut systemet. Vi vill ha en fri marknad med fria regler. Precis som du säger: Byggarna behöver inte de här bidragen. De har ganska bra vinst. Problematiken ligger i hur vi politiker har format regler och system.

Från Liberalernas sidas har vi i över ett års tid sagt att vi är kritiska mot det system vi har varit med att bygga upp, när vi ser att resultatet leder till 700 000 saknade bostäder, 350 000 unga vuxna som inte har ett eget hem och extrem segregation i stora delar av Sverige. Det är utmaningar som vi måste ha svar på.

Ärligt talat: Det räcker inte att som Vänsterpartiet bara försvara ett system som inte fungerar. Man måste fråga sig själv "Vad är det som är fel på systemet?" och inte bara göra systemet ännu större.

Jag förstår att Vänsterpartiet har svårt att inse att Liberalerna inte har något över huvud taget mot hyresrätter. Vi tycker att hyresrätter är jättebra. Liberalerna i Göteborg har föreslagit att vi ska bygga hyresrätter för 300 000 personer runt om i vårt miljonprogram, just för att öka utbudet av olika boendeformer där.

Hyresrätten är jättebra. Den siffra som Nooshi Dadgostar tar fram gäller antalet byggda hyresrätter, men om man också tar i beaktande att hyresrätter varje år omvandlas till bostadsrätter ser man att det var fler bostadsrätter än hyresrätter som tillkom förra året.

Vi har inga problem över huvud taget med hyresrätter. Vi ser inte att det pågår ett krig mellan hyresrätter och bostadsrätter, som ni gör. Vi anser att vi har stor kris på hela den svenska bostadsmarknaden och att vi behöver bygga 700 000 bostäder i alla olika boendeformer och särskilt mycket inom hyresrätt. Vi har inga problem med att säga att det är en stor utmaning och att vi behöver bygga de bostäderna.

Herr talman! Vi debatterar i dag frågor om hyresrätten. Vi kan se att det finns förslag från utskottet om att ge fler alternativ till hyresrätten och bostadsrätten genom att underlätta för ägande och övergång till ägarlägenheter och införa ett hyrköpssystem så att man på så vis på sikt kan ta över den lägenhet som man är hyresgäst i.

Vi anser att man i stor skala behöver se över de bostadslån som finns. Det handlar om att titta på riktade bostadslån gentemot unga och avdragsgillt bostadssparande gentemot ungdomar och att se över bankens totala lån i stället för att alltid gå på individen. Man bör också fundera över om lånetaket kanske ska anpassas efter vilket pris det är på bostaden i stället för att ha som system att alltid ha 15 procent som lånekrav.

Det finns i dag stora problem med den finansiella stabiliteten. Om det blir en annalkande bostadsbubbla eller bara om utländska banker får känslan av att en bostadsbubbla är på gång blir det dyrare lån från utländska banker till de svenska, vilket såklart ökar räntan för bostadslånen i Sverige. Det är viktiga bitar att titta på för att skapa finansiell stabilitet i Sverige.

Samtidigt vet vi att det finns ett stort problem med svarta hyreskontrakt, vilket också försvårar flyttkedjan. Vi vet att vi står inför hyreshöjningar och höga hyror framöver, på grund av renovering av miljonprogram men också på grund av nyproduktion där hyrorna alltid blir högre än i gamla lägenheter.

Vi måste ställa oss frågorna: Vem bygger vi för? Vem ska bygga? Vi behöver bygga för många grupper, bland annat de unga som bor hemma och vill få en möjlighet att flytta hemifrån, de barnfamiljer som behöver en större bostad och alla dessa nyanlända som har kommit till Sverige genom åren men framför allt under 2015. Det är personer som har låga inkomster, om de ens har någon inkomst, vilket innebär att det i första hand är hyresrätter som är aktuella för dessa grupper.

Vilka ska då vara de som bygger dessa bostäder? I slutändan vilar det ett stort ansvar på kommunerna, att de blir byggare, med efterföljande ökning av försörjningsstödet för de människor som ska bo i lägenheterna men som i dag saknar en inkomst, med den höga arbetslöshet som vi är i.

Samtidigt hör vi från regeringen hur bostadsministern talar om att vi måste skapa bostäder med rimliga hyror och att det är det som efterfrågas av en stor grupp människor som behöver en bostad.

Vi ser att vi behöver bygga 700 000 bostäder de närmaste tio åren, vilket motsvarar 70 000 om året. Därtill har vi en migrationsprognos från Migrationsverket om 70 000-140 000 asylsökande till Sverige. Man talar om att det under femårsperiod kan komma upp till 1 miljon asylsökande.

Detta leder såklart till ett stort behov av att bygga bostäder och att det behöver ske snabbt. Samtidigt kan arbetsmarknaden inte i samma utsträckning leverera personer som kan bygga dessa bostäder. Det leder i slutändan till högre bostadspriser och högre hyror.

Jag sitter i bostadskrisens Sverige och lyssnar på hur debattörer talar om att införa marknadshyror i Sverige. Alla vet vad det leder till. Det leder till högre hyror. Vad leder det mer till? Möjligtvis kan man bygga fler bostäder, men det är få människor som klarar av att betala hyror för dessa bostäder i marknadshyrornas Sverige. Sverigedemokraterna tror inte att det är lösningen framöver.

Från och med den 1 mars tvingar regeringen kommunerna att ta emot flyktingar, oavsett om de har möjlighet till det eller inte. Det leder såklart till att det blir ett skriande behov av fler bostäder. Konsekvensen kommer förmodligen att bli många dyra modulbostäder. Vem ska betala detta? I slutändan blir det kommunerna och skattebetalarna som får stå för konsekvenserna av den migrationspolitik som regeringen för och som stöds av Vänsterpartiet och Alliansen.

För att lösa detta har man påbörjat bostadspolitiska samtal. Regeringen har bjudit in Vänsterpartiet och Alliansen till dessa samtal, medan Sverigedemokraterna i vanlig traditionell ordning hålls utanför.

Men det är dessa partier som har skapat det kaos med bostadsbrist som vi har i Sverige i dag. Från att vi hade en balans 2003 har vi en kris nu 2016. Det är kanske med all rätt dessa partier som ska föra en sådan diskussion, även om Sverigedemokraterna självklart hade velat vara med i dessa samtal.

Vi önskar er lycka till att lösa problemen med den situation som ni alla har varit med att skapa i Sverige.

Herr talman! Sverigedemokraterna vill i detta läge passa på att komma med några inspel till de samtal som Sverigedemokraterna hålls utanför.

I första hand behövs det självklart en flyktingpaus innan vi över huvud taget på något sätt kan lösa bostadskrisen i Sverige.

Man behöver också se över lagen om eget boende som ger flyktingar möjlighet att bosätta sig där de vill om de ordnar eget boende. Det har lett till att vi i dag har knökfulla lägenheter i kommunerna.

Man behöver också över frågan om bostadslån, som jag nämnde tidigare. Man behöver öka konkurrensen mellan byggbolagen, som jag har nämnt flera gånger från den här talarstolen i tidigare debatter. Man behöver förbättra lånefinansieringen för byggbolag för att kunna öka konkurrensen och för att fler byggbolag ska kunna vara med och lägga anbud på byggprojekt.

Vi behöver ha en bostads- och infrastrukturberedning för att skapa en längre framförhållning för att möjliggöra att fler bostäder byggs. Det ska alltså vara en bostads- och infrastrukturberedning som berör fler än bara ett utskotts områden.

Detta är viktiga delar för att skapa framförhållning på bostadsmarknaden. Det är någonting som helt saknas i dag.

Att bygga bostäder tar i snitt sex år, och i storstäderna nio år. Det betyder att man inte kan ha en befolkning som ökar så snabbt. Det slår undan benen för all form av framförhållning på bostadsmarknaden. I stället lyfts förhastade förslag fram från alla håll och kanter för att kunna lösa den kris som man har försatt Sverige i.

Vi tror också att det behövs någon form av utredning för att möjliggöra för staten att vara med och stödja de universitets- och högskolekommuner som i dag behöver hjälp att ordna fram bostäder till våra studenter. För att arbetsmarknaden framöver inte ska förlora kompetens behöver fler utbildas på våra högskolor och universitet. Den möjligheten ska självklart finnas för andra människor än de som redan har en bostad i storstadsregionerna där högskolor och universitet finns i dag. Det är oerhört viktigt att hela Sverige kan leva och att hela Sverige kan få utbildade och kompetenta människor. Och det ska finnas möjligheter för de som inte bor i storstadsregionerna att ta sig till högskole- och universitetskommunerna för att skaffa sig en utbildning.

Herr talman! Med dessa ord har vi från Sverigedemokraterna gett våra inspel, och vi hoppas att de beaktas på något sätt.

I detta anförande instämde Jonas Millard (SD).

Herr talman! Att följa Sverigedemokraterna i civilutskottet kan liknas vid att ha ett parti som är lite grann som Arne Hegerfors som sportkommentator och som aldrig behöver ta något ansvar eller tycka någonting själv på riktigt. De kan bara kommentera allmänt.

Jag skulle vilja veta vilken hyreslagstiftning som Sverigedemokraterna vill ha. Vilket strandskydd vill ni ha? Hur vill ni förändra riksintressena? Vilket naturreservatssystem vill ni se? Vilken planlagstiftning önskar ni se? Vilka överklaganderegler ska vi ha? Vilka tillfälliga undantagsregler kan ni tänka er att ha i till exempel PBL? Vilken politik för ni för att få fram mer byggklar mark?

Man kan inte bara agera Arne Hegerfors och sitta och kommentera, utan man måste faktiskt också ha egna idéer och tankar om vilken politik man vill föra. Det är mycket retorik men lite i praktiken från er sida.

Herr talman! Jag tackar Robert Hannah för dessa frågor eller hur jag ska tolka det.

Det är intressant att Robert Hannah, trots att jag har stått så pass länge i talarstolen och talat, har ett behov av att få veta vad vi egentligen vill på det bostadspolitiska området.

I första hand står vi såklart inför en situation där vi behöver skapa bostäder i den bostadskris som vi har i Sverige. Vem har då skapat denna bostadskris? Ja, inte är det Sverigedemokraterna. Det är inte vi som känner ett behov av att snabbt förändra en massa regler för att få fram nya bostäder.

Jag tycker att man, innan man började tala om alla dessa förändringar, kanske skulle ha haft en framförhållning på bostadsmarknaden. Det har man inte haft.

Under 2015 har Sverige tagit emot över 160 000 asylsökande, samtidigt som det inte finns bostäder. Hur tänkte Liberalerna då i denna fråga? Hur tänkte ni när ni öppnade upp för denna möjlighet i Sverige med en hög arbetslöshet och utan bostäder för människor att bo i, i stället för att göra som Sverigedemokraterna har förespråkat så länge? Det handlar om att i första hand hjälpa till i närområdena för att skapa drägliga förhållanden där, i stället för att ta människor till Sverige som får bo i tältläger i den svenska kylan med dåliga förutsättningar där man inte har möjlighet att på ett bra sätt komma in samhället och få ett jobb eller en bostad. Hur tänkte ni där när ni skapade det kaos som vi har i Sverige i dag?

Herr talman! Roger Hedlund bekräftar här bara min tes. Det är lite som när man ska välja en ny påve när ni ska bestämma vilken bostadspolitik ni ska ha. Det kommer en proposition från regeringen. Ni går in i någon kammare, sedan kommer ni ut. Det kommer ut rök, och då har ni bestämt vad ni tycker.

Ni har ingen bostadspolitik. Fortfarande är frågan: Hur tänker ni lösa bostadskrisen? Varför sitter ni ens i Sveriges riksdag om ni inte har några åsikter över huvud taget i bostadspolitiken? Varför sitter ni i Sveriges riksdag och inte säger någonting? Det blir lite som pingpong och ett lotteri när det gäller vad ni ska tycka i utskottet.

Jag tror att alla skulle gynnas av att veta vad Sverigedemokraterna faktiskt har för politik och hur ni vill lösa bostadskrisen. Det är inte ett ansvar som man har bara för att man har suttit i riksdagen tidigare. Sverigedemokraterna har suttit i riksdagen sedan 2010 och är också en del av den svenska demokratin. Då måste de också själva svara på vad de vill göra på alla politiska områden. Ni kan inte hela tiden bara säga att det ska vara ett flyktingstopp.

Jag kan informera dig om att den bostadsbrist vi har i Sverige inte beror på det antal asylsökande vi hade förra året, Roger Hedlund. Det var 350 000 unga svenskar som saknade eget boende innan detta hände i höstas. Att vi behöver 700 000 bostäder bygger på siffror utan migrationsströmmen.

Jag saknar fortfarande svar. Hur tänker ni lösa bostadsbristen? Man kan inte bara backa undan och säga att man inte har något ansvar eftersom man inte har suttit i riksdag eller regering tidigare. Ni har också ett ansvar för att föra fram en vettig och bra politik - eller i vart fall ha åsikter som inte är vettiga eller bra. Vi vet ingenting om vad ni vill när det gäller strandskydd, riksintressen, naturreservat eller planlagstiftningen. Hur ska ni få fram mer byggbar mark? Vad tycker ni om överklagandereglerna?

Vad vill ni göra? Vad tycker ni ens? Ni sitter i riksdagen av en anledning, hoppas jag, och ni vill väl någonting - eller?

Herr talman! Visst är det intressant att Robert Hannah står här och avkräver Sverigedemokraterna svar. Han klarar inte att svara på de frågor jag ställer, men han vill självklart ha svar på sina frågor. Det är väl en ganska klassisk retorik från en politiker som inte vill ta ansvar för den situation han har försatt Sverige i.

Vad har Alliansen och Liberalerna för förslag på området? Ja, man talar alltid och hela tiden om regelförenklingar. Vilka regelförenklingar ska skapa bostäder i den omfattning som krävs de kommande åren, det vill säga 70 000 om året? Anledningen till att omkring 50 000 bostäder i dag påbörjas varje år är snarare det ekonomiska läget och andra utvecklingar än att man har skapat bättre förhållanden för byggbolagen i Sverige.

Det viktiga här är att komma med konkreta förslag, inte att tala om regelförenklingar, marknadshyror och andra idéer man tror ska skapa lägenheter och bostäder. Vad skapar fria marknadshyror för bostäder egentligen? Det skapar bostäder för ytterst få människor. Men kommer alla andra, som kommer att drabbas av hyreshöjningar, att få en möjlighet att skaffa sig ett eget boende framöver? Jag tror inte det.

Sverigedemokraterna kom med ett par inspelsfrågor till era bostadspolitiska samtal, som ni väljer att inte bjuda in oss till. Eller det kanske var regeringen, ska jag säga, men jag kan ju tycka att man från Alliansens och Liberalernas sida borde stå upp och tycka att alla partier ska vara med i samtalen - i stället för att under ett kort replikskifte komma och avkräva Sverigedemokraterna svar på frågan vilka förändringar vi vill göra för att lösa det kaos Liberalerna och Alliansen i allra högsta grad har varit med och skapat under två mandatperioder.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 6 april.)

Herr talman! Vi ska nu diskutera arbetsmarknadsutskottets betänkande AU7 om arbetsrätt. Jag ska börja med att säga att jag står bakom alla våra reservationer men att jag för tids vinnande yrkar bifall endast till Moderaternas reservation nr 2 om förstajobbetanställning och alliansreservationen nr 6 om utstationering och socialt protokoll.

Det arbetsrättsliga regelverket är grunden för svenskt arbetsliv, men arbetsrätten är också en klassisk konflikt i svensk politik. Vi har ju lite olika syn på hur arbetsmarknaden fungerar bäst. I AU7 finns det 86 motionsyrkanden och 24 reservationer, vilket visar att intresset är stort från riksdagens ledamöter när det gäller den här frågan.

Huvudfokus för riksdag och regering borde vara att vi måste skapa förutsättningar för fler jobb. Vi måste göra det enklare och billigare att anställa, och vi ska inte krångla till nuvarande regler. Det är nödvändigt med en god balans. Vi ska ha ett tryggt arbetsliv med ett starkt skydd för de anställda, och samtidigt ska vi klara av ökade krav på flexibilitet och rörlighet, att sänka trösklarna in på arbetsmarknaden och att skapa ett konkurrenskraftigt näringsliv. I Sverige har vi den svenska modellen, där arbetsmarknadens parter bestämmer löner och vissa villkor på arbetsplatsen. Tillsammans med vår lagstiftning bildar detta just den svenska arbetsmarknadsmodellen, och den står vi moderater bakom.

I stora delar är partierna i den här kammaren överens, men det finns områden där åsikterna går isär. Vi vill fortsätta att sänka trösklar in på arbetsmarknaden. Vi vill göra det lättare för människor att få sitt första jobb. Vi vill öka flexibiliteten för arbetsgivare att kunna anställa när behoven finns. Ett modernt arbetsliv kräver ökad rörlighet, mycket mer än i det gamla industrisamhället. Ändå är vårt regelverk mer anpassat för gamla tiders arbetsliv. I dag handlar det mycket mer om tjänster av olika slag och om snabb anpassning till behov av arbetskraft.

Det handlar dock också om den väldigt stora utmaning Sverige står inför när det gäller alla de nykomna till Sverige som ska integreras på svensk arbetsmarknad. Inom ett par år ska flera hundratusen som har kommit till oss de senaste åren in på arbetsmarknaden. Då menar vi att man måste våga pröva allt för att hitta fler vägar in.

Herr talman! Moderaterna har därför föreslagit en ny anställningsform: förstajobbetanställning. Den gäller för unga och utrikes födda. Det är en tidsbegränsad anställning med vissa utbildningsinslag, där det inte krävs kollektivavtal. Man ska få lön för upp till 60 procents arbete, och resten av tiden ska vara utbildning enligt ett skriftligt avtal mellan arbetsgivaren och den anställde. Vi menar att det måste vara enkelt. Det vi har lärt oss är att ju krångligare ett system är, desto färre kommer i arbete.

Detta är de rödgröna emot. De menar att det inte behövs. Det kan verka lite märkligt med tanke på att klyftan i arbetslivet växer mellan de inrikes födda och utlandsfödda. Det har visat sig att endast 25 procent av utlandsfödda har en heltidsanställning efter tio år. Det kan ta upp till tio år innan hälften av den här gruppen är i arbete, vilket är alldeles för lång tid. Det finns alldeles för många hinder på vägen. Det finns en stelbenthet och en attityd vi måste ändra på både hos arbetsgivare och hos facket. Arbetsgivarna är oftast rädda för dem som är lite annorlunda, och facket ser endast till dem som har jobb - deras medlemmar - och inte till dem som står utan jobb.

Man måste stimulera fler arbetsgivare att våga pröva någon ny eller oerfaren. Vi menar att det kan vara en väg till ett ökat arbetskraftsdeltagande. Likaså kan en förlängd provanställning, till tolv månader, vara en annan möjlighet för många att verkligen få visa vad de går för. Vi införde under vår regeringstid allmän visstid på två år. Det har blivit en lyckad inkörsport för många nya och unga på arbetsmarknaden. Vi införde nystartsjobb, som har blivit en riktigt stor succé, men också instegsjobb för nyanlända. Det är en mycket fördelaktig anställningsform. Vi är alltid beredda att ompröva och förnya vår politik för att öppna för fler att få ett riktigt jobb. Det borde även den nuvarande regeringen vara.

En annan riktig tvistefråga är utländska arbetares och företags villkor på den svenska arbetsmarknaden. Vi minns ju alla Lavalmålet och alla turer vi haft med utstationeringslag, lex Laval, utredningar och annat. För ökad rörlighet för både varor och tjänster och en bättre konkurrens för svenska kunder vill vi inte bygga fler hinder eller göra dem högre, och vi vill inte öka kraven på dem som kommer hit. Det är viktigt att framhålla att alla på en svensk arbetsplats självklart ska ha sjysta villkor.

De krav som nu höjs riskerar dock att just bygga nya hinder. Det ska vara säkert och tryggt, men vi ska inte försämra rörligheten inom EU när det gäller arbetskraften. Faktum är ju att det redan finns goda arbetsvillkor för dem som kommer till Sverige och arbetar inom nuvarande lagstiftning. Utstationeringslagen har regler som säkerställer det extra skydd som behövs för dem som utstationeras, utöver det skydd de faktiskt har med sig hemifrån. Farhågorna om social dumpning och social turism har ju också visat sig vara helt felaktiga.

Vill man förbättra utstationerade arbetstagares villkor i Sverige är det alltså mycket bättre att faktiskt skärpa tillämpningen och kontrollen av nuvarande lagar och regler. Det så kallade tillämpningsdirektivets nya regler har knappt börjat gälla än, och ändå vill regeringen öppna upp för ändring av utstationeringsdirektivet. Det är vi emot. Exempelvis måste det ju byggas många hundratusen nya bostäder i Sverige, men det finns faktiskt inte tillräckligt med byggarbetare här. Det finns knappt en enda ledig byggjobbare att få tag på i Sverige. Alltså är det nödvändigt att det kommer både företag och arbetare från andra länder för att vi ska klara detta.

Tyvärr, menar vi, går regeringen helt LO:s ärenden. LO vill hålla den utländska arbetskraften ganska långt borta från Sverige, i syfte att minska konkurrensen och inte hota den goda lönebild svenska byggarbetare har i en internationell jämförelse. Vi menar att en ökad rörlighet för både arbetstagare och företagare skapar möjligheter för alla, både för dem som kommer hit och för svensk tillväxt och utveckling.

Herr talman! Med detta vill jag önska utskottsledamöter, talmannen och övriga både på detta kansli och på vårt eget kansli en riktigt glad påsk.

(Applåder)

Herr talman! Vi står naturligtvis bakom samtliga våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag endast bifall till reservationerna 8 och 10.

Herr talman! Ofrivilligt delade turer drabbar framför allt kvinnor inom vård och omsorg. En arbetssituation där arbetsdagen delas upp i till exempel ett morgon- och ett kvällspass, med flera timmars ledighet mitt på dagen, är för de allra flesta oerhört påfrestande. Möjligheterna att få livspusslet att gå ihop, kunna lämna och hämta på dagis och i övrigt ha ett fungerande socialt liv slås inte sällan i spillror av kommuners oförmåga att effektivt arbetstidsplanera sina anställda. Många är de som talar om delade turer som ett problem, men inte mycket verkar göras åt det. Nu räcker inte läpparnas bekännelse längre, herr talman. Nu vill vi sverigedemokrater att regeringen snarast återkommer med förslag om hur vi ska avskaffa de delade turerna inom offentlig sektor.

Ett annat återkommande problem inom offentlig sektor är de ofrivilliga deltidsanställningarna. De beror delvis på samma sak, det vill säga ovilja och oförmåga att effektivt arbetstidsplanera sin personal, men också på att de ekonomiska resurserna är begränsade.

Även de ofrivilliga deltidsanställningarna drabbar i hög utsträckning de offentliganställda kvinnorna. Inte minst vård och omsorg skriker efter mer personal. Rapporterna haglar om nuvarande och framtida rekryteringsproblem inom vård och omsorg.

Samtidigt skulle vi bara genom att erbjuda de ofrivilligt deltidsanställda som vill ha heltidsanställningar just detta, med vårt förslag som vi lagt fram i vår budget, kunna skapa upp till 25 000 helårsarbetstider direkt in i den svenska vården och omsorgen. Det skulle ske med personal som redan finns. Det är människor som redan är utbildade och gärna vill ha ett jobb där de kan leva på sin lön.

Vi i Sverigedemokraterna har i en följd av år i vår budgetmotion avsatt pengar för ett stimulansbidrag till de kommuner som erbjuder heltid till de deltidsanställda som vill jobba heltid. Om detta inte skulle visa sig vara tillräckligt är vi dock beredda att gå lagstiftningsvägen för att förändra situationen.

Herr talman! Samtidigt vill vi ge föräldrar möjlighet att frivilligt gå ned till 50 procents deltid från dagens 75 procent under barnets första åtta år. Syftet är att föräldrarna ges större möjlighet att vara delaktiga i sitt barns utveckling och uppväxt. Sverigedemokraterna anser att denna möjlighet är viktig ur både föräldrarnas och barnets perspektiv.

Problemet med semesterstängda förskolor får till följd att många föräldrar varvar sina semestrar för att klara vardagen men också för att undvika jourförskolor eller andra former av tillfällig barnomsorg. Barn behöver kontinuitet och trygghet i sin utveckling, och att lämna barnen i nya miljöer och med ny personal känns för många föräldrar svårt inte minst i semestertider. Följden blir ofta att familjen får begränsad tid tillsammans under semestern.

Därför vill vi införa en lagstadgad rätt till vad vi vill kalla förskoledagar. Det är en lagstadgad rätt att ta tjänstledigt fem dagar per år när förskolan är sommarstängd. Det är naturligtvis helt frivilligt, och det riktar sig till föräldrar med barn i förskoleåldern.

Herr talman! När det gäller Moderaternas motioner om att förlänga tiden för rätten till tjänstledighet från sex månader till ett år för att starta företag ställer vi oss positiva och ansluter oss till den moderata reservationen.

Vi behöver fler företag i Sverige. Vi behöver fler företagare i Sverige, och vi behöver villkor som gör att fler vågar lämna en till synes trygg anställning för att ta steget att starta och driva företag. Förslaget att förlänga tjänstledigheten går i rätt och positiv riktning, och vi instämmer med de moderata motionärerna i det fallet.

Innan jag avslutar detta något förkortade anförande vill jag passa på att önska herr talmannen och talmanspresidiet en glad påsk. Jag önskar också mina kollegor, ledamöter och personal i utskottet en glad och trevlig påsk. Vi syns efter den plenifria veckan.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Centerpartiets reservation nr 1 och den alliansgemensamma reservationen nr 6. Vi står självklart bakom samtliga reservationer, men jag yrkar endast bifall till dessa för tids vinnande.

Vi debatterar i dag ett motionsbetänkande om arbetsrätten. Det handlar om rättigheterna på arbetsmarknaden. Vi har en stor grupp människor som i dag inte har ett arbete och därmed inte heller har alla förutsättningar att få de rättigheter som kommer med ett arbete. Vi talar om unga och långtidsarbetslösa men också om den stora gruppen nyanlända.

För att de ska kunna komma in på arbetsmarknaden på ett bättre sätt behöver vi sänka trösklarna på olika sätt. Vi behöver göra det lättare att komma in när det gäller både rättsliga regler och kostnaderna för att anställa och driva företag för människor så att fler vågar ta steget och får chansen att komma in på arbetsmarknaden.

Det är också viktigt på en arbetsmarknad att det finns företag som kan, vill och vågar anställa fler människor. Det är grunden för att vi ska få fler arbetstillfällen, fler människor i arbete men också mer skatteintäkter så att vi kan göra större investeringar från statens sida. Det är när nya jobb skapas som man lägger grunden för ett minskat utanförskap. Det är en viktig bild att ha med sig även när vi debatterar de arbetsrättsliga reglerna.

För Centerpartiets del har vi en reservation, som jag yrkade bifall till, om en mer flexibel arbetsmarknad. Vi vill i grunden se förändringar för att få en ökad flexibilitet så att det blir ökad rörlighet och fler människor kan komma in på arbetsmarknaden.

Vi har bland annat förslag på att förändra turordningsreglerna som i dag säger sist in först ut. Det innebär att unga nyanlända som ändå har fått en chans att komma in på arbetsmarknaden är de som får gå först om företaget behöver säga upp, även om det är de som har den högsta kompetensen.

Förändringarna av de arbetsrättsliga reglerna och framför allt turordningsreglerna är främst för de människor som redan är på arbetsmarknaden. När människor som har en lång arbetslivserfarenhet funderar på att byta arbete från ett ställe där de har varit under en lång tid hamnar de sist på turordningslistan om byter företag. De får gå först om företaget börjar säga upp även om de har lång erfarenhet och stor kompetens.

Det är oerhört viktigt att öka just flexibiliteten på arbetsmarknaden. I dag vantrivs var fjärde person på sitt arbete. Vi behöver göra det lättare för människor att byta och även för nya människor att komma in. Det handlar också om andra delar mer kopplat till utbildning, och så vidare. Vi vill också göra ett antal andra förändringar.

Tillsammans med Alliansen har vi en reservation om provanställningar och möjligheten för människor att få sitt första jobb. Att få visa upp sig på arbetsmarknaden hos en arbetsgivare är oerhört viktigt för att få chansen.

Det behövs en ökad rörlighet både i Sverige och inom Europa kopplat till arbetsmarknaden. Det krävs om vi ska få fler människor i arbete. Vi ser redan i dag i Europa att vi har en dålig matchning där många jobb som efterfrågas inte kan tillsättas på grund av att man inte kan matcha arbetsgivare med den kompetens som efterfrågas.

Det gör att utstationeringsdirektivet, som finns med i en av alliansreservationerna, är oerhört viktigt. Det gäller att öka och framför allt värna den fria rörligheten för även arbetare och inte bara produkter. Det är genom ökad rörlighet som vi skapar tillväxt och kan få utfört de arbeten som krävs.

Herr talman! I motionsbetänkandet har vi även en reservation om rätt till heltid. Med tanke på det höga tonläge som har hörts från regeringspartierna i valrörelsen i den frågan ser jag med spänning fram emot vad som kommer att presenteras under mandatperioden men också i debatten här i kväll.

Det är en stor utmaning när vi ser att kvinnor tjänar mindre än män. Det gäller framför allt kvinnor i offentlig sektor. Där kan vi politiker i kommuner och landsting egentligen titta på oss själva. Det är framför allt i offentlig sektor som det är mycket deltider och där det sätts i system.

Där behöver politiken bli ännu bättre. Vi vill uppmana arbetsmarknadens parter att ta ett större grepp om det. När det handlar om offentlig sektor är det våra kollegor i kommuner och landsting som på olika sätt kan göra det. Det finns fungerande system i många kommuner där man gör det på ett ganska framgångsrikt sätt och där det byggs underifrån.

Som centerpartist tycker jag att det är fantastiskt när systemet byggs underifrån. Men det gäller att det kommer fler till del. Det är en väldigt viktig fråga framför allt kopplat till pensionerna så att man får mer jämställda pensioner och en mer jämställd livslön. Det är oerhört viktigt att vi får färre fattiga pensionärer och att människor får möjligheter att arbeta i den utsträckning som de önskar.

Jag avslutar med det och tackar så mycket för ordet. Jag önskar både herr talmannen och mina utskottskollegor en glad påsk.

Herr talman! Den här debatten handlar om arbetsrätten och de motioner som berör det temat från allmänna motionstiden. Lönearbetet har en fundamental betydelse för de flesta människors vardag och välbefinnande. Därför påverkas våra liv väldigt mycket av vilka rättigheter och skyldigheter som finns i anställningsförhållandet, vilka normer som gäller och vilket inflytande man har över sitt arbete i olika situationer.

Det som händer på arbetsmarknaden får också en påtaglig betydelse för samhället i stort. I ett samhälle som önskar präglas av individens självständighet och av respektfulla relationer mellan människor är det viktigt med arbetsförhållanden som präglas av effektivitet och flexibilitet snarare än osäkerhet och godtycke.

Välfungerande arbetsmarknadsrelationer är också väldigt viktiga för att få till en näringsstruktur präglad av produktivitet och innovation. Det går bättre för vårt samhälle om många människors förmåga tas till vara i praktiken och om människor kan växa i arbetslivet. Det förutsätter en grundläggande trygghet och därmed också ett skydd mot godtycke. Trygga människor vågar mer i ord och handling. Den som inte behöver oroa sig hela tiden, inte ständigt måste vara på sin vakt på jobbet och inte måste ägna sig åt att konkurrera med sina kollegor i varje situation kan också bättre fördjupa sina kunskaper och färdigheter, samarbeta med andra och inte minst komma hem från jobbet mer som en hel människa och samhällsmedborgare.

Hur förhållandena ser ut på arbetsplatser i hela samhället är förstås inget som i detalj klubbas av riksdagen. Det är något som växer fram och som förändras genom långvariga och komplexa dragkamper - någon kanske skulle säga klasskamp, och det vore ju i så fall en ganska bra beskrivning. Den arbetsrättsliga lagstiftningen är hur som helst en del av detta, och inte någon oviktig del.

Nu är det så att den svenska arbetsmarknadsmodellen präglas av att staten har en tillbakalutad roll och att det råder ett väldigt stort mått av frihet för organiserade parter att teckna avtal om stora och små saker. Det är så man kan få mycket av dynamik och mycket av trygghet samtidigt. Med avtalslösningar kan man anpassa villkoren till en verklighet som är både mångfacetterad och föränderlig.

Lagen sätter samtidigt upp det ramverk inom vilket kollektivavtalen tecknas, och när verkligheten förändras måste också lagen hänga med - dels för att det finns problem som man inte ska behöva avtala om, dels för att det, inte minst efter Sveriges EU-inträde, finns lagar som försvårar tecknande av rimliga kollektivavtal. Genom att ta tag i de bristerna kan kollektivavtalens roll och legitimitet stärkas.

Detta, herr talman, är bakgrunden till de många motioner och förslag som Vänsterpartiet har lämnat in. Vi ser att det är viktigt att stärka arbetsrätten och den svenska modellen. Därför har vi också en rad reservationer, eftersom utskottet inte har önskat göra de förbättringarna.

En av de mest angelägna arbetsrättsliga frågorna i dag är dock inte med i det här betänkandet, nämligen frågan om tidsbegränsade anställningar och anställningsformen allmän visstid. Det beror på att de motionerna nyligen behandlades tillsammans med en proposition från regeringen. Jag vill i det här sammanhanget kort påminna om att allmän visstid ger arbetsgivaren en alltför vidsträckt möjlighet till godtycke. Vänsterpartiet kommer att fortsätta att arbeta för att allmän visstid ska avskaffas till förmån för bestämmelser om att objektiva kriterier ska kunna anges av arbetsgivaren när man frånträder regeln om tillsvidareanställning. Detta har jag också framfört i ett särskilt yttrande i betänkandet.

Herr talman! Ett område där det finns ett tydligt behov av att modernisera den arbetsrättsliga lagstiftningen är frågan om bemanningsföretagen. När man i början av 90-talet öppnade för bemanningsföretagen var argumentet att de skulle svara mot i princip två situationer, dels behov av specialkompetens, ganska likt konsultverksamhet, dels behov av att hantera arbetstoppar. Vad vi ser i dag är att dessa två motiv har hamnat i skuggan. I stället används inhyrning för att täcka personalbehov som i princip är permanenta.

Det här är inte en bra utveckling. Inhyrd arbetskraft befinner sig i en utsatt position, får svårare att vara med i arbetsgemenskapen och ställer mindre gärna krav på sin arbetsmiljö. Samtidigt kan hot om att ersätta fast anställd personal med inhyrd personal användas som ett maktmedel i arbetsgivarens händer. Därför tycker vi att det behövs en tydligare reglering av bemanningsverksamheten.

Vi har flera konkreta förslag om det. Det bör inte vara tillåtet att använda inhyrning för att tillgodose permanenta behov. Visst är det så att man från fackligt håll försöker ordna till detta på olika sätt, men det bör inte vara något som man måste sälja löneutrymme för. Det här handlar om grundstrukturen för vår arbetsmarknad. Vi vill också se en förstärkning av det fackliga inflytandet över frågan om inhyrning. Bland annat bör avsaknad av kollektivavtal i sig vara tillräckligt för facklig vetorätt mot inhyrning. I samma anda måste arbetstagare och fackförbund som tecknar avtal få rätt att på begäran ta del av bemanningsföretagens affärsavtal.

En märklighet som i dag finns på arbetsmarknaden och som borde regleras tydligare är att företag startar egna bemanningsföretag för att hyra ut personal till sig själva. Det kanske ser ut som att det är ett annat bolag i samma koncern. Det här påpekas i en motion som faktiskt kommer från Socialdemokraterna. Vi har yrkat bifall till den, men regeringen vill tyvärr inte gå vidare med detta.

Herr talman! Ett område där det finns problem som lagstiftningen bättre borde kunna täcka är det som sker vid en del offentliga upphandlingar. Det händer titt som tätt i dag, till exempel när kollektivtrafiken i ett län ska byta entreprenör, att man säger upp de anställda och de tvingas söka om sina jobb. Det skapar en väldig osäkerhet och även en risk för att anställda ska bli rädda för att ta på sig exempelvis fackliga uppdrag eller på annat sätt höja sina röster mot arbetsgivaren, eftersom det kan leda till att de blir av med jobbet vid nästa upphandling.

Detta är ett konkret problem som finns runt om i landet. Det är något som också kan pressa löner och arbetsvillkor, eftersom det blir svårare att vinna kontrakten om man har fler som har upparbetat högre löner och bättre villkor. Det är inte bra att det funkar på det sättet. Man bör se över lagstiftningen på detta område. Också busschaufförer och andra som jobbar med offentligt finansierad verksamhet som upphandlas med jämna mellanrum borde få ett bättre skydd, tycker vi.

I betänkandet har Vänsterpartiet också en reservation angående utstationering av arbetstagare, socialt protokoll med mera. De här frågorna är aktuella hela tiden, men de har aktualiserats ytterligare nu i mars, då det kommit några förslag från kommissionen angående en översyn av direktivet.

Vänsterpartiet välkomnar regeringens arbete för att få till stånd en revidering av utstationeringsdirektivet. Regeringen har bedrivit ett bra och kraftfullt påverkansarbete gentemot kommissionen, och det preliminära resultat som kom den 8 mars var bättre än väntat avseende flera frågor som är viktiga för den svenska arbetsmarknadens funktionssätt.

Men det är också viktigt att framhålla att detta inte är något som gör att det är frid och fröjd. Även om det finns öppningar för att den svenska avtalsmodellen ska klara sig bättre finns det till exempel en stark kritik från bland annat Europafacket, som på många ställen ser stora svårigheter att upprätthålla lika lön för lika arbete. Även om det verkar som att man ska kunna gå bortom minimilön när man eftersträvar likabehandling är det fortfarande ganska oklart vad som ska ingå i de ersättningar man jämför med varandra. Det är också oklart hur en del tidsgränser som finns ska hanteras, vilket kan leda till att väldigt stora grupper av utstationerade arbetstagare inte träffas av några förbättringar. Dessutom ska detta stötas och blötas i en lång process där det är väldigt svårt att veta något om slutresultatet.

Den här problematiken är väldigt grundläggande. Den kommer sig av att sociala och fackliga rättigheter de facto är underordnade i EU-juridiken. Det gör att vi hela tiden får den här typen av oklarheter. Vi får en juridik som ständigt skaver mot den svenska modellen, och inte bara mot den svenska modellen. Till exempel såg vi efter Lavaldomen att EU-rättsliga konfliktregler också skaver mot internationella konventionsåtaganden om fri strejkrätt.

Därför krävs det egentligen att sociala och fackliga rättigheter får ett slags grundlagsstatus. Vänsterpartiet anser därför att regeringen bör ha ett tydligare uttalat mål från riksdagen om att få till ett socialt protokoll som slår fast att grundläggande fackliga rättigheter, såsom den fria förhandlings- och konflikträtten samt rätten att fritt teckna kollektivavtal, ska gälla inom unionen och inte får underordnas ekonomiska intressen.

I sammanhanget kan jag konstatera att de tidigare regeringspartierna har en reservation i rakt motsatt riktning. Det är ganska anmärkningsvärt. Under sina regeringsår hävdade företrädarna för dessa partier det som de också skriver i den första meningen i sin reservation: "Alliansen står bakom den svenska modellen, där svenska kollektivavtal verkar tillsammans med lagregler, och anser att den fungerar bra och bör värnas." Det är ju kul. Men reservationen handlar alltså om att dessa partier motsätter sig att regeringen försöker påverka utstationeringsdirektivet så att det fungerar bättre med den svenska modellen.

Detta är ganska avslöjande för den linje som den tidigare regeringen, högtidstalen till trots, i praktiken hade gentemot EU i de här frågorna. Och det är ganska tydligt att man nu i opposition fortsätter att hoppas att EU-juridiken ska kunna användas som förevändning för att försvaga den svenska modellen, undergräva fackföreningsrörelsen och motverka arbetet för att få till lika lön för lika arbete i Sverige. Företrädare för allianspartierna har yrkat bifall till den här reservationen. Från Vänsterpartiets sida kommer vi i den voteringen att rösta mot reservationen och för utskottets förslag.

Herr talman! Också i övrigt är förslagen från de tidigare regeringspartierna anmärkningsvärda. Här finns bland annat förslag om att fördubbla längden på provanställningsperioden. Här har vi alltså fyra partier som tror att en massa arbetsgivare är oförmögna att efter ett halvår bedöma om en person över huvud taget klarar av att genomföra sitt arbete. Det är ganska orimligt. Men det är klart att det inte är så det kommer att vara i praktiken, utan det man vill är att fördubbla utrymmet för osäkerhet och godtycke.

I olika kombinationer angriper partierna också anställningsskyddets grund och även den fackliga konflikträtten. Det är många lustiga eufemismer som förekommer i det sammanhanget. Liberalerna vill till exempel ändra turordningsreglerna i LAS så att de "baseras på den enskildes kompetens". Men det är ju så i dag att turordningsreglerna vid uppsägning förutsätter att den som ska kunna bli kvar har tillräckliga kvalifikationer. Om man i övrigt vill att arbetsgivaren ska göra en godtycklig bedömning av den enskildes kompetens - rangordna - är det helt liktydigt med att säga att det inte ska finnas något skydd i lagen om anställningsskydd. Poängen med turordningsreglerna är att de ska erbjuda ett visst skydd mot godtycke i samband med uppsägning.

Partierna pratar också om proportionalitetsprincipen vid konflikter. Det betyder i klartext att man vill vingklippa den fackliga konflikträtten, som är helt avgörande för en modern och fri arbetsmarknadsmodell. Relationen mellan arbetstagare och arbetsgivare är alltid och definitionsmässigt ojämn till arbetsgivarens fördel. Ska arbetstagarna ha möjlighet att i någon grad väga upp detta krävs det att det finns kollektiva organisationer och möjligheten att solidarisera sig med varandra. Det är de rättigheterna som de borgerliga partierna instinktivt vill ge sig på. Man gillar helt enkelt inte organiserade arbetare.

Ibland kommer detta fram extra tydligt, bland annat när man vill begränsa strejkrätten. Att Sverige har väldigt få faktiska konfliktdagar i internationell jämförelse biter inte helt på högerpartiernas längtan efter att tukta arbetstagarorganisationerna. Det finns få saker som är viktigare för att upprätthålla ett välfungerande och modernt välfärdssamhälle än att slå tillbaka den typen av bakåtsträvande och i grunden auktoritära impulser.

Avslutningsvis, herr talman, står jag bakom samtliga reservationer från Vänsterpartiet, men för tids vinnande yrkar jag bifall till två av dem, nämligen reservation nr 4 och reservation nr 18. Glad påsk!

(Applåder)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nr 6 och reservation nr 20. Den ena reservationen är en gemensam alliansreservation, och den andra är en av Liberalernas reservationer.

Det är viktigt för Sverige att fler människor jobbar, att vi skapar nya jobb i vårt land. Men det är också viktigt att alla som har ett arbete att gå till också trivs med arbetet, att man utvecklas och växer som individ.

Vi lever allt längre, och arbetslivet för många människor i Sverige i dag är längre än fyra årtionden. Vi glömmer lätt bort det, men vårt liv är långt - ofta längre än vad vi tror.

Eftersom hela samhället utvecklas förändras också våra arbetsplatser och arbetsvillkor. Jobb försvinner, nya jobb skapas, nya branscher uppstår och andra försvinner. Tekniska landvinningar och nya innovationer kan förbättra vår hälsa, vår arbetsmiljö och vårt välbefinnande.

Herr talman! För oss i Liberalerna är den enskilda människan och den enskilda arbetstagaren viktigast. Människor är unika. Vi har alla våra drömmar, idéer och visioner. Våra liv ser inte likadana ut.

Det betyder också att det måste finnas mångfald, variation och flexibilitet på arbetsmarknaden. I det sammanhanget finns två utmaningar, eller problem, på arbetsmarknaden som vi i Liberalerna har adresserat i riksdagen och som vi också tar upp i våra två reservationer i betänkandet.

Den ena utmaningen handlar om att det finns många äldre - eller årsrika, som är ett bättre namn - som vill fortsätta att arbeta i ytterligare några år efter att ha fyllt 65. Men tyvärr har attityden till äldre arbetskraft försämrats i Sverige de senaste tio åren. För oss i Liberalerna är det viktigt att ta till vara de personer som vill och kan fortsätta arbeta i arbetslivet.

Ett första steg är att höja åldersgränsen för rätten att vara kvar i arbetslivet till 69 år. Det bör också riksdagen ställa sig bakom och tillkännage för regeringen.

Det andra området rör, herr talman, turordningsreglerna. Dagens regelverk ger ett företag goda möjligheter att relativt snabbt anpassa storleken på personalstyrkan vid arbetsbrist. Men möjligheten att behålla nödvändiga nyckelpersoner eller dem som har bäst kompetens är små om det inte är möjligt att ingå särskilda uppgörelser med facket. Många företagare vittnar om att den strikta arbetsrätten gör att de drar sig för att anställa.

Detta leder till att trösklarna för dem som inte har fått fotfäste på arbetsmarknaden, ofta ungdomar och invandrare, blir höga. Turordningsreglerna gör också att dessa grupper ofta är sist anställda och därmed blir de som får sluta först vid arbetsbrist. Turordningsreglernas premierande av arbetstid låser också fast vid det befintliga arbetet på bekostnad av arbetsmarknadens matchningsmekanismer, löneutveckling och personlig utveckling. Från Liberalernas sida vill vi därför ersätta dagens turordningsregler med regler som baseras på den enskildes kompetens.

(Applåder)

Herr talman! Jag antar att många vill komma hem, men vi bör alla ändå säga någonting. Nej, det är flera som längtar efter att få sitta kvar. Vad härligt!

Herr talman! Jag inleder med att vi förstås står bakom alla våra yrkanden, men för tids vinnande yrkar jag bifall till reservation nr 21, vår egen reservation, samt den alliansgemensamma reservationen nr 6.

Betänkandet som vi i dag debatterar tar sin utgångspunkt i ett stort antal motioner som berör arbetsrättens område. Arbetsmarknadens parter löser många frågor genom kollektivavtal. Där inte lagen är tillämplig tillåter den flexibilitet utifrån vad arbetsmarknadens parter kommer fram till gemensamt. Det innebär, förstås, att det är få strejkdagar i Sverige, vilket är positivt för våra företag och för Sveriges ekonomi.

Vi kristdemokrater anser att det är viktigt att sträva efter en god anställningstrygghet för alla anställda. Att ha ett jobb innebär mycket för den enskilde individen. Det ger människor en känsla av att känna sig behövda och efterfrågade, och det ger inkomst och livskvalitet.

För arbetsgivare är det viktigt att ha anställda som trivs på jobbet, men de behöver också en viss flexibilitet i anställningsformer beroende på vilka uppdrag som ska utföras. Därför finns i dag en viss flexibilitet i lagen för olika anställningsformer. Det är fast anställning, tidsbegränsad anställning, säsongsanställning och så vidare.

Inom EU talar man ofta om att arbetsmarknaden i dag behöver flexicurity, alltså trygghet för arbetstagaren och flexibilitet för arbetsgivaren. Lagstiftningen ska försöka bidra till detta, att såväl arbetstagares som arbetsgivares behov ska beaktas.

Herr talman! Vi behöver ett ökat företagande, och vi behöver satsningar på innovationer för att nya arbetstillfällen ska växa fram när andra försvinner. Vi behöver en växande ekonomi så att alla som kan och vill arbeta ska få göra så. Vi behöver ett bra utbildningssystem som rustar människor för framtidens arbetsmarknad. Vi behöver också se till att de som erbjuder en anställning snabbt hittar rätt arbetskraft, det vill säga att matchningsfunktionen fungerar effektivt. Här behöver vi en arbetsförmedling som blir mer effektiv än vad den är i dag för att hjälpa till i matchningsfunktionen.

Under alliansregeringen ökade sysselsättningen med över 300 000 nya jobb. Många av dessa nya jobb gick till nyanlända. Men nu ser vi med förra årets stora tillströmning av flyktingar att vi måste få fram ännu fler jobb. Det ska vara jobb som matchar dem som har kommit hit, hög- som lågutbildad. Det måste gå fortare än i dag för nyanlända att få ett jobb. Den statistik som jag har tittat på visar att efter 15 år i Sverige är fortfarande 30 procent av de utlandsfödda arbetslösa. Att etableringen på arbetsmarknaden tar så lång tid är inte hållbart för vare sig den enskilde eller för samhället. Personer som inte ens har gymnasieutbildning har det naturligtvis allra svårast.

Därför har vi kristdemokrater föreslagit ett system med introduktionsanställningar där personer ska kunna lära sig jobbet på jobbet med en lägre ingångslön under läroperioden. Det gäller inte bara nyanlända men kanske gynnar framför allt den gruppen. De behöver få in en fot på arbetsmarknaden utan några som helst tidigare referenser. Vi menar att man kan börja med 75 procent av kollektivavtalsenlig lön, och 25 procent får vara utbildningstid.

Vi går alltså inte in och rör kollektivavtalen, utan detta sköter fortsatt parterna.

Därutöver kan sägas att man kan bli inlasad med anställningstrygghet precis som alla andra om vi skulle få till stånd ett sådant här system. Det blir en ny anställningsform, dock med ungefär samma regelverk som för andra anställningsformer. Här krävs inga beslut från Arbetsförmedlingen, och vi slipper en massa administration och regelkrångel.

Herr talman! Med ekonomins tvära kast krävs det att företagen har god omställningsförmåga. En utebliven order kan med ett penndrag försätta ett annars expanderande och lönsamt företag i kris. Företag måste kunna ställa om och behålla nyckelpersoner vid förändrade villkor för företaget. Annars utgör bristen på flexibilitet ett skäl för många företag att tveka inför att anställa när utsikterna ser ljusare ut.

I en globaliserad värld måste vi främja ett flexiblare arbetsliv. Företagen behöver utökade möjligheter att göra undantag från turordningsreglerna, menar vi. Det nuvarande undantaget gäller två personer i företag med upp till tio anställda. Det tror vi skulle behöva utökas till ett undantag för fyra. I de samtal vi fört med olika företagare, framför allt i lite mindre företag som inte har råd att anställa HR-specialister eller jurister i omställningsperioder, har många sagt att de skulle känna sig mer nöjda med möjligheten att undanta fyra personer.

Herr talman! Att prioritera en omförhandling av utstationeringsdirektivet anser vi, till skillnad från utskottet och regeringen, vara fel väg att gå. Det var för övrigt Socialdemokraterna själva som först var med och antog utstationeringsdirektivet 1996 och sedan införde det i svensk lag 1999.

Ett stort antal EU-länder har arbetsmarknadsmodeller som väsentligt skiljer sig från vår. Att öppna upp utstationeringsdirektivet riskerar att leda till försämringar. Vill man förbättra utstationerade arbetstagares villkor är det bättre att skärpa tillämpningen och kontrollen av de nuvarande reglerna på både EU-nivå och nationell nivå. Vi anser att prioriteringen måste vara att först få tillämpningsdirektivets nya regler på plats, dock med de 40 anpassningar till svenska förhållanden som är möjliga enligt direktivet.

För övrigt, herr talman, har vi kristdemokrater lagt fram motioner om att utöka möjligheterna att vara ledig också till att vara föräldraledig. Vi vill utvidga rätten för föräldrar att vara lediga på heltid till dess att barnet fyllt tre år.

Vi vill också underlätta för anhöriga att förena anhörigomsorg med arbete, något som Riksrevisionen har rekommenderat regeringen att överväga, genom förändringar i socialförsäkringssystemen men också i arbetsmarknadslagstiftningen.

Tyvärr avslår utskottsmajoriteten dessa två förslag.

Avslutningsvis vill jag bara reflektera över det som Vänsterpartiets representant sa här tidigare.

Socialdemokraterna har ju jublat över EU:s förslag om utstationeringsdirektivet, medan Vänsterpartiet har reserverat sig i reservation 7 för att man tycker att det är ett dåligt förslag. Jag vet inte om ni har olika åsikter om utstationeringsförslaget som har kommit från EU-kommissionen.

Dessutom har Vänsterpartiet reserverat sig - uppenbarligen mot regeringspartierna - mot införandet av ett socialt protokoll. Det verkar som att Socialdemokraterna inte driver den frågan tillräckligt. Man säger det i medierna, men uppenbarligen behöver Vänsterpartiet till och med reservera sig.

Man undrar ju här i opposition hur det egentligen står till med samarbetet om arbetsrätten.

(Applåder)

Herr talman! Jag kanske ska börja med det som Désirée Pethrus tog upp på slutet.

Jag ägnade ju nästan oproportionerligt mycket tid åt att beskriva Vänsterpartiets ståndpunkt och varför vi tycker att det finns skäl att gå vidare och inte slå sig till ro med det som nu är på gång i de här frågorna. Det framgår också av vår reservationstext.

Men det är också mycket anmärkningsvärt, det som de tidigare regeringspartierna har reserverat sig mot. Vid en votering kommer vi därför att tydligt rösta mot det förslaget.

Det var det jag tänkte ta upp. Det är lite lustigt att även Kristdemokraterna nu ställer sig bakom en gemensam reservation som går ut på att det är dumt att försöka förbättra utstationeringsdirektivet så att det passar bättre ihop med den svenska modellen. När man själv var i regeringsställning sa man att detta var jätteviktigt men att ens händer tyvärr var bundna av EU. Nu när det faktiskt sker är man negativ till det. Jag undrar vad som ligger bakom det.

Jag tycker också att det här handlar om vad Sverige ska vara för slags land i EU-samarbetet.

Ska Sverige vara ett land som slår vakt om sin egen arbetsmarknadsmodell? Tycker Kristdemokraterna det? Varför har man då kommit med den här reservationen?

Tycker Kristdemokraterna att Sverige ska vara ett land som står upp för att arbetstagare ska få ett skydd när de rör sig över gränserna? Varför har man då ställt sig bakom den här reservationen?

Det här är ett lämpligt tillfälle att försöka reda ut detta.

Herr talman! Tack, Ali Esbati, för frågan!

Lite kort och förenklat tycker vi att utstationeringsdirektivet som det har varit har haft sina fördelar. Det är väldigt tydligt att man inte får lönedumpa. Man får inte gå lägre än det lägsta kollektivavtalet som finns inom olika områden. Det fanns ganska mycket i utstationeringsdirektivet som visade sig vara ganska tydligt när man väl började tolka och tillämpa det.

Problemet var egentligen att det fanns ett fack som inte riktigt ville anpassa sig till utstationeringsdirektivet. Det var Byggnads, och det gjorde bland annat att vi fick lex Laval.

Jag tycker att vi har ett utstationeringsdirektiv som går in för att skydda arbetstagarna. Vi vill ha rörlighet mellan olika arbetsmarknader. Den svenska modellen vill vi inte tvinga på alla andra, men vi vill kunna ha kvar vår arbetsmarknadsmodell. Då måste vi anpassa oss till utstationeringsdirektivet genom att alla måste anmäla det lägsta kollektivavtalet till Arbetsmiljöverket. Det har Byggnads inte velat göra under väldigt lång tid. Det har skapat ett problem.

Då har vi sagt att vi är med på att försöka göra det här tillämpningsdirektivet. Det ska tillämpas på rätt sätt, men det har inte ens fått börja verka. Och nu vill ni öppna upp för ytterligare förändringar. Vi är som sagt rädda för att det snarare slår undan benen på den svenska modellen.

Herr talman! Det var ett anmärkningsvärt svar, får jag säga. Désirée Pethrus sa att direktivet har varit tydligt med att man inte får lönedumpa. Jag tror att många skulle säga att det är tydligt att man har lönedumpat. Det smäller liksom lite högre.

Det här är en fråga som har mobiliserat arbetarrörelsen i hela Europa. Man har påpekat de stora problemen med detta, och det har skrivits artiklar och böcker från juridiskt perspektiv. Det är lite speciellt att Kristdemokraterna menar att allt detta handlar om Byggnads i Sverige, att det är de som har varit lite dumma. Det är lite av en ny infallsvinkel, men det är också en konstig infallsvinkel. Så tror jag inte att Europafacket tycker. Jag tror inte att de många partier, organisationer och sociala rörelser som har engagerat sig i de här frågorna tycker att det bara är Byggnads missuppfattning som har skapat problemen med direktivet.

Man säger i reservationen och nu säger också Désirée Pethrus att man rädd för att ett öppnande av det här kan leda till försämringar. Det finns alltid sådana risker, men det skulle vara intressant att höra hur man ser på det som faktiskt har kommit.

Efter den svenska regeringens påtryckningar i den sista vändan är det till exempel ganska tydligt att man får använda sig av den modell som finns i Sverige vid sidan av det som finns på andra ställen med allmängiltigförklaring och så vidare. Man går också vidare med att utvidga det som ska jämföras från minimilön till någonting bredare, lite oklart exakt vad.

Hur ser Kristdemokraterna konkret på det? Är det dåligt? Är det dåligt att man har gjort den typen av preciseringar till förmån för den svenska modellen? Om Kristdemokraterna tycker det, vad är då poängen med att säga att man stöder den svenska modellen?

Herr talman! När vi häromdagen fick en föredragning av departementet tyckte jag inte att svaren på mina frågor gjorde det tydligare vad det är som ska gälla. Man kunde inte svara på vad ordet "ersättning" egentligen skulle stå för. Innebär det att vi ska ha flera hundra kollektivavtal registrerade för utländska företag att hålla reda på? Vi måste få klargjort vad som kommer att gälla.

Det är en oerhört komplicerad lagmateria, får man säga. När vi under alliansregeringen gjorde förändringar och förtydligade i lagstiftningen var min upplevelse av hur man beskriver den hårda kärnan och ordre public att vi i Sverige har rätt att hävda att inga som kommer hit får gå under det lägsta kollektivavtalet. Gör man det kan facket ingripa.

Menar då Vänsterpartiet att det lägsta kollektivavtalet är lönedumpning? Det kan inte jag svara för. Jag uppfattar det inte så, för det är ett kollektivavtal. EU-rätten säger alltså att ingen får gå under det lägsta kollektivavtalet. Då har man väl inte lönedumpat? Talet om lönedumpning är en retorisk fint som Vänstern försöker sig på.

Herr talman! Vi har ett EU som försöker skydda arbetstagarna, men självklart är också tanken att vi ska kunna behålla vår modell. Som jag sa tidigare riskerar det, om vi öppnar upp mer, att bli mer komplicerat än vad det är i dag för företagare som vill röra sig fritt inom EU, tyvärr.

(Applåder)

Herr talman! Som sista talare denna relativt sena kväll i riksdagens kammare tänkte jag prata en stund om arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 7, som handlar om arbetsrätt.

Om det fortfarande finns någon i det här landet som inte tror att det finns skillnader mellan partierna i Sveriges riksdag säger jag: Lystra nu! I den här frågan går det en djup och skarp skiljelinje i svensk politik. Det är en fråga som handlar om din vardag. Den handlar om människosyn, livsvärde och anständighet. Det handlar om vem som ska ha grundläggande rättigheter och om vem som inte ska ha det. Det handlar om våra rättigheter i arbetslivet - arbetsrätten.

När vi talar om arbetsrätt och anställningsskydd finns det alltid ett antal borgerliga politiker som bokstavligen ser rött. För dem är anställningsskyddet ett hinder för företagare att välja sin personal. Det är ungefär så man uttrycker det. Men i de påståendena finns det ingen riktig sanning.

För en socialdemokrat är anställningstrygghet och en stark arbetsrätt själva grunden i det som gör arbetslivet, och därmed samhället, anständigt. Anställningstryggheten, som regleras i lagen om anställningsskydd, är det som hindrar att godtyckligheten får råda på arbetsmarknaden.

Den borgerliga retoriken går oftast ut på att regeln om sist in och först ut betyder att arbetsgivaren är tvungen att säga upp dem som är sist anställda oavsett vilken kompetens man behöver på företaget - det har vi hört här i kväll också. Det är naturligtvis inte sant. Det blir väldigt tydligt att det inte är sant om man går till exempelvis Arbetsdomstolen och tittar på hur få fall det är som har med turordningsreglerna att göra.

Hur turordningslistorna utformas är något som fack och arbetsgivare förhandlar om. Jag har själv som före detta facklig förhandlare suttit i många uppsägningsförhandlingar. Jag vet att viljan hos arbetstagarorganisationerna att lösa kompetensförsörjningen på arbetsplatser är stor och att man för det mesta är mycket flexibel i förhandlingarna med arbetsgivarna. Varför är det då så viktigt att ha turordningsregler över huvud taget, kan vän av ordning fråga sig, om det ändå alltid ordnar sig?

Jo, anledningen till att vi har reglerna är att vi vill förhindra godtyckligheten. Varje gång du ska säga upp någon måste du kalla till förhandling med facket om du är arbetsgivare. Det är för att alla arbetstagare ska ha rätten att få sin sak prövad.

Du ska inte kunna bli uppsagd och åka ut vid arbetsbrist för att du är den anställde som ställt frågor om arbetsmiljön eller för att du kar krävt den utrustning du har rätt till. Du ska inte hamna på arbetsgivarens egen först-ut-lista för att du har barn som ofta är sjuka, för att du är gravid, för att du är jägare, vegan, rödhårig eller för att du inte alltid är en ivrig jasägare.

Tro mig, jag har träffat många bra och seriösa arbetsgivare under mina fackliga år, men jag har också träffat många oseriösa arbetsgivare som har försökt göra sig av med personer på mycket lösa grunder. Då är lagen om anställningsskydd och turordningsreglerna som regleras i den det enda skydd man har som arbetstagare. Ett arbetsliv utan den lagen och utan turordningsreglerna skulle skapa arbetsplatser där tystnaden breder ut sig, där ingen törs ifrågasätta något eller ens komma med nya idéer. Man kanske inte ens vågar gå med i facket, för man är rädd för att bli av med sin anställning.

En form av livegenhet - det kan vi kalla det för - skulle breda ut sig, och all makt skulle ligga hos arbetsgivaren. Det är precis för att motverka livegenhet och skapa balans i makten på arbetsmarknaden som vi i Sverige har utvecklat den svenska modellen. Vi har en stark lagstiftning i grunden, och vi har kollektivavtal mellan parterna som kan reglera den lagstiftningen. Lagen gäller för alla, oavsett om det finns kollektivavtal på arbetsplatsen eller inte. Detta är basen. Det är det som är arbetsrätten. Det handlar i grund och botten om vilket samhälle vi vill leva i.

Vi vill ha starka individer som kan kräva sina rättigheter utan att få sparken. Eller vill vi kanske tillbaka 50 år i utvecklingen, där arbetstagare var helt i arbetsgivarens händer utan några som helst rättigheter? Då stod man med mössan i hand utanför fabriken varje morgon och bad på sina bara knän om att få komma in och jobba en dag för att överleva och kunna försörja sin familj. Jag vill inte ha det så.

Tyvärr har arbetsrätten luckrats upp under senare tid - under en ganska lång tid, skulle jag vilja säga. Vi har anställda som i princip står med mössan i hand, fast i dag är det en mobiltelefon man håller i, och väntar på ett sms varje morgon från en arbetsgivare för att få höra om det finns något jobb i några timmar.

Allmänna visstidsanställningar ökar otryggheten på arbetsmarknaden. Det är något som regeringen för ett par veckor sedan tog det första steget för att förbättra, men det återstår fortfarande mycket att göra.

Vi har långa provanställningar i dag, precis som Vänsterpartiets Ali Esbati nyss nämnde, jämfört med hur det var förut. Det är en mycket osäker arbetsform, då man är helt utlämnad till arbetsgivarens godtycke om man får stanna eller inte. Många arbetsgivare gör sina bedömningar på professionella grunder, det är sant, men det finns faktiskt de som inte gör det.

Det finns förslag från oppositionen i det här betänkandet om att ytterligare försämra anställningstryggheten på de områden jag har nämnt. Man vill ha lösare turordningsregler, och det finns till och med en reservation där man vill ha provanställningar som är dubbelt så långa som i dag - från sex månader till tolv månader: ett år!

Jag kommer ihåg när man förlängde provanställningstiden från en månad till tre månader i början av 90-talet. Det var ett ramaskri i fackföreningsrörelsen. Kunde arbetsgivaren inte efter en månad se om det var den här personen man skulle ha eller inte? Det blev tre månader. Vi tyckte att det var för länge. Nu har vi sex månader. Ska man verkligen behöva ha ett år på sig? Då är det tveksamt om man alls är kompetent att göra bedömningar vid anställningar.

Varför vill man då göra detta? Jo, man säger att man vill sänka trösklarna. Man vill sänka trösklarna på arbetsmarknaden.

Jag ber alla att tända den röda varningslampan varje gång ni hör en borgare säga "sänkta trösklar". Det är ett annat begrepp för att försämra för arbetstagare. Antingen vill man sänka lönerna eller så vill man sänka anställningstryggheten. Oftast är det bägge. Det är dessa sänkningar som menas. Trösklarna till ett anständigt arbetsliv med anständiga villkor och därmed ett gott liv blir däremot högre. Tro inget annat.

Det är inte den väg som vi socialdemokrater kommer att gå. Vi tror på starka rättigheter för människor på deras jobb. Vi vet att det skapar trygga människor. Vi vet också att starka och trygga människor gör en demokrati levande och ett land stabilt. Det är det samhället vi vill bygga.

Det är också därför vi nu på bara några veckor har lagt fram två propositioner som stärker anställningstryggheten och de anställdas ställning på arbetsmarknaden. Vi vill utveckla den svenska modellen. Vi vill inte sänka den. Det är jag stolt över.

Herr talman! Det finns 24 reservationer i betänkandet. Jag hade inte tänkt peka ut någon av dem specifikt, men nu har reservation 6 från Alliansen diskuterats en del. Jag har svårt att tolka den i dagsläget. Det var lite lättare att tolka den i samband med att vi behandlade betänkandet i utskottet, före den 8 mars.

Efter att det har kommit förslag på hur man ska kunna förändra i utstationeringsdirektivet för att stärka förutsättningarna för en rimlig arbetsmarknad för anställda här i landet har jag lite svårt att läsa den reservation som föreligger, där ni säger att regeringen inte ska lägga kraft på detta utan på annat. Menar Alliansen att regeringen i detta läge, när det har kommit ett förslag från kommissionen, ska sluta att bry sig om denna fråga? Eller vad menar ni egentligen? Vi kommer ju inte att gå tillbaka till hur det såg ut innan denna reservation förmodligen skrevs.

Jag skulle kunna läsa upp den, för den känns lite out of date.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna. Jag yrkar också bifall till en god påsk för oss alla som finns i kammaren.

(Applåder)

Herr talman! Jag har jobbat i över 20 år som personalkonsulent och följt ganska många personalärenden. När Helén Pettersson säger att den arbetsrätt vi har förhindrar all godtycklighet kan jag inte låta bli att ta replik.

Jag vet att facket ibland är inne och förhandlar, och många arbetstagare känner att det är väldigt godtyckligt vilka som får vara kvar i den förhandling facket har med arbetsgivaren. Man kan alltså inte säga att allt är frid och fröjd bara denna modell finns kvar.

Denna flexibilitet kan innebära att en del som inte är fackligt anslutna ibland inte kommer upp på listan över dem som facket prioriterar i en uppsägningssituation.

Man kan nog inte säga att Socialdemokraterna har hela svaret när det gäller att hindra godtyckligheten i förhandlingar med facket.

Arbetsmarknaden har hårdnat. Det är tuffare för arbetstagare, men det är även tuffare för arbetsgivare. Kan inte Helén Pettersson hålla med om det? Det är snabba ryck, det är en globaliserad värld och det är marknader som går jättefort upp och ned och hit och dit. Det kan hända saker väldigt snabbt.

Därför skulle jag gärna se att vi fick en modell där vi förhandlar på ett helt annat sätt och kom in i ett nytänkande kring LAS. Ser inte Helén Pettersson någon öppning för att se över LAS?

Herr talman! Svaret på frågan är att jag absolut skulle kunna tänka mig att se över lagen om anställningsskydd och skärpa den på flera punkter för att förstärka den anställdes rättigheter. I förändringen av samhällsklimatet och i den globaliserade världen är det tuffare för företagare, men det är också mycket tuffare för de anställda, för arbetstagarna. De förlorar makt i de förändringar som sker. Ofta är det svårt att bena upp vem som är ens arbetsgivare, och man är ganska utlämnad.

Det som kan vara ett recept för att kunna hantera det är att ha starka fackföreningsrörelser som är en balans i den ojämvikt som finns mellan företag och anställda.

Jag ser gärna över LAS men i ett annat syfte än vad Désirée Pethrus önskar.

Herr talman! Désirée Pethrus inledde med att det finns de som inte är nöjda efter uppsägningsförhandlingar. Så är det. Jag har varit med om det och varit föremål för förhandlingar där jag vet att inte alla i personalen var nöjda. Men det är nästan omöjligt att driva uppsägningsförhandlingar där folk blir nöjda.

Om vi inte hade denna typ av förhandlingar och man inte var tvungen att sätta sig ned med en företrädare för arbetstagarorganisationen, hur mycket skulle inte godtyckligheten öka då? Är det inte bra att vi har ett sätt och en regel som minskar möjligheten för godtycklighet? Eller tycker Désirée Pethrus och Kristdemokraterna att det vore bättre om arbetsgivaren bara bestämde detta själv?

Herr talman! Nej, det tror jag inte att det skulle vara. Vi har aldrig sagt att vi ska skrota hela LAS. Vi tycker att det måste finnas.

Det jag försökte säga när jag talade om flexicurity är att vi behöver trygghet för den anställde men också för arbetstagaren. Har vi inga arbetsgivare som vill anställa har vi heller inga arbeten att fördela. Det tror jag att vi båda är väl medvetna om.

Helén Pettersson angrep Alliansen för att vi vill ha längre provanställning i vissa fall. Men nystartsjobb, instegsjobb och så vidare är ju undantagna från lagen om anställningsskydd. Det accepterar Socialdemokraterna, så ni inser ju att det behövs ibland, eller hur?

Socialdemokraterna har accepterat tidsbegränsade anställningar och står bakom det. Ni skriver så här i era egna texter: "Utskottet vill poängtera att tidsbegränsade anställningar kan vara en bra väg in på arbetsmarknaden och ett första steg till en fast anställning. Inte minst kan sådana anställningsformer ha en viktig roll att fylla när det gäller att nå grupper som har svårt att etablera sig på arbetsmarknaden. Det är viktigt att det finns en flexibilitet på arbetsmarknaden och i det arbetsrättsliga regelverket."

Socialdemokraterna säger alltså själva att det behövs en flexibilitet.

När Helén Pettersson svarar gäller detta bara för arbetstagaren, men jag menar att vi måste balansera mellan både arbetstagare och arbetsgivare. Här behöver vi en förändring för att hitta en konsensus framåt till en ny arbetsrätt. Jag har inga konkreta förslag här och nu, men jag tror att vi skulle behöva se över hela lagen om anställningsskydd.

Det blir lite Kejsarens nya kläder när Socialdemokraterna säger att allt handlar om skydd för dem, för det finns många undantag i deras eget regelverk. Det var det jag ville gå upp och kommentera.

Herr talman! Det är klart att det inte är optimalt. Det var precis det jag försökte säga i mitt förra inlägg. Jag skulle vilja se över och stärka många delar av anställningstryggheten där jag tycker att det finns brister för de anställda.

Jag tycker inte att vi har en balans på arbetsmarknaden i dag. Vi har inte två jämbördiga parter. Arbetsgivarna, framför allt storföretagen, har ett stort övertag över de anställda - mycket beroende på en del av de anställningsformer som finns i dag och som jag tycker att man ska se över om de ska finnas kvar i samma utsträckning.

Tidsbegränsade anställningar har jag ingenting emot. Jag tycker att det är viktigt att vi kan ha tidsbegränsade anställningar såsom vikariat och annat när så krävs.

I dag har vi även allmän visstid, som är en anställningsform som har missbrukats och som missbrukas i vissa fall. Jag är tveksam när det gäller hur den ska se ut i framtiden. Tyvärr tror jag inte att vi kan göra så mycket åt den med de majoriteter vi har i Sveriges riksdag i dag, men jag tycker att vi på sikt ska se över huruvida denna anställningsform, som är så lös, ska finnas kvar.

Jag tycker faktiskt inte att det finns någon anledning att ha ettåriga provanställningar. Jag tycker heller inte att provanställningar går att jämföra med till exempel instegsjobb. Instegsjobben handlar om en ganska liten grupp jämfört med provjobben, som handlar om alla anställda som kommer till ett arbete på arbetsmarknaden. Där kan jag inte alls se varför man ska behöva ha ett år på sig för att se om personen verkligen är den som bör ha jobbet eller inte. Jag tycker att man måste kunna se det redan efter sex månader.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 6 april.)