Interpellationssvar - 2016-02-11

Fru talman! Markus Wiechel och Robert Hannah har i två interpellationer ställt frågor om konflikten i Syrien och minoriteters situation i krigets Syrien. Jag väljer att besvara interpellationerna i ett sammanhang.

Konflikten i Syrien är en mänsklig katastrof. Asadregimens och Daishs brutalitet drabbar urskillningslöst civilbefolkningen. Ingen undkommer, vare sig sunniter, shiiter, kurder, kristna eller andra grupper. Övergrepp begås även av andra väpnade grupperingar. Sverige uppmanar samtliga parter att följa de säkerhetsrådsresolutioner som har antagits om övergrepp mot mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt i Syrien. I enlighet med Genèvekommunikén - som FN:s säkerhetsråd har endosserat - betonas att minoriteter måste försäkras att deras rättigheter respekteras.

Mycket allvarliga internationella brott begås i Syrien. Vi, tillsammans i FN, har ett ansvar att verka för att människor i fara bereds skydd, att det blir ett slut på konflikten och att de ansvariga för övergreppen ställs till svars. Detta ansvar gäller oavsett om dessa brott kategoriseras som folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelser. Det finns ingen hierarki dem emellan. Regeringen har tillsammans med de andra EU-länderna uppmanat säkerhetsrådet att hänskjuta situationen i Syrien till Internationella brottmålsdomstolen. En särskild undersökningskommission, med mandat från FN:s råd för de mänskliga rättigheterna, har förgäves begärt att få komma in i Syrien.

Regeringen anser att Daish utgör ett hot mot internationell fred och säkerhet. Sverige ingår därför i kärngruppen till den breda globala koalition som bildats för att bekämpa Daish och främja långsiktig stabilitet i Irak och Syrien.

En svår humanitär situation har uppkommit till följd av konflikten i Syrien. Sedan 2011 har Sverige bidragit med 1,9 miljarder kronor i humanitärt bistånd och tagit emot över 130 000 asylsökande från Syrien. Detta stöd kompletteras med vår nya femåriga Syrienkrisstrategi, som innefattar biståndsinsatser om 1,7 miljarder kronor i Syrien och dess grannländer. I strategin står det tydligt att Sverige inte ska samarbeta med Asadregimen eller väpnade grupper.

Sverige har sedan konfliktens utbrott 2011 stött den politiska process som vi hoppas ska resultera i en politisk lösning och fred i Syrien. Regeringen anser att en samlad representation av oppositionen i fredsprocessen är avgörande för en hållbar politisk lösning. Grupper som terroristlistats av FN och/eller EU - som Daish, Hizbollahs väpnade gren och al-Qaida-affilierade Jabhat al-Nusra - är dock grupper som inte bör ingå i en förhandling. Frågan om befolkningsgruppers rätt till självbestämmande är en av många frågor som väntas bli föremål för diskussion i den politiska processen om Syriens framtid.

FN-sändebudet Staffan de Mistura har vårt fulla stöd och bistås av bland andra två svenskar. Vi ger ett omfattande stöd för att stärka kvinnors deltagande i förhandlingarna och ett stöd till civilsamhällsföreträdares deltagande i Genève. Sverige har även sedan några år ett särskilt sändebud för Syrienkrisen som följer utvecklingen noga. I vår dialog med nyckelaktörer understryker vi ständigt vikten av att alla delar av det syriska samhället inkluderas i den politiska processen samt att de mänskliga rättigheterna och internationell rätt respekteras.

Fru talman! Markus Wiechel och Robert Hannah har i två interpellationer ställt frågor om konflikten i Syrien och minoriteters situation i krigets Syrien. Jag väljer att besvara interpellationerna i ett sammanhang.

Konflikten i Syrien är en mänsklig katastrof. Asadregimens och Daishs brutalitet drabbar urskillningslöst civilbefolkningen. Ingen undkommer, vare sig sunniter, shiiter, kurder, kristna eller andra grupper. Övergrepp begås även av andra väpnade grupperingar. Sverige uppmanar samtliga parter att följa de säkerhetsrådsresolutioner som har antagits om övergrepp mot mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt i Syrien. I enlighet med Genèvekommunikén - som FN:s säkerhetsråd har endosserat - betonas att minoriteter måste försäkras att deras rättigheter respekteras.

Mycket allvarliga internationella brott begås i Syrien. Vi, tillsammans i FN, har ett ansvar att verka för att människor i fara bereds skydd, att det blir ett slut på konflikten och att de ansvariga för övergreppen ställs till svars. Detta ansvar gäller oavsett om dessa brott kategoriseras som folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelser. Det finns ingen hierarki dem emellan. Regeringen har tillsammans med de andra EU-länderna uppmanat säkerhetsrådet att hänskjuta situationen i Syrien till Internationella brottmålsdomstolen. En särskild undersökningskommission, med mandat från FN:s råd för de mänskliga rättigheterna, har förgäves begärt att få komma in i Syrien.

Regeringen anser att Daish utgör ett hot mot internationell fred och säkerhet. Sverige ingår därför i kärngruppen till den breda globala koalition som bildats för att bekämpa Daish och främja långsiktig stabilitet i Irak och Syrien.

En svår humanitär situation har uppkommit till följd av konflikten i Syrien. Sedan 2011 har Sverige bidragit med 1,9 miljarder kronor i humanitärt bistånd och tagit emot över 130 000 asylsökande från Syrien. Detta stöd kompletteras med vår nya femåriga Syrienkrisstrategi, som innefattar biståndsinsatser om 1,7 miljarder kronor i Syrien och dess grannländer. I strategin står det tydligt att Sverige inte ska samarbeta med Asadregimen eller väpnade grupper.

Sverige har sedan konfliktens utbrott 2011 stött den politiska process som vi hoppas ska resultera i en politisk lösning och fred i Syrien. Regeringen anser att en samlad representation av oppositionen i fredsprocessen är avgörande för en hållbar politisk lösning. Grupper som terroristlistats av FN och/eller EU - som Daish, Hizbollahs väpnade gren och al-Qaida-affilierade Jabhat al-Nusra - är dock grupper som inte bör ingå i en förhandling. Frågan om befolkningsgruppers rätt till självbestämmande är en av många frågor som väntas bli föremål för diskussion i den politiska processen om Syriens framtid.

FN-sändebudet Staffan de Mistura har vårt fulla stöd och bistås av bland andra två svenskar. Vi ger ett omfattande stöd för att stärka kvinnors deltagande i förhandlingarna och ett stöd till civilsamhällsföreträdares deltagande i Genève. Sverige har även sedan några år ett särskilt sändebud för Syrienkrisen som följer utvecklingen noga. I vår dialog med nyckelaktörer understryker vi ständigt vikten av att alla delar av det syriska samhället inkluderas i den politiska processen samt att de mänskliga rättigheterna och internationell rätt respekteras.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret. Jag är fullt medveten om att Sverige med internationellt bistånd stöder de lidande i Syrien mycket. Det gläder mig och gör mig stolt. Därför tackar jag för det som ministern säger i svaret om hur utsatta minoriteter stöds framför allt ekonomiskt och med biståndsmedel.

Av svaret att döma ser det dock ut som om Sverige inte på något sätt önskar stödja väpnade grupper i Syrien. Det är fullt förståeligt att man inte vill stödja vare sig den brutala regimen eller grupper som al-Nusra eller för den delen Daish.

Men vad gör man när det kommer till de andra grupperingarna? Avser regeringen inte att på något sätt stödja exempelvis den sekulära och demokratiska självförsvarsgruppen SDF, Syrian Democratic Forces, i norra Syrien som till stor del utgörs av kurder, assyrier, turkmener, armenier och så vidare?

I mina ögon är fred grunden för att på sikt kunna skapa demokrati i Syrien, vilket förutsätter att man för samtal med så många parter som möjligt. Jag har vid ett flertal tillfällen lämnat ett antal skriftliga frågor till utrikesministern, och även till andra ministrar, om arbetet för att nå fred och för att på något sätt få en lösning av den fruktansvärda tragedi som sker i Syrien.

Jag skulle därför vilja att ministern tydligt deklarerar vilka grupper som man kan tänka sig att föra samtal med, eftersom det inte är helt klart. Det som hon nämner i svaret handlar om att man inte kan tänka sig att samarbeta med regimen och att man inte kan tänka sig att samarbeta med al-Nusra eller för den delen Daish. Det är fullt förståeligt att man inte vill samarbeta. Men att föra samtal med exempelvis regimen kan vara nödvändigt - absolut inte stödja på något sätt - för att nå fred.

Om vi ser på den kurddominerade alliansen i norra Syrien har den lyckats nå vapenvila med regimen, just för att de har fört samtal. Men det stannar där. Detta anser jag vara grundläggande för att på sikt nå fred.

Jag har ställt fyra frågor, och jag tänkte upprepa tre av dem och hoppas få lite mer förtydligande svar.

För det första: Avser ministern att agera för samtal med olika stridande grupper för att främja vapenvila? Vilka grupper kan man i så fall tänka sig att samtala med?

För det andra: Vilka åtgärder vidtar ministern och regeringen för att förhindra att svenskt stöd gynnar fel grupper? I detta fall tänker jag främst på andra salifistgrupper.

För det tredje: Vilken roll anses Sverige ha under fredsförhandlingarna, och vad gör Sverige för att inte fel krafter ska få för mycket inflytande?

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret. Jag är fullt medveten om att Sverige med internationellt bistånd stöder de lidande i Syrien mycket. Det gläder mig och gör mig stolt. Därför tackar jag för det som ministern säger i svaret om hur utsatta minoriteter stöds framför allt ekonomiskt och med biståndsmedel.

Av svaret att döma ser det dock ut som om Sverige inte på något sätt önskar stödja väpnade grupper i Syrien. Det är fullt förståeligt att man inte vill stödja vare sig den brutala regimen eller grupper som al-Nusra eller för den delen Daish.

Men vad gör man när det kommer till de andra grupperingarna? Avser regeringen inte att på något sätt stödja exempelvis den sekulära och demokratiska självförsvarsgruppen SDF, Syrian Democratic Forces, i norra Syrien som till stor del utgörs av kurder, assyrier, turkmener, armenier och så vidare?

I mina ögon är fred grunden för att på sikt kunna skapa demokrati i Syrien, vilket förutsätter att man för samtal med så många parter som möjligt. Jag har vid ett flertal tillfällen lämnat ett antal skriftliga frågor till utrikesministern, och även till andra ministrar, om arbetet för att nå fred och för att på något sätt få en lösning av den fruktansvärda tragedi som sker i Syrien.

Jag skulle därför vilja att ministern tydligt deklarerar vilka grupper som man kan tänka sig att föra samtal med, eftersom det inte är helt klart. Det som hon nämner i svaret handlar om att man inte kan tänka sig att samarbeta med regimen och att man inte kan tänka sig att samarbeta med al-Nusra eller för den delen Daish. Det är fullt förståeligt att man inte vill samarbeta. Men att föra samtal med exempelvis regimen kan vara nödvändigt - absolut inte stödja på något sätt - för att nå fred.

Om vi ser på den kurddominerade alliansen i norra Syrien har den lyckats nå vapenvila med regimen, just för att de har fört samtal. Men det stannar där. Detta anser jag vara grundläggande för att på sikt nå fred.

Jag har ställt fyra frågor, och jag tänkte upprepa tre av dem och hoppas få lite mer förtydligande svar.

För det första: Avser ministern att agera för samtal med olika stridande grupper för att främja vapenvila? Vilka grupper kan man i så fall tänka sig att samtala med?

För det andra: Vilka åtgärder vidtar ministern och regeringen för att förhindra att svenskt stöd gynnar fel grupper? I detta fall tänker jag främst på andra salifistgrupper.

För det tredje: Vilken roll anses Sverige ha under fredsförhandlingarna, och vad gör Sverige för att inte fel krafter ska få för mycket inflytande?

Fru talman! Jag kan börja med att konstatera att utrikesministerns svar innehåller bra information för den som har ställt frågor om de generella utgångspunkterna när det gäller Syrien. Men rubriken på min interpellation är Situationen för det assyriska folket i al-Hasakah-provinsen.

I utrikesmnisterns svar omnämns varken folkgruppen assyrier/syrianer, al-Hasakah-provinsen eller YPG-styrkorna. Det är anmärkningsvärt att jag får svar på helt andra frågor än dem som jag har ställt.

Fru talman! Dessutom förminskas det assyriska folket av utrikesministern till att kallas kristna. Jag undrar varför utrikesministern väljer att skriva om kurder men inte om assyrier. Benämningen "kristna", kan jag berätta, användes först av Saddam Hussein och hans föregångare - och senare också av al-Asad och andra människor - för att förminska det assyriska folkets folkliga rättigheter. Nu använder utrikesministern samma uttryck. Jag undrar därför: Skulle utrikesministern acceptera att förminskas till att kallas kristen i stället för svensk?

Fru talman! Jag kommer att vara nödgad att skicka in samma eller liknande frågor som i interpellationen om jag inte får svar på dem här i dag. Det assyriska folket, som är ett av Mellanösterns urfolk, håller på att utrotas på grund av radikal islamism. Ett av de få områden i Mellanöstern där folket fortfarande, trots de pågående folkmorden och trots det pågående kriget i Syrien, faktiskt någorlunda upprätthåller en assyrisk kultur är i al-Hasakah-provinsen i Syrien. För att det assyriska folket ska överleva på sikt är det av yttersta vikt att deras rättigheter försvaras där och att Isis folkmord på assyrier och andra kristna folk, liksom på yazidier, stoppas.

Den senaste tiden har situationen i al-Hasakah och i synnerhet i staden Qamishli blivit ännu svårare. Rapporter från Amnesty visar att såväl Isis som andra grupperingar, till exempel de kommunistiska YPG-styrkorna, begår krigsbrott mot al-Hasakah-provinsens minoriteter. I Qamishli har de kommunistiska YPG-styrkorna attackerat de assyriska självförsvarsstyrkorna vid minst ett dokumenterat tillfälle.

Jag vet att al-Hasakah-provinsen är en av de provinser i Syrien som jämförelsevis har varit mest förskonad. Om det finns någon provins där Sveriges regering faktiskt kan göra riktig skillnad tror jag att det är där. Det är av yttersta vikt att man vågar arbeta i just den regionen, eftersom det är där minoriteterna finns. Att främja fred och självförsvar för minoriteterna i just den här regionen är jätteviktigt.

De frågor jag ställde i interpellationen, och som jag fortfarande vill ha svar på, är vad utrikesministern gör för att säkerställa den assyriska/syrianska folkgruppens överlevnad och rätt till självbestämmande i just al-Hasakah-provinsen samt vilken rätt till självbestämmande och egna försvarsstyrkor utrikesministern anser att det assyriska/syrianska folket har i just al-Hasakah-provinsen.

Jag vill också veta vad utrikesministern anser om Amnestyrapporterna om YPG-styrkornas brott där. Vad tänker utrikesministern göra för att se till att YPG-styrkorna i Syrien slutar begå brott mot minoriteterna? Det är av yttersta vikt att alla minoriteter i Syrien som finns i just dessa provinser kommer överens fredligt och tillåts överleva i regionen.

Fru talman! Jag kan börja med att konstatera att utrikesministerns svar innehåller bra information för den som har ställt frågor om de generella utgångspunkterna när det gäller Syrien. Men rubriken på min interpellation är Situationen för det assyriska folket i al-Hasakah-provinsen.

I utrikesmnisterns svar omnämns varken folkgruppen assyrier/syrianer, al-Hasakah-provinsen eller YPG-styrkorna. Det är anmärkningsvärt att jag får svar på helt andra frågor än dem som jag har ställt.

Fru talman! Dessutom förminskas det assyriska folket av utrikesministern till att kallas kristna. Jag undrar varför utrikesministern väljer att skriva om kurder men inte om assyrier. Benämningen "kristna", kan jag berätta, användes först av Saddam Hussein och hans föregångare - och senare också av al-Asad och andra människor - för att förminska det assyriska folkets folkliga rättigheter. Nu använder utrikesministern samma uttryck. Jag undrar därför: Skulle utrikesministern acceptera att förminskas till att kallas kristen i stället för svensk?

Fru talman! Jag kommer att vara nödgad att skicka in samma eller liknande frågor som i interpellationen om jag inte får svar på dem här i dag. Det assyriska folket, som är ett av Mellanösterns urfolk, håller på att utrotas på grund av radikal islamism. Ett av de få områden i Mellanöstern där folket fortfarande, trots de pågående folkmorden och trots det pågående kriget i Syrien, faktiskt någorlunda upprätthåller en assyrisk kultur är i al-Hasakah-provinsen i Syrien. För att det assyriska folket ska överleva på sikt är det av yttersta vikt att deras rättigheter försvaras där och att Isis folkmord på assyrier och andra kristna folk, liksom på yazidier, stoppas.

Den senaste tiden har situationen i al-Hasakah och i synnerhet i staden Qamishli blivit ännu svårare. Rapporter från Amnesty visar att såväl Isis som andra grupperingar, till exempel de kommunistiska YPG-styrkorna, begår krigsbrott mot al-Hasakah-provinsens minoriteter. I Qamishli har de kommunistiska YPG-styrkorna attackerat de assyriska självförsvarsstyrkorna vid minst ett dokumenterat tillfälle.

Jag vet att al-Hasakah-provinsen är en av de provinser i Syrien som jämförelsevis har varit mest förskonad. Om det finns någon provins där Sveriges regering faktiskt kan göra riktig skillnad tror jag att det är där. Det är av yttersta vikt att man vågar arbeta i just den regionen, eftersom det är där minoriteterna finns. Att främja fred och självförsvar för minoriteterna i just den här regionen är jätteviktigt.

De frågor jag ställde i interpellationen, och som jag fortfarande vill ha svar på, är vad utrikesministern gör för att säkerställa den assyriska/syrianska folkgruppens överlevnad och rätt till självbestämmande i just al-Hasakah-provinsen samt vilken rätt till självbestämmande och egna försvarsstyrkor utrikesministern anser att det assyriska/syrianska folket har i just al-Hasakah-provinsen.

Jag vill också veta vad utrikesministern anser om Amnestyrapporterna om YPG-styrkornas brott där. Vad tänker utrikesministern göra för att se till att YPG-styrkorna i Syrien slutar begå brott mot minoriteterna? Det är av yttersta vikt att alla minoriteter i Syrien som finns i just dessa provinser kommer överens fredligt och tillåts överleva i regionen.

Fru talman! Jag behöver inte tacka för svaret eftersom jag inte har skrivit någon interpellation. Jag håller dock i mångt och mycket med om det utrikesministern säger om nödvändigheten i att få fred i Syrien och att minoriteter i landet, liksom givetvis alla invånare i Syrien, måste kunna få en ny framtid i fred och stabilitet. Det gäller naturligtvis också att man måste ha en inkluderande process för fred i Syrien men att den inte kan vara så inkluderande att man går in i samtal med grupperingar som exempelvis Daish.

Det finns några saker jag tycker är viktiga i en något så när uppdaterad analys, som vi bör göra i Sverige och även i resten av världen, av vad som sker i Syrien och hur man skulle kunna förbättra och fördjupa en strategi för att verka långsiktigt för fred. Det första är det som nu sker i Aleppo. När Putin klev in i kriget i Syrien i november förändrades fakta på marken från luften, skulle man kunna säga, på ett sätt som nu i praktiken innebär att regeringssidan snart har ringat in Aleppo. Vad händer om det sker nu? Det är inte särskilt långt kvar; det rör sig om några kilometer.

Det första som händer är förstås en enorm risk för en humanitär katastrof. Vi har återigen en risk för flyktingströmmar norrut mot Turkiet i miljonklassen. Därtill kan det i praktiken innebära att upproret i norra Syrien kollapsar, med följden att de militära övningarna lär spridas söderut mot Damaskus. Det betyder att de två stora befolkningsområdena i Syrien riskerar att utsättas för nya strider och en humanitär härdsmälta med enorma flyktingströmmar.

Jag tror att det är viktigt, fru talman, att man från omvärldens sida och även från det svenska Utrikesdepartementets och andra europeiska länders sida börjar förbereda sig för en ny våg av flyktingar och för hur realiteten skulle kunna se ut med i praktiken bara al-Asad, Daish och de kurdiska styrkorna i norra Syrien - och inga moderata rebellstyrkor. Det kommer att få en del implikationer och förändra saker och ting.

Det andra, fru talman, är att flyktinglägren runt Syrien - i Turkiet, Jordanien, irakiska Kurdistan och så vidare - inte är temporära. De är permanenta. Jag tittade på de senaste siffrorna från UNHCR, och det finns 4,6 miljoner registrerade Syrienflyktingar. Av dem är var femte under tolv år. Vi talar alltså om snart 1 miljon syrier som bor i tält, trädgårdar och så vidare i grannländerna, under mycket svåra omständigheter, och inte ens har fyllt tolv år. Det är klart att man måste adressera frågan långsiktigt på något sätt, alltså hur man ska klara av att hantera även flyktinglägren.

Jag tror att man måste börja fundera på hur lägren styrs. Om vi talar om palestinska flyktingar kan vi se att de är 5 miljoner, och Syrienflyktingarna är snart 5 miljoner. Sedan har vi irakiska internflyktingar på det. Summan av allt detta är att Förenta nationerna i dag är god man för över 10 miljoner människor i Mellanöstern. Det är givetvis ohållbart långsiktigt sett. Jag tror att den problematiken måste vara med i analysen när det gäller fred i Syrien.

Fru talman! Jag behöver inte tacka för svaret eftersom jag inte har skrivit någon interpellation. Jag håller dock i mångt och mycket med om det utrikesministern säger om nödvändigheten i att få fred i Syrien och att minoriteter i landet, liksom givetvis alla invånare i Syrien, måste kunna få en ny framtid i fred och stabilitet. Det gäller naturligtvis också att man måste ha en inkluderande process för fred i Syrien men att den inte kan vara så inkluderande att man går in i samtal med grupperingar som exempelvis Daish.

Det finns några saker jag tycker är viktiga i en något så när uppdaterad analys, som vi bör göra i Sverige och även i resten av världen, av vad som sker i Syrien och hur man skulle kunna förbättra och fördjupa en strategi för att verka långsiktigt för fred. Det första är det som nu sker i Aleppo. När Putin klev in i kriget i Syrien i november förändrades fakta på marken från luften, skulle man kunna säga, på ett sätt som nu i praktiken innebär att regeringssidan snart har ringat in Aleppo. Vad händer om det sker nu? Det är inte särskilt långt kvar; det rör sig om några kilometer.

Det första som händer är förstås en enorm risk för en humanitär katastrof. Vi har återigen en risk för flyktingströmmar norrut mot Turkiet i miljonklassen. Därtill kan det i praktiken innebära att upproret i norra Syrien kollapsar, med följden att de militära övningarna lär spridas söderut mot Damaskus. Det betyder att de två stora befolkningsområdena i Syrien riskerar att utsättas för nya strider och en humanitär härdsmälta med enorma flyktingströmmar.

Jag tror att det är viktigt, fru talman, att man från omvärldens sida och även från det svenska Utrikesdepartementets och andra europeiska länders sida börjar förbereda sig för en ny våg av flyktingar och för hur realiteten skulle kunna se ut med i praktiken bara al-Asad, Daish och de kurdiska styrkorna i norra Syrien - och inga moderata rebellstyrkor. Det kommer att få en del implikationer och förändra saker och ting.

Det andra, fru talman, är att flyktinglägren runt Syrien - i Turkiet, Jordanien, irakiska Kurdistan och så vidare - inte är temporära. De är permanenta. Jag tittade på de senaste siffrorna från UNHCR, och det finns 4,6 miljoner registrerade Syrienflyktingar. Av dem är var femte under tolv år. Vi talar alltså om snart 1 miljon syrier som bor i tält, trädgårdar och så vidare i grannländerna, under mycket svåra omständigheter, och inte ens har fyllt tolv år. Det är klart att man måste adressera frågan långsiktigt på något sätt, alltså hur man ska klara av att hantera även flyktinglägren.

Jag tror att man måste börja fundera på hur lägren styrs. Om vi talar om palestinska flyktingar kan vi se att de är 5 miljoner, och Syrienflyktingarna är snart 5 miljoner. Sedan har vi irakiska internflyktingar på det. Summan av allt detta är att Förenta nationerna i dag är god man för över 10 miljoner människor i Mellanöstern. Det är givetvis ohållbart långsiktigt sett. Jag tror att den problematiken måste vara med i analysen när det gäller fred i Syrien.

Fru talman! Jag kände att jag behövde gå in i debatten för att lite grann balansera upp diskussionen.

Jag kan inleda med att säga att vi sedan sommaren 2014 har en terrororganisation som heter Daish och har härjat i Irak, Syrien och de kurdiska områdena. Daish är en terrororganisation som har gjort sig skyldig till fruktansvärda brott mot mänskligheten, vilket utrikesministern också har understrukit. Det är en fruktansvärd terrororganisation som har attackerat civila och avrättat män, kvinnor och barn. Man har kidnappat kvinnor och flickor och sålt dem på gatan i Mosul samt utnyttjat dem som sexslavar. Det är en organisation som har avrättat och förgripit sig på assyrier/syrianer, turkmener, shiamuslimer, sunnimuslimer, kristna, kurdiska yazidier - ja, alla som inte passar i deras värld.

Mot denna terrororganisation växte det fram en motståndsrörelse, en kraft av unga kvinnor och män som tog fajten. De tog fajten och kämpade för alla folkgrupper som finns i regionen. Tusentals människor har offrat sina liv i kampen mot denna fruktansvärda terrororganisation. Därför blir det lite olyckligt när denna terrororganisation nämns i samma kontext som till exempel de människor - det är ungdomar, flickor och pojkar - som kämpat mot den. Jag tycker att det är lite olyckligt att den benämns i samma kontext.

Sedan är det självklart att de som begår brott och de som bryter mot de mänskliga fri- och rättigheterna ska fördömas. Jag har också tagit del av den Amnestyrapport som kritiserar bland annat, i det här fallet, YPG-styrkorna. Man menar att de har brutit mot de mänskliga fri- och rättigheterna och tagit över vissa byar i områdena. Jag vill dock understryka att man när vi talar om PYD/YPG måste förstå att PYD, det demokratiska självstyre som finns i området, består av 85 organisationer, politiska partier och folkgrupper. Det är kurder, araber, assyrier, yazidier, turkmener och armenier. I detta finns också det syriska högsta rådet, demokratiska assyriska partier och Bet-Nahrain med flera.

Här försöker man hitta en samexistens för att kunna hitta en modell för att leva tillsammans. Varje post som finns representeras av de grupper jag nämnde. Det finns i dag tre officiella språk i de olika kantonerna i det område som kallas för Rojava. Det är kurdiska, assyriska och arabiska. Vi har 13 ministrar, och bland dem finns dessa folkgrupper representerade.

YPG är Rojavas försvarsstyrkor och inte direkt PYD. YPG består inte bara av PYD-anhängare. Det finns en grupp som heter Sutoro-styrkor, och det finns också al-Sanit-styrkor med flera i området. Det finns ett exempel på ett fall där man har kunnat konstatera att två personer som tillhörde YPG utförde ett dåd i Teltemer och mördade en militär ledare. De två personerna fängslades och fick fängelse i 20 år.

Det är klart att YPG och PYD har stora utmaningar. De behöver Sveriges hjälp. Vi måste fortsätta att stödja de demokratiska krafterna för att se till att bygga upp ett demokratiskt system.

Fru talman! Jag kände att jag behövde gå in i debatten för att lite grann balansera upp diskussionen.

Jag kan inleda med att säga att vi sedan sommaren 2014 har en terrororganisation som heter Daish och har härjat i Irak, Syrien och de kurdiska områdena. Daish är en terrororganisation som har gjort sig skyldig till fruktansvärda brott mot mänskligheten, vilket utrikesministern också har understrukit. Det är en fruktansvärd terrororganisation som har attackerat civila och avrättat män, kvinnor och barn. Man har kidnappat kvinnor och flickor och sålt dem på gatan i Mosul samt utnyttjat dem som sexslavar. Det är en organisation som har avrättat och förgripit sig på assyrier/syrianer, turkmener, shiamuslimer, sunnimuslimer, kristna, kurdiska yazidier - ja, alla som inte passar i deras värld.

Mot denna terrororganisation växte det fram en motståndsrörelse, en kraft av unga kvinnor och män som tog fajten. De tog fajten och kämpade för alla folkgrupper som finns i regionen. Tusentals människor har offrat sina liv i kampen mot denna fruktansvärda terrororganisation. Därför blir det lite olyckligt när denna terrororganisation nämns i samma kontext som till exempel de människor - det är ungdomar, flickor och pojkar - som kämpat mot den. Jag tycker att det är lite olyckligt att den benämns i samma kontext.

Sedan är det självklart att de som begår brott och de som bryter mot de mänskliga fri- och rättigheterna ska fördömas. Jag har också tagit del av den Amnestyrapport som kritiserar bland annat, i det här fallet, YPG-styrkorna. Man menar att de har brutit mot de mänskliga fri- och rättigheterna och tagit över vissa byar i områdena. Jag vill dock understryka att man när vi talar om PYD/YPG måste förstå att PYD, det demokratiska självstyre som finns i området, består av 85 organisationer, politiska partier och folkgrupper. Det är kurder, araber, assyrier, yazidier, turkmener och armenier. I detta finns också det syriska högsta rådet, demokratiska assyriska partier och Bet-Nahrain med flera.

Här försöker man hitta en samexistens för att kunna hitta en modell för att leva tillsammans. Varje post som finns representeras av de grupper jag nämnde. Det finns i dag tre officiella språk i de olika kantonerna i det område som kallas för Rojava. Det är kurdiska, assyriska och arabiska. Vi har 13 ministrar, och bland dem finns dessa folkgrupper representerade.

YPG är Rojavas försvarsstyrkor och inte direkt PYD. YPG består inte bara av PYD-anhängare. Det finns en grupp som heter Sutoro-styrkor, och det finns också al-Sanit-styrkor med flera i området. Det finns ett exempel på ett fall där man har kunnat konstatera att två personer som tillhörde YPG utförde ett dåd i Teltemer och mördade en militär ledare. De två personerna fängslades och fick fängelse i 20 år.

Det är klart att YPG och PYD har stora utmaningar. De behöver Sveriges hjälp. Vi måste fortsätta att stödja de demokratiska krafterna för att se till att bygga upp ett demokratiskt system.

Fru talman! Tack så mycket till er allihop! Det är väldigt insiktsfulla och kloka åsikter. Jag kan hålla med om att vi blir lite fångna i formatet. När man försöker att svara på flera frågor med lite olika inriktning kan det bli ett för allmänt svar. Därför ska jag försöka vara lite mer precis. Samtidigt tackar jag för det förtroende som visas regeringen och vår roll och förhoppningarna och förväntningarna på vad regeringen kan spela för roll.

Här ansluter vi oss först och främst till en FN-ledd process. Den definierar bland annat vilka som utgöra opposition. Vilka är det som ska betraktas som terroristorganisationer? Hur ska förhandlingarna äga rum? Vi finns dessutom i ett EU-spår där vi försöker att verka via EU för att trycka på. Vi var så sent som förra veckan i London för att diskutera med alla dem som är angelägna om en lösning i Syrien och vill bidra ekonomiskt till att lösa krisen i Syrien.

Där diskuterade vi bland annat en sådan fråga som har att göra med flyktingströmmar och att hjälpa de länder som nu tar emot ett stort antal flyktingar. Där har till exempel Jordanien introducerat något som kallas för Jordan Compact. Det är helt enkelt ett sätt att försöka se lite mer långsiktigt på det och försöka få fram åtgärder som utbildning och jobb till dem som lever i stora flyktingläger. Det handlar om vara mer konstruktiva och mycket praktiska i hur vi ska kanalisera våra pengar och vårt stöd på ett effektivt sätt.

Där finns vi med i diskussionerna. Vi gör det genom våra utlandsmyndigheter, och så vidare. Det är så vi kan arbeta. Ett exempel är den militära insats som vi gör i Irak. Där kan vi också bilateralt bidra. Vi gör det också uttalat med vår Syrienstrategi med hur vi kan se att vi kan stödja både det politiska och det humanitära och det militära spåret.

Det står klart och tydligt i vår Syrienkrisstrategi att Sverige inte ska samarbeta med al-Asad-regimen. De svenska biståndsinsatserna kommer att genomföras av FN-organ och andra organisationer. De ansvarar också för att säkerställa att pengarna inte hamnar i orätta händer.

Al-Asad-regimen har huvudansvaret för konflikten i Syrien och har begått omfattande övergrepp mot civilbefolkningen. Därför är al-Asad en lika olämplig samarbetspartner för Sverige och EU som Daish är. Regimen har också främjat Daishs framväxt genom att i första hand angripa oppositionskontrollerade områden. Grupper som terroristlistats av FN eller EU som till exempel Daish, Hizbollahs väpnade gren och Jabhat al-Nusra bör inte ingå i förhandlingen om en politisk lösning på konflikten.

När det gäller skyddszoner för assyrier i al-Hasakah-provinsen håller jag med Robert Hannah om att det är hög tid att göra något för att säkra skyddet för civila inklusive assyrierna. Men frågan om inrättande av skyddszoner i Syrien bör hanteras av FN:s säkerhetsråd. Skyddszoner förutsätter att några länder aktivt tar ansvar för att patrullera och säkerställa dem. Annars är risken att det blir dödsfällor.

Att upprätthålla sådana skyddszoner när konfliktlinjerna på marken inte är tydligt definierade och dessutom som i Syrien i ständig förändring är mycket svårt. Erfarenheterna av skyddade zoner har inte varit så goda. Därför finns också en stor tveksamhet om man inte kan se till att ett antal länder och FN åtar sig skyddet fullt ut. Det är en fråga som vi ska fortsätta att diskutera för att se hur vi på bästa sätt kan säkerställa skyddet av civila i Syrien.

Anmestyrapporten tar vi på mycket stort allvar. Vi kommer att följa upp den med våra partner i koalitionen mot Daish.

Fru talman! Tack så mycket till er allihop! Det är väldigt insiktsfulla och kloka åsikter. Jag kan hålla med om att vi blir lite fångna i formatet. När man försöker att svara på flera frågor med lite olika inriktning kan det bli ett för allmänt svar. Därför ska jag försöka vara lite mer precis. Samtidigt tackar jag för det förtroende som visas regeringen och vår roll och förhoppningarna och förväntningarna på vad regeringen kan spela för roll.

Här ansluter vi oss först och främst till en FN-ledd process. Den definierar bland annat vilka som utgöra opposition. Vilka är det som ska betraktas som terroristorganisationer? Hur ska förhandlingarna äga rum? Vi finns dessutom i ett EU-spår där vi försöker att verka via EU för att trycka på. Vi var så sent som förra veckan i London för att diskutera med alla dem som är angelägna om en lösning i Syrien och vill bidra ekonomiskt till att lösa krisen i Syrien.

Där diskuterade vi bland annat en sådan fråga som har att göra med flyktingströmmar och att hjälpa de länder som nu tar emot ett stort antal flyktingar. Där har till exempel Jordanien introducerat något som kallas för Jordan Compact. Det är helt enkelt ett sätt att försöka se lite mer långsiktigt på det och försöka få fram åtgärder som utbildning och jobb till dem som lever i stora flyktingläger. Det handlar om vara mer konstruktiva och mycket praktiska i hur vi ska kanalisera våra pengar och vårt stöd på ett effektivt sätt.

Där finns vi med i diskussionerna. Vi gör det genom våra utlandsmyndigheter, och så vidare. Det är så vi kan arbeta. Ett exempel är den militära insats som vi gör i Irak. Där kan vi också bilateralt bidra. Vi gör det också uttalat med vår Syrienstrategi med hur vi kan se att vi kan stödja både det politiska och det humanitära och det militära spåret.

Det står klart och tydligt i vår Syrienkrisstrategi att Sverige inte ska samarbeta med al-Asad-regimen. De svenska biståndsinsatserna kommer att genomföras av FN-organ och andra organisationer. De ansvarar också för att säkerställa att pengarna inte hamnar i orätta händer.

Al-Asad-regimen har huvudansvaret för konflikten i Syrien och har begått omfattande övergrepp mot civilbefolkningen. Därför är al-Asad en lika olämplig samarbetspartner för Sverige och EU som Daish är. Regimen har också främjat Daishs framväxt genom att i första hand angripa oppositionskontrollerade områden. Grupper som terroristlistats av FN eller EU som till exempel Daish, Hizbollahs väpnade gren och Jabhat al-Nusra bör inte ingå i förhandlingen om en politisk lösning på konflikten.

När det gäller skyddszoner för assyrier i al-Hasakah-provinsen håller jag med Robert Hannah om att det är hög tid att göra något för att säkra skyddet för civila inklusive assyrierna. Men frågan om inrättande av skyddszoner i Syrien bör hanteras av FN:s säkerhetsråd. Skyddszoner förutsätter att några länder aktivt tar ansvar för att patrullera och säkerställa dem. Annars är risken att det blir dödsfällor.

Att upprätthålla sådana skyddszoner när konfliktlinjerna på marken inte är tydligt definierade och dessutom som i Syrien i ständig förändring är mycket svårt. Erfarenheterna av skyddade zoner har inte varit så goda. Därför finns också en stor tveksamhet om man inte kan se till att ett antal länder och FN åtar sig skyddet fullt ut. Det är en fråga som vi ska fortsätta att diskutera för att se hur vi på bästa sätt kan säkerställa skyddet av civila i Syrien.

Anmestyrapporten tar vi på mycket stort allvar. Vi kommer att följa upp den med våra partner i koalitionen mot Daish.

Fru talman! Tack, ministern, för tillägget! Det råder enighet om samarbete med regimen. Det finns väl inte någon i Sveriges riksdag eller något parti som stöder samarbete med en brutal regim som den vi har i Syrien. Det råder inget tvivel om det.

Det jag var inne på tidigare var samtal för att försöka nå vapenvila. Det är trots allt vapenvila som kan möjliggöra humanitära transporter till de civila i områdena som är kontrollerade av regimtrupper. Det är trots allt en regim som trots sin brutalitet vill ha slut på kriget på grund av de konsekvenser och den misär kriget för med sig.

Jag menar att ministern kanske borde förtydliga regeringens hållning. Det ska självklart inte vara något samarbete. Det står vi alla för. Men man kan däremot kanske försöka nå någon form av samtal om vapenvila även med sådana grupper.

Ministern talade om den goda kontrollen på var våra biståndspengar hamnar. Jag har några exempel på hur svenska biståndspengar tidigare hamnat fel och hur de än i dag hamnar fel.

Genom Sida och svenska staten har svenska skattemedel hamnat hos två organisationer som är tydligt kopplade till gruppen Army of Conquest. Det är en grupp i Syrien som är influerad av al-Qaida och Muslimska brödraskapet som har tydliga salafistiska inriktningar. Det handlar om Islamic Relief och Syrian Recovery Trust Fund.

Det är medel som har nått grupper som inte på något sätt kan kallas särskilt humana. Army of Conquest innefattar bland annat al-Nusra, som även utrikesministern och svenska staten ser som en terroristorganisation. Svenska biståndsmedel har gått dit. Det är beklagligt. Det är jättebra om vi kan stötta människor som har problem. Men våra biståndspengar ska inte hamna hos terrorister. Det gör de i dag.

Jag var tidigare inne på någonting annat i mitt inlägg. Det handlade om förhandlingarna som just nu sker bland annat i FN. Sverige vill vara en aktiv del i, och det tycker jag är bra, att försöka få till förhandlingar som leder till fred. Problemet är att den person som representerar rebellerna i det här fallet heter Mohammed Alloush, och han är ledare för Army of Islam. Det är en salafistgrupp i Syrien som har tolkningar som stöttas av Saudiarabien. Den kan inte på något sätt anses stå för demokrati eller de värderingar som västvärlden ser som självklara i ett demokratiskt och humanitärt land.

Dessutom har man fallit för Turkiets påtryckningar. Man stänger ute den allians jag talade om tidigare i norra Syrien, Syrian Democratic Forces, som står för de främsta demokratiska rörelserna. De har en tydlig extremvänsterprägel. Men det är trots allt de grupper i Syrien som på allvar kämpar för demokrati, ett sekulärt samhälle, självständighet och självstyre. Hur kan man falla för Turkiets påtryckningar att stänga ute dessa och samtidigt stödja att den som ska leda rebellernas förhandlingar är en brutal islamist?

Fru talman! Tack, ministern, för tillägget! Det råder enighet om samarbete med regimen. Det finns väl inte någon i Sveriges riksdag eller något parti som stöder samarbete med en brutal regim som den vi har i Syrien. Det råder inget tvivel om det.

Det jag var inne på tidigare var samtal för att försöka nå vapenvila. Det är trots allt vapenvila som kan möjliggöra humanitära transporter till de civila i områdena som är kontrollerade av regimtrupper. Det är trots allt en regim som trots sin brutalitet vill ha slut på kriget på grund av de konsekvenser och den misär kriget för med sig.

Jag menar att ministern kanske borde förtydliga regeringens hållning. Det ska självklart inte vara något samarbete. Det står vi alla för. Men man kan däremot kanske försöka nå någon form av samtal om vapenvila även med sådana grupper.

Ministern talade om den goda kontrollen på var våra biståndspengar hamnar. Jag har några exempel på hur svenska biståndspengar tidigare hamnat fel och hur de än i dag hamnar fel.

Genom Sida och svenska staten har svenska skattemedel hamnat hos två organisationer som är tydligt kopplade till gruppen Army of Conquest. Det är en grupp i Syrien som är influerad av al-Qaida och Muslimska brödraskapet som har tydliga salafistiska inriktningar. Det handlar om Islamic Relief och Syrian Recovery Trust Fund.

Det är medel som har nått grupper som inte på något sätt kan kallas särskilt humana. Army of Conquest innefattar bland annat al-Nusra, som även utrikesministern och svenska staten ser som en terroristorganisation. Svenska biståndsmedel har gått dit. Det är beklagligt. Det är jättebra om vi kan stötta människor som har problem. Men våra biståndspengar ska inte hamna hos terrorister. Det gör de i dag.

Jag var tidigare inne på någonting annat i mitt inlägg. Det handlade om förhandlingarna som just nu sker bland annat i FN. Sverige vill vara en aktiv del i, och det tycker jag är bra, att försöka få till förhandlingar som leder till fred. Problemet är att den person som representerar rebellerna i det här fallet heter Mohammed Alloush, och han är ledare för Army of Islam. Det är en salafistgrupp i Syrien som har tolkningar som stöttas av Saudiarabien. Den kan inte på något sätt anses stå för demokrati eller de värderingar som västvärlden ser som självklara i ett demokratiskt och humanitärt land.

Dessutom har man fallit för Turkiets påtryckningar. Man stänger ute den allians jag talade om tidigare i norra Syrien, Syrian Democratic Forces, som står för de främsta demokratiska rörelserna. De har en tydlig extremvänsterprägel. Men det är trots allt de grupper i Syrien som på allvar kämpar för demokrati, ett sekulärt samhälle, självständighet och självstyre. Hur kan man falla för Turkiets påtryckningar att stänga ute dessa och samtidigt stödja att den som ska leda rebellernas förhandlingar är en brutal islamist?

Fru talman! Tack, utrikesministern för klargörandena! Jag ser fram emot att utrikesministern ska följa upp Amnestyrapporterna. Vad det kan leda till vet jag inte. Men jag tar det Amnesty säger och skriver där på största allvar.

Om utrikesministern åker till Erbil igen rekommenderar jag utrikesministern att besöka Café Eskilstuna. Det är en av de största kafékedjorna i Erbil, och den ägs av människor som har återvänt efter att ha varit flyktingar i Sverige.

Tyvärr är situationen sådan för Mellanösterns minoriteter att det knappt finns några kvar i Mellanöstern. Alla folk lider vid krig, men de som riskerar att utrotas är främst minoriteterna. Det är de som inte kan försvara sig själva. Det vi har sett i Mellanöstern de senaste decennierna är sekterism där man endast har kunnat hitta skydd hos sin egen grupp. Det gör att de grupper som är minst och svagast kommer att drabbas hårdast.

I sitt svar säger utrikesministern att det inte finns någon skillnad mellan folkmord och krigsförbrytelser. Jag håller inte med om det. Folkmord leder till att en befolkning utrotas och är också jus cogens.

Därför frågar jag utrikesministern: Är det inte skillnad i grad på brottet om det är ett folkmord jämfört med andra typer av krigsförbrytelser?

I mina ögon är folkmord jus cogens, och det som Isis gör mot yazidierna, assyrierna och andra folkgrupper är ett värre brott mot mänskligheten än vad krigsförbrytelser är.

När det gäller al-Hasakah måste man säkerställa att de grupper som finns där inte begår brott mot varandra. Det handlar om minoriteter, och al-Hasakah är en av de fredligaste krigsregionerna i Syrien.

Det finns två alternativ. Det ena är att upprätta en skyddszon. Jag hoppas att man tittar noga på om man ska göra det eller inte och om det är värt det eller inte.

Låt mig göra en jämförelse. Sedan Isis invasion av Irak har en tredjedel av den assyriska befolkningen lämnat Irak. Man skyddar dem inte, de känner ingen trygghet och de väljer att lämna området. Den absolut äldsta syrisk-ortodoxa kyrkan, den som Koranen skriver om, uppger att man endast har 15 000 medlemmar kvar i landet. Det var över en halv miljon för tio år sedan. Det är en etnisk resning och ett folkmord som har skett.

Det andra alternativet är självförsvar, det vill säga att ge dem vapen så att de kan skydda sig själva.

Om man inte kan arbeta med skyddszoner, vad kan man annars göra? Kan det inrättas självförsvarsstyrkor? Vad kan man göra för att säkerställa att de grupperingar som finns i de områden där minoriteterna finns inte strider mot varandra? Jag tror att det är av yttersta vikt.

Jag förstår att Sverige inte kan göra allt, och Sverige gör otroligt mycket när det kommer till humanitärt bistånd. Här har utrikesministern mitt fulla stöd. Men jag tror också att om det är någonstans där Sverige kan påverka är det i de regioner där det finns minoriteter och många som lyssnar. Café Eskilstuna finns i irakiska Kurdistan av en anledning. Det finns starka kopplingar. Samma sak gäller YPG-styrkorna där det finns väldigt starka kopplingar till Sverige. Här kan utrikesministern göra riktig skillnad.

Jag skulle vilja höra lite kommentarer på det.

Fru talman! Tack, utrikesministern för klargörandena! Jag ser fram emot att utrikesministern ska följa upp Amnestyrapporterna. Vad det kan leda till vet jag inte. Men jag tar det Amnesty säger och skriver där på största allvar.

Om utrikesministern åker till Erbil igen rekommenderar jag utrikesministern att besöka Café Eskilstuna. Det är en av de största kafékedjorna i Erbil, och den ägs av människor som har återvänt efter att ha varit flyktingar i Sverige.

Tyvärr är situationen sådan för Mellanösterns minoriteter att det knappt finns några kvar i Mellanöstern. Alla folk lider vid krig, men de som riskerar att utrotas är främst minoriteterna. Det är de som inte kan försvara sig själva. Det vi har sett i Mellanöstern de senaste decennierna är sekterism där man endast har kunnat hitta skydd hos sin egen grupp. Det gör att de grupper som är minst och svagast kommer att drabbas hårdast.

I sitt svar säger utrikesministern att det inte finns någon skillnad mellan folkmord och krigsförbrytelser. Jag håller inte med om det. Folkmord leder till att en befolkning utrotas och är också jus cogens.

Därför frågar jag utrikesministern: Är det inte skillnad i grad på brottet om det är ett folkmord jämfört med andra typer av krigsförbrytelser?

I mina ögon är folkmord jus cogens, och det som Isis gör mot yazidierna, assyrierna och andra folkgrupper är ett värre brott mot mänskligheten än vad krigsförbrytelser är.

När det gäller al-Hasakah måste man säkerställa att de grupper som finns där inte begår brott mot varandra. Det handlar om minoriteter, och al-Hasakah är en av de fredligaste krigsregionerna i Syrien.

Det finns två alternativ. Det ena är att upprätta en skyddszon. Jag hoppas att man tittar noga på om man ska göra det eller inte och om det är värt det eller inte.

Låt mig göra en jämförelse. Sedan Isis invasion av Irak har en tredjedel av den assyriska befolkningen lämnat Irak. Man skyddar dem inte, de känner ingen trygghet och de väljer att lämna området. Den absolut äldsta syrisk-ortodoxa kyrkan, den som Koranen skriver om, uppger att man endast har 15 000 medlemmar kvar i landet. Det var över en halv miljon för tio år sedan. Det är en etnisk resning och ett folkmord som har skett.

Det andra alternativet är självförsvar, det vill säga att ge dem vapen så att de kan skydda sig själva.

Om man inte kan arbeta med skyddszoner, vad kan man annars göra? Kan det inrättas självförsvarsstyrkor? Vad kan man göra för att säkerställa att de grupperingar som finns i de områden där minoriteterna finns inte strider mot varandra? Jag tror att det är av yttersta vikt.

Jag förstår att Sverige inte kan göra allt, och Sverige gör otroligt mycket när det kommer till humanitärt bistånd. Här har utrikesministern mitt fulla stöd. Men jag tror också att om det är någonstans där Sverige kan påverka är det i de regioner där det finns minoriteter och många som lyssnar. Café Eskilstuna finns i irakiska Kurdistan av en anledning. Det finns starka kopplingar. Samma sak gäller YPG-styrkorna där det finns väldigt starka kopplingar till Sverige. Här kan utrikesministern göra riktig skillnad.

Jag skulle vilja höra lite kommentarer på det.

Fru talman! Jag förstår inte Sverigedemokraternas resonemang om att det inte är den FN-orienterade processen under Staffan de Mistura som ska försöka komma i mål med någon sorts vapenvila, utan det ska Sverige göra på egen hand.

Sverige har inte den geopolitiska tyngden att få dessa parter att teckna firma för fred. Om inte FN har klarat det, varför skulle vi göra det?

Dessutom vet vi att det inte finns något intresse från den syriska regimen att ha samtal, av den enkla anledningen att man har överhanden i kriget. Vidare är de som är emot regeringen i Syrien så oeniga att det inte finns någon som kan teckna firma och leverera fred. Därför är samtalsvägen och Genèvesamtalen förmodligen inte särskilt fruktsamma, även om de givetvis måste prövas.

Fru talman! Min uppfattning är därför att man ska titta mycket mer på vad man kan göra i konkret handling, och det finns två saker som Sverige skulle kunna göra nu.

Det första är, för att anknyta till mitt tidigare inlägg och en artikel jag skrev i Dagens Nyheter för ett år sedan, att vi måste titta på hur flyktinglägren kan organiseras och demokratiseras, för dessa flyktingläger är permanenta, inte temporära. Vi måste börja titta på hur beslutsfattandet sker i lägren, hur utbildningen ser ut, hur det är med kvinnors och barns rättigheter, hur det är med entreprenörskap och så vidare. Dessa läger utvecklas till städer, och det måste finnas en tanke för hur den processen ska kunna ske.

Det andra är att vi när vi nu tar emot fler kvotflyktingar bör titta på om det går att specifikt välja ut just hotade minoriteter, till exempel flickor som befrias från Islamiska statens slaveri, och ge dem kvotstatus i Sverige.

Fru talman! Jag förstår inte Sverigedemokraternas resonemang om att det inte är den FN-orienterade processen under Staffan de Mistura som ska försöka komma i mål med någon sorts vapenvila, utan det ska Sverige göra på egen hand.

Sverige har inte den geopolitiska tyngden att få dessa parter att teckna firma för fred. Om inte FN har klarat det, varför skulle vi göra det?

Dessutom vet vi att det inte finns något intresse från den syriska regimen att ha samtal, av den enkla anledningen att man har överhanden i kriget. Vidare är de som är emot regeringen i Syrien så oeniga att det inte finns någon som kan teckna firma och leverera fred. Därför är samtalsvägen och Genèvesamtalen förmodligen inte särskilt fruktsamma, även om de givetvis måste prövas.

Fru talman! Min uppfattning är därför att man ska titta mycket mer på vad man kan göra i konkret handling, och det finns två saker som Sverige skulle kunna göra nu.

Det första är, för att anknyta till mitt tidigare inlägg och en artikel jag skrev i Dagens Nyheter för ett år sedan, att vi måste titta på hur flyktinglägren kan organiseras och demokratiseras, för dessa flyktingläger är permanenta, inte temporära. Vi måste börja titta på hur beslutsfattandet sker i lägren, hur utbildningen ser ut, hur det är med kvinnors och barns rättigheter, hur det är med entreprenörskap och så vidare. Dessa läger utvecklas till städer, och det måste finnas en tanke för hur den processen ska kunna ske.

Det andra är att vi när vi nu tar emot fler kvotflyktingar bör titta på om det går att specifikt välja ut just hotade minoriteter, till exempel flickor som befrias från Islamiska statens slaveri, och ge dem kvotstatus i Sverige.

Fru talman! Jag vill också understryka vikten av att följa upp Amnestys rapport från oktober 2015. Den är allvarlig och viktig. Den pekar på att det finns stora problem i detta område och att det sker oacceptabla övergrepp på de mänskliga rättigheterna. Därför är det glädjande att utrikesministern poängterade att hon kommer att följa upp denna rapport.

Vi ser att de stridande parterna i konflikten gör sig skyldiga till människorättskränkningar. Då är det viktigt att Sverige är en tydlig röst som säger att det är oacceptabelt att kränka de mänskliga rättigheterna. Vi måste säga detta tydligt till alla parter i konflikten och fortsätta att stå upp för de svaga grupper som finns i området: assyrier/syrianer, kurder, kurdiska yazidier med flera. Vi ska peka ut dem som begår brott och säga att det inte är okej.

Det är viktigt att Sverige har en fortsatt dialog med det demokratiska självstyre som finns i Rojava. En dialog mellan Sverige och Rojava är viktig.

Det är också viktigt att få konstaterat att det pågår ett samtal med bland annat Assyriska Riksförbundet i Sverige.

Man måste fortsätta att samarbeta med dessa grupper för att utveckla ett demokratiskt område och ett framtida demokratiskt Syrien.

Fru talman! Jag vill också understryka vikten av att följa upp Amnestys rapport från oktober 2015. Den är allvarlig och viktig. Den pekar på att det finns stora problem i detta område och att det sker oacceptabla övergrepp på de mänskliga rättigheterna. Därför är det glädjande att utrikesministern poängterade att hon kommer att följa upp denna rapport.

Vi ser att de stridande parterna i konflikten gör sig skyldiga till människorättskränkningar. Då är det viktigt att Sverige är en tydlig röst som säger att det är oacceptabelt att kränka de mänskliga rättigheterna. Vi måste säga detta tydligt till alla parter i konflikten och fortsätta att stå upp för de svaga grupper som finns i området: assyrier/syrianer, kurder, kurdiska yazidier med flera. Vi ska peka ut dem som begår brott och säga att det inte är okej.

Det är viktigt att Sverige har en fortsatt dialog med det demokratiska självstyre som finns i Rojava. En dialog mellan Sverige och Rojava är viktig.

Det är också viktigt att få konstaterat att det pågår ett samtal med bland annat Assyriska Riksförbundet i Sverige.

Man måste fortsätta att samarbeta med dessa grupper för att utveckla ett demokratiskt område och ett framtida demokratiskt Syrien.

Fru talman! Jag tackar för inläggen.

Det är mycket viktigt att vi noga granskar hur biståndsmedel används och, så gott det låter sig göras, alltid ser till att de inte hamnar i orätta händer eller går till orätta ändamål.

Just nu har vi en FN-ledd process, och den ger vi stöd till för att hitta en fredlig lösning på konflikten i Syrien. Vi bidrar också på många olika sätt bilateralt i våra kontakter med de länder som tar emot många flyktingar, till exempel Jordanien. Vi jobbar förstås också via EU för att hitta vägar framåt. Det är en mycket allvarlig situation och en mänsklig tragedi, både i al-Hasakah-provinsen och i andra delar av Syrien. Människor utsätts för ett lidande som är svårt för oss att fullt ut förstå. Därför måste denna konflikt få ett slut.

Precis som det har påpekats av flera av er är det viktigt att vi ständigt uppdaterar våra kunskaper och kommer med fler goda idéer. Jag tar gärna upp det som Fredrik Malm nämnde. Det är förstås viktigt hur vi hanterar flyktinglägren, och alla goda förslag är välkomna.

Dessutom är det något som jag själv har jobbat med i och med att jag har suttit i en högnivåpanel som FN har tillsatt om hur humanitär assistans ska utformas framöver. Där handlade viktiga förslag om att inte låta ungdomar bli utan skolgång, att se till kvinnors behov speciellt, att skapa jobbmöjligheter och så vidare. Jag tror att det blir ett tema på det humanitära toppmötet under våren.

Jag kommer att granska alla sådana här förslag med stort intresse och tror att vi kommer att behöva konkreta förslag till hur vi förbättrar situationen på marken.

Dessutom har vi tillsatt en ambassadör speciellt för att följa situationen i Syrien. Det betyder att vi känner oss uppdaterade. Vi har någon att skicka ut i världen för att se till att vi kommer fram med förslag som kan vara riktigt effektiva.

Fredlig samexistens är den väg framåt som vi måste eftersträva. Därför är den här politiska processen avgörande, både för att upprätthålla lag och ordning och för att erbjuda skydd för såväl assyrier och syrianer som resten av befolkningen. Vi gör allt vi kan för att stödja den politiska processen.

Nu är det så att olika befolkningsgruppers självbestämmande är en fråga som beslutas av Syriens befolkning. Därför är det en fråga som kommer att bli föremål för diskussion. Vi verkar fortsatt för att samtliga delar av det syriska samhället ska inkluderas i den politiska processen.

Jag tycker att det allra viktigaste, oberoende av vilken benämning vi ger det lidande som människor drabbas av och som inte minst minoriteter utsätts för, är vad vi gör för att förhindra det och vad vi gör för att stötta och hjälpa de människor som är utsatta för förföljelse, dödande och lidande. Det är det som vi bör inrikta oss på.

Och jag åker förstås gärna till Café Eskilstuna nästa gång. Vi har ju upptäckt att det svenska inflytandet är så stort att ministrar pratar flytande svenska när vi kommer dit. Det betyder förstås väldigt mycket att ha de här kontakterna och innebär att vi kan ha en mycket öppenhjärtig dialog.

Fru talman! Jag tackar för inläggen.

Det är mycket viktigt att vi noga granskar hur biståndsmedel används och, så gott det låter sig göras, alltid ser till att de inte hamnar i orätta händer eller går till orätta ändamål.

Just nu har vi en FN-ledd process, och den ger vi stöd till för att hitta en fredlig lösning på konflikten i Syrien. Vi bidrar också på många olika sätt bilateralt i våra kontakter med de länder som tar emot många flyktingar, till exempel Jordanien. Vi jobbar förstås också via EU för att hitta vägar framåt. Det är en mycket allvarlig situation och en mänsklig tragedi, både i al-Hasakah-provinsen och i andra delar av Syrien. Människor utsätts för ett lidande som är svårt för oss att fullt ut förstå. Därför måste denna konflikt få ett slut.

Precis som det har påpekats av flera av er är det viktigt att vi ständigt uppdaterar våra kunskaper och kommer med fler goda idéer. Jag tar gärna upp det som Fredrik Malm nämnde. Det är förstås viktigt hur vi hanterar flyktinglägren, och alla goda förslag är välkomna.

Dessutom är det något som jag själv har jobbat med i och med att jag har suttit i en högnivåpanel som FN har tillsatt om hur humanitär assistans ska utformas framöver. Där handlade viktiga förslag om att inte låta ungdomar bli utan skolgång, att se till kvinnors behov speciellt, att skapa jobbmöjligheter och så vidare. Jag tror att det blir ett tema på det humanitära toppmötet under våren.

Jag kommer att granska alla sådana här förslag med stort intresse och tror att vi kommer att behöva konkreta förslag till hur vi förbättrar situationen på marken.

Dessutom har vi tillsatt en ambassadör speciellt för att följa situationen i Syrien. Det betyder att vi känner oss uppdaterade. Vi har någon att skicka ut i världen för att se till att vi kommer fram med förslag som kan vara riktigt effektiva.

Fredlig samexistens är den väg framåt som vi måste eftersträva. Därför är den här politiska processen avgörande, både för att upprätthålla lag och ordning och för att erbjuda skydd för såväl assyrier och syrianer som resten av befolkningen. Vi gör allt vi kan för att stödja den politiska processen.

Nu är det så att olika befolkningsgruppers självbestämmande är en fråga som beslutas av Syriens befolkning. Därför är det en fråga som kommer att bli föremål för diskussion. Vi verkar fortsatt för att samtliga delar av det syriska samhället ska inkluderas i den politiska processen.

Jag tycker att det allra viktigaste, oberoende av vilken benämning vi ger det lidande som människor drabbas av och som inte minst minoriteter utsätts för, är vad vi gör för att förhindra det och vad vi gör för att stötta och hjälpa de människor som är utsatta för förföljelse, dödande och lidande. Det är det som vi bör inrikta oss på.

Och jag åker förstås gärna till Café Eskilstuna nästa gång. Vi har ju upptäckt att det svenska inflytandet är så stort att ministrar pratar flytande svenska när vi kommer dit. Det betyder förstås väldigt mycket att ha de här kontakterna och innebär att vi kan ha en mycket öppenhjärtig dialog.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Till Fredrik Malm: Sverige ska naturligtvis inte på egen hand sköta förhandlingarna, utan det ska ske genom FN. Men Sverige borde vara en aktiv part i att trycka på FN så att även de grupper som kämpar för självstyre och demokrati i norra Syrien ska få bli en del av fredsförhandlingarna. I dag utestängs de, vilket Fredrik Malm är väl medveten om. Det är dessutom grupper som i dag skyddar extremt många, bland annat kristna människor som har flytt kriget i olika delar av landet och som i övrigt trakasseras av både islamister och regimen.

Särskilt i en tid då Sverige kandiderar till att bli en del av FN:s säkerhetsråd kan det vara viktigt att visa varför vi faktiskt är värdiga den platsen. Därför tycker jag att regeringen och ministern kanske skulle ha ansträngt sig lite mer för att inkludera de här grupperna.

Fru talman! Sedan har jag en fråga till ministern. Det handlar igen om biståndet. Jag förstår att även ministern tycker att bistånd ska hamna hos rätt personer och i rätt organisationer och att det inte ska gå till terrorister. Det borde vara en självklarhet. Det är just därför som jag tycker att det är lite märkligt att regeringen i dag faktiskt skänker pengar till organisationer som uppenbarligen har gett pengar till organisationer som al-Nusra. Är det ministerns uppfattning att det är okej att Sida eller regeringen ser till att biståndsmedel, svenska skattemedel, går till organisationer som Islamic Relief eller Syria Recovery Trust Fund?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Till Fredrik Malm: Sverige ska naturligtvis inte på egen hand sköta förhandlingarna, utan det ska ske genom FN. Men Sverige borde vara en aktiv part i att trycka på FN så att även de grupper som kämpar för självstyre och demokrati i norra Syrien ska få bli en del av fredsförhandlingarna. I dag utestängs de, vilket Fredrik Malm är väl medveten om. Det är dessutom grupper som i dag skyddar extremt många, bland annat kristna människor som har flytt kriget i olika delar av landet och som i övrigt trakasseras av både islamister och regimen.

Särskilt i en tid då Sverige kandiderar till att bli en del av FN:s säkerhetsråd kan det vara viktigt att visa varför vi faktiskt är värdiga den platsen. Därför tycker jag att regeringen och ministern kanske skulle ha ansträngt sig lite mer för att inkludera de här grupperna.

Fru talman! Sedan har jag en fråga till ministern. Det handlar igen om biståndet. Jag förstår att även ministern tycker att bistånd ska hamna hos rätt personer och i rätt organisationer och att det inte ska gå till terrorister. Det borde vara en självklarhet. Det är just därför som jag tycker att det är lite märkligt att regeringen i dag faktiskt skänker pengar till organisationer som uppenbarligen har gett pengar till organisationer som al-Nusra. Är det ministerns uppfattning att det är okej att Sida eller regeringen ser till att biståndsmedel, svenska skattemedel, går till organisationer som Islamic Relief eller Syria Recovery Trust Fund?

Fru talman! Det brukar sägas att motsatsen till kärlek inte är hat utan likgiltighet, och det är ungefär så jag ser på Svenska kyrkans arbete de senaste 20 åren med att hjälpa de utsatta kristna minoriteterna i Mellanöstern.

Jag tror, fru talman, att så länge omvärlden inte ger minoriteterna en lösning eller skydd eller ser dem kommer de tvingas att vända sig inåt. De kommer då att tvingas att välja mellan en diktator och döden.

Jag vet att en stor del av minoriteterna i Syrien stöder Asad, och det finns en anledning till det. De vill inte ha radikal islamism. De vill inte utsättas för döden. De vill kunna stanna kvar där de finns. Och det är omvärldens plikt att faktiskt kunna erbjuda ett alternativ för de här personerna, för de här grupperna. Görs ingenting är jag helt övertygad om att de här minoriteterna kommer att vara utrotade.

Tidigare fanns det judar i Irak och i Syrien. Var finns de i dag? De är utrotade; de finns inte kvar. Tidigare fanns det 200 000 mandéer i Irak. Var finns de i dag? De är utrotade, därför att världen inte såg dem. Världen ville inte skydda dem.

Frågan är då vad man kan göra för att skydda de här grupperna eller för att se till att se dem. Det finns två alternativ. Det ena är självförsvar, att hjälpa dem till självförsvar och se till att de har det. Om det inkluderar vapen eller något annat vet jag inte, men någonting måste göras i det perspektivet. Det andra alternativet är att upprätta en skyddszon. Det är ungefär de två alternativ som omvärlden har om man vill se ett Mellanöstern där det finns minoriteter, en etnisk diversifiering och olika folkslag och grupperingar.

Det är helt avgörande att omvärlden ser att de här minoriteterna behöver ett stöd och behöver bli sedda. Man kan bara se på utvecklingen i Irak. Syrierna vill inte ha ett Irak. Assyrierna i Syrien vill inte leva som assyrierna i Irak gjorde, för de finns knappt kvar. De är utrotade, etniskt rensade. I mina ögon är det ett folkmord.

Jag uppmanar verkligen utrikesministern att arbeta för just minoriteternas situation.

Fru talman! Det brukar sägas att motsatsen till kärlek inte är hat utan likgiltighet, och det är ungefär så jag ser på Svenska kyrkans arbete de senaste 20 åren med att hjälpa de utsatta kristna minoriteterna i Mellanöstern.

Jag tror, fru talman, att så länge omvärlden inte ger minoriteterna en lösning eller skydd eller ser dem kommer de tvingas att vända sig inåt. De kommer då att tvingas att välja mellan en diktator och döden.

Jag vet att en stor del av minoriteterna i Syrien stöder Asad, och det finns en anledning till det. De vill inte ha radikal islamism. De vill inte utsättas för döden. De vill kunna stanna kvar där de finns. Och det är omvärldens plikt att faktiskt kunna erbjuda ett alternativ för de här personerna, för de här grupperna. Görs ingenting är jag helt övertygad om att de här minoriteterna kommer att vara utrotade.

Tidigare fanns det judar i Irak och i Syrien. Var finns de i dag? De är utrotade; de finns inte kvar. Tidigare fanns det 200 000 mandéer i Irak. Var finns de i dag? De är utrotade, därför att världen inte såg dem. Världen ville inte skydda dem.

Frågan är då vad man kan göra för att skydda de här grupperna eller för att se till att se dem. Det finns två alternativ. Det ena är självförsvar, att hjälpa dem till självförsvar och se till att de har det. Om det inkluderar vapen eller något annat vet jag inte, men någonting måste göras i det perspektivet. Det andra alternativet är att upprätta en skyddszon. Det är ungefär de två alternativ som omvärlden har om man vill se ett Mellanöstern där det finns minoriteter, en etnisk diversifiering och olika folkslag och grupperingar.

Det är helt avgörande att omvärlden ser att de här minoriteterna behöver ett stöd och behöver bli sedda. Man kan bara se på utvecklingen i Irak. Syrierna vill inte ha ett Irak. Assyrierna i Syrien vill inte leva som assyrierna i Irak gjorde, för de finns knappt kvar. De är utrotade, etniskt rensade. I mina ögon är det ett folkmord.

Jag uppmanar verkligen utrikesministern att arbeta för just minoriteternas situation.

Fru talman! Tack så mycket för en viktig debatt! Och tack igen för insiktsfulla och kloka inlägg med goda förslag! Det är lätt att hålla med, men det är också svårt att se hur det enkelt låter sig göras i dagsläget. Det vi alla vill är förstås att få en varaktig fred och att arbeta för fred. Då måste vi också rusta för fred, därför att konflikten i Syrien är en mänsklig tragedi som måste få ett slut.

Nu har mer än 250 000 människor dödats, och över 11 miljoner syrier befinner sig på flykt. Alla Syriens befolkningsgrupper drabbas just nu, men minoriteterna är förstås särskilt utsatta, precis som Robert Hannah väldigt klokt säger.

Jag tycker inte att man kan utesluta lösningar som skyddszoner. Jag har bara försökt påpeka att det kräver att det verkligen blir en skyddszon. Jag tror att alla de här åtgärderna kommer att behöva diskuteras i de olika sammanhang inom vilka vi verkar för freden. Att skicka mer vapen tror jag inte är en lösning på konflikten. Men vi måste göra mycket mer för att skydda minoriteterna i Syrien. Det kan jag bara hålla med om.

FN-processen måste fortsätta, och vi hoppas förstås att samtalen kan återupptas i slutet av den här månaden. Nu måste vi också sätta press på den syriska regimen och på Ryssland att uppfylla de humanitära krav som säkerhetsrådet har ställt och framför allt att vidta förtroendeskapande åtgärder och inte bidra till att situationen blir ännu värre i Aleppo eller på andra håll i Syrien.

Tack så mycket för debatten!

Överläggningen var härmed avslutad.

Fru talman! Tack så mycket för en viktig debatt! Och tack igen för insiktsfulla och kloka inlägg med goda förslag! Det är lätt att hålla med, men det är också svårt att se hur det enkelt låter sig göras i dagsläget. Det vi alla vill är förstås att få en varaktig fred och att arbeta för fred. Då måste vi också rusta för fred, därför att konflikten i Syrien är en mänsklig tragedi som måste få ett slut.

Nu har mer än 250 000 människor dödats, och över 11 miljoner syrier befinner sig på flykt. Alla Syriens befolkningsgrupper drabbas just nu, men minoriteterna är förstås särskilt utsatta, precis som Robert Hannah väldigt klokt säger.

Jag tycker inte att man kan utesluta lösningar som skyddszoner. Jag har bara försökt påpeka att det kräver att det verkligen blir en skyddszon. Jag tror att alla de här åtgärderna kommer att behöva diskuteras i de olika sammanhang inom vilka vi verkar för freden. Att skicka mer vapen tror jag inte är en lösning på konflikten. Men vi måste göra mycket mer för att skydda minoriteterna i Syrien. Det kan jag bara hålla med om.

FN-processen måste fortsätta, och vi hoppas förstås att samtalen kan återupptas i slutet av den här månaden. Nu måste vi också sätta press på den syriska regimen och på Ryssland att uppfylla de humanitära krav som säkerhetsrådet har ställt och framför allt att vidta förtroendeskapande åtgärder och inte bidra till att situationen blir ännu värre i Aleppo eller på andra håll i Syrien.

Tack så mycket för debatten!

Överläggningen var härmed avslutad.

Fru talman! Ärade ledamöter! Amineh Kakabaveh, Hans Linde, Desirée Pethrus och Fredrik Malm har frågat mig om åtgärder kring den pågående politiska situationen i Turkiet. Amineh Kakabaveh har också frågat om listningen av PKK som terroristorganisation, Hans Linde om det finansiella stödet till Turkiet med anledning av migrationssamarbetet och Desirée Pethrus om närvaron av oberoende observatörer i landet. Jag väljer att besvara interpellationerna i ett sammanhang.

Jag känner stor oro över utvecklingen i Turkiet, därför att den har gått i negativ riktning när det gäller rättsstat och mänskliga fri- och rättigheter, särskilt yttrande- och pressfriheten. Angreppen mot journalister och partilokaler är särskilt allvarliga, vilket jag också tidigare fördömt.

Det är djupt oroande att stridigheterna mellan den turkiska regeringen och PKK fortsätter. Tendensen är att motsättningarna tilltar i intensitet och omfattning. Konfrontationen sker i stor utsträckning i städer i sydöstra Turkiet, inte sällan med undantagstillstånd som följd, vilket innebär att civila drabbas hårt. Såväl lokala och nationella som internationella organisationer bevakar utvecklingen och reser i sydöstra Turkiet. Oberoende observatörer behöver landet i fråga däremot samtycka till.

Samtidigt är det viktigt att framhålla att vi inom EU aldrig kan acceptera terrorism. Som en del i EU:s terrorismbekämpning listas sådana organisationer som vid listningstillfället ägnat sig åt terroristhandlingar. Listningarna ska grunda sig på exakta uppgifter eller fakta som visar att ett beslut har fattats av en behörig myndighet beträffande de personer, grupper eller enheter som avses i fråga om en terroristhandling, och de ses över regelbundet. Vid senaste översynen beslöt EU:s ministerråd att det fanns anledning att behålla PKK på denna lista. Sverige driver i detta sammanhang en tydlig rättssäkerhetslinje.

Konflikten har fundamentala konsekvenser för den politiska utvecklingen i Turkiet i stort, för möjligheterna att nå en lösning av Syrienkonflikten och bekämpa Daish. Den har även återverkningar på EU:s och Turkiets långsiktiga ambition att utveckla sitt samarbete och tillsammans hantera gemensamma utmaningar.

Det är avgörande att fredsprocessen snarast återupptas. Det krävs ett eldupphör och att den turkiska regeringen initierar en genomgripande förhandlings- och reformprocess.

Sveriges främsta möjlighet att ha inflytande på utvecklingen i Turkiet går genom landets EU-närmande. Regeringen är fortsatt en stark företrädare för Turkiets EU-process som det viktigaste verktyget att förmå Turkiet att återgå till en reformagenda. Ett utvecklat samarbete mellan EU och Turkiet ger EU ökade möjligheter att ställa krav och påverka utvecklingen i Turkiet i positiv riktning.

Regeringen betonar att detta samarbete även fortsatt måste vara värdebaserat och bygga på EU-anslutningsprocessen, som innehåller tydliga kriterier och villkor på centrala områden som rättsstat, demokrati och mänskliga rättigheter.

Toppmötet mellan EU och Turkiet i fjol bekräftade det fördjupade samarbetet, med huvudfokus på migrationsområdet. EU:s beslutade finansiella stöd för att förbättra levnadsvillkor för och integration av de syriska flyktingarna i Turkiet är en del i en bred överenskommelse som innehåller åtaganden från båda parter med grund i den gemensamma handlingsplanen om migration. Det är nu centralt att EU fortsätter leverera på våra åtaganden för att kunna sätta press på och stödja Turkiet i att leva upp till sina förpliktelser.

Överenskommelsen om fördjupat samarbete innefattar även förnyade ansträngningar kring Turkiets EU-anslutningsprocess samt utvidgade möjligheter till utrikespolitisk dialog kring utmaningarna i Turkiets närområde. Dessa har också kopplingar till Turkiets överväganden i förhållande till kurdiska grupperingar inom och utanför Turkiet. Om inte fredsprocessen återupptas och hanteras blir det svårt att framgångsrikt och långsiktigt utveckla samarbetet mellan EU och Turkiet. Jag utgår från att den turkiska regeringen är väl medveten om detta.

Sverige har en viktig roll genom våra goda kontakter både med den turkiska regeringen och med delar av oppositionen. Regeringen ämnar fortsätta att utveckla vår bilaterala relation med den turkiska regeringen, vår dialog med HDP och den övriga kurdiska oppositionen samt med andra relevanta politiska krafter i Turkiet. Sverige samarbetar och stöder också det civila samhället som verkar för en demokratisk utveckling, där också rättigheterna för olika befolkningsgrupper, inklusive den kurdiska, ingår som en viktig del. Det är min avsikt att fördjupa dessa bilaterala kontaktytor under det kommande året.

Fru talman! Ärade ledamöter! Amineh Kakabaveh, Hans Linde, Desirée Pethrus och Fredrik Malm har frågat mig om åtgärder kring den pågående politiska situationen i Turkiet. Amineh Kakabaveh har också frågat om listningen av PKK som terroristorganisation, Hans Linde om det finansiella stödet till Turkiet med anledning av migrationssamarbetet och Desirée Pethrus om närvaron av oberoende observatörer i landet. Jag väljer att besvara interpellationerna i ett sammanhang.

Jag känner stor oro över utvecklingen i Turkiet, därför att den har gått i negativ riktning när det gäller rättsstat och mänskliga fri- och rättigheter, särskilt yttrande- och pressfriheten. Angreppen mot journalister och partilokaler är särskilt allvarliga, vilket jag också tidigare fördömt.

Det är djupt oroande att stridigheterna mellan den turkiska regeringen och PKK fortsätter. Tendensen är att motsättningarna tilltar i intensitet och omfattning. Konfrontationen sker i stor utsträckning i städer i sydöstra Turkiet, inte sällan med undantagstillstånd som följd, vilket innebär att civila drabbas hårt. Såväl lokala och nationella som internationella organisationer bevakar utvecklingen och reser i sydöstra Turkiet. Oberoende observatörer behöver landet i fråga däremot samtycka till.

Samtidigt är det viktigt att framhålla att vi inom EU aldrig kan acceptera terrorism. Som en del i EU:s terrorismbekämpning listas sådana organisationer som vid listningstillfället ägnat sig åt terroristhandlingar. Listningarna ska grunda sig på exakta uppgifter eller fakta som visar att ett beslut har fattats av en behörig myndighet beträffande de personer, grupper eller enheter som avses i fråga om en terroristhandling, och de ses över regelbundet. Vid senaste översynen beslöt EU:s ministerråd att det fanns anledning att behålla PKK på denna lista. Sverige driver i detta sammanhang en tydlig rättssäkerhetslinje.

Konflikten har fundamentala konsekvenser för den politiska utvecklingen i Turkiet i stort, för möjligheterna att nå en lösning av Syrienkonflikten och bekämpa Daish. Den har även återverkningar på EU:s och Turkiets långsiktiga ambition att utveckla sitt samarbete och tillsammans hantera gemensamma utmaningar.

Det är avgörande att fredsprocessen snarast återupptas. Det krävs ett eldupphör och att den turkiska regeringen initierar en genomgripande förhandlings- och reformprocess.

Sveriges främsta möjlighet att ha inflytande på utvecklingen i Turkiet går genom landets EU-närmande. Regeringen är fortsatt en stark företrädare för Turkiets EU-process som det viktigaste verktyget att förmå Turkiet att återgå till en reformagenda. Ett utvecklat samarbete mellan EU och Turkiet ger EU ökade möjligheter att ställa krav och påverka utvecklingen i Turkiet i positiv riktning.

Regeringen betonar att detta samarbete även fortsatt måste vara värdebaserat och bygga på EU-anslutningsprocessen, som innehåller tydliga kriterier och villkor på centrala områden som rättsstat, demokrati och mänskliga rättigheter.

Toppmötet mellan EU och Turkiet i fjol bekräftade det fördjupade samarbetet, med huvudfokus på migrationsområdet. EU:s beslutade finansiella stöd för att förbättra levnadsvillkor för och integration av de syriska flyktingarna i Turkiet är en del i en bred överenskommelse som innehåller åtaganden från båda parter med grund i den gemensamma handlingsplanen om migration. Det är nu centralt att EU fortsätter leverera på våra åtaganden för att kunna sätta press på och stödja Turkiet i att leva upp till sina förpliktelser.

Överenskommelsen om fördjupat samarbete innefattar även förnyade ansträngningar kring Turkiets EU-anslutningsprocess samt utvidgade möjligheter till utrikespolitisk dialog kring utmaningarna i Turkiets närområde. Dessa har också kopplingar till Turkiets överväganden i förhållande till kurdiska grupperingar inom och utanför Turkiet. Om inte fredsprocessen återupptas och hanteras blir det svårt att framgångsrikt och långsiktigt utveckla samarbetet mellan EU och Turkiet. Jag utgår från att den turkiska regeringen är väl medveten om detta.

Sverige har en viktig roll genom våra goda kontakter både med den turkiska regeringen och med delar av oppositionen. Regeringen ämnar fortsätta att utveckla vår bilaterala relation med den turkiska regeringen, vår dialog med HDP och den övriga kurdiska oppositionen samt med andra relevanta politiska krafter i Turkiet. Sverige samarbetar och stöder också det civila samhället som verkar för en demokratisk utveckling, där också rättigheterna för olika befolkningsgrupper, inklusive den kurdiska, ingår som en viktig del. Det är min avsikt att fördjupa dessa bilaterala kontaktytor under det kommande året.

Fru talman! Ärade ledamöter! Amineh Kakabaveh, Hans Linde, Desirée Pethrus och Fredrik Malm har frågat mig om åtgärder kring den pågående politiska situationen i Turkiet. Amineh Kakabaveh har också frågat om listningen av PKK som terroristorganisation, Hans Linde om det finansiella stödet till Turkiet med anledning av migrationssamarbetet och Desirée Pethrus om närvaron av oberoende observatörer i landet. Jag väljer att besvara interpellationerna i ett sammanhang.

Jag känner stor oro över utvecklingen i Turkiet, därför att den har gått i negativ riktning när det gäller rättsstat och mänskliga fri- och rättigheter, särskilt yttrande- och pressfriheten. Angreppen mot journalister och partilokaler är särskilt allvarliga, vilket jag också tidigare fördömt.

Det är djupt oroande att stridigheterna mellan den turkiska regeringen och PKK fortsätter. Tendensen är att motsättningarna tilltar i intensitet och omfattning. Konfrontationen sker i stor utsträckning i städer i sydöstra Turkiet, inte sällan med undantagstillstånd som följd, vilket innebär att civila drabbas hårt. Såväl lokala och nationella som internationella organisationer bevakar utvecklingen och reser i sydöstra Turkiet. Oberoende observatörer behöver landet i fråga däremot samtycka till.

Samtidigt är det viktigt att framhålla att vi inom EU aldrig kan acceptera terrorism. Som en del i EU:s terrorismbekämpning listas sådana organisationer som vid listningstillfället ägnat sig åt terroristhandlingar. Listningarna ska grunda sig på exakta uppgifter eller fakta som visar att ett beslut har fattats av en behörig myndighet beträffande de personer, grupper eller enheter som avses i fråga om en terroristhandling, och de ses över regelbundet. Vid senaste översynen beslöt EU:s ministerråd att det fanns anledning att behålla PKK på denna lista. Sverige driver i detta sammanhang en tydlig rättssäkerhetslinje.

Konflikten har fundamentala konsekvenser för den politiska utvecklingen i Turkiet i stort, för möjligheterna att nå en lösning av Syrienkonflikten och bekämpa Daish. Den har även återverkningar på EU:s och Turkiets långsiktiga ambition att utveckla sitt samarbete och tillsammans hantera gemensamma utmaningar.

Det är avgörande att fredsprocessen snarast återupptas. Det krävs ett eldupphör och att den turkiska regeringen initierar en genomgripande förhandlings- och reformprocess.

Sveriges främsta möjlighet att ha inflytande på utvecklingen i Turkiet går genom landets EU-närmande. Regeringen är fortsatt en stark företrädare för Turkiets EU-process som det viktigaste verktyget att förmå Turkiet att återgå till en reformagenda. Ett utvecklat samarbete mellan EU och Turkiet ger EU ökade möjligheter att ställa krav och påverka utvecklingen i Turkiet i positiv riktning.

Regeringen betonar att detta samarbete även fortsatt måste vara värdebaserat och bygga på EU-anslutningsprocessen, som innehåller tydliga kriterier och villkor på centrala områden som rättsstat, demokrati och mänskliga rättigheter.

Toppmötet mellan EU och Turkiet i fjol bekräftade det fördjupade samarbetet, med huvudfokus på migrationsområdet. EU:s beslutade finansiella stöd för att förbättra levnadsvillkor för och integration av de syriska flyktingarna i Turkiet är en del i en bred överenskommelse som innehåller åtaganden från båda parter med grund i den gemensamma handlingsplanen om migration. Det är nu centralt att EU fortsätter leverera på våra åtaganden för att kunna sätta press på och stödja Turkiet i att leva upp till sina förpliktelser.

Överenskommelsen om fördjupat samarbete innefattar även förnyade ansträngningar kring Turkiets EU-anslutningsprocess samt utvidgade möjligheter till utrikespolitisk dialog kring utmaningarna i Turkiets närområde. Dessa har också kopplingar till Turkiets överväganden i förhållande till kurdiska grupperingar inom och utanför Turkiet. Om inte fredsprocessen återupptas och hanteras blir det svårt att framgångsrikt och långsiktigt utveckla samarbetet mellan EU och Turkiet. Jag utgår från att den turkiska regeringen är väl medveten om detta.

Sverige har en viktig roll genom våra goda kontakter både med den turkiska regeringen och med delar av oppositionen. Regeringen ämnar fortsätta att utveckla vår bilaterala relation med den turkiska regeringen, vår dialog med HDP och den övriga kurdiska oppositionen samt med andra relevanta politiska krafter i Turkiet. Sverige samarbetar och stöder också det civila samhället som verkar för en demokratisk utveckling, där också rättigheterna för olika befolkningsgrupper, inklusive den kurdiska, ingår som en viktig del. Det är min avsikt att fördjupa dessa bilaterala kontaktytor under det kommande året.

Fru talman! Ärade ledamöter! Amineh Kakabaveh, Hans Linde, Desirée Pethrus och Fredrik Malm har frågat mig om åtgärder kring den pågående politiska situationen i Turkiet. Amineh Kakabaveh har också frågat om listningen av PKK som terroristorganisation, Hans Linde om det finansiella stödet till Turkiet med anledning av migrationssamarbetet och Desirée Pethrus om närvaron av oberoende observatörer i landet. Jag väljer att besvara interpellationerna i ett sammanhang.

Jag känner stor oro över utvecklingen i Turkiet, därför att den har gått i negativ riktning när det gäller rättsstat och mänskliga fri- och rättigheter, särskilt yttrande- och pressfriheten. Angreppen mot journalister och partilokaler är särskilt allvarliga, vilket jag också tidigare fördömt.

Det är djupt oroande att stridigheterna mellan den turkiska regeringen och PKK fortsätter. Tendensen är att motsättningarna tilltar i intensitet och omfattning. Konfrontationen sker i stor utsträckning i städer i sydöstra Turkiet, inte sällan med undantagstillstånd som följd, vilket innebär att civila drabbas hårt. Såväl lokala och nationella som internationella organisationer bevakar utvecklingen och reser i sydöstra Turkiet. Oberoende observatörer behöver landet i fråga däremot samtycka till.

Samtidigt är det viktigt att framhålla att vi inom EU aldrig kan acceptera terrorism. Som en del i EU:s terrorismbekämpning listas sådana organisationer som vid listningstillfället ägnat sig åt terroristhandlingar. Listningarna ska grunda sig på exakta uppgifter eller fakta som visar att ett beslut har fattats av en behörig myndighet beträffande de personer, grupper eller enheter som avses i fråga om en terroristhandling, och de ses över regelbundet. Vid senaste översynen beslöt EU:s ministerråd att det fanns anledning att behålla PKK på denna lista. Sverige driver i detta sammanhang en tydlig rättssäkerhetslinje.

Konflikten har fundamentala konsekvenser för den politiska utvecklingen i Turkiet i stort, för möjligheterna att nå en lösning av Syrienkonflikten och bekämpa Daish. Den har även återverkningar på EU:s och Turkiets långsiktiga ambition att utveckla sitt samarbete och tillsammans hantera gemensamma utmaningar.

Det är avgörande att fredsprocessen snarast återupptas. Det krävs ett eldupphör och att den turkiska regeringen initierar en genomgripande förhandlings- och reformprocess.

Sveriges främsta möjlighet att ha inflytande på utvecklingen i Turkiet går genom landets EU-närmande. Regeringen är fortsatt en stark företrädare för Turkiets EU-process som det viktigaste verktyget att förmå Turkiet att återgå till en reformagenda. Ett utvecklat samarbete mellan EU och Turkiet ger EU ökade möjligheter att ställa krav och påverka utvecklingen i Turkiet i positiv riktning.

Regeringen betonar att detta samarbete även fortsatt måste vara värdebaserat och bygga på EU-anslutningsprocessen, som innehåller tydliga kriterier och villkor på centrala områden som rättsstat, demokrati och mänskliga rättigheter.

Toppmötet mellan EU och Turkiet i fjol bekräftade det fördjupade samarbetet, med huvudfokus på migrationsområdet. EU:s beslutade finansiella stöd för att förbättra levnadsvillkor för och integration av de syriska flyktingarna i Turkiet är en del i en bred överenskommelse som innehåller åtaganden från båda parter med grund i den gemensamma handlingsplanen om migration. Det är nu centralt att EU fortsätter leverera på våra åtaganden för att kunna sätta press på och stödja Turkiet i att leva upp till sina förpliktelser.

Överenskommelsen om fördjupat samarbete innefattar även förnyade ansträngningar kring Turkiets EU-anslutningsprocess samt utvidgade möjligheter till utrikespolitisk dialog kring utmaningarna i Turkiets närområde. Dessa har också kopplingar till Turkiets överväganden i förhållande till kurdiska grupperingar inom och utanför Turkiet. Om inte fredsprocessen återupptas och hanteras blir det svårt att framgångsrikt och långsiktigt utveckla samarbetet mellan EU och Turkiet. Jag utgår från att den turkiska regeringen är väl medveten om detta.

Sverige har en viktig roll genom våra goda kontakter både med den turkiska regeringen och med delar av oppositionen. Regeringen ämnar fortsätta att utveckla vår bilaterala relation med den turkiska regeringen, vår dialog med HDP och den övriga kurdiska oppositionen samt med andra relevanta politiska krafter i Turkiet. Sverige samarbetar och stöder också det civila samhället som verkar för en demokratisk utveckling, där också rättigheterna för olika befolkningsgrupper, inklusive den kurdiska, ingår som en viktig del. Det är min avsikt att fördjupa dessa bilaterala kontaktytor under det kommande året.

Fru talman! Jag skulle vilja tacka utrikesminister Margot Wallström för svaret. Det är positivt att utrikesministern i svaret fördömer Turkiets brott mot de civila. Dessvärre måste jag säga att det inte räcker med att markera i en skrivelse. Just nu, när vi står här, begås brott mot mänskliga rättigheter i de kurdiska delarna. Det är viktigt att nämna också Kurdistan och Turkiet och inte bara de sydöstra delarna. Det vill Turkiet självt göra, men vi i Sveriges riksdag ska inte bara nämna sydöstra Turkiet. Det här handlar om de kurdiska delarna, och brottet begås mot kurderna.

Vi vet varför detta krig har återupptagits; det sker på grund av att Turkiet inte respekterar ett demokratiskt valt parti som HDP - ett prokurdiskt parti. Det är Turkiet som begår brott. Det hände nu senast i söndags i staden Cizre, där 60 personer som hade tagit skydd i en källare mördades brutalt av den turkiska milisen. Mer än 40 procent av de kurdiska städerna har nu varit belägrade i över sex veckor. Det råder brist på vatten och medicin. Bagerierna har inte ens bröd till de civila. Fler än 200 000 människor är på flykt i sitt eget land, Kurdistan och Turkiet. Det är allvarligt.

Det är bra med bilaterala samtal och dialog med Turkiet. Dessvärre har saker skett i decennier både i Turkiet och andra länder. Vad har man då gjort? Jo, Erdogan har stärkt sin position och blivit en av de totalitära islamistiska presidenterna i modern tid med AKP som regeringsparti i spetsen.

Hur kan freden återupptas om den ena parten kallas för terrorist? EU vill inte tala med terroristgrupper. Turkiet vill inte heller. Vad gör vi då? Den enda vägen till fred nu är att man lyfter bort terrorstämpeln från PKK. Ingen vill tala med en terrorgrupp. Ingen vill tala med den andra parten, som är kurderna. Vare sig vi vill eller inte är PKK en folklig rörelse i kurdernas ögon i Turkiet. Det är inte vi som fattar beslut åt kurderna; det gör de själva.

Organisationen blev stämplad för många år sedan, och dess ledare har suttit i fängelse i 15 år. Men staten bedriver dagligen terror mot sitt eget folk, mot kurderna, mot journalisterna och mot andra fredliga människor. 1 200 lärare, akademiker och professorer från nästan 90 universitet har skrivit under ett upprop och sagt: Vi vill inte vara en del av det här. Låt inte Erdogan tala i vårt namn! Bara för att de nämner kurderna kommer de nu att ställas inför rätta eller uppmanas att göra det av Turkiet.

Turkiet har gjort klart och tydligt, senast i förra veckan, att man inte vill att kurderna i Syrien ska få något självstyre eller någon möjlighet att andas fred. Erdogan hotar med att gå in i Syrien. Detta berör flyktinguppgörelsen med EU, och där blundar tyvärr både Sverige och resten av EU för den oroande utvecklingen i Turkiet. Det här måste stoppas.

Jag skulle vilja ställa samma fråga som jag redan har ställt: Vad har Sverige för planer för att helt enkelt återuppta en fredsprocess mellan de två parterna, om detta är möjligt när den ena parten är terroriststämplad?

Fru talman! Jag skulle vilja tacka utrikesminister Margot Wallström för svaret. Det är positivt att utrikesministern i svaret fördömer Turkiets brott mot de civila. Dessvärre måste jag säga att det inte räcker med att markera i en skrivelse. Just nu, när vi står här, begås brott mot mänskliga rättigheter i de kurdiska delarna. Det är viktigt att nämna också Kurdistan och Turkiet och inte bara de sydöstra delarna. Det vill Turkiet självt göra, men vi i Sveriges riksdag ska inte bara nämna sydöstra Turkiet. Det här handlar om de kurdiska delarna, och brottet begås mot kurderna.

Vi vet varför detta krig har återupptagits; det sker på grund av att Turkiet inte respekterar ett demokratiskt valt parti som HDP - ett prokurdiskt parti. Det är Turkiet som begår brott. Det hände nu senast i söndags i staden Cizre, där 60 personer som hade tagit skydd i en källare mördades brutalt av den turkiska milisen. Mer än 40 procent av de kurdiska städerna har nu varit belägrade i över sex veckor. Det råder brist på vatten och medicin. Bagerierna har inte ens bröd till de civila. Fler än 200 000 människor är på flykt i sitt eget land, Kurdistan och Turkiet. Det är allvarligt.

Det är bra med bilaterala samtal och dialog med Turkiet. Dessvärre har saker skett i decennier både i Turkiet och andra länder. Vad har man då gjort? Jo, Erdogan har stärkt sin position och blivit en av de totalitära islamistiska presidenterna i modern tid med AKP som regeringsparti i spetsen.

Hur kan freden återupptas om den ena parten kallas för terrorist? EU vill inte tala med terroristgrupper. Turkiet vill inte heller. Vad gör vi då? Den enda vägen till fred nu är att man lyfter bort terrorstämpeln från PKK. Ingen vill tala med en terrorgrupp. Ingen vill tala med den andra parten, som är kurderna. Vare sig vi vill eller inte är PKK en folklig rörelse i kurdernas ögon i Turkiet. Det är inte vi som fattar beslut åt kurderna; det gör de själva.

Organisationen blev stämplad för många år sedan, och dess ledare har suttit i fängelse i 15 år. Men staten bedriver dagligen terror mot sitt eget folk, mot kurderna, mot journalisterna och mot andra fredliga människor. 1 200 lärare, akademiker och professorer från nästan 90 universitet har skrivit under ett upprop och sagt: Vi vill inte vara en del av det här. Låt inte Erdogan tala i vårt namn! Bara för att de nämner kurderna kommer de nu att ställas inför rätta eller uppmanas att göra det av Turkiet.

Turkiet har gjort klart och tydligt, senast i förra veckan, att man inte vill att kurderna i Syrien ska få något självstyre eller någon möjlighet att andas fred. Erdogan hotar med att gå in i Syrien. Detta berör flyktinguppgörelsen med EU, och där blundar tyvärr både Sverige och resten av EU för den oroande utvecklingen i Turkiet. Det här måste stoppas.

Jag skulle vilja ställa samma fråga som jag redan har ställt: Vad har Sverige för planer för att helt enkelt återuppta en fredsprocess mellan de två parterna, om detta är möjligt när den ena parten är terroriststämplad?

Fru talman! Jag skulle vilja tacka utrikesminister Margot Wallström för svaret. Det är positivt att utrikesministern i svaret fördömer Turkiets brott mot de civila. Dessvärre måste jag säga att det inte räcker med att markera i en skrivelse. Just nu, när vi står här, begås brott mot mänskliga rättigheter i de kurdiska delarna. Det är viktigt att nämna också Kurdistan och Turkiet och inte bara de sydöstra delarna. Det vill Turkiet självt göra, men vi i Sveriges riksdag ska inte bara nämna sydöstra Turkiet. Det här handlar om de kurdiska delarna, och brottet begås mot kurderna.

Vi vet varför detta krig har återupptagits; det sker på grund av att Turkiet inte respekterar ett demokratiskt valt parti som HDP - ett prokurdiskt parti. Det är Turkiet som begår brott. Det hände nu senast i söndags i staden Cizre, där 60 personer som hade tagit skydd i en källare mördades brutalt av den turkiska milisen. Mer än 40 procent av de kurdiska städerna har nu varit belägrade i över sex veckor. Det råder brist på vatten och medicin. Bagerierna har inte ens bröd till de civila. Fler än 200 000 människor är på flykt i sitt eget land, Kurdistan och Turkiet. Det är allvarligt.

Det är bra med bilaterala samtal och dialog med Turkiet. Dessvärre har saker skett i decennier både i Turkiet och andra länder. Vad har man då gjort? Jo, Erdogan har stärkt sin position och blivit en av de totalitära islamistiska presidenterna i modern tid med AKP som regeringsparti i spetsen.

Hur kan freden återupptas om den ena parten kallas för terrorist? EU vill inte tala med terroristgrupper. Turkiet vill inte heller. Vad gör vi då? Den enda vägen till fred nu är att man lyfter bort terrorstämpeln från PKK. Ingen vill tala med en terrorgrupp. Ingen vill tala med den andra parten, som är kurderna. Vare sig vi vill eller inte är PKK en folklig rörelse i kurdernas ögon i Turkiet. Det är inte vi som fattar beslut åt kurderna; det gör de själva.

Organisationen blev stämplad för många år sedan, och dess ledare har suttit i fängelse i 15 år. Men staten bedriver dagligen terror mot sitt eget folk, mot kurderna, mot journalisterna och mot andra fredliga människor. 1 200 lärare, akademiker och professorer från nästan 90 universitet har skrivit under ett upprop och sagt: Vi vill inte vara en del av det här. Låt inte Erdogan tala i vårt namn! Bara för att de nämner kurderna kommer de nu att ställas inför rätta eller uppmanas att göra det av Turkiet.

Turkiet har gjort klart och tydligt, senast i förra veckan, att man inte vill att kurderna i Syrien ska få något självstyre eller någon möjlighet att andas fred. Erdogan hotar med att gå in i Syrien. Detta berör flyktinguppgörelsen med EU, och där blundar tyvärr både Sverige och resten av EU för den oroande utvecklingen i Turkiet. Det här måste stoppas.

Jag skulle vilja ställa samma fråga som jag redan har ställt: Vad har Sverige för planer för att helt enkelt återuppta en fredsprocess mellan de två parterna, om detta är möjligt när den ena parten är terroriststämplad?

Fru talman! Jag skulle vilja tacka utrikesminister Margot Wallström för svaret. Det är positivt att utrikesministern i svaret fördömer Turkiets brott mot de civila. Dessvärre måste jag säga att det inte räcker med att markera i en skrivelse. Just nu, när vi står här, begås brott mot mänskliga rättigheter i de kurdiska delarna. Det är viktigt att nämna också Kurdistan och Turkiet och inte bara de sydöstra delarna. Det vill Turkiet självt göra, men vi i Sveriges riksdag ska inte bara nämna sydöstra Turkiet. Det här handlar om de kurdiska delarna, och brottet begås mot kurderna.

Vi vet varför detta krig har återupptagits; det sker på grund av att Turkiet inte respekterar ett demokratiskt valt parti som HDP - ett prokurdiskt parti. Det är Turkiet som begår brott. Det hände nu senast i söndags i staden Cizre, där 60 personer som hade tagit skydd i en källare mördades brutalt av den turkiska milisen. Mer än 40 procent av de kurdiska städerna har nu varit belägrade i över sex veckor. Det råder brist på vatten och medicin. Bagerierna har inte ens bröd till de civila. Fler än 200 000 människor är på flykt i sitt eget land, Kurdistan och Turkiet. Det är allvarligt.

Det är bra med bilaterala samtal och dialog med Turkiet. Dessvärre har saker skett i decennier både i Turkiet och andra länder. Vad har man då gjort? Jo, Erdogan har stärkt sin position och blivit en av de totalitära islamistiska presidenterna i modern tid med AKP som regeringsparti i spetsen.

Hur kan freden återupptas om den ena parten kallas för terrorist? EU vill inte tala med terroristgrupper. Turkiet vill inte heller. Vad gör vi då? Den enda vägen till fred nu är att man lyfter bort terrorstämpeln från PKK. Ingen vill tala med en terrorgrupp. Ingen vill tala med den andra parten, som är kurderna. Vare sig vi vill eller inte är PKK en folklig rörelse i kurdernas ögon i Turkiet. Det är inte vi som fattar beslut åt kurderna; det gör de själva.

Organisationen blev stämplad för många år sedan, och dess ledare har suttit i fängelse i 15 år. Men staten bedriver dagligen terror mot sitt eget folk, mot kurderna, mot journalisterna och mot andra fredliga människor. 1 200 lärare, akademiker och professorer från nästan 90 universitet har skrivit under ett upprop och sagt: Vi vill inte vara en del av det här. Låt inte Erdogan tala i vårt namn! Bara för att de nämner kurderna kommer de nu att ställas inför rätta eller uppmanas att göra det av Turkiet.

Turkiet har gjort klart och tydligt, senast i förra veckan, att man inte vill att kurderna i Syrien ska få något självstyre eller någon möjlighet att andas fred. Erdogan hotar med att gå in i Syrien. Detta berör flyktinguppgörelsen med EU, och där blundar tyvärr både Sverige och resten av EU för den oroande utvecklingen i Turkiet. Det här måste stoppas.

Jag skulle vilja ställa samma fråga som jag redan har ställt: Vad har Sverige för planer för att helt enkelt återuppta en fredsprocess mellan de två parterna, om detta är möjligt när den ena parten är terroriststämplad?

Fru talman! Också jag vill börja med att tacka utrikesministern för svaret. Vi måste konstatera att under flera år har utvecklingen i Turkiet ensidigt och entydigt gått åt fel håll. President Erdogan har blivit alltmer auktoritär, utrymmet för opposition har kraftigt minskat och alla som uppfattas som motståndare för utveckling har utsatts för hård repression oavsett om det handlar om kurder, miljöaktivister i Istanbul, fackföreningsaktiva, oberoende journalister eller frispråkiga akademiker.

Samtidigt såg vi i parlamentsvalet i juli att det finns ett växande folkligt missnöje i Turkiet med Erdogans styre. Många människor i Turkiet vill ha en annan utveckling. Vi kunde för första gången sedan 2002 se hur det styrande AK-partiet förlorade sin majoritet i parlamentet. Vi kunde se hur vänsterpartiet HDP klarade 10-procentsspärren, med ett tydligt budskap om ett annat Turkiet. Det handlar om fred i östra Turkiet och norra Kurdistan, men det är också ett budskap om social rättvisa, jämställdhet, hållbar utveckling och hbtq-personers rättigheter.

Erdogan och det styrande AK-partiet har besvarat valförlusten i somras och det växande folkliga missnöjet med att öka repressionen ännu mer och med attacker mot oppositionella röster. Man attackerade över 400 människor på HDP:s kontor. Tusentals oppositionella journalister och aktivister fängslades, och vi kunde se, i synnerhet i östra Turkiet och norra Kurdistan, hur våldet trappades upp i en rad städer med kurdisk befolkning.

Vi har sett hur våldet sedan har eskalerat steg för steg. Vi ser nu att man i flera städer har infört undantagstillstånd och utegångsförbud och förhindrat att invånarna får tillgång till vatten, el och hälsovård. I bland annat städerna Cizre, Silopi och Sur lever befolkningen sedan månader tillbaka under mycket svåra förhållanden. Amnesty International har slagit fast att de turkiska säkerhetsstyrkorna riskerar livet på 200 000 civila, och de har dömt ut Turkiets agerande som kollektiv bestraffning. Human Rights Watch rapporterade i december hur de turkiska säkerhetsstyrkorna förhindrat att de civila fick tillgång till hälsovård, och man krävde ett stopp för de turkiska säkerhetsstyrkornas övergreppskantade och oproportionerliga användning av våld.

Den 8 februari såg jag att utrikesminister Margot Wallström i en tweet uttryckte sin oro över våldet och fördömde övergrepp mot civila. I dag uttrycker utrikesministern igen sin oro över utvecklingen. Jag tycker att det är bra och positivt att tystnaden bryts, för det har varit tyst om situationen i Turkiet, i synnerhet om situationen i de östra delarna av landet. Det har varit tyst från EU:s ledning, från många av EU:s medlemsstater och, måste jag nog tyvärr också säga, från den svenska regeringen de senaste månaderna.

Det som jag är förvånad över är att utrikesministern, vare sig i sin tweet eller i det svar vi får i dag, inte väljer att tydligt kritisera och ställa krav på den turkiska regeringen, de turkiska säkerhetsstyrkorna och president Erdogan.

Vi måste konstatera att det inte är några osynliga händer som har skapat konflikten i östra Turkiet och norra Kurdistan. Det är inte osynliga händer som har drivit fram den här utvecklingen som utrikesministern är oroad över. De här omfattande övergreppen mot civila som vi ser och det upptrappade våldet är resultat av aktiva beslut och en medveten politik. Vi måste våga säga vem som ligger bakom detta. Vi måste börja nämna dem som bär huvudansvaret vid namn.

Utrikesministern har tidigare i den här kammaren inte tvekat att rikta uppmaningar till och ställa krav på olika regeringar och regimer. Det tycker jag har varit positivt, och därför vill jag fråga utrikesminister Margot Wallström: Vilka konkreta krav i detta akuta läge ställer Sveriges regering på president Erdogan och hans regering?

Fru talman! Också jag vill börja med att tacka utrikesministern för svaret. Vi måste konstatera att under flera år har utvecklingen i Turkiet ensidigt och entydigt gått åt fel håll. President Erdogan har blivit alltmer auktoritär, utrymmet för opposition har kraftigt minskat och alla som uppfattas som motståndare för utveckling har utsatts för hård repression oavsett om det handlar om kurder, miljöaktivister i Istanbul, fackföreningsaktiva, oberoende journalister eller frispråkiga akademiker.

Samtidigt såg vi i parlamentsvalet i juli att det finns ett växande folkligt missnöje i Turkiet med Erdogans styre. Många människor i Turkiet vill ha en annan utveckling. Vi kunde för första gången sedan 2002 se hur det styrande AK-partiet förlorade sin majoritet i parlamentet. Vi kunde se hur vänsterpartiet HDP klarade 10-procentsspärren, med ett tydligt budskap om ett annat Turkiet. Det handlar om fred i östra Turkiet och norra Kurdistan, men det är också ett budskap om social rättvisa, jämställdhet, hållbar utveckling och hbtq-personers rättigheter.

Erdogan och det styrande AK-partiet har besvarat valförlusten i somras och det växande folkliga missnöjet med att öka repressionen ännu mer och med attacker mot oppositionella röster. Man attackerade över 400 människor på HDP:s kontor. Tusentals oppositionella journalister och aktivister fängslades, och vi kunde se, i synnerhet i östra Turkiet och norra Kurdistan, hur våldet trappades upp i en rad städer med kurdisk befolkning.

Vi har sett hur våldet sedan har eskalerat steg för steg. Vi ser nu att man i flera städer har infört undantagstillstånd och utegångsförbud och förhindrat att invånarna får tillgång till vatten, el och hälsovård. I bland annat städerna Cizre, Silopi och Sur lever befolkningen sedan månader tillbaka under mycket svåra förhållanden. Amnesty International har slagit fast att de turkiska säkerhetsstyrkorna riskerar livet på 200 000 civila, och de har dömt ut Turkiets agerande som kollektiv bestraffning. Human Rights Watch rapporterade i december hur de turkiska säkerhetsstyrkorna förhindrat att de civila fick tillgång till hälsovård, och man krävde ett stopp för de turkiska säkerhetsstyrkornas övergreppskantade och oproportionerliga användning av våld.

Den 8 februari såg jag att utrikesminister Margot Wallström i en tweet uttryckte sin oro över våldet och fördömde övergrepp mot civila. I dag uttrycker utrikesministern igen sin oro över utvecklingen. Jag tycker att det är bra och positivt att tystnaden bryts, för det har varit tyst om situationen i Turkiet, i synnerhet om situationen i de östra delarna av landet. Det har varit tyst från EU:s ledning, från många av EU:s medlemsstater och, måste jag nog tyvärr också säga, från den svenska regeringen de senaste månaderna.

Det som jag är förvånad över är att utrikesministern, vare sig i sin tweet eller i det svar vi får i dag, inte väljer att tydligt kritisera och ställa krav på den turkiska regeringen, de turkiska säkerhetsstyrkorna och president Erdogan.

Vi måste konstatera att det inte är några osynliga händer som har skapat konflikten i östra Turkiet och norra Kurdistan. Det är inte osynliga händer som har drivit fram den här utvecklingen som utrikesministern är oroad över. De här omfattande övergreppen mot civila som vi ser och det upptrappade våldet är resultat av aktiva beslut och en medveten politik. Vi måste våga säga vem som ligger bakom detta. Vi måste börja nämna dem som bär huvudansvaret vid namn.

Utrikesministern har tidigare i den här kammaren inte tvekat att rikta uppmaningar till och ställa krav på olika regeringar och regimer. Det tycker jag har varit positivt, och därför vill jag fråga utrikesminister Margot Wallström: Vilka konkreta krav i detta akuta läge ställer Sveriges regering på president Erdogan och hans regering?

Fru talman! Också jag vill börja med att tacka utrikesministern för svaret. Vi måste konstatera att under flera år har utvecklingen i Turkiet ensidigt och entydigt gått åt fel håll. President Erdogan har blivit alltmer auktoritär, utrymmet för opposition har kraftigt minskat och alla som uppfattas som motståndare för utveckling har utsatts för hård repression oavsett om det handlar om kurder, miljöaktivister i Istanbul, fackföreningsaktiva, oberoende journalister eller frispråkiga akademiker.

Samtidigt såg vi i parlamentsvalet i juli att det finns ett växande folkligt missnöje i Turkiet med Erdogans styre. Många människor i Turkiet vill ha en annan utveckling. Vi kunde för första gången sedan 2002 se hur det styrande AK-partiet förlorade sin majoritet i parlamentet. Vi kunde se hur vänsterpartiet HDP klarade 10-procentsspärren, med ett tydligt budskap om ett annat Turkiet. Det handlar om fred i östra Turkiet och norra Kurdistan, men det är också ett budskap om social rättvisa, jämställdhet, hållbar utveckling och hbtq-personers rättigheter.

Erdogan och det styrande AK-partiet har besvarat valförlusten i somras och det växande folkliga missnöjet med att öka repressionen ännu mer och med attacker mot oppositionella röster. Man attackerade över 400 människor på HDP:s kontor. Tusentals oppositionella journalister och aktivister fängslades, och vi kunde se, i synnerhet i östra Turkiet och norra Kurdistan, hur våldet trappades upp i en rad städer med kurdisk befolkning.

Vi har sett hur våldet sedan har eskalerat steg för steg. Vi ser nu att man i flera städer har infört undantagstillstånd och utegångsförbud och förhindrat att invånarna får tillgång till vatten, el och hälsovård. I bland annat städerna Cizre, Silopi och Sur lever befolkningen sedan månader tillbaka under mycket svåra förhållanden. Amnesty International har slagit fast att de turkiska säkerhetsstyrkorna riskerar livet på 200 000 civila, och de har dömt ut Turkiets agerande som kollektiv bestraffning. Human Rights Watch rapporterade i december hur de turkiska säkerhetsstyrkorna förhindrat att de civila fick tillgång till hälsovård, och man krävde ett stopp för de turkiska säkerhetsstyrkornas övergreppskantade och oproportionerliga användning av våld.

Den 8 februari såg jag att utrikesminister Margot Wallström i en tweet uttryckte sin oro över våldet och fördömde övergrepp mot civila. I dag uttrycker utrikesministern igen sin oro över utvecklingen. Jag tycker att det är bra och positivt att tystnaden bryts, för det har varit tyst om situationen i Turkiet, i synnerhet om situationen i de östra delarna av landet. Det har varit tyst från EU:s ledning, från många av EU:s medlemsstater och, måste jag nog tyvärr också säga, från den svenska regeringen de senaste månaderna.

Det som jag är förvånad över är att utrikesministern, vare sig i sin tweet eller i det svar vi får i dag, inte väljer att tydligt kritisera och ställa krav på den turkiska regeringen, de turkiska säkerhetsstyrkorna och president Erdogan.

Vi måste konstatera att det inte är några osynliga händer som har skapat konflikten i östra Turkiet och norra Kurdistan. Det är inte osynliga händer som har drivit fram den här utvecklingen som utrikesministern är oroad över. De här omfattande övergreppen mot civila som vi ser och det upptrappade våldet är resultat av aktiva beslut och en medveten politik. Vi måste våga säga vem som ligger bakom detta. Vi måste börja nämna dem som bär huvudansvaret vid namn.

Utrikesministern har tidigare i den här kammaren inte tvekat att rikta uppmaningar till och ställa krav på olika regeringar och regimer. Det tycker jag har varit positivt, och därför vill jag fråga utrikesminister Margot Wallström: Vilka konkreta krav i detta akuta läge ställer Sveriges regering på president Erdogan och hans regering?

Fru talman! Också jag vill börja med att tacka utrikesministern för svaret. Vi måste konstatera att under flera år har utvecklingen i Turkiet ensidigt och entydigt gått åt fel håll. President Erdogan har blivit alltmer auktoritär, utrymmet för opposition har kraftigt minskat och alla som uppfattas som motståndare för utveckling har utsatts för hård repression oavsett om det handlar om kurder, miljöaktivister i Istanbul, fackföreningsaktiva, oberoende journalister eller frispråkiga akademiker.

Samtidigt såg vi i parlamentsvalet i juli att det finns ett växande folkligt missnöje i Turkiet med Erdogans styre. Många människor i Turkiet vill ha en annan utveckling. Vi kunde för första gången sedan 2002 se hur det styrande AK-partiet förlorade sin majoritet i parlamentet. Vi kunde se hur vänsterpartiet HDP klarade 10-procentsspärren, med ett tydligt budskap om ett annat Turkiet. Det handlar om fred i östra Turkiet och norra Kurdistan, men det är också ett budskap om social rättvisa, jämställdhet, hållbar utveckling och hbtq-personers rättigheter.

Erdogan och det styrande AK-partiet har besvarat valförlusten i somras och det växande folkliga missnöjet med att öka repressionen ännu mer och med attacker mot oppositionella röster. Man attackerade över 400 människor på HDP:s kontor. Tusentals oppositionella journalister och aktivister fängslades, och vi kunde se, i synnerhet i östra Turkiet och norra Kurdistan, hur våldet trappades upp i en rad städer med kurdisk befolkning.

Vi har sett hur våldet sedan har eskalerat steg för steg. Vi ser nu att man i flera städer har infört undantagstillstånd och utegångsförbud och förhindrat att invånarna får tillgång till vatten, el och hälsovård. I bland annat städerna Cizre, Silopi och Sur lever befolkningen sedan månader tillbaka under mycket svåra förhållanden. Amnesty International har slagit fast att de turkiska säkerhetsstyrkorna riskerar livet på 200 000 civila, och de har dömt ut Turkiets agerande som kollektiv bestraffning. Human Rights Watch rapporterade i december hur de turkiska säkerhetsstyrkorna förhindrat att de civila fick tillgång till hälsovård, och man krävde ett stopp för de turkiska säkerhetsstyrkornas övergreppskantade och oproportionerliga användning av våld.

Den 8 februari såg jag att utrikesminister Margot Wallström i en tweet uttryckte sin oro över våldet och fördömde övergrepp mot civila. I dag uttrycker utrikesministern igen sin oro över utvecklingen. Jag tycker att det är bra och positivt att tystnaden bryts, för det har varit tyst om situationen i Turkiet, i synnerhet om situationen i de östra delarna av landet. Det har varit tyst från EU:s ledning, från många av EU:s medlemsstater och, måste jag nog tyvärr också säga, från den svenska regeringen de senaste månaderna.

Det som jag är förvånad över är att utrikesministern, vare sig i sin tweet eller i det svar vi får i dag, inte väljer att tydligt kritisera och ställa krav på den turkiska regeringen, de turkiska säkerhetsstyrkorna och president Erdogan.

Vi måste konstatera att det inte är några osynliga händer som har skapat konflikten i östra Turkiet och norra Kurdistan. Det är inte osynliga händer som har drivit fram den här utvecklingen som utrikesministern är oroad över. De här omfattande övergreppen mot civila som vi ser och det upptrappade våldet är resultat av aktiva beslut och en medveten politik. Vi måste våga säga vem som ligger bakom detta. Vi måste börja nämna dem som bär huvudansvaret vid namn.

Utrikesministern har tidigare i den här kammaren inte tvekat att rikta uppmaningar till och ställa krav på olika regeringar och regimer. Det tycker jag har varit positivt, och därför vill jag fråga utrikesminister Margot Wallström: Vilka konkreta krav i detta akuta läge ställer Sveriges regering på president Erdogan och hans regering?

Fru talman! Tack, utrikesministern, för svaret! Jag och utrikesministern träffas lite då och då i EU-nämnden, och då kommer Turkiet naturligtvis ofta upp. Jag tror inte att frågan finns med på dagordningen inför nästa utrikesministermöte, vilket jag tycker att den borde göra, eftersom hela situationen med flyktingkrisen är så aktuell.

Det är bra att vi är flera som har skrivit interpellationer rörande situationen i Turkiet. Vi är fyra interpellanter här i dag, och det visar att det finns ett starkt engagemang.

Min utgångspunkt har varit det ökade antal rapporter som vi får från människor inne i Turkiet som är oerhört oroliga för mediesituationen. Yttrandefriheten hotas och journalister angrips och fängslas och så vidare, och detta sker i en stat som EU nu för en dialog med kring migration och som man ska ge pengar och resurser till.

Vi hade lite förhoppningar när den positiva trenden kom och den turkiska regeringen började samtala med PKK om en utveckling mot fred. Vi hade då förhoppningar om att få se en fredlig utveckling. Det vi nu ser är någonting som går i en helt annan riktning, och det är det som jag tar upp i min interpellation.

Utegångsförbuden gör att matbrist uppstår och många svälter, och det drabbar mycket hårt. Jag har fått uppgifter om att det är 58 officiella utegångsförbud i åtminstone sju olika städer och 19 distrikt. Utegångsförbuden pågår ofta 24 timmar om dagen, och det här drabbar 1,3 miljoner människor. Det är alltså ingen liten omfattning på det här, utan det är stora städer som Diyarbakır, Sırnak, Mardin och Hakkari som berörs.

Den turkiska regeringen trappar upp med mer militär närvaro, och det här är en oerhört allvarlig utveckling. Enligt uppgifter som jag har fått från HDP:s kartläggning har 300 civila dött. Tio av dem är offer för PKK:s krigföring. De är alltså också krigförande i detta. 400 PKK-stridande har också dött.

Det här kan påverka Sverige ur ett säkerhetsperspektiv. Det kan påverka EU, då det händer i EU:s närhet. Det kan påverka flyktingströmmarna som kan komma att öka även från Turkiet. Jag tänker att Sverige då borde vara pådrivande - det här har jag tagit upp i min interpellation - för att upprätta en färdplan för förhandlingar om en varaktig fred i samråd med kurdiska grupper och för att oberoende nationella och internationella observatörer bör ges tillträde till regionen. Utrikesministern svarar att landet i fråga behöver samtycka till oberoende observatörer.

Vad tror utrikesministern krävs för att man ska samtycka, och finns det något tryck från Sverige och EU när det gäller detta?

Fru talman! Tack, utrikesministern, för svaret! Jag och utrikesministern träffas lite då och då i EU-nämnden, och då kommer Turkiet naturligtvis ofta upp. Jag tror inte att frågan finns med på dagordningen inför nästa utrikesministermöte, vilket jag tycker att den borde göra, eftersom hela situationen med flyktingkrisen är så aktuell.

Det är bra att vi är flera som har skrivit interpellationer rörande situationen i Turkiet. Vi är fyra interpellanter här i dag, och det visar att det finns ett starkt engagemang.

Min utgångspunkt har varit det ökade antal rapporter som vi får från människor inne i Turkiet som är oerhört oroliga för mediesituationen. Yttrandefriheten hotas och journalister angrips och fängslas och så vidare, och detta sker i en stat som EU nu för en dialog med kring migration och som man ska ge pengar och resurser till.

Vi hade lite förhoppningar när den positiva trenden kom och den turkiska regeringen började samtala med PKK om en utveckling mot fred. Vi hade då förhoppningar om att få se en fredlig utveckling. Det vi nu ser är någonting som går i en helt annan riktning, och det är det som jag tar upp i min interpellation.

Utegångsförbuden gör att matbrist uppstår och många svälter, och det drabbar mycket hårt. Jag har fått uppgifter om att det är 58 officiella utegångsförbud i åtminstone sju olika städer och 19 distrikt. Utegångsförbuden pågår ofta 24 timmar om dagen, och det här drabbar 1,3 miljoner människor. Det är alltså ingen liten omfattning på det här, utan det är stora städer som Diyarbakır, Sırnak, Mardin och Hakkari som berörs.

Den turkiska regeringen trappar upp med mer militär närvaro, och det här är en oerhört allvarlig utveckling. Enligt uppgifter som jag har fått från HDP:s kartläggning har 300 civila dött. Tio av dem är offer för PKK:s krigföring. De är alltså också krigförande i detta. 400 PKK-stridande har också dött.

Det här kan påverka Sverige ur ett säkerhetsperspektiv. Det kan påverka EU, då det händer i EU:s närhet. Det kan påverka flyktingströmmarna som kan komma att öka även från Turkiet. Jag tänker att Sverige då borde vara pådrivande - det här har jag tagit upp i min interpellation - för att upprätta en färdplan för förhandlingar om en varaktig fred i samråd med kurdiska grupper och för att oberoende nationella och internationella observatörer bör ges tillträde till regionen. Utrikesministern svarar att landet i fråga behöver samtycka till oberoende observatörer.

Vad tror utrikesministern krävs för att man ska samtycka, och finns det något tryck från Sverige och EU när det gäller detta?

Fru talman! Tack, utrikesministern, för svaret! Jag och utrikesministern träffas lite då och då i EU-nämnden, och då kommer Turkiet naturligtvis ofta upp. Jag tror inte att frågan finns med på dagordningen inför nästa utrikesministermöte, vilket jag tycker att den borde göra, eftersom hela situationen med flyktingkrisen är så aktuell.

Det är bra att vi är flera som har skrivit interpellationer rörande situationen i Turkiet. Vi är fyra interpellanter här i dag, och det visar att det finns ett starkt engagemang.

Min utgångspunkt har varit det ökade antal rapporter som vi får från människor inne i Turkiet som är oerhört oroliga för mediesituationen. Yttrandefriheten hotas och journalister angrips och fängslas och så vidare, och detta sker i en stat som EU nu för en dialog med kring migration och som man ska ge pengar och resurser till.

Vi hade lite förhoppningar när den positiva trenden kom och den turkiska regeringen började samtala med PKK om en utveckling mot fred. Vi hade då förhoppningar om att få se en fredlig utveckling. Det vi nu ser är någonting som går i en helt annan riktning, och det är det som jag tar upp i min interpellation.

Utegångsförbuden gör att matbrist uppstår och många svälter, och det drabbar mycket hårt. Jag har fått uppgifter om att det är 58 officiella utegångsförbud i åtminstone sju olika städer och 19 distrikt. Utegångsförbuden pågår ofta 24 timmar om dagen, och det här drabbar 1,3 miljoner människor. Det är alltså ingen liten omfattning på det här, utan det är stora städer som Diyarbakır, Sırnak, Mardin och Hakkari som berörs.

Den turkiska regeringen trappar upp med mer militär närvaro, och det här är en oerhört allvarlig utveckling. Enligt uppgifter som jag har fått från HDP:s kartläggning har 300 civila dött. Tio av dem är offer för PKK:s krigföring. De är alltså också krigförande i detta. 400 PKK-stridande har också dött.

Det här kan påverka Sverige ur ett säkerhetsperspektiv. Det kan påverka EU, då det händer i EU:s närhet. Det kan påverka flyktingströmmarna som kan komma att öka även från Turkiet. Jag tänker att Sverige då borde vara pådrivande - det här har jag tagit upp i min interpellation - för att upprätta en färdplan för förhandlingar om en varaktig fred i samråd med kurdiska grupper och för att oberoende nationella och internationella observatörer bör ges tillträde till regionen. Utrikesministern svarar att landet i fråga behöver samtycka till oberoende observatörer.

Vad tror utrikesministern krävs för att man ska samtycka, och finns det något tryck från Sverige och EU när det gäller detta?

Fru talman! Tack, utrikesministern, för svaret! Jag och utrikesministern träffas lite då och då i EU-nämnden, och då kommer Turkiet naturligtvis ofta upp. Jag tror inte att frågan finns med på dagordningen inför nästa utrikesministermöte, vilket jag tycker att den borde göra, eftersom hela situationen med flyktingkrisen är så aktuell.

Det är bra att vi är flera som har skrivit interpellationer rörande situationen i Turkiet. Vi är fyra interpellanter här i dag, och det visar att det finns ett starkt engagemang.

Min utgångspunkt har varit det ökade antal rapporter som vi får från människor inne i Turkiet som är oerhört oroliga för mediesituationen. Yttrandefriheten hotas och journalister angrips och fängslas och så vidare, och detta sker i en stat som EU nu för en dialog med kring migration och som man ska ge pengar och resurser till.

Vi hade lite förhoppningar när den positiva trenden kom och den turkiska regeringen började samtala med PKK om en utveckling mot fred. Vi hade då förhoppningar om att få se en fredlig utveckling. Det vi nu ser är någonting som går i en helt annan riktning, och det är det som jag tar upp i min interpellation.

Utegångsförbuden gör att matbrist uppstår och många svälter, och det drabbar mycket hårt. Jag har fått uppgifter om att det är 58 officiella utegångsförbud i åtminstone sju olika städer och 19 distrikt. Utegångsförbuden pågår ofta 24 timmar om dagen, och det här drabbar 1,3 miljoner människor. Det är alltså ingen liten omfattning på det här, utan det är stora städer som Diyarbakır, Sırnak, Mardin och Hakkari som berörs.

Den turkiska regeringen trappar upp med mer militär närvaro, och det här är en oerhört allvarlig utveckling. Enligt uppgifter som jag har fått från HDP:s kartläggning har 300 civila dött. Tio av dem är offer för PKK:s krigföring. De är alltså också krigförande i detta. 400 PKK-stridande har också dött.

Det här kan påverka Sverige ur ett säkerhetsperspektiv. Det kan påverka EU, då det händer i EU:s närhet. Det kan påverka flyktingströmmarna som kan komma att öka även från Turkiet. Jag tänker att Sverige då borde vara pådrivande - det här har jag tagit upp i min interpellation - för att upprätta en färdplan för förhandlingar om en varaktig fred i samråd med kurdiska grupper och för att oberoende nationella och internationella observatörer bör ges tillträde till regionen. Utrikesministern svarar att landet i fråga behöver samtycka till oberoende observatörer.

Vad tror utrikesministern krävs för att man ska samtycka, och finns det något tryck från Sverige och EU när det gäller detta?

Fru talman! Tack så mycket, utrikesministern, för svaret! När man tittar på bilder från de här städerna - Cizre och Diyarbakır Sur, alltså området innanför ringmuren i Diyarbakır, och flera andra städer - ser det ut som att det skulle kunna vara Homs 2012 eller 2013 eller Aleppo i år. Det är helt ofattbart att man i Turkiet, som ska vara kandidatland till Europeiska unionen, västallierat och en brygga mellan öst och väst, kör in pansarvagnar i städer för att med artilleri och kanoner beskjuta civila hus för att det där sitter kurdiska ungdomar med kalasjnikovar. Det är ingen som tycker att det finns någon poäng i att föra det kurdiska upproret in i städerna. Jag tycker inte det. Men det här svaret från den turkiska militären är fullständigt utom all proportion.

Om man har någon tanke i Turkiet på att försöka bygga det som vi kallar för Hearts and minds har man fullständigt misslyckats. Det har man gjort i hela regionen. Det finns väl inget annat land i hela Mellanöstern, förutom Syrien, som så fatalt har förstört sin egen soft power i Mellanöstern de senaste åren.

Det är mycket tråkigt att se det här. Jag som liberal skulle gärna i framtiden se Turkiet som EU-medlem om landet utvecklas till en demokrati. Det är klart. Men vi ser en utveckling som går i precis motsatt riktning. Jag tycker att Hans Linde illustrerade det bra med beskrivningarna från människorättsorganisationerna.

Det handlar inte bara om förtrycket mot kurderna, utan det handlar också om hur man agerar mot medierna. Man har en president i det här landet som är målsägande i hundratals rättsprocesser mot journalister. En av dem, Can Dündar, skrev på Dagens Nyheters kultursidor. Han är chefredaktör på Cumhuriyet, som är en av de större tidningarna i Turkiet, och ska få ett fängelsestraff på livstid plus 30 år för att ha avslöjat hur turkiska säkerhetsstyrkor levererar vapen till jihadister i Syrien. Målsägande är president Erdogan. Det är alltså en president som försöker driva sin egen journalistkår in i livstids fängelse.

Då tycker jag, fru talman, att det är mycket märkligt med reaktionen från Europeiska unionens sida. Jag delar även här Vänsterpartiets synpunkt att det har varit alldeles för tyst. Framför allt är signalerna gentemot Ankara okonkreta. Vad man bör säga till Ankara är egentligen fem saker.

För det första: Ni måste återuppta fredsprocessen. För det andra: Ni måste acceptera demokratiska principer. Man sätter inte journalister i fängelse, man stänger inte tidningar och man ger inte människor som undertecknar ett upprop fängelsestraff på tiotals år. För det tredje: Det krävs en demokratisk konstitution som är till för Turkiets medborgare och inte för att den turkiska staten ska skydda sig själv gentemot sina medborgare. För det fjärde: Det krävs att Turkiet slutar köpa olja av Isis. För det femte: Det krävs att Turkiet slutar stödja jihadister i Syrien.

Det här är ganska rimliga krav, men de förs inte fram tydligt. De förs inte fram för att Europa är blockerat av flyktingkrisen. Det är beklämmande, och jag önskar verkligen att den svenska regeringen kan tala tydligare och också föra in de här sakerna i samtalen med Turkiet. Annars blir det här bara ett simpelt köpslående för att Turkiet ska stänga sina gränser.

Fru talman! Tack så mycket, utrikesministern, för svaret! När man tittar på bilder från de här städerna - Cizre och Diyarbakır Sur, alltså området innanför ringmuren i Diyarbakır, och flera andra städer - ser det ut som att det skulle kunna vara Homs 2012 eller 2013 eller Aleppo i år. Det är helt ofattbart att man i Turkiet, som ska vara kandidatland till Europeiska unionen, västallierat och en brygga mellan öst och väst, kör in pansarvagnar i städer för att med artilleri och kanoner beskjuta civila hus för att det där sitter kurdiska ungdomar med kalasjnikovar. Det är ingen som tycker att det finns någon poäng i att föra det kurdiska upproret in i städerna. Jag tycker inte det. Men det här svaret från den turkiska militären är fullständigt utom all proportion.

Om man har någon tanke i Turkiet på att försöka bygga det som vi kallar för Hearts and minds har man fullständigt misslyckats. Det har man gjort i hela regionen. Det finns väl inget annat land i hela Mellanöstern, förutom Syrien, som så fatalt har förstört sin egen soft power i Mellanöstern de senaste åren.

Det är mycket tråkigt att se det här. Jag som liberal skulle gärna i framtiden se Turkiet som EU-medlem om landet utvecklas till en demokrati. Det är klart. Men vi ser en utveckling som går i precis motsatt riktning. Jag tycker att Hans Linde illustrerade det bra med beskrivningarna från människorättsorganisationerna.

Det handlar inte bara om förtrycket mot kurderna, utan det handlar också om hur man agerar mot medierna. Man har en president i det här landet som är målsägande i hundratals rättsprocesser mot journalister. En av dem, Can Dündar, skrev på Dagens Nyheters kultursidor. Han är chefredaktör på Cumhuriyet, som är en av de större tidningarna i Turkiet, och ska få ett fängelsestraff på livstid plus 30 år för att ha avslöjat hur turkiska säkerhetsstyrkor levererar vapen till jihadister i Syrien. Målsägande är president Erdogan. Det är alltså en president som försöker driva sin egen journalistkår in i livstids fängelse.

Då tycker jag, fru talman, att det är mycket märkligt med reaktionen från Europeiska unionens sida. Jag delar även här Vänsterpartiets synpunkt att det har varit alldeles för tyst. Framför allt är signalerna gentemot Ankara okonkreta. Vad man bör säga till Ankara är egentligen fem saker.

För det första: Ni måste återuppta fredsprocessen. För det andra: Ni måste acceptera demokratiska principer. Man sätter inte journalister i fängelse, man stänger inte tidningar och man ger inte människor som undertecknar ett upprop fängelsestraff på tiotals år. För det tredje: Det krävs en demokratisk konstitution som är till för Turkiets medborgare och inte för att den turkiska staten ska skydda sig själv gentemot sina medborgare. För det fjärde: Det krävs att Turkiet slutar köpa olja av Isis. För det femte: Det krävs att Turkiet slutar stödja jihadister i Syrien.

Det här är ganska rimliga krav, men de förs inte fram tydligt. De förs inte fram för att Europa är blockerat av flyktingkrisen. Det är beklämmande, och jag önskar verkligen att den svenska regeringen kan tala tydligare och också föra in de här sakerna i samtalen med Turkiet. Annars blir det här bara ett simpelt köpslående för att Turkiet ska stänga sina gränser.

Fru talman! Tack så mycket, utrikesministern, för svaret! När man tittar på bilder från de här städerna - Cizre och Diyarbakır Sur, alltså området innanför ringmuren i Diyarbakır, och flera andra städer - ser det ut som att det skulle kunna vara Homs 2012 eller 2013 eller Aleppo i år. Det är helt ofattbart att man i Turkiet, som ska vara kandidatland till Europeiska unionen, västallierat och en brygga mellan öst och väst, kör in pansarvagnar i städer för att med artilleri och kanoner beskjuta civila hus för att det där sitter kurdiska ungdomar med kalasjnikovar. Det är ingen som tycker att det finns någon poäng i att föra det kurdiska upproret in i städerna. Jag tycker inte det. Men det här svaret från den turkiska militären är fullständigt utom all proportion.

Om man har någon tanke i Turkiet på att försöka bygga det som vi kallar för Hearts and minds har man fullständigt misslyckats. Det har man gjort i hela regionen. Det finns väl inget annat land i hela Mellanöstern, förutom Syrien, som så fatalt har förstört sin egen soft power i Mellanöstern de senaste åren.

Det är mycket tråkigt att se det här. Jag som liberal skulle gärna i framtiden se Turkiet som EU-medlem om landet utvecklas till en demokrati. Det är klart. Men vi ser en utveckling som går i precis motsatt riktning. Jag tycker att Hans Linde illustrerade det bra med beskrivningarna från människorättsorganisationerna.

Det handlar inte bara om förtrycket mot kurderna, utan det handlar också om hur man agerar mot medierna. Man har en president i det här landet som är målsägande i hundratals rättsprocesser mot journalister. En av dem, Can Dündar, skrev på Dagens Nyheters kultursidor. Han är chefredaktör på Cumhuriyet, som är en av de större tidningarna i Turkiet, och ska få ett fängelsestraff på livstid plus 30 år för att ha avslöjat hur turkiska säkerhetsstyrkor levererar vapen till jihadister i Syrien. Målsägande är president Erdogan. Det är alltså en president som försöker driva sin egen journalistkår in i livstids fängelse.

Då tycker jag, fru talman, att det är mycket märkligt med reaktionen från Europeiska unionens sida. Jag delar även här Vänsterpartiets synpunkt att det har varit alldeles för tyst. Framför allt är signalerna gentemot Ankara okonkreta. Vad man bör säga till Ankara är egentligen fem saker.

För det första: Ni måste återuppta fredsprocessen. För det andra: Ni måste acceptera demokratiska principer. Man sätter inte journalister i fängelse, man stänger inte tidningar och man ger inte människor som undertecknar ett upprop fängelsestraff på tiotals år. För det tredje: Det krävs en demokratisk konstitution som är till för Turkiets medborgare och inte för att den turkiska staten ska skydda sig själv gentemot sina medborgare. För det fjärde: Det krävs att Turkiet slutar köpa olja av Isis. För det femte: Det krävs att Turkiet slutar stödja jihadister i Syrien.

Det här är ganska rimliga krav, men de förs inte fram tydligt. De förs inte fram för att Europa är blockerat av flyktingkrisen. Det är beklämmande, och jag önskar verkligen att den svenska regeringen kan tala tydligare och också föra in de här sakerna i samtalen med Turkiet. Annars blir det här bara ett simpelt köpslående för att Turkiet ska stänga sina gränser.

Fru talman! Tack så mycket, utrikesministern, för svaret! När man tittar på bilder från de här städerna - Cizre och Diyarbakır Sur, alltså området innanför ringmuren i Diyarbakır, och flera andra städer - ser det ut som att det skulle kunna vara Homs 2012 eller 2013 eller Aleppo i år. Det är helt ofattbart att man i Turkiet, som ska vara kandidatland till Europeiska unionen, västallierat och en brygga mellan öst och väst, kör in pansarvagnar i städer för att med artilleri och kanoner beskjuta civila hus för att det där sitter kurdiska ungdomar med kalasjnikovar. Det är ingen som tycker att det finns någon poäng i att föra det kurdiska upproret in i städerna. Jag tycker inte det. Men det här svaret från den turkiska militären är fullständigt utom all proportion.

Om man har någon tanke i Turkiet på att försöka bygga det som vi kallar för Hearts and minds har man fullständigt misslyckats. Det har man gjort i hela regionen. Det finns väl inget annat land i hela Mellanöstern, förutom Syrien, som så fatalt har förstört sin egen soft power i Mellanöstern de senaste åren.

Det är mycket tråkigt att se det här. Jag som liberal skulle gärna i framtiden se Turkiet som EU-medlem om landet utvecklas till en demokrati. Det är klart. Men vi ser en utveckling som går i precis motsatt riktning. Jag tycker att Hans Linde illustrerade det bra med beskrivningarna från människorättsorganisationerna.

Det handlar inte bara om förtrycket mot kurderna, utan det handlar också om hur man agerar mot medierna. Man har en president i det här landet som är målsägande i hundratals rättsprocesser mot journalister. En av dem, Can Dündar, skrev på Dagens Nyheters kultursidor. Han är chefredaktör på Cumhuriyet, som är en av de större tidningarna i Turkiet, och ska få ett fängelsestraff på livstid plus 30 år för att ha avslöjat hur turkiska säkerhetsstyrkor levererar vapen till jihadister i Syrien. Målsägande är president Erdogan. Det är alltså en president som försöker driva sin egen journalistkår in i livstids fängelse.

Då tycker jag, fru talman, att det är mycket märkligt med reaktionen från Europeiska unionens sida. Jag delar även här Vänsterpartiets synpunkt att det har varit alldeles för tyst. Framför allt är signalerna gentemot Ankara okonkreta. Vad man bör säga till Ankara är egentligen fem saker.

För det första: Ni måste återuppta fredsprocessen. För det andra: Ni måste acceptera demokratiska principer. Man sätter inte journalister i fängelse, man stänger inte tidningar och man ger inte människor som undertecknar ett upprop fängelsestraff på tiotals år. För det tredje: Det krävs en demokratisk konstitution som är till för Turkiets medborgare och inte för att den turkiska staten ska skydda sig själv gentemot sina medborgare. För det fjärde: Det krävs att Turkiet slutar köpa olja av Isis. För det femte: Det krävs att Turkiet slutar stödja jihadister i Syrien.

Det här är ganska rimliga krav, men de förs inte fram tydligt. De förs inte fram för att Europa är blockerat av flyktingkrisen. Det är beklämmande, och jag önskar verkligen att den svenska regeringen kan tala tydligare och också föra in de här sakerna i samtalen med Turkiet. Annars blir det här bara ett simpelt köpslående för att Turkiet ska stänga sina gränser.

Fru talman! Jag vill inleda med att tacka alla interpellanter för de interpellationer som ni har skrivit. Jag vill också tacka utrikesministern för svaret.

Interpellanterna har nämnt situationen i Turkiet. Sedan valet i juni har våldet i Turkiet eskalerat efter det att regeringspartiet AKP förlorade stort. Sedermera tvingades AKP att inleda en typ av konflikt som innebar att presidenten - även om han inte är partiledare för AKP uppfattas han som det - tvingade fram ett nyval som ägde rum i november.

Bland annat Diyarbakır, eller Amed, Cizre och Silopi i distriktet Sur är några av de städer som har varit belagda med utegångsförbud, vilket har lett till att civilbefolkningen har varit utan fundamentala förnödenheter såsom mat och vatten.

Vi har också sett bilder på skadade som har hindrats från att söka nödvändig sjukvård och anhöriga som har tvingats att förvara sina döda i frysboxar - detta som en följd av utegångsförbudet.

I söndags var det 60 människor som hade flytt de pågående striderna, gömt sig och sökt skydd i en källarlokal där de mördades brutalt. Enligt uppgifter som jag fick i går handlade det om över hundra personer. Antalet 60 stämmer inte riktigt.

Turkiska medier var snabbt ute och sa att det handlade om att 60 terrorister hade mördats. Att 60 terrorister gömmer sig i en källarlokal och bedriver en väpnad kamp är inte logiskt. Så funkar det inte riktigt.

Lokala uppgifter bekräftar att det handlar om flera hundra människor som är mördade. De tvingades ned i källarlokalen där det detonerade två bomber som var riktade mot ett hyreshus. Bilderna visar också hänsynslösheten och att grymheten inte har några gränser.

Jag vill också tacka utrikesministern för ministerns uttalande i måndags då hon fördömde våldet mot de civila.

Vi vet att Turkiet har kritiserats flera gånger för sina inhumana övergrepp. FN:s kommissionärer har krävt en utredning av militärens offensiv och övervåld i Kurdistan. Därför tycker jag att det är viktigt att Vänsterpartiet, Kristdemokraterna, Liberalerna och Socialdemokraterna är överens om att fördöma det som sker.

Vi måste också fortsätta att driva kravet på Turkiet för att lösa kurdfrågan med politiska och fredliga medel. Fredrik Malm nämnde några, och också vi socialdemokrater uppmanar parterna att återgå till fredssamtalen och att fredsprocessen måste återupptas.

För att kurdfrågan ska kunna få en möjlig lösning i framtiden är det viktigt att fortsätta att ställa krav på Turkiet. Jag återkommer till dessa i mitt nästa anförande.

Fru talman! Jag vill inleda med att tacka alla interpellanter för de interpellationer som ni har skrivit. Jag vill också tacka utrikesministern för svaret.

Interpellanterna har nämnt situationen i Turkiet. Sedan valet i juni har våldet i Turkiet eskalerat efter det att regeringspartiet AKP förlorade stort. Sedermera tvingades AKP att inleda en typ av konflikt som innebar att presidenten - även om han inte är partiledare för AKP uppfattas han som det - tvingade fram ett nyval som ägde rum i november.

Bland annat Diyarbakır, eller Amed, Cizre och Silopi i distriktet Sur är några av de städer som har varit belagda med utegångsförbud, vilket har lett till att civilbefolkningen har varit utan fundamentala förnödenheter såsom mat och vatten.

Vi har också sett bilder på skadade som har hindrats från att söka nödvändig sjukvård och anhöriga som har tvingats att förvara sina döda i frysboxar - detta som en följd av utegångsförbudet.

I söndags var det 60 människor som hade flytt de pågående striderna, gömt sig och sökt skydd i en källarlokal där de mördades brutalt. Enligt uppgifter som jag fick i går handlade det om över hundra personer. Antalet 60 stämmer inte riktigt.

Turkiska medier var snabbt ute och sa att det handlade om att 60 terrorister hade mördats. Att 60 terrorister gömmer sig i en källarlokal och bedriver en väpnad kamp är inte logiskt. Så funkar det inte riktigt.

Lokala uppgifter bekräftar att det handlar om flera hundra människor som är mördade. De tvingades ned i källarlokalen där det detonerade två bomber som var riktade mot ett hyreshus. Bilderna visar också hänsynslösheten och att grymheten inte har några gränser.

Jag vill också tacka utrikesministern för ministerns uttalande i måndags då hon fördömde våldet mot de civila.

Vi vet att Turkiet har kritiserats flera gånger för sina inhumana övergrepp. FN:s kommissionärer har krävt en utredning av militärens offensiv och övervåld i Kurdistan. Därför tycker jag att det är viktigt att Vänsterpartiet, Kristdemokraterna, Liberalerna och Socialdemokraterna är överens om att fördöma det som sker.

Vi måste också fortsätta att driva kravet på Turkiet för att lösa kurdfrågan med politiska och fredliga medel. Fredrik Malm nämnde några, och också vi socialdemokrater uppmanar parterna att återgå till fredssamtalen och att fredsprocessen måste återupptas.

För att kurdfrågan ska kunna få en möjlig lösning i framtiden är det viktigt att fortsätta att ställa krav på Turkiet. Jag återkommer till dessa i mitt nästa anförande.

Fru talman! Jag vill inleda med att tacka alla interpellanter för de interpellationer som ni har skrivit. Jag vill också tacka utrikesministern för svaret.

Interpellanterna har nämnt situationen i Turkiet. Sedan valet i juni har våldet i Turkiet eskalerat efter det att regeringspartiet AKP förlorade stort. Sedermera tvingades AKP att inleda en typ av konflikt som innebar att presidenten - även om han inte är partiledare för AKP uppfattas han som det - tvingade fram ett nyval som ägde rum i november.

Bland annat Diyarbakır, eller Amed, Cizre och Silopi i distriktet Sur är några av de städer som har varit belagda med utegångsförbud, vilket har lett till att civilbefolkningen har varit utan fundamentala förnödenheter såsom mat och vatten.

Vi har också sett bilder på skadade som har hindrats från att söka nödvändig sjukvård och anhöriga som har tvingats att förvara sina döda i frysboxar - detta som en följd av utegångsförbudet.

I söndags var det 60 människor som hade flytt de pågående striderna, gömt sig och sökt skydd i en källarlokal där de mördades brutalt. Enligt uppgifter som jag fick i går handlade det om över hundra personer. Antalet 60 stämmer inte riktigt.

Turkiska medier var snabbt ute och sa att det handlade om att 60 terrorister hade mördats. Att 60 terrorister gömmer sig i en källarlokal och bedriver en väpnad kamp är inte logiskt. Så funkar det inte riktigt.

Lokala uppgifter bekräftar att det handlar om flera hundra människor som är mördade. De tvingades ned i källarlokalen där det detonerade två bomber som var riktade mot ett hyreshus. Bilderna visar också hänsynslösheten och att grymheten inte har några gränser.

Jag vill också tacka utrikesministern för ministerns uttalande i måndags då hon fördömde våldet mot de civila.

Vi vet att Turkiet har kritiserats flera gånger för sina inhumana övergrepp. FN:s kommissionärer har krävt en utredning av militärens offensiv och övervåld i Kurdistan. Därför tycker jag att det är viktigt att Vänsterpartiet, Kristdemokraterna, Liberalerna och Socialdemokraterna är överens om att fördöma det som sker.

Vi måste också fortsätta att driva kravet på Turkiet för att lösa kurdfrågan med politiska och fredliga medel. Fredrik Malm nämnde några, och också vi socialdemokrater uppmanar parterna att återgå till fredssamtalen och att fredsprocessen måste återupptas.

För att kurdfrågan ska kunna få en möjlig lösning i framtiden är det viktigt att fortsätta att ställa krav på Turkiet. Jag återkommer till dessa i mitt nästa anförande.

Fru talman! Jag vill inleda med att tacka alla interpellanter för de interpellationer som ni har skrivit. Jag vill också tacka utrikesministern för svaret.

Interpellanterna har nämnt situationen i Turkiet. Sedan valet i juni har våldet i Turkiet eskalerat efter det att regeringspartiet AKP förlorade stort. Sedermera tvingades AKP att inleda en typ av konflikt som innebar att presidenten - även om han inte är partiledare för AKP uppfattas han som det - tvingade fram ett nyval som ägde rum i november.

Bland annat Diyarbakır, eller Amed, Cizre och Silopi i distriktet Sur är några av de städer som har varit belagda med utegångsförbud, vilket har lett till att civilbefolkningen har varit utan fundamentala förnödenheter såsom mat och vatten.

Vi har också sett bilder på skadade som har hindrats från att söka nödvändig sjukvård och anhöriga som har tvingats att förvara sina döda i frysboxar - detta som en följd av utegångsförbudet.

I söndags var det 60 människor som hade flytt de pågående striderna, gömt sig och sökt skydd i en källarlokal där de mördades brutalt. Enligt uppgifter som jag fick i går handlade det om över hundra personer. Antalet 60 stämmer inte riktigt.

Turkiska medier var snabbt ute och sa att det handlade om att 60 terrorister hade mördats. Att 60 terrorister gömmer sig i en källarlokal och bedriver en väpnad kamp är inte logiskt. Så funkar det inte riktigt.

Lokala uppgifter bekräftar att det handlar om flera hundra människor som är mördade. De tvingades ned i källarlokalen där det detonerade två bomber som var riktade mot ett hyreshus. Bilderna visar också hänsynslösheten och att grymheten inte har några gränser.

Jag vill också tacka utrikesministern för ministerns uttalande i måndags då hon fördömde våldet mot de civila.

Vi vet att Turkiet har kritiserats flera gånger för sina inhumana övergrepp. FN:s kommissionärer har krävt en utredning av militärens offensiv och övervåld i Kurdistan. Därför tycker jag att det är viktigt att Vänsterpartiet, Kristdemokraterna, Liberalerna och Socialdemokraterna är överens om att fördöma det som sker.

Vi måste också fortsätta att driva kravet på Turkiet för att lösa kurdfrågan med politiska och fredliga medel. Fredrik Malm nämnde några, och också vi socialdemokrater uppmanar parterna att återgå till fredssamtalen och att fredsprocessen måste återupptas.

För att kurdfrågan ska kunna få en möjlig lösning i framtiden är det viktigt att fortsätta att ställa krav på Turkiet. Jag återkommer till dessa i mitt nästa anförande.

Fru talman! Ärade ledamöter! Först och främst vill jag som alla andra här uttrycka min sympati för och medkänsla med lokalbefolkningen i sydöstra Turkiet. Befolkningen där är hårt drabbad av utegångsförbud och stridigheter, inte minst i staden Cizre som Hans Linde, Amineh Kakabaveh, Désirée Pethrus och Fredrik Malm lyfte fram i sina inlägg. Vi beklagar de många civila dödsoffren. Det är djupt oroande att stridigheterna mellan den turkiska regeringen och PKK intensifieras.

Det upptrappade våldet försvårar inte bara möjligheterna att få till stånd fred och utveckling i Turkiet, utan det riskerar också att ytterligare försämra situationen i hela regionen. Det gäller inte minst möjligheten att få till stånd en politisk lösning på inbördeskriget i Syrien.

Under de gångna månaderna har det rapporterats om flera allvarliga sammandrabbningar med civila dödsoffer som följd. Förra veckan uppmärksammade FN:s kommissionär för mänskliga rättigheter en händelse i Cizre där till synes obeväpnade människor med vita flaggor sköts till döds av turkiska säkerhetsstyrkor. Det är djup oroande, och det måste upphöra.

Terrorism i alla dess former måste fördömas. Turkiet har förstås rätt att försvara sig, men det måste ske i enlighet med Turkiets internationella förpliktelser och åtaganden. Insatserna måste ske med proportionalitet och med säkerställande av att civila skyddas. Beskjutning av civila är inte acceptabelt och måste i varje enskilt fall utredas och de ansvariga måste ställas till svars. Jag uppmanar Turkiet att bringa klarhet i den här typen av händelser.

Jag har sagt det tidigare och säger det igen att det enda sättet att få ett slut på våldet och lösa problemen i Turkiet är ju att återuppta fredsprocessen. I höstas tog jag på UD här i Stockholm emot Selahattin Demirtas, ordförande för HDP. Det var ett starkt och väldigt viktigt möte.

Under mötet uttryckte jag djup oro över det upptrappade våldet i landet. Jag uppmanade också HDP att fortsatt stödja freden. Samma budskap ger jag i mina kontakter med min turkiska utrikesministerkollega, senast när vi möttes i december i Bryssel.

Både regeringen och PKK måste lägga ned sina vapen för att bana väg för fredsavtal, och den turkiska regeringen måste initiera förhandlingar. Detta är centralt för Turkiets fortsatta demokratisering och det har också bäring på landets EU-närmande. Det som sker där är avgörande för hela regionens stabilitet. Därför har landets alla politiska aktörer ett stort ansvar för att sluta upp bakom en politik som bryter våldsspiralen och polariseringen.

Å Sveriges vägnar manar jag - och jag vet att EU också gör det i alla sammanhang - till krafttag. Den senaste tidens tilltagande våldsdåd mot politiskt engagerade medborgare, akademiker, journalister och partilokaler upphör.

Inskränkningar i yttrandefriheten och i minoritetsrättigheterna är oacceptabla och inte förenliga med de krav som följer av ett närmande till EU.

Ingen behöver tvivla på Sveriges hållning. Vi står upp för fred, demokrati och mänskliga rättigheter. Jag har mött uppskattning och respekt för Sveriges tydliga röst både från den turkiska regeringen och från HDP här i Sverige.

När det gäller detta med observatör vill jag bara säga att man gott kan diskutera en sådan sak. Men just nu pågår det en EU-process, och det finns en närvaro som det är viktigt att använda på bästa sätt. Ska man ha internationella observatörer, då krävs det ett samarbete också från Turkiets sida. Men jag tycker att man behöver många verktyg i sin verktygslåda, och jag har ingenting emot att ha detta i verktygslådan.

Fru talman! Ärade ledamöter! Först och främst vill jag som alla andra här uttrycka min sympati för och medkänsla med lokalbefolkningen i sydöstra Turkiet. Befolkningen där är hårt drabbad av utegångsförbud och stridigheter, inte minst i staden Cizre som Hans Linde, Amineh Kakabaveh, Désirée Pethrus och Fredrik Malm lyfte fram i sina inlägg. Vi beklagar de många civila dödsoffren. Det är djupt oroande att stridigheterna mellan den turkiska regeringen och PKK intensifieras.

Det upptrappade våldet försvårar inte bara möjligheterna att få till stånd fred och utveckling i Turkiet, utan det riskerar också att ytterligare försämra situationen i hela regionen. Det gäller inte minst möjligheten att få till stånd en politisk lösning på inbördeskriget i Syrien.

Under de gångna månaderna har det rapporterats om flera allvarliga sammandrabbningar med civila dödsoffer som följd. Förra veckan uppmärksammade FN:s kommissionär för mänskliga rättigheter en händelse i Cizre där till synes obeväpnade människor med vita flaggor sköts till döds av turkiska säkerhetsstyrkor. Det är djup oroande, och det måste upphöra.

Terrorism i alla dess former måste fördömas. Turkiet har förstås rätt att försvara sig, men det måste ske i enlighet med Turkiets internationella förpliktelser och åtaganden. Insatserna måste ske med proportionalitet och med säkerställande av att civila skyddas. Beskjutning av civila är inte acceptabelt och måste i varje enskilt fall utredas och de ansvariga måste ställas till svars. Jag uppmanar Turkiet att bringa klarhet i den här typen av händelser.

Jag har sagt det tidigare och säger det igen att det enda sättet att få ett slut på våldet och lösa problemen i Turkiet är ju att återuppta fredsprocessen. I höstas tog jag på UD här i Stockholm emot Selahattin Demirtas, ordförande för HDP. Det var ett starkt och väldigt viktigt möte.

Under mötet uttryckte jag djup oro över det upptrappade våldet i landet. Jag uppmanade också HDP att fortsatt stödja freden. Samma budskap ger jag i mina kontakter med min turkiska utrikesministerkollega, senast när vi möttes i december i Bryssel.

Både regeringen och PKK måste lägga ned sina vapen för att bana väg för fredsavtal, och den turkiska regeringen måste initiera förhandlingar. Detta är centralt för Turkiets fortsatta demokratisering och det har också bäring på landets EU-närmande. Det som sker där är avgörande för hela regionens stabilitet. Därför har landets alla politiska aktörer ett stort ansvar för att sluta upp bakom en politik som bryter våldsspiralen och polariseringen.

Å Sveriges vägnar manar jag - och jag vet att EU också gör det i alla sammanhang - till krafttag. Den senaste tidens tilltagande våldsdåd mot politiskt engagerade medborgare, akademiker, journalister och partilokaler upphör.

Inskränkningar i yttrandefriheten och i minoritetsrättigheterna är oacceptabla och inte förenliga med de krav som följer av ett närmande till EU.

Ingen behöver tvivla på Sveriges hållning. Vi står upp för fred, demokrati och mänskliga rättigheter. Jag har mött uppskattning och respekt för Sveriges tydliga röst både från den turkiska regeringen och från HDP här i Sverige.

När det gäller detta med observatör vill jag bara säga att man gott kan diskutera en sådan sak. Men just nu pågår det en EU-process, och det finns en närvaro som det är viktigt att använda på bästa sätt. Ska man ha internationella observatörer, då krävs det ett samarbete också från Turkiets sida. Men jag tycker att man behöver många verktyg i sin verktygslåda, och jag har ingenting emot att ha detta i verktygslådan.

Fru talman! Ärade ledamöter! Först och främst vill jag som alla andra här uttrycka min sympati för och medkänsla med lokalbefolkningen i sydöstra Turkiet. Befolkningen där är hårt drabbad av utegångsförbud och stridigheter, inte minst i staden Cizre som Hans Linde, Amineh Kakabaveh, Désirée Pethrus och Fredrik Malm lyfte fram i sina inlägg. Vi beklagar de många civila dödsoffren. Det är djupt oroande att stridigheterna mellan den turkiska regeringen och PKK intensifieras.

Det upptrappade våldet försvårar inte bara möjligheterna att få till stånd fred och utveckling i Turkiet, utan det riskerar också att ytterligare försämra situationen i hela regionen. Det gäller inte minst möjligheten att få till stånd en politisk lösning på inbördeskriget i Syrien.

Under de gångna månaderna har det rapporterats om flera allvarliga sammandrabbningar med civila dödsoffer som följd. Förra veckan uppmärksammade FN:s kommissionär för mänskliga rättigheter en händelse i Cizre där till synes obeväpnade människor med vita flaggor sköts till döds av turkiska säkerhetsstyrkor. Det är djup oroande, och det måste upphöra.

Terrorism i alla dess former måste fördömas. Turkiet har förstås rätt att försvara sig, men det måste ske i enlighet med Turkiets internationella förpliktelser och åtaganden. Insatserna måste ske med proportionalitet och med säkerställande av att civila skyddas. Beskjutning av civila är inte acceptabelt och måste i varje enskilt fall utredas och de ansvariga måste ställas till svars. Jag uppmanar Turkiet att bringa klarhet i den här typen av händelser.

Jag har sagt det tidigare och säger det igen att det enda sättet att få ett slut på våldet och lösa problemen i Turkiet är ju att återuppta fredsprocessen. I höstas tog jag på UD här i Stockholm emot Selahattin Demirtas, ordförande för HDP. Det var ett starkt och väldigt viktigt möte.

Under mötet uttryckte jag djup oro över det upptrappade våldet i landet. Jag uppmanade också HDP att fortsatt stödja freden. Samma budskap ger jag i mina kontakter med min turkiska utrikesministerkollega, senast när vi möttes i december i Bryssel.

Både regeringen och PKK måste lägga ned sina vapen för att bana väg för fredsavtal, och den turkiska regeringen måste initiera förhandlingar. Detta är centralt för Turkiets fortsatta demokratisering och det har också bäring på landets EU-närmande. Det som sker där är avgörande för hela regionens stabilitet. Därför har landets alla politiska aktörer ett stort ansvar för att sluta upp bakom en politik som bryter våldsspiralen och polariseringen.

Å Sveriges vägnar manar jag - och jag vet att EU också gör det i alla sammanhang - till krafttag. Den senaste tidens tilltagande våldsdåd mot politiskt engagerade medborgare, akademiker, journalister och partilokaler upphör.

Inskränkningar i yttrandefriheten och i minoritetsrättigheterna är oacceptabla och inte förenliga med de krav som följer av ett närmande till EU.

Ingen behöver tvivla på Sveriges hållning. Vi står upp för fred, demokrati och mänskliga rättigheter. Jag har mött uppskattning och respekt för Sveriges tydliga röst både från den turkiska regeringen och från HDP här i Sverige.

När det gäller detta med observatör vill jag bara säga att man gott kan diskutera en sådan sak. Men just nu pågår det en EU-process, och det finns en närvaro som det är viktigt att använda på bästa sätt. Ska man ha internationella observatörer, då krävs det ett samarbete också från Turkiets sida. Men jag tycker att man behöver många verktyg i sin verktygslåda, och jag har ingenting emot att ha detta i verktygslådan.

Fru talman! Ärade ledamöter! Först och främst vill jag som alla andra här uttrycka min sympati för och medkänsla med lokalbefolkningen i sydöstra Turkiet. Befolkningen där är hårt drabbad av utegångsförbud och stridigheter, inte minst i staden Cizre som Hans Linde, Amineh Kakabaveh, Désirée Pethrus och Fredrik Malm lyfte fram i sina inlägg. Vi beklagar de många civila dödsoffren. Det är djupt oroande att stridigheterna mellan den turkiska regeringen och PKK intensifieras.

Det upptrappade våldet försvårar inte bara möjligheterna att få till stånd fred och utveckling i Turkiet, utan det riskerar också att ytterligare försämra situationen i hela regionen. Det gäller inte minst möjligheten att få till stånd en politisk lösning på inbördeskriget i Syrien.

Under de gångna månaderna har det rapporterats om flera allvarliga sammandrabbningar med civila dödsoffer som följd. Förra veckan uppmärksammade FN:s kommissionär för mänskliga rättigheter en händelse i Cizre där till synes obeväpnade människor med vita flaggor sköts till döds av turkiska säkerhetsstyrkor. Det är djup oroande, och det måste upphöra.

Terrorism i alla dess former måste fördömas. Turkiet har förstås rätt att försvara sig, men det måste ske i enlighet med Turkiets internationella förpliktelser och åtaganden. Insatserna måste ske med proportionalitet och med säkerställande av att civila skyddas. Beskjutning av civila är inte acceptabelt och måste i varje enskilt fall utredas och de ansvariga måste ställas till svars. Jag uppmanar Turkiet att bringa klarhet i den här typen av händelser.

Jag har sagt det tidigare och säger det igen att det enda sättet att få ett slut på våldet och lösa problemen i Turkiet är ju att återuppta fredsprocessen. I höstas tog jag på UD här i Stockholm emot Selahattin Demirtas, ordförande för HDP. Det var ett starkt och väldigt viktigt möte.

Under mötet uttryckte jag djup oro över det upptrappade våldet i landet. Jag uppmanade också HDP att fortsatt stödja freden. Samma budskap ger jag i mina kontakter med min turkiska utrikesministerkollega, senast när vi möttes i december i Bryssel.

Både regeringen och PKK måste lägga ned sina vapen för att bana väg för fredsavtal, och den turkiska regeringen måste initiera förhandlingar. Detta är centralt för Turkiets fortsatta demokratisering och det har också bäring på landets EU-närmande. Det som sker där är avgörande för hela regionens stabilitet. Därför har landets alla politiska aktörer ett stort ansvar för att sluta upp bakom en politik som bryter våldsspiralen och polariseringen.

Å Sveriges vägnar manar jag - och jag vet att EU också gör det i alla sammanhang - till krafttag. Den senaste tidens tilltagande våldsdåd mot politiskt engagerade medborgare, akademiker, journalister och partilokaler upphör.

Inskränkningar i yttrandefriheten och i minoritetsrättigheterna är oacceptabla och inte förenliga med de krav som följer av ett närmande till EU.

Ingen behöver tvivla på Sveriges hållning. Vi står upp för fred, demokrati och mänskliga rättigheter. Jag har mött uppskattning och respekt för Sveriges tydliga röst både från den turkiska regeringen och från HDP här i Sverige.

När det gäller detta med observatör vill jag bara säga att man gott kan diskutera en sådan sak. Men just nu pågår det en EU-process, och det finns en närvaro som det är viktigt att använda på bästa sätt. Ska man ha internationella observatörer, då krävs det ett samarbete också från Turkiets sida. Men jag tycker att man behöver många verktyg i sin verktygslåda, och jag har ingenting emot att ha detta i verktygslådan.

Fru talman! Tack, Margot Wallström, för ditt engagemang och dina ord! Det är väldigt viktigt att Sverige inte gömmer sig bakom vad EU säger och tycker. Sveriges självständiga utrikespolitik är viktig för att ge röst åt kurderna. Det finns tusentals kurder i Sverige, miljontals runt om i Europa och miljontals i Kurdistan.

Jag läser noga alla kurdiska tidningar och följer tv, och de förväntar sig att Sverige, Margot, har en egen röst. Du är också speciell för kurderna och kvinnorna. Det är de kurdiska kvinnorna som lider. I Kobane och Rojava är det kurdiska kvinnor som med stöd från PKK kämpar mot Daish.

Häromdagen sa Erdogan att man inte kommer att tillåta samma misstag som 2003 i Kurdistan. Vem är Erdogan egentligen? Han frågar USA vem som är deras partner, vi eller kurderna?

Senast i går träffade Irans utrikesminister företrädare för Turkiet. Då sas det att om kurderna får alldeles för mycket makt kommer det att bli oro i regionen. Man ska göra som i Iran, att kurderna ska få sina mänskliga rättigheter. Tyvärr har kurderna blivit en bricka i andra staters cyniska maktspel. Både i Europa och inom de regionala makterna har man spelat dem mot varandra.

Varje dag, varje sekund, trampar dessa regimer på kurdernas mänskliga rättigheter. Därför måste vi för Sveriges del göra väldigt tydligt vad det är för regimer man har att göra med. Erdogan spelar ett maktspel i Turkiet. USA åker dit. Sverige för samtal, liksom EU. Turkiet passar på i ett sådant här läge, när det är kris och flyktingar har vänt sig till Europa.

Det kommer tyvärr inte att bli bättre genom att man ger miljarder av våra gemensamma tillgångar från Sverige och EU till Erdogan. Vad har han gjort hittills? Jo, han har bombat kurderna och stött Daish. Det vet vi. Can Dündar är en av de journalister som har avslöjat det, och han ska få livstids fängelse, som Fredrik berättade. Det är helt absurt.

Det är också helt absurt att 32 unga socialister mördats i staden Suruç, liksom 103 fredliga demonstranter i Ankara. Jihadisterna har inte åtagit sig dåden. Vem var det då som gjorde det, om det inte var statsterrorism av Turkiet? Fortfarande finns det inte någon organisation som har sagt att det är den som har gjort det. Man måste ställa de här frågorna. Vad håller Turkiet på med? Det behövs en stark röst från Margot och Sverige inom EU och FN för att stoppa det här och inte ge Erdogan mer makt, för det som han och Turkiet ägnar sig åt är tyvärr ett maktspel och inte en dialog. Därför uppmanar jag alla partier, USA, Sverige och FN att göra något konkret.

Fru talman! Tack, Margot Wallström, för ditt engagemang och dina ord! Det är väldigt viktigt att Sverige inte gömmer sig bakom vad EU säger och tycker. Sveriges självständiga utrikespolitik är viktig för att ge röst åt kurderna. Det finns tusentals kurder i Sverige, miljontals runt om i Europa och miljontals i Kurdistan.

Jag läser noga alla kurdiska tidningar och följer tv, och de förväntar sig att Sverige, Margot, har en egen röst. Du är också speciell för kurderna och kvinnorna. Det är de kurdiska kvinnorna som lider. I Kobane och Rojava är det kurdiska kvinnor som med stöd från PKK kämpar mot Daish.

Häromdagen sa Erdogan att man inte kommer att tillåta samma misstag som 2003 i Kurdistan. Vem är Erdogan egentligen? Han frågar USA vem som är deras partner, vi eller kurderna?

Senast i går träffade Irans utrikesminister företrädare för Turkiet. Då sas det att om kurderna får alldeles för mycket makt kommer det att bli oro i regionen. Man ska göra som i Iran, att kurderna ska få sina mänskliga rättigheter. Tyvärr har kurderna blivit en bricka i andra staters cyniska maktspel. Både i Europa och inom de regionala makterna har man spelat dem mot varandra.

Varje dag, varje sekund, trampar dessa regimer på kurdernas mänskliga rättigheter. Därför måste vi för Sveriges del göra väldigt tydligt vad det är för regimer man har att göra med. Erdogan spelar ett maktspel i Turkiet. USA åker dit. Sverige för samtal, liksom EU. Turkiet passar på i ett sådant här läge, när det är kris och flyktingar har vänt sig till Europa.

Det kommer tyvärr inte att bli bättre genom att man ger miljarder av våra gemensamma tillgångar från Sverige och EU till Erdogan. Vad har han gjort hittills? Jo, han har bombat kurderna och stött Daish. Det vet vi. Can Dündar är en av de journalister som har avslöjat det, och han ska få livstids fängelse, som Fredrik berättade. Det är helt absurt.

Det är också helt absurt att 32 unga socialister mördats i staden Suruç, liksom 103 fredliga demonstranter i Ankara. Jihadisterna har inte åtagit sig dåden. Vem var det då som gjorde det, om det inte var statsterrorism av Turkiet? Fortfarande finns det inte någon organisation som har sagt att det är den som har gjort det. Man måste ställa de här frågorna. Vad håller Turkiet på med? Det behövs en stark röst från Margot och Sverige inom EU och FN för att stoppa det här och inte ge Erdogan mer makt, för det som han och Turkiet ägnar sig åt är tyvärr ett maktspel och inte en dialog. Därför uppmanar jag alla partier, USA, Sverige och FN att göra något konkret.

Fru talman! Tack, Margot Wallström, för ditt engagemang och dina ord! Det är väldigt viktigt att Sverige inte gömmer sig bakom vad EU säger och tycker. Sveriges självständiga utrikespolitik är viktig för att ge röst åt kurderna. Det finns tusentals kurder i Sverige, miljontals runt om i Europa och miljontals i Kurdistan.

Jag läser noga alla kurdiska tidningar och följer tv, och de förväntar sig att Sverige, Margot, har en egen röst. Du är också speciell för kurderna och kvinnorna. Det är de kurdiska kvinnorna som lider. I Kobane och Rojava är det kurdiska kvinnor som med stöd från PKK kämpar mot Daish.

Häromdagen sa Erdogan att man inte kommer att tillåta samma misstag som 2003 i Kurdistan. Vem är Erdogan egentligen? Han frågar USA vem som är deras partner, vi eller kurderna?

Senast i går träffade Irans utrikesminister företrädare för Turkiet. Då sas det att om kurderna får alldeles för mycket makt kommer det att bli oro i regionen. Man ska göra som i Iran, att kurderna ska få sina mänskliga rättigheter. Tyvärr har kurderna blivit en bricka i andra staters cyniska maktspel. Både i Europa och inom de regionala makterna har man spelat dem mot varandra.

Varje dag, varje sekund, trampar dessa regimer på kurdernas mänskliga rättigheter. Därför måste vi för Sveriges del göra väldigt tydligt vad det är för regimer man har att göra med. Erdogan spelar ett maktspel i Turkiet. USA åker dit. Sverige för samtal, liksom EU. Turkiet passar på i ett sådant här läge, när det är kris och flyktingar har vänt sig till Europa.

Det kommer tyvärr inte att bli bättre genom att man ger miljarder av våra gemensamma tillgångar från Sverige och EU till Erdogan. Vad har han gjort hittills? Jo, han har bombat kurderna och stött Daish. Det vet vi. Can Dündar är en av de journalister som har avslöjat det, och han ska få livstids fängelse, som Fredrik berättade. Det är helt absurt.

Det är också helt absurt att 32 unga socialister mördats i staden Suruç, liksom 103 fredliga demonstranter i Ankara. Jihadisterna har inte åtagit sig dåden. Vem var det då som gjorde det, om det inte var statsterrorism av Turkiet? Fortfarande finns det inte någon organisation som har sagt att det är den som har gjort det. Man måste ställa de här frågorna. Vad håller Turkiet på med? Det behövs en stark röst från Margot och Sverige inom EU och FN för att stoppa det här och inte ge Erdogan mer makt, för det som han och Turkiet ägnar sig åt är tyvärr ett maktspel och inte en dialog. Därför uppmanar jag alla partier, USA, Sverige och FN att göra något konkret.

Fru talman! Tack, Margot Wallström, för ditt engagemang och dina ord! Det är väldigt viktigt att Sverige inte gömmer sig bakom vad EU säger och tycker. Sveriges självständiga utrikespolitik är viktig för att ge röst åt kurderna. Det finns tusentals kurder i Sverige, miljontals runt om i Europa och miljontals i Kurdistan.

Jag läser noga alla kurdiska tidningar och följer tv, och de förväntar sig att Sverige, Margot, har en egen röst. Du är också speciell för kurderna och kvinnorna. Det är de kurdiska kvinnorna som lider. I Kobane och Rojava är det kurdiska kvinnor som med stöd från PKK kämpar mot Daish.

Häromdagen sa Erdogan att man inte kommer att tillåta samma misstag som 2003 i Kurdistan. Vem är Erdogan egentligen? Han frågar USA vem som är deras partner, vi eller kurderna?

Senast i går träffade Irans utrikesminister företrädare för Turkiet. Då sas det att om kurderna får alldeles för mycket makt kommer det att bli oro i regionen. Man ska göra som i Iran, att kurderna ska få sina mänskliga rättigheter. Tyvärr har kurderna blivit en bricka i andra staters cyniska maktspel. Både i Europa och inom de regionala makterna har man spelat dem mot varandra.

Varje dag, varje sekund, trampar dessa regimer på kurdernas mänskliga rättigheter. Därför måste vi för Sveriges del göra väldigt tydligt vad det är för regimer man har att göra med. Erdogan spelar ett maktspel i Turkiet. USA åker dit. Sverige för samtal, liksom EU. Turkiet passar på i ett sådant här läge, när det är kris och flyktingar har vänt sig till Europa.

Det kommer tyvärr inte att bli bättre genom att man ger miljarder av våra gemensamma tillgångar från Sverige och EU till Erdogan. Vad har han gjort hittills? Jo, han har bombat kurderna och stött Daish. Det vet vi. Can Dündar är en av de journalister som har avslöjat det, och han ska få livstids fängelse, som Fredrik berättade. Det är helt absurt.

Det är också helt absurt att 32 unga socialister mördats i staden Suruç, liksom 103 fredliga demonstranter i Ankara. Jihadisterna har inte åtagit sig dåden. Vem var det då som gjorde det, om det inte var statsterrorism av Turkiet? Fortfarande finns det inte någon organisation som har sagt att det är den som har gjort det. Man måste ställa de här frågorna. Vad håller Turkiet på med? Det behövs en stark röst från Margot och Sverige inom EU och FN för att stoppa det här och inte ge Erdogan mer makt, för det som han och Turkiet ägnar sig åt är tyvärr ett maktspel och inte en dialog. Därför uppmanar jag alla partier, USA, Sverige och FN att göra något konkret.

Fru talman! För ett par veckor sedan fick jag på mejlen en lista från HDP över civila dödsoffer sedan i juli. På den listan fanns det då 283 namn. Sedan dess har den växt ytterligare. De flesta av de personer som stod på listan hade skjutits ihjäl av de turkiska säkerhetsstyrkorna. Men det ska också nämnas att 10 personer av de 283 hade dödats av PKK. Det är viktigt att understryka att det finns flera punkter där man med rätta ska kritisera PKK och deras agerande. Men man kan inte använda PKK för att ursäkta Erdogans övergrepp.

Ansvaret för den turkiska regimens övergrepp vilar bara på den turkiska regeringen. Det är president Erdogan som är ytterst ansvarig för de övergrepp som de turkiska säkerhetsstyrkorna nu begår. Det är president Erdogan som är ytterst ansvarig för att människor runt om i Turkiet nu fängslas på godtyckliga grunder och på politiska grunder. Det innebär också att det är just på president Erdogan som vi måste ställa kraven om att våldet och de politiska och godtyckliga arresteringarna ska upphöra. Det är det jag skulle önska från Margot Wallström - att man talar klarspråk om president Erdogan och hans regering, för det är som sagt inga osynliga händer som har skapat den här utvecklingen.

Jag skulle vilja nämna några av de personer som stod på listan jag fick över döda civila i Turkiet. Där fanns sjuåringen Baran Çaglı från Cizre. Där fanns den 70-åriga kvinnan Hayriye Hüdaverdi från Silvan. Där fanns den 81-årige Yusuf Aybi från Silopi. Där fanns också den tre månader gamla flickan Miray Ince, som dog efter att den turkiska armén hade beskjutit hennes hem med artilleri. Det är de här människorna, de här spädbarnen, kvinnorna och åldringarna, som den turkiska staten nu kallar för terrorister och hot mot rikets säkerhet. Vi måste se att det är de som drabbas och blir offer för detta våld.

Som tidigare sagts i den här diskussionen blev listan över civila dödsoffer än längre i söndags. Då massakrerades över 60 män, kvinnor och barn i sydöstra Turkiet, det vill säga norra Kurdistan. Det här var inte någon oväntad situation. Amnesty International hade varnat i förväg för att människor stängdes in i källare i de här områdena och inte hade någon möjlighet att fly undan striderna. Det finns nu uppgifter om att Turkiet har använt kemiska vapen i den här attacken. Trots det kvalar denna händelse inte in på dagordningen när EU:s utrikesministrar ska träffas om ett par dagar. Jag måste säga att jag tycker att det är märkligt och sorgligt. När dessa övergrepp har skett och så många människor dödats de senaste dagarna i ett land som aspirerar på att bli medlem i EU kvalar det inte ens in på utrikesrådets dagordning. Jag är förvånad. Jag skulle önska att Sverige drev på för att frågan kom upp och diskuterades där.

Regeringen och Margot Wallström har många gånger upprepat att EU i sitt förhållande till grannskapet ska utgå från en mer-för-mer-princip: Mer demokratiska framsteg ska ge mer samarbete med EU. Men det vi ser i fallet Turkiet är det rakt motsatta: mer för mindre. Trots att utvecklingen konsekvent gått bakåt i Turkiet i flera år beslutade EU i november att fler kapitel ska öppnas i Turkiets medlemskapsförhandlingar med EU, att EU och Turkiet ska ha två årliga toppmöten och att EU ska bistå Turkiet med 3 miljarder euro, varav de svenska skattebetalarna ska ställa upp med 700 miljoner kronor - samtidigt som de här övergreppen pågår. Gäller inte mer-för-mer-principen Turkiet? Det man skickar är ju en tydlig signal om att man är beredd att blunda för de övergrepp som begås i Turkiet, om att det för EU:s ledning finns andra intressen som är viktigare än att slå vakt om de mänskliga rättigheterna och de civilas situation i Turkiet.

Fru talman! För ett par veckor sedan fick jag på mejlen en lista från HDP över civila dödsoffer sedan i juli. På den listan fanns det då 283 namn. Sedan dess har den växt ytterligare. De flesta av de personer som stod på listan hade skjutits ihjäl av de turkiska säkerhetsstyrkorna. Men det ska också nämnas att 10 personer av de 283 hade dödats av PKK. Det är viktigt att understryka att det finns flera punkter där man med rätta ska kritisera PKK och deras agerande. Men man kan inte använda PKK för att ursäkta Erdogans övergrepp.

Ansvaret för den turkiska regimens övergrepp vilar bara på den turkiska regeringen. Det är president Erdogan som är ytterst ansvarig för de övergrepp som de turkiska säkerhetsstyrkorna nu begår. Det är president Erdogan som är ytterst ansvarig för att människor runt om i Turkiet nu fängslas på godtyckliga grunder och på politiska grunder. Det innebär också att det är just på president Erdogan som vi måste ställa kraven om att våldet och de politiska och godtyckliga arresteringarna ska upphöra. Det är det jag skulle önska från Margot Wallström - att man talar klarspråk om president Erdogan och hans regering, för det är som sagt inga osynliga händer som har skapat den här utvecklingen.

Jag skulle vilja nämna några av de personer som stod på listan jag fick över döda civila i Turkiet. Där fanns sjuåringen Baran Çaglı från Cizre. Där fanns den 70-åriga kvinnan Hayriye Hüdaverdi från Silvan. Där fanns den 81-årige Yusuf Aybi från Silopi. Där fanns också den tre månader gamla flickan Miray Ince, som dog efter att den turkiska armén hade beskjutit hennes hem med artilleri. Det är de här människorna, de här spädbarnen, kvinnorna och åldringarna, som den turkiska staten nu kallar för terrorister och hot mot rikets säkerhet. Vi måste se att det är de som drabbas och blir offer för detta våld.

Som tidigare sagts i den här diskussionen blev listan över civila dödsoffer än längre i söndags. Då massakrerades över 60 män, kvinnor och barn i sydöstra Turkiet, det vill säga norra Kurdistan. Det här var inte någon oväntad situation. Amnesty International hade varnat i förväg för att människor stängdes in i källare i de här områdena och inte hade någon möjlighet att fly undan striderna. Det finns nu uppgifter om att Turkiet har använt kemiska vapen i den här attacken. Trots det kvalar denna händelse inte in på dagordningen när EU:s utrikesministrar ska träffas om ett par dagar. Jag måste säga att jag tycker att det är märkligt och sorgligt. När dessa övergrepp har skett och så många människor dödats de senaste dagarna i ett land som aspirerar på att bli medlem i EU kvalar det inte ens in på utrikesrådets dagordning. Jag är förvånad. Jag skulle önska att Sverige drev på för att frågan kom upp och diskuterades där.

Regeringen och Margot Wallström har många gånger upprepat att EU i sitt förhållande till grannskapet ska utgå från en mer-för-mer-princip: Mer demokratiska framsteg ska ge mer samarbete med EU. Men det vi ser i fallet Turkiet är det rakt motsatta: mer för mindre. Trots att utvecklingen konsekvent gått bakåt i Turkiet i flera år beslutade EU i november att fler kapitel ska öppnas i Turkiets medlemskapsförhandlingar med EU, att EU och Turkiet ska ha två årliga toppmöten och att EU ska bistå Turkiet med 3 miljarder euro, varav de svenska skattebetalarna ska ställa upp med 700 miljoner kronor - samtidigt som de här övergreppen pågår. Gäller inte mer-för-mer-principen Turkiet? Det man skickar är ju en tydlig signal om att man är beredd att blunda för de övergrepp som begås i Turkiet, om att det för EU:s ledning finns andra intressen som är viktigare än att slå vakt om de mänskliga rättigheterna och de civilas situation i Turkiet.

Fru talman! För ett par veckor sedan fick jag på mejlen en lista från HDP över civila dödsoffer sedan i juli. På den listan fanns det då 283 namn. Sedan dess har den växt ytterligare. De flesta av de personer som stod på listan hade skjutits ihjäl av de turkiska säkerhetsstyrkorna. Men det ska också nämnas att 10 personer av de 283 hade dödats av PKK. Det är viktigt att understryka att det finns flera punkter där man med rätta ska kritisera PKK och deras agerande. Men man kan inte använda PKK för att ursäkta Erdogans övergrepp.

Ansvaret för den turkiska regimens övergrepp vilar bara på den turkiska regeringen. Det är president Erdogan som är ytterst ansvarig för de övergrepp som de turkiska säkerhetsstyrkorna nu begår. Det är president Erdogan som är ytterst ansvarig för att människor runt om i Turkiet nu fängslas på godtyckliga grunder och på politiska grunder. Det innebär också att det är just på president Erdogan som vi måste ställa kraven om att våldet och de politiska och godtyckliga arresteringarna ska upphöra. Det är det jag skulle önska från Margot Wallström - att man talar klarspråk om president Erdogan och hans regering, för det är som sagt inga osynliga händer som har skapat den här utvecklingen.

Jag skulle vilja nämna några av de personer som stod på listan jag fick över döda civila i Turkiet. Där fanns sjuåringen Baran Çaglı från Cizre. Där fanns den 70-åriga kvinnan Hayriye Hüdaverdi från Silvan. Där fanns den 81-årige Yusuf Aybi från Silopi. Där fanns också den tre månader gamla flickan Miray Ince, som dog efter att den turkiska armén hade beskjutit hennes hem med artilleri. Det är de här människorna, de här spädbarnen, kvinnorna och åldringarna, som den turkiska staten nu kallar för terrorister och hot mot rikets säkerhet. Vi måste se att det är de som drabbas och blir offer för detta våld.

Som tidigare sagts i den här diskussionen blev listan över civila dödsoffer än längre i söndags. Då massakrerades över 60 män, kvinnor och barn i sydöstra Turkiet, det vill säga norra Kurdistan. Det här var inte någon oväntad situation. Amnesty International hade varnat i förväg för att människor stängdes in i källare i de här områdena och inte hade någon möjlighet att fly undan striderna. Det finns nu uppgifter om att Turkiet har använt kemiska vapen i den här attacken. Trots det kvalar denna händelse inte in på dagordningen när EU:s utrikesministrar ska träffas om ett par dagar. Jag måste säga att jag tycker att det är märkligt och sorgligt. När dessa övergrepp har skett och så många människor dödats de senaste dagarna i ett land som aspirerar på att bli medlem i EU kvalar det inte ens in på utrikesrådets dagordning. Jag är förvånad. Jag skulle önska att Sverige drev på för att frågan kom upp och diskuterades där.

Regeringen och Margot Wallström har många gånger upprepat att EU i sitt förhållande till grannskapet ska utgå från en mer-för-mer-princip: Mer demokratiska framsteg ska ge mer samarbete med EU. Men det vi ser i fallet Turkiet är det rakt motsatta: mer för mindre. Trots att utvecklingen konsekvent gått bakåt i Turkiet i flera år beslutade EU i november att fler kapitel ska öppnas i Turkiets medlemskapsförhandlingar med EU, att EU och Turkiet ska ha två årliga toppmöten och att EU ska bistå Turkiet med 3 miljarder euro, varav de svenska skattebetalarna ska ställa upp med 700 miljoner kronor - samtidigt som de här övergreppen pågår. Gäller inte mer-för-mer-principen Turkiet? Det man skickar är ju en tydlig signal om att man är beredd att blunda för de övergrepp som begås i Turkiet, om att det för EU:s ledning finns andra intressen som är viktigare än att slå vakt om de mänskliga rättigheterna och de civilas situation i Turkiet.

Fru talman! För ett par veckor sedan fick jag på mejlen en lista från HDP över civila dödsoffer sedan i juli. På den listan fanns det då 283 namn. Sedan dess har den växt ytterligare. De flesta av de personer som stod på listan hade skjutits ihjäl av de turkiska säkerhetsstyrkorna. Men det ska också nämnas att 10 personer av de 283 hade dödats av PKK. Det är viktigt att understryka att det finns flera punkter där man med rätta ska kritisera PKK och deras agerande. Men man kan inte använda PKK för att ursäkta Erdogans övergrepp.

Ansvaret för den turkiska regimens övergrepp vilar bara på den turkiska regeringen. Det är president Erdogan som är ytterst ansvarig för de övergrepp som de turkiska säkerhetsstyrkorna nu begår. Det är president Erdogan som är ytterst ansvarig för att människor runt om i Turkiet nu fängslas på godtyckliga grunder och på politiska grunder. Det innebär också att det är just på president Erdogan som vi måste ställa kraven om att våldet och de politiska och godtyckliga arresteringarna ska upphöra. Det är det jag skulle önska från Margot Wallström - att man talar klarspråk om president Erdogan och hans regering, för det är som sagt inga osynliga händer som har skapat den här utvecklingen.

Jag skulle vilja nämna några av de personer som stod på listan jag fick över döda civila i Turkiet. Där fanns sjuåringen Baran Çaglı från Cizre. Där fanns den 70-åriga kvinnan Hayriye Hüdaverdi från Silvan. Där fanns den 81-årige Yusuf Aybi från Silopi. Där fanns också den tre månader gamla flickan Miray Ince, som dog efter att den turkiska armén hade beskjutit hennes hem med artilleri. Det är de här människorna, de här spädbarnen, kvinnorna och åldringarna, som den turkiska staten nu kallar för terrorister och hot mot rikets säkerhet. Vi måste se att det är de som drabbas och blir offer för detta våld.

Som tidigare sagts i den här diskussionen blev listan över civila dödsoffer än längre i söndags. Då massakrerades över 60 män, kvinnor och barn i sydöstra Turkiet, det vill säga norra Kurdistan. Det här var inte någon oväntad situation. Amnesty International hade varnat i förväg för att människor stängdes in i källare i de här områdena och inte hade någon möjlighet att fly undan striderna. Det finns nu uppgifter om att Turkiet har använt kemiska vapen i den här attacken. Trots det kvalar denna händelse inte in på dagordningen när EU:s utrikesministrar ska träffas om ett par dagar. Jag måste säga att jag tycker att det är märkligt och sorgligt. När dessa övergrepp har skett och så många människor dödats de senaste dagarna i ett land som aspirerar på att bli medlem i EU kvalar det inte ens in på utrikesrådets dagordning. Jag är förvånad. Jag skulle önska att Sverige drev på för att frågan kom upp och diskuterades där.

Regeringen och Margot Wallström har många gånger upprepat att EU i sitt förhållande till grannskapet ska utgå från en mer-för-mer-princip: Mer demokratiska framsteg ska ge mer samarbete med EU. Men det vi ser i fallet Turkiet är det rakt motsatta: mer för mindre. Trots att utvecklingen konsekvent gått bakåt i Turkiet i flera år beslutade EU i november att fler kapitel ska öppnas i Turkiets medlemskapsförhandlingar med EU, att EU och Turkiet ska ha två årliga toppmöten och att EU ska bistå Turkiet med 3 miljarder euro, varav de svenska skattebetalarna ska ställa upp med 700 miljoner kronor - samtidigt som de här övergreppen pågår. Gäller inte mer-för-mer-principen Turkiet? Det man skickar är ju en tydlig signal om att man är beredd att blunda för de övergrepp som begås i Turkiet, om att det för EU:s ledning finns andra intressen som är viktigare än att slå vakt om de mänskliga rättigheterna och de civilas situation i Turkiet.

Fru talman! Jag tackar ännu en gång utrikesministern för svaret.

Det är bra om utrikesministern försöker trycka på för att i alla fall få in oberoende observatörer, framför allt där utegångsförbud gäller, för att på något sätt försöka få till stånd en förändring. Kanske vet ingen exakt hur det ska gå till, men jag tror att vi på olika sätt på allvar måste försöka se till att det blir en förändring, för den situation som nu råder i de kurdiska områdena är totalt ohållbar.

Som sagt är det inte så att detta bara hotar kurder och de kurdiskdominerade områdena, utan det hotar hela Turkiet. Det hotar syriska flyktingar som behöver komma till trygga områden, och det hotar också Europas säkerhet. Det här är alltså oerhört viktigt. Jag vill verkligen betona ytterligare att EU måste driva på för att man ska återuppta fredsförhandlingarna mellan PKK och Turkiet och även driva på när det gäller utvecklingen för mänskliga rättigheter och demokrati.

Jag skulle vilja använda lite av tiden i mitt andra inlägg till något som även Hans Linde var inne på: stödet till Turkiet samt toppmötet mellan EU och Turkiet som ägde rum för inte så länge sedan. Vi har sagt att vi ska skicka 3 miljarder euro till Turkiet för att de ska ta sig an flyktingsituationen, varav 700 miljoner kronor tydligen ska komma från Sverige. Man ska också snabba på EU-anslutningen. Medierna säger att Turkiet har haft 8 miljarder dollar i flyktingkostnader. Det är ungefär 300 000 flyktingar som finns i olika läger som Turkiet har hand om och bekostar. Men de andra som finns ute i samhället, över 1 ½ miljon människor, får vad jag förstår inget ekonomiskt stöd utan får klara sig själva.

Turkiet har haft flyktingkostnader på ungefär 67 miljarder kronor hittills. För Sveriges del beräknar Migrationsverket att kostnaden i år kommer att vara 60 miljarder, och då har jag inte räknat in alla kostnader för kommunerna - kostnaderna för skola och alla andra omkostnader. Turkiet har 80 miljoner invånare, och Sverige har 10 miljoner invånare. Deras kostnader är i förhållande till de svenska kostnaderna nästan ingenting, känner man då. Vad är det vi egentligen skickar in pengar till när vi skickar dem till Turkiet? Sker det av välvilja? Vad anser utrikesministern att vi ska få för de här pengarna? Om det är så att vi skickar pengar dit och de inte kommer flyktingar till del direkt är det allvarligt. Om vi inte kommer att se en demokratiseringsprocess i Turkiet utan det eskalerar och går i helt fel riktning har vi inte heller uppnått någonting. Men 700 miljoner kronor från svenska skattebetalare ska gå till Turkiet, som vi inte kan lita på just nu.

Vi måste få garantier, menar jag, från Turkiet. Om det är så att Sverige ska skicka 700 miljoner av skattebetalarnas pengar ska de också lova demokratisering. Ett stopp på de här krigshandlingarna måste komma till stånd direkt.

Jag skulle vilja att utrikesministern utvecklar hur hon och EU avser att driva på i den frågan.

Fru talman! Jag tackar ännu en gång utrikesministern för svaret.

Det är bra om utrikesministern försöker trycka på för att i alla fall få in oberoende observatörer, framför allt där utegångsförbud gäller, för att på något sätt försöka få till stånd en förändring. Kanske vet ingen exakt hur det ska gå till, men jag tror att vi på olika sätt på allvar måste försöka se till att det blir en förändring, för den situation som nu råder i de kurdiska områdena är totalt ohållbar.

Som sagt är det inte så att detta bara hotar kurder och de kurdiskdominerade områdena, utan det hotar hela Turkiet. Det hotar syriska flyktingar som behöver komma till trygga områden, och det hotar också Europas säkerhet. Det här är alltså oerhört viktigt. Jag vill verkligen betona ytterligare att EU måste driva på för att man ska återuppta fredsförhandlingarna mellan PKK och Turkiet och även driva på när det gäller utvecklingen för mänskliga rättigheter och demokrati.

Jag skulle vilja använda lite av tiden i mitt andra inlägg till något som även Hans Linde var inne på: stödet till Turkiet samt toppmötet mellan EU och Turkiet som ägde rum för inte så länge sedan. Vi har sagt att vi ska skicka 3 miljarder euro till Turkiet för att de ska ta sig an flyktingsituationen, varav 700 miljoner kronor tydligen ska komma från Sverige. Man ska också snabba på EU-anslutningen. Medierna säger att Turkiet har haft 8 miljarder dollar i flyktingkostnader. Det är ungefär 300 000 flyktingar som finns i olika läger som Turkiet har hand om och bekostar. Men de andra som finns ute i samhället, över 1 ½ miljon människor, får vad jag förstår inget ekonomiskt stöd utan får klara sig själva.

Turkiet har haft flyktingkostnader på ungefär 67 miljarder kronor hittills. För Sveriges del beräknar Migrationsverket att kostnaden i år kommer att vara 60 miljarder, och då har jag inte räknat in alla kostnader för kommunerna - kostnaderna för skola och alla andra omkostnader. Turkiet har 80 miljoner invånare, och Sverige har 10 miljoner invånare. Deras kostnader är i förhållande till de svenska kostnaderna nästan ingenting, känner man då. Vad är det vi egentligen skickar in pengar till när vi skickar dem till Turkiet? Sker det av välvilja? Vad anser utrikesministern att vi ska få för de här pengarna? Om det är så att vi skickar pengar dit och de inte kommer flyktingar till del direkt är det allvarligt. Om vi inte kommer att se en demokratiseringsprocess i Turkiet utan det eskalerar och går i helt fel riktning har vi inte heller uppnått någonting. Men 700 miljoner kronor från svenska skattebetalare ska gå till Turkiet, som vi inte kan lita på just nu.

Vi måste få garantier, menar jag, från Turkiet. Om det är så att Sverige ska skicka 700 miljoner av skattebetalarnas pengar ska de också lova demokratisering. Ett stopp på de här krigshandlingarna måste komma till stånd direkt.

Jag skulle vilja att utrikesministern utvecklar hur hon och EU avser att driva på i den frågan.

Fru talman! Jag tackar ännu en gång utrikesministern för svaret.

Det är bra om utrikesministern försöker trycka på för att i alla fall få in oberoende observatörer, framför allt där utegångsförbud gäller, för att på något sätt försöka få till stånd en förändring. Kanske vet ingen exakt hur det ska gå till, men jag tror att vi på olika sätt på allvar måste försöka se till att det blir en förändring, för den situation som nu råder i de kurdiska områdena är totalt ohållbar.

Som sagt är det inte så att detta bara hotar kurder och de kurdiskdominerade områdena, utan det hotar hela Turkiet. Det hotar syriska flyktingar som behöver komma till trygga områden, och det hotar också Europas säkerhet. Det här är alltså oerhört viktigt. Jag vill verkligen betona ytterligare att EU måste driva på för att man ska återuppta fredsförhandlingarna mellan PKK och Turkiet och även driva på när det gäller utvecklingen för mänskliga rättigheter och demokrati.

Jag skulle vilja använda lite av tiden i mitt andra inlägg till något som även Hans Linde var inne på: stödet till Turkiet samt toppmötet mellan EU och Turkiet som ägde rum för inte så länge sedan. Vi har sagt att vi ska skicka 3 miljarder euro till Turkiet för att de ska ta sig an flyktingsituationen, varav 700 miljoner kronor tydligen ska komma från Sverige. Man ska också snabba på EU-anslutningen. Medierna säger att Turkiet har haft 8 miljarder dollar i flyktingkostnader. Det är ungefär 300 000 flyktingar som finns i olika läger som Turkiet har hand om och bekostar. Men de andra som finns ute i samhället, över 1 ½ miljon människor, får vad jag förstår inget ekonomiskt stöd utan får klara sig själva.

Turkiet har haft flyktingkostnader på ungefär 67 miljarder kronor hittills. För Sveriges del beräknar Migrationsverket att kostnaden i år kommer att vara 60 miljarder, och då har jag inte räknat in alla kostnader för kommunerna - kostnaderna för skola och alla andra omkostnader. Turkiet har 80 miljoner invånare, och Sverige har 10 miljoner invånare. Deras kostnader är i förhållande till de svenska kostnaderna nästan ingenting, känner man då. Vad är det vi egentligen skickar in pengar till när vi skickar dem till Turkiet? Sker det av välvilja? Vad anser utrikesministern att vi ska få för de här pengarna? Om det är så att vi skickar pengar dit och de inte kommer flyktingar till del direkt är det allvarligt. Om vi inte kommer att se en demokratiseringsprocess i Turkiet utan det eskalerar och går i helt fel riktning har vi inte heller uppnått någonting. Men 700 miljoner kronor från svenska skattebetalare ska gå till Turkiet, som vi inte kan lita på just nu.

Vi måste få garantier, menar jag, från Turkiet. Om det är så att Sverige ska skicka 700 miljoner av skattebetalarnas pengar ska de också lova demokratisering. Ett stopp på de här krigshandlingarna måste komma till stånd direkt.

Jag skulle vilja att utrikesministern utvecklar hur hon och EU avser att driva på i den frågan.

Fru talman! Jag tackar ännu en gång utrikesministern för svaret.

Det är bra om utrikesministern försöker trycka på för att i alla fall få in oberoende observatörer, framför allt där utegångsförbud gäller, för att på något sätt försöka få till stånd en förändring. Kanske vet ingen exakt hur det ska gå till, men jag tror att vi på olika sätt på allvar måste försöka se till att det blir en förändring, för den situation som nu råder i de kurdiska områdena är totalt ohållbar.

Som sagt är det inte så att detta bara hotar kurder och de kurdiskdominerade områdena, utan det hotar hela Turkiet. Det hotar syriska flyktingar som behöver komma till trygga områden, och det hotar också Europas säkerhet. Det här är alltså oerhört viktigt. Jag vill verkligen betona ytterligare att EU måste driva på för att man ska återuppta fredsförhandlingarna mellan PKK och Turkiet och även driva på när det gäller utvecklingen för mänskliga rättigheter och demokrati.

Jag skulle vilja använda lite av tiden i mitt andra inlägg till något som även Hans Linde var inne på: stödet till Turkiet samt toppmötet mellan EU och Turkiet som ägde rum för inte så länge sedan. Vi har sagt att vi ska skicka 3 miljarder euro till Turkiet för att de ska ta sig an flyktingsituationen, varav 700 miljoner kronor tydligen ska komma från Sverige. Man ska också snabba på EU-anslutningen. Medierna säger att Turkiet har haft 8 miljarder dollar i flyktingkostnader. Det är ungefär 300 000 flyktingar som finns i olika läger som Turkiet har hand om och bekostar. Men de andra som finns ute i samhället, över 1 ½ miljon människor, får vad jag förstår inget ekonomiskt stöd utan får klara sig själva.

Turkiet har haft flyktingkostnader på ungefär 67 miljarder kronor hittills. För Sveriges del beräknar Migrationsverket att kostnaden i år kommer att vara 60 miljarder, och då har jag inte räknat in alla kostnader för kommunerna - kostnaderna för skola och alla andra omkostnader. Turkiet har 80 miljoner invånare, och Sverige har 10 miljoner invånare. Deras kostnader är i förhållande till de svenska kostnaderna nästan ingenting, känner man då. Vad är det vi egentligen skickar in pengar till när vi skickar dem till Turkiet? Sker det av välvilja? Vad anser utrikesministern att vi ska få för de här pengarna? Om det är så att vi skickar pengar dit och de inte kommer flyktingar till del direkt är det allvarligt. Om vi inte kommer att se en demokratiseringsprocess i Turkiet utan det eskalerar och går i helt fel riktning har vi inte heller uppnått någonting. Men 700 miljoner kronor från svenska skattebetalare ska gå till Turkiet, som vi inte kan lita på just nu.

Vi måste få garantier, menar jag, från Turkiet. Om det är så att Sverige ska skicka 700 miljoner av skattebetalarnas pengar ska de också lova demokratisering. Ett stopp på de här krigshandlingarna måste komma till stånd direkt.

Jag skulle vilja att utrikesministern utvecklar hur hon och EU avser att driva på i den frågan.

Fru talman! Det har sagts mycket klokt, tycker jag, i den här debatten. Det verkar som att vi är ganska överens. Men det som är kärnan i den kritik som i alla fall jag har gentemot regeringen och i vidare mening gentemot Europeiska unionen - det är det som det handlar om - är att man återigen riskerar att gå in i en relation med en auktoritär stat som enbart är någon sorts köpslående för att den staten ska hålla flyktingar i schack och så vidare. Det är den typen av relation man hade med Libyen under Gaddafi. Då sa man: Vi köper in olja i utbyte mot att du inte låter dina medborgare ta sig över Medelhavet till oss. Så var det i grund och botten.

De som tidigare kallades för moderate arab states är alla de arabstater som fick uppror för några år sedan. Det var liksom mot hela det här arrangemanget, där västvärlden inte fokuserar på mänskliga rättigheter och demokrati utan bara går in i någon sorts relation som bygger på kallhamrade cyniska särintressen eller nationella intressen men som inte har några inslag och påtryckningar för demokrati och mänskliga rättigheter.

Det är väldigt bekymmersamt att man återigen riskerar att gå i den fällan. Ett problem med detta är att Turkiet i dag i sig är en källa till instabilitet i regionen, inte till stabilitet. Turkiets Syrienpolitik och systematiska stöd till extremistiska jihadistiska rebeller i Syrien har bidragit till att driva människor på flykt. Turkiets ointresse av att en del av de flyktingar som finns där kan integreras i Turkiet och det svaga stödet till flyktingar innebär också att människor flyr. Och belägringarna av städerna i sydöstra delarna av Kurdistan bidrar till detta.

Fru talman! Den kurdiska frågan är det största hindret för en demokratisering i Turkiet i dag. Landet har en rad andra problem, men den kurdiska frågan är så att säga kärnan i problematiken.

För att frågan ska lösas krävs det en attitydförändring i Ankara. Faktum är att den turkiska politiken gentemot kurderna kan sammanfattas ganska enkelt. På 80-talet sa Turkiet: Det finns inga kurder. Nähä, vilka är de? Det är bergsturkar, sa man då. Sedan gick det lite tid, och då erkände Ankara: Jo, kurderna finns. Kurderna existerar, men det finns ingenting som heter det kurdiska språket - det finns inte. Nähä, vad är det? Det är en dialekt i turkiskan. Det sa man då, fast det är två helt olika språkgrupper. Sedan sa man: Jo, kurderna existerar. Det kurdiska språket existerar också. Men det finns ingenting som heter Kurdistan. Nähä, vad är det? Ja, det är våra sydöstra provinser, vårt sydöstra problem, sa man. Sedan gick det lite mer tid. För fyra fem år sedan sa man: Ja, kurderna existerar. Det kurdiska språket existerar. Kurdistan existerar också men inte i Turkiet, bara i Irak.

Där står man nu i Turkiet. Den defensiva attityden från den turkiska statsmakten bygger i grund och botten på att man upplever att man inte kan hantera den kurdiska frågan när kurderna blir större och vill ha autonomi och blir mer intressanta för västvärlden och så vidare. Det är det attitydskiftet som inte har kommit till stånd i Turkiet. Hade det kommit till stånd hade man inte attackerat de här städerna med tanks och dödat de här ungdomarna.

Fru talman! Det har sagts mycket klokt, tycker jag, i den här debatten. Det verkar som att vi är ganska överens. Men det som är kärnan i den kritik som i alla fall jag har gentemot regeringen och i vidare mening gentemot Europeiska unionen - det är det som det handlar om - är att man återigen riskerar att gå in i en relation med en auktoritär stat som enbart är någon sorts köpslående för att den staten ska hålla flyktingar i schack och så vidare. Det är den typen av relation man hade med Libyen under Gaddafi. Då sa man: Vi köper in olja i utbyte mot att du inte låter dina medborgare ta sig över Medelhavet till oss. Så var det i grund och botten.

De som tidigare kallades för moderate arab states är alla de arabstater som fick uppror för några år sedan. Det var liksom mot hela det här arrangemanget, där västvärlden inte fokuserar på mänskliga rättigheter och demokrati utan bara går in i någon sorts relation som bygger på kallhamrade cyniska särintressen eller nationella intressen men som inte har några inslag och påtryckningar för demokrati och mänskliga rättigheter.

Det är väldigt bekymmersamt att man återigen riskerar att gå i den fällan. Ett problem med detta är att Turkiet i dag i sig är en källa till instabilitet i regionen, inte till stabilitet. Turkiets Syrienpolitik och systematiska stöd till extremistiska jihadistiska rebeller i Syrien har bidragit till att driva människor på flykt. Turkiets ointresse av att en del av de flyktingar som finns där kan integreras i Turkiet och det svaga stödet till flyktingar innebär också att människor flyr. Och belägringarna av städerna i sydöstra delarna av Kurdistan bidrar till detta.

Fru talman! Den kurdiska frågan är det största hindret för en demokratisering i Turkiet i dag. Landet har en rad andra problem, men den kurdiska frågan är så att säga kärnan i problematiken.

För att frågan ska lösas krävs det en attitydförändring i Ankara. Faktum är att den turkiska politiken gentemot kurderna kan sammanfattas ganska enkelt. På 80-talet sa Turkiet: Det finns inga kurder. Nähä, vilka är de? Det är bergsturkar, sa man då. Sedan gick det lite tid, och då erkände Ankara: Jo, kurderna finns. Kurderna existerar, men det finns ingenting som heter det kurdiska språket - det finns inte. Nähä, vad är det? Det är en dialekt i turkiskan. Det sa man då, fast det är två helt olika språkgrupper. Sedan sa man: Jo, kurderna existerar. Det kurdiska språket existerar också. Men det finns ingenting som heter Kurdistan. Nähä, vad är det? Ja, det är våra sydöstra provinser, vårt sydöstra problem, sa man. Sedan gick det lite mer tid. För fyra fem år sedan sa man: Ja, kurderna existerar. Det kurdiska språket existerar. Kurdistan existerar också men inte i Turkiet, bara i Irak.

Där står man nu i Turkiet. Den defensiva attityden från den turkiska statsmakten bygger i grund och botten på att man upplever att man inte kan hantera den kurdiska frågan när kurderna blir större och vill ha autonomi och blir mer intressanta för västvärlden och så vidare. Det är det attitydskiftet som inte har kommit till stånd i Turkiet. Hade det kommit till stånd hade man inte attackerat de här städerna med tanks och dödat de här ungdomarna.

Fru talman! Det har sagts mycket klokt, tycker jag, i den här debatten. Det verkar som att vi är ganska överens. Men det som är kärnan i den kritik som i alla fall jag har gentemot regeringen och i vidare mening gentemot Europeiska unionen - det är det som det handlar om - är att man återigen riskerar att gå in i en relation med en auktoritär stat som enbart är någon sorts köpslående för att den staten ska hålla flyktingar i schack och så vidare. Det är den typen av relation man hade med Libyen under Gaddafi. Då sa man: Vi köper in olja i utbyte mot att du inte låter dina medborgare ta sig över Medelhavet till oss. Så var det i grund och botten.

De som tidigare kallades för moderate arab states är alla de arabstater som fick uppror för några år sedan. Det var liksom mot hela det här arrangemanget, där västvärlden inte fokuserar på mänskliga rättigheter och demokrati utan bara går in i någon sorts relation som bygger på kallhamrade cyniska särintressen eller nationella intressen men som inte har några inslag och påtryckningar för demokrati och mänskliga rättigheter.

Det är väldigt bekymmersamt att man återigen riskerar att gå i den fällan. Ett problem med detta är att Turkiet i dag i sig är en källa till instabilitet i regionen, inte till stabilitet. Turkiets Syrienpolitik och systematiska stöd till extremistiska jihadistiska rebeller i Syrien har bidragit till att driva människor på flykt. Turkiets ointresse av att en del av de flyktingar som finns där kan integreras i Turkiet och det svaga stödet till flyktingar innebär också att människor flyr. Och belägringarna av städerna i sydöstra delarna av Kurdistan bidrar till detta.

Fru talman! Den kurdiska frågan är det största hindret för en demokratisering i Turkiet i dag. Landet har en rad andra problem, men den kurdiska frågan är så att säga kärnan i problematiken.

För att frågan ska lösas krävs det en attitydförändring i Ankara. Faktum är att den turkiska politiken gentemot kurderna kan sammanfattas ganska enkelt. På 80-talet sa Turkiet: Det finns inga kurder. Nähä, vilka är de? Det är bergsturkar, sa man då. Sedan gick det lite tid, och då erkände Ankara: Jo, kurderna finns. Kurderna existerar, men det finns ingenting som heter det kurdiska språket - det finns inte. Nähä, vad är det? Det är en dialekt i turkiskan. Det sa man då, fast det är två helt olika språkgrupper. Sedan sa man: Jo, kurderna existerar. Det kurdiska språket existerar också. Men det finns ingenting som heter Kurdistan. Nähä, vad är det? Ja, det är våra sydöstra provinser, vårt sydöstra problem, sa man. Sedan gick det lite mer tid. För fyra fem år sedan sa man: Ja, kurderna existerar. Det kurdiska språket existerar. Kurdistan existerar också men inte i Turkiet, bara i Irak.

Där står man nu i Turkiet. Den defensiva attityden från den turkiska statsmakten bygger i grund och botten på att man upplever att man inte kan hantera den kurdiska frågan när kurderna blir större och vill ha autonomi och blir mer intressanta för västvärlden och så vidare. Det är det attitydskiftet som inte har kommit till stånd i Turkiet. Hade det kommit till stånd hade man inte attackerat de här städerna med tanks och dödat de här ungdomarna.

Fru talman! Det har sagts mycket klokt, tycker jag, i den här debatten. Det verkar som att vi är ganska överens. Men det som är kärnan i den kritik som i alla fall jag har gentemot regeringen och i vidare mening gentemot Europeiska unionen - det är det som det handlar om - är att man återigen riskerar att gå in i en relation med en auktoritär stat som enbart är någon sorts köpslående för att den staten ska hålla flyktingar i schack och så vidare. Det är den typen av relation man hade med Libyen under Gaddafi. Då sa man: Vi köper in olja i utbyte mot att du inte låter dina medborgare ta sig över Medelhavet till oss. Så var det i grund och botten.

De som tidigare kallades för moderate arab states är alla de arabstater som fick uppror för några år sedan. Det var liksom mot hela det här arrangemanget, där västvärlden inte fokuserar på mänskliga rättigheter och demokrati utan bara går in i någon sorts relation som bygger på kallhamrade cyniska särintressen eller nationella intressen men som inte har några inslag och påtryckningar för demokrati och mänskliga rättigheter.

Det är väldigt bekymmersamt att man återigen riskerar att gå i den fällan. Ett problem med detta är att Turkiet i dag i sig är en källa till instabilitet i regionen, inte till stabilitet. Turkiets Syrienpolitik och systematiska stöd till extremistiska jihadistiska rebeller i Syrien har bidragit till att driva människor på flykt. Turkiets ointresse av att en del av de flyktingar som finns där kan integreras i Turkiet och det svaga stödet till flyktingar innebär också att människor flyr. Och belägringarna av städerna i sydöstra delarna av Kurdistan bidrar till detta.

Fru talman! Den kurdiska frågan är det största hindret för en demokratisering i Turkiet i dag. Landet har en rad andra problem, men den kurdiska frågan är så att säga kärnan i problematiken.

För att frågan ska lösas krävs det en attitydförändring i Ankara. Faktum är att den turkiska politiken gentemot kurderna kan sammanfattas ganska enkelt. På 80-talet sa Turkiet: Det finns inga kurder. Nähä, vilka är de? Det är bergsturkar, sa man då. Sedan gick det lite tid, och då erkände Ankara: Jo, kurderna finns. Kurderna existerar, men det finns ingenting som heter det kurdiska språket - det finns inte. Nähä, vad är det? Det är en dialekt i turkiskan. Det sa man då, fast det är två helt olika språkgrupper. Sedan sa man: Jo, kurderna existerar. Det kurdiska språket existerar också. Men det finns ingenting som heter Kurdistan. Nähä, vad är det? Ja, det är våra sydöstra provinser, vårt sydöstra problem, sa man. Sedan gick det lite mer tid. För fyra fem år sedan sa man: Ja, kurderna existerar. Det kurdiska språket existerar. Kurdistan existerar också men inte i Turkiet, bara i Irak.

Där står man nu i Turkiet. Den defensiva attityden från den turkiska statsmakten bygger i grund och botten på att man upplever att man inte kan hantera den kurdiska frågan när kurderna blir större och vill ha autonomi och blir mer intressanta för västvärlden och så vidare. Det är det attitydskiftet som inte har kommit till stånd i Turkiet. Hade det kommit till stånd hade man inte attackerat de här städerna med tanks och dödat de här ungdomarna.

Fru talman! När det gäller kurdfrågan tror jag att man ska diskutera både kortsiktigt och långsiktigt. Det kortsiktiga har vi berört ganska tydligt. Man måste upphöra med belägringen av de här städerna, och det militaristiska synsättet måste på något sätt upphöra. Men jag tror också att man måste kunna diskutera frågan utifrån ett långsiktigt perspektiv.

Framför allt handlar det om att Turkiet måste upphöra med sin förnekelsepolitik. Det går inte längre att förneka det kurdiska folkets identitet, existens och rätt till självbestämmande. Rätten till självbestämmande är en allmänt accepterad rättighet. Respekten för olika folkgruppers kulturella integritet är en nyckel när det gäller att leva i fred och samförstånd i Turkiet.

Rätten till självbestämmande beskrivs av FN som den mest centrala av alla mänskliga rättigheter. Det är en förutsättning för förverkligande av övriga mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.

Sedan handlar det om att fredsförhandlingarna, som också utrikesministern varit inne på, mellan staten och PKK måste återupptas. Det har vi socialdemokrater påpekat gång på gång när vi har varit i Turkiet och besökt vårt systerparti HDP men också representanter för den turkiska regeringen, AKP. Fredsförhandlingarna måste återupptas.

Svar på interpellationer

Staten måste också garantera det kurdiska folkets mänskliga fri- och rättigheter. De militära aktioner som nu bedrivs måste stoppas. Samtidigt måste man se till att PKK lägger ned sina vapen och kan inleda fredsförhandlingar. Landet måste intensifiera sitt arbete med en ny konstitution, en inkluderande konstitution, där respekten för de mänskliga fri- och rättigheterna finns. Journalister som fängslats måste släppas. Tidningar har stängts - man måste sluta med det. Det handlar om sociala medier med mera. Arbetet när det gäller rätten till yttrandefrihet måste fortsätta.

(forts. § 7)

Fru talman! När det gäller kurdfrågan tror jag att man ska diskutera både kortsiktigt och långsiktigt. Det kortsiktiga har vi berört ganska tydligt. Man måste upphöra med belägringen av de här städerna, och det militaristiska synsättet måste på något sätt upphöra. Men jag tror också att man måste kunna diskutera frågan utifrån ett långsiktigt perspektiv.

Framför allt handlar det om att Turkiet måste upphöra med sin förnekelsepolitik. Det går inte längre att förneka det kurdiska folkets identitet, existens och rätt till självbestämmande. Rätten till självbestämmande är en allmänt accepterad rättighet. Respekten för olika folkgruppers kulturella integritet är en nyckel när det gäller att leva i fred och samförstånd i Turkiet.

Rätten till självbestämmande beskrivs av FN som den mest centrala av alla mänskliga rättigheter. Det är en förutsättning för förverkligande av övriga mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.

Sedan handlar det om att fredsförhandlingarna, som också utrikesministern varit inne på, mellan staten och PKK måste återupptas. Det har vi socialdemokrater påpekat gång på gång när vi har varit i Turkiet och besökt vårt systerparti HDP men också representanter för den turkiska regeringen, AKP. Fredsförhandlingarna måste återupptas.

Svar på interpellationer

Staten måste också garantera det kurdiska folkets mänskliga fri- och rättigheter. De militära aktioner som nu bedrivs måste stoppas. Samtidigt måste man se till att PKK lägger ned sina vapen och kan inleda fredsförhandlingar. Landet måste intensifiera sitt arbete med en ny konstitution, en inkluderande konstitution, där respekten för de mänskliga fri- och rättigheterna finns. Journalister som fängslats måste släppas. Tidningar har stängts - man måste sluta med det. Det handlar om sociala medier med mera. Arbetet när det gäller rätten till yttrandefrihet måste fortsätta.

(forts. § 7)

Fru talman! När det gäller kurdfrågan tror jag att man ska diskutera både kortsiktigt och långsiktigt. Det kortsiktiga har vi berört ganska tydligt. Man måste upphöra med belägringen av de här städerna, och det militaristiska synsättet måste på något sätt upphöra. Men jag tror också att man måste kunna diskutera frågan utifrån ett långsiktigt perspektiv.

Framför allt handlar det om att Turkiet måste upphöra med sin förnekelsepolitik. Det går inte längre att förneka det kurdiska folkets identitet, existens och rätt till självbestämmande. Rätten till självbestämmande är en allmänt accepterad rättighet. Respekten för olika folkgruppers kulturella integritet är en nyckel när det gäller att leva i fred och samförstånd i Turkiet.

Rätten till självbestämmande beskrivs av FN som den mest centrala av alla mänskliga rättigheter. Det är en förutsättning för förverkligande av övriga mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.

Sedan handlar det om att fredsförhandlingarna, som också utrikesministern varit inne på, mellan staten och PKK måste återupptas. Det har vi socialdemokrater påpekat gång på gång när vi har varit i Turkiet och besökt vårt systerparti HDP men också representanter för den turkiska regeringen, AKP. Fredsförhandlingarna måste återupptas.

Svar på interpellationer

Staten måste också garantera det kurdiska folkets mänskliga fri- och rättigheter. De militära aktioner som nu bedrivs måste stoppas. Samtidigt måste man se till att PKK lägger ned sina vapen och kan inleda fredsförhandlingar. Landet måste intensifiera sitt arbete med en ny konstitution, en inkluderande konstitution, där respekten för de mänskliga fri- och rättigheterna finns. Journalister som fängslats måste släppas. Tidningar har stängts - man måste sluta med det. Det handlar om sociala medier med mera. Arbetet när det gäller rätten till yttrandefrihet måste fortsätta.

(forts. § 7)

Fru talman! När det gäller kurdfrågan tror jag att man ska diskutera både kortsiktigt och långsiktigt. Det kortsiktiga har vi berört ganska tydligt. Man måste upphöra med belägringen av de här städerna, och det militaristiska synsättet måste på något sätt upphöra. Men jag tror också att man måste kunna diskutera frågan utifrån ett långsiktigt perspektiv.

Framför allt handlar det om att Turkiet måste upphöra med sin förnekelsepolitik. Det går inte längre att förneka det kurdiska folkets identitet, existens och rätt till självbestämmande. Rätten till självbestämmande är en allmänt accepterad rättighet. Respekten för olika folkgruppers kulturella integritet är en nyckel när det gäller att leva i fred och samförstånd i Turkiet.

Rätten till självbestämmande beskrivs av FN som den mest centrala av alla mänskliga rättigheter. Det är en förutsättning för förverkligande av övriga mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.

Sedan handlar det om att fredsförhandlingarna, som också utrikesministern varit inne på, mellan staten och PKK måste återupptas. Det har vi socialdemokrater påpekat gång på gång när vi har varit i Turkiet och besökt vårt systerparti HDP men också representanter för den turkiska regeringen, AKP. Fredsförhandlingarna måste återupptas.

Svar på interpellationer

Staten måste också garantera det kurdiska folkets mänskliga fri- och rättigheter. De militära aktioner som nu bedrivs måste stoppas. Samtidigt måste man se till att PKK lägger ned sina vapen och kan inleda fredsförhandlingar. Landet måste intensifiera sitt arbete med en ny konstitution, en inkluderande konstitution, där respekten för de mänskliga fri- och rättigheterna finns. Journalister som fängslats måste släppas. Tidningar har stängts - man måste sluta med det. Det handlar om sociala medier med mera. Arbetet när det gäller rätten till yttrandefrihet måste fortsätta.

(forts. § 7)

Herr talman och ärade ledamöter! Som svar på frågor som har kommit upp i debatten hittills vill jag bara säga att jag nog tror att frågan om vad som händer i Turkiet kommer att diskuteras på nästa möte med utrikesministrarna. Även om det formellt inte finns på dagordningen som en specifik punkt är det klart att detta är i allas våra tankar just nu. Vi följer det som händer mycket noga och med stor oro. Man kan nog alltså utgå ifrån att det kommer att diskuteras även om det sker informellt.

Svar på interpellationer

Désirée Pethrus frågade om detta med internationella valobservatörer, och jag ska försöka svara på det om hon kan rikta uppmärksamheten hitåt. Bara för att förklara tycker jag som sagt att man ska ha en bred verktygslåda diplomatiskt och att detta gott och väl kan finnas i den verktygslådan. Jag är dock inte säker på att vi får framgång med ett sådant förslag i dagsläget, för återigen: Vi försöker få till stånd en procedur och en process med Turkiet. Vi försöker få ett samtal och en dialog som kan bli konstruktiv och där vi kan föra fram frågorna.

Jag menar att vi kan ha med oss detta, men jag är långt ifrån säker på att vi skulle nå framgång med ett sådant förslag i dagsläget. Det kräver nämligen att båda parter samarbetar kring det. Som du hör, Désirée Pethrus, har jag dock en positiv inställning till alla förslag som kan bidra till att göra oss bättre rustade för att följa utvecklingen noga och se till att det går i rätt riktning.

Sedan vill jag ställa en fråga. Vad är alternativet till samtal? Vi måste förstås fortsätta våra ansträngningar. Via EU-närmandet och via de kanaler vi kan ha i ett FN-spår eller i bilaterala spår måste vi fortsätta dialogen. Vi måste fortsätta trycka på för just de saker Hans Linde och andra har räknat upp för att se till att det vi upplevde som en framgång och som demokratiska framsteg under det tidiga 2000-talet inte nu plötsligt avbryts och går i andra riktningen. Vi har sett alldeles för många tecken på att det är det som sker, och vi har sett alltför många frågor som vi måste protestera mot och kräva ska upphöra.

Vi kräver förstås att Turkiet och PKK upphör med våldshandlingar, för det är enda chansen att faktiskt få till stånd en fredsprocess igen. Jag hör inte att någon säger att vi ska avbryta alla våra kontakter med Turkiet, men vi måste balansera den svåra situation vi har nu i att både ställa tydliga krav och hitta ett samarbete som gör att vi faktiskt kan flytta fram positionerna för EU på de viktiga områdena. Det fasansfulla våld vi har sett på sistone och angreppen på civilbefolkningen, som redan lider svårt, måste upphöra.

Vi behöver Turkiet i samtal kring hur vi ska hantera de största utmaningarna i EU:s närområde. Det gäller inte minst flyktingsituationen och krisen i Syrien. Jag har själv samtalat med Turkiets utrikesminister om bland annat oljepipelines, som är otroligt viktiga när det gäller att angripa Daish. Den typen av kontakter måste vi förstås upprätthålla, och vi måste balansera dem med att även vara tydliga med vad vi kräver i form av reformer.

Herr talman och ärade ledamöter! Som svar på frågor som har kommit upp i debatten hittills vill jag bara säga att jag nog tror att frågan om vad som händer i Turkiet kommer att diskuteras på nästa möte med utrikesministrarna. Även om det formellt inte finns på dagordningen som en specifik punkt är det klart att detta är i allas våra tankar just nu. Vi följer det som händer mycket noga och med stor oro. Man kan nog alltså utgå ifrån att det kommer att diskuteras även om det sker informellt.

Svar på interpellationer

Désirée Pethrus frågade om detta med internationella valobservatörer, och jag ska försöka svara på det om hon kan rikta uppmärksamheten hitåt. Bara för att förklara tycker jag som sagt att man ska ha en bred verktygslåda diplomatiskt och att detta gott och väl kan finnas i den verktygslådan. Jag är dock inte säker på att vi får framgång med ett sådant förslag i dagsläget, för återigen: Vi försöker få till stånd en procedur och en process med Turkiet. Vi försöker få ett samtal och en dialog som kan bli konstruktiv och där vi kan föra fram frågorna.

Jag menar att vi kan ha med oss detta, men jag är långt ifrån säker på att vi skulle nå framgång med ett sådant förslag i dagsläget. Det kräver nämligen att båda parter samarbetar kring det. Som du hör, Désirée Pethrus, har jag dock en positiv inställning till alla förslag som kan bidra till att göra oss bättre rustade för att följa utvecklingen noga och se till att det går i rätt riktning.

Sedan vill jag ställa en fråga. Vad är alternativet till samtal? Vi måste förstås fortsätta våra ansträngningar. Via EU-närmandet och via de kanaler vi kan ha i ett FN-spår eller i bilaterala spår måste vi fortsätta dialogen. Vi måste fortsätta trycka på för just de saker Hans Linde och andra har räknat upp för att se till att det vi upplevde som en framgång och som demokratiska framsteg under det tidiga 2000-talet inte nu plötsligt avbryts och går i andra riktningen. Vi har sett alldeles för många tecken på att det är det som sker, och vi har sett alltför många frågor som vi måste protestera mot och kräva ska upphöra.

Vi kräver förstås att Turkiet och PKK upphör med våldshandlingar, för det är enda chansen att faktiskt få till stånd en fredsprocess igen. Jag hör inte att någon säger att vi ska avbryta alla våra kontakter med Turkiet, men vi måste balansera den svåra situation vi har nu i att både ställa tydliga krav och hitta ett samarbete som gör att vi faktiskt kan flytta fram positionerna för EU på de viktiga områdena. Det fasansfulla våld vi har sett på sistone och angreppen på civilbefolkningen, som redan lider svårt, måste upphöra.

Vi behöver Turkiet i samtal kring hur vi ska hantera de största utmaningarna i EU:s närområde. Det gäller inte minst flyktingsituationen och krisen i Syrien. Jag har själv samtalat med Turkiets utrikesminister om bland annat oljepipelines, som är otroligt viktiga när det gäller att angripa Daish. Den typen av kontakter måste vi förstås upprätthålla, och vi måste balansera dem med att även vara tydliga med vad vi kräver i form av reformer.

Herr talman och ärade ledamöter! Som svar på frågor som har kommit upp i debatten hittills vill jag bara säga att jag nog tror att frågan om vad som händer i Turkiet kommer att diskuteras på nästa möte med utrikesministrarna. Även om det formellt inte finns på dagordningen som en specifik punkt är det klart att detta är i allas våra tankar just nu. Vi följer det som händer mycket noga och med stor oro. Man kan nog alltså utgå ifrån att det kommer att diskuteras även om det sker informellt.

Svar på interpellationer

Désirée Pethrus frågade om detta med internationella valobservatörer, och jag ska försöka svara på det om hon kan rikta uppmärksamheten hitåt. Bara för att förklara tycker jag som sagt att man ska ha en bred verktygslåda diplomatiskt och att detta gott och väl kan finnas i den verktygslådan. Jag är dock inte säker på att vi får framgång med ett sådant förslag i dagsläget, för återigen: Vi försöker få till stånd en procedur och en process med Turkiet. Vi försöker få ett samtal och en dialog som kan bli konstruktiv och där vi kan föra fram frågorna.

Jag menar att vi kan ha med oss detta, men jag är långt ifrån säker på att vi skulle nå framgång med ett sådant förslag i dagsläget. Det kräver nämligen att båda parter samarbetar kring det. Som du hör, Désirée Pethrus, har jag dock en positiv inställning till alla förslag som kan bidra till att göra oss bättre rustade för att följa utvecklingen noga och se till att det går i rätt riktning.

Sedan vill jag ställa en fråga. Vad är alternativet till samtal? Vi måste förstås fortsätta våra ansträngningar. Via EU-närmandet och via de kanaler vi kan ha i ett FN-spår eller i bilaterala spår måste vi fortsätta dialogen. Vi måste fortsätta trycka på för just de saker Hans Linde och andra har räknat upp för att se till att det vi upplevde som en framgång och som demokratiska framsteg under det tidiga 2000-talet inte nu plötsligt avbryts och går i andra riktningen. Vi har sett alldeles för många tecken på att det är det som sker, och vi har sett alltför många frågor som vi måste protestera mot och kräva ska upphöra.

Vi kräver förstås att Turkiet och PKK upphör med våldshandlingar, för det är enda chansen att faktiskt få till stånd en fredsprocess igen. Jag hör inte att någon säger att vi ska avbryta alla våra kontakter med Turkiet, men vi måste balansera den svåra situation vi har nu i att både ställa tydliga krav och hitta ett samarbete som gör att vi faktiskt kan flytta fram positionerna för EU på de viktiga områdena. Det fasansfulla våld vi har sett på sistone och angreppen på civilbefolkningen, som redan lider svårt, måste upphöra.

Vi behöver Turkiet i samtal kring hur vi ska hantera de största utmaningarna i EU:s närområde. Det gäller inte minst flyktingsituationen och krisen i Syrien. Jag har själv samtalat med Turkiets utrikesminister om bland annat oljepipelines, som är otroligt viktiga när det gäller att angripa Daish. Den typen av kontakter måste vi förstås upprätthålla, och vi måste balansera dem med att även vara tydliga med vad vi kräver i form av reformer.

Herr talman och ärade ledamöter! Som svar på frågor som har kommit upp i debatten hittills vill jag bara säga att jag nog tror att frågan om vad som händer i Turkiet kommer att diskuteras på nästa möte med utrikesministrarna. Även om det formellt inte finns på dagordningen som en specifik punkt är det klart att detta är i allas våra tankar just nu. Vi följer det som händer mycket noga och med stor oro. Man kan nog alltså utgå ifrån att det kommer att diskuteras även om det sker informellt.

Svar på interpellationer

Désirée Pethrus frågade om detta med internationella valobservatörer, och jag ska försöka svara på det om hon kan rikta uppmärksamheten hitåt. Bara för att förklara tycker jag som sagt att man ska ha en bred verktygslåda diplomatiskt och att detta gott och väl kan finnas i den verktygslådan. Jag är dock inte säker på att vi får framgång med ett sådant förslag i dagsläget, för återigen: Vi försöker få till stånd en procedur och en process med Turkiet. Vi försöker få ett samtal och en dialog som kan bli konstruktiv och där vi kan föra fram frågorna.

Jag menar att vi kan ha med oss detta, men jag är långt ifrån säker på att vi skulle nå framgång med ett sådant förslag i dagsläget. Det kräver nämligen att båda parter samarbetar kring det. Som du hör, Désirée Pethrus, har jag dock en positiv inställning till alla förslag som kan bidra till att göra oss bättre rustade för att följa utvecklingen noga och se till att det går i rätt riktning.

Sedan vill jag ställa en fråga. Vad är alternativet till samtal? Vi måste förstås fortsätta våra ansträngningar. Via EU-närmandet och via de kanaler vi kan ha i ett FN-spår eller i bilaterala spår måste vi fortsätta dialogen. Vi måste fortsätta trycka på för just de saker Hans Linde och andra har räknat upp för att se till att det vi upplevde som en framgång och som demokratiska framsteg under det tidiga 2000-talet inte nu plötsligt avbryts och går i andra riktningen. Vi har sett alldeles för många tecken på att det är det som sker, och vi har sett alltför många frågor som vi måste protestera mot och kräva ska upphöra.

Vi kräver förstås att Turkiet och PKK upphör med våldshandlingar, för det är enda chansen att faktiskt få till stånd en fredsprocess igen. Jag hör inte att någon säger att vi ska avbryta alla våra kontakter med Turkiet, men vi måste balansera den svåra situation vi har nu i att både ställa tydliga krav och hitta ett samarbete som gör att vi faktiskt kan flytta fram positionerna för EU på de viktiga områdena. Det fasansfulla våld vi har sett på sistone och angreppen på civilbefolkningen, som redan lider svårt, måste upphöra.

Vi behöver Turkiet i samtal kring hur vi ska hantera de största utmaningarna i EU:s närområde. Det gäller inte minst flyktingsituationen och krisen i Syrien. Jag har själv samtalat med Turkiets utrikesminister om bland annat oljepipelines, som är otroligt viktiga när det gäller att angripa Daish. Den typen av kontakter måste vi förstås upprätthålla, och vi måste balansera dem med att även vara tydliga med vad vi kräver i form av reformer.

Herr talman! Det är väldigt viktigt, vilket vi också verkligen har understrukit, med samtal. Problemet är att den ena parten är terrorstämplad och att den andra parten är staten Turkiet, som själv begår brott. Därför behöver den andra parten också komma till samtalen. Det är inte heller bara EU som ska genomföra samtalen, utan jag hoppas att även Margot själv och Sverige tar initiativ.

Därför är min fråga fortfarande: Vill Sverige och utrikesministern göra något i EU för att lyfta stämpeln? Beslutet är nämligen förlegat. Det togs för ett tag sedan, och det har varit en stämpling av bara den ena sidan. Den andra sidan begår brott mot mänskliga rättigheter. Det har vi hört FN:s sändebud för mänskliga rättigheter säga i januari, och det har vi sett. Vi ser och hör det varje dag.

Det går inte att ha ett fredssamtal med bara en sida. Vi måste ha med bägge sidorna, och den andra sidan är terrorstämplad. Jag kommer att upprepa att varken EU eller något annat land kommer att förhandla med en part som är terrorstämplad, som PKK. Därför är detta en grundläggande förutsättning för att en fredlig lösning på kurdernas fråga skapas. Det ska helt enkelt vara jämbördigt. Självklart ska båda sidor som har begått brott stå för det och bestraffas. Det tycker jag att PKK har gjort. Ledaren sitter i fängelse på 15 år, och organisationen har varit upplöst i många år.

Det är dags. Detta är den enda förutsättningen för folket i Kurdistan.

Herr talman! Det är väldigt viktigt, vilket vi också verkligen har understrukit, med samtal. Problemet är att den ena parten är terrorstämplad och att den andra parten är staten Turkiet, som själv begår brott. Därför behöver den andra parten också komma till samtalen. Det är inte heller bara EU som ska genomföra samtalen, utan jag hoppas att även Margot själv och Sverige tar initiativ.

Därför är min fråga fortfarande: Vill Sverige och utrikesministern göra något i EU för att lyfta stämpeln? Beslutet är nämligen förlegat. Det togs för ett tag sedan, och det har varit en stämpling av bara den ena sidan. Den andra sidan begår brott mot mänskliga rättigheter. Det har vi hört FN:s sändebud för mänskliga rättigheter säga i januari, och det har vi sett. Vi ser och hör det varje dag.

Det går inte att ha ett fredssamtal med bara en sida. Vi måste ha med bägge sidorna, och den andra sidan är terrorstämplad. Jag kommer att upprepa att varken EU eller något annat land kommer att förhandla med en part som är terrorstämplad, som PKK. Därför är detta en grundläggande förutsättning för att en fredlig lösning på kurdernas fråga skapas. Det ska helt enkelt vara jämbördigt. Självklart ska båda sidor som har begått brott stå för det och bestraffas. Det tycker jag att PKK har gjort. Ledaren sitter i fängelse på 15 år, och organisationen har varit upplöst i många år.

Det är dags. Detta är den enda förutsättningen för folket i Kurdistan.

Herr talman! Det är väldigt viktigt, vilket vi också verkligen har understrukit, med samtal. Problemet är att den ena parten är terrorstämplad och att den andra parten är staten Turkiet, som själv begår brott. Därför behöver den andra parten också komma till samtalen. Det är inte heller bara EU som ska genomföra samtalen, utan jag hoppas att även Margot själv och Sverige tar initiativ.

Därför är min fråga fortfarande: Vill Sverige och utrikesministern göra något i EU för att lyfta stämpeln? Beslutet är nämligen förlegat. Det togs för ett tag sedan, och det har varit en stämpling av bara den ena sidan. Den andra sidan begår brott mot mänskliga rättigheter. Det har vi hört FN:s sändebud för mänskliga rättigheter säga i januari, och det har vi sett. Vi ser och hör det varje dag.

Det går inte att ha ett fredssamtal med bara en sida. Vi måste ha med bägge sidorna, och den andra sidan är terrorstämplad. Jag kommer att upprepa att varken EU eller något annat land kommer att förhandla med en part som är terrorstämplad, som PKK. Därför är detta en grundläggande förutsättning för att en fredlig lösning på kurdernas fråga skapas. Det ska helt enkelt vara jämbördigt. Självklart ska båda sidor som har begått brott stå för det och bestraffas. Det tycker jag att PKK har gjort. Ledaren sitter i fängelse på 15 år, och organisationen har varit upplöst i många år.

Det är dags. Detta är den enda förutsättningen för folket i Kurdistan.

Herr talman! Det är väldigt viktigt, vilket vi också verkligen har understrukit, med samtal. Problemet är att den ena parten är terrorstämplad och att den andra parten är staten Turkiet, som själv begår brott. Därför behöver den andra parten också komma till samtalen. Det är inte heller bara EU som ska genomföra samtalen, utan jag hoppas att även Margot själv och Sverige tar initiativ.

Därför är min fråga fortfarande: Vill Sverige och utrikesministern göra något i EU för att lyfta stämpeln? Beslutet är nämligen förlegat. Det togs för ett tag sedan, och det har varit en stämpling av bara den ena sidan. Den andra sidan begår brott mot mänskliga rättigheter. Det har vi hört FN:s sändebud för mänskliga rättigheter säga i januari, och det har vi sett. Vi ser och hör det varje dag.

Det går inte att ha ett fredssamtal med bara en sida. Vi måste ha med bägge sidorna, och den andra sidan är terrorstämplad. Jag kommer att upprepa att varken EU eller något annat land kommer att förhandla med en part som är terrorstämplad, som PKK. Därför är detta en grundläggande förutsättning för att en fredlig lösning på kurdernas fråga skapas. Det ska helt enkelt vara jämbördigt. Självklart ska båda sidor som har begått brott stå för det och bestraffas. Det tycker jag att PKK har gjort. Ledaren sitter i fängelse på 15 år, och organisationen har varit upplöst i många år.

Det är dags. Detta är den enda förutsättningen för folket i Kurdistan.

Herr talman! Jag vill tacka utrikesministern för den här debatten, som jag är helt övertygad om kommer att fortsätta i olika former. Det är ju knappast så att vi ser så många ljusningar eller tecken på att utvecklingen i Turkiet skulle vända.

Jag vill också tacka utrikesministern för flera av de uttalanden som har gjorts, även om jag nog hade önskat att de var lite skarpare på flera områden. Samtidigt kan jag efter att ha suttit i riksdagen ett tag - jag är inne på min tredje mandatperiod - se att vi inte riktigt såg den typen av uttalanden vi har hört från Margot Wallström under de åtta, mycket långa, åren med Carl Bildt som utrikesminister.

Jag tycker att det är viktigt att vi har samtal och en öppen dialog med Turkiet och dess regering. Men frågan är också vad det är för budskap vi vill skicka. Vad är det för budskap från EU man upplever i Turkiet i dag, i den turkiska regeringen och bland människor runt om i Turkiet?

Tyvärr tror inte jag att det budskap man upplever i Turkiet är att EU konsekvent står upp för de mänskliga rättigheterna och demokratin. Jag tror att det budskap man snarare känner i dag är att EU är berett att kompromissa om de mänskliga rättigheterna så länge Turkiet stoppar flyktingar för att ta sig över Medelhavet. Jag tror att man både i Ankara och bland vanliga människor runt om i Turkiet upplever att EU är berett att blunda för en del av de övergrepp som nu begås så länge Turkiet håller sina flygbaser öppna för västs stridsflygplan.

Under pausen i den här interpellationsdebatten såg jag att det kom ett brev från HDP, det parti Margot Wallström beskrivit som ett systerparti till Socialdemokraterna, där man tydligt uttrycker en väldigt stark oro för att EU nu börjar kompromissa om mänskliga rättigheter och demokrati. Det blir en bricka bland många andra i ett större förhandlingsspel. Demokrati och mänskliga rättigheter är en bricka, och flyktingar och kriget mot Daish blir en annan bricka.

Jag tycker att det är oerhört oroväckande, och jag hoppas att vi kan få en tydligare och konsekventare politik när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter i Turkiet. Då kommer det att bli problematiskt att skicka 700 miljoner kronor, utan några villkor, till Turkiet.

Herr talman! Jag vill tacka utrikesministern för den här debatten, som jag är helt övertygad om kommer att fortsätta i olika former. Det är ju knappast så att vi ser så många ljusningar eller tecken på att utvecklingen i Turkiet skulle vända.

Jag vill också tacka utrikesministern för flera av de uttalanden som har gjorts, även om jag nog hade önskat att de var lite skarpare på flera områden. Samtidigt kan jag efter att ha suttit i riksdagen ett tag - jag är inne på min tredje mandatperiod - se att vi inte riktigt såg den typen av uttalanden vi har hört från Margot Wallström under de åtta, mycket långa, åren med Carl Bildt som utrikesminister.

Jag tycker att det är viktigt att vi har samtal och en öppen dialog med Turkiet och dess regering. Men frågan är också vad det är för budskap vi vill skicka. Vad är det för budskap från EU man upplever i Turkiet i dag, i den turkiska regeringen och bland människor runt om i Turkiet?

Tyvärr tror inte jag att det budskap man upplever i Turkiet är att EU konsekvent står upp för de mänskliga rättigheterna och demokratin. Jag tror att det budskap man snarare känner i dag är att EU är berett att kompromissa om de mänskliga rättigheterna så länge Turkiet stoppar flyktingar för att ta sig över Medelhavet. Jag tror att man både i Ankara och bland vanliga människor runt om i Turkiet upplever att EU är berett att blunda för en del av de övergrepp som nu begås så länge Turkiet håller sina flygbaser öppna för västs stridsflygplan.

Under pausen i den här interpellationsdebatten såg jag att det kom ett brev från HDP, det parti Margot Wallström beskrivit som ett systerparti till Socialdemokraterna, där man tydligt uttrycker en väldigt stark oro för att EU nu börjar kompromissa om mänskliga rättigheter och demokrati. Det blir en bricka bland många andra i ett större förhandlingsspel. Demokrati och mänskliga rättigheter är en bricka, och flyktingar och kriget mot Daish blir en annan bricka.

Jag tycker att det är oerhört oroväckande, och jag hoppas att vi kan få en tydligare och konsekventare politik när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter i Turkiet. Då kommer det att bli problematiskt att skicka 700 miljoner kronor, utan några villkor, till Turkiet.

Herr talman! Jag vill tacka utrikesministern för den här debatten, som jag är helt övertygad om kommer att fortsätta i olika former. Det är ju knappast så att vi ser så många ljusningar eller tecken på att utvecklingen i Turkiet skulle vända.

Jag vill också tacka utrikesministern för flera av de uttalanden som har gjorts, även om jag nog hade önskat att de var lite skarpare på flera områden. Samtidigt kan jag efter att ha suttit i riksdagen ett tag - jag är inne på min tredje mandatperiod - se att vi inte riktigt såg den typen av uttalanden vi har hört från Margot Wallström under de åtta, mycket långa, åren med Carl Bildt som utrikesminister.

Jag tycker att det är viktigt att vi har samtal och en öppen dialog med Turkiet och dess regering. Men frågan är också vad det är för budskap vi vill skicka. Vad är det för budskap från EU man upplever i Turkiet i dag, i den turkiska regeringen och bland människor runt om i Turkiet?

Tyvärr tror inte jag att det budskap man upplever i Turkiet är att EU konsekvent står upp för de mänskliga rättigheterna och demokratin. Jag tror att det budskap man snarare känner i dag är att EU är berett att kompromissa om de mänskliga rättigheterna så länge Turkiet stoppar flyktingar för att ta sig över Medelhavet. Jag tror att man både i Ankara och bland vanliga människor runt om i Turkiet upplever att EU är berett att blunda för en del av de övergrepp som nu begås så länge Turkiet håller sina flygbaser öppna för västs stridsflygplan.

Under pausen i den här interpellationsdebatten såg jag att det kom ett brev från HDP, det parti Margot Wallström beskrivit som ett systerparti till Socialdemokraterna, där man tydligt uttrycker en väldigt stark oro för att EU nu börjar kompromissa om mänskliga rättigheter och demokrati. Det blir en bricka bland många andra i ett större förhandlingsspel. Demokrati och mänskliga rättigheter är en bricka, och flyktingar och kriget mot Daish blir en annan bricka.

Jag tycker att det är oerhört oroväckande, och jag hoppas att vi kan få en tydligare och konsekventare politik när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter i Turkiet. Då kommer det att bli problematiskt att skicka 700 miljoner kronor, utan några villkor, till Turkiet.

Herr talman! Jag vill tacka utrikesministern för den här debatten, som jag är helt övertygad om kommer att fortsätta i olika former. Det är ju knappast så att vi ser så många ljusningar eller tecken på att utvecklingen i Turkiet skulle vända.

Jag vill också tacka utrikesministern för flera av de uttalanden som har gjorts, även om jag nog hade önskat att de var lite skarpare på flera områden. Samtidigt kan jag efter att ha suttit i riksdagen ett tag - jag är inne på min tredje mandatperiod - se att vi inte riktigt såg den typen av uttalanden vi har hört från Margot Wallström under de åtta, mycket långa, åren med Carl Bildt som utrikesminister.

Jag tycker att det är viktigt att vi har samtal och en öppen dialog med Turkiet och dess regering. Men frågan är också vad det är för budskap vi vill skicka. Vad är det för budskap från EU man upplever i Turkiet i dag, i den turkiska regeringen och bland människor runt om i Turkiet?

Tyvärr tror inte jag att det budskap man upplever i Turkiet är att EU konsekvent står upp för de mänskliga rättigheterna och demokratin. Jag tror att det budskap man snarare känner i dag är att EU är berett att kompromissa om de mänskliga rättigheterna så länge Turkiet stoppar flyktingar för att ta sig över Medelhavet. Jag tror att man både i Ankara och bland vanliga människor runt om i Turkiet upplever att EU är berett att blunda för en del av de övergrepp som nu begås så länge Turkiet håller sina flygbaser öppna för västs stridsflygplan.

Under pausen i den här interpellationsdebatten såg jag att det kom ett brev från HDP, det parti Margot Wallström beskrivit som ett systerparti till Socialdemokraterna, där man tydligt uttrycker en väldigt stark oro för att EU nu börjar kompromissa om mänskliga rättigheter och demokrati. Det blir en bricka bland många andra i ett större förhandlingsspel. Demokrati och mänskliga rättigheter är en bricka, och flyktingar och kriget mot Daish blir en annan bricka.

Jag tycker att det är oerhört oroväckande, och jag hoppas att vi kan få en tydligare och konsekventare politik när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter i Turkiet. Då kommer det att bli problematiskt att skicka 700 miljoner kronor, utan några villkor, till Turkiet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag ber om ursäkt för att jag inte var tillräckligt uppmärksam när jag fick svar av utrikesministern. Jag stod och pratade med en annan minister om nästa interpellation. Det var inte bra.

Jag skulle vilja lyfta fram två saker. Det ena är medlen och resurserna som man vill ha från Turkiets sida. Jag såg just på Twitter och Voice of America att Erdogan har sagt att om han inte får de här pengarna kommer han att utvisa alla flyktingar till Europa. Bara det säger ju en hel del om problematiken med Turkiet. Men oavsett om det nu är 700 miljoner som ska gå från svenska skattebetalare eller 3 miljarder som ska gå från EU till Turkiet måste det finnas någon typ av det vi inom biståndet brukar tala om som konditionalitet, det vill säga att det måste finnas tydliga krav. Det måste lyftas fram mer, tycker jag, både av EU och av utrikesministern.

Det andra är att erbjuda Turkiet pengarna och säga: Vi förutsätter att fredssamtal återupptas mellan den turkiska regeringen och PKK. Från Kristdemokraternas sida har vi inte föreslagit att man ska ta bort stämplingen av PKK. Däremot tror vi att det är viktigt att det samtal som tidigare fördes kan fortsätta, och det ska vi bidra till.

Här skulle man, som jag har skrivit i min interpellation, kunna använda Folke Bernadotte-akademin. De har jobbat en hel del med den här typen av dialog. Jag har kontrollerat med dem; de har inte fått någon sådan förfrågan. Kanske skulle man kunna erbjuda den möjligheten.

Det var bara två inspel. Det ena var konditionaliteten, och det andra var vad Sverige kan bidra med för att öka tempot i fredssamtalen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag ber om ursäkt för att jag inte var tillräckligt uppmärksam när jag fick svar av utrikesministern. Jag stod och pratade med en annan minister om nästa interpellation. Det var inte bra.

Jag skulle vilja lyfta fram två saker. Det ena är medlen och resurserna som man vill ha från Turkiets sida. Jag såg just på Twitter och Voice of America att Erdogan har sagt att om han inte får de här pengarna kommer han att utvisa alla flyktingar till Europa. Bara det säger ju en hel del om problematiken med Turkiet. Men oavsett om det nu är 700 miljoner som ska gå från svenska skattebetalare eller 3 miljarder som ska gå från EU till Turkiet måste det finnas någon typ av det vi inom biståndet brukar tala om som konditionalitet, det vill säga att det måste finnas tydliga krav. Det måste lyftas fram mer, tycker jag, både av EU och av utrikesministern.

Det andra är att erbjuda Turkiet pengarna och säga: Vi förutsätter att fredssamtal återupptas mellan den turkiska regeringen och PKK. Från Kristdemokraternas sida har vi inte föreslagit att man ska ta bort stämplingen av PKK. Däremot tror vi att det är viktigt att det samtal som tidigare fördes kan fortsätta, och det ska vi bidra till.

Här skulle man, som jag har skrivit i min interpellation, kunna använda Folke Bernadotte-akademin. De har jobbat en hel del med den här typen av dialog. Jag har kontrollerat med dem; de har inte fått någon sådan förfrågan. Kanske skulle man kunna erbjuda den möjligheten.

Det var bara två inspel. Det ena var konditionaliteten, och det andra var vad Sverige kan bidra med för att öka tempot i fredssamtalen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag ber om ursäkt för att jag inte var tillräckligt uppmärksam när jag fick svar av utrikesministern. Jag stod och pratade med en annan minister om nästa interpellation. Det var inte bra.

Jag skulle vilja lyfta fram två saker. Det ena är medlen och resurserna som man vill ha från Turkiets sida. Jag såg just på Twitter och Voice of America att Erdogan har sagt att om han inte får de här pengarna kommer han att utvisa alla flyktingar till Europa. Bara det säger ju en hel del om problematiken med Turkiet. Men oavsett om det nu är 700 miljoner som ska gå från svenska skattebetalare eller 3 miljarder som ska gå från EU till Turkiet måste det finnas någon typ av det vi inom biståndet brukar tala om som konditionalitet, det vill säga att det måste finnas tydliga krav. Det måste lyftas fram mer, tycker jag, både av EU och av utrikesministern.

Det andra är att erbjuda Turkiet pengarna och säga: Vi förutsätter att fredssamtal återupptas mellan den turkiska regeringen och PKK. Från Kristdemokraternas sida har vi inte föreslagit att man ska ta bort stämplingen av PKK. Däremot tror vi att det är viktigt att det samtal som tidigare fördes kan fortsätta, och det ska vi bidra till.

Här skulle man, som jag har skrivit i min interpellation, kunna använda Folke Bernadotte-akademin. De har jobbat en hel del med den här typen av dialog. Jag har kontrollerat med dem; de har inte fått någon sådan förfrågan. Kanske skulle man kunna erbjuda den möjligheten.

Det var bara två inspel. Det ena var konditionaliteten, och det andra var vad Sverige kan bidra med för att öka tempot i fredssamtalen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag ber om ursäkt för att jag inte var tillräckligt uppmärksam när jag fick svar av utrikesministern. Jag stod och pratade med en annan minister om nästa interpellation. Det var inte bra.

Jag skulle vilja lyfta fram två saker. Det ena är medlen och resurserna som man vill ha från Turkiets sida. Jag såg just på Twitter och Voice of America att Erdogan har sagt att om han inte får de här pengarna kommer han att utvisa alla flyktingar till Europa. Bara det säger ju en hel del om problematiken med Turkiet. Men oavsett om det nu är 700 miljoner som ska gå från svenska skattebetalare eller 3 miljarder som ska gå från EU till Turkiet måste det finnas någon typ av det vi inom biståndet brukar tala om som konditionalitet, det vill säga att det måste finnas tydliga krav. Det måste lyftas fram mer, tycker jag, både av EU och av utrikesministern.

Det andra är att erbjuda Turkiet pengarna och säga: Vi förutsätter att fredssamtal återupptas mellan den turkiska regeringen och PKK. Från Kristdemokraternas sida har vi inte föreslagit att man ska ta bort stämplingen av PKK. Däremot tror vi att det är viktigt att det samtal som tidigare fördes kan fortsätta, och det ska vi bidra till.

Här skulle man, som jag har skrivit i min interpellation, kunna använda Folke Bernadotte-akademin. De har jobbat en hel del med den här typen av dialog. Jag har kontrollerat med dem; de har inte fått någon sådan förfrågan. Kanske skulle man kunna erbjuda den möjligheten.

Det var bara två inspel. Det ena var konditionaliteten, och det andra var vad Sverige kan bidra med för att öka tempot i fredssamtalen.

Herr talman! Tack, alla ledamöter, för en viktig och bra debatt!

Jag vill bara säga något kort om detta med listningen av PKK. Sverige följer EU:s lagstiftning på det här området och är ett av de länder i EU som mest av allt driver en rättsäkerhetslinje. Vi tycker att listningsgrunderna ska vara tydliga och gå att belägga, att man ska följa EU-domstolens bedömningar i liknande fall, att listade ska informeras om grunderna och kunna klaga hos EU-tribunalen samt att EU så snart som möjligt ska ta bort listningar om en domstol har funnit dem felaktiga eller om listningsgrunderna inte längre anses vara uppfyllda. Vi tycker alltså att det vi har att hålla oss till är tydliga kriterier och att det ska vara rättssäkert - bara så att Amineh Kakabaveh vet hur vi ser på den saken.

Jag tror inte heller, ärade ledamöter, att ni ska underskatta EU totalt när det gäller de här samtalen. Det är klart att man gärna skulle vilja göra allting villkorat och säga: Gör ni inte si eller så blir det absolut inga pengar! Risken finns att man låser en hel förhandling på det sättet och inte kommer någonvart.

Vi har vana av att ha just den här typen av samtal, också med regimer som kan vara ganska svåra att komma till tals med. Det är förstås viktigt hur vi driver det här.

Nu är det en procedur som har satts igång. Det är en dialog, ett samtal, ett samarbete som har startats. Jag menar att EU faktiskt tydligt för fram åsikterna om rättssäkerhet, yttrandefrihet och allt det som är våra grundläggande värderingar. Det ska vi fortsätta att göra. Men det handlar om att balansera de här intressena och upprätthålla dialogen för att kunna trycka på och driva utvecklingen i rätt riktning. Det är viktigt för Turkiets framtid.

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Tack, alla ledamöter, för en viktig och bra debatt!

Jag vill bara säga något kort om detta med listningen av PKK. Sverige följer EU:s lagstiftning på det här området och är ett av de länder i EU som mest av allt driver en rättsäkerhetslinje. Vi tycker att listningsgrunderna ska vara tydliga och gå att belägga, att man ska följa EU-domstolens bedömningar i liknande fall, att listade ska informeras om grunderna och kunna klaga hos EU-tribunalen samt att EU så snart som möjligt ska ta bort listningar om en domstol har funnit dem felaktiga eller om listningsgrunderna inte längre anses vara uppfyllda. Vi tycker alltså att det vi har att hålla oss till är tydliga kriterier och att det ska vara rättssäkert - bara så att Amineh Kakabaveh vet hur vi ser på den saken.

Jag tror inte heller, ärade ledamöter, att ni ska underskatta EU totalt när det gäller de här samtalen. Det är klart att man gärna skulle vilja göra allting villkorat och säga: Gör ni inte si eller så blir det absolut inga pengar! Risken finns att man låser en hel förhandling på det sättet och inte kommer någonvart.

Vi har vana av att ha just den här typen av samtal, också med regimer som kan vara ganska svåra att komma till tals med. Det är förstås viktigt hur vi driver det här.

Nu är det en procedur som har satts igång. Det är en dialog, ett samtal, ett samarbete som har startats. Jag menar att EU faktiskt tydligt för fram åsikterna om rättssäkerhet, yttrandefrihet och allt det som är våra grundläggande värderingar. Det ska vi fortsätta att göra. Men det handlar om att balansera de här intressena och upprätthålla dialogen för att kunna trycka på och driva utvecklingen i rätt riktning. Det är viktigt för Turkiets framtid.

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Tack, alla ledamöter, för en viktig och bra debatt!

Jag vill bara säga något kort om detta med listningen av PKK. Sverige följer EU:s lagstiftning på det här området och är ett av de länder i EU som mest av allt driver en rättsäkerhetslinje. Vi tycker att listningsgrunderna ska vara tydliga och gå att belägga, att man ska följa EU-domstolens bedömningar i liknande fall, att listade ska informeras om grunderna och kunna klaga hos EU-tribunalen samt att EU så snart som möjligt ska ta bort listningar om en domstol har funnit dem felaktiga eller om listningsgrunderna inte längre anses vara uppfyllda. Vi tycker alltså att det vi har att hålla oss till är tydliga kriterier och att det ska vara rättssäkert - bara så att Amineh Kakabaveh vet hur vi ser på den saken.

Jag tror inte heller, ärade ledamöter, att ni ska underskatta EU totalt när det gäller de här samtalen. Det är klart att man gärna skulle vilja göra allting villkorat och säga: Gör ni inte si eller så blir det absolut inga pengar! Risken finns att man låser en hel förhandling på det sättet och inte kommer någonvart.

Vi har vana av att ha just den här typen av samtal, också med regimer som kan vara ganska svåra att komma till tals med. Det är förstås viktigt hur vi driver det här.

Nu är det en procedur som har satts igång. Det är en dialog, ett samtal, ett samarbete som har startats. Jag menar att EU faktiskt tydligt för fram åsikterna om rättssäkerhet, yttrandefrihet och allt det som är våra grundläggande värderingar. Det ska vi fortsätta att göra. Men det handlar om att balansera de här intressena och upprätthålla dialogen för att kunna trycka på och driva utvecklingen i rätt riktning. Det är viktigt för Turkiets framtid.

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Tack, alla ledamöter, för en viktig och bra debatt!

Jag vill bara säga något kort om detta med listningen av PKK. Sverige följer EU:s lagstiftning på det här området och är ett av de länder i EU som mest av allt driver en rättsäkerhetslinje. Vi tycker att listningsgrunderna ska vara tydliga och gå att belägga, att man ska följa EU-domstolens bedömningar i liknande fall, att listade ska informeras om grunderna och kunna klaga hos EU-tribunalen samt att EU så snart som möjligt ska ta bort listningar om en domstol har funnit dem felaktiga eller om listningsgrunderna inte längre anses vara uppfyllda. Vi tycker alltså att det vi har att hålla oss till är tydliga kriterier och att det ska vara rättssäkert - bara så att Amineh Kakabaveh vet hur vi ser på den saken.

Jag tror inte heller, ärade ledamöter, att ni ska underskatta EU totalt när det gäller de här samtalen. Det är klart att man gärna skulle vilja göra allting villkorat och säga: Gör ni inte si eller så blir det absolut inga pengar! Risken finns att man låser en hel förhandling på det sättet och inte kommer någonvart.

Vi har vana av att ha just den här typen av samtal, också med regimer som kan vara ganska svåra att komma till tals med. Det är förstås viktigt hur vi driver det här.

Nu är det en procedur som har satts igång. Det är en dialog, ett samtal, ett samarbete som har startats. Jag menar att EU faktiskt tydligt för fram åsikterna om rättssäkerhet, yttrandefrihet och allt det som är våra grundläggande värderingar. Det ska vi fortsätta att göra. Men det handlar om att balansera de här intressena och upprätthålla dialogen för att kunna trycka på och driva utvecklingen i rätt riktning. Det är viktigt för Turkiets framtid.

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Désirée Pethrus har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att asylsökande kristna ska känna sig trygga ute på asylboenden. Hon har också frågat mig om jag tänker ta några lagstiftningsinitiativ eller vidta någon annan åtgärd för att förstärka skyddet för dem som drabbas av hatbrott, hot eller trakasserier.

År 2015 sökte nästan 163 000 personer asyl i Sverige. Drygt 110 000 av dessa kom under årets sista fyra månader. Trots den historiskt höga inströmningen kunde Migrationsverket erbjuda boende åt alla samma dag som de ansökte om asyl, med undantag för ett par dagar i november. För att klara detta har Migrationsverket emellertid tvingats till förtätningar i boendena samtidigt som handläggningstiderna har blivit allt längre.

Det är självklart att alla asylsökande ska kunna känna sig trygga under sin vistelse i boendet. Ansvaret för säkerheten på boenden för asylsökande ligger på Migrationsverket, som har ett nära samarbete med Polismyndigheten i dessa frågor.

Som en åtgärd för att öka kontrollen när det gäller både yttre påverkan och ordningsstörningar inne på boenden har Polismyndigheten utbildat ordningsvakter i snabbare takt för bland annat Migrationsverkets räkning. Det totala antalet väktare och ordningsvakter har mer än fördubblats vid asylboendena. Polismyndigheten samverkar lokalt med dessa aktörer i frågor som rör säkerhetsåtgärder och har också genomfört insatser för att höja förmågan på enskilda boenden i de fall den upplevts vara bristfällig. Om det förekommer brottsliga handlingar på boenden för asylsökande ska det anmälas och utredas av polisen.

Migrationsverket gör ingen uppdelning i etnicitet eller religion på asylboendena. Jag tycker att det är en rimlig princip. Samtliga asylsökande som erbjuds plats på asylboenden informeras om vilka boenderegler som gäller. Av informationen framgår att alla som bor i boendet ska kunna känna sig trygga i sin boendemiljö och att det därför är viktigt att alla i boendet respekterar varandra och visar varandra hänsyn, oavsett religion, kultur eller sexuell läggning. Det är en självklarhet att de som flyr för att få en fristad i vårt land också följer Sveriges lagar när de kommer hit.

Under de senaste månaderna har regeringen fattat en rad svåra men nödvändiga beslut om åtgärder i syfte att minska antalet asylsökande som söker sig till Sverige. Antalet asylsökande är nu på en betydligt lägre nivå än i oktober och november 2015. Detta underlättar för Migrationsverket att vidta åtgärder för att minska den oro som uppstår i boendena, bland annat på grund av långa handläggningstider och ojämn fördelning.

Utöver de åtgärder som vidtagits i syfte att minska antalet asylsökande är det också viktigt att de asylsökande ges möjlighet till meningsfull sysselsättning under sin väntetid. En viktig del i detta är det civila samhällets roll i arbetet med mottagande och etablering av nyanlända på olika sätt.

Regeringen har därför fördelat 200 miljoner kronor till civila samhällets organisationer, studieförbunden och idrottsrörelsen. Pengarna ska användas för att organisationerna ska kunna ta till vara det frivilliga engagemanget och skapa uthållighet i sitt arbete. Inom folkbildningen handlar det till exempel om att stärka kunskaperna i svenska och om samhället och att främja deltagande i samhällslivet för asylsökande och personer som beviljats uppehållstillstånd och fortfarande bor kvar i asylboenden.

Rättsväsendet har också en viktig roll i arbetet mot hatbrott. Den rollen behöver stärkas ytterligare. Polismyndigheten redovisade under våren 2015, som svar på ett regeringsuppdrag, ett antal förslag för att utveckla arbetet med att bekämpa hatbrott. Regeringen har hela tiden varit tydlig med att Polismyndighetens satsning kommer att följas upp i syfte att säkerställa att åtgärderna får avsedd effekt. I regleringsbrevet för 2016 åläggs därför Polismyndigheten att redovisa vilka åtgärder som har vidtagits som ett resultat av uppdraget att utveckla arbetet för att bekämpa hatbrott.

Som tidigare aviserats kommer regeringen under våren att ta fram en nationell plan mot rasism och liknande former av fientlighet. I denna kommer åtgärder mot hatbrott att ingå. Genom planen tas ett samlat grepp om dessa frågor, och grunden läggs för ett långsiktigt och resultatinriktat arbete.

Herr talman! Tack, justitie- och migrationsminister Morgan Johansson, för svaret!

I december förra året lämnade jag in en skriftlig fråga till migrationsministern om kristnas utsatthet på asylboenden - om trakasserier, hot och våld som drabbar dem. I sitt svar på frågan nämnde ministern inte ens specifikt de kristnas utsatthet.

Varje vecka får jag mejl och telefonsamtal om vad som händer ute på våra asylboenden gentemot kristna personer. Det är skrämmande. Kyrkor och enskilda försöker hjälpa personer så gott de kan. Ibland får de helt enkelt evakuera personer och hjälpa dem med andra boenden. Jag har själv träffat flera asylsökande som beskriver situationen ute på asylboenden, vilket jag tar upp som exempel i min interpellation till ministern.

Det handlar om allvarliga saker som knivskärningar och konkreta hot. Det kan handla om muslimer som konverterat till kristendomen men som av andra på boendet hotas ifall de inte deltar i fredagsbönen och så vidare. Det kan vara någon som delar rum med andra och vill ha sin bibel framme. Det utlöser konflikter. En annan kan inte, som jag har här, ha ett kors på sig utan att trakasseras. Det är inte endast hot utan ibland också reella attacker med knivar.

Ja, de får polisanmäla. Men vad händer sedan? De får åka tillbaka till hemmet och sätta sig i ett rum tillsammans med dem som har attackerat dem. Är det acceptabelt? Hur skulle ministern själv ha känt det i en sådan situation?

Vi ser att olika kristna grupper och kyrkor får hjälpa de utsatta. De försöker hitta andra boenden. Ibland går det med andra asylboenden, och ibland får de ordna skyddade lägenheter.

Är det rimligt att det inte är den som utövar våldet som får ta konsekvensen av sitt handlande utan att det är den utsatte som får flytta på sig? Det är som i skolans värld, där den mobbade få flytta på sig men inte den som mobbar. Det är inte rimligt.

Jag vill betona att alla oavsett religion ska känna sig trygga. Det handlar inte om att ta ställning för eller emot någon religion utan om att Sverige har präglats av och även i framtiden ska präglas av religionsfrihet och att hatbrott av alla slag ska motverkas av samhället. Man ska inte heller på grund av kön eller sexuell läggning utsättas för hot av olika slag. Det måste finnas skydd för dem som hotas.

Då jag tyckte att ministern i sitt svar på min fråga i december inte verkade ta detta på allvar skrev jag den interpellation som jag nu fått svar på. Jag är fortsatt förundrad över att ministern inte heller denna gång vågar nämna kristnas utsatthet. Vad är det som är så farligt? Varför negligeras det som sker mot kristna ute på asylboenden från ministern och regeringen?

Migrationsverkets presstjänst har uttalat att om man är utsatt för brott ska det göras en polisanmälan så att polisen kan vidta de åtgärder som behövs och lagföra en eventuell gärningsman.

Vad anser ministern ska hända med den som hotar eller utövar våld på ett asylboende? Ska det bli någon konsekvens direkt? Eller råder det straffrihet om man utövar hot och våld på asylboenden?

Dessa frågor vill jag och många med mig ha svar på. Det är människor som har deltagit i diskussionen, följt frågan och som förundrat mejlar mig varje dag och frågar: Varför görs inget konkret för denna grupp? Varför negligeras de specifika hoten mot kristna ute på asylboenden?

Herr talman! En självklar utgångspunkt för oss är att alla ska känna sig trygga på sina asylboenden. Det har man rätt till, och det är särskilt viktigt när man just har kommit till Sverige efter en lång och kanske farofylld flykt. Vi har en självklar förpliktelse att se till att man kan känna sig trygg i vår försorg. Sverige ska kunna erbjuda den tryggheten.

Därför är det viktigt, precis som jag säger i interpellationssvaret, att boendena har tydliga förhållningsregler så att polis kopplas in om det uppstår bråk, våld eller trakasserier och att en polisanmälan omedelbart görs.

Jag är väl medveten om att kristna kan vara särskilt utsatta i dessa sammanhang. Också jag får vittnesmål om detta genom mejl och andra kontakter.

Jag är inte ett dugg rädd att ta upp denna fråga, och det är oerhört viktigt att vi är tydliga med att asylboenden ska vara en fristad för människor som har flytt undan krig och förföljelse. Dessa människor har rätt till det.

Om detta försiggår polisanmäls det, och huvudregeln måste vara att det är den som trakasserar som får flytta, inte den som blir trakasserad.

Men som alla vet har vi just nu en mycket ansträngd situation i våra asylboenden. Därför måste vi jobba inte bara med tydliga budskap och riktlinjer utan med förebyggande insatser. En av dessa förebyggande insatser är att anskaffa fler boenden så att vi kan minska trångboddheten och få större möjlighet att åstadkomma den typ av förflyttningar som kan behöva göras.

I mitt interpellationssvar nämner jag att vi har fördubblat antalet väktare och ordningsvakter för att kunna komma till rätta med detta, och jag tror att det är viktigt.

Det som gäller är tydliga förhållningsregler, polisanmälan, tydliga riktlinjer och att polisen ser strängt på detta. Jag nämner också att vi måste förstärka polisens arbete mot hatbrott. Det förebyggande är också viktigt, det vill säga att anskaffa fler boenden. Under våren behöver vi kanske uppemot 20 000 fler boenden för att kunna gå tillbaka till en mer normal situation, bland annat när det gäller yta och hur många som ska bo i varje boende.

När det gäller det förebyggande måste vi också se till att det finns meningsfull sysselsättning och utbildning. Här bedriver studieförbunden en fantastisk verksamhet. Förra året satte vi av pengar riktade till studieförbunden. Under hösten och fram till årsskiftet hade de påbörjat utbildning för 50 000 asylsökande. Det handlar inte bara om svenska utan om samhällskunskap och information om vilka lagar och regler som gäller i Sverige och vilket förhållningssätt vi förväntas ha gentemot varandra.

Vi måste också jobba vidare med att korta handläggningstiderna, för det är ju en viktig del av frustrationsbilden.

Vi måste se de problem som finns, inte negligera dem utan tvärtom ta dem på stort allvar. Men samtidigt finns det en tendens utanför detta hus att vilja blåsa upp problemen och ge dem överdrivna proportioner. När det gäller polisens utryckningsverksamhet är det ungefär 1 procent som kan knytas till migrationsboenden.

Herr talman! Jag har jobbat en del med jämställdhet, utsatta kvinnor, hedersvåld och människor som är särskilt utsatta i en kontext.

Här talar vi om människor som har flytt, till exempel från Irak där det tidigare var 1,3 miljoner kristna. I dag har 250 000 fått söka skydd uppe i irakiska Kurdistan, och de känner ingen trygghet.

När de sedan kommer till Sverige tror de att de har kommit till ett land där religionsfrihet och trygghet råder, men på asylboendet utsätts de för kraftfulla hot och våld.

Jag har dock inte hört vare sig ministern eller Migrationsverkets generaldirektör säga att detta är oacceptabelt och att det behövs en markering i samhället. Jag skulle vilja höra detta också i medierna.

I sitt svar säger ministern i sin förklaring till våldet på asylboenden att det är många som har sökt asyl, att det är förtätade boenden och att man får färre kvadratmeter att röra sig på. Det är möjligtvis en förklaring men inget försvar för det som händer.

Jag förstod när jag hörde Migrationsverkets generaldirektör i SVT:s Agenda i söndags att han tycker att detta får man ta när man har så många människor samlade på ett och samma ställe. Det är ett skrämmande synsätt att negligera de människor som är utsatta.

I tidningen Dagen i tisdags uttalade inrikesminister Anders Ygeman att kristofobiska brott på asylboenden inte är hans "förstahandsoro". Hur ska man uttyda det?

Det vi nu ser är en regering som inte annat än negligerar och förminskar det problem som dessa utsatta kristna råkar ut för på asylboenden. Det finns varken vilja eller handlingskraft att agera, och det görs inga offentliga uttalanden från regeringen om att sätta stopp för detta.

I Svenska Dagbladet kunde man häromdagen läsa att det i Sverige finns fyra privata hbtq-certifierade asylboenden. Det är bra, för denna grupp är också utsatt för hatbrott och andra brott. En representant för Migrationsverket uttalar sig i tidningen och säger att man för en dialog med RFSL om särskilda boenden för denna särskilt utsatta grupp.

Men varför ska de utsatta kristna inte få egna boenden?

Jag vill inte att det ska vara så här. Jag önskar att det fungerade på asylboenden. Jag vill inte att vi ska dela upp i olika grupper. Men om de inte kan skyddas är det enda sättet att lösa situationen.

Många med mig undrar varför det inte finns boenden för alla som söker skydd och som inte kan skyddas.

Polisen uppger i medierna att 5 000 incidenter är kopplade till flyktingboenden under den senaste tiden, varav 600 gäller misshandel.

Migrationsverkets generaldirektör säger att det här är ganska normalt i en vanlig svensk befolkning med det antal som har kommit. Ja, så kan man ju resonera, men jag tycker att det är en märklig jämförelse. Det här är människor som har kommit för att söka skydd, och samtidigt ägnar sig några av dem åt att utöva handlingar på andra i sin närhet som inte kan känna sig skyddade i Sverige. Det är ju en helt ohållbar situation.

Min fråga till ministern är: Är det en normal företeelse att den här typen av brott sker ute på våra boenden och att hot och våld får man räkna med, som generaldirektören för Migrationsverket säger?