Arbetsplenum - 2016-01-20

Herr talman! Riksrevisionens övergripande slutsats i granskningsrapporten Aktivitetsersättning - en ersättning utan aktivitet? är allvarlig och alarmerande. Rapportens slutsats är att syftet med aktivitetsersättningen inte uppnås och att ersättningen inte lever upp till riksdagens och regeringens mål om ett aktivt förhållningssätt för unga med nedsatt arbetsförmåga.

Därför är det anmärkningsvärt att utskottet föreslår att riksdagen bara ska lägga skrivelsen till handlingarna, men Moderaterna och Centerpartiet har en gemensam reservation som jag yrkar bifall till och som jag kommer att återkomma till i mitt anförande.

Förmånen aktivitetsersättning ersatte systemet med förtidspension för unga då det nya pensionssystemet infördes 2003. Nu skulle aktiviteter skräddarsys för de unga och göra det svårare att bli pensionerad i förtid. Men enligt forskare och politiker har det inte blivit någon större skillnad. Förmånen är begränsad till högst tre år, då den ska omprövas av Försäkringskassan, som också ska utarbeta en insatsplan för den enskilde.

Försäkringskassan har även ett samordningsansvar, vilket innebär att myndigheten ska identifiera behovet av samordning av insatser mellan olika aktörer.

Många i gruppen unga med funktionsnedsättning som får aktivitetsersättning deltar inte i insatser som syftar till att öka chanserna att få arbete eller börja studera. Riksrevisionens granskning visar att Försäkringskassan inte gör tillräckligt för att sätta in insatser och följa upp dem.

Jag har en vän - en ung person med funktionsnedsättning - som hade suttit och tagit sönder kopparkablar under ett antal år. Han sa en dag till sin handläggare på Försäkringskassan att han inte kunde tänka sig att sitta resten av livet och bara ta sönder saker. Han ville skapa något som var meningsfullt. Tack vare en engagerad rektor fick han möjlighet att bli rastvakt. Där kunde han också berätta om sin funktionsnedsättning för barnen på rasten. Det blev bra, men det var tack vare att han själv tog tag i frågan och träffade rätt personer.

Herr talman! Granskningen visar att många unga med aktivitetsersättning saknar insatser helt och hållet. Ungefär sex av tio går vidare till sjukersättning vid 30 års ålder. Unga med aktivitetsersättning riskerar att hamna utanför arbetsmarknaden och att få låga inkomster hela livet, och därmed låg ålderspension.

Många i gruppen klarar inte av att studera på heltid, men om de studerar på deltid försvinner rätten till hela ersättningen. Det är uppenbart att detta skapar inlåsningseffekter. Den som har aktivitetsersättning tjänar inte heller på att söka arbete eftersom nettoinkomsten, om man även har bostadstillägg, kan minska med en fjärdedel om han eller hon skriver in sig vid Arbetsförmedlingen.

Riksrevisionen anser att det är viktigt att staten effektiviserar systemet med aktivitetsersättning så att fler unga får chansen att gå vidare till jobb eller utbildning. Det är allvarligt att så många unga riskerar att hamna utanför arbetsmarknaden. Det innebär stora kostnader på lång sikt både för den enskilde och samhället.

Regeringen bör bli mer aktiv i sin styrning och se över de ansvariga aktörernas uppdrag när det gäller samordning av insatserna. Regeringen bör också se över möjligheten att öka de ekonomiska incitamenten att gå vidare till arbete och studier. Försäkringskassan bör förbättra uppföljningen av insatser till gruppen och förtydliga informationen om vad det innebär för ekonomin om man börjar arbeta eller studera.

Herr talman! Sveriges Radio uppmärksammade problemet i maj 2014. Många av dem som får ersättning har funktionsnedsättning och riskerar därmed att fastna med låg inkomst livet ut.

Sara Hultqvist är doktorand på Linnéuniversitetet och har skrivit sin avhandling om unga som får aktivitetsersättning. Problemet enligt henne är att de flesta är hänvisade till att leva på minimiersättningar från Försäkringskassan och att konsekvensen blir att man tillhör en sorts unga fattigpensionärer. Hon menar att det är ett slags andra klassens pensionärer.

Enligt doktoranden består en stor del av ökningen av personer med psykiska funktionsnedsättningar. Många kommer också in genom särskolan, där eleverna per automatik har rätt till aktivitetsersättning. Och har man en funktionsnedsättning är man inte först i jobbkön heller, konstaterar hon.

Som många andra delar av trygghetssystemet grundas nivån på aktivitetsersättningen på hur mycket pengar man tjänat innan. Miniminivåerna ligger på mellan 7 700 och 8 700 kronor i månaden före skatt, beroende på hur gammal man är. Eftersom få har lyckats ta sig ut på arbetsmarknaden lever de flesta på dessa minimibelopp.

De allra flesta som beviljas aktivitetsersättning försörjer sig aldrig någonsin fullt ut på lönearbete. Har man då redan i 20-årsåldern hamnat på efterkälken rent ekonomiskt är risken stor att man livet igenom kommer att befinna sig i den här relativa fattigdomen.

Det är bra att det finns ett skyddsnät; förtidspensionssystem för unga människor måste finnas. Men det är kontraproduktivt om det används mer än det behövs. Vi får dock inte glömma att det finns människor som verkligen behöver förtidspension och som alltid kommer att behöva det. Och deras ersättning får inte äventyras. Många vittnar om den oro som de och deras anhöriga känner varje gång ersättningen ska prövas.

Finsam och samordningsförbunden skulle kunna arbeta ännu mer aktivt för gruppen. Man skulle även kunna titta på den särskilda studiekurs som finns på folkhögskolorna för att få in fler från den gruppen.

Det finns bra exempel i Sverige. Jag vill nämna Duveholms gymnasiesärskola i Katrineholm. De har precis gått med i ett Erasmusprojekt för just denna grupp av unga människor. "Partnerskapet ska undersöka och försöka hitta bra pedagogiska modeller som hjälper och underlättar elevernas utveckling från grundläggande utbildning . Parterna vill göra en ingående undersökning med tanke på att endast 6% av unga med utvecklingsstörning har anställning . långt färre än genomsnittet för normalstörda unga.", skriver de.

Alla har rätt att få sin arbetsförmåga prövad. Det är en uppfattning som Socialdemokraterna uppenbarligen inte delar, eftersom man inte stöder den översyn som vi vill se i den här frågan. Vi har nyligen sett det när det gäller sjukförsäkringen, där en stor grupp som har arbetsförmåga nu inte kommer att prövas mot arbetsmarknaden.

Att kunna arbeta efter sin förmåga är för oss moderater en grundpelare. Egen inkomst, självförtroende, gemenskap och känsla av sammanhang är synnerligen viktigt, inte minst för gruppen funktionsnedsatta. Tvärtom visar forskning att utanförskap kan leda till psykisk ohälsa, missbruksproblematik etcetera.

Herr talman! Vi moderater har därför i en gemensam reservation tillsammans med Centern föreslagit att personer med sjuk- eller aktivitetsersättning ska få bättre förutsättningar att bryta sitt utanförskap. I dagens system finns inlåsningseffekter som bland annat visar sig då en person med aktivitetsersättning påbörjar studier på deltid eller börjar söka arbete. För att förändra situationen bör en översyn göras av trygghetssystemen för att stärka de ekonomiska incitamenten för att gå vidare från aktivitetsersättning till studier eller arbete.

Regeringspartierna anser inte att det är väsentligt. Det ska bli mycket intressant att få ta del av deras argument i debatten.

(Applåder)

Herr talman! Det ärende som vi nu diskuterar är, som vi hörde nyss från moderaten Lotta Finstorp, ett mycket viktigt ärende. Det är viktigare än vad vi kanske ser vid en första anblick. Det handlar faktiskt om att man betraktas som sjuk när man har en funktionsnedsättning eller ett handikapp. Det handlar om hur vi inlemmas i socialförsäkringssystemet och betraktas som sjuka redan när vi är barn och ungdomar. Det är helt fel. Vi måste på alla möjliga sätt hjälpa våra barn och ungdomar till en självklar rättighet till utbildning och att få verktyg att komma in på arbetsmarknaden och inte från unga år bli stämplade att vara sjuk och utanför.

Vi i Centerpartiet menar att regeringen måste göra mer än det man nu säger sig göra. Man skrapar på ytan för att förändra. Centerpartiet och Moderaterna har förslag, men man avstyrker dem.

Riksrevisionens rapport, som Lotta Finstorp tydligt redogjorde för, visar vilka fel och brister det finns på många olika sätt när det gäller att förhindra och undvika en inlåsningseffekt för barn och ungdomar i aktivitetsersättningen.

Regeringen säger att man vill titta på beslutslängden för aktivitetsersättningen och övergången till studier och arbete. Det är bra. Man säger också att man har tillsatt en nationell samordnare för ungdomar som varken arbetar eller studerar, för att hjälpa dem in på arbetsmarknaden. Det är jättebra. Men det handlar inte om dessa ungdomar som har en funktionsnedsättning, som har ett handikapp av något slag, utan det handlar om andra ungdomar.

Samordningsförbunden har fått mer pengar, säger regeringen också. Det är också bra, men det gäller inte heller de här ungdomarna. Det gäller inte att man blir stämplad från början utan det gäller när man har kommit en bit på väg.

Varför får man då aktivitetsersättning? En sak som naturligtvis vore viktig är att titta på vad kommunerna gör för att barn ska få stöd och hjälp i skolan, utan att man måste gå i särskola till exempel. Är det något som regeringen skulle vara intresserad av att titta på, hur skolsystemet fungerar från början för barn som har någon form av behov av hjälp och stöd?

Det är en större utredning, något mer, som vi föreslår i vår motion från Centerpartiet och Moderaterna. Man måste göra en total översyn av hur vi betraktar våra ungdomar och vilken chans till utbildning och möjligheter till ett arbetsliv vi ger våra ungdomar som har en funktionsnedsättning.

Något man kan peka på som är ganska enkelt och viktigt är att först och främst ser till att de kan läsa på heltid. Men det kan betraktas som deltid därför att man har en funktionsnedsättning som gör att man inte tar in information lika snabbt och lätt som om man inte skulle ha den funktionsnedsättning. Då förlorar man sin aktivitetsersättning, det man har haft om man börjar studera. När man läser för långsamt, om jag uttrycker mig så, innebär det att man inte får ihop tillräckligt många poäng för att kunna få studiemedel, och då blir man också åsidosatt och får inte möjlighet att studera om man har en funktionsnedsättning.

Det måste vara lättare att pröva att studera och att jobba, om man har haft och har aktivitetsersättning. Det behövs också fler eftergymnasiala utbildningar för personer med intellektuella funktionsnedsättningar. På högskolan i Gävle hade man det, men den utbildningen har lagts ned. Att studera på folkhögskola är möjligt om hemkommunen är villig att betala utbildningen, men det gör inte alla kommuner. Det är också något som är viktigt att titta på.

Som sagt finns det mycket man kan göra för att tillgodose det som Riksrevisionen så tydligt visar på när det gäller problemen för ungdomar med aktivitetsersättning att komma ut i arbetslivet. Men de förslagen avstyrker som sagt regeringen, och det menar vi från Centerpartiet inte är acceptabelt.

Därför yrkar jag bifall till den reservation som vi från Centerpartiet och Moderaterna har.

(Applåder)

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag.

Frågan om aktivitetsersättningen och hur den fungerar eller inte fungerar har varit aktuell i väldigt många år. En del utredningsuppdrag och smärre förändringar har gjorts genom åren.

Förra året gjorde Riksrevisionen en genomlysning och har lämnat en bra och tydlig rapport. Den belyser flera delar som inte har fungerat och har även lämnat förslag på vad som behöver åtgärdas.

Aktivitetsersättning är en ersättning utan aktivitet. Varför har det blivit så? Tanken när aktivitetsersättningen infördes 2003 var ju den allra bästa. Unga skulle få en ekonomisk försörjning när de på grund av sjukdom eller funktionshinder och arbetsoförmåga inte hade ett arbete. De skulle också få aktiviteter som gjorde att de kom närmare arbetsförmåga och in på arbetsmarknaden, om det var möjligt.

Som det står i rapporten: Syftet var att aldrig ge upp hoppet om att en individ någon gång ska utföra någon form av arbete eller rehabilitering. Men vad har hänt? Var det hoppet som övergavs, eller vad beror det på?

Just aktivitetsdelen hos myndigheterna har inte varit så aktiv som vi nog hoppades på. Uppdraget har funnits hos Försäkringskassan men även hos Arbetsförmedlingen.

Även samhället i stort har inte levt upp till förväntningarna när det gäller synen på människor med funktionsnedsättningar. Det är sorgligt, för vem vet hur många fler som i dag hade varit ute på arbetsmarknaden om det hade fungerat som vi tänkte från början.

Riksrevisionen anser att det saknas ekonomiska incitament för att lämna ersättningen och gå till arbete. Ja, så är det kanske för några. Men i det stora hela tror jag att de flesta vill bli självständiga när det gäller deras försörjning och deras liv. Jag tror att det största hindret är att berörda personer inte har fått det stöd som de har behövt för att få en tro på sig själva, växa in i en förmåga och en arbetsförmåga och sedan verkligen få en anställning. Det är inte den enskildes förskyllan utan beror på att regelverk, stödåtgärder och annat inte har fungerat som det var tänkt. Olika personer behöver olika stöd och åtgärder, och vi måste se till att var och en får just precis vad den behöver.

Herr talman! Jag ska inte gå in på vad som har varit brister och fel, för då får jag gå många år tillbaka. Jag ska i stället gå in på vad som ska göras för att unga människor med funktionshinder ska få reella möjligheter att komma in på arbetsmarknaden.

Inflödet av unga som har beviljats aktivitetsersättning har ökat för varje år. Vi har sett att den största delen beror på en psykisk ohälsa. Att förebygga sådan ohälsa är den största utmaning som vi har. Den bästa rehabiliteringen är nämligen den som aldrig behövs.

När man har lyssnat på föregående talare låter det som om ingenting görs om vi inte lyssnar på just deras förslag. Men vår regering gör saker, och vi har tagit tag i detta. Det pågår nu från regeringens sida flera olika insatser och utredningar från flera olika departement och områden, alla med målet att förbättra möjligheterna för personer, i synnerhet unga, att etablera sig i arbets- och samhällslivet.

En stor del handlar om att förebygga, det vill säga att se till att unga har en bättre hälsa från början, att de ges möjligheter och att de inte ska behöva aktivitetsersättning.

Stora satsningar görs inom området psykisk ohälsa. För unga som varken arbetar eller studerar har det tillsatts en nationell samordnare. I samordnarens uppdrag ingår att främja och förbättra samverkan mellan myndigheter, kommuner, landsting och organisationer på nationell, regional och lokal nivå när det gäller insatser för unga.

Vi får inte glömma bort att unga är unga oavsett om de har funktionshinder eller inte. Här kan det finnas ett antal unga som kanske vore berättigade till dagens aktivitetsersättning om vi hade hittat dem.

En nationell strategi har presenterats när det gäller åtgärder som har vidtagits eller ska vidtas för unga. Det pågår en översyn av regelverket för aktivitetsersättning. Regeringen kommer att verka för en fortsatt utveckling när det gäller samordning, insatser och stöd till personer med aktivitetsersättning. För att vända trenden med ett stort antal personer med aktivitetsersättning måste både Försäkringskassan och övriga aktörer ta sitt fulla ansvar.

Samordningsförbunden fyller en viktig funktion när det gäller stöd till unga med aktivitetsersättning. I budgeten har vi tillfört 59 miljoner till samordningsförbunden för att de ska bli fler och för att de ska jobba med de unga. 300 miljoner har tillförts för att fler ska få anställning inom Samhall. Kopplat till lönestöd finns satsningar på särskilt introduktions- och uppföljningsstöd. Lönestöden har tillförts en massa pengar för att de ska kunna bli fler. Det är bara några exempel.

Herr talman! Sammanfattningsvis handlar det om att stävja ohälsa, att skapa reella möjligheter för unga att få behålla en förmåga, en förmåga som förhoppningsvis kan leda till en anställning. Mycket är på gång.

Jag ser fram emot en översyn, framtida förslag och de ändringar som vi kan diskutera och förhoppningsvis också ha en enighet om framöver.

(Applåder)

Herr talman! Den fråga som vi diskuterar är mycket viktig för många unga mellan 19 och 30 år som i dag lever på aktivitetsersättning och som inte får det stöd som de behöver. Målet måste nämligen alltid vara att kunna komma ut på arbetsmarknaden och kunna arbeta till 100 procent av sin förmåga. Det kan handla om att man kan arbeta två timmar om dagen utifrån sin förmåga, men man finns med i ett sammanhang som är meningsfullt.

Jag bär alltid med mig det som min gode vän har berättat om hur det är när man är funktionsnedsatt och måste sitta och göra, som han säger, helt meningslösa uppgifter. Det enda han vill är att komma ut, men får egentligen inte gehör för det från Försäkringskassan. Och han är ju inte ensam. Detta händer överallt i Sverige.

Därför reagerade jag när Kerstin Nilsson sa att systemet kan ge inlåsning för några. Jag skulle vilja säga att det gäller de allra flesta. De som klarar att komma ut har ofta ett mycket gott stöd hemifrån från föräldrar som har kämpat för sitt barns sak ända sedan barnet föddes. Detta måste samhället verkligen ta tag i.

Alliansregeringen tillsatte Funkautredningen 2011 som hade en mängd olika förslag som vi också genomförde. Det finns ett antal bra saker i Funkautredningen som har bärighet på denna grupp. Hur ser regeringen på att gå vidare med Funkautredningen? Jag undrar också när de utredningar som Regeringskansliet gör och som Kerstin Nilsson talar om ska vara klara.

Herr talman! Det finns egentligen inte någon oenighet. Jag vet att alla partier brinner för att dessa personer ska få allt stöd de behöver för att komma ut på arbetsmarknaden och få en egen försörjning.

Jag vet också att det finns kommunala regelverk som är helt tokiga. När en person med aktivitetsersättning får en anställning på två timmar en dag i veckan kan denna person missa hela sin dagliga verksamhet, och det är kanske den som är grunden och styrkan för att denna person ska kunna jobba dessa timmar.

Det är alltså mycket som är på gång, och jag kan inte säga när de olika utredningarna är klara. Lotta Finstorp vet sedan de år då hennes parti satt i regeringen att utredningar kan ge nya utredningar och att det kan ta tid. Där har jag alltså inget svar.

Jag följde Funkautredningen ganska noga när jag satt i arbetsmarknadsutskottet. Jag håller med om att det fanns många bra delar i den. Allting handlar inte om pengar, utan ibland handlar det om regelförenklingar som underlättar.

Vi kan ha tillfört en massa pengar när det gäller lönestöd, men det måste ändå finnas arbetsgivare som är villiga att anställa. Där tror jag att vi har ett stort påverkansarbete att göra.

Jag hoppas att det kommer fler åtgärder med anledning av det som fanns i Funkautredningen och som jag vet ligger på Arbetsmarknadsdepartementets bord i dag. Men jag kan tyvärr inte säga när och hur.

Herr talman! Jag har stått i denna kammare och interpellerat just i denna fråga med socialförsäkringsministern när Riksrevisionens rapport kom. Vi var, precis som Kerstin Nilsson uttrycker det, mycket överens om att det inte kan vara på detta sätt. Denna grupp unga måste få incitament som gör att de kan få sin arbetsförmåga bedömd och få bättre förutsättningar för studier eller arbete.

Därför är jag förvånad över att ni inte vill göra en stor översyn genom att i dag bifalla den reservation som vi har tillsammans med Centerpartiet. Nog om detta.

Vi ser att detta är ett stort problem för de individer som finns i denna personkrets. Något som är mycket viktigt är att var och en har en individuell plan som görs hos Försäkringskassan och som omprövas. Jag tycker att vi i detta land lider av att om någon har blivit sjuk eller funktionshindrad är detta någon sorts permanent tillstånd, vilket det inte alls behöver vara. Man kan ju faktiskt träna upp vissa förmågor som gör att man inte har samma behov och kanske har en bättre förmåga än man hade året innan.

När det gäller de individuella planerna skulle jag vilja att Kerstin Nilsson säger något om hur hon ser på dem. Jag hör att människor är besvikna över att det går slentrian i det här. Man träffar sin handläggare men får inte riktigt sin förmåga bedömd. Här handlar det också om unga personer som har viljan att studera och kanske komma ut på arbetsmarknaden men som inte får sin sak riktigt prövad utifrån de styrkor som de faktiskt har då de har genomgått en positiv förändring. Det kan vara åt andra hållet också, att man blir sämre.

Herr talman! Det finns egentligen inte så mycket som vi är oense om. När det gäller de här ungdomarna tycker jag såklart att alla klutar ska sättas till för att de verkligen ska få en självständighet och en förmåga till en egen försörjning.

När det gäller de individuella planerna kan jag bara hålla med om att det är helt förkastligt att de här unga personerna inte fått en rejäl plan, att de inte haft ordentlig kontakt med handläggare och inte fått de åtgärder som de behöver. Vem vet hur många av dem som i dag hade varit ute i arbetslivet om det hade fungerat hela vägen? Det är Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, arbetsgivare och kommuner, alltså samhället i stort, som måste ta tag i detta.

Vi vill hålla alla dörrar öppna. Det är därför som vi tittar på alla möjliga olika departementsområden, för lagstiftningarna går i varandra, och därför måste vi göra en översyn. Men vi har samma mål, Lotta. De här personerna ska ut i ett arbete och få det stöd de behöver, men det kommer att ta tid, för vi har mycket att förändra.

Utredningsmässigt hoppas jag att vi kan komma framåt snabbt.

Herr talman! Vi hör här från Kerstin Nilsson att hon inte tycker att vi är så oense i frågan. Nej, oense kanske vi inte är, men vi från Moderaterna och Centerpartiet vill göra mer. Vi ser att det här är ytterst angeläget.

Våra trygghetssystem har en inlåsningseffekt. Då undrar jag: Vill man inte från Socialdemokraterna och regeringen göra en större översyn av hur man kan förändra trygghetssystemen så att det inte leder till inlåsning?

Dessutom innebär regeringens förslag att ni bland annat ska titta på ungdomar som varken studerar eller har något arbete, alltså ungdomar som inte har någon inkomst. De ungdomar vi pratar om nu har ju en inkomst. De har en aktivitetsersättning, och det är inte en verklighet som vi kan bortse från. Det är alltså två helt olika grupper av ungdomar ni tittar på.

För min del anser jag att alla människor har ett lika värde, oavsett om de har ett handikapp eller inte. Men vi måste göra mer för ungdomar med handikapp. Det är ju de ungdomarna som det gäller nu. Vad vill ni specifikt göra för dem? Jag hör inte något om det från Kerstin Nilsson.

Herr talman! Ja, vi överens om målet. Du säger att ni vill göra mer, Solveig, men då har du inte lyssnat på vad jag sa. Vi gör en översyn på flera olika områden - utbildning, sjukvård och arbetsmarknad. Det är saker som sammanlänkas. På vårt eget område socialförsäkringar har jag talat om att det pågår en översyn och finns en vilja.

När det gäller den här gruppen unga som du nämner som varken har arbete eller studerar och att det skulle vara en annan grupp än de som har funktionshinder tror jag att det nog säkert finns många olika slags ungdomar. Jag tror också att det i den gruppen finns ungdomar som kanske skulle vara berättigade till aktivitetsersättning om det prövades.

Vi får inte glömma att vi inte alltid bara behöver ha olika spår. Ungdomarna kan också gå samma spår, men om man gör olika saker på individuell nivå för ungdomarna utifrån vad var och en behöver, diagnosticerat funktionshinder eller inte, tror jag att vi kommer långt.

Men som sagt, vi gör mycket på området. Vi gör kanske inte just det just nu som ni önskar, men jag tror att vi har skäl att återkomma när utredningarna är klara. Då har ni också möjlighet att yttra er. Jag tror att vi är på rätt väg.

Herr talman! Jag tycker att det är bra att Kerstin Nilsson tror på det här, för man ska ju verkligen tro på det man gör.

Vi får möjlighet att komma tillbaka och yttra oss när era utredningar är klara. Vad gör ni till exempel inom arbetsmarknadsområdet för ungdomar med aktivitetsersättning? Vad gör ni på skolområdet för ungdomar med aktivitetsersättning? Vad gör ni för att undvika att ungdomar hamnar i aktivitetsersättning? Vad för andra åtgärder och förslag finns inom trygghetssystemet för att ge ungdomar med funktionsnedsättning stöd och hjälp utan aktivitetsersättning?

Jag kan rekommendera Kerstin Nilsson och alla andra en bok som är skriven av Anders Hansson. Den heter Pojkarna - En berättelse om två utvecklingsstörda bröder. Den familjen har två barn, och vilka problem man har haft med myndigheter och att man inte har fått någon större hjälp beskrivs väldigt väl, liksom oron för att barnen inte ska kunna få en försörjning när de blir stora.

Den boken är mycket bra, och den handlar precis om det här. Vad gör man för att ge stöd och hjälp och undvika att de här personerna ska behöva ha aktivitetsersättning? Vad gör man för att funktionsnedsatta personer, handikappade personer, ska betraktas som alla andra ungdomar på sin väg in i vuxenlivet och för att ge dem möjligheter att kunna försörja sig mer eller mindre själva?

Herr talman! Som jag har sagt innan gör vi både en översyn och tittar på det här från alla departement, för vi tycker att det här är jätteviktigt. De här ungdomarna ska vara i yrkeslivet många år när de väl kommer dit. Det ger dem en möjlighet till självständighet.

Det kommer säkert många olika förslag när vi har gjort en översyn. Just att regelverk som går i varandra inte ska bli hinder utan att det ska ges möjligheter är viktigt.

Jag måste bara avsluta med att fråga: Vad gjorde ni under de åtta år då ni satt vid makten?

Herr talman! Riksrevisionen har kommit med denna rapport som berör de unga personer som har aktivitetsersättning, det som ibland brukar kallas ett slags tidsbegränsad sjukpension. Som tidigare har sagts i debatten är Riksrevisionens övergripande slutsats att syftet med aktivitetsersättningen inte uppnås och att ersättningen inte lever upp till riksdagens och regeringens mål om ett aktivt förhållningssätt för unga med nedsatt arbetsförmåga.

Jag måste säga att jag inte är särskilt förvånad. Orsakerna till detta är i huvudsak tre.

Den första är att under en följd av år har det funnits en kronisk underbemanning hos den personal på Försäkringskassan som har arbetat med aktivitetsersättningen.

De handläggare som har svarat på Riksrevisionens enkät uppger att det är rimligt att ansvara för ungefär 65 ärenden samtidigt - och då utgår jag från att man menar ärenden där det krävs eller behövs en aktiv samordning - om man ska hinna följa upp, samordna och verka för att insatser kommer till stånd.

Samtidigt visar enkäten att handläggarna i dagsläget ansvarar för i genomsnitt 118 ärenden. Det bör även tilläggas att 91 procent av handläggarna angav i Riksrevisionens enkät att mer tid eller färre ärenden skulle öka förutsättningarna för att ge unga med aktivitetsersättning insats efter behov.

Riksrevisionen konstaterar att det inte bara är handläggarna vid Försäkringskassan som ifrågasätter den höga ärendemängden. Även analytiker på Försäkringskassan har uttryckt att dagens ärendemängd är för stor för att handläggarna ska kunna ge kvalificerat stöd till varje individ.

Vid tidpunkten för Riksrevisionens enkät till handläggare vid Försäkringskassan motsvarade resursglappet, det vill säga skillnaden mellan behov av antal handläggare och faktiskt antal handläggare, 60 årsarbetskrafter.

Då ska man vara medveten om att det har varit ännu värre tidigare. Det var bara för några år sedan som handläggarna satt med ända upp till 500 ärenden, varav minst en tredjedel var sådana som skulle samordnas aktivt.

Den andra orsaken är det som Riksrevisionen också påpekar, då man säger att det behov av insatser som i dagsläget finns för gruppen med aktivitetsersättning inte motsvaras av det utbud som tillgodoses vare sig genom kommunernas dagliga verksamhet, Arbetsförmedlingens arbetslivsinriktade rehabilitering eller de aktiviteter som Försäkringskassan beviljar särskild ersättning för.

Detta medför att vissa personer får fel insats eller att de inte får någon insats alls. Särskilt utsatt är sannolikt gruppen som inte har rätt till daglig verksamhet eller som står långt från arbetsmarknaden för att kunna ta del av Arbetsförmedlingens arbetslivsinriktade rehabilitering, vilket motsvarar ungefär hälften av alla med aktivitetsersättning.

Det finns alltså ingen kommunal, landstingskommunal eller statlig aktör som i tillräcklig utsträckning tillhandahåller de insatser som denna målgrupp behöver. Dessa aktörer erbjuder emellertid, i olika konstellationer, projekt och insatser inom ramen för Finsam, de finansiella samordningsförbunden. Men omfattningen av deras olika insatser räcker inte för att täcka behovet för målgruppen även beaktandes att Finsam nu får ett resurstillskott på 59 miljoner kronor per år.

Dessa två orsaker som jag har beskrivit har varit kända under lång tid, och jag kan bara dela Riksrevisionens bedömning då man skriver att regeringen har varit alltför passiv i sin styrning, trots uppenbara och sedan länge påtalade problem i nuvarande system med aktivitetsersättningen. Denna kritik faller i allt väsentligt på den tidigare alliansregeringen.

Jag vill tillägga att även tidigare ledningar för Försäkringskassan har varit för passiva och inte i tillräcklig omfattning flaggat för politikerna om behovet av resursförstärkning eller prioriterat ärendeslaget tillräckligt i det interna resursfördelningsarbetet.

Den tredje orsaken till att målgruppens behov inte tillgodoses är andra aktörers agerande eller arbetssätt.

Riksrevisionen säger att en översyn av aktivitetsersättningen bör omfatta både kommunerna och de statliga myndigheterna, och att även hälso- och sjukvårdens roll som aktör i systemet med aktivitetsersättningen bör ingå i översynen. Och här vill jag ta upp ett exempel som visar på problematiken.

Cirka 70 procent av dem som har aktivitetsersättning har det på grund av psykiska funktionshinder. En del av dessa funktionshinder behöver inte vara kroniska, till exempel depressioner och ätstörningar. Många av de ungdomar som har aktivitetsersättning har, eller bör ha, en kontakt med psykiatrin.

Problemet är bara att psykiatrin, inte minst för ungdomar, inte fungerar väl på många platser. Det är alldeles för långa ställtider för att få första kontakten, bli korrekt diagnostiserad och få en kontinuerlig behandling. Inte sällan bemannas psykiatrin av så kallade stafettläkare, och då blir det ingen kontinuitet i vårdkontakterna. Det innebär många gånger stora problem för samordningen av rehabiliteringsinsatserna, då inte minst Försäkringskassans handläggare har svårt att tillsammans med den som har aktivitetsersättning lägga upp en relevant plan för rehabilitering, som ska ske i samråd med vården.

Herr talman! Mot bakgrund av det sagda är jag glad över att nuvarande regering har tagit initiativ till en total översyn av aktivitetsersättningen - det som ni från Alliansen nu efterlyser. Denna kommer, som också har sagts här i debatten, att innefatta överväganden kring aktivitetsersättning vid förlängd skolgång och beslutsperioder som speglar individernas faktiska tillstånd.

Den här regeringen kommer också att tillföra 300 miljoner kronor under 2016 för att fler personer ska kunna få arbete inom Samhall och för att arbetslösheten i målgruppen ska minska. För att fler personer ska kunna få en anställning med lönestöd föreslår regeringen vidare en satsning på det särskilda introduktions- och uppföljningsstödet, Sius, vilken kommer att genomföras. Vidare gör regeringen en satsning för åren 2016-2019 inom området psykisk ohälsa. Varje år ska 280 miljoner kronor satsas i syfte att möta den ökande ohälsan bland barn och unga vuxna i åldern till och med 30 år.

När det gäller den utredning som nu pågår är jag förvissad om att fler förslag kommer att läggas som kommer att underlätta och vara bra både för målgruppen och för de handläggare hos de statliga myndigheter som arbetar med aktivitetsersättningen.

Herr talman! Härmed yrkar jag bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Herr talman! Det är intressant att lyssna på Rickard Persson. I sin inledning sa Rickard att arbetsbelastningen på Försäkringskassan är oerhört stor, så man har inte haft möjlighet att klara av sitt uppdrag. Då undrar jag: Vem är det som leder och fördelar arbetet på Försäkringskassan? Är det jag som riksdagsledamot?

I rapporten från Riksrevisionen står det att Försäkringskassan inte har fullgjort sitt samordningsuppdrag. Är det jag som riksdagsledamot som har medverkat till att Försäkringskassan inte har klarat av sitt samordningsuppdrag?

Vem är det som leder och fördelar arbetet på Försäkringskassan?

Herr talman! När det gäller Solveig Zanders fråga är det Försäkringskassans ledning som i huvudsak har ansvaret. Men om man inte har skött det uppdraget borde väl er regering som satt under åtta år ha gått in och tagit myndigheten i örat för att se till att man gjorde detta. Det är det ena.

Det andra är att den regering som satt i åtta år och hade ansvar för detta borde ha tillfört de resurser som Försäkringskassan äskade om för att kunna genomföra sitt samordningsuppdrag. Är det inte så, Solveig Zander?

Sedan har jag en fråga till er. Under er tid i regeringen tog ni fram, vilket jag tyckte var jättebra, en strategi för genomförande av funktionshinderspolitiken, och det fanns mycket bra i den.

Bland annat var det ett område som berörde att de statliga myndigheterna skulle föregå med gott exempel och anställa de här ungdomarna med funktionshinder med lönestöd. Men det blev pannkaka av det, för ni följde aldrig upp er egen strategi. De statliga myndigheterna har verkligen inte föregått med gott exempel. De har anställt 0,7 procent från denna målgrupp. Varför följde ni inte upp detta, Solveig Zander?

Herr talman! Det är tydligen väldigt intressant att skjuta tillbaka på alliansregeringen. Vi gjorde oerhört mycket på det här området. Det är Miljöpartiet och regeringen mycket väl medvetna om. Funkautredningen var ett resultat av att vi ville göra oerhört mycket mer. Vi kommer att återkomma till detta 2018, när vi tar tillbaka makten, för många av de sakerna förkastar ni redan nu.

Jag vill återkomma till att Rickard Persson i sammanhanget uttrycker sig som tjänsteman på Försäkringskassan. Det gör mig oerhört orolig. Man måste skilja på sin roll som ledande riksdagsledamot och arbete på Försäkringskassan.

Det är Försäkringskassans generaldirektör som ytterst har ansvar för sin personal och ska se till att man fullföljer de uppdrag man fått från regering och riksdag. Det har man uppenbarligen inte gjort. Och det är inte så att det har rått brist på pengar hos Försäkringskassan. Under de år då Alliansen hade makten i Sverige fick man - så gott som varje år, höll jag på att säga - stora tilldelningar av pengar för att man behövde mer och uttryckte vad det var man ville ha pengar till. Man fick tillskott på tillskott för att budgeten var i behov av det. Men uppenbarligen har man inte ändå fullgjort det uppdrag som man hade på det här området. Det är väl någonting som är viktigt att ta fasta på. Man har faktiskt fått pengar för att kunna utföra sitt uppdrag.

Herr talman! Jag instämmer i en del av det Solveig Zander säger. Man fick mer pengar. Men man fick inte tillräckligt med pengar för att genomföra uppdraget.

Jag delar också det Solveig Zander uttrycker angående Försäkringskassans ledning. Jag vet inte om Solveig Zander lade märke till att jag i mitt huvudanförande framförde viss kritik mot den tidigare ledningen för Försäkringskassan, som inte prioriterade det här ärendeslaget tillräckligt under en följd av år. När man inte gör det är det väl ändå politikens uppgift att gå in och styra upp det, men under ett flertal år gjorde ni inte det. Under alla de år då handläggarna satt med alldeles för många ärenden, ända upp till 500 ärenden per handläggare, styrde ni inte upp Försäkringskassans arbete med det här ärendeslaget, och det tycker jag är ganska sorgligt.

Riksrevisionens rapport om aktivitetsersättning

Solveig Zander! Du svarade inte på min fråga om den strategi för funktionshinderspolitiken som ni tog fram. De statliga myndigheterna skulle föregå med gott exempel. Här hade ni haft möjlighet att genom regleringsbrev och annat se till att de statliga myndigheterna skulle anställa den här målgruppen. Ni genomförde inte det heller. Det var väldigt mycket som ni inte genomförde under er mandatperiod inom funktionshinderspolitiken.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 10.)