Interpellationssvar - 2015-06-12

Svar på interpellationer

Herr talman! Ärade ledamöter! Amineh Kakabaveh har frågat mig vad jag avser att göra för att förmå den palestinska staten och dess ledning att öka kunskapen om FN:s resolutioner om kvinnors rättigheter, modernisera de palestinska äktenskapslagarna, bekämpa kvinnors diskriminering i arbetslivet samt för att öka kunskapen inom svensk stats- och biståndsförvaltning när det gäller kvinnors situation i det palestinska samhället.

Sverige har betydande erfarenhet av att arbeta med jämställdhetsfrågor i Palestina. Vi strävar dock efter att ständigt utveckla verksamheten för att uppnå största möjliga effektivitet och resultat.

Jag vill i första hand hänvisa frågeställaren till den strategi för Sveriges internationella utvecklingssamarbete avseende Palestina för perioden 2015-2019 som regeringen beslutade om den 30 oktober förra året och som genomförs av Sida. Där framgår att regeringen bedömer att kvinnors situation i Palestina har försämrats de senaste 20 åren och att mycket arbete återstår för att förbättra situationen.

Jämställdhet är en central utgångspunkt för utvecklingssamarbetet. Kvinnors rättigheter, status i samhället, politiska inflytande och ekonomiska deltagande prioriteras, i linje med säkerhetsrådets resolution 1325 och efterföljande resolutioner.

Syftet med Sveriges stöd till rättssektorn och ökad rättssäkerhet är att minska mäns våld mot kvinnor. Genom att i utvecklingssamarbetet främja kvinnors och barns mänskliga rättigheter och kvinnors ekonomiska aktörskap skapas bättre förutsättningar för kvinnor och flickor att uppnå sin fulla potential.

Sverige verkar, som anges i strategin, för att öka kvinnors politiska inflytande, för att stärka kvinnors och barns åtnjutande av mänskliga rättigheter samt för att öka antalet kvinnor som deltar i och driver företag.

Ett exempel är organisationen Palestinian Working Woman Society for Development som fått stöd av Kvinna till Kvinna med svenska biståndsmedel. De har tillsammans med andra bidragit till att påverka reglerna som skapar bättre förutsättningar för kvinnor att fatta välgrundade beslut att hävda sin arvsrätt om de så önskar.

Palestina ratificerade under 2014 den så kallade kvinnokonventionen Cedaw utan reservationer. Detta, tillsammans med Palestinas tillträde till andra konventioner samt Sveriges erkännande av Staten Palestina, ökar förutsättningarna att nå framsteg i Sveriges täta och fortlöpande dialog med Palestina om vikten av jämställdhet och att förbättra kvinnors situation. I denna dialog är familjelagstiftningen en angelägenhet eftersom den omfattar frågor gällande arv, äktenskap och personlig status.

En sådan dialog fördes senast i samband med statssekreterare Ulrika Modéers besök i Palestina den 17-19 maj samt i samband med president Abbas besök i Sverige i början av året. Vid president Abbas besök undertecknades även ett avtal om utvecklingssamarbetet med ett åtagande från båda parter att verka för ökad jämställdhet. Palestinas president upprepade då sin uttalade ambition att göra Palestina till ett föregångsland i regionen när det gäller jämställdhet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Frågan kommer, herr talman, fortsatt att vara högt prioriterad i Sveriges utrikes- och biståndspolitik gällande Palestina.

Herr talman! Tack, utrikesminister Margot Wallström, för svaret! Det är naturligtvis glädjande och mycket positivt med Margot Wallströms och Sveriges engagemang för och stöd till Palestina. Det gör skillnad, och Sveriges erkännande av Palestina är ett viktigt steg i rätt riktning, samtidigt som det naturligtvis innebär en hel del andra förpliktelser för oss att vara ett stöd när det gäller att befrias från Israels ockupation och från krig och elände.

Det är också steg mot att bilda en stat där medborgerliga fri- och rättigheter, demokrati och kvinnors rättigheter är väldigt viktigt. I dag fattas detta i hela Mellanösternregionen, inklusive i Palestina, och därför finns det också konflikter på grund av orättvisor och förtryck.

Därför menar jag att det inte räcker att ha några kvinnoorganisationer där eller att vi gör rapporter. Varje gång vi träffar dem och ger bistånd måste vi helt enkelt följa biståndets påverkan noggrant och grundligt så att det når sitt syfte.

Jag hade möjlighet att träffa två delegationer med flickor och kvinnor från olika partier som Vänsterns Internationella Forum och Enhetslistan i Danmark hade bjudit in. De kom även till Sverige, och det senaste mötet var den 19 maj här i Sveriges riksdag i en debatt med flera kvinnor som är aktivister och tillhör de politiska partierna på både höger och vänster sida.

De berättade oroväckande saker för oss om lagstiftningen. Vid det första mötet bad jag dem räcka upp handen som kände till resolutionen om kvinnor eller kvinnors mänskliga rättigheter i FN-stadgan. De sa: Vi vet att de finns, men vi vet inte så mycket vad de handlar om. Amineh, sa de, kan inte du anordna ett möte för oss och ställa frågor?

Den palestinska myndigheten har kanske en vilja och önskan, men det är så mycket annat som helt enkelt hindrar. Det handlar om traditioner och starka patriarkala strukturer, och ockupationen i sig är förödande för allas möjligheter och rättigheter.

De sa också att det finns ett antal arabiska och andra länder i Mellanöstern som har haft en mycket större förtryckande roll, men de är inte ockuperade. Vi ska alltså vara försiktiga när det gäller kvinnors mänskliga rättigheter.

Dessa ställningstaganden tycker jag är helt rätt. Men ännu en oroväckande sak som de sa var att lagarna gäller väldigt olika på Västbanken beroende på i vilken stad man befinner sig när det gäller till exempel barnäktenskap. På landsbygden och på vissa andra ställen handlar det om nioårsåldern. Generellt sett bygger lagen på den jordanska föråldrade lagen. Barnäktenskap förekommer alltså, och det är lagligt.

Det var en del av de frågor som väckte en väldigt stark oro. Naturligtvis är det inte obekant; det är inte bara Palestina detta gäller utan hela Mellanöstern. Därför är det bra att vi lyfter frågan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag vill också tacka för det svar som utrikesministern har gett. Vår utgångspunkt är att vi vet om situationen i Palestina när det gäller ockupationen. Att utveckla ett samhälle under ockupation är oerhört svårt. Man behöver hjälp. Vi har erkänt Palestina, och vi har utgått från att de faktiskt lyssnar på oss.

Jag tror därför att det är ett väldigt bra utgångsläge att lyfta dessa frågor vänner emellan. Jag tror att det är det ingångsvärdet som vi ska ta till vara. Vi har en bra relation med det palestinska samhället. Vi vet vad de utsätts för under ockupationen, och vi vet också vilka problem de står inför.

Det är ett samhälle som är präglat av ett patriarkalt system. De vet om det själva, och de jobbar med det. Under den tid som jag har jobbat i Palestina har jag sett många exempel, på olika ställen, på hur man genom erfarenheter och utbyte kan hjälpa Palestina att utveckla sitt samhälle när det gäller jämställdhet. Man kan även försöka motarbeta de gamla lagarna, de gamla rutinerna och de gamla systemen för att förtrycka kvinnor. Det gäller också hur man behandlar barn.

Skillnaden är som sagt stor inom Palestina. Det finns skillnader mellan Västbanken och Gaza och inom Västbanken. Det innebär att man också behöver ha en ganska stor insyn i hur det arbetas med frågorna på olika ställen. Vårt arbete, även när det gäller bistånd och de frågorna, behöver vara differentierat utifrån vilken del av Palestina vi arbetar med. Det tror jag är en bra utgångspunkt.

Jag tycker att det ser bra ut. Det finns hopp om att det ska gå bra.

Sverige kan definitivt spela är viktig roll. Jag hoppas att det är det som är kärnan i utrikesministerns svar.

Herr talman! Jag vill tacka riksdagsledamöterna för deras frågor och uppföljande kommentarer.

Till Amineh Kakabaveh vill jag säga att jag ser det kanske inte så mycket som en förpliktelse utan som ett åtagande nu när vi har erkänt Palestina. Vi har ett ansvar för att följa upp och se till att vi i nära samarbete med Palestina hjälper dem att framför allt skaffa sig bättre kunskaper, att öka informationen och att bygga kapacitet för att ta sig an de här frågorna.

Vi har också väldigt kompetent personal med god kunskap om situationen i Palestina, inklusive kvinnors situation. Vi har folk på plats i Jerusalem, som också arbetar specifikt med frågan, från både Sida och UD. Vi har god kunskap på UD i Stockholm. Och vi strävar ständigt efter att förbättra vårt arbete.

Jämställdhet och kvinnors situation är en prioriterad fråga i den strategi som har antagits för vårt samarbete med Palestina. Den lyfts fram ännu mer i det beslut som regeringen tog den 30 oktober.

Som ett resultat av det har en ny kriminal- och familjelagstiftning tagits fram. Den skulle till exempel innebära bättre skydd av kvinnors rättigheter, inklusive hedersmord och familjerättsrelaterade frågor. Dessvärre har lagen inte kunnat antas.

I väntan på det har civilsamhällets organisationer och det internationella samfundet stöttat den palestinska myndigheten i att ta fram ett antal strategier för att stärka kvinnors makt och rättigheter. Det jobbar myndigheten med just nu, till exempel en tvärsektoriell, nationell strategi för jämställdhet och ett intensifierat arbete för att bekämpa våld mot kvinnor. Man har också gjort en pool av åklagare som är specialiserade på undersökningar och åtal när det gäller våld mot kvinnor.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi har även ett exempel på en organisation, Palestinian Working Woman Society for Development, som har fått biståndsmedel. Det är vanligt att kvinnor pressas till att inte hävda sin arvsrätt med hänvisning till den traditionella uppfattningen att de kommer att tas om hand av sina män. När en anhörig dör blir det då besvärligt att utmana den uppfattningen hos sörjande anhöriga. Nu har den här organisationen engagerat sig i frågan och bidragit till en förändring av reglerna. Till exempel kommer nya arvsskiftesregler att hjälpa till.

Det är den typen av insatser vi kan göra, som bidrar till att stärka kapaciteten. Man arbetar lokalt och förankrar det lokalt. Vi ser till att svara upp mot deras behov av att driva frågorna framåt. Det finns redan ett antal viktiga strategidokument som man kan basera sina insatser på.

Arbetet kommer definitivt att fortsätta, och det kommer att intensifieras med hjälp av den utvecklingsstrategi som vi har för Palestina.

Herr talman! Tack, utrikesministern!

Det är naturligtvis viktigt att vi har insyn i det arbete som vi bidrar till med vårt bistånd. Det var det jag menade med förpliktelseåtagande. Vi bidrar helt enkelt med en del bistånd som Sverige har stått för i åratal.

Nu när vi erkänner staten bidrar vi ytterligare. Därför är det viktigt att till exempel försöka reformera lagstiftning som diskriminerar kvinnorna, exempelvis på arbetsmarknaden. Vi har problem här hemma också. Men det är två helt olika världar. Kvinnorna har hög utbildning, från till exempel universitet, men får inte arbete, därför att det inte finns barnomsorg till exempel. Och om de får ett arbete är det väldigt underordnat. Lönerna är också väldigt låga.

Kvinnorna får inte heller skilja sig. Det är helt absurt. I hela den regionen är det på det sättet att en kvinna inte får skilja sig om inte mannen har bestämt det. Han kan ha fyra fruar men ändå behålla kvinnan. Så är fallet också i Palestina. Kvinnorna menar att det är viktigt att reformera det.

Det är också svårt att ha ett fungerande system nu när riksdag och regering inte fungerar. Men President Abbas skulle faktiskt, genom ett dekret, kunna uttala sig i frågorna om att det går att förändra vissa saker. Det handlar särskilt om föräldrabalken som inte ger kvinnan rätt till vårdnaden av barnen. Det handlar om skilsmässa, och det handlar om bortgifte av unga flickor - nioåringar och tolvåringar. Om vi ska stödja staten Palestina så att det blir ett fredligare, säkrare och mänskligare samhälle i Mellanöstern måste vi också se till att de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna tillämpas och respekteras, särskilt när det gäller barn och kvinnor.

Utbildningssystemet är väldigt bristfälligt i fråga om barns rättigheter. Lärarna kanske behöver utbildning som baseras på respekt för barnen, till exempel icke-våld. Det finns en stor oro för våld. Konflikten är förödande för alla palestiniers liv men också många judars liv. Ingen vill att ett barn ska lära sig att bli våldsamt från vaggan. Därför är det viktigt att vi i Sverige påpekar de sakerna och ser till att de reformerar sin lagstiftning genom att vi stöder och hjälper. Det betyder mycket. Våra ord övervägs där. Vi vet att de har respekt för oss, precis som vi har respekt för folket i Palestina.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tror på dialog. Och jag tror, Margot, att ditt engagemang, din omsorg och omtanke om kvinnor och omvärlden kommer att påverka. Därför har jag extra höga förväntningar på just dig och den här regeringen som kommer att se till att kvinnorna ska vara medborgare i sina egna länder.

Herr talman! Det blir ganska många ord om hur väl vi vill. Det är vårt ingångsvärde. Men jag har också några frågor som det skulle vara intressant att få svar på.

När det gäller biståndsarbetet i Palestina finns det två saker jag vill ta upp. De behöver hjälp på många olika områden, inte minst med att utveckla sin jämställdhet och jämlikhet och ersätta sitt gamla system.

Men det finns en faktor till. Det är hur Israels ockupation påverkar Palestinas möjligheter. Hur agerar utrikesministern i det sammanhanget, mot till exempel Israel?

Vi har erkänt Palestina. Vi har varit väldigt kritiska mot Israel. Men vi vet också att just ockupationen, blockaden av Gaza, stoppar mycket av det som världen utanför skulle kunna hjälpa till med.

Jag har deltagit i olika biståndsprojekt som handlar om framför allt kvinnors utveckling och deltagande i politisk demokrati och sådana saker. Det vore intressant att få veta: Finns det några mer indikationer på att vi skulle kunna göra sådana saker i kombination med kritik mot Israel och med mer resurser för att jobba med dessa bitar?

Som Amineh Kakabaveh var inne på handlar det om lagstiftning. Det handlar också om gamla mönster som måste brytas. Det finns ju faktiskt exempel i Palestina, framför allt i de större städerna som Ramallah, där man kan se att det är någonting på gång. I andra delar av Palestina finns det ganska stora problem.

Kan man rikta projekten och kombinera dem med skarp kritik mot Israels ockupation som hindrar den utveckling som palestinierna själva säger att de vill ha? Hur gör vi och utrikesministern för att jobba med det?

Herr talman! Tack Amineh Kakabaveh och Torbjörn Björlund för frågorna!

Hur agerar vi gentemot Israel? Det är klart att detta ju är en del av den politiska och diplomatiska dialog som vi för med Israel. Det gör vi både här och på plats via våra utsända. Vi agerar också inom EU-kretsen, och vi driver på för att EU ska bli tydligare och ta på sig en mer utmejslad roll när det gäller frågan om hela Mellanöstern.

Som alla vet fortsätter vi att företräda linjen att det är en tvåstatslösning som vi eftersträvar, och vi kommer att göra allt för att upprätthålla dialogen med Israel för att förmå Israel att gå tillbaka till förhandlingsbordet och sitta ned med palestinierna för att diskutera framtiden. Vi arbetar definitivt med den frågan samtidigt som vi följer upp och uppfyller våra förpliktelser. Som Amineh säger ska vi naturligtvis se till att vi hjälper dem att lyckas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag känner mig väldigt trygg och uppmuntrad av att vi har en stor samsyn kring detta. Jag tror inte att det finns några olika uppfattningar. Vi vill fortsätta att trycka på, framför allt på de tre punkter som man kan kalla pelare i den nya utvecklingsstrategin för Palestina. Det handlar om miljö- och klimatfrågor därför att de är så viktiga och styr så mycket av den ekonomiska utvecklingen. Det handlar också om demokrati och mänskliga rättigheter, framför allt med betoning på kvinnors rättigheter. Vidare handlar det om ekonomiska möjligheter att försörja sig och att se till att unga människor får jobb, både kvinnor och män, i Palestina. Det är riktiga och bra prioriteringar. Därutöver kommer allt det konkreta som vi gör.

Jag tror verkligen inte att det finns några klagomål på de insatser som vi gör. Precis som i den feministiska utrikespolitiken kräver det att man använder sig av de tre styrande r:en. Man tittar på rättigheter, om kvinnor och flickor har samma rättigheter som män. Är de representerade? Finns de med i beslutande organ, och finns de på viktiga poster i samhället? Syns de? Lyfts de fram? Och hur fördelas resurserna?

Här har vi verkligen riktat insatser till kvinnor för att se till att det skapas ett lagligt ramverk som ger kvinnorna rättigheter. Det måste finnas ett gott ledarskap. Den här signalen måste komma från högsta nivå och sedan genomsyra allt det som den palestinska myndigheten gör och det som palestinierna uträttar i praktiken. Vi måste också hjälpa till för att se till att civilsamhällets organisationer och kvinnors egna organisationer får stöd och hjälp.

Jag vill påstå att vi verkligen bidrar på ett mycket aktivt och synligt sätt i Palestina. Samtidigt måste man följa det politiska spåret som är att påverka Israel, och det gör vi med alla de medel som vi har till förfogande, diplomatiskt och politiskt.

Herr talman! Tack, Margot!

Det är klart att ingen säger att Sverige inte gör saker, snarare tvärtom. Sverige gör saker, men man måste följa upp dem. Det är anmärkningsvärt att Palestina lämnar uppgifter till Cedaw om att det inte finns några anmärkningar. Sedan finns det barnäktenskap för nioåringar. Kvinnor har inte rätt att skilja sig. Man kan inte leva på sina löner. Kvinnor anställs inte.

Det finns ett väldigt stort frågetecken i mitt och många andras huvud. Staten Palestina och myndigheterna ger sina egna versioner om kvinnors rättigheter. Svenska staten och de svenska skattebetalarna betalar för fred, säkerhet, rättigheter och skyldigheter, och det innebär en hel del. Därför är det viktigt att fråga sig om det inte märks att man gifter bort nio- till tolvåringar, att kvinnor inte får skilja sig, att kvinnor inte får ha vårdnad om barn, att homosexuella inte har några rättigheter. Man får inte ens säga att man är homosexuell.

Kanske är det annorlunda i delar av Jerusalem, men i många delar av det palestinska samhället kan man inte vara öppen med att man är homosexuell. Det är anmärkningsvärt. Det görs påpekanden, men det är självklart att de palestinska myndigheterna inte är bättre än vad man är i andra länder. Det måste man faktiskt hela tiden ta tag i.

Jag hoppas att Margot vid möten i Europa kommer att diskutera med alla om bland annat barnäktenskap.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Vi är ju helt eniga om den mycket sorgliga verklighetsbeskrivningen av situationen för många flickor och kvinnor. Nu handlar det om att den politiska viljan finns. Ledarskapet skickar tydliga signaler om att man ansluter sig till olika internationella konventioner som garanterar rättigheter för kvinnor och flickor. Men då måste man ha både viljan och kapaciteten att leva upp till sina åtaganden. Mycket av inriktningen på vårt arbete är att se till att det inte förblir vackra ord på papper, utan att det faktiskt omsätts i praktisk handling.

Ett exempel är ju den nya lagstiftning som vi önskar att parlamentet ska anta och se till blir till verklighet.

Jag tar med mig alla dessa synpunkter som jag upplever som ett stöd för det arbete som vi gör och den inriktning som vi har. Det känns, som sagt, bra att här finns ett politiskt stöd från den svenska riksdagen för det arbete som vi lägger ned för att garantera kvinnors och flickor rättigheter också i Palestina.

Tack för debatten!

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Johan Forssell har frågat vilka konkreta initiativ socialförsäkringsministern tänker ta för att förebygga framtida sjukskrivningar hos ungdomsgenerationen samt om ministern är beredd att verka för ytterligare undervisning i idrott och hälsa som en åtgärd för att förebygga sjukskrivningar hos unga.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Låt mig inleda med att säga att jag i stort sett delar den problembild interpellanten beskriver. Att förebygga ohälsa är komplicerat och bygger på ett antal olika insatser. Låt mig också säga att jag är glad över att få besvara just denna interpellation, eftersom folkhälsofrågorna under alltför många år fört en undanskymd tillvaro i den politiska debatten.

Min och regeringens utgångspunkt är att hälsa påverkas av socioekonomiska förhållanden och är ojämlikt fördelad i befolkningen. Det förebyggande arbetet mot ohälsa, bland annat mot den ökade psykiska ohälsan och fetman, är en stor utmaning.

Precis som interpellanten säger går det redan hos barn och unga att identifiera personer som senare i livet i högre grad riskerar att drabbas av ohälsa. För att öka möjligheterna att leva upp till målen för verksamheten måste de största barngrupperna i förskolan bli mindre och fritidspedagogiken i fritidsverksamheten stärkas. Grundskolan har enligt läroplanen i uppdrag att sträva efter att erbjuda alla elever daglig fysisk aktivitet inom ramen för hela skoldagen. Alla elever ska också enligt skollagen ha tillgång till en väl fungerande elevhälsa som främst arbetar förebyggande och hälsofrämjande. För detta krävs en jämlik skola som kan ge alla barn och unga utbildning av hög och likvärdig kvalitet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det pågår även arbete inom Regeringskansliet om hur vi bäst ska kunna motverka stillasittandet och öka den fysiska aktiviteten hos befolkningen i stort, inte minst i gruppen barn och unga.

Ett viktigt beslut som regeringen har fattat är tillsättandet av en kommission för jämlik hälsa. Kommissionens huvudsakliga fokus kommer att vara hälsoskillnader mellan olika socioekonomiska grupper i samhället. Den ska lämna förslag som på kort, medellång och lång sikt kan bidra till att hälsoklyftorna minskar.

Till sist: Det är den här regeringens ambition att sätta idrotten högre på den politiska dagordningen. Idrotten bidrar med mycket till det svenska samhället, och jag bedömer att det finns potential till än mer. Det är min förhoppning att idrottsrörelsen och regeringen ska kunna gå hand i hand i folkhälsoarbetet för att minska hälsoklyftorna. Regeringen har också i vårändringsbudgeten föreslagit ökade anslag till idrottsrörelsen. Detta möjliggör att fler ges möjlighet att idrotta och därmed tillgodogöra sig en bättre hälsa.

Herr talman, statsrådet! Det är viktigt och bra att vi kan ha den här diskussionen. Jag vill tacka för ett svar som jag i grund och botten instämmer i ganska mycket när det gäller synen på ohälsa och de problem och utmaningar som vi står inför där. Det är också ett ganska långt svar, och det tycker jag är bra.

Det är egentligen bara två problem med svaret utifrån mitt perspektiv. Det ena är att interpellationen handlar om sjukskrivningar och svaret handlar om ohälsa. Det är inte riktigt samma sak, utan det är faktiskt två helt olika saker. Det andra är att den konkreta fråga som jag ställer är kopplad till idrott och hälsa i skolan, om regeringen är beredd att ta upp den boll som alliansregeringen spelade fram om att förstärka skolidrotten. Jag kan inte hitta något svar på det i statsrådets svar, men vi kanske får tillfälle att bena ut det under debatten.

Vi ser i dag tyvärr hur sjukskrivningarna i Sverige ökar. De ökar ganska markant. De har gjort det under ett antal år, i och för sig från en mycket låg nivå. Det finns naturligtvis flera olika faktorer som förklarar det. En viktig pusselbit kom häromdagen, när det konstaterades att Försäkringskassan inte längre kontrollerar vid de tidpunkter man ska kontrollera, vid 90 och 180 dagar. Det är tyvärr alldeles för få som i tid får det stöd och den hjälp som man har rätt till.

Men jag tycker också att man ska ta ett mer långsiktigt perspektiv och fundera över hur vi rustar en ny generation för att klara av arbetslivet och ser till att man går ut med förutsättningar för att kunna jobba också lite längre upp i åldrarna än vad man gör i dag. Lyckligtvis lever vi allt längre i Sverige. Många 65-åringar är i dag piggare än hur det var för bara några år sedan, och vi kommer att behöva arbeta längre upp i åldrarna.

Samtidigt ser vi utmaningar. Vi ser den psykiska ohälsan och även en fysisk ohälsa. Ibland påstås det lite felaktigt, skulle jag säga, att ungdomar inte längre rör på sig. Jag tror generellt sett att man rör på sig mer än tidigare. Men vi ser också en väldig klyvning i ungdomsgenerationen, där allt fler idrottar och motionerar mycket mer än tidigare men där en större grupp än tidigare inte rör på sig över huvud taget.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Visst finns det socioekonomi i detta, som statsrådet nämner. Den viktigaste förklaringen här, när man tittar på forskningen, är föräldrars utbildningsbakgrund. Tyvärr ser vi hur problem går i arv mellan olika generationer.

Då är frågan: Är skolidrotten det som allena kan råda bot på detta? Nej, förmodligen inte, utan det finns jättemycket att göra här, inte minst för att stärka föräldrars ansvar. Man kan göra mycket på politisk nivå, kommunalt, som att se till att det finns grönytor för att kunna idrotta på.

Men skolidrotten har den fördelen att den riktar sig till alla elever. Jag tror att den är viktig, inte minst för de barn och unga som inte får med sig motion och hälsa från hemmet.

En utredning från riksdagens utredningstjänst konstaterade just det jag skriver i interpellationen, att Sverige faktiskt ligger i botten i Europa när det gäller undervisningstid i grundskolan i idrott och hälsa. Till och med i Norden tror jag att vi ligger allra sist. Det är ju inte bra, mot den här bakgrunden.

Alliansen förde i valmanifestet i höstas fram förslaget att göra en ökning av idrott och hälsa. Den borde ha varit ännu större, men det var i alla fall en bra början, att plussa på 100 timmar. Det förslaget hade vi uppe till behandling i höstas. Då valde Socialdemokraterna och Miljöpartiet att rösta nej. Det tycker jag är beklagligt, så jag vill upprepa frågan: Är regeringen beredd att ta initiativ här?

Herr talman! Jag tackar för interpellationen. Jag måste dock börja med det som Johan Forssell inledde sitt inlägg med. Han sa att ohälsa inte hänger ihop med ökade sjukskrivningar. Det är någonting som vi är många som har misstänkt länge, nämligen att Moderaterna inte har sett något samband mellan ökad ohälsa och ökade sjukskrivningar. Men det måste vara första gången man så tydligt uttrycker det från riksdagens talarstol.

Det är nog också det som ligger bakom att man under den moderatledda regeringens tid ägnade mer kraft åt att jaga sjuka människor och försämra villkoren för dem än att faktiskt satsa på att förebygga ohälsa och se till att sjuka människor ska kunna hjälpas tillbaka till ett friskt och arbetsamt liv.

Från regeringens sida ser vi en tydlig koppling mellan ökad ohälsa och ökad sjukskrivning. Vi ser just hälsa som ett oerhört viktigt område att prioritera för framtiden.

Trots att Sverige är ett av världens kanske rikaste och mest välmående länder finns det nämligen skillnader i hälsa mellan olika grupper i samhället. Ett tydligt exempel på det är skillnaden i medellivslängd mellan en kvinna med hög utbildning och en kvinna med kort utbildning. Denna skillnad är i dagsläget drygt fem år. Det är naturligtvis oacceptabelt. Denna skillnad på fem år är fem år av liv och möjlighet att vara med nära och kära och möjlighet och rätt att få finnas till.

Men vad som är värre är att denna skillnad mellan just dessa olika grupper dessutom har ökat med nästan ett helt år under de senaste 15 åren. Utvecklingen går med andra ord åt fel håll.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Därför har regeringen nu satt upp ett mål om att de påverkbara hälsoklyftorna ska utjämnas inom en generation. Som ett medel för att nå detta mål har vi nu också tillsatt en kommission för jämlik hälsa som under två års tid ska arbeta med frågan och belysa samtliga politikområden för att man ska se vilka åtgärder som behöver vidtas på kort, medellång och längre sikt för att komma till rätta med detta.

Detta är en av de allra största utmaningar som vi står inför. Jag får ändå tolka de övriga delarna i Johan Forssells inlägg som en vilja till att vara med och bidra till denna diskussion och att man också från Moderaternas sida vill prioritera kampen mot ohälsan och kampen för en bättre hälsa mycket mer än förut. Det är glädjande.

Det som vi har kunnat konstatera från internationella forskningsstudier och kommittéer, inte minst den kommitté som var upprinnelsen och inspirationen till regeringens uppsatta mål, den så kallade Marmotkommissionen, är just att om man ska kunna främja hälsa och kunna bygga långsiktigt måste man satsa på barn och unga.

Vi vet att vi i Sverige har en god grund för detta. Vi har barnavårdscentraler, som på sätt och vis är unika i sitt slag och som omfattar alla barn. Vi har en stor medvetenhet om detta i skolan, och det är väldigt många barn och unga som idrottar. Men vi kan inte slå oss till ro och säga att vi är nöjda med denna utveckling. Vi vet nämligen att i relativt många andra länder är just stillasittande, övervikt och fetma några av de största folkhälsoutmaningarna.

Jag tror att vi kan komma åt en del av detta genom att diskutera hur skolidrotten fungerar. Vi vet att väldigt många av dem som kanske allra mest behöver skolidrott, och som inte har samma möjligheter att idrotta på sin fritid, av olika skäl inte heller idrottar i skolan. Det beror kanske på att idrottsundervisningen ibland kanske inte är anpassad tillräckligt mycket eller att den är för ensidig för att locka barn och unga. Det borde vara en fråga att diskutera. Det vet jag också görs på Utbildningsdepartementet.

Men till detta ska också läggas den dagliga motionen, som skolan skulle kunna bidra med varje dag året om.

Herr talman! Jag tycker i grund och botten att dessa hälsofrågor är för viktiga för att man hela tiden ska identifiera skillnader mellan partierna. Kanske skulle man ibland tjäna på att se lite grann till vad det är som förenar oss. Jag tror inte att skiljelinjen här egentligen går mellan ett eller annat parti utan att det nog mer handlar om de människor i olika partier som har fokus på dessa frågor och de som inte har det. Det är i alla fall min inställning här.

Sedan finns det mycket annat som vi kan diskutera, argumentera och kanske till och med bråka om ibland. Men detta borde vara viktigare än så.

Därför blir jag lite bekymrad när jag hör Gabriel Wikström stå i denna talarstol och hitta på vad jag har sagt. Det var nämligen det som statsrådet just nu gjorde. Jag sa att ohälsa kopplat till sjukskrivningar är två olika saker - det är det faktiskt - inte att de inte har någonting med varandra att göra. Men det är faktiskt två olika saker.

Nu går vi snart på sommarledighet. Jag kan då skicka med Gabriel Wikström följande fundering: Hur kommer det sig egentligen att sjukskrivningarna ökar så mycket i Sverige och att de har fluktuerat över tiden, när vi samtidigt ser att hälsoläget i Sverige ligger ganska konstant? Det är till och med så att vi lever längre nu än vi gjorde tidigare. Det kan vara en liten sommaruppgift.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Men nog om detta. Jag delar mycket av det som statsrådet säger här. Jag skrev några saker som statsrådet sa: satsa på barn och ungdomar, jämlik hälsa, låt oss inte slå oss till ro.

Problemet här är att Gabriel Wikström inte funderar på vad som blir konsekvensen av det. Konsekvensen borde vara att göra någonting här och nu, inte bara att tillsätta kommissioner och skjuta detta framåt i tiden.

Här finns faktiskt ett förslag som vi vet skulle vara mycket positivt för just de barn och ungdomar som Gabriel Wikström riktar sig till, alla de barn som inte får med sig idrott och motion hemifrån. De riskerar, om utvecklingen fortsätter, att drabbas av problem med knän, axlar och så vidare. De behöver mer fysisk aktivitet.

En kommission som ska sitta ned och titta på frågorna kanske inte är fel. Men jag skulle också vilja uppmana regeringen att titta på allt arbete som har gjorts. Detta är ett område som är mycket tydligt forskningsbelagt redan i dag. Jag bistår gärna i så fall, om det är där skon klämmer, genom att kanske skicka en del av denna information.

Jag tycker verkligen att det vore mycket positivt om vi inte bara begravde detta i nya utredningar utan att vi faktiskt gjorde någonting åt det här och nu. Dessa problem kommer nämligen inte att bli mindre.

Jag vill upprepa min fråga till Gabriel Wikström: Varför valde regeringen, mot den positiva ambitionsnivå och de höga ambitioner som statsrådet skriver om i svaret, ändå att rösta nej till det konkreta förslag som låg på riksdagens bord om att nu förstärka undervisningen i idrott och hälsa i grundskolan? Vad var förklaringen till det?

Herr talman! Jag tror att det är mycket viktigt att se att den här regeringen jobbar långsiktigt. Hälsofrågorna måste ses i ett långsiktigt perspektiv. Vi saknar tyvärr kunskap om samverkande faktorer mellan olika politikområden. Vi saknar tillräckligt välutvecklade modeller för att till exempel kunna genomföra mer av sociala investeringar för att kunna göra insatser tidigt i hälsofrämjande riktning med mera. Det är därför vi tillsätter en kommission för jämlik hälsa.

Men samtidigt som detta sker, och samtidigt som vi har blicken riktad mot framtiden och vad vi behöver göra inom några år för att uppnå målet om att sluta de påverkbara hälsoklyftorna, sker det naturligtvis också mycket här och nu.

Det som jag kan nämna när vi talar om just stillasittande är till exempel de 32 miljoner extra som regeringen har anslagit till idrottsrörelsen. Det är pengar som absolut kommer att gå till att främja integration men som också kommer att bidra till att grupper av ungdomar som i dag är underrepresenterade när det gäller idrottsverksamhet ska få ökad tillgång till idrottsverksamhet. Detta i sin tur leder naturligtvis till ökad fysisk aktivitet, vilket i sin tur främjar en bättre hälsa hos dessa ungdomar.

Till detta ska också läggas de tilläggsdirektiv som regeringen lade fram i februari till Utredningen om genomförande av EU:s tobaksdirektiv, som handlar om att se hur vi kan skapa fler rökfria miljöer, hur vi kan minska exponeringen för barn och unga av till exempel cigaretter och hur vi kan se till att färre barn och unga börjar röka och därmed kan se fram emot ett längre och mer hälsosamt liv. Det är några av de saker som regeringen har gjort i närtid och som naturligtvis kommer att få stor effekt på den framtida hälsan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag välkomnar att Johan Forssell och Moderaterna vill tala om folkhälsa. Det har inte varit uppenbart under den tid som Moderaterna var det ledande partiet i den förra regeringen, då folkhälsofrågorna fick en mycket undanskymd roll och man verkade vilja hänföra detta helt till individens fria val. Det var ingenting som hade med politik och samhälle att göra.

Jag välkomnar alltså att Moderaterna uppenbarligen svänger om i den här frågan och ser folkhälsofrågorna som viktiga. Jag ser också fram emot fortsatta diskussioner på området. För att frågorna ska kunna diskuteras på djupet - för att det inte ska bli bara en interpellationsdebatt då och då utan för att vi ska komma framåt - är det dock viktigt att inte stirra sig blind på enskilda lösningar som riskerar att inte alltid leda framåt.

Ett sådant exempel är just mer idrottsundervisning. Det är möjligt att det skulle kunna bidra till en bättre folkhälsa, men samtidigt vet vi - vilket jag sa i mitt tidigare inlägg - att ett stort problem i skolan i dag är att väldigt många unga som skulle behöva mer idrottsundervisning inte går på den idrottsundervisning som finns redan i dag. Det kanske är för att den inte är tillräckligt anpassad för deras behov eller för att den är för ensidig och inte tillräckligt utvecklad. Detta är en fråga att diskutera.

En annan fråga att diskutera är det uppdrag skolan redan i dag har, nämligen att främja fysisk aktivitet varje dag vid sidan av idrotten. Också detta vet vi sker i ett fåtal skolor, medan de flesta skolor inte främjar detta på ett sådant sätt att det leder till en bättre hälsa. Det vore mer intressant att diskutera, och här har vi sagt att förutsättningarna för fritis behöver förbättras men också att samarbetet mellan idrottsrörelsen och skolan skulle kunna öka i syfte att främja en bättre hälsa.

Herr talman! Om jag var i Gabriel Wikströms kläder skulle jag nog vara lite försiktig med att ta upp just de ekonomiska anslagen till idrottsrörelsen. Där har det så sent som i valrörelsen ställts ut omfattande löften, och bilden man får när man talar med många i idrottsrörelsen är att regeringen inte alls har nått upp till det man har lovat. Det skulle jag alltså vara lite försiktig med.

Den här interpellationen har dock egentligen en annan utgångspunkt. Frågan är snarare hur vi når dem som inte omfattas av idrottsrörelsen. Det handlar om dem som i dag inte idrottar - de som inte spelar fotboll, går på ridning eller tränar hockey. Det är just för de barnen och ungdomarna jag tror att idrott och hälsa i grundskolan är så viktig, för det är ett obligatorium för dem. Det är väldigt svårt att nå dem på något annat sätt, och för dem spelar det här stor roll.

Jag delar uppfattningen att vi inte bara behöver mer idrottsundervisning utan också bättre undervisning. Vi behöver modernare undervisning och, skulle jag säga, mer av lek och att testa på - kanske lite mindre tävling, helt enkelt. Det finns även rapporter från Skolinspektionen som tyder på det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi ska prata folkhälsa, säger Gabriel Wikström. Visst kan vi prata, men skiljelinjen i den här debatten verkar vara huruvida vi ska prata om det eller göra någonting. Det jag har fört fram är det konkreta initiativ för att förstärka undervisningen i idrott och hälsa med 100 timmar som faktiskt låg på bordet. Med all respekt är detta inget man behöver studera så mycket mer, för det är redan forskningsbelagt; vi har till och med gjort en del omfattande experiment på det i det här landet - med tydliga resultat. Vad vi kan se är att det inte bara leder till att barn och ungdomar blir friskare och att det minskar risken att drabbas av sjukdomar utan också att det leder till att man presterar bättre i skolan.

Jag välkomnar diskussionen om rökning och allt sådant, men jag vill för tredje gången upprepa min fråga. Varför valde regeringen och regeringspartierna att rösta nej till initiativet om mer idrott i skolan?

Herr talman! Jag upplever att jag har svarat på den fråga Johan Forssell ställer för tredje gången. Däremot kan jag poängtera det jag sa i mitt tidigare inlägg, nämligen att det är viktigt att se detta i ett sammanhang och i ett mycket bredare perspektiv än att tro att man med en quickfix i form av enbart fler timmar idrottsundervisning i skolan ska kunna lösa den stora utmaning vi står inför när det gäller att förbättra hälsan hos våra barn och unga.

Detta är ett arbete som måste bedrivas brett, på flera politikområden, men det är också ett arbete som kräver att vi gör saker och ting annorlunda än i dag. Det gäller idrottsundervisningen, där vi som sagt verkar vara överens om att den ibland kanske är för ensidig och ibland kanske riktad mot ungdomar som redan i dag idrottar utanför skolan. Det handlar också om hur skolan skulle kunna främja fysisk aktivitet även på de stunder man inte har en schemalagd idrottsaktivitet.

När det gäller de löften om höjda anslag som Socialdemokraterna gav idrottsrörelsen och svenska folket i valrörelsen står vi fast vid dem. Vi har nu börjat med det första steget mot att uppfylla dessa löften, med 32 miljoner extra i år. Det kommer sedan att växlas upp till 64 miljoner från och med nästa år. Detta är första gången sedan 2009 som idrottsrörelsen får ökade anslag, så om jag var Johan Forssell skulle jag nog vara lite försiktig med att peka finger åt regeringen i den här frågan. Jag skulle nog i stället se till att Moderaterna uppdaterade sin egen idrottspolitik innan man klankade ned på vår.

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Penilla Gunther har frågat mig när den nationella planen för sällsynta diagnoser kommer att vara på plats och därmed kunna bidra till en samordning av insatser över landet och jämlik vård för dessa patientgrupper. Penilla Gunther har även frågat mig om jag är beredd att i Nordiska ministerrådet driva frågan om nordiskt samarbete om sällsynta diagnoser för att verksamheten ska permanentas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det finns många skäl att uppmärksamma de särskilda problem som personer med sällsynta sjukdomar möter. Sällsyntheten innebär särskilda utmaningar både för vården och för andra samhällsaktörer som dessa personer och deras anhöriga kommer i kontakt med.

Det är sjukvårdshuvudmännens ansvar att se till att personer med sällsynta diagnoser får den goda vård de har rätt till. För de enskilda landstingen är det en utmaning att tillgodose detta eftersom den speciella kompetensen kring en viss sjukdom kanske finns i ett annat landsting än det egna. Därför är det intressant att det nu bildas särskilda centrum för sällsynta diagnoser i flera sjukvårdsregioner.

Genom den särskilda nationella funktionen för sällsynta diagnoser, som inrättades 2012, bidrar staten till utvecklingen av bland annat den vård som erbjuds denna målgrupp. Funktionen bedrivs för närvarande av Ågrenska stiftelsen på uppdrag av Socialstyrelsen. Uppdraget omfattar alla samhällsinstanser som personer med sällsynta diagnoser kommer i kontakt med, men under perioden 2015-2017 prioriteras verksamhet som bidrar till ökad samordning av hälso- och sjukvårdens resurser för just denna målgrupp.

Den utveckling vi nu ser i sjukvårdsregionerna är i stor utsträckning en följd av det arbete funktionen har bedrivit. Socialstyrelsen har nu i uppdrag att till våren 2016 ta fram ett förslag på hur funktionens arbete ska organiseras efter 2017. Målsättningen är att bidra till en långsiktigt hållbar struktur för frågor som rör samhällets insatser för personer med sällsynta diagnoser. Det pågår även ett utredningsarbete kring den högspecialiserade vården som i viss mån också berör vården för personer med sällsynta diagnoser. Utredningen lämnar sitt betänkande i november i år.

Det bör vidare nämnas att kroniska sällsynta sjukdomar även omfattas av regeringens särskilda satsning på att förbättra vården för personer med kroniska sjukdomar. Satsningen pågår till och med 2017.

Inom Nordiska ministerrådet pågår för närvarande ett arbete med syfte att utveckla samarbetet på hälsoområdet. Ett av de prioriterade områdena är samarbetet kring sällsynta diagnoser. En arbetsgrupp har tillsatts som under 2015 ska lämna förslag angående ett nordiskt nätverk kring sällsynta sjukdomar. Erfarenheterna från samarbetet kring Rarelink kommer naturligtvis att vara centrala i det arbetet. Jag är dock i dagsläget inte beredd att uttala mig mer exakt om hur det fortsatta samarbetet ska se ut. Det är något som de nordiska länderna gemensamt ska komma överens om, och frågan bereds nu inom ramen för det nordiska samarbetet.

Det är naturligtvis viktigt att samhällets insatser för personer med sällsynta sjukdomar samordnas på ett effektivt sätt. Som jag här har redogjort för pågår arbete som rör denna målgrupp.

Herr talman! Penilla Gunther har frågat mig när den nationella planen för sällsynta diagnoser kommer att vara på plats och därmed kunna bidra till en samordning av insatser över landet och jämlik vård för dessa patientgrupper. Penilla Gunther har även frågat mig om jag är beredd att i Nordiska ministerrådet driva frågan om nordiskt samarbete om sällsynta diagnoser för att verksamheten ska permanentas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det finns många skäl att uppmärksamma de särskilda problem som personer med sällsynta sjukdomar möter. Sällsyntheten innebär särskilda utmaningar både för vården och för andra samhällsaktörer som dessa personer och deras anhöriga kommer i kontakt med.

Det är sjukvårdshuvudmännens ansvar att se till att personer med sällsynta diagnoser får den goda vård de har rätt till. För de enskilda landstingen är det en utmaning att tillgodose detta eftersom den speciella kompetensen kring en viss sjukdom kanske finns i ett annat landsting än det egna. Därför är det intressant att det nu bildas särskilda centrum för sällsynta diagnoser i flera sjukvårdsregioner.

Genom den särskilda nationella funktionen för sällsynta diagnoser, som inrättades 2012, bidrar staten till utvecklingen av bland annat den vård som erbjuds denna målgrupp. Funktionen bedrivs för närvarande av Ågrenska stiftelsen på uppdrag av Socialstyrelsen. Uppdraget omfattar alla samhällsinstanser som personer med sällsynta diagnoser kommer i kontakt med, men under perioden 2015-2017 prioriteras verksamhet som bidrar till ökad samordning av hälso- och sjukvårdens resurser för just denna målgrupp.

Den utveckling vi nu ser i sjukvårdsregionerna är i stor utsträckning en följd av det arbete funktionen har bedrivit. Socialstyrelsen har nu i uppdrag att till våren 2016 ta fram ett förslag på hur funktionens arbete ska organiseras efter 2017. Målsättningen är att bidra till en långsiktigt hållbar struktur för frågor som rör samhällets insatser för personer med sällsynta diagnoser. Det pågår även ett utredningsarbete kring den högspecialiserade vården som i viss mån också berör vården för personer med sällsynta diagnoser. Utredningen lämnar sitt betänkande i november i år.

Det bör vidare nämnas att kroniska sällsynta sjukdomar även omfattas av regeringens särskilda satsning på att förbättra vården för personer med kroniska sjukdomar. Satsningen pågår till och med 2017.

Inom Nordiska ministerrådet pågår för närvarande ett arbete med syfte att utveckla samarbetet på hälsoområdet. Ett av de prioriterade områdena är samarbetet kring sällsynta diagnoser. En arbetsgrupp har tillsatts som under 2015 ska lämna förslag angående ett nordiskt nätverk kring sällsynta sjukdomar. Erfarenheterna från samarbetet kring Rarelink kommer naturligtvis att vara centrala i det arbetet. Jag är dock i dagsläget inte beredd att uttala mig mer exakt om hur det fortsatta samarbetet ska se ut. Det är något som de nordiska länderna gemensamt ska komma överens om, och frågan bereds nu inom ramen för det nordiska samarbetet.

Det är naturligtvis viktigt att samhällets insatser för personer med sällsynta sjukdomar samordnas på ett effektivt sätt. Som jag här har redogjort för pågår arbete som rör denna målgrupp.

Herr talman! Jag ber redan nu om ursäkt; jag är lika förkyld i dag som jag var förra fredagen när jag stod här i interpellationsdebatter. Jag får dock tacka så mycket för svaret, till att börja med - även om jag inte är nöjd. Jag ska förklara varför.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är ju så här: EU-kommissionen kom med ett direktiv till de europeiska länderna om att komma fram med nationella planer för personer med sällsynta diagnoser. Det har att göra med att de här personerna väldigt ofta möter oförstående läkare till att börja med, och det är svårt att få rätt diagnos eftersom det är så små patientgrupper. När de väl har fått sin diagnos behandlas de ändå inte lika i respektive land.

De nationella planerna är till för att hela behandlingen och hanteringen av de här patientgrupperna ska fungera. Det innebär alltså även någon tanke om särläkemedel, vilket många av de här grupperna behöver. Vi vet att det är förenat med stora kostnader och framför allt mycket lidande för många av de här personerna. Det handlar om genetiskt betingade diagnoser, och föräldrar får barn med diagnoser som ingen i närheten tidigare har sett. De växer upp, och det berör verkligen hela familjen, skolan, omgivningen och allt.

Därför är det intressant att man redan före 2010 på nordisk nivå började fundera kring detta med sällsynta diagnoser. Nordiskt välfärdscenter skrev en rapport 2010 om det nordiska samarbetet.

Sedan påbörjades arbetet med Könbergrapporten 2013, och 2014 marknadsfördes den. Där finns ett avsnitt med om sällsynta sjukdomar, som det står där. Nu heter det egentligen sällsynta diagnoser. I rapporten har man tyvärr också blandat ihop det med ovanliga tillstånd, vilket jag på nordisk nivå har påpekat inte stämmer.

Det register som finns på nordisk nivå, så kallat Rarelink, rare diseases, beror på ett samarbete som har funnits i många år av frivillig art. Men det är ett register för att just veta vilka diagnoser som finns i de nordiska länderna. Det är viktigt att hanteringen av registret upprätthålls och följs upp av intresserade läkare och myndighetspersoner.

Jag blir så frustrerad, för det här är diagnoser som alltid kommer att finnas. Det är ingenting som faller bort. Det är inte så att människor helt plötsligt tappar sin diagnos. Det här registret måste finnas och räknas som ett kvalitetsregister för de här patientgrupperna. Varför har då inte de organisationer som driver denna verksamhet förtjänat mer än projektmedel? Den drivs med projektmedel, trots att registret uppenbarligen behövs. Det finns ett Orphanet, en databas på europeisk nivå, men på nordisk nivå behöver vi ha det här samarbetet.

Precis som statsrådet har redogjort för i sitt svar finns det en grupp som arbetar med det här. Då frågar jag naturligtvis: Hur långt har man kommit? Varken arbetet med nationella planer eller systemet med kvalitetsregister verkar ju ha kommit framåt. Hur går det med arbetet? Vad görs egentligen?

Herr talman! Jag ber redan nu om ursäkt; jag är lika förkyld i dag som jag var förra fredagen när jag stod här i interpellationsdebatter. Jag får dock tacka så mycket för svaret, till att börja med - även om jag inte är nöjd. Jag ska förklara varför.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är ju så här: EU-kommissionen kom med ett direktiv till de europeiska länderna om att komma fram med nationella planer för personer med sällsynta diagnoser. Det har att göra med att de här personerna väldigt ofta möter oförstående läkare till att börja med, och det är svårt att få rätt diagnos eftersom det är så små patientgrupper. När de väl har fått sin diagnos behandlas de ändå inte lika i respektive land.

De nationella planerna är till för att hela behandlingen och hanteringen av de här patientgrupperna ska fungera. Det innebär alltså även någon tanke om särläkemedel, vilket många av de här grupperna behöver. Vi vet att det är förenat med stora kostnader och framför allt mycket lidande för många av de här personerna. Det handlar om genetiskt betingade diagnoser, och föräldrar får barn med diagnoser som ingen i närheten tidigare har sett. De växer upp, och det berör verkligen hela familjen, skolan, omgivningen och allt.

Därför är det intressant att man redan före 2010 på nordisk nivå började fundera kring detta med sällsynta diagnoser. Nordiskt välfärdscenter skrev en rapport 2010 om det nordiska samarbetet.

Sedan påbörjades arbetet med Könbergrapporten 2013, och 2014 marknadsfördes den. Där finns ett avsnitt med om sällsynta sjukdomar, som det står där. Nu heter det egentligen sällsynta diagnoser. I rapporten har man tyvärr också blandat ihop det med ovanliga tillstånd, vilket jag på nordisk nivå har påpekat inte stämmer.

Det register som finns på nordisk nivå, så kallat Rarelink, rare diseases, beror på ett samarbete som har funnits i många år av frivillig art. Men det är ett register för att just veta vilka diagnoser som finns i de nordiska länderna. Det är viktigt att hanteringen av registret upprätthålls och följs upp av intresserade läkare och myndighetspersoner.

Jag blir så frustrerad, för det här är diagnoser som alltid kommer att finnas. Det är ingenting som faller bort. Det är inte så att människor helt plötsligt tappar sin diagnos. Det här registret måste finnas och räknas som ett kvalitetsregister för de här patientgrupperna. Varför har då inte de organisationer som driver denna verksamhet förtjänat mer än projektmedel? Den drivs med projektmedel, trots att registret uppenbarligen behövs. Det finns ett Orphanet, en databas på europeisk nivå, men på nordisk nivå behöver vi ha det här samarbetet.

Precis som statsrådet har redogjort för i sitt svar finns det en grupp som arbetar med det här. Då frågar jag naturligtvis: Hur långt har man kommit? Varken arbetet med nationella planer eller systemet med kvalitetsregister verkar ju ha kommit framåt. Hur går det med arbetet? Vad görs egentligen?

Herr talman! Jag vill passa på att tacka Penilla Gunther för interpellationen.

Som Penilla Gunther påpekar är det här ett område som kommer att finnas för all framtid. Därför är det viktigt att hitta strukturer som fungerar långsiktigt. Samtidigt är det viktigt att ha respekt för att det är ett komplext område. Inte minst med tanke på sjukvårdens decentraliserade struktur i Sverige är det viktigt att de långsiktiga strukturerna skapas under ordnade former. Det är bland annat därför som Socialstyrelsen nu har fått uppdraget att ta fram ett förslag om hur arbetet med funktionen som Ågrenska för närvarande har ska kunna organiseras efter 2017.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Precis som Penilla Gunther tar upp och som jag sa i mitt svar pågår det en beredning inom det nordiska samarbetet. Jag kan inte ge någon exakt tidsplan här i dag. Däremot kan jag säga att bara det att beredningen pågår visar att frågan är oerhört viktig och att vi försöker komma framåt för att lösa några av de frågeställningar som Penilla Gunther tar upp.

Penilla Gunther hänvisar till rådsrekommendationen att medlemsstaterna helst senast 2013 skulle upprätta och genomföra planer eller strategier på en lämplig nivå eller undersöka lämpliga åtgärder för att säkra tillgången till vård av hög kvalitet för patienter med sällsynta sjukdomar. Men vi kan konstatera att hittills är det bara tre länder - Frankrike, Spanien och delvis Bulgarien - som har implementerat sådana planer. Om detta beror på ett stort ointresse från många medlemsstater eller om de, liksom i Sveriges fall, har valt att gå vidare vid sidan om organiserade, fastlagda planer kan jag inte uttala mig om. Jag kan bara konstatera att de flesta medlemsstater hittills har gjort olika och att planer bara har implementerats i ett fåtal av dessa.

Därmed är det naturligtvis inte sagt att vi inte ska ha en plan för detta område eller att den diskussionen inte är intressant. Men jag tror som sagt att det är viktigt att se det som redan görs i dag, inte minst inom ramen för Ågrenska. Nu handlar det om att koncentrera sig på att förhandlingarna inom det nordiska samarbetet går framåt men också om att Socialstyrelsen i lugn och ro får arbeta med sitt uppdrag. Vi ser nu fram emot att en närmare plan presenteras under 2016 för hur den här funktionen ska kunna finnas kvar efter 2017.

Herr talman! Jag vill passa på att tacka Penilla Gunther för interpellationen.

Som Penilla Gunther påpekar är det här ett område som kommer att finnas för all framtid. Därför är det viktigt att hitta strukturer som fungerar långsiktigt. Samtidigt är det viktigt att ha respekt för att det är ett komplext område. Inte minst med tanke på sjukvårdens decentraliserade struktur i Sverige är det viktigt att de långsiktiga strukturerna skapas under ordnade former. Det är bland annat därför som Socialstyrelsen nu har fått uppdraget att ta fram ett förslag om hur arbetet med funktionen som Ågrenska för närvarande har ska kunna organiseras efter 2017.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Precis som Penilla Gunther tar upp och som jag sa i mitt svar pågår det en beredning inom det nordiska samarbetet. Jag kan inte ge någon exakt tidsplan här i dag. Däremot kan jag säga att bara det att beredningen pågår visar att frågan är oerhört viktig och att vi försöker komma framåt för att lösa några av de frågeställningar som Penilla Gunther tar upp.

Penilla Gunther hänvisar till rådsrekommendationen att medlemsstaterna helst senast 2013 skulle upprätta och genomföra planer eller strategier på en lämplig nivå eller undersöka lämpliga åtgärder för att säkra tillgången till vård av hög kvalitet för patienter med sällsynta sjukdomar. Men vi kan konstatera att hittills är det bara tre länder - Frankrike, Spanien och delvis Bulgarien - som har implementerat sådana planer. Om detta beror på ett stort ointresse från många medlemsstater eller om de, liksom i Sveriges fall, har valt att gå vidare vid sidan om organiserade, fastlagda planer kan jag inte uttala mig om. Jag kan bara konstatera att de flesta medlemsstater hittills har gjort olika och att planer bara har implementerats i ett fåtal av dessa.

Därmed är det naturligtvis inte sagt att vi inte ska ha en plan för detta område eller att den diskussionen inte är intressant. Men jag tror som sagt att det är viktigt att se det som redan görs i dag, inte minst inom ramen för Ågrenska. Nu handlar det om att koncentrera sig på att förhandlingarna inom det nordiska samarbetet går framåt men också om att Socialstyrelsen i lugn och ro får arbeta med sitt uppdrag. Vi ser nu fram emot att en närmare plan presenteras under 2016 för hur den här funktionen ska kunna finnas kvar efter 2017.

Herr talman! Visst kan man göra saker utan att ha de nationella planerna i bakgrunden. Men jag tror att det hade varit bra om Sverige, som är ett utvecklat land på många områden, hade gått före här, inte minst på nordisk nivå. Vad jag förstår har vi den mest livskraftiga intresseorganisationen, Förbundet för sällsynta diagnoser, som är väldigt aktiv. Nu har man också dragit igång ett samarbete på nordisk nivå mellan de organisationer som ändå finns, även om de är små i de andra länderna.

När det gäller det påbörjade arbetet med centrum för sällsynta diagnoser, CSD, vid universitetssjukhusen i Sverige har det, som jag har påpekat i min interpellation till statsrådet, på något sätt gått i fel ordning, helt enkelt lite bakvänt. I stället för att kartlägga vilket patientunderlag man har, vilka diagnoser det finns och vilka som har de största vårdbehoven har man vid universitetssjukhusområdena tittat på vad de har där. Då blir det ju i alla fall ingen nationell samordning för de här små patientgrupperna.

Då är min fråga: Vad tänker statsrådet göra åt att man kan behandlas olika över landet, trots att det bara finns ett hundratal eller knappt det i de här patientgrupperna? I 21 olika landsting kan patienterna hanteras olika, trots att vi får specialistfunktioner. Så kan inte tanken vara. Jag tycker att vi är ett för litet land för att hantera speciellt de här grupperna på det viset.

När det sedan handlar om EU-nivån kan jag berätta att jag som enda politiker i förra veckan var inbjuden till ett expertmöte i Bryssel, eftersom jag har visat intresse för de här frågorna. Det var jätteintressant. Jag träffade bland annat en dam som är med i expertgrupper för EU-kommissionen för de här frågorna, både rare diseases och orphan medicinal products.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Där pratade man jättemycket om det stora engagemang som finns för de här grupperna, för de har inte varit tillräckligt synliga förut. Man säger: Ordnar vi det bra för de här svåra grupperna blir det egentligen bra för alla patienter, för det här är så svårt att om vi lyckas med det här lyckas vi med det mesta, och inte minst med finansieringen av särläkemedlen orphan drugs.

Även om det nu finns en utredning på TLV som har fått detta som ett tilläggsuppdrag har vi ett problem som jag vill uppmärksamma statsrådet på och som man också borde lyfta på nordisk nivå, nämligen att det är för få patienter med sällsynta diagnoser över hela Norden för att man ska splittra upp det per land, för kostnaden blir så hög. Om det gick att lösa det på nordisk nivå genom bra samarbetsavtal kring de här patientgrupperna skulle alla tjäna på det. Det gäller inte minst de sjukhus och enskilda läkare som kämpar men ibland inte får tillstånd att ge den bästa medicinen till sin patient med sällsynt diagnos därför att den anses kosta för mycket. Det har varit uppmärksammat i medierna, inte minst den senaste veckan.

Herr talman! Visst kan man göra saker utan att ha de nationella planerna i bakgrunden. Men jag tror att det hade varit bra om Sverige, som är ett utvecklat land på många områden, hade gått före här, inte minst på nordisk nivå. Vad jag förstår har vi den mest livskraftiga intresseorganisationen, Förbundet för sällsynta diagnoser, som är väldigt aktiv. Nu har man också dragit igång ett samarbete på nordisk nivå mellan de organisationer som ändå finns, även om de är små i de andra länderna.

När det gäller det påbörjade arbetet med centrum för sällsynta diagnoser, CSD, vid universitetssjukhusen i Sverige har det, som jag har påpekat i min interpellation till statsrådet, på något sätt gått i fel ordning, helt enkelt lite bakvänt. I stället för att kartlägga vilket patientunderlag man har, vilka diagnoser det finns och vilka som har de största vårdbehoven har man vid universitetssjukhusområdena tittat på vad de har där. Då blir det ju i alla fall ingen nationell samordning för de här små patientgrupperna.

Då är min fråga: Vad tänker statsrådet göra åt att man kan behandlas olika över landet, trots att det bara finns ett hundratal eller knappt det i de här patientgrupperna? I 21 olika landsting kan patienterna hanteras olika, trots att vi får specialistfunktioner. Så kan inte tanken vara. Jag tycker att vi är ett för litet land för att hantera speciellt de här grupperna på det viset.

När det sedan handlar om EU-nivån kan jag berätta att jag som enda politiker i förra veckan var inbjuden till ett expertmöte i Bryssel, eftersom jag har visat intresse för de här frågorna. Det var jätteintressant. Jag träffade bland annat en dam som är med i expertgrupper för EU-kommissionen för de här frågorna, både rare diseases och orphan medicinal products.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Där pratade man jättemycket om det stora engagemang som finns för de här grupperna, för de har inte varit tillräckligt synliga förut. Man säger: Ordnar vi det bra för de här svåra grupperna blir det egentligen bra för alla patienter, för det här är så svårt att om vi lyckas med det här lyckas vi med det mesta, och inte minst med finansieringen av särläkemedlen orphan drugs.

Även om det nu finns en utredning på TLV som har fått detta som ett tilläggsuppdrag har vi ett problem som jag vill uppmärksamma statsrådet på och som man också borde lyfta på nordisk nivå, nämligen att det är för få patienter med sällsynta diagnoser över hela Norden för att man ska splittra upp det per land, för kostnaden blir så hög. Om det gick att lösa det på nordisk nivå genom bra samarbetsavtal kring de här patientgrupperna skulle alla tjäna på det. Det gäller inte minst de sjukhus och enskilda läkare som kämpar men ibland inte får tillstånd att ge den bästa medicinen till sin patient med sällsynt diagnos därför att den anses kosta för mycket. Det har varit uppmärksammat i medierna, inte minst den senaste veckan.

Herr talman! Jag håller med om att samordningen mellan de olika sjukvårdsregionerna i syfte att främja mer jämlik vård behöver förbättras. Det gäller inte bara vården av sällsynta diagnoser utan den högspecialiserade vården generellt.

Därför pågår det ett utredningsarbete som kommer att vara klart under hösten. Det handlar om hur man bättre ska kunna klara av samordningen och hur man ska fördela en del av den högspecialiserade vården på ett bättre sätt över landet, just med utgångspunkt i att Sverige är ett litet land med relativt få fall som kräver riktigt högspecialiserad vård och att vi därför behöver organisera det på ett bättre sätt.

Jag ser fram emot detta utredningsarbete. Jag tror att det kommer att leda till en bra diskussion om hur vårt sjukvårdssystem är organiserat och för vem det finns till. Min förhoppning är att vi relativt snart ska komma fram till konkreta åtgärder som leder till en förbättrad samordning.

I detta arbete är det viktigt att se det som Penilla Gunther tar upp och som är kärnan i resonemanget: Vem är sjukvården till för? Många gånger finns det en uppfattning inte bara hos allmänheten utan hos sjukvårdspolitiker och delar av professionen att normen i sjukvården är en patient som kommer in med ett benbrott eller en infektion, får en behandling och går frisk därifrån.

Vi vet dock att 80-85 procent av sjukvårdens resurser går till människor som lider av olika kroniska sjukdomar, och givetvis tar patienter med sällsynta sjukdomar en stor del av dessa resurser.

Därför håller jag helt med Penilla Gunther. Kan vi skifta perspektivet inom hälso- och sjukvården till att normen i framtiden utgörs av de patientgrupper som lider av kroniska sjukdomar och har de största behoven kommer det att bli bra för alla patienter.

Detta är givetvis ett arbete som kommer att behöva göras brett. Det handlar om den högspecialiserade vården, men det handlar minst lika mycket om att se över vilka styrsystem vi har i hälso- och sjukvården i dag.

Jag tror att vi styr alldeles för mycket mot kvantitet. Oavsett vilka behov man har som patient får man sig tilldelad en kvart eller tjugo minuter med läkaren, vilket passar en del men långt ifrån alla.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Kan vi hitta system som styr mer mot kvalitet och som främjar en behovsanpassad hälso- och sjukvård kommer det i hög utsträckning att gynna den grupp vi debatterar.

Låt mig avsluta mitt inlägg med att åter understryka för Penilla Gunther och kammaren att det givetvis inte räcker med de generella insatser och utredningar vi gör, utan vi måste se denna specifika grupp och vilka specifika behov och förutsättningar som finns. Därför pågår detta utredningsuppdrag från Socialstyrelsen. Vi ser också över vilka lärdomar vi kan dra av det uppdrag som Socialstyrelsen redovisade 2012 där man hade en del idéer om hur man skulle komma vidare i arbetet med denna specifika grupp.

Herr talman! Jag håller med om att samordningen mellan de olika sjukvårdsregionerna i syfte att främja mer jämlik vård behöver förbättras. Det gäller inte bara vården av sällsynta diagnoser utan den högspecialiserade vården generellt.

Därför pågår det ett utredningsarbete som kommer att vara klart under hösten. Det handlar om hur man bättre ska kunna klara av samordningen och hur man ska fördela en del av den högspecialiserade vården på ett bättre sätt över landet, just med utgångspunkt i att Sverige är ett litet land med relativt få fall som kräver riktigt högspecialiserad vård och att vi därför behöver organisera det på ett bättre sätt.

Jag ser fram emot detta utredningsarbete. Jag tror att det kommer att leda till en bra diskussion om hur vårt sjukvårdssystem är organiserat och för vem det finns till. Min förhoppning är att vi relativt snart ska komma fram till konkreta åtgärder som leder till en förbättrad samordning.

I detta arbete är det viktigt att se det som Penilla Gunther tar upp och som är kärnan i resonemanget: Vem är sjukvården till för? Många gånger finns det en uppfattning inte bara hos allmänheten utan hos sjukvårdspolitiker och delar av professionen att normen i sjukvården är en patient som kommer in med ett benbrott eller en infektion, får en behandling och går frisk därifrån.

Vi vet dock att 80-85 procent av sjukvårdens resurser går till människor som lider av olika kroniska sjukdomar, och givetvis tar patienter med sällsynta sjukdomar en stor del av dessa resurser.

Därför håller jag helt med Penilla Gunther. Kan vi skifta perspektivet inom hälso- och sjukvården till att normen i framtiden utgörs av de patientgrupper som lider av kroniska sjukdomar och har de största behoven kommer det att bli bra för alla patienter.

Detta är givetvis ett arbete som kommer att behöva göras brett. Det handlar om den högspecialiserade vården, men det handlar minst lika mycket om att se över vilka styrsystem vi har i hälso- och sjukvården i dag.

Jag tror att vi styr alldeles för mycket mot kvantitet. Oavsett vilka behov man har som patient får man sig tilldelad en kvart eller tjugo minuter med läkaren, vilket passar en del men långt ifrån alla.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Kan vi hitta system som styr mer mot kvalitet och som främjar en behovsanpassad hälso- och sjukvård kommer det i hög utsträckning att gynna den grupp vi debatterar.

Låt mig avsluta mitt inlägg med att åter understryka för Penilla Gunther och kammaren att det givetvis inte räcker med de generella insatser och utredningar vi gör, utan vi måste se denna specifika grupp och vilka specifika behov och förutsättningar som finns. Därför pågår detta utredningsuppdrag från Socialstyrelsen. Vi ser också över vilka lärdomar vi kan dra av det uppdrag som Socialstyrelsen redovisade 2012 där man hade en del idéer om hur man skulle komma vidare i arbetet med denna specifika grupp.

Herr talman! Jag delar statsrådets uppfattning att ersättningssystemen i vården är viktiga. I Sverige har vi sett exempel på att kliniker och mottagningar tjänar på att folk kommer tillbaka så ofta som möjligt. Det är helt galet.

Vi vill givetvis se att människor blir friskare, att de får hjälp och att de kommer vidare i livet. En sjukdom eller skada som gör att man går till doktorn ofta beror ju på något som måste åtgärdas, och såklart vill man se resultat.

Jag önskar att vi kunde se mer resultat av medicinsk forskning som går att använda, inte minst kring när det gäller diagnoser men över huvud taget i vården, så att människor som går genom vårdsystemet mår bättre även om de har en kronisk sjukdom och en sällsynt diagnos. Det måste vara målet, och då har ersättningarna stor betydelse.

Som ordförande i välfärdsutskottet i Nordiska rådet är jag bekymrad över samarbetet mellan Nordiska ministerrådet och Nordiska rådet. Det behöver förbättras i dessa frågor. Jag vill gärna påpeka det för statsrådet så att han kan ta med det till ministerrådet. Det är ingen idé att vi jobbar med samma saker på bägge håll, utan det är bättre att vi samordnar verksamheterna. Det tror jag att vi alla tjänar på. Kunskapen blir då större, och jag tror att vi behandlar de offentliga medlen bättre.

Herr talman! Jag delar statsrådets uppfattning att ersättningssystemen i vården är viktiga. I Sverige har vi sett exempel på att kliniker och mottagningar tjänar på att folk kommer tillbaka så ofta som möjligt. Det är helt galet.

Vi vill givetvis se att människor blir friskare, att de får hjälp och att de kommer vidare i livet. En sjukdom eller skada som gör att man går till doktorn ofta beror ju på något som måste åtgärdas, och såklart vill man se resultat.

Jag önskar att vi kunde se mer resultat av medicinsk forskning som går att använda, inte minst kring när det gäller diagnoser men över huvud taget i vården, så att människor som går genom vårdsystemet mår bättre även om de har en kronisk sjukdom och en sällsynt diagnos. Det måste vara målet, och då har ersättningarna stor betydelse.

Som ordförande i välfärdsutskottet i Nordiska rådet är jag bekymrad över samarbetet mellan Nordiska ministerrådet och Nordiska rådet. Det behöver förbättras i dessa frågor. Jag vill gärna påpeka det för statsrådet så att han kan ta med det till ministerrådet. Det är ingen idé att vi jobbar med samma saker på bägge håll, utan det är bättre att vi samordnar verksamheterna. Det tror jag att vi alla tjänar på. Kunskapen blir då större, och jag tror att vi behandlar de offentliga medlen bättre.

Herr talman! Jag hör att det finns flera beröringspunkter mellan mig och Penilla Gunther när det gäller såväl sällsynta diagnoser som sjukvården i stort. Jag ser fram emot att fortsätta diskussionen om vad vi kan göra på nordisk nivå när det gäller sällsynta diagnoser och hur vi kan få ett bättre fungerande sjukvårdssystem i stort i vårt land.

Det är viktigt att påpeka att det redan pågår arbete om sällsynta diagnoser. Vi har bland annat uppdraget till Socialstyrelsen som ska se över hur man på lite längre sikt kan jobba med dessa frågor. Vi har också erfarenheter från det uppdrag som Socialstyrelsen presenterade 2012 att ta med oss. Jag håller dock helt med om och är övertygad om att mer behöver göras på detta viktiga område.

Låt mig avsluta med att tacka för en bra interpellationsdebatt och önska Penilla Gunther och herr talmannen en trevlig sommar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Jag hör att det finns flera beröringspunkter mellan mig och Penilla Gunther när det gäller såväl sällsynta diagnoser som sjukvården i stort. Jag ser fram emot att fortsätta diskussionen om vad vi kan göra på nordisk nivå när det gäller sällsynta diagnoser och hur vi kan få ett bättre fungerande sjukvårdssystem i stort i vårt land.

Det är viktigt att påpeka att det redan pågår arbete om sällsynta diagnoser. Vi har bland annat uppdraget till Socialstyrelsen som ska se över hur man på lite längre sikt kan jobba med dessa frågor. Vi har också erfarenheter från det uppdrag som Socialstyrelsen presenterade 2012 att ta med oss. Jag håller dock helt med om och är övertygad om att mer behöver göras på detta viktiga område.

Låt mig avsluta med att tacka för en bra interpellationsdebatt och önska Penilla Gunther och herr talmannen en trevlig sommar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Överläggningen var härmed avslutad.