Interpellationssvar - 2016-03-22

Herr talman! Karin Rågsjö har frågat mig vilka åtgärder jag anser att det behövs för att säkerställa äldres behov av äldreboenden, hur jag tänker säkerställa att kommunernas bedömning av socialtjänstlagen blir mer likställd över landet samt vilka åtgärder jag vill vidta för att minska effekter på jämställdheten, till följd av anhörigas insatser vid brist på boenden.

Jag har nyligen svarat på liknande interpellationer som också gällt tillgången på plats för äldre i särskilt boende, och jag kommer därför att till viss del upprepa det som jag svarade då.

Äldrepolitiken ska skapa förutsättningar för jämlikhet, delaktighet och trygghet och stimulera att äldre kvinnor och män kan leva ett aktivt och gott liv efter arbetslivets slut. För att kunna göra det är tillgången till ändamålsenliga bostäder för äldre en viktig fråga. I syfte att öka antalet bostäder för äldre har regeringen i budgetpropositionen för 2016, med stöd av Vänsterpartiet, aviserat att det ska införas ett nytt investeringsstöd. Stödet ska stimulera ombyggnation och nybyggnation av särskilt boende samt hyresbostäder på den ordinarie bostadsmarknaden som riktar sig till personer över 65 år. Stödet ska också lämnas för att främja kvarboende för äldre personer genom mindre anpassningar av gemensamma utrymmen i det befintliga bostadsbeståndet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Investeringsstödet uppgår till 150 miljoner kronor 2016. Stödet beräknas därefter successivt byggas ut till 300 miljoner kronor 2017 för att sedan permanentas på 400 miljoner kronor från och med 2018. Förslaget om ett nytt investeringsstöd bereds för närvarande på Socialdepartementet.

Regeringen har dessutom gett en särskild utredare i uppdrag att ta fram förslag till en nationell kvalitetsplan för äldreomsorgen. Utredaren ska bland annat analysera om det finns behov av en ny boendeform där äldre personer som inte behöver omfattande vård och omsorg dygnet runt ändå kan få tillgång till trygghet och social gemenskap. Utredaren ska i detta sammanhang överväga om kommunerna bör ges ökade möjligheter att lämna stöd till äldre personer som inte bedöms behöva särskilt boende med dygnetruntomsorg eller om boendebegreppet i socialtjänstlagen bör utvecklas.

Utredaren ska vidare rapportera inom delområdet högre kvalitet och effektivitet. Såväl de äldre som deras anhöriga ska känna sig trygga med att omsorgen är god. De äldre ska så långt som möjligt själva välja när och hur stöd och service ges. Utredaren ska redovisa sina förslag senast den 31 mars 2017.

Karin Rågsjö frågar hur jag vill minska effekter på jämställdheten, eller ojämställdheten, till följd av anhörigas insatser vid brist på boenden. Regeringen beräknar att avsätta 2 miljarder kronor per år 2016-2018 för att öka bemanningen i äldreomsorgen - även detta i samarbete med Vänsterpartiet. Rätt bemanning är en viktig faktor både för att öka tryggheten för dem som behöver insatserna och deras anhöriga och för att främja en god arbetsmiljö för dem som arbetar inom äldreomsorgen. Det är en viktig jämställdhetsfråga eftersom majoriteten bland dem som behöver äldreomsorg och bland dem som arbetar inom äldreomsorgen är kvinnor.

Äldre får ofta betydande hjälp från sina barn eller andra närstående. Det finns inga stora skillnader mellan kvinnors och mäns omsorgsgivande när det gäller tid, enligt en rapport från Socialstyrelsen 2012. Det är lika vanligt att kvinnor och män minskar sin arbetstid eller slutar arbeta på grund av omsorg om föräldrarna, enligt en färsk avhandling om anhörigomsorg från Petra Ulmanen. I avhandlingen framgår att det är vanligare att omsorgsgivandet ger negativa konsekvenser för döttrarnas välbefinnande och arbetssituation än för sönernas.

Vård och omsorg av äldre kvinnor och män utgör en central del av välfärdspolitiken och berör många människor. Därför kommer jag även i fortsättningen att hålla stort fokus på frågan.

Herr talman! Tack, Åsa Regnér, för svaret! Frågan om äldres möjligheter att få flytta hemifrån har diskuterats länge, inte bara i år utan i ett decennium. Äldres möjligheter att flytta har verkligen minimerats. Det kostar på för oroliga äldre, som nu får gilla läget när ångesten kommer krypande, och det kostar på för anhöriga. Otrygga äldre innebär också otrygga anhöriga.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Statsrådet tog i sitt svar upp det nya investeringsstödet som har förhandlats fram tillsammans med Vänsterpartiet. Det riktar sig till att främja kvarboende för personer över 75 år. Det är jättebra att vi har lyckats få fram detta stöd. Det är mer än vad den borgerliga regeringen lyckades med under sina åtta år.

Det handlar inte bara om lägenheter, utan det handlar om att biståndsbedömningen ser olika ut runt om i landet. Det blir allt svårare att få plats i vård och omsorg. Låt oss titta på perioden från 2002 till 2011. Det har försvunnit 20 000 platser. Det är en astronomisk siffra. Andelen personer över 65 år i särskilt boende har minskat från 7,5 procent till 5,2 procent. Det ansvaret ligger mycket på den förra regeringen och även på regeringen dessförinnan, men nu ska vi titta framåt.

Samtidigt ser vi att fler äldre får omfattande hemtjänstinsatser. Det kan också vara jobbigt för den äldre att ha tio personer springande i lägenheten fram och tillbaka. Så ser det ut i stora delar av landet - tyvärr.

Socialstyrelsen har tittat på dessa frågor och skrivit en rapport, Vård och omsorg om äldre (2015), och där framgår att möjligheterna för äldre att bo i särskilt boende har begränsats under de senaste fem åren. Ansvaret är egentligen inte Åsa Regnérs, utan vi måste prata om framtidens äldreomsorg. Olika typer av boenden måste skapas.

Det är bra att det har tillsatts en utredning som ska titta på och analysera vilka typer av boendeformer som finns och som ska finnas i framtiden. 80åringarna ser olika ut. En del klarar sig med lite lätta inslag av trygghet - om jag får uttrycka mig så - medan andra har stora vårdbehov.

Ett åttiotal kommuner uppger att de har brist på boenden i förhållande till antalet äldre. Det är många kommuner. Vi står inför stora problem, eller utmaningar som vi säger på politikerspråk. Jag behöver fler svar från Åsa Regnér.

Herr talman! Tack, Karin Rågsjö, för ditt engagemang i frågan. Det här är utan tvivel en viktig fråga nu och för framtiden.

SVT gjorde nyligen en intressant granskning. Under granskningen tog man upp frågan att den egentligen fina kvarboendeprincipen ibland har blivit ett fängelse för vissa individer som hellre vill flytta någonstans men att erbjudandena inte finns. Precis som Karin Rågsjö säger har under de senaste tio åren en alldeles för stor del av platserna försvunnit snarare än att nya har skapats.

En annan intressant sak som stannade kvar hos mig - vi känner till det sedan tidigare, men det kom fram i granskningen - var att resursstarka individer eller äldre kvinnor och män med resursstarka talföra släktningar som är väl pålästa eller har statusjobb föreföll ha lättare att få rättigheter tillgodosedda för sig själva eller för den anhöriga de pratar för. Så ska det inte vara. Själva grejen med välfärdssamhället är att det ska finnas en solidarisk modell där rättigheterna ska uppfyllas och behoven tillgodoses vem man än är. Det är vad vi i stor utsträckning försöker bygga upp tillsammans med Vänsterpartiet, vilket jag är glad över.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Investeringsstödet har nyss införts, och vi måste se hur det faktiskt verkar. Jag är beredd att verkligen föra aktiva samtal eftersom det utan tvivel är fråga om kvalitet.

Jag gör själv en äldreresa genom Sverige, det vill säga jag besöker tio orter på ett systematiskt sätt. Det är orter som representerar olika utmaningar och många gånger ger fina exempel på hur man kan arbeta med äldreomsorg. Där kommer ofta frågan upp om att bedömningarna är olika i olika kommuner. Det kan också vara så inom ett län eller en region.

Utredningen om kvalitet i äldreomsorgen har till uppgift att titta på dessa frågor. Jag har själv besökt Linköping, där det finns ett exempel på att man förenklat biståndsmodellen. Det är oklart om den modellen fungerar i förhållande till socialtjänstlagen. Utredningen om kvalitet i äldreomsorgen tittar över exemplen, men regeringen avser också att se över socialtjänstlagen längre fram. Direktiven är inte klara än, men det faktum att man upplever att det finns orättvisor är alarmerande. Det håller jag verkligen med om.

Karin Rågsjös fråga handlar om hur man ska leva sitt liv och över huvud taget få bäst stöd. En stor fråga som har kommit fram när jag har rest runt och talat med personal och äldre är ensamhet. Det handlar om existentiella frågor. Kroppen kanske inte fungerar som förut, men man har fortfarande behov av vänskap, närhet, humor, roliga samtal, att ta del av nyheter och så vidare. Det har naturligtvis att göra med var man bor, om man kan komma ut och så vidare. Det är en fråga som utredningen tittar på. Det är inte helt klart hur vi politiker kan stödja, men vi kan åtminstone skapa så goda villkor som möjligt runt omkring. Det handlar om att vara människa. Vi vet också att vi lever allt längre.

Herr talman! Det är precis som statsrådet säger - i dag fordras det nästan att man som äldre har en torped vid sin sida. Då menar jag inte bokstavligt utan en anhörig som fixar livet för en. Det är ganska orättfärdigt mot de äldre som inte har det, för de hamnar definitivt i bakvattnet.

Socialtjänstlagen, som skrevs på 70-talet, är tydlig med att äldre ska få leva ett värdigt liv och ha ett välbefinnande och att kommunerna ska inrätta särskilda boendeformer för detta.

Det ser som sagt olika ut i landet och i de olika regionerna. När det exempelvis inte finns äldreboenden utan folk, kvinnor och män, som är väldigt sjuka bor hemma innebär det att de belastar sjukvården på ett helt annat sätt. Man behöver bara gå in på en akutavdelning här i Stockholm för att förstå att det finns något slags systemfel. Där ligger väldigt många äldre människor med djup ångest som kanske inte är supersjuka men behöver hjälp och vård på olika sätt. Det behövs någon sorts nationell omvärdering av äldres behov, tycker jag, och av andra typer av boende än att de ska tvingas bo kvar hemma.

Nu är en del saker så att säga satta i sjön, och det är vi glada för eftersom det här är en fråga som tickar på. Exempelvis skulle oro och otrygghet kunna bedömas som grund för att få flytta hemifrån. I nuläget är det i stället en demensdiagnos eller att man är väldigt sjuk som krävs för att få en plats. Det finns olika utredningar som visar att man kanske bara bor ett antal månader på ett äldreboende innan man dör eftersom man är så skruttig när man väl får flytta. Då har det i stället blivit något slags terminalboende.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

En bra äldreomsorg är som sagt inte bara en välfärdsfråga. Det är också en jämställdhetsfråga; det är jag helt övertygad om. Kvinnor är överrepresenterade när det gäller både personal och anhöriga, och i äldre par är det oftast kvinnorna som överlever sina män och som ibland också är vårdare av sina män. Det är inte helt ovanligt. När kvinnor har ganska låg inkomst i jämförelse med män blir det också så att om de går ned i tid för hjälpa exempelvis sina föräldrar kommer det direkt att märkas på pensionsbeskdet. Det här är som sagt ett gigantiskt samhällsproblem.

I dag kan du om du är äldre och har god ekonomi köpa helt andra tjänster. Du kan till och med köpa dig ett boende. Så ser det ut. Då blir det en klassfråga - det blir de som har sämst ekonomi som får stanna kvar hemma medan de andra kan leva något bättre med sin goda ekonomi som säkerhet. Så ska det inte vara i ett samhälle där alla betalar skatt. Vi i Vänsterpartiet menar att det måste till någon typ av lagändring. Nu ska också socialtjänstlagen ses över.

Det ser också väldigt olika ut i regionerna. Även i Stockholm med sina 14 stadsdelar ser det olika ut. Det handlar om vilken biståndsbedömare man möter, vilken ekonomi man har och så vidare. Även om det ser bättre ut i Stockholm nu än på åtta år är det ändå lite kasinoartat, och så ska det inte heller vara.

Jag bara undrar: Hur tänker statsrådet säkerställa att kommunernas bedömning av socialtjänstlagen blir mer likställd över landet?

Herr talman! Tack, ledamoten! Som jag sa: Både när vi tittar på öppna jämförelser, som är ett sätt att mäta självupplevelse av kvalitet i äldreomsorgen, och när jag och andra reser genom Sverige för att titta på exempel på äldreomsorg ser vi många bra exempel även på äldreboenden. Jag tycker att det är viktigt att säga det, för det är ofta resultatet av stort engagemang - det kan vara professionellt engagemang, men ändå - från duktiga kvinnor och män, allra oftast kvinnor, som arbetar i den här sektorn och försöker göra sitt bästa, och i många fall från trots allt framsynta politiker. Jag tycker att det är viktigt att slå fast.

Jag håller med om att det finns för mycket godtycklighet och svårigheter för äldre att hävda sin rätt. Jag är själv anhörig och känner väl till hur det är. När man är drabbad av till exempel en demenssjukdom måste man ha någon som företräder en. Då är man väldigt utlämnad, och då vill det samhälle jag - och Karin Rågsjö, tror jag - står för verkligen vara där och stå vid den personens sida.

Vi har ett läge vi vill förändra. Vi vill ha bättre tillgång till bostäder, och därför har vi investeringsstödet. Men jag är också glad över bemanningssatsningen som vi gemensamt har arbetat fram. När jag reser och när jag har kontakt med parter, SKL och så vidare, ser jag exempel på att det är en efterlängtad satsning. De här medlen har betalats ut ganska omgående. Det ska följas upp, men det jag hör är ändå att man verkligen använder medlen som det var tänkt - man fyller ut ofrivilliga deltider till heltider, man kan lägga scheman som är bättre för både personal och de äldre och man kan vara mer hos de äldre som bor kvar. Det bästa är ju om man som äldre får en bra hemtjänst eller stöd på äldreboende för att man vill vara just där, men även om man väntar på att komma in på äldreboende är det viktigt att det finns bra hemtjänst och bra personal omkring en.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jämställdhetsfrågan är verkligen stor. Jag brukar tänka att det är tur att jag är feminist sedan så himla många år, för är man det inte redan behöver man bli det när man blir pensionär eftersom orättvisorna är så stora.

Jag är därför glad att Pensionsgruppen har tagit initiativ till ett jämställdhetsprojekt för att titta på vad man kan göra här och nu, men som vi vet handlar det här om systematiska jämställdhetsorättvisor livet igenom.

Dessvärre är det fortfarande så för kvinnor i äldreomsorgen, som är ett exempel på en kvinnodominerad sektor på arbetsmarknaden, att arbetstider och andra villkor ofta gör att deras inkomster blir väldigt låga. När man själv går i pension kan man inte alltid ens välja vilket äldreboende man vill till trots att man är biståndsbedömd. Något kan man säkert välja, men kanske inte det man helst vill till.

Det här är också en fråga som vi verkligen måste hålla ögonen på. Det gäller mig, och det gäller mina kollegor i regeringen. Vi behöver jobba tillsammans i regeringen. Jag vill påstå att vi gör det, vi som har närmast ansvar för det här - det är arbetsmarknadsministern, socialförsäkringsministern, bostadsministern och jag - och att vi försöker förbättra detta tillsammans.

Herr talman och statsrådet! Det här är verkligen en välfärdsfråga, och det är klart att det gör skillnad om man satsar på välfärden så som vi och regeringen har gjort med våra förslag. Vi hoppas på mer till just välfärden.

Det är också en fråga för exempelvis dementa. Det är ett ökande antal personer i Sverige - om 15 år beräknas 250 000 ha en demenssjukdom. Det finns en väldig oro hos dem att inte heller de ska få plats i olika typer av boenden.

Det är verkligen en fråga om värdighet att ha tillgång till olika boenden i stället för att vara hemma med massor av människor som kommer och går. Man kan exempelvis ha 5-6 timmars hemtjänst per dygn. Det blir väldigt jobbigt med människor som springer ut och in.

Det är som jag sa tidigare: Vi kan inte ha ett system där förutsättningen är att man har mycket pengar på banken eller anhöriga som talar för en, utan vi måste ha någon sorts jämlik äldreomsorg. Det är oerhört viktigt. Många är ensamma i dag, eller så har man ganska genomfrusna kontakter med sina anhöriga. Så kan det också vara i livet.

Det här är verkligen en framtidsfråga. Jag tror att det handlar om att både bygga olika typer av lägenheter och skanna av vad det behövs för typer av boenden. Det är inte bara servicebostäder eller trygghetsboenden som behövs. Man måste vara lite mer kreativ.

Man måste också satsa på välfärden. Det är klart att det är väldig skillnad mellan att satsa pengar på välfärden och att satsa på skattesänkningar för 140 miljarder, som den förra regeringen gjorde. Det är dags för en mer jämlik äldreomsorg, helt enkelt, och då behövs det mer pengar till välfärden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Tack, Karin Rågsjö, för debatten! Det här är verkligen en viktig fråga.

Något vi inte har nämnt men som är självklart är att kommunerna själva har huvudansvaret för äldreomsorgen och dess genomförande. Från nationell nivå behöver vi dock stödja där det behövs, och här finns det flera områden där alla aktörer behöver arbeta tillsammans.

Jag ser fram emot att se uppföljningen av bemanningssatsningen. Det är en historiskt stor satsning, och det är viktigt att se hur den har fungerat. Det jag hör är positivt, men vi måste lära oss mer.

Utredningen om kvalitet i äldreomsorgen har ett tydligt uppdrag att föra en dialog med politiska partier och förstås andra företrädare. Men i och med att utredningens arbete fortskrider ser jag att vi har en arena för att prata om de här frågorna - utöver att vi måste få igång byggandet, bland annat genom investeringsstödet.

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Boriana Åberg har frågat mig vad jag avser att göra för att tillse att asylsökande barns rättigheter respekteras även om de är gifta. Boriana Åberg har också frågat mig vad jag avser att göra för att tillse att socialtjänsten ges de direktiv som behövs för att minderåriga flickor inte ska behandlas som vuxna kvinnor.

Barn ska vara barn. Flickor ska inte leva som vuxna kvinnor. Varje flicka och pojke har rätt till sin barndom och ungdom. Barn ska utvecklas, gå i skolan och leva i frihet från vuxenlivets ansvar. Barndomen har både ett värde i sig själv och är en förberedelse för vuxenlivet, och den är därför en förutsättning för att bli en fri och självständig ung kvinna med drömmar och önskningar om den egna framtiden.

Inledningsvis vill jag framhålla att ensamkommande barn har samma rättigheter som övriga barn i Sverige enligt FN:s konvention om barnets rättigheter. FN:s kommitté för barnets rättigheter ser ensamkommande barn som en särskilt utsatt grupp som inte alltid får sina rättigheter tillgodosedda. Lika viktigt är det att man själv känner till sina egna rättigheter. Det är en utmaning för Sverige och övriga länder i Europa att under den exceptionella situation som nu råder säkerställa dessa barns mänskliga rättigheter.

Barnäktenskap är ett sätt att kontrollera flickor och kvinnor. När en flicka gifts bort berövas hon sin självständighet och blir en mans egendom. Sverige kan inte förbjuda barnäktenskap i andra länder, men vi kan verka för att andra länder förbjuder barnäktenskap. För de flickor som befinner sig i Sverige ska vi säkerställa att de får det skydd och stöd som de behöver och har rätt till.

Asylsökande flickor och pojkar som kommer till Sverige utan sina föräldrar och är gifta ska betraktas som ensamkommande barn i vårt mottagningssystem. Det innebär att gifta flickor ska tas om hand på samma sätt som alla övriga ensamkommande barn. Det är socialtjänstens uppgift att utreda och bedöma vad flickan har för behov av insatser enligt socialtjänstlagen. Den omständigheten att en flicka är gift är ofta ett skäl för socialtjänsten att särskilt uppmärksamma flickans situation och behov av stöd. När socialtjänsten tar ställning till var det är mest lämpligt att flickan placeras måste alltid en individuell bedömning göras. Det är viktigt att komma ihåg att omständigheterna kan se olika ut, och det går därför inte att uttala sig generellt om vad som är en lämplig placering. En bedömning måste göras i varje enskilt fall, och i socialtjänstens bedömning ska alltid barnets bästa särskilt beaktas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Asylsökande barns rättigheter ska givetvis respekteras oavsett familjeförhållanden. Barnets bästa enligt barnkonventionen ska vara ledstjärna och avgörande för vilken placeringsform som är lämplig för varje flicka. I den bedömningen ingår att lyssna på barnet. Socialtjänstens ansvar för barnen påverkas inte av huruvida ett äktenskap erkänns eller inte i Sverige - det är alltjämt detsamma. Jag och övriga i regeringen förutsätter att svensk lag följs och har fullt förtroende för de instanser som ska utöva tillsyn över tillämpningen av vår lagstiftning.

När det gäller frågan om behovet av direktiv för att minderåriga flickor inte ska behandlas som vuxna kvinnor är jag mycket angelägen om att alla socialsekreterare har rätt förutsättningar för att kunna utföra sitt viktiga arbete. Socialstyrelsen publicerade i mitten av februari ett förtydligande av stödet för socialtjänsten avseende ensamkommande barn som är gifta, i form av frågor och svar på myndighetens webbplats. Tillsammans med övriga frågor och svar om ensamkommande barn är de ett komplement till vägledningen Socialtjänstens arbete med ensamkommande barn och ungdomar. Socialstyrelsen har också på regeringens uppdrag inrättat en svarsfunktion för frågor som har koppling till flyktingsituationen för att stödja socialtjänsten i arbetet.

Regeringen har vidtagit en rad viktiga åtgärder för att stödja kommunerna med anledning av flyktingsituationen. Exempel på dessa åtgärder är att ersättningarna till kommunerna för mottagande av nyanlända höjdes den 1 januari 2016, ett extra tillskott på 9,8 miljarder kronor i höstas till kommuner och landsting för att hantera flyktingsituationen samt satsningen på bemanning och kompetens inom den sociala barn- och ungdomsvården om 250 miljoner kronor årligen under 2016-2019. Regeringen gav vidare i januari 2016 Socialstyrelsen i uppdrag att revidera den nämnda vägledningen till socialtjänsten i arbetet med ensamkommande barn och unga.

För mig som barn- och jämställdhetsminister i en feministisk regering är det helt grundläggande att genomgående stå på flickors och kvinnors sida. Socialtjänsten behöver ha ett tydligt jämställdhetsperspektiv i sitt arbete med de ensamkommande barnen. Vi har en chans att ge de flickor som nu kommit till vårt land ett nytt liv, och vi ska inte svika dem. Regeringen tar arbetet mot barnäktenskap på största allvar. De lagändringar som gjordes 2014 för att stärka skyddet mot barnäktenskap och tvångsäktenskap kommer att utvärderas. Jag och övriga i regeringen kommer att följa utvecklingen noga, och vi är, som jag nämnt tidigare i debatten om barnäktenskap, beredda att vid behov överväga ytterligare åtgärder.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag vill tacka ministern för svaret.

Att minderåriga flickor gifts bort mot sin vilja är tyvärr vanligt i många länder. Uråldriga traditioner förvandlar flickor till en handelsvara som kan byta ägare. Flickorna berövas allt - trygghet, barndom, möjlighet till utbildning, utveckling, självständighet: Allt!

Dessvärre har Sverige inte varit förskonat från tvångsäktenskap där minderåriga har blivit bortgifta med någon som familjen har valt utan att myndigheterna har agerat. För inte så lång tid sedan gavs det dispens för giftermål av barn som fyllt 15 år, av kulturella skäl. Först i juli 2014 trädde lagen om stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap i kraft. Huruvida den fyller sitt syfte är en annan fråga som jag avser att återkomma till.

När jag skrev min initiala fråga, som föranledde denna interpellation, hade det uppdagats att i fem av de sex kommuner som tog emot flest ensamkommande barn placerades gifta, minderåriga flickor tillsammans med sina så kallade makar - trots Sveriges hållning mot barnäktenskap, trots lagstiftningen och trots FN:s barnkonvention åsidosattes dessa barns rätt att vara just barn.

Ministern skriver i sitt svar att "för de flickor som befinner sig i Sverige ska vi säkerställa att de får det skydd och stöd som de behöver och har rätt till." Men ministern skriver också: "När socialtjänsten tar ställning till var det är mest lämpligt att flickan placeras måste alltid en individuell bedömning göras." En så kallad individuell bedömning betyder att vi bortser från principen om allas likhet inför lagen. Den öppnar möjligheten för en pressad socialtjänst att bedöma att den minderåriga flickan ska placeras med sin vuxne make, vilket också har skett stor utsträckning, bland annat i Malmö.

Kan ministern föreställa sig ett scenario där en minderårig föräldralös svensk flicka placeras hos en äldre, vuxen pojkvän? Varför ska vi acceptera detta när det gäller en flyktingflicka? Vi har en lag som förbjuder barnäktenskap, och den lagen gäller alla barn, oavsett om de heter Stina eller Zainab, oavsett om de är födda i Sverige eller söker skydd här. Att låta barn som har fyllt 15 år bo tillsammans med vuxna makar är att legitimera barnäktenskap, om än indirekt. Jag tycker att det är fel.

Herr talman! Detta är en stor och mycket angelägen fråga. Jag talade väldigt tydligt om att jag tycker att barn ska vara barn. Flickor ska vara flickor alldeles oavsett omständigheterna när de kom. Att socialtjänsten ska göra individuella bedömningar är hela utgångspunkten i socialtjänstlagen. Det är just därför som kommunerna omhändertar de ensamkommande barnen, så att de kan få en individuell bedömning av socialtjänsten utifrån sina behov, enligt socialtjänstlagen. I detta arbete ska förstås svensk lag beaktas och efterföljas.

Att de här flickorna ska kunna få en ny chans i Sverige till ett liv som utgår från deras behov tycker jag är otroligt viktigt. Det pågår också ett arbete vid Östergötlands länsstyrelse om hedersrelaterat våld, och de har avrapporterat särskilda uppdrag runt det. De har fått ganska mycket frågor från socialtjänster om hur man ska hantera detta. Nu får de inte riktigt lika många frågor längre. Såvitt jag förstår tror man sig ha hittat rutiner för att helt enkelt kunna stödja flickorna på bästa sätt, det vill säga betrakta dem som andra ensamkommande barn.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag kom ganska nyligen från FN:s stora möte i New York om kvinnors och flickors rättigheter med Commission on the Status of Women, kvinnokommissionen. Frågan om migration och jämställdhet var av naturliga skäl väldigt stor där. Sverige ordnade ett seminarium på temat, och där kom frågan om barnäktenskap upp. Den speciella rapportören för våld mot kvinnor, Zainab Bangura, kallar barnäktenskap för negative coping strategy. Andra vuxna, kanske föräldrar och så vidare, tror att de skyddar en flicka genom att gifta bort henne - då är hon åtminstone bara den mannens egendom. Zainab Bangura befarar att barnäktenskapen därför ökar.

Vi måste i Sverige vara väldigt noga med och duktiga på att stödja flickorna och inte svika dem, som jag sa i mitt svar. Men vi måste också tillsammans i de nätverk vi har och med de kontakter vi har, till exempel de partier som Boriana Åberg pratar med i Europaparlamentet, stödja insatser för jämställdhet, flickors rättigheter och sexuella och reproduktiva rättigheter och hälsa.

Problemet med barnäktenskap är att man inte bara vill kontrollera flickor och kvinnor, utan också deras sexualitet. Man tycker att man har rätt till det från föräldrars och mäns sida. Vi måste hjälpas åt att bryta detta i Sverige och i världen genom de insatser vi gör. Hade vi gjort mer sedan Kairokonferensen 1994 och Pekingkonferensen 1995 för att stödja och genomföra det världen kom överens om angående sexuella och reproduktiva rättigheter och hälsa vill jag hävda att färre flickor hade behövt giftas bort. De hade kunnat värja sig mer, haft större utrymme och varit i skolan mer. Färre föräldrar hade sett det här som den enda lösningen eller till och med en bra lösning, och färre män hade gått med på att gifta sig med flickor.

Det är dock inte för sent, men vi måste se hela sammanhanget. Jag från min sida tänker jobba med de myndigheter och aktörer som jag har relationer till och ansvar för i Sverige, men också se på hela den globala kedjan. Det här är en jättefråga, och många flickor används i pågående konflikter genom att barnäktenskap är så vanliga.

Herr talman! Det är glädjande att ministern är så tydlig angående barnäktenskapen, och jag välkomnar det arbete ministern gör internationellt för att förhindra denna hemska företeelse, som berövar många människor deras barn och även tar många liv.

Jag vill ändå förflytta fokus till Sverige igen. Det handlar om de individuella bedömningarna. Jag vill gärna upplysa ministern om att de individuella bedömningarna innebär att man indirekt erkänner barnäktenskap i vissa fall. Hon har säkert hört detta från barnombudsmannen och Juno Blom. Förutom det är dessa bedömningar förknippade med en del praktiska svårigheter, som jag vill belysa.

Jag vågar påstå att socialtjänstens möjlighet att göra rättvisa bedömningar i fall som berör barnäktenskap är begränsade. Först och främst saknas det erfarenhet. Under lång tid har problemet med barnäktenskap i Sverige förtigits, bland annat av rädsla för att bli anklagad för främlingsfientlighet. Årligen ringer hundratals barn, pojkar som flickor, till frivilligorganisationers hjälptelefoner och berättar att de riskerar att bli bortgifta. Ändå är det bara 19 fall som har gått till åklagare, och inget åtal har väckts sedan lagen om skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap infördes för två år sedan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Om socialtjänsten saknar kunskap att hjälpa barn som är födda i Sverige, talar svenska och vet hur samhället fungerar, hur ska de då kunna hjälpa flyktingflickorna? Dessa flickor flyr från krig, är traumatiserade och har ingen bra erfarenhet av myndigheterna i sina länder. Kan vi verkligen förvänta oss att de ska öppna sig inför en socialsekreterare och svara på frågan om de känner sig trygga med sina vuxna män?

Dessa flickor vet vad de har men inte vad de kan få. De kommer från kulturer där kvinnorna är mycket mindre jämställda, där det behövs en far, en bror eller en make för att de ska kunna klara sig i livet och där det inte ens är tillåtet att reflektera över att de är enskilda individer. Kan vi verkligen förvänta oss att dessa flickor ska våga berätta för socialsekreteraren om sina önskningar och drömmar? Dessutom brukar dessa samtal ske via tolk, och det upplevs också som en säkerhetsrisk från flickornas sida. Det måste vi ta i beaktande. Man misstror tolkens tystnadsplikt. Hedersnormerna är också väldigt starka i dessa fall.

Höstens flyktingkris har varit en mycket hård prövning för kommunernas socialtjänster. Socialsekreterare gick på knäna, utbildad personal saknades och saknas fortfarande, ensamkommande barn försvann från boendena och så vidare. Det finns stora brister när det gäller familjehem. Barn har placerats hos brottslingar och blivit misshandlade och utnyttjade. Flyktingkrisen är långt ifrån över. Därför måste vi vara förberedda på att möta dem som är mest skyddslösa, nämligen barnen, och särskilt de barn som har fått axla vuxet ansvar.

Herr talman! Jag tackar Boriana Åberg för hennes engagemang i frågan, som verkligen är viktig.

Som jag sa dyker inte de här flickorna bara upp, utan det finns en lång historia av förtryck och långa kedjor av nedvärderande av kvinnor. Vi måste arbeta tillsammans även med det. Beskrivningarna blir ibland annars helt oförståeliga och obegripliga.

Socialtjänsten har som myndighet samma uppdrag som alla andra att jobba med jämställdhetsfrågor - mot ojämställdhet, fördomar och stereotyper och för jämställdhet. Socialtjänsten ska kunna hjälpa dem den möter med deras individuella behov.

Socialtjänsten är under stark press. Det är alldeles riktigt. Därför har regeringen vidtagit en mängd åtgärder. Vi har bland annat genom överenskommelser med oppositionen avsatt 8 miljarder till kommunerna för flyktingmottagande. Vi har från regeringens sida avsatt 1 miljard till den sociala barn- och ungdomsvården. Vi har också vidtagit en rad stärkande åtgärder för att komma till rätta med de brister man fått syn på under flyktingkrisen, något som människor som arbetar i socialtjänsten jobbar väldigt hårt med. Tyvärr överlämnade din regering, Boriana Åberg, en socialtjänst i väldigt stark kris, vilket är väl belagt. Därför blev också de här problemen ännu större.

När det gäller flickornas rättigheter är jag helt övertygad om att ankomsten till Sverige måste innebära en nystart och en möjlighet för dem precis som för alla andra. De ska bli sedda utifrån de behov de har. De ska bli erbjudna samma utbildningsmöjligheter och stöd som alla andra.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Regeringen har nyligen tagit emot ett förslag om att barnkonventionen ska bli lag i Sverige. Det kommer vi att arbeta med. Vi beställde ett sådant underlag i stället för det som din regering hade beställt; då handlade det om huruvida barnkonventionen ska bli lag i Sverige. Vi vill att den ska bli det, och jag ser fram emot remissinstansernas synpunkter på detta. Ett område som utredaren har tittat på är just barn i migration, hur deras rättigheter ser ut och hur de kan stärkas.

Lagstiftningen runt barnäktenskap i Sverige ska ses över. Jag håller med om att det här är oroande. Ytterligare ett område som vi måste jobba med är frågor som handlar om jämställdhet och prevention av våld mot kvinnor i hela samhället. Det behövs åtgärder som särskilt riktas till män och pojkar i hela samhället.

Vi förstärker också det arbete vi har påbörjat med att bygga ett program för prevention med en modul som handlar om att nå nyanlända män och pojkar och också ensamkommande barn med budskap om jämställdhet och kunskap om respekt och hur man förebygger våld mot kvinnor.

Allt detta tillsammans behöver man göra för att kunna möta flickorna på ett bra sätt. Socialtjänsten har utan tvekan en mycket viktig roll här. Den har också i uppdrag att ställa frågor om våld. Deras profession ska vara att kunna se den enskilda flickan eller pojken som står där.

Jag hoppas att de resurser vi gemensamt har avsatt och de pengar som regeringen har avsatt till den sociala barn- och ungdomsvården nu ger större möjligheter att göra utredningarna mer i lugn och ro även om läget fortsatt är väldigt utsatt i socialtjänsten.

Herr talman! Det var alliansregeringen som tog tag i hedersproblematiken på riktigt. Vi har inte något att skämmas för, tvärtom. Lagen kom 2014 när alliansregeringen hade regeringsmakten.

De 8 miljarder som den nuvarande regeringen avsätter för att täcka kostnaderna för den uppkomna flyktingsituationen är inte tillräckligt. Enbart de skånska kommunerna har fordringar på 1 miljard kronor från förra året. Det är pengar som de inte har fått från Migrationsverket för att täcka kostnaderna för ensamkommande barn. Det är inte tillräckligt med 8 miljarder för hela landet som också ska täcka en massa andra behov.

Jag återgår till ämnet för interpellationen. Det är viktigt att vi inte legitimerar barnäktenskap varken direkt eller indirekt. Det är positivt att ministern vill göra en översyn av lagen så att eventuella kryphål kan täppas till. Men det är ännu viktigare att lagen efterlevs i praktiken.

Lagar, konventioner och förordningar kan garantera vilka rättigheter som helst. Men de är värdelösa om inte myndigheterna kan säkerställa dessa rättigheter. Det gäller väldigt mycket barnäktenskap. Jag tackar ministern för interpellationsdebatten.

Herr talman! Tack så mycket, ledamoten! Jag nämnde de 8 miljarderna som ett gott exempel på ett samarbete som vi har haft om dessa frågor. Dessa 8 miljarder är ganska mycket fördelat på många kommuner.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Ett exempel jag brukar ta är kommunen Lessebo, där de ofta brukar berätta om de väldigt stora utmaningar de har. Just Lessebo, som är en liten kommun, har fått 44 miljoner. Det är rimligtvis ganska mycket medel. Åtminstone jag gör det verkligen till en uppgift att säga att man nu har en chans att jobba med och stödja barnen. Det hoppas jag att vi i varje fall är överens om.

Jag ser Boriana Åbergs engagemang i frågan. Jag hoppas att vi tillsammans kan arbeta vidare med den. Det är synd att ni lämnade socialtjänsten i ett sådant dåligt skick. Det betalar dessa barn för nu i stor utsträckning.

Jag vill titta framåt. Barnäktenskap är någonting som inte ska förekomma i Sverige. Jag vill se över lagstiftningen. Vi kommer att stå på flickornas sida.

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Robert Hannah har frågat mig vad jag och regeringen gör för att bemöta våldet som hbtq-personer utsätts för i nära relationer. Robert Hannah har även frågat mig hur det kommer sig att jag och regeringen i våra insatser inom relationsvåld och hedersvåld valt att prioritera bort hbtq-personers utsatthet.

Jag vill inleda med ett klargörande. Att förebygga och motverka våld i nära relationer, inklusive det våld som drabbar hbtq-personer, är högt prioriterat av regeringen. Ansvaret delas av flera statsråd.

Mäns våld mot kvinnor och våld mot hbtq-personer är ett allvarligt samhällsproblem som orsakar stort fysiskt och psykiskt lidande. Våld i nära relationer förekommer i alla åldrar och samhällsklasser oavsett religion, etnisk tillhörighet, sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck.

Regeringen har bland annat satt upp ett tydligt mål om att andelen personer i befolkningen som blir utsatta för våld i nära relationer ska minska. För att nå det målet lägger regeringen stor vikt vid att utveckla det förebyggande arbetet och har i det syftet beslutat om ett antal våldsförebyggande åtgärder. Sedan regeringen tillträdde har vi till exempel beslutat om inte mindre än åtta åtgärder som direkt kopplar till förslagen från den nationella samordnaren mot våld i nära relationer.

De ideella brottsoffer- och kvinnojourerna har fått kraftigt stärkta resurser. Socialstyrelsen har fortsatt uppdrag att fördela utvecklingsmedel till kommuner, landsting och ideella föreningar för att kvalitetsutveckla arbetet mot våld i nära relationer. Länsstyrelserna har fortsatt uppdrag att aktivt främja och lämna stöd till insatser för att motverka hedersrelaterat våld och förtryck. Många av de åtgärder som regeringen har beslutat om gynnar alla brottsoffer, oavsett grupptillhörighet.

Jag delar dock Robert Hannahs oro över hbtq-personers utsatthet. Utöver regeringens generella insatser på området har därför Socialstyrelsen i uppdrag att fördela 2 miljoner kronor årligen till organisationer som arbetar för att utveckla brottsofferverksamhet riktad till hbtq-personer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag delar även Robert Hannahs bedömning att det är viktigt att socialtjänsten ger ett likvärdigt och professionellt bemötande av hbtq-personer. Socialstyrelsen är en av fem strategiska myndigheter för dessa frågor i enlighet med regeringens strategi för lika rättigheter och möjligheter oavsett sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck. Myndigheten är därför en viktig aktör när det gäller genomförandet av strategin. Socialstyrelsen har bland annat fått regeringens uppdrag att utveckla kunskapsstöd och genomföra insatser i syfte att höja kunskapen om hbtq-personers villkor och levnadsförhållanden samt hur diskriminering kan ta sig uttryck inom socialtjänstens område.

Socialstyrelsen har också regeringens uppdrag att kartlägga frågor i socialtjänsten och hälso- och sjukvården om våldsutsatthet och våldsutövande.

Jag vill också avslutningsvis nämna att förslag från Utredningen om en nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck (SOU 2015:55) samt Jämställdhetsutredningen (SOU 2015:86) för närvarande bereds i Regeringskansliet. I detta sammanhang kommer även frågan om hbtq-personers utsatthet att beaktas.

(forts.)

Herr talman! Tack till ministern för svaret! Ministern hävdar i sitt svar att våld som drabbar hbtq-personer är högt prioriterat för regeringen. Det tycker jag är gott, och det är ett bra tecken.

Till syvende och sist handlar det dock också om vilka satsningar man som regering gör och hur man väljer att synliggöra problem. Jag tycker inte att det går att hävda att något är högt prioriterat för att sedan dra tillbaka flera framsteg som tidigare har gjorts. Det gäller till exempel integrering av hbtq-perspektiv i uppdrag, som Alliansen hade, samt språkbruket "mäns våld mot kvinnor" som ministern i praktiken uteslutande använder. Det innebär helt enkelt att man osynliggör hbtq-gruppens utmaningar i det svenska samhället.

Vi har kommit ganska långt i arbetet för hbtq-personers lika rättigheter och möjligheter. Men vi kan vara överens om att det finns mycket kvar att göra. Till exempel visar forskning att hbtq-personer oftare än resten av befolkningen lider av psykiska besvär eller beroenden av exempelvis alkohol och droger. Självmordsstatistiken gällande unga hbtq-personer är skrämmande. Viss forskning tyder på att det är vanligare med våld i nära relationer för hbtq-personer än för till exempel heterosexuella kvinnor.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Ministern nämner i sitt svar åtta satsningar som har sin grund i utredningen om våld i nära relationer. Men i ärlighetens namn: Flera av dessa är inte på något sätt nya sedan regeringen tillträdde. Till exempel är de 2 miljoner till hbtq-personers utsatthet som ministern pekar på ingen ny satsning. Det är en summa som varit bestämd och legat på samma nivå under många års tid - långt innan den här regeringen kom till och långt innan ministern tillträdde. Har ni tänkt se över denna summa? Är det detta ni menar är en satsning från er sida?

Förslagen från Utredningen om våld i nära relationer och Jämställdhetsutredningen, som ministern utgår ifrån i sina svar, brast i sitt hbtq-perspektiv och i sin hbtq-integrering. Ändå är det dessa förslag som ministern använder och stöder sig på. Det går att hävda att just dessa utredningar kanske är anledningen till osynliggörandet av hbtq-personers utmaningar i regeringens generella politik.

Min fråga är: Hur planerar regeringen att kompensera för bristen i de två utredningarna? Om det är dessa båda utredningar politiken ska utgå ifrån och om de är bristfälliga och inte har något hbtq-perspektiv - hur tänker ni då se till att det ingår? Jag tycker att det är oroväckande att ministern så starkt hänvisar till samordnaren. Om man läser RFSL:s och andra delar av hbtq-rörelsens svar i remisser för utredningarna ser man att de är väldigt kritiska till bristen på hbtq-integrering.

Jag vill därför fråga ministern: Vilka är de åtta åtgärderna i förslagen från den nationella samordnaren? Var finns hbtq-perspektivet där? När det gäller de kraftigt stärkta resurser som ministern hänvisar till undrar jag om pengarna har fördelats med ett hbtq-perspektiv över huvud taget. En sak är säker: Brottsoffer gynnas inte automatiskt av att man lägger ned pengar för att stärka dem. Det handlar om hur resurserna tilldelas. Om man inte tilldelar resurser till andra än kvinnor som utsätts för relationsvåld av män finns det inga pengar till hbtq-personer för våld som de utsätts för.

Sammantaget vill jag ha ett tydligt besked från ministern: Kommer hbtq-perspektivet att integreras i allt arbete, alla utredningar och alla uppdrag till svenska myndigheter när det gäller våld i nära relationer och hedersvåld? Det är egentligen detta jag vill ha svar på. Kommer det att vara integrerade satsningar? Kommer hbtq-perspektivet att finnas med?

Herr talman! Först och främst: Jag är ansvarig för frågor som handlar om våld mot kvinnor och våld i nära relationer. Jag tycker att det är olyckligt att påstå att begreppet våld mot kvinnor är problematiskt. Kvinnorörelsen har jobbat och kämpat i oerhört många år med att komma bort från ett osynliggörande där man nästan kunde tro att det var köksluckorna, och inte män, som gav sig på kvinnor i hemmet. Därför tror jag att man behöver använda båda begreppen, och jag har ingenting emot det.

Jag är ansvarig för frågor som handlar om våld mot kvinnor och i viss mån våld i nära relationer. Jag delar ansvaret för frågorna med Alice Bah Kuhnke, som är samordningsansvarig när det gäller hbtq-personers situation, rättigheter och möjligheter och den strategi som finns. Morgan Johansson är en annan minister som har stort ansvar eftersom han är ansvarig för rättsväsendet i största allmänhet och för brottsofferfrågor i stort, till exempel.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När det gäller de frågor som Robert Hannah ställer till mig är underlagen sådana som den förra regeringen beställde och som föll under jämställdhetsministern. Där valde den förra regeringen, av skäl som inte är helt klara för mig, att dela upp arbetet på ganska många olika utredningar. Carin Götblad hade ett uppdrag på justitieministerns område när det gäller våld mot kvinnor och våld i nära relationer. En strategi beställdes för att komma fram med förslag när det gäller våld mot kvinnor. Det fanns ytterligare ett stort arbete nästan samtidigt som handlar om jämställdhetspolitiken, där målet om våld mot kvinnor ingår. Det beställdes av den förra regeringen. Varför alla dessa sattes igång parallellt och nästan samtidigt om samma sak kan inte jag redogöra för.

Nu har jag i alla fall fått ett antal underlag. Det är inget fel på dem, var och en för sig. De är många gånger genuina, och de försöker greppa frågorna. När vi nu ska lägga fram förslag utifrån dessa underlag kommer vi också att ha ett hbtq-perspektiv. Vi har börjat med att stödja till exempel jourer när det gäller att möta hbtq-personers utsatthet. Dessutom har regeringen höjt stödet med 2 miljoner till organisationer som företräder hbtq-personer.

Vi ska fortsätta att arbeta med detta i de insatser som vi gör och som är relevanta. Det pågår hela tiden ett arbete för att verkligen se till att man jobbar med frågan. Socialtjänsten, som jag är ansvarig för, ska alltid ha med detta perspektiv och ställa frågor om utsatthet när det gäller till exempel våld också hos hbtq-personer. Likaså ska Socialstyrelsen utveckla ett kunskapsstöd och genomföra insatser för att öka kunskapen om hbtq-personers villkor och levnadsförhållanden. Det är några exempel.

För övrigt är jag väl medveten om hur situationen är. På mig gjorde den EU-studie som kom för några år sedan från myndigheten för grundläggande rättigheter ett starkt intryck. Den beskrev tydligt hur hbtq-personer är utsatta hemma, på jobbet och i skolan - i miljöer där många andra möter ett stort stöd, ett stort skydd och solidaritet. Där är många hbtq-personer som mest utsatta. Detta måste vi gemensamt motverka.

Herr talman! Tack till ministern! Fortfarande kvarstår alla de frågor jag hade. Vilka är de åtta åtgärder som ni hävdar kommer från förslagen från den nationella samordnaren, och var är hbtq-perspektivet där? Det finns inte över huvud taget i den nationella samordnarens utredning vad gäller våld i nära relationer. Hur tänker ni se till att detta ändå blir hbtq-integrerat?

Jag har aldrig stött på en minister som talar så ofta och så väl om jämställdhetsintegrering. Jag välkomnar det, men när det kommer till hbtq-integrering kan man tro att våld enbart finns bland män som slår kvinnor. Men det finns också andra typer av relationer, och vissa studier visar på motsatsen: Det är vanligare att hbtq-personer utsätts för våld.

Då är inte svaret att regeringen tar tillbaka de reformer som alliansregeringen gjorde. Man hade en hbtq-integrering i alla utredningar av den här typen och i alla uppdrag till myndigheter. Nu har ni tagit bort uppdraget till Migrationsverket, till exempel. Hbtq-perspektivet i det uppdraget har tagits bort. De båda utredningarna på jämställdhetsområdet har inte detta perspektiv. Då är det upp till regeringen att säga: Vi tänker se till att det finns en hbtq-integrering och ett hbtq-perspektiv i de uppdrag som vi ger till våra myndigheter. Vi ska också se till att de uppdrag vi ger tydligt har detta perspektiv. Regeringen gav faktiskt utredningen Våld i nära relationer i uppdrag att se på hbtq-perspektivet, men det gjorde man inte. Det är den kritiken som RFSL har.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Man satsar pengar på att bekämpa våld i nära relationer men säger inte att hbtq-personer är en grupp som man särskilt måste titta på eller till socialtjänsten att titta specifikt på hbtq-personernas situation. Det är en sak att påstå att det är högt prioriterat, och det är en annan sak hur man agerar. Här har ni gjort någonting som jag tycker är oförklarligt: I alla uppdrag och alla utredningar väljer ni att ta bort hbtq-perspektivet.

Därför vill jag ha ett tydligt besked. Kommer regeringen att ha med ett hbtq-perspektiv och integrering av det i allt arbete som man gör när det gäller våld i nära relationer och hedersvåld? Kommer det att finnas tydliga direktiv till alla dem som arbetar med de här frågorna i hela samhället att man ska ha med det eller inte? Det är tydlig signalpolitik om man säger att man ska göra någonting men inte prioriterar det.

Herr talman! Jag vill säga igen att det inte är jag som har det samordnande ansvaret för hbtq-frågor i regeringen. Det är flera statsråd som är ansvariga för att föra in ett sådant perspektiv. Migrationsverket är till exempel inte en myndighet som jag har inom mitt ansvarsområde. Jag håller absolut med om att det är ett viktigt arbete, men hur det formuleras och hur man tänker när det gäller det får man ställa frågor om till ett annat statsråd.

De här utredningarna som du pekar på var det din regering som tillsatte. Jag var inte med då. Däremot är det min uppgift att ta hand om de underlag som nu kommer fram. Det har vi möjlighet att göra i bland annat den strategi som handlar om våld mot kvinnor - den har samma titel som utredningen. I den bör man beakta de här frågorna och också diskutera hur de förhåller sig till varandra.

Jämställdhetspolitiken över huvud taget är ett område som jag har ansvar för. I de texter som kom fram under den tid som din regering hade ansvar för och i de jämställdhetspolitiska mål som formulerades i slutet av den förra socialdemokratiska perioden har vi definitivt haft en mycket påtagligare och bättre kvalitativ diskussion och debatt om hbtq-personers livsvillkor.

Jag tycker att den traditionella jämställdhetspolitiken måste förhålla sig till det här. Det har vi en möjlighet att göra när vi lägger fram jämställdhetspolitiken. Där ingår våld mot kvinnor och våld i nära relationer. Det får vi återkomma om. Det breda perspektivet, vad alla statsråd ska göra och hur det ska se ut, är en angelägenhet för alla, men det är inte jag som har samordningsansvaret för det. Jag gör gärna vad jag kan på mitt område. Det har jag faktiskt också gjort genom att avsätta medel till jourer som möter utsatta hbtq-personer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Det är en sak vad man säger, och det är en annan sak hur man agerar. Jag har ställt många frågor som gäller ditt ansvarsområde, och här får jag egentligen inga svar. Om jag ska vara specifik: Utredningen om våld i nära relationer föreslår åtta åtgärder som du nämner i svaret till mig. Vilka av dem har ett hbtq-perspektiv? Kommer det att finnas i uppdraget att det ska vara ett hbtq-perspektiv integrerat när det gäller pengarna som ska gå till att motverka våld i nära relationer? Kommer det att finnas en hbtq-strategi i uppdragen till socialtjänsten? Kommer det att finnas med i ditt ansvarsområde? Kommer du att se till att kompensera den brist som finns i de utredningar som har kommit?

För mig är det irrelevant under vilken regering som en utredning tillsattes eller vad man har för mål. För mig är det relevant vad man gör för att hjälpa utsatta hbtq-personer.

Jag skulle gärna vilja att du svarade på sådant som är inom ditt eget område i stället för att hänvisa till andras områden.

Jag hyser inte särskilt starkt förtroende för en minister som talade om "så kallat hedersrelaterat våld" när hon besökte arbetsmarknadsutskottet. Det är inte så kallat hedersrelaterat våld. Det är riktigt våld som de här ungdomarna utsätts för på grund av heder.

Jag skulle gärna vilja ha svar när det gäller de områden som ministern kan svara på, det vill säga de här två utredningarna om jämställdhetsområdet och våld i nära relationer. Kommer du att se till att hbtq-perspektivet finns med eller inte?

Herr talman! Jag ska absolut göra det jag kan på mitt område. Det var du som förde de här utredningarna på tal och kritiserade både rubricering och vilka områden som skulle studeras. Det var därför jag nämnde dem.

Jag har ansvar för det som händer framöver, och jag tar gärna det ansvaret.

Att jag har sagt "så kallat hedersrelaterat våld" är för att jag inte tycker att man ska ta över förövarnas definition av vad de håller på med. Men jag kan säga "hedersrelaterat våld" också. För mig är det viktigt att flickor, kvinnor, män och hbtq-personer som utsätts för det här våldet får sin frihet och sina rättigheter tillbaka. Det verkar jag för.

Det finns flera instanser, till exempel Östergötlands länsstyrelse, som jobbar med det här och som också har uppdraget att titta på hbtq-personers utsatthet när det gäller hedersrelaterat våld. Det är vi alltså överens om.

Det är tråkigt om du inte har förtroende för mig för det här, men det är faktiskt första gången jag hör det. Jag tror nog att folk tycker att jag jobbar ganska intensivt med de här frågorna, och jag tar mig gärna an dem inom mitt område. Jag har som sagt möjligheter att återkomma om det här eftersom jag ska lägga fram en skrivelse om jämställdhetspolitiken där en strategi också ska ingå.

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Tack så mycket, Erik Ottoson, för uppföljningsfrågan! Erik Ottoson är inne på en viktig fråga när det gäller skillnaderna i vårt avlånga land. Städerna har vissa förutsättningar som landsbygden inte har. Om man tittar på hur en omställning till en digitalisering sker ser man att det är viktigt att digitala lösningar kompletteras med andra, i vissa fall, traditionella kommunikationsmöjligheter för att alla i Sverige ska ha tillgång till samhällsomfattande tjänster även i fortsättningen.

Vi jobbar stenhårt - vi tog vid ett arbete som den gamla regeringen hade genomdrivit i stora delar - med en digitalisering av hela landet. Vi ska få ut snabbt och stabilt bredband till alla. I dag täcks befolkningen av en hastighet som motsvaras av 4G. Över 99 procent av hushållen har tillgång till denna hastighet, som kan uppnås i vissa fall. Vi vet att fiber är ett rätt smart sätt att fördela bredband på. Samtidigt finns det vissa andra länder i vårt närområde som har valt bort fiber eller satsat på mer koppar, och de känner i dag att de står i en återvändsgränd.

Jag vill ändå inte föregripa utredarens slutsatser, men det är viktigt att invänta just kopplingen däremellan.

När det gäller övernattbefordran är det viktigt att förstå att Sverige som land måste ligga inom ramen för de krav som ställs i postdirektivet. Vi har inte hur vida ramar som helst, utan Sverige måste leva upp till de tidskrav som ställs i postdirektivet för befordran av gränsöverskridande post inom EU. Det kopplas också till hur vi klarar av övernattbefordran i vårt eget land. Det finns miniminivåer inom EU för gränsöverskridande befordran på tre respektive fem dagar.

Om man vill se någon sorts tak för hur lång tid det kan ta kan man vidga vyn och tänka på vad detta innebär i ett europeiskt perspektiv. I slutbetänkandet ska utredaren föreslå förändringar också i det gällande postdirektivet. Det finns alltså ett helhetstänk här.

Vilka grupper är det då som kommer att hamna i en prekär situation? Utredaren ska identifiera de grupper i samhället som har behov av att övernattbefordran av brev ingår i den samhällsomfattande posttjänsten. Det är viktigt både för mig som it-minister med ansvar för postfrågor och för Erik Ottoson som tycker att frågan är viktig att den belyses ordentlig. Annars svävar vi i ovisshet. Det är bra att invänta detta. Det tyckte jag mig också höra Erik Ottoson säga att det är.

Herr talman! Tack så mycket, Erik Ottoson, för uppföljningsfrågan! Erik Ottoson är inne på en viktig fråga när det gäller skillnaderna i vårt avlånga land. Städerna har vissa förutsättningar som landsbygden inte har. Om man tittar på hur en omställning till en digitalisering sker ser man att det är viktigt att digitala lösningar kompletteras med andra, i vissa fall, traditionella kommunikationsmöjligheter för att alla i Sverige ska ha tillgång till samhällsomfattande tjänster även i fortsättningen.

Vi jobbar stenhårt - vi tog vid ett arbete som den gamla regeringen hade genomdrivit i stora delar - med en digitalisering av hela landet. Vi ska få ut snabbt och stabilt bredband till alla. I dag täcks befolkningen av en hastighet som motsvaras av 4G. Över 99 procent av hushållen har tillgång till denna hastighet, som kan uppnås i vissa fall. Vi vet att fiber är ett rätt smart sätt att fördela bredband på. Samtidigt finns det vissa andra länder i vårt närområde som har valt bort fiber eller satsat på mer koppar, och de känner i dag att de står i en återvändsgränd.

Jag vill ändå inte föregripa utredarens slutsatser, men det är viktigt att invänta just kopplingen däremellan.

När det gäller övernattbefordran är det viktigt att förstå att Sverige som land måste ligga inom ramen för de krav som ställs i postdirektivet. Vi har inte hur vida ramar som helst, utan Sverige måste leva upp till de tidskrav som ställs i postdirektivet för befordran av gränsöverskridande post inom EU. Det kopplas också till hur vi klarar av övernattbefordran i vårt eget land. Det finns miniminivåer inom EU för gränsöverskridande befordran på tre respektive fem dagar.

Om man vill se någon sorts tak för hur lång tid det kan ta kan man vidga vyn och tänka på vad detta innebär i ett europeiskt perspektiv. I slutbetänkandet ska utredaren föreslå förändringar också i det gällande postdirektivet. Det finns alltså ett helhetstänk här.

Vilka grupper är det då som kommer att hamna i en prekär situation? Utredaren ska identifiera de grupper i samhället som har behov av att övernattbefordran av brev ingår i den samhällsomfattande posttjänsten. Det är viktigt både för mig som it-minister med ansvar för postfrågor och för Erik Ottoson som tycker att frågan är viktig att den belyses ordentlig. Annars svävar vi i ovisshet. Det är bra att invänta detta. Det tyckte jag mig också höra Erik Ottoson säga att det är.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Tack, statsrådet, för de utvecklade tankarna! Jag tänkte avsluta med några ord om den andra frågan i den andra interpellationen om priset på portot.

I dag har vi en marknad på området som lever en tynande tillvaro. Vi har tidigare diskuterat momsen på portot. Jag ska formulera mig så här: Om utredningen kommer fram till att man ska justera upp eller på något sätt släppa priset på frimärkena fritt för att skapa marknadspriser på området - är det någonting som statsrådet i sådant fall är beredd att gå vidare med för att skapa en mer dynamisk postmarknad? Eller anser statsrådet att det är av vikt att vi har ett tak för portot för att se till att det inte blir för dyrt att skicka vanliga brev? Det är den fråga som jag tror att statsrådet, trots att utredningen ännu inte har kommit med sitt delbetänkande, borde kunna bidra med ett svar på.

Min personliga uppfattning är att vi har en framtid som man möjligen kan skönja när man sneglar på Danmark, där brevvolymerna är väldigt mycket mindre än de är i Sverige. Den danska staten har som utgångspunkt att all kommunikation ska ske digitalt sinsemellan men också gentemot medborgare. Det är ingen dålig utgångspunkt i 2000-talet. Jag är övertygad om - och jag har också fått signaler om detta - att man lyckas tillgodose behoven för dem som inte känner att de vill kommunicera digitalt utan som vill göra det manuellt.

Jag har ställt min fråga till statsrådet och ser fram mot det avslutande svaret.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Tack, statsrådet, för de utvecklade tankarna! Jag tänkte avsluta med några ord om den andra frågan i den andra interpellationen om priset på portot.

I dag har vi en marknad på området som lever en tynande tillvaro. Vi har tidigare diskuterat momsen på portot. Jag ska formulera mig så här: Om utredningen kommer fram till att man ska justera upp eller på något sätt släppa priset på frimärkena fritt för att skapa marknadspriser på området - är det någonting som statsrådet i sådant fall är beredd att gå vidare med för att skapa en mer dynamisk postmarknad? Eller anser statsrådet att det är av vikt att vi har ett tak för portot för att se till att det inte blir för dyrt att skicka vanliga brev? Det är den fråga som jag tror att statsrådet, trots att utredningen ännu inte har kommit med sitt delbetänkande, borde kunna bidra med ett svar på.

Min personliga uppfattning är att vi har en framtid som man möjligen kan skönja när man sneglar på Danmark, där brevvolymerna är väldigt mycket mindre än de är i Sverige. Den danska staten har som utgångspunkt att all kommunikation ska ske digitalt sinsemellan men också gentemot medborgare. Det är ingen dålig utgångspunkt i 2000-talet. Jag är övertygad om - och jag har också fått signaler om detta - att man lyckas tillgodose behoven för dem som inte känner att de vill kommunicera digitalt utan som vill göra det manuellt.

Jag har ställt min fråga till statsrådet och ser fram mot det avslutande svaret.

Herr talman! Tack så mycket, Erik Ottoson, för interpellationsdebatten! Den gäller en fråga som oftast är viktigare för landsbygden, men Erik Ottoson lyfter upp frågan i ett storstadsperspektiv, som också är viktigt.

När det gäller det svenska portot är det viktigt att veta att det nuvarande pristaket regleras i postförordningen. Det innebär att Postnord inte tillåts höja portot för inrikes befordran av enstaka övernattbefordrade postförsändelser upp till 500 gram med mer än höjningarna av konsumentprisindex. Pristaket infördes 1998 med syfte att skydda konsumenten mot alltför kraftiga prishöjningar. Det är viktigt att känna till att vi i Sverige inte har många områden med prisregleringar. Vi har en stark tradition av fri prissättning som båda våra partier eftersträvar. Prisreglering brukar endast komma i fråga på marknader som saknar fungerande konkurrens och eller där det finns ett stort skyddsintresse för grupper som kan fara illa till följd av prishöjningarna. Ett exempel på statliga prisregleringar är apotekens handelsmarginal på receptbelagda läkemedel.

Jag vet att det svenska portot för övernattbefordrade brev är lägre än i våra grannländer Norge, Finland och, som Erik Ottoson nämnde, Danmark. Men det är svårt att säga till hur stor del detta beror på pristaket.

Om man tittar på vad som har utretts tidigare kan man se att i post- och kassaserviceutredningens slutbetänkande Postmarknad i förändring föreslogs att pristaket skulle tas bort, vilket dåvarande regering inte ansåg. Därför har regeringen bett den nu pågående utredningen se över om pristaket fortfarande behövs och hur det i så fall kan vara utformat. Jag ser fram emot att ta del av utredarens analys.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vill önska Erik Ottoson och alla andra här en glad påsk!

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Tack så mycket, Erik Ottoson, för interpellationsdebatten! Den gäller en fråga som oftast är viktigare för landsbygden, men Erik Ottoson lyfter upp frågan i ett storstadsperspektiv, som också är viktigt.

När det gäller det svenska portot är det viktigt att veta att det nuvarande pristaket regleras i postförordningen. Det innebär att Postnord inte tillåts höja portot för inrikes befordran av enstaka övernattbefordrade postförsändelser upp till 500 gram med mer än höjningarna av konsumentprisindex. Pristaket infördes 1998 med syfte att skydda konsumenten mot alltför kraftiga prishöjningar. Det är viktigt att känna till att vi i Sverige inte har många områden med prisregleringar. Vi har en stark tradition av fri prissättning som båda våra partier eftersträvar. Prisreglering brukar endast komma i fråga på marknader som saknar fungerande konkurrens och eller där det finns ett stort skyddsintresse för grupper som kan fara illa till följd av prishöjningarna. Ett exempel på statliga prisregleringar är apotekens handelsmarginal på receptbelagda läkemedel.

Jag vet att det svenska portot för övernattbefordrade brev är lägre än i våra grannländer Norge, Finland och, som Erik Ottoson nämnde, Danmark. Men det är svårt att säga till hur stor del detta beror på pristaket.

Om man tittar på vad som har utretts tidigare kan man se att i post- och kassaserviceutredningens slutbetänkande Postmarknad i förändring föreslogs att pristaket skulle tas bort, vilket dåvarande regering inte ansåg. Därför har regeringen bett den nu pågående utredningen se över om pristaket fortfarande behövs och hur det i så fall kan vara utformat. Jag ser fram emot att ta del av utredarens analys.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vill önska Erik Ottoson och alla andra här en glad påsk!

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Lotta Finstorp har frågat mig vad jag avser att göra för att underlätta för kroniskt cancersjuka så att de kan arbeta full tid men samtidigt få den behandling de förtjänar. Vidare frågar hon mig om jag avser att se över direktiven till Försäkringskassan för alla med kroniska sjukdomar som vid vissa specifika tillfällen behöver få behandling.

Jag tycker att det är viktiga frågor som Lotta Finstorp tar upp. Sjukförsäkringens utformning ska vara generell. Samtidigt måste den vara så flexibel att hänsyn kan tas till kvinnors och mäns individuella behov.

En individ kan få förebyggande sjukpenning för den tid det tar att få medicinska behandlingar. Sådan sjukpenning lämnas som hel, tre fjärdedels, halv eller en kvarts sjukpenning. Reglerna om karensdag gäller inte vid förebyggande sjukpenning.

Förebyggande sjukpenning kan kombineras med vanlig sjukpenning. Detta är viktigt då behandlingen i sig kan vara mycket påfrestande. Patienten kan behöva återhämta sig och inte arbeta efter denna. Sjukpenning och förebyggande sjukpenning är så kallade dagersättningar och kan lämnas utifrån situationen en viss dag.

Försäkringskassans västra region bedriver sedan en tid tillsammans med onkologin ett projekt i syfte att utveckla samarbetet och underlätta för patienterna. Projektet ska pågå fram till hösten. En preliminär bedömning är att nuvarande regelverk ger möjlighet till flexibla lösningar. Däremot finns en hel del administrativa svårigheter för myndigheten.

Jag har själv besökt projektet och tycker att det verkar mycket intressant. Erfarenheterna bör kunna komma till nytta i andra delar av landet. Om det skulle visa sig att regelverket behöver förändras är jag öppen för sådana förslag.

Herr talman! Den snabba positiva medicinska utvecklingen ställer nya krav på sjukförsäkringen. Kroniskt cancersjuka, liksom patienter med andra kroniska sjukdomstillstånd, måste få kontinuerlig behandling eller behandling med jämna mellanrum för att hålla sin sjukdom i schack. Vid de här tillfällena måste den cancerdrabbade ofta stanna hemma efter behandlingen, därför att den ger sådana biverkningar, och blir då tvungen att ta ut semester några dagar i månaden, alternativt gå ned i arbetstid, efter-som Försäkringskassan nekar en flexibel sjukpenning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

För några veckor sedan träffade jag Blodcancerförbundet. De informerade mig om de problem som uppstår i ett oflexibelt sjukpenningsystem. I dag har forskningen gått framåt så att många av de personer som har dessa diagnoser lever som kroniker i många år. Tidigare var prognoserna ofta dåliga, men glädjande nog finns det i dag bra behandlingsmetoder som gör att man kan leva ett gott liv med sin sjukdom.

Ministern nämner i svaret förebyggande sjukpenning. Att det är ett bra alternativ till sjukskrivning överensstämmer helt med min uppfattning, men det är inte relevant för många patientgrupper, till exempel om man lever med en kronisk cancersjukdom. Orsaken är att den förebyggande sjukpenningen riktar sig till patienter där målet är att förebygga sjukdom alternativt förkorta sjukdomstiden. De som är kroniker behöver behandling regelbundet, och deras sjukdomstid kan varken förebyggas eller förkortas. Snarare handlar det om att förlänga livslängden eller förbättra livskvaliteten för individen. Det denna stora grupp kroniker behöver är en betydligt större flexibilitet i sjukförsäkringssystemet än i dag.

Förebyggande sjukpenning kan enligt Försäkringskassan endast användas för frånvaro i samband med behandling och vid resa till och från sjukvården i samband med behandlingen. Den kan inte nyttjas för frånvaro efter behandling till exempel för biverkningar som har orsakats av behandlingen. Behöver man vara frånvarande för biverkningarna måste man ta ut vanlig sjukpenning direkt efter den förebyggande sjukpenningen. Och för varje nytt sjuktillfälle gäller en ny karensdag.

Det känns inte som att systemet stimulerar till att vara på arbetet maximalt i samband med cancerbehandling, alltså till att kunna arbeta 100 procent av sin egen förmåga. Systemet slår undan fötterna på den som vill arbeta så mycket som möjligt. Det stimulerar i stället till att patienten tar ut en längre sjukfrånvaro för att slippa alla karensdagar i samband med cancerbehandlingsperioden.

Det här väcker en mängd frågor. Anser ministern att sjukförsäkringen ska stimulera till att man ska kunna arbeta till 100 procent av sin förmåga? Vem är vinnare i ett i sådant oflexibelt och otidsenligt system som vi har nu?

Jag ser att det egentligen bara finns förlorare, såväl samhällsekonomiskt som på individnivå. Arbetsgivare förlorar också på att man måste vara borta på ett annat sätt än om man kunde få en flexibel sjukskrivning.

Herr talman! Tack, Lotta Finstorp, för det här inspelet! I frågan vill jag vara tydlig med att jag på intet sätt är av någon som helst annan uppfattning än att vi behöver underlätta i den här delen.

Jag nämnde i mitt interpellationssvar det projekt som nu pågår i Västra Götalandsregionen mellan Försäkringskassan, Regionalt cancercentrum väst och cancerklinikerna i Västra Götalandsregionen. Det är ett oerhört spännande projekt där man har just perspektivet att det ska gå att växla mellan att arbeta och att vid behov, när man är under behandling, kunna ha den frånvaro som man anser är nödvändig.

Delvis lutar man sig på ett tidigare projekt som var likartat. I det här projektet fokuserar man just på cancerpatienter, precis som Lotta Finstorp nämner. Det tidigare projektet handlade om bröstcancerpatienter, och man tittar på resultaten från det. Resultaten visar bland annat att de som deltog i det projektet hade betydligt färre dagar med sjukpenning - man växlade mellan sjukpenning och arbete - än de som blev sjukskrivna under hela behandlingsperioden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Faktum är att under en sexmånadersperiod var genomsnittet 94 sjukdagar för dem som fortsatte att arbeta i någon utsträckning och då kunde växla, medan den kontrollgrupp som var sjukskriven under hela behandlingsperioden hade 140 sjukdagar. Men det var inte det viktigaste resultatet från det här projektet, utan det var den vinst som de här patienterna själva beskrev när projektet avslutades, nämligen vinsten av känslan av frihet som följde med att de kunde avgöra från dag till dag hur mycket de orkade arbeta. Det faktum att de hade kvar den sociala kontakten med arbetet gjorde också att patienterna kände sig friskare.

Som jag nämnde för Lotta Finstorp träffade jag Försäkringskassan och dem som arbetar med det här projektet i Västra Götaland. De beskriver motsvarande resultat.

Det som har varit lite bekymmersamt är att man när man startade det här projektet som riktade in sig på cancer var ganska extensiv i sin tolkning av regelverket, vilket gjorde att man fick smäll på fingrarna av juristerna - nu är jag väldigt rak och ärlig. Det har gjort att man nu följer regelverket som har blivit lite tydligare, och man försöker att hantera situationen inom ramen för det.

Projektet ska pågå till september 2016. Vid avslutandet av det har man i uppdrag att återkomma till regeringen och Socialdepartementet med förslag till sådana förändringar som man önskar se.

Det ska också sägas att i det nya projektet prövar man flera olika vägar, inom ramen för regelverket, för att göra det enklare att kombinera arbete med behandling. Bland annat ska ansökan om förebyggande sjukpenning och sjukpenning kunna göras på samma blankett. Läkare ska kunna utfärda intyg som gäller alla tre ersättningsslag som kan vara aktuella, som ju Lotta Finstorp väl känner till - allt för att underlätta för patienterna.

Herr talman! Projektet i Västra Götaland är väldigt intressant. Min fråga var: Hur kommer ministern att kunna använda sig av det goda resultatet? Jag fick ett visst svar på den frågan. Detta borde gälla generellt i hela Sverige för de långvariga eller kroniska tillstånd där man regelbundet måste få en underhållande behandling.

Dagens sjukförsäkringssystem där man har fasta sjukskrivningsnivåer i form av hel, tre fjärdedels, halv eller kvarts sjukpenning är inte speciellt flexibelt. Det är ett stort steg, och det har vi debatterat tidigare, mellan att arbeta 25 procent och att gå över till att arbeta 50 procent med en sjukdom i kroppen. Jag tycker att tiden är mogen nu, med tanke på alla medicinska framsteg som görs, för att systemet blir mycket mer flexibelt utifrån individens behov av att vara sjukskriven.

Många kroniker med underhållande behandling beskriver att det när man får sin behandling är det från gång till gång svårt att veta hur man kommer att reagera på behandlingen. Det är också väldigt individuellt vilka biverkningar och följdeffekter behandlingen medför. Det är nu läge att ha en mycket mer flexibel sjukskrivningsnivå med tanke på hur forskning och framsteg ser ut.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Ju större valmöjligheter som finns i sjukskrivningssystemet desto mer kan sjukskrivningen anpassas till en specifik behandling och till en specifik individ, som är unik på många olika sätt, utifrån biverkningar som minskar arbetsförmågan. Det finns bara vinnare om man kunde göra på det sättet.

Jag tycker att försöket i Västra Götaland är oerhört intressant. När det är genomfört hoppas jag verkligen att detta kan införas generellt i hela landet. Det är många som hör av sig och som känner till projektet och önskar att de ska få ta del av det även i andra delar av landet.

Många beskriver att Försäkringskassans administration är väldigt krånglig för den som inte är heltidssjukskriven eller sjukskriven utifrån de fasta nivåerna. Ibland kan det bli minst lika jobbigt att hantera det som att ha sin diagnos och sin sjukdom. Det måste vi försöka att komma till rätta med. Det är inte okej att man vid kontakter med Försäkringskassan ska uppleva det som jobbigt. Man kopierar papper och skickar in, och det blir ändå aldrig rätt. Jag kommer senare att beskriva en sådan erfarenhet som jag har väldigt nära mig.

För någon vecka sedan läste jag i GT om en förtvivlad förälder som hade ett barn med leukemi. I Försäkringskassans regler står det väldigt tydligt att vid vård av sjukt barn är Försäkringskassans uppdrag att besluta om att betala ut många av förmånerna. Är man förälder till ett allvarligt sjukt barn som inte har fyllt 18 år har man rätt till tillfällig föräldrapenning under ett obegränsat antal dagar. Den här föräldern ska nu betala tillbaka den sjukpenning som hon har fått ut under de dagar som barnet har kunnat gå i skolan. Det är oerhört märkligt, tycker jag. Jag skulle vilja att ministern kommenterar detta.

Herr talman! Tack för det inspelet, Lotta Finstorp! Jag instämmer i att den medicinska utvecklingen går väldigt snabbt. Det regelverk som jag inledde med om förebyggande sjukpenning kom till 1992 och har inte ändrats särskilt mycket sedan dess, vilket gör att det finns all anledning att utveckla regelverket med tanke på kroniker och cancerpatienter.

Tidigare projekt som handlar om bröstcancerpatienterna har utvärderats. Utöver att man beskrev vinsterna med att kombinera behandling och arbete och att vara i ett socialt sammanhang beskriver man det som också Lotta Finstorp tar upp, nämligen att administrationen av sjukpenningen var krånglig. Även Försäkringskassan har redan lyft upp detta kopplat till det projekt som man nu bedriver. Det är tungrott administrativt för Försäkringskassan, nu när man behöver följa regelverket by the book.

Det som Försäkringskassan gjorde under 2015 var en rättslig kvalitetsuppföljning av besluten om förebyggande sjukpenning. Kvalitetsuppföljningen visade då att man över landet hanterade regelverket på olika sätt. Det ledde fram till att Försäkringskassan förtydligade sin vägledning om att förebyggande sjukpenning, precis som Lotta Finstorp säger, bara ska lämnas för den tid som behandlingen förhindrar arbete inklusive resor. Det är kanske en bakgrund till den frustration om Lotta Finstorp har upplevt i dialogen med blodcancerpatienter.

Som tidsramarna ser ut är tanken att man under hösten 2016 ska komma med förslag som kan underlätta för den försäkrade, hälso- och sjukvården och Försäkringskassan. Förhoppningsvis ska förslagen landa mitt bord för att vi ska kunna ta frågorna vidare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Den sjukpenning som man kan få i fasta delar är någonting som jag och Lotta Finstorp har diskuterat tidigare, så också den frågan finns med i detta.

Av de diskussioner som vi har haft uppfattar jag det som att det inte finns några jättestora skillnader mellan oss och Moderaterna i den här frågan. Om man har ytterligare konkreta inspel tar vi väldigt gärna emot sådana förslag, så att vi inte missar något i det arbete som nu ska göras.

Herr talman! Tack för ministerns lyhördhet! Det finns inte så många rätt eller fel i det här. Vi lever i ett socialförsäkringssystem som inte är helt riggat för den nya tid som vi redan befinner oss i avseende ny forskning, nya mediciner och så vidare. Det var ju därför som Socialförsäkringsutredningen tillsattes, för att utarbeta förslag utifrån hur Sverige ser ut i dag och hur människor lever och har det.

Förebyggande sjukpenning används relativt sparsamt. Det är väldigt olyckligt att man hanterar det olika över landet. Det måste man naturligtvis göra någonting åt. Det får inte vara ett rättsosäkert system. Ju mer flexibla lösningar i ett system desto större risk kan det vara för att det tillämpas olika över landet. Men här går det säkert att hitta lösningar.

Många vittnar om det oflexibla i systemet. Om man vill arbeta, och om man i ett sjukförsäkringssystem utgår ifrån att alla människor verkligen vill arbeta kan det sedan anpassas det till detta.

Jag vill ge ett annat exempel, helt kort. Det är en mig närstående som har en cancersjukdom som tack vare forskningsframsteg hålls i schack med licenspreparat. Hon är en av tre patienter i Sverige. Hon har ett läkarintyg som medger hundraprocentig sjukskrivning, men hon vill arbeta. Hon går på behandling två dagar i månaden. Hon har alltså fått gå ned i arbetstid för att klara de två dagarna när hon är inne för behandling.

Så ska det inte behöva vara. Man lever med en fruktansvärd sjukdom. Dessutom måste man gå ned så pass mycket ekonomiskt. Vi måste hitta flexiblare lösningar.

Herr talman! Tack, Lotta Finstorp, för att du delar med dig av det exemplet! Vi känner igen det här nu. Framför allt var det en tydlig ögonöppnare för mig när jag besökte projektet i Västra Götaland och fick träffa dem som faktiskt hade haft en stor nytta av det här. Jag har även tagit del av tidigare resultat från projekt där man har prövat detta.

Tänker man efter är det egentligen ganska självklart. Man drabbas av en svår sjukdom som tar över mycket i livet. Man kan då också hamna i en situation där man inte längre har kvar kontakten med det sociala liv som för många i hög utsträckning finns på arbetsplatsen. Då behöver vi naturligtvis utveckla våra socialförsäkringssystem så att de understöder en möjlighet som är positiv både för individen och för samhället i stort.

I det här projektet prövar man flera olika sätt för att förenkla för individen och förenkla administrationen. Man ser hur man kan göra detta. Man har också jobbat väldigt aktivt med just arbetsgivarna. Projektet har tagit fram ett särskilt informationsmaterial för arbetsgivare. Man ökar kunskapen hos arbetsgivarna om att det faktiskt finns goda möjligheter i dag att arbeta även under en cancerbehandling. Det handlar ju också om att förändra mindset hos oss som är runt omkring i samhället.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Detta har tagits emot väldigt positivt. Det har också varit lokala samverkansträffar med arbetsgivarna, där man verkligen har träffats och pratat igenom det här med goda resultat.

Jag vill återigen understryka att det är vår ambition, om vi får konkreta förslag på bordet, att verkligen förändra den här situationen. Jag ser fram emot en fortsatt dialog i frågan.

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Tack för interpellationen, Lotta Finstorp!

Lotta Finstorp har frågat mig vad jag avser att vidta för åtgärder för att minska de regionala skillnaderna när det gäller antalet sjukskrivna och vad jag avser att vidta för åtgärder om ojämlik vård är en orsak till de regionala skillnaderna gällande sjukskrivningarna.

Sedan 2010 har sjukfrånvaron ökat kraftigt. Det är framför allt kvinnors sjukfrånvaro som ökar, och psykisk ohälsa är i dag den vanligaste sjukskrivningsorsaken för både kvinnor och män. Samtidigt kan konstateras att de regionala skillnaderna i antalet sjukpenningdagar är stora.

Att bryta utvecklingen och stabilisera sjukfrånvaron är en av regeringens absolut mest prioriterade frågor. Regeringens målsättning är att sjukpenningtalet ska uppgå till högst nio dagar vid utgången av 2020. För att nå detta mål behöver åtgärder vidtas i alla regioner och av alla berörda aktörer.

I åtgärdsprogrammet för ökad hälsa och minskad sjukfrånvaro tar regeringen ett samlat grepp på de områden som behöver utvecklas och där åtgärder behöver vidtas för att öka hälsan, bryta den negativa utvecklingen och stabilisera sjukfrånvaron.

Ett prioriterat område är att anpassa primärvårdens verksamhet för personer med psykisk ohälsa och långvarig smärta. En viktig åtgärd är den överenskommelse som regeringen och SKL tecknade i december 2015 och som ger landstingen 1,5 miljarder kronor i stimulansmedel för kvalitetshöjande insatser inom hälso- och sjukvården. Bland annat förstärks de individanpassade rehabiliteringsinsatserna för patienter med psykisk ohälsa och långvarig smärta.

I detta sammanhang vill jag också nämna den kommission för jämlik hälsa som regeringen har tillsatt. Till grund för kommissionens uppdrag ligger regeringens mål om att de påverkbara hälsoklyftorna ska slutas inom en generation.

Ett annat prioriterat område i regeringens åtgärdsprogram är att öka kunskaperna om sjukskrivningspraxis och sjukskrivningsmönster. Regeringen har gett Socialstyrelsen i uppdrag att uppdatera det försäkringsmedicinska beslutsstödet för att säkerställa att de rekommenderade sjukskrivningstiderna följer den aktuella kunskapsutvecklingen. Regeringen kommer att ge relevanta myndigheter i uppdrag att analysera skillnader i sjukskrivningsmönster och sjukskrivningspraxis mellan exempelvis olika regioner och primärvårdsenheter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är självklart att vi ska ha en rättvis och likvärdig sjukförsäkring i hela landet, men regionala skillnader kommer alltid att finnas, eftersom situationen ser olika ut i olika regioner och kommuner. Den lokala arbetsmarknaden och demografiska skillnader är exempel på faktorer som bidrar till de regionala skillnaderna. Däremot ska det inte förekomma omotiverade skillnader i sjukskrivning på grund av skillnader i sjukskrivningspraxis eller vård och behandling. Jag är övertygad om att regeringens åtgärder kommer att bidra till att man kommer till rätta med omotiverade regionala skillnader i sjukskrivning.

Herr talman! Tack, ministern, för svaret! Det här är en intressant fråga, tycker jag, Det finns liksom inte rätt eller fel eller någon som kan peka på att det beror på just det här.

Jag har försökt läsa in mig på gamla utredningar. Under perioden 1970-2001 såg det ungefär likadant ut som det gör i dag. Det är många analytiker genom åren som har försökt sätta fingret på vad det här kan bero på. Jag tittade på en rapport som Riksförsäkringsverket gjorde 2003 - det gjorde jag utifrån det jag har hittat som är i nutid. Fenomenet var svårt att greppa redan då.

Norrlandslänen har legat över riksgenomsnittet för ohälsotalet under hela perioden 1970-2001. I Hallands, Jönköpings och Uppsala län har ohälsotalen under hela denna period legat under riksgenomsnittet. Det ser i princip likadant ut i dag. De höga ohälsotalen i Norrlandslänen förklarades i rapporten från 2003 främst av en stor grupp förtidspensionärer. Sjukfrånvaron i dessa län låg i mitten av 90-talet i nivå med riksgenomsnittet. Det stora gapet mellan Norrlandslänen och de län med de lägsta ohälsotalen uppstod en bit in på 90-talet. Jag har inte sett någon som har kunnat förklara det heller. Det stämmer inte med lågkonjunktur och högkonjunktur och sådant.

Sjukfallsfrekvensen är i dag överlag betydligt högre i glesbygd och i landets norra delar än i övriga regioner. Relativt tätbefolkade Norrlandskommuner hade år 2000 fler sjukfall per invånare för både män och kvinnor än glesbygdskommuner längre söderut, medan glesbygdskommuner hade fler förtidspensionärer. Men jag har valt att inte titta på dem som har sjuk- och aktivitetsersättning utan mer på vanliga sjukskrivningar, så att säga.

ISF skrev en rapport 2010 om regionala skillnader - det är många som har försökt sätta fingret på det. Där står det:

"Den nuvarande höga nivån på oförklarade regionala skillnader kan vara en signal om att viss osäkerhet föreligger i regeltillämpningen."

Då tänker jag så här: Under alla dessa år har det bytts läkare och personal på Försäkringskassan. Det måste vara någonting annat som gör att det fortsätter på samma sätt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det finns rapporter och utredningar som visar att sjukskrivningstalen är högre där det finns få arbetsgivare, till exempel där kommunen är en stor och dominerande arbetsgivare och där framför allt kvinnor inte har flera arbetsgivare att välja på.

Det tycker jag rent politiskt är väldigt intressant. Om man lägger på pålagor på alternativt drivna verksamheter inom vård och omsorg, till exempel, och förhindrar att det blir flera arbetsgivare inom de sektorerna skulle det kunna försvåra ytterligare när det gäller att få det mer jämställt över landet. Jag tycker att det hänger ihop väldigt mycket.

Det finns också län, regioner och kommuner där man kan se att sjukskrivningen används som en arbetsmarknadsregulator. Min fråga till ministern är då: Anser ministern att det kan vara en delförklaring även i dag, det vill säga att sjukskrivningar fungerar, på vissa håll i landet, som arbetsmarknadslösningar?

Herr talman! Tack, Lotta Finstorp! Jag delar den bild som målas upp av att det här är oerhört komplext. Det var också väldigt intressant. Även jag har följt detta under några decennier, dock inte sedan 1970. Men jag är inte heller förvånad över att det har sett ut så här över lång tid.

Jag delar alltså uppfattningen att det är komplext, och det finns många olika förklaringar bakom detta. En av dem, vilket man också kom fram till tidigare, är att det inte finns någon tvekan om att det också finns en arbetsmarknadsfaktor med i det. Hög arbetslöshet till exempel betyder att det finns sämre möjligheter att hitta alternativa inkomstkällor, varför sjukfrånvaron kan bli högre. Det kan vi konstatera. Så har det sett ut, och det har bevisats flera gånger.

Vi vet till exempel av tidigare studier att hjärtinfarkts- och bröstcancerpatienter överlag var sjukskrivna längre i Norrlandslänen än i andra län, och i glesbygd jämfört med övriga landet. Det finns också demografiska faktorer som spelar in i viss mån, men dessa har, vad jag har förstått, en mer marginell effekt än övriga faktorer.

Det vi också kan se är att när sjukfrånvaron går ned minskar också de regionala skillnaderna, och när sjukfrånvaron går upp accentueras dessa skillnader. Jag tror att om man i Sverige ska lyckas åstadkomma en låg och stabil sjukfrånvaro så måste vi också våga titta på den här frågan med öppna ögon.

En sak som naturligtvis är oerhört viktig, och det är också därför det finns med i regeringens åtgärdspaket från i höstas, är delarna om sjukskrivningspraxis och om att göra jämförande analyser av varför det ser olika ut över landet. Sedan kanske vi inte kommer fram till något annat resultat än de tidigare utredningarna, men detta finns med där.

Det handlar också om ett antal ganska konkreta åtgärder, till exempel att ytterligare förstärka beslutsstödet. Också det arbete som regeringen nu gör inom ramen för kommissionen för jämlik hälsa tror jag är väldigt viktigt, för det är ändå någonstans i grund och botten så att det är ett väldigt viktigt politiskt ansvar att se till att tillgången på vård och behandling och kvaliteten på vård och behandling de facto i så hög utsträckning som möjligt är likvärdig över landet.

Det här är någonting som i allra högsta grad är en del i regeringens ambitioner, tillsammans med alla de andra åtgärder som vi också föreslår, i det uppdrag som vi nu kommer att ge myndigheter som handlar om att analysera skillnaderna i sjukskrivningspraxis, mellan olika regioner och också mellan primärvårdsenheter. Vi funderar också på hur man kan undersöka möjligheten att faktiskt följa upp enskilda läkares sätt att sjukskriva.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I uppdraget ingår också att utveckla de transparenta jämförelserna, uppföljningarna och sjukskrivningsmönstren, och det är ett arbete som regeringen kommer att försöka göra i samråd med Sveriges läkarförbund, med Svenska Läkaresällskapet och sjukvårdens huvudmän. Jag och Gabriel Wikström inledde för några veckor sedan ett samtal med företrädare för hälso- och sjukvården som bland annat handlar om just de här delarna.

Herr talman! Jag tror att man framför allt skulle behöva djupdyka i och analysera det här med olika sjukskrivningslängd för samma diagnoser. Jag hoppas att det kommer att göras nu, eftersom ett samarbete mellan primärvård och hälso- och sjukvården är oerhört viktigt att titta på. Det är ändå de som sjukskriver.

Sedan tycker jag att Esorapporten om drivkrafterna i sjukförsäkringssystemet, Sjukskrivningarnas anatomi, är tänkvärd läsning. Där finns bland annat ett förslag, eller vad man ska säga, om att bara vissa läkare ska få sjukskriva - läkare som har en särskild behörighet kanske i yrkesmedicin eller som kanske kan arbetsmarknaden mer än en allmänläkare på en vårdcentral.

De skriver också att kapiteringsmodellen kan göra att man sjukskriver snabbare därför att man får betalt mer antal, per pinne liksom. Därför skulle man behöva se hur förhållandet ser ut mellan till exempel Norrland och Jönköpings län.

Det finns också en rapport från 2005 där Svenskt Näringsliv jämförde Gislaved i Jönköpings län med Strömsund i Jämtlands län. Det är Frykman och Hansen som har gjort rapporten, och de har tittat på kultur kring sjukskrivning. Det här var som sagt 2005, så det är elva år sedan, men på något sätt ser ju statistiken likadan ut nu.

Forskarna konstaterar att i Strömsund handlar varje sjukskrivning om att få en diagnos som man kan bära med högt huvud, det vill säga att man slitit ut sig för man har arbetat så hårt. I Gislaved, beskriver de, är det snarare så att sjukskrivning ses som ett olycksöde, att man har haft otur. Det är någonting som man egentligen inte vill tala så mycket om, och man vill verkligen se till att inte fastna i det längre än man måste.

Det är klart att om det är så, så präglas också en sjukskrivningskultur väldigt mycket av detta. Sedan tänker jag att många av regionerna och landstingen har väldigt många hyrläkare som går runt på olika vårdcentraler i hela landet, och därför är det ännu märkligare om det skulle vara kulturella skillnader som har bitit sig fast. Jag tycker att det här är en jätteintressant fråga som jag ibland kan känna att jag vill forska i! Men jag älskar att vara här, så jag stannar här.

Oavsett var vi tittar i landet ser vi att det är bland kvinnor i offentlig sektor som vi har höga sjukskrivningstal, och vi har lagt fram förslag från moderat håll om att omställningsstöd är oerhört viktigt. Det är viktigt att kunna byta arbetsgivare, att kunna skola om sig till ett annat yrke, att våga göra det utan att tappa för mycket ekonomiskt, för det är ofta det som det handlar om. Det handlar ju om kvinnor mellan 40 och 55 år där vi ser att det sticker i väg, och då är man familjeförsörjare. Man måste veta att man har en trygg inkomst.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Omställningsstöd i någon form tror jag alltså är oerhört viktigt för att vi ska få ned sjuktalen bland offentliganställda kvinnor, och det måste finnas olika arbetsgivare att välja bland om man vill vara kvar som undersköterska till exempel.

Herr talman! Det här är som sagt var väldigt komplexa frågor, och jag tänker just på den situation som vi nu står i och som vi egentligen har stått i ganska länge, nämligen att det är de psykiska diagnoserna som dominerar. Det är lätta till måttliga psykiska diagnoser som är de vanligast förekommande, och jag tycker att en av de otroligt viktiga frågorna framåt är att de facto mycket mer börja förflytta bilden av sjukskrivning till att sjukskrivning ska vara en behandlingsmetod bland andra.

Det är också så att forskningen och utvecklingen har visat oss att när det handlar om just de här diagnoserna är det inte självklart att det absolut bästa i alla fall är att bli sjukskriven på heltid, borta från sin arbetsplats. Jag tänker på detta relaterat till den interpellationsdebatt som vi hade här tidigare när vi pratade om bröstcancerpatienterna som beskriver hur mycket bättre, friskare och friare man kände sig när man hade en möjlighet att också ha en fot kvar i arbetslivet och i det sociala sammanhanget. Det tror jag är väldigt mänskligt, och det handlar om oss alla.

Däremot vill jag inte undvika frågan om att de facto komma åt de regionala skillnaderna i så måtto det är möjligt att göra det. Sedan finns det naturligtvis alltid vissa demografiska faktorer och annat, men just ett utvecklat beslutsstöd, som också följer med den utveckling som vi ser när det gäller kunskapsläget i samhället i övrigt, tycker jag är jätteviktigt. Det förbättrade beslutsstödet för de psykiska diagnoserna som Socialstyrelsen har haft regeringens uppdrag att arbeta med ska vara klart i höst och börja implementeras runt om i landet.

Det är oerhört väsentligt att vi kommer igång med att göra analyserna runt om i landet. Då kan också Försäkringskassan - jag uppfattar att de är på den bollen - behöva arbeta på lite olika sätt också regionalt för att komma åt problemet.

Med den erfarenhet jag har med mig ser jag en bild där det vore bra att kunna införa någon form av system som innebär att det går att identifiera de sjukskrivande läkarna. Det har funnits tankar på att införa någon form av förskrivningskod och följa sjukskrivningsmönstret ända ned till enskilda läkare. Jag tänker på att Lotta Finstorp tog upp den höga frekvensen av stafettläkare som flyttar runt inom primärvården. Jag tror att det vore bra.

Jag vill understryka att vi inte bara vidtar detta åtgärdsprogram utan att vi också riktar betydande insatser mot just primärvården för att kunna anpassa primärvårdens verksamhet bättre till personer som lider av psykisk ohälsa och långvarig smärta. Det är ett viktigt utvecklingsområde.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Det finns stora skillnader i sjukskrivningarna regionalt och över huvud taget i sjukförsäkringssystemet.

Begreppet psykisk ohälsa blir för gemene man och för många inom politiken brett. Det handlar om allt från stressrelaterat utmattningssyndrom till psykoser. Primärvårdspsykiatrin eller primärvården måste hantera de som kommer dit med stressrelaterade utmattningssyndrom mer separat än i dag. Det måste till nationella riktlinjer, och de behöver uppdateras utifrån vad som händer och sker i dag.

Ministern sa något intressant om att följa de sjukskrivande läkarna. Jag vet inte om det har gjorts någon sådan analys på senare år. Det vore intressant att veta. Det gäller också vad som beskrivs i Esorapporten. Det handlar om fortbildning och vidareutbildning. De läkare som sjukskriver måste ha kunskap. Det måste vara svårt att sjukskriva någon om man inte har kunskap om hur en arbetsplats ser ut i dag. Jag lever kvar i min bild av hur industrin arbetar. Jag utgår från att det också gäller för många av doktorerna.

Sjukskrivande doktorer har det inte så lätt i dag eftersom verkligheten är så komplex. I fråga om den psykiska ohälsan måste man titta specifikt på det som handlar om utmattningssyndrom och inte titta på hela bredden av psykiatriska diagnoser.

Herr talman! Vi kan konstatera att det inte är de tyngre psykiatriska diagnoserna som står för en majoritet av sjukskrivningarna för kvinnor. De utgör en liten del. Men sjukskrivningar på grund av psykiska diagnoser och problem med rörelseorganen står tillsammans för 65 procent av alla sjukskrivningar för kvinnor. Genomsnittet i landet ligger runt 62 procent. Det är enormt stort.

Vi vet att det i dag ser olika ut över landet i fråga om hur företagshälsovården nyttjas i sådana sammanhang. Det innebär att många hamnar hos en primärvård som i dag inte är dimensionerad eller på andra sätt är utrustad för att hantera det som faktiskt är en överväldigande andel av dem som blir sjukskrivna i Sverige i dag.

Detta måste vi ta tag i. Annars kommer vi aldrig att få bukt med sjukskrivningarna. Det är jag helt övertygad om.

Vi vet inte så mycket, och frågan är om vi får reda på mer om vi undersöker dessa frågor. Men det är klart att vi ska göra det. Parallellt måste vi se till att göra saker. Det handlar om primärvårdens förutsättningar att hantera dessa patienter, och det handlar om sjukskrivning som behandlingsmetod för vissa av dessa diagnoser. Vi måste ta ett steg.

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: Det här är en av regeringens absolut mest prioriterade frågor. Jag är glad att vi debatterar dessa frågor i dag och att vi förhoppningsvis kan hjälpa till att förflytta varandra i frågorna.

Överläggningen var härmed avslutad.