Interpellationssvar - 2015-11-10

Herr talman! Lotta Finstorp har frågat mig vilka förändringar vi kan förvänta oss när det gäller tyngre och längre fordon. Lotta Finstorp har även frågat mig om jag avser att se till att det blir enklare att få tillstånd för längre ledbussar - detta mot bakgrund av att Sverige har högt uppställda miljömål och en ambition om att fler ska åka med kollektivtrafik.

Jag delar Lotta Finstorps inställning att en väl fungerande och tillgänglig kollektivtrafik är viktig. En resurseffektiv kollektivtrafik kan minska transportsektorns miljöpåverkan samtidigt som fler ges möjlighet att åka tillsammans.

I Malmö och Göteborg finns i dag linjetrafik med ledbussar som är längre än 18,75 meter. Transportstyrelsen har meddelat föreskrifter som tillåter att bussar får föras trots att de överstiger trafikförordningens maxlängd för att möjliggöra denna trafik.

Jag anser att det är angeläget att regelverket beaktar utvecklingen. Regeringen gav därför i juni i år Transportstyrelsen ett särskilt utredningsuppdrag. I uppdraget ingår att utreda och lämna förslag på författningsändringar för att längre ledbussar, samt bussar med tillkopplad släpvagn avsedd för personbefordran, ska kunna framföras utan att särskilda föreskrifter meddelas av Transportstyrelsen.

Vilka eventuella förändringar vi kan förvänta oss när det gäller dessa längre bussar är det för tidigt att uttala sig om innan utredningen har redovisats och analyserats. Transportstyrelsen ska redovisa uppdraget till Näringsdepartementet senast den 29 april 2016.

Herr talman! Tack, ministern, för svaret!

Jag tror att vi har en stor samsyn här, och jag hörde det också på svaret. För att klara klimatutmaningarna och de växande städerna måste fler åka kollektivt. Tåg, spårvagnar och bussar måste ges förutsättningar för att öka attraktionskraften och för att få fler att ställa bilen och i stället åka kollektivt. Då är det viktigt att ta reda på vad det är som förändrar resenärers beteende.

Flera utredningar visar att bland annat kvalitet, bekvämlighet, punktlighet och attraktiva tidtabeller är sådant som påverkar om man väljer att åka kollektivt i stället för att ta bilen. Det är positivt att regionerna har tittat på vad som framkommit i utredningar och fokuserar på att göra de här förändringarna för att få fler att åka kollektivt.

I debatten fokuseras ofta på spårbunden trafik. Jag har i den här kammaren deltagit i många debatter, framför allt under förra mandatperioden, där gummihjul ställts mot järnhjul på spår. Det blir en helt snedvriden debatt. Vi kommer aldrig att kunna bygga spår till varje by eller samhälle, utan vi måste ha bussarna, som tillsammans med spårbunden trafik kan transportera framför allt pendlare - arbetsmarknadsregionerna har blivit mycket större. I debatten låter det som att det är många fler som åker med spårbunden trafik än med busstrafik. Men 2013 åkte 52 procent med buss, 23 med tunnelbana, 13 med järnväg, 11 med spårväg och 1 procent med sjöfart.

Utvecklingen inom segmentet tunga fordon sker väldigt snabbt nu. Det händer till exempel väldigt mycket kring förarlösa fordon. Om någon för tio år sedan hade nämnt BRT, bus rapid transit, hade frågorna blivit många. Men nu har, som ministern också säger i svaret, till exempel Malmö och Göteborg utvecklat en väldigt bra trafik med superbussar, som man också kan kalla det.

Då är det också viktigt att vi har lagstiftning och förordningar som följer utvecklingen. Det har hänt väldigt mycket de senaste åren. Det är därför jag har ställt interpellationen. Man kan göra särlösningar lagstiftningsmässigt för de nya superbussarna, vilket har fått göras i Malmö och Göteborg. Men det är flera kommuner och regioner som står i begrepp att införa längre bussar. Då är det en väldigt lång väg att vandra avseende handläggningstider och så vidare. Det kan ta upp till ett år, rent av drygt ett år, har jag hört, för Transportstyrelsen att fatta beslut om tillstånd att framföra längre fordon.

Jag tror att superbussarna, de längre bussarna, har kommit för att stanna. De har en mycket större kapacitet och kan ta över 70 passagerare, om jag inte minns fel. Det finns raka och tydliga linjesträckningar och full prioritet på egna banor och körfält. Det gör också att man som resenär vet att man kommer fram vid den tid som man beräknat eller som tidtabellen anger.

Därför skulle jag vilja att ministern vidareutvecklar detta. En utredning har tillsatts, vilket är väldigt bra. Men sedan gäller det att leverera. Det brinner lite grann i knutarna, om jag får använda den liknelsen. Regioner och kommuner står och stampar och vill dra igång sina BRT-system, men det tar alldeles för lång tid att få fram besluten. Ledtiderna är för långa.

Jag skulle gärna vilja höra en utveckling av ministerns svar. När kan vi tänka oss att det här finns på plats?

Herr talman! Som jag sa i mitt svar ska Transportstyrelsen leverera utredningsresultatet i april nästa år. Innan dess kommer det inte att bli aktuellt med några förordningsförändringar.

Detta är trots allt ganska ny teknik som vi börjar se en utveckling av. De här bussarna ställer naturligtvis andra typer av krav. De busstyper som har prövats i Sverige har haft två leder. I andra länder kan de ha en led men fortfarande vara lika långa. När man gör regelförändringarna måste man tillse att trafiksäkerheten inte åsidosätts, beakta hur fordonen ska interagera med övrig trafik, se vilka krav som eventuellt behöver ställas på infrastruktur och så vidare. Det enklaste hade varit att bara banka klubban och säga: Det här tillåter vi! Men jag tror att det är viktigt att man gör ett ordentligt arbete där man säkerställer att man inte skapar problem när själva syftet är att lösa problem.

Som Lotta Finstorp säger är behovet av nya kollektivtrafiklösningar väldigt stort. Av miljöskäl och livskvalitetsskäl behöver vi minska privatbilismen i våra större städer och gå över till transportsätt med mindre miljöbelastning. På så sätt skapas också större utrymme för människor att röra sig i staden och ta del av staden på ett attraktivare sätt i stället för att behöva trängas med bilar hela tiden.

Därför har regeringen också tillskjutit medel till stadsmiljöavtalen. Tanken är att kommuner och regioner ska komma med idéer om hur man kan utveckla en kapacitetsstark, effektiv, miljövänlig och hållbar kollektivtrafiklösning, att staten går in som medfinansiär och att kommunerna och regionerna som motinsats till exempel bygger betydligt fler bostäder eller gör andra insatser som sammantaget bidrar till attraktivare stadsmiljöer.

Detta är också ett led i att främja nytänkande kring kollektivtrafik. Det finns naturligtvis väldigt bra lösningar redan i dag, men jag tror att framtidens stadsbildning och stadsbyggnad kommer att ställa nya krav. Våra förväntningar på kvalitet och bekvämlighet kommer också att föda behov av nya typer av kollektivtrafik. Långa bussar är naturligtvis ett sådant exempel, men jag tror att vi kommer att se fler framöver.

Jag tror att vi egentligen är helt överens om både behoven och målbilden. Det som saknas är att vi gör det på ett sätt som löser problemen och inte skapar nya.

Herr talman! Jag tycker att det är en viktig debatt och diskussion som vi för i kammaren. Även om vi har samsyn kring hur det här ska gå till kan målet se olika ut. Förra veckan hade jag en interpellationsdebatt angående beskattningen av el för elbussar, vilket också ligger i det här segmentet - hur vi ska få fler människor att åka kollektivt och hur vi ska klara utmaningen med ett hållbart samhälle. Då var det finansministern jag interpellerade. Kanske kommer framtidens bussar att drivas med el. I dag är det bara 0,5 procent av alla bussar som går på el. Men medan man får skatta för den elkonsumtion som driver elbussar framåt beskattas inte den spårbundna trafiken med spårvagnar och tåg på samma sätt alls.

Det vore intressant att höra hur infrastrukturministern ser på detta, även om det är en skattefråga. Jag har respekt för att det var finansministern som tog debatten mot mig, men det finns olika delar i detta. Bland annat gäller det just elbeskattningen av elbussar. Vi kommer inte att klara det hållbara samhället om vi inte har både och - både spårbunden trafik och trafik med gummihjul. Vi behöver bussar som går, både superbussar och korta bussar. Vi behöver även cyklar, och det måste finnas cykelbanor som går till bytespunkter där det är lätt att parkera sin cykel och där man vet att den står kvar när man kommer tillbaka.

Det är viktigt att inte se transportslagen som solitärer, ett i taget, utan som helhetslösningar. Vi kommer att behöva ha cykeln, bussen, spårvagnen och tåget för att kunna klara de stora utmaningarna. Jag kan känna en oro för att regeringen tittar på det som enstaka lösningar och missar den helhet som kan göra att det blir effektivare och att vi får ett hållbarare samhälle. Även om skatter är finansministerns fråga skulle jag önska att infrastrukturministern kunde säga någonting om hur regeringen ser på detta inför framtiden.

I detta anförande instämde Erik Ottoson (M).

Herr talman! Jag kan lugna Lotta Finstorp med att jag i alla möjliga sammanhang brukar framhålla vikten av att se intermodalt på alla typer av transporter. Det vi ska fokusera på är vilken funktion transporterna har för att samhället ska gå runt och fungera, vilka behov människor har av att röra sig till arbete, fritidssysselsättningar, skola och mycket annat, vilka behov industrin har av att förflytta varor, vilket behov vi har av att få in varor i våra butiker - naturligtvis inte bara i städerna utan även på landsbygden - och att försöka se hur vi så resurssnålt och effektivt som möjligt kan säkerställa att de behoven blir tillgodosedda. Jag tror att vi i betydligt större utsträckning kommer att behöva se på hur man kan få fungerande flöden. För den som är resenär och pendlar är det resan från dörr till dörr som är intressant. Det hjälper inte om transporten i mitten är aldrig så effektiv om ändpunktsanslutningarna inte fungerar.

Där tror jag att den ökade digitaliseringen och informationstekniken kommer att spela en otroligt stor roll. Man kommer att kunna planera sitt resande på ett helt annat sätt och koppla ihop cykel, gång och olika transportslag däremellan.

Det handlar om olika typer av prenumerationer på flera olika transportslag. Man kanske har ett abonnemang som innehåller viss andel kollektivtrafik, några taxiresor, hyrcykel och hyrbil i ett paket som man anpassar efter de behov man har.

Det pågår en ganska intensiv utveckling. Vi behöver kombinera stadsutvecklingsfrågor och planeringsfrågor med transportpolitik och den nya tekniken. Sammantaget pågår mycket spännande. Vi behöver på olika sätt främja den utvecklingen genom att ha en följsamhet i regelverk.

Vi ska självklart se till att vi i våra regler beaktar miljö, trafiksäkerhet och andra saker. Men vi ska samtidigt inte lägga hinder i vägen för en önskad utveckling. Det är skälet till att vi har gett Transportstyrelen i uppdrag att utreda de längre bussarna. Vi ser att det finns ett område där nya möjligheter öppnar sig och där nuvarande regelverk förhindrar en sådan utveckling.

Jag tror samtidigt att det är en fördel att vi nu har haft försöksverksamhet i både Göteborg och Malmö. Det kan man ha med som ett underlag i hur man utformar regelverket. Det är alltid lättare att man har något konkret att utgå ifrån där man ser hur det fungerar i praktiken och vilka eventuella problem man har stött på.

Det finns ingen önskan från regeringen att förhala eller att försvåra utvecklingen, utan tvärtom. Som jag sa tidigare är stadsmiljöavtalen och de pengar som regeringen har avsatt där ytterligare ett sätt att försöka bidra till att utvecklingen påskyndas. Det handlar om att så fort som möjligt bidra till både bättre miljö och mer attraktiva städer.

Herr talman! Intermodalitet är precis vad det handlar om. Det gäller att se trafikslagen som ett sammanhang. Jag hade förmånen att sitta i Bostadsplaneringskommittén. Där var infrastruktur och kollektivtrafik en del, och bostadsplanering och byggande på regional nivå var den andra. Det handlar om hur man ska kunna få ihop det på ett bra sätt. Det hjälper inte om den ena handen bygger bostäder och den andra försöker få till kollektivtrafik och infrastruktur. Det måste ske i samspel och samklang med varandra. Jag tycker att vi i kommitténs arbete kom fram till bra slutsatser.

Alla partier vill se en ökning av resenärer som åker kollektivt i stället för i egen bil. Det som är problematiskt är när man fokuserar på biljettpriset som det enda som gör att människor ställer bilen. Utredningarna visar väldigt tydligt att det handlar om att människor ska kunna ta sig från bostad till arbetsplats smidigt och utan för många bytespunkter, och gärna där superbussarna finns som har egna körfält. Men det ställer krav på att man i samhällsplaneringen i städer och mellan städer tar med sig det i tänket.

Jag läste en rapport från Malmö om att superbussarna har blivit en succé med fler resenärer som åker buss till jobb, skola och andra studier. Bussens roll i samhället är en viktig del. Jag är väldigt glad att vi inte står här i kammaren och att den ena håller på järnhjulen och den andra på gummihjulen. Vi behöver alltihop.

Herr talman! Utgångspunkten måste vara att se på vilket behov transporten ska uppfylla. I det kommer vi att behöva alla möjliga olika typer av transporter.

Det finns skäl att också öka den spårbundna trafiken och att bygga ut spår framför allt i de mest kapacitetskrävande avsnitten. Där är spårbunden trafik överlägsen. Men denna typ av väldigt kapacitetsstarka bussar har fördelen att de är mer flexibla än vad en spårinfrastruktur är.

Det är fel att ställa olika transportslag mot varandra. Det handlar om att totalt sett främja både framkomlighet och tillgänglighet och samtidigt minska transportsektorns miljöpåverkan. Man behöver jobba med olika instrument för att nå de målen.

Förr var det inte helt ovanligt att man planerade för ett nytt bostadsområde och först i efterhand kom på att det kanske vore bra att också ha en busslinje dit. När sedan alla satt där med två bilar per hushåll och redan hade vant sig vid att åka bil till jobbet kom busslinjen.

Jag tror att det finns en betydligt större mognad i dag när man planerar nya bostadsområden och att man planerar för hur transporterna till och från bostadsområdet ska se ut. Man arbetar också med förtätning på ett helt annat sätt där man utnyttjar befintliga knutpunkter och kollektivtrafiklägen.

Vi är bara i början på den resan. Transporterna ses som en del av samhällsplaneringen och inte som någonting som ska leva sitt eget liv vid sidan av. Det är egentligen kärnfrågan i detta.

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Vi har alldeles nyss konstaterat att vi är väldigt eniga om att längre bussar är något positivt som vi ska försöka främja på olika sätt. Men vi kan också konstatera att det ibland händer att de längre fordonen inte fungerar så bra som det var tänkt, och då behöver de bärgas.

Herr talman! Lotta Finstorp har frågat mig om trafikförordningens begränsning gällande maximal längd för ett fordonståg vid bärgning och bogsering behöver ses över och uppdateras och om jag avser att initiera ett sådant arbete. Om jag inte avser att initiera ett sådant arbete undrar Lotta Finstorp vad motiveringen är till att inte se över lagstiftningen. Om jag avser att göra en översyn undrar Lotta Finstorp när ett förslag kan förväntas.

Frågan om bärgning av fordon eller fordonskombinationer som överstiger den maximalt tillåtna fordonslängden 25,25 meter har aktualiserats efter att försöken med 24 meter långa tvåledade bussar inleddes i Göteborgs kollektivtrafik 2007. Vid ett haveri eller en olycka med ett så långt fordon har Polismyndigheten från fall till fall utfärdat en särskild dispens för att genomföra bärgningen. En sådan ordning ska självklart inte tillämpas vanemässigt.

Efter det att regeringen i juni i år gav Transportstyrelsen i uppdrag att utreda möjligheterna att mer generellt tillåta långa bussar i kollektivtrafiken har frågan aktualiserats på nytt. Jag är medveten om att trafikförordningen inte medger bärgning av så långa fordon eller fordonståg utan att särskild dispens medges.

Jag delar därför interpellantens inställning att reglerna måste följa utvecklingen. Regeringskansliet har mottagit en framställan om en ändring, och inom kansliet bereds vilka förändringar som är nödvändiga.

Herr talman! Tack för svaret, ministern! Fler människor åker kollektivt. Precis som vi sa i den tidigare interpellationsdebatten handlar det om att kunna lösa vår tids samhällsutmaningar för att skapa ett hållbart samhälle. Den ökade urbaniseringen innebär förtätning och medför därmed också en större miljöpåverkan.

Att tillåta längre bussar är en viktig del i detta. Det är precis det som vi hade den tidigare interpellationsdebatten om. Min förhoppning är att det kommer att bli tillåtet att köra med längre bussar. Då behöver vi se till att trafikförordningens regler följer utvecklingen att vi får längre bussar. Det måste också vara enklare än i dag att bärga långa fordon.

Enligt trafikförordningen är det i dag inte möjligt, precis som ministern säger, att på laglig väg bärga eller bogsera ett fordon eller fordonståg som är längre än 25,5 meter. Det är en längdbegränsning som innebär stora utmaningar för såväl kollektivtrafik som för transportsektorn.

Många passagerarbussar, såväl ledade som oledade, är i dagsläget för långa för att rymmas inom dagens längdbegränsning för bärgning eller bogsering. Även längden på många lastbilar, trailrar eller släp överstiger också den tillåtna längden för bärgning eller bogsering. Situationen kompliceras ytterligare av att en del lastbilar inte är delbara.

För att man ska få göra och kunna genomföra en bärgning eller bogsering av dessa långa fordon behöver polismyndigheten utfärda särskild dispens, och polisen måste finnas fysiskt på plats vid haveristen för att kunna utfärda den särskilda dispensen. Det kommer att innebära långa väntetider om bärgningsföretagen inte ska bryta mot lagen. Det är bara att se på detta: Det gäller långa fordon över huvud taget. En buss som är för lång för att bärgas utan dispens och som är full av passagerare och står på en motorväg, E4:an, kan få stå länge innan en polispatrull kan prioritera att åka ut för att skriva dispensen.

Här måste vi göra en förändring i förordningen. Detta kan vara betydligt mer trafikfarligt än då bärgaren - den som kör bärgningsbilen - och chauffören tillsammans kan lasta upp bussen betydligt snabbare och på det sättet undvika att hindra trafiken och framkomligheten där haveristen står.

Liknande problem finns även för delbara lastbilar, men där innebär dessutom själva delningsmomentet en risk då en del av ekipaget behöver lämnas kvar på plats under den tid som bärgningen eller bogseringen sker samtidigt som konstruktionen av stödben på vissa trailrar endast får användas då trailern är olastad.

Här finns en trafiksäkerhetsmässig problematik, och det handlar även om tidsaspekten. Om vi tänker på vad vi helst vill att våra poliser ska arbeta med får vi också tänka på att man kan få vänta väldigt länge innan polispatrullen, som kanske finns långt bort, kan komma ut fysiskt för att skriva dispensen. I haveristen kan det då sitta ett antal resenärer som får vänta länge, och så vidare.

Det är gott så - att detta finns med i utredningen och att man ska titta på det. Men jag känner en oro för leveransen, alltså när man ska göra förändringen. Jag tror att detta är precis vad utredningen kommer att komma fram till. Jag vill gärna höra några kommentarer från ministern till detta.

Herr talman! Om det var otydligt i svaret ska jag börja med att säga att detta inte ingår i uppdraget. Det är i stället ett arbete som pågår internt på Näringsdepartementet med att ta fram förslag till eventuella förordningsförändringar när det gäller bärgning av längre fordon. Man kan nog konstatera att detta borde ha gjorts tidigare. Men jag tror att det är så enkelt att problemet inte har uppstått, och därför har det inte heller aktualiserats.

Polismyndigheten har fortfarande inte signalerat att detta är ett problem. Däremot har det kommit signaler från bärgningsbranschen om att man har haft bekymmer när man har behövt göra denna typ av insatser. Man har då fått invänta polis för att kunna få den nödvändiga dispensen.

Det finns några saker som man behöver ta ställning till i ett sådant här arbete. Det blir väldigt långa ekipage om man har en lång buss och dessutom en bärgare. Då bör man naturligtvis ställa sig frågan: Vilka särskilda krav behöver eventuellt ställas i anslutning till en sådan här bärgning? Hur kan man till exempel säkerställa att man får en framkomlighet? Det är inte alla vägar som är anpassade. Inte minst gäller det vägar där det förekommer rondeller eller liknande. Hur ska man hantera den typen av situationer?

Behöver man ställa särskilda krav på hur bärgningsfordonen ska vara beskaffade för att man ska kunna klara av att genomföra en bärgning på ett säkert och bra sätt? Finns det andra saker i hanteringen som behöver uppmärksammas så att den förordningsändring som föreslås också blir möjlig att hantera i verkligheten?

Det arbete som pågår inom departementet är så långt gånget att det kommer att remitteras till berörda aktörer de närmaste veckorna; det är den information jag har fått. Sedan får vi ta ställning när vi hör hur remissinstanserna ställer sig till hur vi ska gå vidare och till vilka förordningsändringar som eventuellt ska genomföras. Men detta arbete pågår alltså inte i Transportstyrelsen utan internt på Näringsdepartementet. Det har kommit längre eftersom det innebär en mindre justering i en förordning än vad arbetet med att tillåta längre fordon generellt gör. Det är ett betydligt mer omfattande arbete.

Herr talman! Det var intressant att höra att det är ett internt arbete som pågår just nu och att det snart kommer att gå ut på remiss. I Almedalen i somras uppmärksammades ett antal riksdagsledamöter på problematiken. Då fanns också polismyndigheten med och människor från bärgningskårer och från Sveriges Bussföretag, som var de som anordnade detta. Vi fick en hel del exempel beskrivna för oss, där det hela hade blivit otroligt komplicerat och där man hade fått vänta väldigt länge eftersom det hände saker i någon annan del av polismyndighetens område som gjorde att man på intet sätt kunde prioritera detta. Det blev lågprioriterat.

Det är otroligt bra om detta ska ut på remiss snart. Precis som det sas i en tidigare interpellation om BRT-systemet kommer det att bli fler och fler längre bussar. Sedan kan man verkligen hoppas att det inte kommer att bli haverier med dessa, men vi vet ju att moderna fordon i dag är som datorer. Detta är ingenting där man kan ringa efter någon på bussverkstaden som åker ut och hjälper till. Man måste ofta ha bärgare, och det ställer till det väldigt mycket både för bussföretagaren och för bärgaren, som får stå och vänta på att få den fysiska okulärbesiktningen av haveristen för att kunna flytta på den.

Förordningsförändringen kommer förhoppningsvis på plats inom en snar framtid. Jag tror att om man snabbt får denna förändring på plats skulle det underlätta mycket för inte minst bussbranschen, bärgarna och polisen. Jag vet inte varför inte polisen har hört av sig till departementet eller så, men jag utgår från att också polisen är remissinstans när nu förslaget skickas ut inom en snar framtid.

Jag är glad för att det snart kommer ett förslag på bordet, och jag hoppas att implementeringen sker snabbt. Jag har lite dålig erfarenhet av detta. När man väl har fått remissvaren och gått igenom dem sker det väldigt lite fram till den förändring som måste ske. Cykelutredningen är väl en sådan sak som inte har gått så där jättesnabbt. Alliansregeringen tillsatte Cyklingsutredningen, och den var färdig och kom för två år sedan, tror jag att det var. Det har hänt väldigt lite med den, och jag hoppas att inte detta blir någon sorts ny cykelutredning som dras i långbänk. Detta är ganska akuta förslag som måste till, och beslut måste fattas.

Herr talman! Nu skulle inte denna interpellationsdebatt handla om cykelutredningen, men jag vill ändå påminna om att den cykelutredning som Lotta Finstorp hänvisar till innehöll ganska få konkreta förslag. Dessa förslag har nästan allihop genomförts. Det som kvarstår är en lagändring där remissinstanserna har haft väldigt olika uppfattningar. Jag delar nog inte riktigt bilden av att det har gått så väldigt långsamt i den frågan.

Däremot kan man tycka att vi behöver göra mer för att främja cykling. Där krävs ett samarbete mellan den lokala, den regionala och den statliga nivån där ansvaret framför allt ligger lokalt och regionalt.

Om vi nu ska återvända till bärgning av längre fordon, som detta handlar om, pågår som sagt det arbetet internt på Regeringskansliet, i Näringsdepartementet. Det kommer att skickas ut på remiss inom kort. Jag hoppas att vi när vi remitterar detta får in olika problem som kan uppstå så att vi också tar hänsyn till och höjd för de svårigheter som kan uppstå av skäl som kanske är svåra att förutsäga om man inte har varit inne i en sådan här situation.

Samtidigt ska man komma ihåg att försöksverksamheten har pågått i bara två kommuner, och dessutom i tätort. Det kanske även fortsättningsvis i första hand blir i mer befolkningskoncentrerade områden som BRT-systemet kommer att komma i fråga. Det finns inte tillräckligt stort resandeunderlag på andra ställen. Men i stadskärnorna är det i allmänhet också ganska trångt. Om man inte från början har planerat för sådana här system med ganska raka gator och speciella körfält för bussarna kan det i bärgningshänseende ställa till en del problem.

Jag hoppas att vi får in så mycket underlag från remissinstanserna att vi kan göra en förordningsförändring som också underlättar för denna typ av situationer utan att åsidosätta kraven på trafiksäkerhet och annat som naturligtvis är av oerhört stor vikt att vi hela tiden beaktar, så att de förändringar som vi gör eller den nya teknik som vi anammar och främjar också hanteras på ett sådant sätt att det inte uppstår nya och svårlösta problem. Vi ska verkligen försöka få in så många aspekter som möjligt i beredningen.

Herr talman! Jag tackar ministern för förtydligandet om att internutredningen snart kommer att gå ut på remiss.

Jag delar helt ministerns uppfattning om att det är klart att man inte kan göra en förordningsförändring som innebär att det kanske blir ännu mer trafikfarligt än i dag. Det som behöver göras är att uppdatera trafikförordningens begränsning gällande maximal längd för ett fordonståg vid bärgning och bogsering. Sedan kanske man dessutom måste ha speciella skyltar eller på annat sätt visa att det är ett extra långt ekipage som bärgas. Men detta kommer säkert att komma in i remissyttrandena. Det verkar inte vara rocket science, utan det borde gå att lösa.

Lagstiftningen har inte följt med utvecklingen. Vi har under de senaste åren sett en explosion avseende just utvecklingen på fordonssidan till längre fordon helt enkelt. Då har detta inte hängt med riktigt. Jag ser därför fram emot att ta del av remissvaren och att det snabbt kommer en förändring på plats.

Herr talman! Apropå detta med snabbhet kan jag bara konstatera att arbetet med de första så kallade stombussarna, som de heter i Göteborg, det vill säga långa och kapacitetsstarka bussar, påbörjades redan 2007. De har alltså varit i trafik i åtta år. Fram till förra året, vid ungefär den här tiden, var det inte den här regeringen som hade ansvar. Under sju år av åtta var det den tidigare alliansregeringen som inte upptäckte detta problem och som inte heller gjorde någonting åt det. Om den nuvarande regeringen på lite drygt ett år kan lösa det tycker jag att vi kan vara nöjda med det.

Detta kommer säkert att bli aktuellt i andra fall. Vi talar om självkörande fordon, intelligent infrastruktur, drönare och den här typen av längre fordon. På en lång rad områden står vi nu alltså inför teknikskiften av olika slag som också innebär att de regelverk som vi lever med inte alltid fullt ut följer med i utvecklingen. Vi måste hela tiden ha en balans. Å ena sidan måste vi bejaka och främja en teknikutveckling som leder till mer klimatsmarta och effektiva transporter. Å andra sidan får vi inte åsidosätta till exempel trafiksäkerhet eller säkerhet ur andra aspekter. Det gäller på något sätt att hela tiden skynda långsamt.

Men jag tror att målsättningen är mycket klar och tydlig, och just i den här specifika frågan pågår det ett arbete som snart är slutfört.

Överläggningen var härmed avslutad.

Fru talman! Cecilia Widegren har frågat mig vilka omedelbara konkreta åtgärder jag avser att vidta för att komma till rätta med brister i städning inom vården och vårdhygien samt vilka nationella strategier för ökad patientsäkerhet regeringen avser att införa, och i så fall när avsikten är att de ska träda i kraft. Cecilia Widegren har vidare frågat mig hur jag avser att vidareutveckla alliansregeringens införda patientsäkerhetslag och vilka utökade resurser regeringen avser att tillskjuta avseende utökad tillsyn och uppföljning inom hälso- och sjukvården.

Landstingen och vårdgivarna är skyldiga enligt patientsäkerhetslagen att bedriva ett systematiskt patientsäkerhetsarbete, vilket bland annat handlar om att förebygga vårdskador. Vårdskador orsakar stort lidande för den enskilde och höga kostnader för samhället - lidande och kostnader som till viss del hade varit möjliga att undvika om adekvata åtgärder hade vidtagits av vården.

Det är av största betydelse att arbetet för att minska vårdskadorna fortsätter, och landstingens och regionernas arbete är helt avgörande för resultatet. Det viktigaste arbetet sker på lokal nivå där vården bedrivs. En god vårdhygien är central för patientsäkerheten. Städningen är en viktig del av vårdhygienen. Socialstyrelsen har gett ut föreskrifter om basal hygien inom hälso- och sjukvården med mera. Svensk förening för vårdhygien har publicerat riktlinjer och rekommendationer för städ- och vårdpersonal. Det är ett samlat sakunderlag beträffande medel, metoder och frekvens för städning i vårdlokaler.

Redan när patientsäkerhetssatsningen inleddes 2011 var det tydligt från dåvarande regering att satsningens resultat skulle komma att behöva tas om hand inom ramen för ordinarie strukturer efter satsningens slut. Vare sig i föregående regerings budgetproposition för 2014 eller allianspartiernas budgetmotion hösten 2014 fanns något förslag om förlängning av patientsäkerhetssatsningen.

Patientsäkerhet är i dag en prioriterad fråga för regeringen och berörda myndigheter. Regeringen arbetar för närvarande med ett flertal satsningar med bäring på patientsäkerhet. Staten ökar också landstingens förutsättningar att förbättra vården, däribland patientsäkerhetsarbetet, genom den föreslagna satsningen på 1 miljard kronor extra 2016, följt av en höjning av det generella statsbidraget med 500 miljoner kronor årligen från och med 2017.

Riksrevisionen bedömer i sin rapport om granskningen av patientsäkerhetsområdet från juni 2015 att patientsäkerhetslagen utgör en god grund för att främja en hög patientsäkerhet. Inget behov av förändring av patientsäkerhetslagen redovisas i Riksrevisionens rapport. Däremot bedömer Riksrevisionen att landstingen inte förmår att fullt ut uppfylla patientsäkerhetslagens syfte och krav och att staten inte har gett vårdgivarna tillräckliga förutsättningar att främja en hög patientsäkerhet. Regeringen kommer att bemöta Riksrevisionens synpunkter i en skrivelse till riksdagen.

Socialstyrelsen har ett ansvar för patientsäkerhetsfrågorna inom ramen för sin instruktion och har även fortsatt i uppdrag att följa och analysera patientsäkerhetsutvecklingen under 2015. Myndigheten arbetar för närvarande med att ta fram definitioner av vissa centrala begrepp och har planlagt arbetet med vägledning om hur lagen ska tillämpas i fråga om patienters medverkan i patientsäkerhetsarbetet.

Regeringen avsätter även medel till Sveriges kommuner och landsting under 2015 för att fortsätta arbetet med att stödja vården i patientsäkerhetsarbetet.

För att skapa en mer effektiv och kraftfull tillsyn inom hälso- och sjukvård, socialtjänst med mera inrättades Inspektionen för vård och omsorg, IVO, den 1 juni 2013. Tidigare ansvarade Socialstyrelsen för tillsynen. För att förstärka tillsynen har regeringen anslagit extra medel för verksamheten. För 2014 anslogs 175 miljoner kronor extra, och för 2015 anslogs 150 miljoner kronor extra. Enligt instruktionen har IVO i uppgift att planera och genomföra tillsyn med utgångspunkt i egna riskanalyser. Regeringen ser i dag ingen anledning att förändra styrningen av deras verksamhet.

Därutöver har regeringen tillsatt Klagomålsutredningen med uppdrag att ge förslag på hur hanteringen av klagomål mot hälso- och sjukvården kan bli mer ändamålsenlig. Utredningen har lämnat ett delbetänkande, som innehåller förslag till ett förändrat system för klagomålshanteringen. Utredningens förslag syftar bland annat till att skapa bättre förutsättningar för IVO att bedriva tillsyn. Slutbetänkandet ska redovisas senast den 31 december 2015.

Fru talman! Brister i städningen inom hälso- och sjukvården och omsorgen kan i värsta fall vara förenat med direkt livsfara, precis som långa väntetider för att genomgå livsnödvändig behandling. Det är helt oacceptabelt. Att städning och personlig hygien i vården hanteras på ett professionellt sätt är därför bokstavligt talat livsviktigt. Det är belagt att man med noggrann vårdhygien och hög kvalitet gällande städning minskar risken för vårdskador i form av vårdrelaterade infektioner, vilka i dag utgör 40 procent av vårdskadorna.

Vårdgivarnas och statens ansvar för patienternas säkerhet inom hälso- och sjukvården regleras i patientsäkerhetslagen, som alliansregeringen lät träda i kraft 2011. Syftet med lagen var att främja en hög patientsäkerhet inom hälso- och sjukvården. Patientsäkerhetslagen är Sveriges första samlade lagstiftning på det här området och var helt nödvändig. Den tydliggör också statens uppgifter och ansvar på ett helt annat sätt än tidigare. Det ska vara ordning och reda i vården. Hälso- och sjukvård ska ges efter behov, med hög kvalitet och i rätt tid, oavsett var någonstans i landet man bor. Det är kvaliteten som ska främjas, och patientsäkerheten är en väldigt viktig del av detta.

Fru talman! Nu när vårdhygienen och städningen i vården brister är det problematiskt på flera sätt. Därför är det som till exempel tidningen Expressen har visat under oktober månad - brister som finns på sjukhus och vårdinrättningar över hela Sverige - otroligt allvarligt. Så här får det inte gå till i hälso- och sjukvården. Slarv och brister i personlig hygien är förenat med livsfara.

Trots att det har skett förbättringar sedan alliansregeringens lagstiftning från 2011 är det fortsatt så att ungefär 700 personer varje år avlider till följd av undvikbara vårdskador. Så sent som 2008 var den siffran 3 000 patienter. Sveriges Kommuner och Landsting beräknar att kostnaden för vårdskador, förutom allt mänskligt lidande, är 7-8 miljarder kronor per år. Det räknas i extra vårddygn men även i övriga samhällsekonomiska kostnader, som till exempel längre sjukskrivningar. Detta är en orimlig utveckling.

Moderaterna är självkritiska. Vi införde en enormt klok lagstiftning, men nu måste nästa steg tas. Mer måste göras, för så här får det inte gå till. När man är skör, utsatt och sjuk och kommer till sjukvården ska man få hjälp; man ska inte mötas av smuts eller snusk.

Jag vill därför säga till ansvarigt statsråd att jag tycker att det är hög tid att också vänsterregeringen tar patientsäkerheten på största allvar. Vi har lagt ett antal konkreta förslag på riksdagens bord, och riksdagen har nu att ta ställning till dem. Alla partier har att förhålla sig till dem. Jag vill dock fortsätta att ställa mina konkreta frågor till statsrådet Gabriel Wikström.

Avser statsrådet att vidta några omedelbara konkreta åtgärder med anledning av det som har uppdagats och de brister vi fortsatt ser finns? Funderar statsrådet över nationella strategier för att utveckla patientsäkerhetsarbetet och ta ett helhetsgrepp som fullföljer hälso- och sjukvårdslagstiftningen? Den är väldigt tydlig både när det gäller kvalitet och patientsäkerhet. På vilket sätt avser statsrådet att vidareutveckla befintlig lagstiftning?

Fru talman! Jag vill passa på att tacka Cecilia Widegren för att hon har ställt den här interpellationen. Som har sagts av både mig och Cecilia Widegren är detta en oerhört angelägen fråga. Det är viktigt att den debatteras också på nationell nivå för att vi ska kunna vända och vrida på varje sten och se vad mer vi kan göra för att förbättra patientsäkerhetsarbetet.

För min del är den närmaste tidens åtgärder inriktade på att ta fasta på den kritik som inte minst Riksrevisionen har haft och som handlar om hur vi kan få den lag som nu finns på plats att också tillämpas i praktiken. Hur kan vi se till att det bedrivs ett aktivt och systematiskt patientsäkerhetsarbete, många gånger med just hygien och städning i fokus? Det handlar om att få ned antalet vårdskador och naturligtvis förbättra tryggheten inom hälso- och sjukvården, både för patienter och för professionen.

Därför pågår det just nu en utredning som håller på att se över klagomålshanteringssystemet. Det kan tyckas förvånande - vad har detta att göra med möjligheten att förbättra hygienrutinerna? Jo, det är så här: Statens verktyg för att bedriva tillsyn av hälso- och sjukvården är Inspektionen för vård och omsorg. I dag har denna myndighet väldigt många klagomål på sitt bord, vilket gör att man får ägna väldigt mycket tid åt klagomål som andra har initierat. Man har dock inte lika mycket tid till egeninitierad tillsyn, det vill säga att själv åka ut och göra inspektioner - men också ha den nödvändiga återkoppling till verksamheten som är så viktig för ett systematiskt patientsäkerhetsarbete.

Med den nya rutinen och klagomålshanteringen, där man kan jobba mer effektivt, kan man både frigöra resurser och naturligtvis hitta nya rutiner för att sköta klagomålshanteringen annorlunda. Då frigörs tid till mer av egeninitierad tillsyn som leder till att man kan förbättra systematiken i just patientsäkerhetsarbetet. Det tror jag är en väldigt viktig del.

En annan del som ofta lyfts fram i debatten om varför lagar och regler inte i tillräckligt stor utsträckning följs inom hälso- och sjukvården är många gånger bristen på tid eller personalbrist som kan finnas på sina håll inom hälso- och sjukvården. För att möta just detta har regeringen ett arbete igång tillsammans med relevanta aktörer inom hälso- och sjukvårdssektorn där vi ser över vad vi tillsammans kan göra för att förbättra kompetensförsörjningen och använda professionernas tid på ett smartare sätt. Men vi tillför också mer medel i den budget som vi har lagt på riksdagens bord. De närmaste tre åren handlar det om totalt 2 miljarder i generella statsbidragshöjningar som jag tror kommer att leda till bättre ekonomiska förutsättningar för landstingen att jobba systematiskt med frågor som inte minst rör patientsäkerhetsarbetet.

Jag kan bara notera att de generella statsbidragshöjningar som regeringen föreslår inte finns med i den moderata budgeten, vilket jag tycker är väldigt tråkigt.

Fru talman! Det är ett läge där det är allvarligt och farligt att slå sig till ro och känna sig nöjd. Jag tror inte att vi längre har råd med dåligt städade sjukhus eller vårdinrättningar. Det är direkt förenat med livsfara och mänskligt lidande. Pengarna, 7-8 miljarder, skulle kunna användas på ett mycket bättre sätt för att stärka kvaliteten i hälso- och sjukvården.

Vårdskadorna i dag utgör närmare två fullastade jumbojetplan årligen som inte landar på ett bra sätt. Det är inte acceptabelt.

Patientsäkerhetslagstiftningen får beröm av statsrådet, och det är glädjande, för det tydliggör att det måste till åtgärder, rutiner och systematik. I mars varje år kommer en berättelse om patientsäkerhet. Men när man ser utvecklingen, att det fortfarande är två jumbojetplan fullastade med patienter som inte landar som de ska, kanske man måste ta fler ökade initiativ, och det är lite grann det jag efterfrågar.

Statsrådet räknade upp ett antal förslag och ett antal utredningar som alliansregeringen tillsatte, och det är gott nog. Men anledningen till den här interpellationsdebatten är frågan om statsrådet är beredd att göra ytterligare för att fullt ut ta det läge som fortsatt råder på allvar. Därav kommer min fråga om statsrådet avser att vidta de omedelbart konkreta åtgärderna.

Vi har för riksdagen presenterat ett förslag om en generell tillståndsplikt för vårdinrättningar. Kommer Socialdemokraterna att ställa upp på det? Vi har presenterat ett förslag om att dra tillbaka tillstånd när man inte lever upp till svensk lagstiftning, till exempel patientsäkerhetslagstiftningen. Skulle kraftfullare sanktioner vara någonting som statsrådet kan vara intresserad av att titta på som en konkret åtgärd? Eller kan statsrådet till och med fundera över om det ska vara utbildningskrav på de lokalvårdare som vi har på våra vårdinrättningar, till exempel kurser i mikrobiologi, för att öka kunskapen?

Det finns ett antal konkreta åtgärder, och riksdagen kommer att behandla dem under året. Men min fråga är vad regeringen kommer att göra under tiden för att få till stånd ett antal viktiga moment för att få systematiken och rutinerna på plats. Lagstiftningen är en del, men det politiska ledarskapet är det jag efterfrågar. Var är det politiska ledarskapet från vänsterregeringen och statsrådet Gabriel Wikström för att åstadkomma de här förändringarna?

Jag tror inte att det räcker med ord. Jag tror heller inte att man kan lura vårdens medarbetare med att säga att det kommer några kronor i extra statsbidrag till de hundratals miljarder som vi i dag redan lägger på svensk hälso- och sjukvård.

Ytterst handlar det om att göra lite mer rätt från början - kunskap som i dag vårdens medarbetare många gånger har. Men var finns systematiken för att få den på plats? Avser statsrådet att återkomma till riksdagen med konkreta åtgärder med anledning av detta? Jag nämnde ett antal av dem. Statsrådet får också möjlighet att svara på om Socialdemokraterna kommer att ställa sig bakom de förslag som redan finns på riksdagens bord om stärkt patientsäkerhet.

Fru talman! Jag redovisade inte bara de utredningar som är på gång och som jag tror kommer att ge ett väldigt värdefullt underlag för att förbättra systematiken och rutinerna när det gäller patientsäkerhetsarbetet. Jag redovisade också de satsningar som regeringen lägger fram i budgeten för nästkommande år och som kommer att innebära rejäla tillskott till hälso- och sjukvården och förbättrade ekonomiska förutsättningar, inte minst för att kunna bedriva ett gott patientsäkerhetsarbete.

Cecilia Widegren säger att det är farligt att slå sig till ro. Jag tycker att jag både i mitt interpellationssvar och i mitt senaste inlägg visade att jag definitivt inte slår mig till ro, och det gör inte heller regeringen. Men vår inställning skiljer sig lite från Cecilia Widegrens och Moderaternas inställning till exakt vad som behöver göras just nu.

Precis som Riksrevisionen tror jag inte att det i första hand är en lagstiftningsfråga, att vi behöver göra förändringar i lagstiftningen som riksdagen ska ta ställning till. Det viktigaste tror jag är att riksdagen tar ställning för mer resurser till hälso- och sjukvården och att vi sedan grundligt, så som vi gör med de utredningar som är igång, ser över hur vi kan få en bättre fungerande klagomålshantering inom Inspektionen för vård och omsorg och på det sättet frigöra resurser till den egeninitierade tillsynen.

Om man efterfrågar ett systematiskt arbete med patientsäkerheten kan man inte bara jobba med brandkårsutryckningar. Cecilia Widegren verkar vilja att staten här och nu ska gå in och göra extrainsatser inom hälso- och sjukvården. Men då har hon missat vad som är poängen med både Riksrevisionens och andra instansers granskning, nämligen att det måste vara det lokala arbetet som står i centrum. Det måste finnas ett ansvarstagande i verksamheten för de här frågorna för att man på allvar ska kunna få en långsiktig förbättring, inte minst när det gäller städningen och därmed också patientsäkerhetsarbetet.

Om staten sysslar med brandkårsutryckningar finns risken att man aldrig får till det systematiska arbetet lokalt, att man aldrig känner ett lokalt ägandeskap. Det tror jag vore ett stort problem för hälso- och sjukvården och skulle göra att man inte kan komma till rätta med de grundläggande rutinerna och den systematik som så väl behövs.

Så här på slutet kan jag inte låta bli att ställa en fråga. Jag har här redovisat regeringens politik och hur vi avser att systematiskt jobba med den här frågan för att förbättra statens tillsyn och den kunskap som återförs till verksamheterna. Jag har också redovisat de ökade generella statsbidrag som regeringen har i sin budget. Men jag har ändå inte fått svar på frågan: Varför säger Moderaterna nej till ökade generella statsbidrag till landstingen? Ser man inte att landstingen behöver mer ekonomiska resurser för att klara sitt viktiga uppdrag, inte minst när det gäller patientsäkerhetsarbetet och inte minst när det gäller städningen av våra sjukhus?

Fru talman! Jag efterfrågar konkreta åtgärder från statsrådet, och statsrådet läser då upp ett antal som alliansregeringen har presenterat och också igångsatt. Men några konkreta förslag har statsrådet inte levererat hit till riksdagen under det här året. Jag har tittat på propositionslistan, och den är väldigt tom. Det finns ingenting där som säger att det kommer några förstärkningar kopplade till patientsäkerheten.

Sveriges Kommuner och Landsting visar att dessa vårdskador ger 1,5 miljoner extra vårddygn per år. Det duger inte. Det handlar om 7-8 miljarder som skulle kunna användas bättre i svensk hälso- och sjukvård. Det är mycket mer än de extra resurser som statsrådet säger ska räcka till höjda vårdlöner, bättre kompetensförsörjning, ökad patientsäkerhet, vårdlyft och alla önskemål som statsrådet har. Men detta ger mindre mänskligt lidande och ännu mer resurser till svensk hälso-och sjukvård.

Det görs en uppräkning av samlad lagstiftning, som alliansregeringen tillsatte, uppdrag och utredning, som alliansregeringen tillsatte, och ökade resurser, som alliansregeringen tillsatte. Här nämns också de skattehöjningar som nu sker, inte minst på unga människors arbete, som ett sätt att få bättre vårdhygien på våra sjukhus och vårdinrättningar.

Nej, fru talman, det är konkreta åtgärder som behövs. Jag har inte fått något svar på vad man tycker om att dra tillbaka tillstånd, om skarpare sanktioner och utbildningskrav. Ta något av dessa konkreta förslag! Agera och lägg fram förslag så att det inte bara blir ord! Det blir lätt bara det annars.

Låt oss ses igen om sex månader här i Sveriges riksdag för att se vad statsrådet har lagt fram för konkreta förslag och åtgärder. Det är i alla fall något konkret att återkomma till. Det blir en utvärdering av denna diskussion så att det inte bara blir ord utan också verklighet.

Fru talman! Cecilia Widegren hänvisar gång på gång till att regeringen inte har lagt fram några förslag i riksdagen om detta arbete. Men jag har om och om igen försökt förklara för Cecilia Widegren att inte minst Riksrevisionen pekar på att det inte i första hand är ett lagstiftningsarbete och ett beslut i Sveriges riksdag som behövs för att förbättra patientsäkerheten och städningen på svenska sjukhus. Det som behövs är att man tillämpar lagen mycket bättre.

Jag har också redovisat tre stora åtgärder som regeringen har vidtagit eller avser att vidta för att ge landstingen bättre förutsättningar att tillämpa lagen.

För det första har vi Klagomålsutredningen som kommer att titta på ett bättre klagomålshanteringssystem för Inspektionen för vård och omsorg. Kan det sättas i sjön, vilket jag hoppas, kommer det att leda till att Ivo får mer resurser att ägna åt det viktiga egentillsynsarbetet och därmed också bidra till att vi får en bättre tillämpning av lagen.

För det andra för vi samtal med arbetsmarknadens parter och andra aktörer inom hälso- och sjukvården för att få till en bättre fungerande kompetensförsörjning så att personalen inom hälso- och sjukvården har tid att följa de hygienrutiner som finns och föra ett systematiskt patientsäkerhetsarbete. Vi får många rapporter från verkligheten om att man inte alltid hinner med detta. Det är givetvis förskräckligt.

För det tredje tillför vi extra medel. De närmaste tre åren handlar det om totalt 2 miljarder kronor extra till hälso- och sjukvården i generella statsbidragshöjningar.

Min fråga kvarstår: Hur kan Cecilia Widegren raljera över att regeringens pengar inte räcker när hon själv har anslagit betydligt mindre pengar till hälso- och sjukvården i sin budget?

Överläggningen var härmed avslutad.