Fru talman! Tack, Anette Åkesson, både för interpellationen och för möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna! Det stämmer, som Anette Åkesson säger, att det finns strukturella faktorer som gjort att hushållens skulder och bostadspriserna ökat. En stor andel ägt boende är ett exempel på det, men det finns även andra faktorer.
Det som brukar lyftas fram när man gör analyser är exempelvis att man sänkt skatten på boende, fastighetsskatten, men också andra åtgärder har bidragit till att öka kostnaderna för boendet och därmed skuldsättningen. Inte minst handlar det om bostadsmarknadens funktion. Jag är glad för att det finns en samsyn om att det behöver vidtas fler åtgärder för att få ett ökat byggande. Det i sig kan minska den dåliga matchningen när många fler vill ha bostad än vad det finns bostäder att tillgå. Speciellt gäller det storstäderna.
Här har regeringen kommit med ett mycket ambitiöst program för att öka bostadsbyggandet, inte minst i den del där det finns en stor efterfrågan på hyreslägenheter bland våra unga, vilket också bidrar till att skuldsättningen inte ökar. För dem som följer situationen på bostadsmarknaden är det väl ganska uppenbart att här finns ett problem. De regelverk som gällt fram till nu har inte varit tillräckliga för att det ska komma igång ett byggande av små hyreslägenheter. Jag tror att det kommer att behövas en aktiv bostadspolitik för att också minska de långsiktiga riskerna.
Det är helt sant som Anette Åkesson poängterar att vi behöver ett bra beslutsunderlag för att kunna analysera situationen och fundera över vilka ytterligare åtgärder som kan behöva vidtas. Där är jag glad över att vi har kompetenta myndigheter som förser oss med analyser och underlag. Det ska ärligt sägas att myndigheterna inte alltid håller med varandra i alla detaljer utan kan komma fram till olika uppfattningar. Det gäller hela den här komplexa frågeställningen. Vi ser att debatten är livlig, och människor kan med samma beslutsunderlag, med samma fakta, komma fram till olika slutsatser. Därför är det viktigt att vi har en bred debatt och att många olika synpunkter får komma fram.
När jag för diskussioner med de ansvariga myndigheterna noterar jag att de får en allt bredare samsyn om att riskerna med hushållens skuldsättning behöver tas på allvar. Det är ingenting som vi kan blunda för. Det är ingenting som vi kan hoppas inte kommer att ge effekter. Med en ökande skuldsättning ökar riskerna i det finansiella systemet. Det är såklart något som vi tar på stort allvar. Ett exempel på den kommunikationen är att de tre ansvariga myndigheterna Riksbanken, Riksgälden och Finansinspektionen gemensamt i en debattartikel uppmanade oss i politiken, i bred bemärkelse, att vidta åtgärder. Då handlade det framför allt om amorteringskravet.
Jag är glad över att vi gemensamt, i gemensamma diskussioner och med bred förankring, har lyckats komma fram till att vi tycker att Finansinspektionen ska ha mandat att genomföra ett amorteringskrav just för att minska de långsiktiga riskerna och komma tillbaka till en sund amorteringskultur där det är lika självklart att betala tillbaka på lån som det är att ta lån för att kunna finansiera till exempel en bostad.
Från regeringens sida försöker vi alltså hela tiden sträva efter att ha samtal, försöka diskutera oss fram till en analys av situationen, försöka hitta en så bred samsyn som möjligt och, om det är möjligt, också hitta gemensamma ståndpunkter när det gäller vilka verktyg vi ska ha och vilka åtgärder som ska vidtas.
Det är en tradition, kan man väl kalla det, i svensk politik att man när det gäller finansmarknadens funktion och finansiella risker försöker hitta breda lösningar som så många som möjligt i Sveriges riksdag kan ställa sig bakom. Den inställningen kommer både jag och regeringen att fortsätta att ha.
