Interpellationssvar - 2015-10-01

Herr talman! Hanif Bali har frågat mig varför jag och regeringen satsar på att bygga ut bidragssystemen i stället för att skapa nya vägar till fler jobb.

Vidare har Fredrik Schulte frågat mig vad jag avser att göra för att öka drivkrafterna till arbete.

Svar på interpellationer

Jag besvarar interpellationerna i ett sammanhang.

Regeringens målsättning är att antalet personer som arbetar och antalet arbetade timmar i ekonomin ska öka så att Sverige når lägst arbetslöshet i EU 2020. I budgetpropositionen för 2016 har regeringen därför föreslagit stora framtidsinvesteringar i bostäder, klimatomställning och infrastruktur och en aktiv näringspolitik för fler och växande företag.

Trots den höga arbetslösheten är antalet lediga jobb fler än någonsin. Många arbetssökande saknar helt enkelt den kompetens eller erfarenhet som arbetsgivarna efterfrågar för att anställa. Personer som saknar fullföljd gymnasieutbildning har särskilt svårt att få fotfäste på arbetsmarknaden.

De allra flesta människor har starka drivkrafter till arbete och egen försörjning. Men för att de som har svårt att konkurrera på dagens arbetsmarknad ska kunna ta ansvar och öka sina chanser till jobb krävs att samhället svarar med konkreta möjligheter till utbildning, praktik eller andra insatser som leder till jobb. En viktig del av regeringens jobbagenda är därför investeringar i kompetens och matchning för att rusta människor att ta de jobb som växer fram. Satsningen på ett nytt kunskapslyft innebär en betydande ambitionshöjning vad gäller vuxnas lärande, vad avser både fler platser och högre kvalitet inom utbildning för vuxna.

Ungdomar ges större möjligheter att kombinera utbildning med arbete, praktik eller annan arbetsmarknadspolitisk insats och fler utbildningsmöjligheter skapas för långtidsarbetslösa. Arbetsmarknadspolitiken läggs om så att stödet till den arbetssökande blir mer individanpassat.

Vårpropositionen för 2015 och budgetpropositionen innehåller sammantaget investeringar för jobb som uppgår till drygt 14 miljarder kronor för år 2016. Det är investeringar som är nödvändiga för att möta de utmaningar Sverige står inför och en förutsättning för att minska arbetslösheten varaktigt.

Herr talman! Hanif Bali har frågat mig varför jag och regeringen satsar på att bygga ut bidragssystemen i stället för att skapa nya vägar till fler jobb.

Vidare har Fredrik Schulte frågat mig vad jag avser att göra för att öka drivkrafterna till arbete.

Svar på interpellationer

Jag besvarar interpellationerna i ett sammanhang.

Regeringens målsättning är att antalet personer som arbetar och antalet arbetade timmar i ekonomin ska öka så att Sverige når lägst arbetslöshet i EU 2020. I budgetpropositionen för 2016 har regeringen därför föreslagit stora framtidsinvesteringar i bostäder, klimatomställning och infrastruktur och en aktiv näringspolitik för fler och växande företag.

Trots den höga arbetslösheten är antalet lediga jobb fler än någonsin. Många arbetssökande saknar helt enkelt den kompetens eller erfarenhet som arbetsgivarna efterfrågar för att anställa. Personer som saknar fullföljd gymnasieutbildning har särskilt svårt att få fotfäste på arbetsmarknaden.

De allra flesta människor har starka drivkrafter till arbete och egen försörjning. Men för att de som har svårt att konkurrera på dagens arbetsmarknad ska kunna ta ansvar och öka sina chanser till jobb krävs att samhället svarar med konkreta möjligheter till utbildning, praktik eller andra insatser som leder till jobb. En viktig del av regeringens jobbagenda är därför investeringar i kompetens och matchning för att rusta människor att ta de jobb som växer fram. Satsningen på ett nytt kunskapslyft innebär en betydande ambitionshöjning vad gäller vuxnas lärande, vad avser både fler platser och högre kvalitet inom utbildning för vuxna.

Ungdomar ges större möjligheter att kombinera utbildning med arbete, praktik eller annan arbetsmarknadspolitisk insats och fler utbildningsmöjligheter skapas för långtidsarbetslösa. Arbetsmarknadspolitiken läggs om så att stödet till den arbetssökande blir mer individanpassat.

Vårpropositionen för 2015 och budgetpropositionen innehåller sammantaget investeringar för jobb som uppgår till drygt 14 miljarder kronor för år 2016. Det är investeringar som är nödvändiga för att möta de utmaningar Sverige står inför och en förutsättning för att minska arbetslösheten varaktigt.

Herr talman! Tack, Ylva Johansson, för svaret!

Det är knappast en hemlighet att regeringen väljer att beskatta arbete och företagande och omsätta pengarna i olika bidragssystem.

Det Ylva Johansson själv lyfter fram är ganska viktigt, att de satsar 14 miljarder kronor på det som de tror skapar arbete, nämligen utbildningsplatser. Samtidigt är skatten de lägger på just företagande och arbete 30 miljarder kronor. Någonstans tror Ylva Johansson att hennes åtgärder är dubbelt så effektiva hos henne som ute hos företagen. De är dubbelt så effektiva, och det ger dubbelt så hög avkastning att investera i Ylva Johanssons åtgärder som om företagen skulle fått använda pengarna till att anställa människor. Det är i grund och botten den analys regeringen har gjort.

Samtidigt är det väldigt svårt att följa regeringens analyser, i och med att de i sin budget har tagit bort varenda beräkning av vad de olika förändringarna får för sysselsättningseffekt. Om det vore så att de här utbildningssatsningarna skulle leda till så fruktansvärt många jobb hade det varit på sin plats att man i alla fall i budgeten hade visat vilka sysselsättningseffekterna är. Men det har regeringen valt att ta bort och mörka.

Det finns en farhåga både med det vi ser med sjukförsäkringssystemen, där sjukförsäkringskostnaderna ökar, och med bidragssystemen och högre a-kassa. Enligt Konjunkturinstitutet och andra expertbedömare har båda en varaktig effekt att minska arbetskraftsutbudet och arbetskraftsdeltagandet. Det är här det blir så spännande. Det är med ett minskat arbetskraftsdeltagande som man kan få arbetslösheten att minska utan att fler jobb blir till. Fler människor söker inte ens jobb. Då räknas de helt enkelt inte som arbetslösa.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är första gången på tio år som SCB nu har både prognoser och en oro över att arbetsdeltagandet sjunker. Det vore då på sin plats om regeringen hade andra åtgärder och sa: Okej, vi vill höja a-kassan och göra alla de här åtgärderna, men vi har andra åtgärder för att öka arbetskraftsdeltagandet. Men det har inte regeringen. I regeringens budget är det tomt på förslag som ökar arbetskraftsdeltagandet. Tvärtom finns det förslag som minskar arbetskraftsdeltagandet, som ökar trösklarna till arbete och beskattar jobben. Det kommer att leda till att vi får en högre arbetslöshet och i slutändan minskade skatteintäkter att finansiera vår välfärd med.

Vilka andra förslag har Ylva Johansson för att öka arbetskraftsdeltagandet, om det nu är så att de här pengarna gör mer nytta hos Ylva Johanssons departement än hos företagen?

Herr talman! Tack, Ylva Johansson, för svaret!

Det är knappast en hemlighet att regeringen väljer att beskatta arbete och företagande och omsätta pengarna i olika bidragssystem.

Det Ylva Johansson själv lyfter fram är ganska viktigt, att de satsar 14 miljarder kronor på det som de tror skapar arbete, nämligen utbildningsplatser. Samtidigt är skatten de lägger på just företagande och arbete 30 miljarder kronor. Någonstans tror Ylva Johansson att hennes åtgärder är dubbelt så effektiva hos henne som ute hos företagen. De är dubbelt så effektiva, och det ger dubbelt så hög avkastning att investera i Ylva Johanssons åtgärder som om företagen skulle fått använda pengarna till att anställa människor. Det är i grund och botten den analys regeringen har gjort.

Samtidigt är det väldigt svårt att följa regeringens analyser, i och med att de i sin budget har tagit bort varenda beräkning av vad de olika förändringarna får för sysselsättningseffekt. Om det vore så att de här utbildningssatsningarna skulle leda till så fruktansvärt många jobb hade det varit på sin plats att man i alla fall i budgeten hade visat vilka sysselsättningseffekterna är. Men det har regeringen valt att ta bort och mörka.

Det finns en farhåga både med det vi ser med sjukförsäkringssystemen, där sjukförsäkringskostnaderna ökar, och med bidragssystemen och högre a-kassa. Enligt Konjunkturinstitutet och andra expertbedömare har båda en varaktig effekt att minska arbetskraftsutbudet och arbetskraftsdeltagandet. Det är här det blir så spännande. Det är med ett minskat arbetskraftsdeltagande som man kan få arbetslösheten att minska utan att fler jobb blir till. Fler människor söker inte ens jobb. Då räknas de helt enkelt inte som arbetslösa.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är första gången på tio år som SCB nu har både prognoser och en oro över att arbetsdeltagandet sjunker. Det vore då på sin plats om regeringen hade andra åtgärder och sa: Okej, vi vill höja a-kassan och göra alla de här åtgärderna, men vi har andra åtgärder för att öka arbetskraftsdeltagandet. Men det har inte regeringen. I regeringens budget är det tomt på förslag som ökar arbetskraftsdeltagandet. Tvärtom finns det förslag som minskar arbetskraftsdeltagandet, som ökar trösklarna till arbete och beskattar jobben. Det kommer att leda till att vi får en högre arbetslöshet och i slutändan minskade skatteintäkter att finansiera vår välfärd med.

Vilka andra förslag har Ylva Johansson för att öka arbetskraftsdeltagandet, om det nu är så att de här pengarna gör mer nytta hos Ylva Johanssons departement än hos företagen?

Herr talman! Jag har skrivit en interpellation till arbetsmarknadsministern mot bakgrund av den stora oro jag känner för att vi är på väg att bygga upp samma situation för framtiden som vi hade i början av 2000-talet, nämligen att det inte lönar sig att arbeta.

En av de största utgifterna som fanns med i regeringens vårproposition, och som vi beslutade om för några månader sedan här i riksdagen, handlar om att kraftigt höja a-kassan. För dem som har haft högst inkomster innebär det att man höjer taket i a-kassan från 15 000 till 20 000 i rena kronor räknat. Det innebär alltså att den som tidigare haft en god inkomst och som blir arbetslös nu får ett lönelyft på 5 000 kronor i månaden.

Herr talman! Det här gör att många yrkesgrupper kommer nära gränsen för om det verkligen lönar sig att arbete. De som jobbar ska ju betala för att ta sig till jobbet. De har generellt sett större måltidskostnader. De kanske måste köpa arbetskläder, och de har andra typer av utgifter kopplat till sitt arbete. Någonstans kommer de till en punkt där det är tveksamt om det lönar sig ekonomiskt att arbeta.

I Sverige finns det starkt forskningsstöd för detta. IFAU har kommit fram till att det finns ett tydligt samband mellan hur hög a-kassan är och det man inom nationalekonomin kallar reservationslön, alltså den lägsta ersättning man är beredd att acceptera för ett arbete i förhållande till hur mycket man kan få i bidrag för att inte arbeta.

Också internationell forskning pekar tydligt på det. Finns det inte starka drivkrafter för arbete kommer människor att fasas ut från arbetsmarknaden.

Detta problem hade Sverige för 15 år sedan, men under de senaste åren har vi successivt kommit till rätta med det genom att göra det mer lönsamt att arbeta, genom att strama åt a-kassa och sjukförsäkring och genom att sänka skatter på jobb och företagande. Det har lett till ett kraftigt minskat utanförskap i Sverige. Vi har dock fortfarande problem med dem som står längst från arbetsmarknaden, det nya utanförskapet: i huvudsak unga människor och människor med utrikes bakgrund.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Med den politik som regeringen lägger fram är det stor fara att Sverige går tillbaka till den situation vi befann oss i för tio år sedan med ett bredare utanförskap där allt fler människor fastnar i bidragsberoende.

Jag har ställt en fråga till arbetsmarknadsministern: Vad gör regeringen för att öka drivkrafterna för arbete och för att det ska löna sig bättre att arbeta? Svaret är: ingenting. Det är oroande, herr talman.

Herr talman! Jag har skrivit en interpellation till arbetsmarknadsministern mot bakgrund av den stora oro jag känner för att vi är på väg att bygga upp samma situation för framtiden som vi hade i början av 2000-talet, nämligen att det inte lönar sig att arbeta.

En av de största utgifterna som fanns med i regeringens vårproposition, och som vi beslutade om för några månader sedan här i riksdagen, handlar om att kraftigt höja a-kassan. För dem som har haft högst inkomster innebär det att man höjer taket i a-kassan från 15 000 till 20 000 i rena kronor räknat. Det innebär alltså att den som tidigare haft en god inkomst och som blir arbetslös nu får ett lönelyft på 5 000 kronor i månaden.

Herr talman! Det här gör att många yrkesgrupper kommer nära gränsen för om det verkligen lönar sig att arbete. De som jobbar ska ju betala för att ta sig till jobbet. De har generellt sett större måltidskostnader. De kanske måste köpa arbetskläder, och de har andra typer av utgifter kopplat till sitt arbete. Någonstans kommer de till en punkt där det är tveksamt om det lönar sig ekonomiskt att arbeta.

I Sverige finns det starkt forskningsstöd för detta. IFAU har kommit fram till att det finns ett tydligt samband mellan hur hög a-kassan är och det man inom nationalekonomin kallar reservationslön, alltså den lägsta ersättning man är beredd att acceptera för ett arbete i förhållande till hur mycket man kan få i bidrag för att inte arbeta.

Också internationell forskning pekar tydligt på det. Finns det inte starka drivkrafter för arbete kommer människor att fasas ut från arbetsmarknaden.

Detta problem hade Sverige för 15 år sedan, men under de senaste åren har vi successivt kommit till rätta med det genom att göra det mer lönsamt att arbeta, genom att strama åt a-kassa och sjukförsäkring och genom att sänka skatter på jobb och företagande. Det har lett till ett kraftigt minskat utanförskap i Sverige. Vi har dock fortfarande problem med dem som står längst från arbetsmarknaden, det nya utanförskapet: i huvudsak unga människor och människor med utrikes bakgrund.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Med den politik som regeringen lägger fram är det stor fara att Sverige går tillbaka till den situation vi befann oss i för tio år sedan med ett bredare utanförskap där allt fler människor fastnar i bidragsberoende.

Jag har ställt en fråga till arbetsmarknadsministern: Vad gör regeringen för att öka drivkrafterna för arbete och för att det ska löna sig bättre att arbeta? Svaret är: ingenting. Det är oroande, herr talman.

Herr talman! Jag kände mig tvungen att anmäla mig till debatten när jag läste de interpellationer som Hanif Bali och Fredrik Schulte har ställt. Sveriges riksdag är en intressant plattform där man kan diskutera politiska motsättningar, visa upp sin egen politik och fråga regeringen vad den anser.

Vad är det då Hanif Bali och Fredrik Schulte visar upp i sina frågor? För mig är det tydligt att de till att börja med visar upp ett nästan chockerande ointresse för fakta och statistik. Det är startpunkten.

Är det något vi vet efter ett antal år med borgerlig politik är det vad förändringarna i det ni kallar utbyggnad av bidragssystem - det vi andra kallar försäkringar - har betytt och fått för effekter. Det är ett tydligt experiment som har genomförts med kraftiga förändringar och försämringar av a-kassan och andra försäkringssystem.

Har resultatet då blivit att vi har fått högre sysselsättning, lägre arbetslöshet och mindre utanförskap? Svaret är nej.

Innan jag gick till debatten såg jag en intressant artikel i tidskriften Arena av före detta LO-ekonomen Sandro Scocco. I den drar han en del historiska paralleller. År 1932 var högerns argument mot införandet av arbetslöshetsförsäkring "orimliga och oöverskådliga anspråk på statskassan" och "orimliga löner". Det är exakt samma argument som förekommer nu.

En annan representant för högern från samma tid yttrade att "den nuvarande socialförsäkringen utgör en moralisk fara för hela folket genom möjlighet för parasitära element att utnyttja förmåner som socialförsäkringen erbjuder för simulanter och arbetsskygga". Samma resonemang kommer tillbaka i det som Hanif Bali och Fredrik Schulte lägger fram.

Fakta är motsatsen. Det gick inte som högern befarade. Efter åtta år av er politik är resultatet det motsatta mot vad ni trodde.

Ersättningsgraden i a-kassan har sedan början av 90-talet gått från att vara 74 procent av lönen till att i dag i praktiken vara närmare 30 procent för dem som blir av med jobbet.

Antalet öppet arbetslösa som har a-kassa har sjunkit dramatiskt under 2000-talet, från ca 65 procent till ca 40 procent.

Då borde det vara uppenbart att vi skulle få mycket lägre arbetslöshet och mycket högre sysselsättning. Så är det inte. Trenden har varit den rakt motsatta. Trenden för ersättningsgraden i a-kassan har varit tydligt nedåtgående, och trenden för arbetslösheten har varit ökande. Det är motsatta resultat mot vad ni hävdar.

Vad återstår då av argumentationen när inget finns av fakta och belägg? Jo, referenser till en teoretisk modellvärld där det ska bli så.

Jag har läst nationalekonomi, och jag vet hur det brukar låta. Men verkligheten fungerar inte så.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Frågan tillbaka till våra moderata kamrater blir: Är det verkligheten som ska gälla för de arbetslösa och för den svenska arbetsmarknaden, eller är det era teorier om hur ekonomin och framför allt arbetslösa människor fungerar som ska styra den ekonomiska politiken?

Herr talman! Jag kände mig tvungen att anmäla mig till debatten när jag läste de interpellationer som Hanif Bali och Fredrik Schulte har ställt. Sveriges riksdag är en intressant plattform där man kan diskutera politiska motsättningar, visa upp sin egen politik och fråga regeringen vad den anser.

Vad är det då Hanif Bali och Fredrik Schulte visar upp i sina frågor? För mig är det tydligt att de till att börja med visar upp ett nästan chockerande ointresse för fakta och statistik. Det är startpunkten.

Är det något vi vet efter ett antal år med borgerlig politik är det vad förändringarna i det ni kallar utbyggnad av bidragssystem - det vi andra kallar försäkringar - har betytt och fått för effekter. Det är ett tydligt experiment som har genomförts med kraftiga förändringar och försämringar av a-kassan och andra försäkringssystem.

Har resultatet då blivit att vi har fått högre sysselsättning, lägre arbetslöshet och mindre utanförskap? Svaret är nej.

Innan jag gick till debatten såg jag en intressant artikel i tidskriften Arena av före detta LO-ekonomen Sandro Scocco. I den drar han en del historiska paralleller. År 1932 var högerns argument mot införandet av arbetslöshetsförsäkring "orimliga och oöverskådliga anspråk på statskassan" och "orimliga löner". Det är exakt samma argument som förekommer nu.

En annan representant för högern från samma tid yttrade att "den nuvarande socialförsäkringen utgör en moralisk fara för hela folket genom möjlighet för parasitära element att utnyttja förmåner som socialförsäkringen erbjuder för simulanter och arbetsskygga". Samma resonemang kommer tillbaka i det som Hanif Bali och Fredrik Schulte lägger fram.

Fakta är motsatsen. Det gick inte som högern befarade. Efter åtta år av er politik är resultatet det motsatta mot vad ni trodde.

Ersättningsgraden i a-kassan har sedan början av 90-talet gått från att vara 74 procent av lönen till att i dag i praktiken vara närmare 30 procent för dem som blir av med jobbet.

Antalet öppet arbetslösa som har a-kassa har sjunkit dramatiskt under 2000-talet, från ca 65 procent till ca 40 procent.

Då borde det vara uppenbart att vi skulle få mycket lägre arbetslöshet och mycket högre sysselsättning. Så är det inte. Trenden har varit den rakt motsatta. Trenden för ersättningsgraden i a-kassan har varit tydligt nedåtgående, och trenden för arbetslösheten har varit ökande. Det är motsatta resultat mot vad ni hävdar.

Vad återstår då av argumentationen när inget finns av fakta och belägg? Jo, referenser till en teoretisk modellvärld där det ska bli så.

Jag har läst nationalekonomi, och jag vet hur det brukar låta. Men verkligheten fungerar inte så.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Frågan tillbaka till våra moderata kamrater blir: Är det verkligheten som ska gälla för de arbetslösa och för den svenska arbetsmarknaden, eller är det era teorier om hur ekonomin och framför allt arbetslösa människor fungerar som ska styra den ekonomiska politiken?

Herr talman! Det är uppenbart att verkligheten är Moderaternas värsta fiende. Sedan 2010 har sjukskrivningskostnaderna skenat. De har ökat med 70 procent. Från 2010 och under de fyra år framåt som ni hade regeringsansvaret fanns den bortre parentesen. Inte hjälpte det. Inte hjälpte det att folk blev utförsäkrade från försäkringen. Från 2010 skenade som sagt kostnaderna och ökade med 70 procent. Uppenbarligen följer verkligheten inte Moderaternas teori.

Hanif Bali frågar mig om jag verkligen tror att utbildning leder till arbete. Ja, på ganska goda grunder tror jag det. Vi har ett läge med rekordmånga lediga jobb och höga vakanstal. Svaret jag genomgående får från arbetsgivarna är att de inte hittar folk med rätt kompetens. Utbildning spelar roll, och matchning spelar roll.

I ett annat konjunkturläge får vi kanske resonera på ett annat sätt, men i det konjunkturläge vi nu har, med många lediga jobb och svårt att få tag på rätt kompetens, kan vi på goda grunder anta att en flytt av pengar från ineffektiva skattesänkningar till utbildningssatsningar kommer att få god effekt. Bara verkligheten kan bevisa om jag har rätt. Jag har dock goda grunder för denna omprioritering.

Den politik som Hanif Bali och Fredrik Schulte förespråkar, med stora skattesänkningar och nedskärningar, har Sverige prövat. Den klarade bevisligen inte av arbetslösheten. Tvärtom har vi i dag en skyhög arbetslöshet.

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till Fredrik Schultes inlägg. Vi har prövat er politik när det gäller arbetslöshetsförsäkringen. Jag kommer ihåg när dina partivänner i den gamla regeringen sa: Om vi förstör arbetslöshetsförsäkringen kommer arbetslösheten att sjunka. Om vi gör det riktigt dyrt att vara med i försäkringen, särskilt för dem i branscher där risken att bli arbetslös är stor, och om vi försämrar ersättningen kommer människor att komma i arbete i stället för att vara arbetslösa.

Med någon självinsikt måste ni medge att denna politik gjorde ett praktfullt magplask - så praktfullt att regeringen fick backa från sin politik och erkänna att den inte fungerade och inte hade de effekter man trodde. Man fick överge den riskrelaterade avgiften i försäkringen.

Nu har jag förstått att Moderaterna själva i sin ekonomiska politik föreslår en höjning av taket i arbetslöshetsförsäkringen i förhållande till den politik som de förespråkade i regeringsställning. Det är väl så att andra inom Moderaterna - med kanske större hänsyn till verkligheten - har förstått att det var en politik som inte fungerade, och jag tror att de flesta moderater själva inser att den var ett magplask.

Herr talman! Det är uppenbart att verkligheten är Moderaternas värsta fiende. Sedan 2010 har sjukskrivningskostnaderna skenat. De har ökat med 70 procent. Från 2010 och under de fyra år framåt som ni hade regeringsansvaret fanns den bortre parentesen. Inte hjälpte det. Inte hjälpte det att folk blev utförsäkrade från försäkringen. Från 2010 skenade som sagt kostnaderna och ökade med 70 procent. Uppenbarligen följer verkligheten inte Moderaternas teori.

Hanif Bali frågar mig om jag verkligen tror att utbildning leder till arbete. Ja, på ganska goda grunder tror jag det. Vi har ett läge med rekordmånga lediga jobb och höga vakanstal. Svaret jag genomgående får från arbetsgivarna är att de inte hittar folk med rätt kompetens. Utbildning spelar roll, och matchning spelar roll.

I ett annat konjunkturläge får vi kanske resonera på ett annat sätt, men i det konjunkturläge vi nu har, med många lediga jobb och svårt att få tag på rätt kompetens, kan vi på goda grunder anta att en flytt av pengar från ineffektiva skattesänkningar till utbildningssatsningar kommer att få god effekt. Bara verkligheten kan bevisa om jag har rätt. Jag har dock goda grunder för denna omprioritering.

Den politik som Hanif Bali och Fredrik Schulte förespråkar, med stora skattesänkningar och nedskärningar, har Sverige prövat. Den klarade bevisligen inte av arbetslösheten. Tvärtom har vi i dag en skyhög arbetslöshet.

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till Fredrik Schultes inlägg. Vi har prövat er politik när det gäller arbetslöshetsförsäkringen. Jag kommer ihåg när dina partivänner i den gamla regeringen sa: Om vi förstör arbetslöshetsförsäkringen kommer arbetslösheten att sjunka. Om vi gör det riktigt dyrt att vara med i försäkringen, särskilt för dem i branscher där risken att bli arbetslös är stor, och om vi försämrar ersättningen kommer människor att komma i arbete i stället för att vara arbetslösa.

Med någon självinsikt måste ni medge att denna politik gjorde ett praktfullt magplask - så praktfullt att regeringen fick backa från sin politik och erkänna att den inte fungerade och inte hade de effekter man trodde. Man fick överge den riskrelaterade avgiften i försäkringen.

Nu har jag förstått att Moderaterna själva i sin ekonomiska politik föreslår en höjning av taket i arbetslöshetsförsäkringen i förhållande till den politik som de förespråkade i regeringsställning. Det är väl så att andra inom Moderaterna - med kanske större hänsyn till verkligheten - har förstått att det var en politik som inte fungerade, och jag tror att de flesta moderater själva inser att den var ett magplask.

Herr talman! Det verkar som om både Ylva Johansson och Ali Esbati är så benägna att se oss som de onda moderaterna med monokel och hög hatt - från 1930, som de var tvungna att gräva tillbaka till - att de förblindas av sina fördomar om oss och inte lyssnar på vad vi säger.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag frågade inte om utbildning leder till arbete. Det är ganska självklart att samtliga moderater sätter sina ungar i skolan och inte anser att man ska trycka ut dem på arbetsmarknaden direkt vid nio års ålder. Nej, det är klart att utbildning leder till arbete.

Det jag frågade var om det var rimligt att finansiera detta med ökad beskattning på arbete och företag. Det var snarare det som var frågan.

Det är lite märkligt med Ali Esbatis argumentation. Vi skulle vara immuna mot fakta, men den enda referens som han ger är Dagens Arena och en LO-ekonom. Det är alltså den objektiva verklighet som vi inte tar till oss.

Ali Esbati satt bredvid mig på ett möte precis i förmiddags där SCB gick igenom att både arbetskraftsdeltagandet och sysselsättningen har ökat, så han vet. Självklart är det så att om man ökar arbetskraftsdeltagandet, då ökar arbetslösheten. Men det betyder inte att det är färre människor som jobbar, utan det betyder att det är fler människor som är ute på arbetsmarknaden och söker jobb och därmed räknas som arbetslösa, i stället för att räknas i den kolumn som ni älskar att placera människor i, nämligen "ej i arbetskraften".

Det är vad regeringens politik kommer att leda till. Att man tar bort den bortre parentesen och andra saker, som generösare bidragssystem, kommer att leda till att färre räknas som arbetslösa och att fler trängs ut till kolumnen "ej i arbete".

Här skulle vi på något sätt vara immuna mot fakta. Vilka fakta är det vi är immuna mot? Har människor fått lägre ersättning? Absolut! Det är inget som vi sticker under stol med. Det var så att bidragssystemen blev mindre generösa och att det blev mer lönsamt att gå till jobbet. Det var absolut poängen med vår politik.

Men om man gör som regeringen - gör det mindre lönsamt att arbeta samtidigt som man beskattar arbete hårdare, beskattar företagen hårdare - på vilket sätt leder det till att fler kommer i arbete, på vilket sätt leder det till att utbudet av arbete ökar? Ingen ifrågasätter kausaliteten mellan utbildning och arbete. Frågan är om regeringens modeller och metoder för detta är de mest effektiva.

Men ni är som sagt helt förblindade av någon form av vilja att utmåla moderaterna som de onda kapitalisterna som redan sedan 1930 har hatat vanliga människor. Ni är så förblindade av det att ni inte ens klarar av att ha en saklig diskussion med ärligt ställda frågor till ministrar och dem som stöder deras budget.

Herr talman! Det verkar som om både Ylva Johansson och Ali Esbati är så benägna att se oss som de onda moderaterna med monokel och hög hatt - från 1930, som de var tvungna att gräva tillbaka till - att de förblindas av sina fördomar om oss och inte lyssnar på vad vi säger.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag frågade inte om utbildning leder till arbete. Det är ganska självklart att samtliga moderater sätter sina ungar i skolan och inte anser att man ska trycka ut dem på arbetsmarknaden direkt vid nio års ålder. Nej, det är klart att utbildning leder till arbete.

Det jag frågade var om det var rimligt att finansiera detta med ökad beskattning på arbete och företag. Det var snarare det som var frågan.

Det är lite märkligt med Ali Esbatis argumentation. Vi skulle vara immuna mot fakta, men den enda referens som han ger är Dagens Arena och en LO-ekonom. Det är alltså den objektiva verklighet som vi inte tar till oss.

Ali Esbati satt bredvid mig på ett möte precis i förmiddags där SCB gick igenom att både arbetskraftsdeltagandet och sysselsättningen har ökat, så han vet. Självklart är det så att om man ökar arbetskraftsdeltagandet, då ökar arbetslösheten. Men det betyder inte att det är färre människor som jobbar, utan det betyder att det är fler människor som är ute på arbetsmarknaden och söker jobb och därmed räknas som arbetslösa, i stället för att räknas i den kolumn som ni älskar att placera människor i, nämligen "ej i arbetskraften".

Det är vad regeringens politik kommer att leda till. Att man tar bort den bortre parentesen och andra saker, som generösare bidragssystem, kommer att leda till att färre räknas som arbetslösa och att fler trängs ut till kolumnen "ej i arbete".

Här skulle vi på något sätt vara immuna mot fakta. Vilka fakta är det vi är immuna mot? Har människor fått lägre ersättning? Absolut! Det är inget som vi sticker under stol med. Det var så att bidragssystemen blev mindre generösa och att det blev mer lönsamt att gå till jobbet. Det var absolut poängen med vår politik.

Men om man gör som regeringen - gör det mindre lönsamt att arbeta samtidigt som man beskattar arbete hårdare, beskattar företagen hårdare - på vilket sätt leder det till att fler kommer i arbete, på vilket sätt leder det till att utbudet av arbete ökar? Ingen ifrågasätter kausaliteten mellan utbildning och arbete. Frågan är om regeringens modeller och metoder för detta är de mest effektiva.

Men ni är som sagt helt förblindade av någon form av vilja att utmåla moderaterna som de onda kapitalisterna som redan sedan 1930 har hatat vanliga människor. Ni är så förblindade av det att ni inte ens klarar av att ha en saklig diskussion med ärligt ställda frågor till ministrar och dem som stöder deras budget.

Herr talman! Vi lever i en ny tid. 75 år har nog passerat sedan den artikel som Ali Esbati har refererat till skrevs. Mycket har hänt. Moderaterna kan i vart fall blicka tillbaka till en väsentligt trevligare partihistoria än vad Ali Esbati kan göra. Ali Esbatis parti var ju då Sovjets lakejer, och det var väl inte så länge sedan som Ali Esbati själv uttalade sig och kom ut som kommunist och tidigare supporter av Sovjet.

Det där med historia tycker jag att vi kan lämna bakom oss, och jag tycker särskilt att Ali Esbati ska lämna det bakom sig.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Hur ser det verkligen ut? Jo, för nio år sedan hade Sverige en sysselsättningsgrad på 65,8 procent för människor mellan 20 och 64 år, och vi hade 78,8 procent för åldersgruppen 15-74 år. I samtliga grupper har sysselsättningsgraden ökat med 1 procentenhet, trots att vi har haft den största lågkonjunkturen sedan depressionen på 20- och 30-talet, den största ekonomiska krisen. Då har alltså Sverige ökat sin sysselsättningsgrad. Vi har fått 360 000 fler människor i arbete. 250 000 av dem är utrikes födda. Sverige har i dag den högsta sysselsättningsgraden i EU.

Jag förstår att Ali Esbati och arbetsmarknadsministern har ideologiska skygglappar och till varje pris vill svartmåla den tidigare alliansregeringen. Jag vet att arbetsmarknadsministern tidigare har sagt i talarstolen att sysselsättningsgraden sjönk under alliansregeringens tid vid makten. Hon har blivit konfronterad med det och mer eller mindre, åtminstone indirekt, tagit tillbaka sina påståenden. Att Ali Esbati nu går upp och säger samma sak är kanske inte så förvånande.

Men det är fakta. Sverige har alltså varit ett av de länder som haft starkast ekonomiska utveckling i Europa och västvärlden sedan 2006. Men man måste komma ihåg att vi hade en ekonomisk kris som var den största under en hel generation.

Sjukskrivningarna har minskat med 30 miljarder, arbetsmarknadsministern, trots att vi har haft inflation och trots att vi har haft en kraftig befolkningstillväxt. Vi har fått 150 000 färre förtidspensionärer. Visst har vi sett en ökning sedan 2010. Men det handlade framför allt om människor som utförsäkrades och sedan kom tillbaka. Beträffande den sammantagna utvecklingen för Sverige under de senaste nio åren är det bara - om man ser till fakta - att gå till Ekonomifakta.se för att snabbt kunna kontrollera hur det verkligen förhåller sig. Det borde arbetsmarknadsministern göra, för jag vet att hon har snubblat lite på siffrorna.

Visst har arbetslösheten gått upp. Men jag skulle, herr talman, vilja säga att arbetslösheten håller på att bli ett obsolet mått. Vi börjar närma oss en punkt där det inte längre är intressant att titta på arbetslösheten. Varför är det så? Jo, det är på grund av det som Hanif Bali tid redogjorde för, att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet så gärna vill få ned arbetslösheten att de är beredda att sopa människor under mattan. Man förtidspensionerar dem. Man sjukskriver dem. Det är nu den politik som man lägger fram, med borttagande av den bortre parentesen i sjukförsäkringen.

Arbetslösheten börjar alltså bli ett irrelevant mått. Det intressanta är hur många människor som faktiskt arbetar. Då spelar det roll med drivkrafter. Lönar det sig att arbeta, då kommer fler människor att vilja arbeta. Nu går regeringen åt precis motsatt håll.

Herr talman! Vi lever i en ny tid. 75 år har nog passerat sedan den artikel som Ali Esbati har refererat till skrevs. Mycket har hänt. Moderaterna kan i vart fall blicka tillbaka till en väsentligt trevligare partihistoria än vad Ali Esbati kan göra. Ali Esbatis parti var ju då Sovjets lakejer, och det var väl inte så länge sedan som Ali Esbati själv uttalade sig och kom ut som kommunist och tidigare supporter av Sovjet.

Det där med historia tycker jag att vi kan lämna bakom oss, och jag tycker särskilt att Ali Esbati ska lämna det bakom sig.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Hur ser det verkligen ut? Jo, för nio år sedan hade Sverige en sysselsättningsgrad på 65,8 procent för människor mellan 20 och 64 år, och vi hade 78,8 procent för åldersgruppen 15-74 år. I samtliga grupper har sysselsättningsgraden ökat med 1 procentenhet, trots att vi har haft den största lågkonjunkturen sedan depressionen på 20- och 30-talet, den största ekonomiska krisen. Då har alltså Sverige ökat sin sysselsättningsgrad. Vi har fått 360 000 fler människor i arbete. 250 000 av dem är utrikes födda. Sverige har i dag den högsta sysselsättningsgraden i EU.

Jag förstår att Ali Esbati och arbetsmarknadsministern har ideologiska skygglappar och till varje pris vill svartmåla den tidigare alliansregeringen. Jag vet att arbetsmarknadsministern tidigare har sagt i talarstolen att sysselsättningsgraden sjönk under alliansregeringens tid vid makten. Hon har blivit konfronterad med det och mer eller mindre, åtminstone indirekt, tagit tillbaka sina påståenden. Att Ali Esbati nu går upp och säger samma sak är kanske inte så förvånande.

Men det är fakta. Sverige har alltså varit ett av de länder som haft starkast ekonomiska utveckling i Europa och västvärlden sedan 2006. Men man måste komma ihåg att vi hade en ekonomisk kris som var den största under en hel generation.

Sjukskrivningarna har minskat med 30 miljarder, arbetsmarknadsministern, trots att vi har haft inflation och trots att vi har haft en kraftig befolkningstillväxt. Vi har fått 150 000 färre förtidspensionärer. Visst har vi sett en ökning sedan 2010. Men det handlade framför allt om människor som utförsäkrades och sedan kom tillbaka. Beträffande den sammantagna utvecklingen för Sverige under de senaste nio åren är det bara - om man ser till fakta - att gå till Ekonomifakta.se för att snabbt kunna kontrollera hur det verkligen förhåller sig. Det borde arbetsmarknadsministern göra, för jag vet att hon har snubblat lite på siffrorna.

Visst har arbetslösheten gått upp. Men jag skulle, herr talman, vilja säga att arbetslösheten håller på att bli ett obsolet mått. Vi börjar närma oss en punkt där det inte längre är intressant att titta på arbetslösheten. Varför är det så? Jo, det är på grund av det som Hanif Bali tid redogjorde för, att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet så gärna vill få ned arbetslösheten att de är beredda att sopa människor under mattan. Man förtidspensionerar dem. Man sjukskriver dem. Det är nu den politik som man lägger fram, med borttagande av den bortre parentesen i sjukförsäkringen.

Arbetslösheten börjar alltså bli ett irrelevant mått. Det intressanta är hur många människor som faktiskt arbetar. Då spelar det roll med drivkrafter. Lönar det sig att arbeta, då kommer fler människor att vilja arbeta. Nu går regeringen åt precis motsatt håll.

Herr talman! Folk som inte riktigt lyssnar på vad de kommenterar är en egen genre, så att säga. Jag citerar: "Tyvärr verkar regeringen snarare vilja minska incitamenten och drivkrafterna till arbete genom höjd akassa och ett borttagande av den bortre gränsen i sjukförsäkringen." Det är ett citat inte från 1932 utan från Fredrik Schultes interpellation till regeringen. Min poäng var att det är samma typ av resonemang som fortfarande dominerar inom högern, trots att vi har haft 75-80 år av verklighet däremellan att förhålla oss till. När jag sa det slog Fredrik Schulte en volt in i Sovjetunionen - det får stå för honom.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

De fakta som jag redovisade var naturligtvis inte påhittade av någon på Dagens Arena, utan de är när det gäller arbetslösheten från AKU, det vill säga Statistiska centralbyrån, och när det gäller deltagande i a-kassan från Arbetsförmedlingen och A-kassan. Det är öppna, tillgängliga fakta för den som till äventyrs skulle intressera sig för dem.

Då var min poäng som jag redovisade att den här mycket kraftiga minskningen av ersättningsgrad i a-kassan inte har åtföljts av att arbetslösheten har sjunkit. Tvärtom är trenden den rakt motsatta. Argumenten håller alltså inte. Man måste hitta andra skäl till att det ser ut som det gör.

Vi är eniga om att sysselsättningsgraden är mycket viktig, och vi är eniga om att sysselsättningsgraden i Sverige har varit mycket hög under lång tid. Vad beror det på? Jo, det beror bland annat på att vi har haft en välfungerande arbetsmarknadspolitik. Liknande länder uppvisar samma sak. Man har haft god ersättning till dem som blir sjuka och arbetslösa, och man har haft en bra fungerande arbetsmarknadspolitik som har syftat till någonting annat än det som Fredrik Schulte och Hanif Bali efterlyser, nämligen att man ska bestraffa de sjuka och arbetslösa. Man bekämpar arbetslöshet och sjukdom, inte de arbetslösa och de sjuka.

Jag ser att ni är sura över att detta inte är den röda tråden i dagens regeringspolitik. Men jag är glad att det är på det sättet.

Herr talman! Folk som inte riktigt lyssnar på vad de kommenterar är en egen genre, så att säga. Jag citerar: "Tyvärr verkar regeringen snarare vilja minska incitamenten och drivkrafterna till arbete genom höjd akassa och ett borttagande av den bortre gränsen i sjukförsäkringen." Det är ett citat inte från 1932 utan från Fredrik Schultes interpellation till regeringen. Min poäng var att det är samma typ av resonemang som fortfarande dominerar inom högern, trots att vi har haft 75-80 år av verklighet däremellan att förhålla oss till. När jag sa det slog Fredrik Schulte en volt in i Sovjetunionen - det får stå för honom.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

De fakta som jag redovisade var naturligtvis inte påhittade av någon på Dagens Arena, utan de är när det gäller arbetslösheten från AKU, det vill säga Statistiska centralbyrån, och när det gäller deltagande i a-kassan från Arbetsförmedlingen och A-kassan. Det är öppna, tillgängliga fakta för den som till äventyrs skulle intressera sig för dem.

Då var min poäng som jag redovisade att den här mycket kraftiga minskningen av ersättningsgrad i a-kassan inte har åtföljts av att arbetslösheten har sjunkit. Tvärtom är trenden den rakt motsatta. Argumenten håller alltså inte. Man måste hitta andra skäl till att det ser ut som det gör.

Vi är eniga om att sysselsättningsgraden är mycket viktig, och vi är eniga om att sysselsättningsgraden i Sverige har varit mycket hög under lång tid. Vad beror det på? Jo, det beror bland annat på att vi har haft en välfungerande arbetsmarknadspolitik. Liknande länder uppvisar samma sak. Man har haft god ersättning till dem som blir sjuka och arbetslösa, och man har haft en bra fungerande arbetsmarknadspolitik som har syftat till någonting annat än det som Fredrik Schulte och Hanif Bali efterlyser, nämligen att man ska bestraffa de sjuka och arbetslösa. Man bekämpar arbetslöshet och sjukdom, inte de arbetslösa och de sjuka.

Jag ser att ni är sura över att detta inte är den röda tråden i dagens regeringspolitik. Men jag är glad att det är på det sättet.

Herr talman! Det är intressant att lyssna till denna retorik där man väljer de år som man tycker passar för att få precis den utveckling som man vill hänvisa till. Om man ska ta hänsyn till verkligheten måste man vara lite mer ärlig än så när det gäller vilka årtal man tar.

När det gäller sysselsättningsgraden, som jag anser är det viktigaste måttet på hur väl arbetsmarknaden fungerar, tog den gamla regeringen med nöd och näppe sig upp till det läge som sysselsättningsgraden hade när man tillträdde 2006. Det var det som hände. Under i princip alla åtta år låg sysselsättningsgraden lägre, utom precis i början. Men när er politik började bita sjönk sysselsättningsgraden. Sedan kämpade ni er upp till den nivå där den var när ni tillträdde. Den har ju inte ökat under åtta år med en borgerlig arbetsmarknadspolitik.

Nu har vi ett läge att öka arbetskraftsdeltagandet. Det är en stor utmaning. Många människor kommer till Sverige, och många av dem får uppehållstillstånd för att stanna här. Det är en oerhört stor, viktig och bra utmaning för Sverige att också öka arbetskraften och se till att människor blir rustade för att kunna delta på arbetsmarknaden och också kunna få jobb.

Det är lite intressant att lyssna till Fredrik Schulte när han säger att ökningarna av antalet sjukskrivningar från 2010 beror på att de sjuka kom tillbaka till sjukförsäkringen. Ja precis, det är poängen. De blev inte friska av att utförsäkras. Det är också det som bevisas av detta. Er politik gjorde alltså inte folk friska. Efter att tidsgränsen hade passerat kom de tillbaka till försäkringen. Då har man skenande kostnader och en ökning med 70 procent sedan 2010. Detta är ett allvarligt läge, och det måste mötas på riktigt med att man vänder utvecklingen och inte att man trixar med statistiken.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag ska svara seriöst på Hanif Balis fråga. Han frågade ungefär följande: Hur kan jag tro att detta att man återställer en bevisat ineffektiv skattesänkning, det vill säga den sänkta arbetsgivaravgiften för ungdomar, och i stället satsar pengarna på utbildning leder till fler jobb? Jag ska förklara varför jag på goda grunder tror det.

Det var en bevisat ineffektiv skattesänkning, som dessutom var mycket dyr, och som gav väldigt lite pang för pengarna. I dag har vi ett läge på arbetsmarknaden med höga vakanstal, där många jobb inte tillsätts på grund av att man inte får tag i rätt kompetens. Det beror delvis på att vi har en dåligt fungerande matchning med en myndighet som inte fungerar så väl som den borde efter åtta år av vanstyre.

Men att man i dag inte får tag i plåtslagare, kranförare, starkströmselektriker och undersköterskor hindrar tillväxten av nya jobb. Ibland handlar det om stora grupper, men ibland handlar det också om nyckelpersoner. När de inte finns får företag tacka nej till en order. Det är därför som jag på goda grunder tror att om man flyttar pengar från ineffektiva skattesänkningar och lägger dem på utbildning är en politik som gynnar tillväxten av nya jobb.

Herr talman! Det är intressant att lyssna till denna retorik där man väljer de år som man tycker passar för att få precis den utveckling som man vill hänvisa till. Om man ska ta hänsyn till verkligheten måste man vara lite mer ärlig än så när det gäller vilka årtal man tar.

När det gäller sysselsättningsgraden, som jag anser är det viktigaste måttet på hur väl arbetsmarknaden fungerar, tog den gamla regeringen med nöd och näppe sig upp till det läge som sysselsättningsgraden hade när man tillträdde 2006. Det var det som hände. Under i princip alla åtta år låg sysselsättningsgraden lägre, utom precis i början. Men när er politik började bita sjönk sysselsättningsgraden. Sedan kämpade ni er upp till den nivå där den var när ni tillträdde. Den har ju inte ökat under åtta år med en borgerlig arbetsmarknadspolitik.

Nu har vi ett läge att öka arbetskraftsdeltagandet. Det är en stor utmaning. Många människor kommer till Sverige, och många av dem får uppehållstillstånd för att stanna här. Det är en oerhört stor, viktig och bra utmaning för Sverige att också öka arbetskraften och se till att människor blir rustade för att kunna delta på arbetsmarknaden och också kunna få jobb.

Det är lite intressant att lyssna till Fredrik Schulte när han säger att ökningarna av antalet sjukskrivningar från 2010 beror på att de sjuka kom tillbaka till sjukförsäkringen. Ja precis, det är poängen. De blev inte friska av att utförsäkras. Det är också det som bevisas av detta. Er politik gjorde alltså inte folk friska. Efter att tidsgränsen hade passerat kom de tillbaka till försäkringen. Då har man skenande kostnader och en ökning med 70 procent sedan 2010. Detta är ett allvarligt läge, och det måste mötas på riktigt med att man vänder utvecklingen och inte att man trixar med statistiken.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag ska svara seriöst på Hanif Balis fråga. Han frågade ungefär följande: Hur kan jag tro att detta att man återställer en bevisat ineffektiv skattesänkning, det vill säga den sänkta arbetsgivaravgiften för ungdomar, och i stället satsar pengarna på utbildning leder till fler jobb? Jag ska förklara varför jag på goda grunder tror det.

Det var en bevisat ineffektiv skattesänkning, som dessutom var mycket dyr, och som gav väldigt lite pang för pengarna. I dag har vi ett läge på arbetsmarknaden med höga vakanstal, där många jobb inte tillsätts på grund av att man inte får tag i rätt kompetens. Det beror delvis på att vi har en dåligt fungerande matchning med en myndighet som inte fungerar så väl som den borde efter åtta år av vanstyre.

Men att man i dag inte får tag i plåtslagare, kranförare, starkströmselektriker och undersköterskor hindrar tillväxten av nya jobb. Ibland handlar det om stora grupper, men ibland handlar det också om nyckelpersoner. När de inte finns får företag tacka nej till en order. Det är därför som jag på goda grunder tror att om man flyttar pengar från ineffektiva skattesänkningar och lägger dem på utbildning är en politik som gynnar tillväxten av nya jobb.

Herr talman! Jag tänkte bemöta det som Ali Esbati sa. Det var en rolig exercis i kausalitet. Han sa att regeringen förstörde a-kassan och att det ledde till att arbetslösheten ökade. Därefter sa han att anledningen till att sysselsättningsgraden har ökat är för att vi har en så väl fungerande arbetsmarknad i Sverige eftersom tryggheten är så stor och så vidare. Borde det inte vara samma kausalitet där? Om den dåvarande regeringen och Moderaterna förstörde a-kassan och gjorde det otryggare och om detta är orsakssambandet, borde inte det också ha lett till att vi fick en sämre fungerande arbetsmarknad och att vi alltså fick en lägre sysselsättningsgrad? Men det skedde inte.

Sedan drar arbetsmarknadsministern upp resonemanget om att vi på slutet kämpade och att sysselsättningsgraden då ökade.

Sverige slog rekord i sysselsättningsgrad två gånger. Den första gången var precis före finanskrisen då vår budget hade gällt ett år. Den andra gången var efter återhämtningen av finanskrisen. Det är de två gånger i modern tid som Sverige har slagit rekord i sysselsättningsgrad.

Allt detta råkar alltså bara ha skett, och det finns ingen korrelation eller kausalitet till regeringens politik. Däremot är allt dåligt som har hänt i Sverige under denna period en direkt effekt av regeringens politik, och det är där som man ska korrigera alla åtgärder. Detta är inte en seriös diskussion.

Däremot delar jag Ylva Johanssons åsikt om utbildning, främst att vi ser en snedvridning av arbetslösheten och att det i stor utsträckning handlar om lågutbildade.

Men frågan är återigen varför det är just företagen som ska beskattas för detta.

Herr talman! Jag tänkte bemöta det som Ali Esbati sa. Det var en rolig exercis i kausalitet. Han sa att regeringen förstörde a-kassan och att det ledde till att arbetslösheten ökade. Därefter sa han att anledningen till att sysselsättningsgraden har ökat är för att vi har en så väl fungerande arbetsmarknad i Sverige eftersom tryggheten är så stor och så vidare. Borde det inte vara samma kausalitet där? Om den dåvarande regeringen och Moderaterna förstörde a-kassan och gjorde det otryggare och om detta är orsakssambandet, borde inte det också ha lett till att vi fick en sämre fungerande arbetsmarknad och att vi alltså fick en lägre sysselsättningsgrad? Men det skedde inte.

Sedan drar arbetsmarknadsministern upp resonemanget om att vi på slutet kämpade och att sysselsättningsgraden då ökade.

Sverige slog rekord i sysselsättningsgrad två gånger. Den första gången var precis före finanskrisen då vår budget hade gällt ett år. Den andra gången var efter återhämtningen av finanskrisen. Det är de två gånger i modern tid som Sverige har slagit rekord i sysselsättningsgrad.

Allt detta råkar alltså bara ha skett, och det finns ingen korrelation eller kausalitet till regeringens politik. Däremot är allt dåligt som har hänt i Sverige under denna period en direkt effekt av regeringens politik, och det är där som man ska korrigera alla åtgärder. Detta är inte en seriös diskussion.

Däremot delar jag Ylva Johanssons åsikt om utbildning, främst att vi ser en snedvridning av arbetslösheten och att det i stor utsträckning handlar om lågutbildade.

Men frågan är återigen varför det är just företagen som ska beskattas för detta.

Herr talman! Jag vill återigen säga att Sverige har en högre sysselsättningsgrad nu än vi hade när vi låg i toppen av högkonjunkturen före finanskrisen 2008. Däremellan har vi alltså haft den värsta lågkonjunkturen i modern tid, där länder i Sydeuropa - Grekland, Italien, Portugal och så vidare - har fått göra kraftiga besparingar i välfärden och kraftiga neddragningar. Det är inte bara sydeuropeiska länder som har drabbats, utan även Finland och Danmark har drabbats av detta. Sverige har förstärkt välfärden under samma tid.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag förstår att den bild som Ylva Johansson beskriver här går hem när hon träffar sina partikompisar och att den går bra ihop med demagogin här i talarstolen. Men den är så långt ifrån sanningen man kan komma. Samma sak gäller sjukskrivningarna. De har alltså minskat kraftigt sedan 2006. Vi har sett en ökning som är oroväckande, och vi måste ta itu med den. Men det gör vi inte genom att gå tillbaka till den politik som Ylva Johansson var med och förde i den tidigare sosseregeringen, där man aktivt slussade ut människor från arbetsmarknaden.

Kärnan i den här frågan handlar ändå om huruvida det ska löna sig att arbeta eller inte. Om man får lika mycket pengar i a-kassa som man får i lön, finns det då drivkrafter nog att arbeta? Jag menar att det inte gör det. Finns det inte starka drivkrafter för arbete kommer man att söka färre jobb, och man kommer att vara mer kräsen att ta det jobb som man kanske erbjuds. Det kanske inte är det roligaste jobbet eller drömjobbet. Men det kommer att leda till att utanförskapet ökar. Det finns ett mycket starkt forskningsstöd för detta, både nationellt här i Sverige och internationellt.

Därför tycker jag att arbetsmarknadsministern ska svara på om hon tycker att det ska löna sig att arbeta eller om hon tycker att det ska vara lika lönsamt att leva på bidrag.

Herr talman! Jag vill återigen säga att Sverige har en högre sysselsättningsgrad nu än vi hade när vi låg i toppen av högkonjunkturen före finanskrisen 2008. Däremellan har vi alltså haft den värsta lågkonjunkturen i modern tid, där länder i Sydeuropa - Grekland, Italien, Portugal och så vidare - har fått göra kraftiga besparingar i välfärden och kraftiga neddragningar. Det är inte bara sydeuropeiska länder som har drabbats, utan även Finland och Danmark har drabbats av detta. Sverige har förstärkt välfärden under samma tid.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag förstår att den bild som Ylva Johansson beskriver här går hem när hon träffar sina partikompisar och att den går bra ihop med demagogin här i talarstolen. Men den är så långt ifrån sanningen man kan komma. Samma sak gäller sjukskrivningarna. De har alltså minskat kraftigt sedan 2006. Vi har sett en ökning som är oroväckande, och vi måste ta itu med den. Men det gör vi inte genom att gå tillbaka till den politik som Ylva Johansson var med och förde i den tidigare sosseregeringen, där man aktivt slussade ut människor från arbetsmarknaden.

Kärnan i den här frågan handlar ändå om huruvida det ska löna sig att arbeta eller inte. Om man får lika mycket pengar i a-kassa som man får i lön, finns det då drivkrafter nog att arbeta? Jag menar att det inte gör det. Finns det inte starka drivkrafter för arbete kommer man att söka färre jobb, och man kommer att vara mer kräsen att ta det jobb som man kanske erbjuds. Det kanske inte är det roligaste jobbet eller drömjobbet. Men det kommer att leda till att utanförskapet ökar. Det finns ett mycket starkt forskningsstöd för detta, både nationellt här i Sverige och internationellt.

Därför tycker jag att arbetsmarknadsministern ska svara på om hon tycker att det ska löna sig att arbeta eller om hon tycker att det ska vara lika lönsamt att leva på bidrag.

Herr talman! När den gamla regeringen avgick var sysselsättningsgraden tillbaka på en nivå som var i princip densamma som när regeringen tillträdde 2006. Det hade alltså inte skett någon förbättring av sysselsättningsgraden. Vi är alltså tillbaka i det läge som gällde när den tidigare socialdemokratiska regeringen styrde. Också då hade vi vid en internationell jämförelse mycket hög sysselsättningsgrad. Vi har det i dag också. Jag är trots det inte nöjd. Jag tror att vi kan höja sysselsättningsgraden ytterligare. Det är också det som är syftet med regeringens politik.

Jag kan förstå att Moderaterna tycker att det är obsolet att titta på arbetslösheten. Det var alldeles uppenbart att man tyckte det även i regeringsställning eftersom man tillät arbetslösheten att fastna på mycket höga nivåer, och man tillät ungdomsarbetslösheten att fastna på en nivå som gjorde att vi fick EU-stöd för att bekämpa den. Det är anmärkningsvärt att man är nöjd med en situation där andra länder betalar till oss för att vi inte klarar att hantera vår egen ungdomsarbetslöshet. Jag förstår därför om Moderaterna tycker att det är ett obsolet mått. Det tycker dock inte den här regeringen.

Herr talman! Fredrik Schulte försöker nu påskina att människor som är arbetslösa i dag och som lever på ersättning från försäkringen skulle ha lika mycket betalt som när man arbetar. Det där är dumheter. Så ser det inte ut. Jag tror att det säger någonting om vilken verklighet som Fredrik Schulte lutar sig mot när han för sin argumentation. Det är så att den som är arbetslös har svårt att klara sin ekonomi.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! När den gamla regeringen avgick var sysselsättningsgraden tillbaka på en nivå som var i princip densamma som när regeringen tillträdde 2006. Det hade alltså inte skett någon förbättring av sysselsättningsgraden. Vi är alltså tillbaka i det läge som gällde när den tidigare socialdemokratiska regeringen styrde. Också då hade vi vid en internationell jämförelse mycket hög sysselsättningsgrad. Vi har det i dag också. Jag är trots det inte nöjd. Jag tror att vi kan höja sysselsättningsgraden ytterligare. Det är också det som är syftet med regeringens politik.

Jag kan förstå att Moderaterna tycker att det är obsolet att titta på arbetslösheten. Det var alldeles uppenbart att man tyckte det även i regeringsställning eftersom man tillät arbetslösheten att fastna på mycket höga nivåer, och man tillät ungdomsarbetslösheten att fastna på en nivå som gjorde att vi fick EU-stöd för att bekämpa den. Det är anmärkningsvärt att man är nöjd med en situation där andra länder betalar till oss för att vi inte klarar att hantera vår egen ungdomsarbetslöshet. Jag förstår därför om Moderaterna tycker att det är ett obsolet mått. Det tycker dock inte den här regeringen.

Herr talman! Fredrik Schulte försöker nu påskina att människor som är arbetslösa i dag och som lever på ersättning från försäkringen skulle ha lika mycket betalt som när man arbetar. Det där är dumheter. Så ser det inte ut. Jag tror att det säger någonting om vilken verklighet som Fredrik Schulte lutar sig mot när han för sin argumentation. Det är så att den som är arbetslös har svårt att klara sin ekonomi.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Jenny Petersson har frågat mig om jag anser att den höjda arbetsgivaravgiften leder till fler jobb. Vidare har Christian Holm Barenfeld frågat mig varför jag anser att man bör kompensera kommunerna för den kostnadsökning som den höjda arbetsgivaravgiften medför och varför företagen ska ta den kostnadschock som regeringen uppenbarligen och korrekt noterar drabbar arbetsgivare och vill skydda kommunerna från.

Jag besvarar interpellationerna i ett sammanhang.

Antalet arbetslösa ungdomar i åldern 15-24 år minskar och uppgick enligt Statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökning i augusti 2015 till 103 200 personer, vilket motsvarade en andel på 14,8 procent.

Jag har flera gånger i kammaren redogjort för regeringens ställningstagande gällande slopad nedsättning av socialavgifter för unga. Studier från bland annat Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU, visar att nedsättningen av socialavgifter för unga generellt har haft små effekter på sysselsättningen i förhållande till dess kostnad. Nedsättningen av socialavgifterna för unga bedöms inte vara en ändamålsenlig åtgärd för att komma till rätta med det mer allvarliga problemet med ungdomsarbetslösheten.

Nedsättningen innebär - till skillnad från de flesta andra sysselsättningssubventioner - att alla unga subventioneras, inte bara de som är i behov av stöd. Detta innebär en betydande dödviktsförlust eftersom man då subventionerar unga som redan har en anställning och arbeten som skulle ha kommit till stånd även utan en subvention. Baserat på resultaten i IFAU:s rapport tycks inte heller nedsättningen ha haft någon effekt för de grupper av unga som främst är i behov av stöd, det vill säga de med svag anknytning till arbetsmarknaden.

Regeringen anser i stället att resurserna ska riktas till de ungdomar som står långt ifrån arbetsmarknaden. Arbetslösheten bland unga i åldern 20-24 år utan gymnasieutbildning uppgick 2014 till drygt 40 procent. Dessutom finns en grupp unga som varken arbetar eller studerar och som står helt utanför arbetsmarknaden, i vissa fall sedan flera år. Även i denna grupp finns det unga som är i behov av stöd.

För dessa ungdomar är regeringens satsningar i vårpropositionen för 2015 på fler utbildningsplatser inom bland annat kommunal vuxenutbildning, utbildningskontrakt och traineetjänster mycket viktiga. Dessutom beslutade regeringen i juni 2015 om direktiv till en samordnare för unga som varken arbetar eller studerar (dir. 2015:70).

När det gäller kompensationen till kommunerna gjorde regeringen i vårändringsbudgeten för 2015 bedömningen att kommunsektorn behövde kompenseras eftersom en återgång till normal arbetsgivaravgift innebar ökade löneutgifter för kommuner och landsting.

Herr talman! Jenny Petersson har frågat mig om jag anser att den höjda arbetsgivaravgiften leder till fler jobb. Vidare har Christian Holm Barenfeld frågat mig varför jag anser att man bör kompensera kommunerna för den kostnadsökning som den höjda arbetsgivaravgiften medför och varför företagen ska ta den kostnadschock som regeringen uppenbarligen och korrekt noterar drabbar arbetsgivare och vill skydda kommunerna från.

Jag besvarar interpellationerna i ett sammanhang.

Antalet arbetslösa ungdomar i åldern 15-24 år minskar och uppgick enligt Statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökning i augusti 2015 till 103 200 personer, vilket motsvarade en andel på 14,8 procent.

Jag har flera gånger i kammaren redogjort för regeringens ställningstagande gällande slopad nedsättning av socialavgifter för unga. Studier från bland annat Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU, visar att nedsättningen av socialavgifter för unga generellt har haft små effekter på sysselsättningen i förhållande till dess kostnad. Nedsättningen av socialavgifterna för unga bedöms inte vara en ändamålsenlig åtgärd för att komma till rätta med det mer allvarliga problemet med ungdomsarbetslösheten.

Nedsättningen innebär - till skillnad från de flesta andra sysselsättningssubventioner - att alla unga subventioneras, inte bara de som är i behov av stöd. Detta innebär en betydande dödviktsförlust eftersom man då subventionerar unga som redan har en anställning och arbeten som skulle ha kommit till stånd även utan en subvention. Baserat på resultaten i IFAU:s rapport tycks inte heller nedsättningen ha haft någon effekt för de grupper av unga som främst är i behov av stöd, det vill säga de med svag anknytning till arbetsmarknaden.

Regeringen anser i stället att resurserna ska riktas till de ungdomar som står långt ifrån arbetsmarknaden. Arbetslösheten bland unga i åldern 20-24 år utan gymnasieutbildning uppgick 2014 till drygt 40 procent. Dessutom finns en grupp unga som varken arbetar eller studerar och som står helt utanför arbetsmarknaden, i vissa fall sedan flera år. Även i denna grupp finns det unga som är i behov av stöd.

För dessa ungdomar är regeringens satsningar i vårpropositionen för 2015 på fler utbildningsplatser inom bland annat kommunal vuxenutbildning, utbildningskontrakt och traineetjänster mycket viktiga. Dessutom beslutade regeringen i juni 2015 om direktiv till en samordnare för unga som varken arbetar eller studerar (dir. 2015:70).

När det gäller kompensationen till kommunerna gjorde regeringen i vårändringsbudgeten för 2015 bedömningen att kommunsektorn behövde kompenseras eftersom en återgång till normal arbetsgivaravgift innebar ökade löneutgifter för kommuner och landsting.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag har frågat arbetsmarknadsminister Ylva Johansson om den höjda arbetsgivaravgiften leder till fler jobb. Jag anser att det är en berättigad fråga ur många olika synvinklar, men jag kan ställa den utifrån statsministerns uttalanden om jobbstreamning.

Löfven sa i valet 2014 att allt handlade om jobben. "Om jag får bilda regering så kommer jag att kräva besked av varje statsråd och varje myndighetschef om ett beslut innebär fler jobb eller ej." Det sa alltså nuvarande statsministern före valet. Han sa också att förslag som inte syftar till att skapa fler jobb över huvud taget inte ska läggas fram. Jag förutsätter att Ylva Johansson utifrån detta uttalande kan besvara min enkla men ack så viktiga fråga om huruvida den höjda arbetsgivaravgiften leder till fler jobb eller ej.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag har frågat arbetsmarknadsminister Ylva Johansson om den höjda arbetsgivaravgiften leder till fler jobb. Jag anser att det är en berättigad fråga ur många olika synvinklar, men jag kan ställa den utifrån statsministerns uttalanden om jobbstreamning.

Löfven sa i valet 2014 att allt handlade om jobben. "Om jag får bilda regering så kommer jag att kräva besked av varje statsråd och varje myndighetschef om ett beslut innebär fler jobb eller ej." Det sa alltså nuvarande statsministern före valet. Han sa också att förslag som inte syftar till att skapa fler jobb över huvud taget inte ska läggas fram. Jag förutsätter att Ylva Johansson utifrån detta uttalande kan besvara min enkla men ack så viktiga fråga om huruvida den höjda arbetsgivaravgiften leder till fler jobb eller ej.

Herr talman! Jag tackar arbetsmarknadsministern för svaret på min interpellation.

Jag ställde min fråga till ministern då resan mot att kraftigt fördyra anställningar av unga ju har påbörjats. Regeringen och ministern har många gånger berättat att målet är att till 2020 uppnå EU:s lägsta arbetslöshet. Samtidigt kan vi av budgeten konstatera att de samlade förslagen är mer arbetslöshetsskapande än jobbskapande. Oavsett vad regeringen nu gör och vilka effekter regeringen bedömer att tidigare insatser från alliansregeringen har haft, liksom hur den bedömer att jobben ska bli fler genom att kostnaden för att anställa inte minst unga på flera sätt ökar genom regeringens politik, har jag några frågeställningar utifrån hur man nu agerar.

Fördyringen när det gäller att anställa unga drabbar många arbetsgivare hårt. För många kommuner med små marginaler kan det när man får de höjningarna faktiskt göra skillnaden mellan en budget i balans och en förlust. Om man fick bära de kostnaderna skulle det föra med sig att man behövde skära ned på sin personalstyrka eller försämra någonting annat. Det har regeringen och arbetsmarknadsministern ändå insett, och därför ger man ekonomisk kompensation för den kraftiga fördyring regeringens politik innebär. Detta bekräftar ministern genom svaret på min första fråga.

Jag ställde två frågor, och den ena rörde kompensationen till kommunerna. Den andra rörde den uteblivna kompensationen till de privata arbetsgivarna, och här uteblir svaret. Frågan är varför motsvarande kompensation inte ges till alla arbetsgivare utan bara till just kommunerna. Jag tolkar det som att regeringen inte anser att det är ett problem när privata företag får kraftigt höjda kostnader för att anställa. Inte sällan rör ju detta väldigt små företag med små marginaler, om ens några.

Jag antar dock att det är på det sättet jag ska tolka Ylva Johanssons svar på min fråga om företagen - eller rättare sagt det svar som inte alls ges: Att kostnaderna för företagen ökar är alltså inget problem för regeringen. Är det så man ska tolka det?

Herr talman! Jag tackar arbetsmarknadsministern för svaret på min interpellation.

Jag ställde min fråga till ministern då resan mot att kraftigt fördyra anställningar av unga ju har påbörjats. Regeringen och ministern har många gånger berättat att målet är att till 2020 uppnå EU:s lägsta arbetslöshet. Samtidigt kan vi av budgeten konstatera att de samlade förslagen är mer arbetslöshetsskapande än jobbskapande. Oavsett vad regeringen nu gör och vilka effekter regeringen bedömer att tidigare insatser från alliansregeringen har haft, liksom hur den bedömer att jobben ska bli fler genom att kostnaden för att anställa inte minst unga på flera sätt ökar genom regeringens politik, har jag några frågeställningar utifrån hur man nu agerar.

Fördyringen när det gäller att anställa unga drabbar många arbetsgivare hårt. För många kommuner med små marginaler kan det när man får de höjningarna faktiskt göra skillnaden mellan en budget i balans och en förlust. Om man fick bära de kostnaderna skulle det föra med sig att man behövde skära ned på sin personalstyrka eller försämra någonting annat. Det har regeringen och arbetsmarknadsministern ändå insett, och därför ger man ekonomisk kompensation för den kraftiga fördyring regeringens politik innebär. Detta bekräftar ministern genom svaret på min första fråga.

Jag ställde två frågor, och den ena rörde kompensationen till kommunerna. Den andra rörde den uteblivna kompensationen till de privata arbetsgivarna, och här uteblir svaret. Frågan är varför motsvarande kompensation inte ges till alla arbetsgivare utan bara till just kommunerna. Jag tolkar det som att regeringen inte anser att det är ett problem när privata företag får kraftigt höjda kostnader för att anställa. Inte sällan rör ju detta väldigt små företag med små marginaler, om ens några.

Jag antar dock att det är på det sättet jag ska tolka Ylva Johanssons svar på min fråga om företagen - eller rättare sagt det svar som inte alls ges: Att kostnaderna för företagen ökar är alltså inget problem för regeringen. Är det så man ska tolka det?

Herr talman! Det är precis som interpellanterna säger: Regeringens prioritet i varje fråga är jobben. Det gäller också när det handlar om att finansiera nödvändiga förslag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi har under åtta år prövat en politik med stora skattesänkningar som har betalats av stora nedskärningar, inte minst i utbildningssystemet. Det är politik som inte har fungerat. Det finns mycket goda skäl till att göra stora satsningar på utbildning, inte minst för att bekämpa ungdomsarbetslösheten, och stora satsningar måste finansieras. Det gäller att finansiera dem på ett sätt där de positiva effekterna av satsningarna blir väsentligt större än vad finansieringen kan tänkas kosta.

Rabatten på ungdomsgivaravgiften är just en sådan finansiering. Det är en mycket dyr skattesubvention som infördes av den tidigare regeringen och som bevisligen inte har fungerat. Där ger verkligheten och den samlade expertkåren samma bild. På goda grunder kan vi också anta att satsningar på utbildning kommer att ha väsentligt större effekt på arbetslösheten och inte minst på ungdomsarbetslösheten. Det är därför regeringen gör denna omprioritering. Bedömningen är att det sammantaget kommer att leda till fler jobb än om vi låg kvar med en politik med stora skattesubventioner på arbetsgivaravgiften, vilket redan har visat sig inte fungera.

Jag vill också svara Christian Holm om kommunerna och landstingen. Det är en mycket ansträngd situation ute i Sveriges kommuner och landsting i dag. Man har oerhört stora åtaganden i välfärden. Det gäller i såväl skolan och äldreomsorgen som i den sociala barn- och ungdomsvården och vuxenutbildningen. Man står nu också i ett läge där man har många nyanlända att ta hand om. Jag tror inte att det finns i princip någon kommun eller något landsting som inte har en mycket ansträngd ekonomisk situation och ser framför sig fortsatt stora ekonomiska utmaningar.

I det läget vill regeringen tillföra resurser till kommunerna och landstingen, för att de ska klara av de mycket viktiga uppgifter för välfärden - och för den delen även för jobben - som kommuner och landsting har ansvar för. Det är skälet till att regeringen tillför resurser till kommuner och landsting.

Herr talman! Det är precis som interpellanterna säger: Regeringens prioritet i varje fråga är jobben. Det gäller också när det handlar om att finansiera nödvändiga förslag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi har under åtta år prövat en politik med stora skattesänkningar som har betalats av stora nedskärningar, inte minst i utbildningssystemet. Det är politik som inte har fungerat. Det finns mycket goda skäl till att göra stora satsningar på utbildning, inte minst för att bekämpa ungdomsarbetslösheten, och stora satsningar måste finansieras. Det gäller att finansiera dem på ett sätt där de positiva effekterna av satsningarna blir väsentligt större än vad finansieringen kan tänkas kosta.

Rabatten på ungdomsgivaravgiften är just en sådan finansiering. Det är en mycket dyr skattesubvention som infördes av den tidigare regeringen och som bevisligen inte har fungerat. Där ger verkligheten och den samlade expertkåren samma bild. På goda grunder kan vi också anta att satsningar på utbildning kommer att ha väsentligt större effekt på arbetslösheten och inte minst på ungdomsarbetslösheten. Det är därför regeringen gör denna omprioritering. Bedömningen är att det sammantaget kommer att leda till fler jobb än om vi låg kvar med en politik med stora skattesubventioner på arbetsgivaravgiften, vilket redan har visat sig inte fungera.

Jag vill också svara Christian Holm om kommunerna och landstingen. Det är en mycket ansträngd situation ute i Sveriges kommuner och landsting i dag. Man har oerhört stora åtaganden i välfärden. Det gäller i såväl skolan och äldreomsorgen som i den sociala barn- och ungdomsvården och vuxenutbildningen. Man står nu också i ett läge där man har många nyanlända att ta hand om. Jag tror inte att det finns i princip någon kommun eller något landsting som inte har en mycket ansträngd ekonomisk situation och ser framför sig fortsatt stora ekonomiska utmaningar.

I det läget vill regeringen tillföra resurser till kommunerna och landstingen, för att de ska klara av de mycket viktiga uppgifter för välfärden - och för den delen även för jobben - som kommuner och landsting har ansvar för. Det är skälet till att regeringen tillför resurser till kommuner och landsting.

Herr talman! Jag bad alltså inte arbetsmarknadsministern att recensera eller sammanfatta arbetsmarknadsministerns syn på den politik som alliansregeringen förde. Jag frågade arbetsmarknadsministern om ifall den höjda arbetsgivaravgiften leder till fler jobb eller inte och vad jobbstreamningen leder till.

Fyra av fem jobb växer fram i små företag. Utan företag - inga anställda. Företag och anställda skapar arbetstillfällen och tillväxt i Sverige. De genererar skatteintäkter som finansierar vår gemensamma välfärd. Det är viktigt.

Vi moderater får ofta höra att vi pratar om drivkrafter. Det är jätteviktigt att ha drivkrafter för arbete och för företagare. Med färre företag får vi färre slantar till våra barns skola och våra äldres omsorg.

Men jag kan tolka ministerns uteblivna svar så att man inte vill redovisa någon siffra när det gäller jobben. Eller kan jag tolka det så att man har missat jobbstreamningen på den här punkten?

Jag konstaterar att Ylva Johansson och vänsterregeringen har glömt bort sin viktigaste fråga, hur det blir fler jobb. Arbetsmarknaden kopplad till utbildning är jätteviktig. Men frågan om huruvida höjda arbetsgivaravgifter leder till fler jobb eller ej verkar vänsterregeringen och arbetsmarknadsminister Ylva Johansson ha missat.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I sin budgetproposition skriver arbetsmarknadsministern och regeringen: "De skatteförslag som lämnas och aviseras i denna proposition kommer att bidra till att sysselsättningen och BNP dämpas något."

Herr talman! Jag bad alltså inte arbetsmarknadsministern att recensera eller sammanfatta arbetsmarknadsministerns syn på den politik som alliansregeringen förde. Jag frågade arbetsmarknadsministern om ifall den höjda arbetsgivaravgiften leder till fler jobb eller inte och vad jobbstreamningen leder till.

Fyra av fem jobb växer fram i små företag. Utan företag - inga anställda. Företag och anställda skapar arbetstillfällen och tillväxt i Sverige. De genererar skatteintäkter som finansierar vår gemensamma välfärd. Det är viktigt.

Vi moderater får ofta höra att vi pratar om drivkrafter. Det är jätteviktigt att ha drivkrafter för arbete och för företagare. Med färre företag får vi färre slantar till våra barns skola och våra äldres omsorg.

Men jag kan tolka ministerns uteblivna svar så att man inte vill redovisa någon siffra när det gäller jobben. Eller kan jag tolka det så att man har missat jobbstreamningen på den här punkten?

Jag konstaterar att Ylva Johansson och vänsterregeringen har glömt bort sin viktigaste fråga, hur det blir fler jobb. Arbetsmarknaden kopplad till utbildning är jätteviktig. Men frågan om huruvida höjda arbetsgivaravgifter leder till fler jobb eller ej verkar vänsterregeringen och arbetsmarknadsminister Ylva Johansson ha missat.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I sin budgetproposition skriver arbetsmarknadsministern och regeringen: "De skatteförslag som lämnas och aviseras i denna proposition kommer att bidra till att sysselsättningen och BNP dämpas något."

Herr talman! Jag fick inte något svar om företagen. Jag kan ha missat något, men ordet företag nämndes inte en enda gång. Det var ju det som frågan handlade om.

Man inser att den politik som man för är så skadlig och fördyrande för arbetsgivare att man måste kompensera kommuner och landsting för deras ansträngda ekonomiska situation. Jag har också varit kommunpolitiker samtidigt med riksdagsuppdraget, och det är jättebesvärligt för kommuner och landsting att få budgeten att gå ihop.

Jag är också ute mycket och träffar både stora och små företag. De är ju inte så att alla har en budget som inte är ansträngd. De drabbas av regeringens politik. Min fråga var ju helt enkelt: Vad är det som gör att regeringen - när man inser hur skadlig ens politik är - väljer att inte kompensera företagen, när man kompenserar kommuner och landsting?

Det är ju i små och medelstora företag som väldigt många av jobben växer fram. Många unga personer får sitt första jobb i små och medelstora företag. Samma sak gäller för de flesta av våra nyanlända. Om man ska tolka hur man väljer att kompensera kommuner och landsting, måste också regeringen på ett eller annat sätt vara medveten om att detta slår undan benen på andra områden, men man väljer att blunda för det.

Det vore intressant att höra resonemanget kring företagande. Eftersom det inte ens tas med i svaret är det uppenbart att företag inte är speciellt prioriterade i den rödrödgröna regeringens budget. Är det så vi ska tolka detta? Jag kan inte tolka det på något annat sätt. Jag önskar att regeringen hade en politik som ledde till fler jobb, Men man skriver själv till och med motsatsen, att så inte är fallet.

Det är alltid bra att få en återblick på hur det såg ut under alliansregeringen. Men det har vi jobbat med och talat om i åtta år. Det är bra om regeringen fortsatt förhåller sig till alliansregeringen, och det är jättebra om moderater, övriga allianspartier och Socialdemokraterna pratar om alliansens budget. Men det är också bra om regeringen berättar exakt hur man resonerar i sin egen budget.

Herr talman! Jag fick inte något svar om företagen. Jag kan ha missat något, men ordet företag nämndes inte en enda gång. Det var ju det som frågan handlade om.

Man inser att den politik som man för är så skadlig och fördyrande för arbetsgivare att man måste kompensera kommuner och landsting för deras ansträngda ekonomiska situation. Jag har också varit kommunpolitiker samtidigt med riksdagsuppdraget, och det är jättebesvärligt för kommuner och landsting att få budgeten att gå ihop.

Jag är också ute mycket och träffar både stora och små företag. De är ju inte så att alla har en budget som inte är ansträngd. De drabbas av regeringens politik. Min fråga var ju helt enkelt: Vad är det som gör att regeringen - när man inser hur skadlig ens politik är - väljer att inte kompensera företagen, när man kompenserar kommuner och landsting?

Det är ju i små och medelstora företag som väldigt många av jobben växer fram. Många unga personer får sitt första jobb i små och medelstora företag. Samma sak gäller för de flesta av våra nyanlända. Om man ska tolka hur man väljer att kompensera kommuner och landsting, måste också regeringen på ett eller annat sätt vara medveten om att detta slår undan benen på andra områden, men man väljer att blunda för det.

Det vore intressant att höra resonemanget kring företagande. Eftersom det inte ens tas med i svaret är det uppenbart att företag inte är speciellt prioriterade i den rödrödgröna regeringens budget. Är det så vi ska tolka detta? Jag kan inte tolka det på något annat sätt. Jag önskar att regeringen hade en politik som ledde till fler jobb, Men man skriver själv till och med motsatsen, att så inte är fallet.

Det är alltid bra att få en återblick på hur det såg ut under alliansregeringen. Men det har vi jobbat med och talat om i åtta år. Det är bra om regeringen fortsatt förhåller sig till alliansregeringen, och det är jättebra om moderater, övriga allianspartier och Socialdemokraterna pratar om alliansens budget. Men det är också bra om regeringen berättar exakt hur man resonerar i sin egen budget.

Herr talman! Det kan bli problem när man skriver sina repliker innan man har lyssnat på svaret. Jag har svarat på både Jenny Peterssons och Christian Holm Barenfelds frågor, men jag svarar gärna på dem igen.

Att omfördela ineffektiva skattesänkningar till satsningar på utbildning och investeringar ger fler jobb. Det är därför som regeringen genomför detta.

Vi avskaffar den ineffektiva skattereduktionen med arbetsgivaravgiften, och vi satsar nya statsbidrag på kommuner och landsting. De behöver det därför att utmaningarna i kommuner och landsting är mycket stora. De har ett mycket ansträngt läge för att klara av välfärden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är ju inte så att regeringen med sin politik slår undan benen för företagen, tvärtom. Vi avskaffar en skattereduktion som vid en samlad bedömning av alla experter anses vara mycket ineffektiv och ha betydande, för att inte säga enorma, dödviktskostnader. Att avskaffa en ineffektiv och mycket dyr skattereduktion är inte att slå undan benen på företag, särskilt inte som vi i stället satsar pengarna på det som företag, kommuner, landsting och alla arbetsgivare verkligen behöver, nämligen att få tag i personer med rätt kompetens till de lediga jobben och få en större rörlighet och en bättre fungerande arbetsmarknad. Det är vad regeringen gör.

Herr talman! Jag måste ändå reflektera över detta. Moderaterna försöker ofta att få det att låta som att skattesänkningar inte behöver betalas av någon. Man kan alltså handskas med skattesänkningar utan att se på vem som betalar. Varje skattesänkning betalas ju av någon. Pengarna ska tas någonstans ifrån, om man inte ska göra ofinansierade skattesänkningar förstås, men då är det i stället framtida generationer som ska betala för att man ökar belåningen. Så ser det ut.

Den gamla regeringens skattesänkningar betalades genom betydande nedskärningar i utbildningssystemet, i välfärden och i tryggheten. Det var en politik som inte fungerade när det gäller jobben.

Herr talman! Det kan bli problem när man skriver sina repliker innan man har lyssnat på svaret. Jag har svarat på både Jenny Peterssons och Christian Holm Barenfelds frågor, men jag svarar gärna på dem igen.

Att omfördela ineffektiva skattesänkningar till satsningar på utbildning och investeringar ger fler jobb. Det är därför som regeringen genomför detta.

Vi avskaffar den ineffektiva skattereduktionen med arbetsgivaravgiften, och vi satsar nya statsbidrag på kommuner och landsting. De behöver det därför att utmaningarna i kommuner och landsting är mycket stora. De har ett mycket ansträngt läge för att klara av välfärden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är ju inte så att regeringen med sin politik slår undan benen för företagen, tvärtom. Vi avskaffar en skattereduktion som vid en samlad bedömning av alla experter anses vara mycket ineffektiv och ha betydande, för att inte säga enorma, dödviktskostnader. Att avskaffa en ineffektiv och mycket dyr skattereduktion är inte att slå undan benen på företag, särskilt inte som vi i stället satsar pengarna på det som företag, kommuner, landsting och alla arbetsgivare verkligen behöver, nämligen att få tag i personer med rätt kompetens till de lediga jobben och få en större rörlighet och en bättre fungerande arbetsmarknad. Det är vad regeringen gör.

Herr talman! Jag måste ändå reflektera över detta. Moderaterna försöker ofta att få det att låta som att skattesänkningar inte behöver betalas av någon. Man kan alltså handskas med skattesänkningar utan att se på vem som betalar. Varje skattesänkning betalas ju av någon. Pengarna ska tas någonstans ifrån, om man inte ska göra ofinansierade skattesänkningar förstås, men då är det i stället framtida generationer som ska betala för att man ökar belåningen. Så ser det ut.

Den gamla regeringens skattesänkningar betalades genom betydande nedskärningar i utbildningssystemet, i välfärden och i tryggheten. Det var en politik som inte fungerade när det gäller jobben.

Herr talman! Jag vet inte riktigt vad jag ska börja med. Men jag tänkte bara göra en liten kommentar om skatter och vem som tjänar ihop pengarna och äger dem. Här är det en tydlig skiljelinje mellan vänsterregeringen och mig som moderat. Enligt Ylva Johanssons sätt att se på skatter är det staten som äger varenda krona i det här landet. Den som arbetar får vara glad över att få behålla en liten del av det som man tjänar på sitt jobb eller investerar i företag. Det är staten som äger varenda skattekrona.

Jag fick inte svar på frågan om ifall den höjda arbetsgivaravgiften leder till fler jobb eller ej. Jag tycker att det är en viktig fråga. Jag bad inte att få en redovisning av nedsättningen utan jag frågade om huruvida det leder till fler eller färre jobb, nu när man har jobbstreamat detta.

Är man inte förberedd, Ylva Johansson, så är man oförberedd och jag tycker att det här är ett lysande exempel på att man kanske har missat att jobbstreama detta förslag.

Herr talman! Jag vet inte riktigt vad jag ska börja med. Men jag tänkte bara göra en liten kommentar om skatter och vem som tjänar ihop pengarna och äger dem. Här är det en tydlig skiljelinje mellan vänsterregeringen och mig som moderat. Enligt Ylva Johanssons sätt att se på skatter är det staten som äger varenda krona i det här landet. Den som arbetar får vara glad över att få behålla en liten del av det som man tjänar på sitt jobb eller investerar i företag. Det är staten som äger varenda skattekrona.

Jag fick inte svar på frågan om ifall den höjda arbetsgivaravgiften leder till fler jobb eller ej. Jag tycker att det är en viktig fråga. Jag bad inte att få en redovisning av nedsättningen utan jag frågade om huruvida det leder till fler eller färre jobb, nu när man har jobbstreamat detta.

Är man inte förberedd, Ylva Johansson, så är man oförberedd och jag tycker att det här är ett lysande exempel på att man kanske har missat att jobbstreama detta förslag.

Herr talman! Vi kan ha en allmän debatt om kostnader för att anställa och arbetsgivaravgiften för unga och dess effekter. Det kan vi ha många och långa debatter om, men vi kommer säkert inte att komma helt överens i den frågan.

Men oavsett vad man anser om den sänkta arbetsgivaravgiften för unga och hur den ser ut var detta inte frågan. Vad frågan gällde var att man kompenserar kommuner och landsting för att det smärtar så med den röda budgeten, Socialdemokraternas och Miljöpartiets budget, att man tror att det kommer att bli ohållbart om de inte får extra pengar. Men för företagen är uppenbarligen detta inte något problem, enligt arbetsmarknadsministern.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Arbetsmarknadsministern kommer sedan in på resonemanget att varje skattesänkning betalas av någon. Jag skulle väldigt gärna vilja vända på det. Varje skattehöjning som Ylva Johansson och hennes regeringskollegor röstar igenom innebär att pengar tas direkt ur plånboken för varje människa som jobbar hårt varje dag runt om i vårt samhälle. I det läget är det med Ylva Johanssons resonemang så att varje hederligt arbetande person i vårt land ska vara glad för de kronor man får behålla per intjänad hundralapp. Det är ett resonemang som jag tycker är mycket fel.

Svansföringen har varit hög från arbetsmarknadsministern och regeringen gällande jobbpolitiken. I det här läget säger man att man kompenserar landstingen och kommunerna för de extra stora kostnadshöjningarna. Men den privata arbetsgivare som anställer och bidrar till att öka vår tillväxt får vara med och betala notan och får ingen ersättning. Det måste vara så vi ska tolka det.

Herr talman! Vi kan ha en allmän debatt om kostnader för att anställa och arbetsgivaravgiften för unga och dess effekter. Det kan vi ha många och långa debatter om, men vi kommer säkert inte att komma helt överens i den frågan.

Men oavsett vad man anser om den sänkta arbetsgivaravgiften för unga och hur den ser ut var detta inte frågan. Vad frågan gällde var att man kompenserar kommuner och landsting för att det smärtar så med den röda budgeten, Socialdemokraternas och Miljöpartiets budget, att man tror att det kommer att bli ohållbart om de inte får extra pengar. Men för företagen är uppenbarligen detta inte något problem, enligt arbetsmarknadsministern.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Arbetsmarknadsministern kommer sedan in på resonemanget att varje skattesänkning betalas av någon. Jag skulle väldigt gärna vilja vända på det. Varje skattehöjning som Ylva Johansson och hennes regeringskollegor röstar igenom innebär att pengar tas direkt ur plånboken för varje människa som jobbar hårt varje dag runt om i vårt samhälle. I det läget är det med Ylva Johanssons resonemang så att varje hederligt arbetande person i vårt land ska vara glad för de kronor man får behålla per intjänad hundralapp. Det är ett resonemang som jag tycker är mycket fel.

Svansföringen har varit hög från arbetsmarknadsministern och regeringen gällande jobbpolitiken. I det här läget säger man att man kompenserar landstingen och kommunerna för de extra stora kostnadshöjningarna. Men den privata arbetsgivare som anställer och bidrar till att öka vår tillväxt får vara med och betala notan och får ingen ersättning. Det måste vara så vi ska tolka det.

Herr talman! Jag svarar för tredje gången. Ja, att avskaffa en ineffektiv skattesubvention för att i stället satsa pengarna på utbildning och investeringar leder till fler jobb.

Både skattesänkningar och skattehöjningar betalas. Det är ett konstigt resonemang att bara skattehöjningar behöver betalas men inte skattesänkningar. Om man säger att den ena delen behöver betalas är det rimligen också så åt andra hållet - om man inte genomför ofinansierade skattesänkningar, som den gamla regeringen gjorde. Man genomförde stora ofinansierade skattesänkningar som lämnade över en situation med mycket stora underskott i de offentliga finanserna. Stora underskott i de offentliga finanserna är heller inte gratis. De ska också betalas, och de påverkar möjligheten att göra andra investeringar.

Det vore bra om Moderaterna kunde nyktra till lite i skattepolitiken och se att det alltid finns en annan sida, att skattesänkningen måste betalas genom nedskärningar på andra områden. Då är det en avvägning att göra vilket som ger bäst effekt för jobben. För den här regeringen, som jag tillhör, är jobben det som styr. Därför flyttar vi ineffektiva skattesubventioner till aktiva insatser för jobben.

Herr talman! Jag har inte så stort hopp om Moderaterna. Man skulle genomföra en förnyelse av sin politik efter valförlusten. Man gick hem på sin kammare och funderade. I somras fick vi beskedet att man har en ny politik. Nu föreslår man ett sjätte jobbskatteavdrag. Det är en politik som inte klarade av jobben när den genomfördes. Att ytterligare jobbskatteavdrag skulle vara lösningen på utmaningar på svensk arbetsmarknad tror jag att det är få andra än Moderaterna som tror.

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Jag svarar för tredje gången. Ja, att avskaffa en ineffektiv skattesubvention för att i stället satsa pengarna på utbildning och investeringar leder till fler jobb.

Både skattesänkningar och skattehöjningar betalas. Det är ett konstigt resonemang att bara skattehöjningar behöver betalas men inte skattesänkningar. Om man säger att den ena delen behöver betalas är det rimligen också så åt andra hållet - om man inte genomför ofinansierade skattesänkningar, som den gamla regeringen gjorde. Man genomförde stora ofinansierade skattesänkningar som lämnade över en situation med mycket stora underskott i de offentliga finanserna. Stora underskott i de offentliga finanserna är heller inte gratis. De ska också betalas, och de påverkar möjligheten att göra andra investeringar.

Det vore bra om Moderaterna kunde nyktra till lite i skattepolitiken och se att det alltid finns en annan sida, att skattesänkningen måste betalas genom nedskärningar på andra områden. Då är det en avvägning att göra vilket som ger bäst effekt för jobben. För den här regeringen, som jag tillhör, är jobben det som styr. Därför flyttar vi ineffektiva skattesubventioner till aktiva insatser för jobben.

Herr talman! Jag har inte så stort hopp om Moderaterna. Man skulle genomföra en förnyelse av sin politik efter valförlusten. Man gick hem på sin kammare och funderade. I somras fick vi beskedet att man har en ny politik. Nu föreslår man ett sjätte jobbskatteavdrag. Det är en politik som inte klarade av jobben när den genomfördes. Att ytterligare jobbskatteavdrag skulle vara lösningen på utmaningar på svensk arbetsmarknad tror jag att det är få andra än Moderaterna som tror.

Överläggningen var härmed avslutad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Fredrik Schulte har frågat arbetsmarknadsministern om hon ser några risker med att en slopad bortre gräns i sjukförsäkringen minskar arbetskraften.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Regeringens politik syftar till att göra sjukförsäkringen mer trygg, effektiv och förutsägbar. Regeringen har därför den 24 september beslutat om ett åtgärdsprogram för ökad hälsa och minskad sjukfrånvaro. Målet är att den ökning av sjukfrånvaron som pågått sedan 2010 ska brytas och att vi ska nå det som länge varit ett mål, men inte uppnåtts: en låg och stabil sjukfrånvaro.

Regeringen är tydlig med att den som har arbetsförmåga också ska arbeta. Den som är sjuk och därför inte kan arbeta ska däremot ha rätt till ersättning från sjukförsäkringen.

Detta ska gälla så länge arbetsförmågan är nedsatt på grund av sjukdom. Den som är i behov av insatser från Arbetsförmedlingen ska erbjudas sådana. Däremot ska inte arbetsmarknadspolitiska insatser och aktivitetsstöd från Arbetsförmedlingen användas - vilket nu sker - som ett alternativt sätt att försörja människor som på grund av sjukdom saknar arbetsförmåga och förutsättningar för arbetslivsinriktad rehabilitering.

Sedan den bortre tidsgränsen började tillämpas 2010 har ca 100 000 människor utförsäkrats. Det här handlar inte främst om människor som sedan gått vidare till arbetskraften. De flesta återgår till försäkringen, och många har utförsäkrats två gånger och en del en tredje gång. En del har i stället hamnat i försörjningsstöd, tagit ut sin ålderspension eller blivit försörjd av en partner. Det är inte rimligt att utsätta alla dessa människor för de psykiska och ekonomiska påfrestningar som den bortre tidsgränsen innebär för att möjligen kunna hitta ett mindre antal personer som kan hjälpas tillbaka till arbetslivet. Vi ska ge människor stöd för återgång i arbete, men det ska ske med en aktiv försäkringskassa, bra arbetsplatsnära rehabilitering och en arbetsfokuserad sjukvård. Det är inte beroende av en bortre tidsgräns och bör ske långt före två och ett halvt års sjukskrivning.

Regeringen gör nu stora satsningar på bostäder, klimatomställning, infrastruktur, kompetens och matchning, vilket vi ser kommer att leda till fler i arbete.

Vår bedömning är att det går att kombinera fler i arbete med en sjukförsäkring som också ger medborgarna trygghet.

Andre vice talmannen meddelade att Fredrik Schulte som framställt interpellationen anmält att han var förhindrad att delta i debatten.

Herr talman! Fredrik Schulte kunde som sagt inte vara här, så jag träder in i hans ställe.

Det här med förändringar i sjukförsäkringar och antalet människor i Sverige som är sjukskrivna eller uppfattar sig själva som sjuka är ganska intressant. Under tidigt 2000-tal gick det en epidemi i Sverige. Ingen har medicinskt lyckats fastställa vad den här epidemin var, men sjukförsäkringstalen bara exploderade av någon orsak. Ingen vet ännu vad det var för massiv sjukdom som var speciellt inriktad mot kvinnor och som bidrog till en extremt hög andel sjukskrivna människor. Sedan utbröt plötsligt en annan epidemi, så att människor absolut inte kunde arbeta någonsin igen utan blev förtidspensionerade.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det här hade såklart ingen medicinsk bäring. Det var ingen förändring på arbetsmarknaden som på två år plötsligt krossade människoliv och tvingade ut människor från arbetsmarknaden, utan man kunde tydligt se att förändringarna pågick medan normer och trender förändrades i samhället. Det visar på att den här frågan är oerhört mer komplex än att enbart gälla å ena sidan viljan att arbeta och å andra sidan att folk plötsligt bara blir sjuka. Det är därför det är relevant att diskutera sjukförsäkringen också i relation till arbetsmarknaden.

Vi vet att en generösare sjukförsäkringslagstiftning leder till minskat arbetskraftsdeltagande. Minskat arbetskraftsdeltagande leder i sin tur till lägre sysselsättning. Därför är detta en väldigt känslig fråga. Det är väldigt stora summor man pratar om. Det blir lite ohederligt när ministern säger att sjukförsäkringarna ökat sedan den bortre parentesen infördes 2010. Den bortre parentesen infördes 2008, som ministern själv vet. Sedan dess, trots den stora ökning som skett sedan 2010, har de totala kostnaderna i sjukförsäkringssystemet minskat med 30 miljarder kronor. Det tror jag att vi båda kan vara eniga om.

Däremot är det relevant att stoppa den ökning vi ser i dag. Här går det inte bara att ensidigt titta på rehabilitering. Man måste även titta på arbetsmarknaden i stort och både de medicinska och normmässiga skälen som ligger bakom förändringarna.

Det är här regeringens svar blir ganska undermåligt. Man gör de facto systemet mer generöst. Men man har inte tillräckligt kraftiga åtgärder åt det andra hållet för att se till att människor inte hamnar i långvarig sjukskrivning eller trängs bort från arbetsmarknaden och inte kommer tillbaka ur sjukförsäkringssystemet.

Herr talman! Jag vill tacka Hanif Bali för inlägget. Jag uppfattar ändå att du vill ha en seriös diskussion om detta. Jag delar den bild som du målar upp. Det är väldigt komplext när det gäller vad som ligger bakom de starkt fluktuerande sjukskrivningstal vi har i Sverige. Där sticker vi ut jämfört med andra nationer och har gjort det under många decennier.

Vi har statistik från Försäkringskassan tillbaka från 50-talet. Man ser väldigt tydligt från början av 80-talet att det accentueras ytterligare. En sak som skedde i början på 80-talet ganska kraftfullt var bland annat att kvinnor kom ut på arbetsmarknaden i väldigt mycket högre andel än vad de hade gjort tidigare. Kvinnor har under hela denna tid tenderat att vara starkt överrepresenterade i sjukförsäkringen.

Sedan är det precis som du säger. Hur man utformar ersättningssystem och regelverket påverkar. Konjunkturen påverkar i allra högsta grad. Vi vet att finanskrisen som vi hade under 90-talet och de omstruktureringar vi då hade i den offentliga sektorn i Sverige starkt påverkade även dessa tal.

Vad som också har skett under dessa decennier är att Sverige har gått från att vara en industrination till att vara ett tjänstesamhälle med allt vad det innebär. Därpå har också en stark våg av globalisering påverkat den svenska arbetsmarknaden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Om vi till exempel tittar på hur sjuktalen ser ut i dag vet vi vad det är för diagnoser. Vi har gått från att ha varit ett land där det har varit mycket fysiskt till att det nästan bara handlar om psykisk ohälsa. Det dominerar för både män och kvinnor sedan 2006. Det är klart att det gör att man behöver tänka i andra banor.

Det gäller framför allt att försöka tänka på ett sätt som innebär att vi kan åstadkomma en låg och stabil sjukfrånvaro i Sverige. Det gynnar denna regering, och det gynnar en annan regering som sitter vid makten. Det gynnar också företagen i Sverige, de offentliga arbetsgivarna och de enskilda individerna. Det är det taget som regeringen nu försöker ta med att lägga fram ett ganska kraftfullt åtgärdspaket.

Ingången i interpellationsdebatten handlade mycket om den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen. Jag är väldigt skeptisk till den. Det tror jag har framgått väldigt tydligt. Jag anser att det är en misslyckad del av rehabiliteringskedjan. Man hade som ambition när den infördes att ungefär 10 procent av dem som blev utförsäkrade skulle komma tillbaka i sjukförsäkringen igen. Nu vet vi att siffrorna inte ser ut så. Det är 80 procent som kommer tillbaka till sjukförsäkringen igen, och ca 2 procent får ett osubventionerat jobb på den öppna arbetsmarknaden. Det är naturligtvis fantastiskt för de individerna, men det var inte det som var avsett.

Vi vet också det är alldeles för långt in i ett sjukfall för att man för de allra flesta ska kunna åstadkomma någonting. Dessutom har det tagit resurser från både Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan för att administrera den bortre tidsgränsen som vi tror kunde använts bättre till att göra prövningar tidigt, att hålla kontakt med arbetsgivare och hälso- och sjukvård och på så sätt stötta människor i att komma tillbaka till arbetsmarknaden tidigare.

Herr talman! Det är bra att ministern säger att en interpellationsdebatt ska utgå från en seriös diskussion. Det bör vara ett ingångsvärde.

Det regeringen talar om är att man ska fundera i andra banor än bara den bortre tidsgränsen. Men om den bortre tidsgränsen i dag inte fungerar, vad tror ministern är orsaken bakom att sjukförsäkringen har minskat 30 miljarder i kostnader trots den ökning vi har haft? Vad tror du att vi har gjort rätt, helt enkelt? Vad är orsaken till det?

Det är här som jag tror att regeringens policy haltar. Man kan plocka bort den bortre tidsgränsen. Men då måste man ha väldigt tydliga och väldigt starka åtgärder för att få människor att inte fastna i beroende. Vi vet att en del i sjukdomsförklaringarna är att människor har varit sjukskrivna länge och därmed blir mer sjuka för att de är sjukskrivna. Det finns gott om forskning som stöder detta faktum. Sjukskrivning i sig, det vill säga att vara borta från arbetsmarknaden, förstärker sjukdomsförhållanden.

Det är här som regeringen haltar i svaren med att ha mer kontakt och försöka göra det lite bättre. Sådana reformer tenderar att rinna ut i sanden. Här kan jag självkritiskt säga att vad den förra regeringen gjorde väldigt mycket fel var att den utgick från många reformer på till exempel arbetsmarknaden, alltifrån coachande och sådana saker, som gav en väldigt svag effekt. Man överskattade helt enkelt de effekterna. Det är den risk som jag ser att regeringen tar. Man går ifrån robusta system och robusta regler till coachningsmodeller.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag kan också vara självkritisk. Låt mig börja i den änden. Det som skedde i början på 2000-talet när sjuktalen steg väldigt mycket var att det uppstod en krismedvetenhet politiskt.

Mycket handlade om, som du var inne på i ditt första inlägg, att det var många äldre kvinnor. Det var mycket offentlig sektor och 50-plus som det handlade om. Det var människor som hade trängts ut från arbetsmarknaden bland annat på grund av de stora förändringar som gjordes under 90-talet i den offentliga sektorn.

Det uppstod en press på de arbetsplatserna. Det var då vi de första gångerna fick se det som då kallades utmattningssyndrom eller utmattningsdepression. I dag talar vi om psykisk ohälsa och använder andra termer för det. Det ledde till att väldigt många i stället gick in i en förtidspension. De hade varit sjukskrivna väldigt läge. Det var vad som skedde.

Där kan man fundera på hur man på ett bättre sätt hade kunnat ta till vara människor arbetsförmåga. Det tycker jag verkligen. När jag å andra sidan tittar på effekterna av den bortre tidsgränsen är det väldigt många kvinnor som står inför den bortre tidsgränsen. Den absoluta majoriteten är kvinnor.

Det är 80 procent som kommer tillbaka till försäkringen igen. Men av dem som inte kommer tillbaka igen kan vi se att 27 procent av kvinnorna i åldersgruppen 60-64 år av dem som har utförsäkrats har gått i ålderspension. Då talar vi om kvinnor som inte orkar fajtas längre. I stället för att fajtas med Försäkringskassan och sjukförsäkringssystemet väljer de att ta ut förtidspension.

Här talar vi väldigt mycket om grupper som redan från början i genomsnitt har 30 procent lägre pensioner. Det innebär att de livsvarigt får en sämre ekonomisk situation. Vi har haft ett ökat anslag på försörjningsstödet med nästan 100 miljoner. Vi har också haft ett stort antal människor som över huvud taget inte längre har någon registrerad förvärvsinkomst.

Siffertrixande - hur det än tar sig uttryck, om det är bortre tidsgräns eller förtidspensionering - kan man fundera på. Det man måste göra för att skapa en stabilitet och trovärdighet kring detta är att sätta in rätt insatser tidigt.

Precis som Hanif Bali själv sa minskar redan 70 dagar in i ett sjukfall sannolikheten för att du ska komma tillbaka till arbetsmarknaden igen radikalt. Vi talar om uppemot 70 procent. Det innebär att vi måste ha en bättre koppling när människor söker sig till primärvård, för det gör de flesta i dag. Med primärvårdens ingång handlar det om att väga in återgång i arbete.

Vi måste diskutera mer om sjukskrivning för lätta och måttliga psykiska diagnoser verkligen är det som är rätt. Den diskussionen är svår, men den behöver vi ta. Det finns studier som visar att det kanske inte alls är det bästa. Det bästa är kanske snarare att man åtminstone till en del är kvar på sin arbetsplats.

Arbetsgivarna måste få stöttning i att kunna ta sitt arbetsgivaransvar både i det förebyggande arbetet och när det gäller den arbetsplatsnära rehabiliteringen. Där ger vi nu ett uppdrag till bland andra Försäkringskassan. Försäkringskassan får ett ökat stöd med 250 miljoner för att stötta upp vid de tidigare tidsgränserna i rehabiliteringskedjan, när man verkligen prövar arbetsförmågan, för att kunna komma in snabbare och tidigare och göra detta på ett bättre sätt.

Svar på interpellationer

Jag tycker att det är mer av att gå en rätt väg. Det vi har lagt fram nu är också någonting som till stora delar har ett stöd i den parlamentariska Socialförsäkringsutredningen.

Överläggningen är härmed avslutad.