Arbetsplenum - 2012-12-12

Fru talman! Vi ska nu gå över på nästa område i budgeten, Utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom. Jag kommer att under större delen av mitt anförande tala om vårt pensionssystem, men jag vill också kommentera höjningen av bostadstillägget. Det är bra att regeringen nu tagit till sig av våra tidigare förslag att höja bostadsbidraget genom att justera upp det. Det tycker vi är väldigt bra. Regeringen borde också ta till sig vårt förslag att göra en ordentlig analys över hur förändringarna påverkar och hur de fördelningspolitiska effekterna ser ut. Vi socialdemokrater vill understryka vikten av att stödet går till dem som har de största behoven. Jag är förvånad att man inte accepterat att den analysen genomförs. Fru talman! Vårt pensionssystem har konstruerats för mer än tio år sedan. Nu börjar vi få en allt klarare bild av hur det fungerat hittills. Under den tid som gått har flera av de antaganden och analyser förändrats som låg till grund för de beslut som fattades. Det är nu dags att vi tar till oss de erfarenheterna så att vi framöver kan göra förändringar som behövs för att människor ska få de pensioner som har utlovats i pensionssystemet och som människor ser fram emot. Jag tänkte här passa på att lyfta fram några orsaker till att vi behöver göra förändringar i vårt pensionssystem. För det första har vi i dag en alltför hög arbetslöshet. När grunderna i vårt pensionssystem fastslogs hade vi en arbetslöshet på 4-5 procent. I dag var vi en arbetslöshet på 8 procent. Det innebär att inkomsterna till pensionssystemet blir för låga. För det andra har vi en försämrad och förändrad sjukförsäkring. Det innebär att det kommer mindre inkomster till pensionerna. Det innebär att många sjuka också kommer att få en sämre ålderspension. Men även andra inkomster till pensionssystemet minskar. De som hamnar med socialt bistånd, försörjningsstöd, tjänar inte in till någon ålderspension alls. För det tredje har vi också sedan detta infördes en kraftigt försämrad arbetslöshetsförsäkring. Det innebär att arbetslösa kommer att få en betydligt sämre ålderspension än det var tänkt. Det kommer att bli tydligt den dag de som i dag är arbetslösa och sjuka ska ha ut sin ålderspension. Det kommer att synas ordentligt i deras pensionsutbetalningar. För det fjärde är en av de större förändringar som skett i sammanhanget att pensionärerna ska betala en högre skatt än dem som har lön på samma nivå. Vi socialdemokrater har satt som vårt mål att återställa så att det inte är någon skillnad. Vi kan inte förstå varför vi ska vara det enda landet i världen som har en sådan ordning, men det kan säkert någon av de borgerliga debattörerna förklara för oss som deltar i eller lyssnar på den här debatten. Vad är orsaken till att vi ska ha det på det sättet? För det femte: Den mest positiva förändring som har skett av förutsättningarna är att allt fler blir allt äldre. Det är mycket positivt. Under de senaste tio åren har vi i Sverige blivit två år äldre i genomsnitt. Det är naturligtvis en av de frågor som påverkar ekonomin och förutsättningarna i pensionssystemet mycket. Fru talman! De utredningar som vi nu har tillsatt kommer att genomlysa hela vårt pensionssystem. De kommer att ligga till grund för de förändringar som vi behöver göra. Jag är sedan länge övertygad om att vi kommer att behöva göra förändringar. I år har inkomstpensionerna höjts med 3,3 procent. År 2013 kommer de att höjas med 4,1 procent. Men vad som händer år 2014 vet vi inte. Det som oroar mig är de prognoser som pekar på att den så kallade bromsen kommer att slå till igen år 2014. Min fråga till de borgerliga meddebattörerna blir därför: Skulle det inte vara möjligt med en skattesänkning för pensionärerna år 2014, för att börja jämna ut den skillnad som finns? När det gäller förändringar i pensionssystemet tror jag att det blir nödvändigt att göra flera olika förändringar. Jag tror att det handlar om premiepensionssystemet, avgifternas storlek, taket i pensionssystemet och även olika åldersgränser. I dag är det för tidigt att komma med konkreta förslag, men jag hoppas att de tillsatta utredningarna kommer att ge svar på många av de frågor som vi har när det gäller pensionerna i framtiden. Fru talman! Naturligtvis står jag bakom alla våra reservationer i betänkandet, men jag väljer att yrka bifall bara till reservation 21.

Fru talman! Det är nu 18 år sedan fem partier - Socialdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna - våren 1994 kom överens om ett nytt pensionssystem. Det infördes successivt under ett antal år med en genomförandegrupp av politiker från de fem partierna. Det är nu mer än tio år sedan det systemet trädde i kraft. Genomförandegruppen har upphört, och regeringen har i stället tillsatt en kontrollgrupp med representanter för de fem partierna, där Kurt Kvarnström från Socialdemokraterna, som vi nyss hörde, ingår. Den gruppen kallas den parlamentariska pensionsgruppen, trots att bara fem av riksdagens åtta partier ingår. Miljöpartiet satt inte i riksdagen när beslutet om nytt pensionssystem togs våren 1994. Men som tredje största parti i Sveriges riksdag begärde vi i somras inträde i pensionsgruppen. En begäran skickades till socialförsäkringsministern, som är ordförande i gruppen. Det är synd att ministern nu har lämnat kammaren och inte är kvar i den här debatten. Även om det var bra att han var med i debatten om utgiftsområde 10 hade det varit mycket välkommet om ministern hade deltagit också i den här debatten, eftersom ministern faktiskt är ordförande i genomförandegruppen. Pensionssystem är en viktig ekonomisk faktor i samhällsekonomin och ett system som påverkar människor under lång tid. Det är därför bra att det finns en stor parlamentarisk samsyn om hur pensionssystemet ska utformas. Då blir det bekymmersamt när debatten förs mellan bara de fem ursprungliga partierna. Någon stor utredning för att följa upp pensionsreformen och dess effekter har tyvärr inte gjorts. Den så kallade bromsen kan slå till igen, det vill säga att pensionerna minskas när ekonomin inte riktigt går som man hade tänkt sig, när Sverige inte går så bra att det finns tillräckligt med pengar i systemet. Pensionärsorganisationerna har ansett att det är hög tid för en sådan uppföljning. Fem pensionärsorganisationer tillsammans skrev en rapport i mars 2011 och lyfte fram problemen med PPM-systemet, alltså premiepensionssystemet, med alla de olika fonder som vi kan välja mellan. De skrev till och med att de ville att PPM-systemet skulle skrotas. Så långt går inte Miljöpartiet, men vi säger att det behövs en översyn av pensionssystemet och PPM-fonderna. Vi anser att en översyn av pensionssystemets effekter både finansiellt och för samhällsekonomin behöver göras men också av hur systemet har fallit ut för olika grupper. Pensionssystemet kan inte kompensera för det ojämställda arbetsliv som vi har i dag. Vi behöver göra en översyn som innefattar en analys av hur pengarnas placering påverkar hållbar utveckling ekologiskt, socialt och ekonomiskt. Det gäller inte bara här i Sverige och vad vi tror att vi påverkar i denna kammare. Pensionspengarna påverkar även den globala utvecklingen. I en sådan utredning skulle några centrala aspekter vara jämställdhets- och socioekonomiska effekter. Som jag sade kan pensionssystemet inte kompensera för en strukturell lönediskriminering på arbetsmarknaden. Men i det nya systemet med livsinkomst blir det tydligt att lägre lön ger lägre pension. I dag är 81 procent av dem som har garantipension kvinnor. Systemet innebär att det blir viktigare att undvika deltidsarbete och att fördela föräldraledigheten lika för att få så bra pension som möjligt i det allmänna systemet. Det borde vi prata mer om, så att det blir uppenbart för alla och envar att man delar föräldraledigheten lika. Så till den automatiska balanseringen, bromsen. Ja, pensionssystemet har en broms som slår till i dåliga tider. Då betyder det mindre pengar i plånboken för pensionärerna och att en del av den intjänade pensionen försvinner för den som ännu inte har gått i pension. Från början sades det att bromsen nog aldrig skulle behöva användas, men nu verkar den ha blivit regel snarare än undantag. Den slog till både 2010 och 2011, och enligt Pensionsmyndighetens prognos kommer den att påverka pensionerna negativt igen år 2014. Bo Könberg, som brukar kallas det nya systemets arkitekt, skrev i en debattartikel i Svenska Dagbladet 1998 om premiepensionsdelen att "vid en hygglig avkastning kommer förstås denna del att svara för avsevärt mer än 1/7 av den slutliga pensionen". Men faktum är att det är få människor som aktivt agerar för att få bättre avkastning på sina placeringar. Närmare hälften av spararna på Fondtorget har aldrig bytt fonder. Den gruppen av sparare har följaktligen aldrig aktivt ändrat sin portföljsammansättning för att exempelvis återbalansera risknivån till den en gång valda nivån. Det borde få er på den borgerliga kanten som verkligen drev på för det här systemet att fundera. Ska det se ut som det gör, eller ska vi kanske göra förändringar? Utöver att den här översynen görs vill vi i Miljöpartiet bidra till diskussionen om flexibel pensionsålder, där det pågår en utredning just nu. Vi vill att arbetsmiljöaspekter beaktas och att arbetsplatser anpassas så att fler kan jobba kvar så länge de önskar i stället för att tvingas ta pension för att kroppen tar stryk eller för att arbetsplatsen inte längre tar till vara äldres kompetens. Det är angeläget att fler människor kan ha ett reellt val när de vill ta ut sin pension. Pensionssystemet måste bygga på långsiktighet. Därför bör dessa centrala frågor diskuteras i en bredare parlamentarisk grupp än den fempartisammansättning som finns i dag. Vi deltar gärna i att utveckla pensionssystemet och göra det mer hållbart finansiellt, så att kostnader inte vältras över på kommande generationer och att inte heller människor i andra länder får lida på grund av att svenska pensionsfonder placerar på ett sådant sätt att människor drabbas av miljöförstöring. Det finns exempel som har lyfts fram i Latinamerika där svenska pensionspengar tyvärr har gjort att människor har berövats sitt färska dricksvatten och att gruvbrytning har gjorts på ett sådant sätt att människor inte kan bo kvar i sina byar. Vi behöver se över pensionssystemet. Vi behöver se över de etiska och miljömässiga riktlinjer som finns för de fonder som ska placera pengarna. Sådant skulle vi kunna prata om. Ett pensionssystem ska vara långsiktigt och bygga på en inkomstbortfallsprincip men också ge social trygghet även för dem som inte har kunnat nå ett stabilt arbetsliv med tillräcklig inkomst. Det är en välfärdsfråga och också en ideologisk fråga om vilket samhälle vi vill ha.

Fru talman! Det är alltid intressant att diskutera pensionsfrågor. Jag tänker inte svara för ministerns ställningstagande här. Den uppgift som Pensionsgruppen har är, som det heter, att vårda pensionsöverenskommelsen. Det är ingen parlamentarisk pensionsgrupp, utan den heter bara Pensionsgruppen. Samma roll hade Genomförandegruppen. Det vi i dag har gjort är faktiskt att tillsätta det Gunvor G Ericson efterlyser, nämligen ett antal utredningar som ska ge svar på många av de här frågorna. De kommer i ganska rask takt - AP-fondsutredningen är redan ute på remiss, och det kommer naturligtvis också de andra delarna att vara, så att vi får en bred dialog om det behov av förändringar som kommer framöver. Alla är vi nog förfärade över den broms i pensionssystemet som slog till. Trots alla beräkningar och alla de 70 modeller man hade jobbat med när man tittade på detta, varav ingen modell innehöll en broms, har detta inträffat. Det är bevis för att de antaganden som fanns från början inte har uppfyllts. Jag nämnde också några förändringar som har skett, och det går att göra förändringar i systemet. Precis som Gunvor G Ericson tar upp finns det ett antal andra saker också. Det är viktigt att belysa det som du tar upp, och jag skulle gärna vilja få ytterligare synpunkter på detta med arbetslivets förutsättningar. Vi har varit väldigt måna om att också lyfta in de frågorna i utredningarna. Jag vill gärna höra hur du ser på de frågorna fortsättningsvis. Heltid är en rättighet och deltid är en möjlighet. Det är en viktig utgångspunkt i arbetet med de här frågorna. Men gruppens uppgift är alltså att på regeringens uppdrag komma med förslag, och det är regeringen som ytterst tillsätter utredningarna och sänder ut remisser på det här området.

Fru talman! Tack, Kurt Kvarnström, för möjligheten att utveckla Miljöpartiets syn på pensionsfrågorna! Trots allt har regeringen begärt utredningen, men resultatet av utredningarna kommer att levereras till regeringen och till gruppen. Det innebär att de partier som inte är med - Sveriges tredje största riksdagsparti är inte med i gruppen - inte har samma insyn i det ni diskuterar. Från Miljöpartiets sida anser vi också att arbetslivet är A och O för att man ska kunna ha frihet för människor att kunna välja när de vill gå i pension. Man ska inte tvingas ta pension vid 62 års ålder för att man är utsliten och inte orkar jobba längre när inte sjukförsäkringen täcker upp. Vi deltar som sagt var gärna i de diskussioner som finns framöver om hur vi tillsammans kan förbättra möjligheterna att stanna kvar i arbetslivet. Rätten till heltid är en viktig fråga i detta sammanhang. Man ska inte tvingas till deltidsarbete. Men vi måste också fundera över vad heltid innebär. Är det en naturlag i alla branscher? Man kanske i stället ska ha en mer flexibel arbetstidsförläggning, så att man orkar? Tyvärr har krav på heltid ibland inneburit försämrade arbetstider, och det är inte en positiv utveckling. Vi vill se en rätt till heltid men också en arbetstidsförläggning som inte tvingar människor till delade turer eller sämre helgtjänstgöring. Jag delar Kurt Kvarnströms uppfattning att arbetslivet är nyckeln till en flexibel pensionsålder.

Fru talman! För mig och Socialdemokraterna är det viktigt att pensionsfrågorna inte bara blir frågor för de politiska partierna. Jag vill understryka vikten av att arbetsmarknadens parter också kommer att vara en viktig del i den fortsatta diskussionen. De utredningar som kommer med underlag i detta kommer att vara öppna för alla. Vi alla kommer att ha detta underlag för att ta ställning i de här frågorna. Sedan kommer vi säkert att mötas i olika former, kanske inte formellt i Pensionsgruppen, men vi kommer att mötas på olika sätt i diskussionen. Ytterst kommer debatten att äga rum här i kammaren, och det är här besluten kommer att fattas. Jag hoppas att Gunvor G Ericson och Miljöpartiet deltar aktivt i den här frågan framöver också. Pensionsfrågan är inte isolerad i det samhälle vi lever i, utan den är en viktig del i och med att vi blir så många äldre successivt. Men det är en oerhört viktig del i hela samhällsekonomin med möjligheten att försörja sig och att leva ett bra liv. Jag ser fram emot att delta brett i många diskussioner också utanför Pensionsgruppen. Förändringen på arbetsmarknaden är en viktig förutsättning för att detta med pensionerna ska bli på ett rimligt sätt i framtiden. Det som oroar mig mest i dag är utvecklingen på arbetsmarknaden. Det är så många grupper som i framtiden kommer att ha dåliga pensioner. Det oroar mig allra mest, och jag skulle gärna vilja höra Gunvor G Ericsons kommentar. Hur ser du på hur pensionerna kommer att utvecklas för de människorna i framtiden?

Fru talman! Den fråga Kurt Kvarnström ställer nu är väldigt stor och handlar i grunden om hela arbetsmarknadspolitiken och utbildningspolitiken. Att människor ska kunna få en chans att få utbildning och också komma in i arbete löser vi inte inom pensionssystemets ramar. Det behövs åtgärder på många olika politikområden för att människor ska kunna ha en tillräcklig försörjning och för att vi ska kunna få finansiering för pensionssystemet. Som jag sade tidigare kommer Miljöpartiet att bidra konstruktivt i diskussionerna om en fortsatt utveckling av pensionssystemet. Jag ser fram emot de fortsatta diskussionerna.

Fru talman! Sverigedemokraternas syn på nationell gemenskap inkluderar även en gemenskap mellan generationer. Den äldre generationen utvecklade samhället från vad det en gång var till vad det är i dag. Även om jag har starka synpunkter på hur vår generation väljer att förvalta sitt arv måste jag ändå tillstå att vårt samhälle i dag fortfarande har goda grundförutsättningar. Sedan är det upp till oss och kommande generationer att visa oss värdiga detta arv. Ett sätt att visa oss värdiga är att se till att äldre svenskar kan leva i trygghet i ett samhälle som möjliggör ett aktivt och stimulerande liv för den som har hälsan och som kan ge service och vård till dem som har behov. I dag ser den ekonomiska situationen väldigt olika ut för olika pensionärer. En del har kunnat dra sig tillbaka från ett långt arbetsliv med förmånliga villkor. Men det finns fortfarande de som lever i utsatthet och otrygghet och med en mycket knaper ekonomi. I dag finns närmare 700 000 svenska garantipensionärer som inte sällan har små marginaler. Sverigedemokraterna har därför presenterat en rad förslag för att förbättra tillvaron för många äldre. Och för att våra satsningar ska nå dem som har det relativt sämst ställt väljer vi, utöver sänkta skatter för samtliga pensionärer, även att förstärka garantipensionerna. En ogift garantipensionär med full garantipension får därmed en ökad pension med motsvarande 793 kronor per månad redan från första budgetåret. Effekten för en helt genomsnittlig garantipensionär blir en ökning av den månatliga disponibla nettoinkomsten med 303 kronor. Detta kan jämföras med regeringen, som sänkte skatten motsvarande 50 kronor i månaden i sin budgetproposition. Sammanlagt ökar vi anslaget till utgiftsområde 11, Ekonomisk trygghet vid ålderdom, med 4 miljarder kronor. Där, fru talman, är Sverigedemokraterna i särklass i Sveriges riksdag. Socialdemokraterna och Miljöpartiet skjuter inte till några medel utöver regeringens förslag, och Vänsterpartiet ökar med en fjärdedel av vad vi gör. Därutöver, som jag nyss antydde, minskar vi skillnaden i beskattning mellan pensionärer och arbetande. Det hör visserligen inte till utgiftsområde 11, men jag vill trots det passa på att nämna att vi höjer grundavdraget för pensionärer över 65 år, så att en genomsnittlig pensionär får ytterligare ca 300 kronor mer per månad. Som många ledamöter tidigare har nämnt i den här talarstolen är pension att betrakta som uppskjuten lön och bör därför beskattas som lön. Vår ambition är att kraftigt reducera skatteskillnaden mellan inkomstslagen tjänst och pension till 2016 genom en successiv höjning av det förhöjda grundavdraget för pensionärer över 65 år. Under en fyraårsperiod ska en genomsnittlig pensionär få sin skatt sänkt med motsvarande 13 800 kronor. Det kan också bedömas leda till en ökad konsumtion bland landets pensionärer och kan därmed få dynamiska effekter genom att även sysselsättning påverkas i positiv riktning. Vi gör även satsningar på förbättrad livskvalitet, som trygghetsboenden och en matreform. Vi har riktade insatser för att motverka brott mot äldre med mera. Men, som sagt, i just utgiftsområde 11 föreslår Sverigedemokraterna en höjd garantipension till en kostnad av 4 miljarder kronor. Om det antogs av riksdagen skulle det märkas för de pensionärer som har låga pensioner. Med det kan jag säga att vi i Sverigedemokraterna står bakom vårt särskilda yttrande som vi har i betänkandet.

Fru talman! "Ny hård politisk dragkamp om pensionerna", "PPM-system i gungning", "Obefogad kritik av PPM-pensionen" - det är bara några intressanta rubriker. Det här var taget från Svenska Dagbladet, som på senare tid har engagerat sig i debatten om vårt fantastiska pensionssystem. Det är ett pensionssystem som med ojämna mellanrum, får man väl lov att säga, minskar med kronor och ören för dem som är pensionerade men som system betraktat sägs vara stabilt. Jag skulle vilja säga att det som är bra är att det har kommit upp många diskussioner. Tidigare var det mest pensionärsorganisationerna och de som var pensionärer som var förtvivlade över det här pensionssystemet. Det som är intressant under de senaste åren är att allt fler andra också engagerar sig, även ekonomer, som ju är de som har skrivit de här artiklarna. Jag tycker att det i alla fall är ett gott tecken att fler och fler intresserar sig för hur vi ska få ett pensionssystem som verkligen håller, inte bara för sin egen skull utan för dem som i dag och dem som i framtiden ska få sin försörjning av pensionssystemet. Därför tycker jag också att det är väldigt välkommet att Socialdemokraterna nu har börjat hacka hål i pensionsbunkern från insidan. Det uttrycket har jag lånat av Svenska Dagbladets Joel Dahlberg som skrivit boken Pensionsbluffen och som senast för någon vecka sedan skrev en artikel med just rubriken: "Ny hård politisk dragkamp om pensionerna". Joel Dahlberg liknar det nya pensionssystemet vid ett sätt för riksdagen att bygga just en pansarförsedd bunker kring hela pensionsfrågan. I den här bunkern sitter allianspartierna tillsammans med Socialdemokraterna. Hackandet från insidan är hans syftning på Tomas Eneroths utspel, att man kanske ändå skulle kunna minska omfattningen i premiepensionen till förmån för inkomstpensionen. Fru talman! Vänsterpartiet ser väldigt gärna att hela bunkern krackelerar till förmån för en ordentlig parlamentarisk utredning för att komma fram till ett verkligt hållbart pensionssystem, som är hållbart för pensionärerna, för det är det inte i dag. Och alla vill inte byta fonder och placera pensionspengar stup i kvarten. De som arbetar hårt i krävande jobb, som sliter ut kroppen, i byggsvängen, eller de som lyfter gamla och sjuka eller kanske jobbar med sådant som är psykiskt tufft inom vården kanske till exempel inte har tänkt sig att ägna fritiden åt att jobba med fonder, aktier och fondmäklare och ha sådant för sig. Sanningen är faktiskt att det inte heller är så många andra som har tänkt göra det eller som har gjort det. Det verkar som att det är mäklarna som gör jobbet. Det är de som tjänar pengarna på våra framtida pensioner. De som har varit sjuka i långa perioder eller som stannat hemma när ungarna var små och som nu är pensionärer måste fortsätta att överleva på små marginaler, suga på ramarna. Många har kanske haft ett jobb på deltid. Men någon större inkomst och så många pensionspoäng blev det inte. Det finns helt enkelt inte så mycket att flytta. I dag kunde vi se vilka som har det allra sämst. SE-bankens välfärdsekonom visade att det är de skilda 65-69-åriga kvinnorna som har det allra sämst. De har det jättetufft i dag. En garantipension är förstås inte så mycket att hänga i granen när kostnaderna för läkemedel, mat och hyra måste betalas. Och drygt 80 procent av dem som får garantipension är kvinnor. Fru talman! Vänsterpartiet vill se ett pensionssystem som så gott som möjligt utjämnar skillnaderna mellan dem som har varit arbetslösa, fött barn, haft otrygga visstidsanställningar och varit sjuka och dem som har haft bättre förutsättningar i livet. Det kan inte vara allt sämre ersättningar i trygghetssystemen, som dålig a-kassa, och allt sämre sjukersättningar som ska ligga till grund för pensionens storlek. Det tycker i alla fall inte vi i Vänsterpartiet. Fru talman! Vi har alla, som sagt, blivit någon sorts handlare på börsen. Några av oss som fortfarande vägrar hoppas att vi ska klara oss i alla fall. Och vad händer med oss som inte bytte fonder? Vi blev placerade i högriskfond. Det är lite knepigt, kan man lugnt säga. Det har vi verkligen inte bett om. Men andra, de som har pengar, har också råd att ha privata pensionsförsäkringar. Då har vi ytterligare nya och större klyftor i samhället, för alla kan inte göra det. För de andra ser det inte så muntert ut. Det är också så att de ekonomiska riskerna i det nya pensionssystemet faktiskt har överförts från staten, det vill säga från vårt gemensamma ansvar, till ett ansvar för de enskilda pensionärerna. Vi menar att ett sådant pensionssystem måste ändras i grunden. Det är vi tillsammans, staten och samhället, som måste ta de ekonomiska riskerna, inte enskilda pensionärer. Den automatiska bromsen, som slår till när pensionssystemet är underfinansierat och börsen faller och som därmed sänker pensionerna, måste bort. Bromsen har slagit till en gång. Då sänktes pensionen med i storleksordningen 7 procent. Vi har hört att det har ökat med någonstans runt 3 procent. Prognosen är att det ska göra det nästa år också. Då är vi tillbaka på summa 0 i ökning för pensionärerna medan andra har fått stora skattesänkningar. Och prognosen säger att det är sannolikt att bromsen slår till igen 2014. Visserligen är det historia. Det var ju 1994 och därmed ganska länge sedan nu som man fattade besluten. Det är klart att ingen i sin vildaste fantasi kunde tänka sig att vi skulle ha en massarbetslöshet på 8 procent. Mycket har alltså hänt sedan dess, och därför tycker jag att det är på tiden att vi utreder pensionssystemet på nytt. Det är för mycket lappa och laga. De stora förlorarna är, som sagt, LO-arbetare och kvinnor som grupp. Den som tvingas till arbetslöshet eller sjukskrivning under delar av sitt yrkesliv drabbas direkt genom sänkt pension. Vi pratar om livsinkomsten. Det slår extra hårt. Vi vet också att arbetslöshet och sjukskrivning är vanligare bland LO-kollektivets medlemmar än i andra grupper. Systemets syfte sägs vara att motivera arbetstagare att skaffa sig högre pension genom att jobba längre. Vi blir ju också allt äldre. Men det är stora grupper, ofta dubbelarbetande, som har jobb som sliter ut kropp och själ till låga löner, och de har inte en chans att jobba längre än till 65 år. De får vara väldigt glada om man kan jobba till nuvarande fiktiva pensionsåldern som är 65 år. Det gör att möjligheten för till exempel en metallarbetare eller en undersköterska att höja pensionen genom ytterligare ett antal år i yrkeslivet bara är teoretisk. Hela systemet blir cyniskt om det bygger på det. Vi vet också att kvinnor utför mer obetalt arbete, oftare tvingas till deltid och även betalar sin egen arbetstidsförkortning med lägre lön och sedan lägre pension. Den diskriminering som drabbar kvinnor som grupp på arbetsmarknaden fortsätter alltså med lägre pension, eftersom konstruktionen har anpassats efter hur det manliga arbetslivsmönstret ser ut i dag. Fru talman! Pensionssystemet måste bli stabilt och förutsägbart för dagens och kommande pensionärer, inte för systemet i sig. Pensionerna måste följa löntagarnas löneutveckling i stället för börsutvecklingen. Pensionssystemet ska garantera att även de som har tunga och slitsamma arbeten får en anständig pension och att kvinnor inte missgynnas. Vi tror, som sagt, var inte på nya, fiffiga fonder eller andra system som urholkar de pengar vi har avsatt i pensioner och som inte gör pensionärerna rikare utan bara fondmäklarna. Därför är det dags att krypa fram ur bunkern och ta pensionssystemet ut i ljuset för en verklig parlamentarisk utredning. Jag är väl medveten om att vi får en viss insyn genom de utredningar som Pensionsgruppen i dag ger, men det är inte samma sak som att vara med i en parlamentarisk utredning. Därför tycker vi att vi behöver tillsätta en verklig parlamentarisk utredning. Jag yrkar därför bifall till reservationerna 22 och 23.

Fru talman! Det är oro ute i världen. I Europa, USA och många andra stater finns det en betydande ängslan för att de ekonomiska obalanserna ska medföra en nedgång i världsekonomin. Detta kommer i så fall att påverka Sverige med stor kraft eftersom vi är så exportberoende, även om vi hittills har klarat oss riktigt, riktigt bra. Varför säger jag detta när vi ska prata om pensioner och andra äldreförsörjningsstöd? Jo, det hör ihop. Vårt nuvarande pensionssystem är starkt bundet till ekonomin och till dem som arbetar i Sverige. Tidigare hade vi ett ATP-system som varken var kopplat till tillväxten, livslängden eller arbete. Det var också förmånsbestämt, och alla dessa saker gjorde att systemet imploderade inifrån. Det kan vara bra att ha i minnet när nu Vänsterpartiet pläderar för att införa något liknande system igen. Ute i Europa har många länder kvar denna typ av pensionssystem. Men eftersom de förmånsbestämda systemen sällan följer den ekonomiska utvecklingen kan det bli kraftiga obalanser för ett land om den ekonomiska utvecklingen och demografin går fel. Det är i det läget ett flertal länder i Europa nu befinner sig och som kan innebära en allvarlig störning för hela den europeiska utvecklingen. Sveriges första pensionssystem, folkpensionen, kom 1913. Modellen var enkel. Man fick ett litet belopp som var lika för alla när man fyllde 67 år. I slutet av 1950-talet kom en stor förändring av pensionssystemet då ATP infördes. Det var ett skifte på det sättet att man nu fick en inkomstrelaterad pension utefter vad man tjänade, upp till ett visst tak. Pensionsåldern var fortfarande 67 år. Den sänktes först 1976 till nuvarande 65 år. Efter flera utredningar kom en stor majoritet i Sveriges riksdag på 1990-talet fram till att man måste göra om pensionssystemet om det skulle hålla i framtiden. Den så kallade fempartigruppen låg bakom förslaget till det system vi nu har. Detta nya system som infördes i början av 2000-talet är mycket mer kopplat till just arbete, precis som den gamle utredaren Olof A. Åkessons pensionsutredning från 1955 var innan man började mixtra med olika kompromisser inför ATP. Man tjänar in sina pensionspoäng krona för krona. Dessutom finns det heller ingen undre eller övre gräns för hur många år som man kan tjäna in en bättre pension. En sak måste dock poängteras. Det har sagts förr, och jag säger det än en gång eftersom så många fortfarande inte har klart för sig hur pensionssystemet är konstruerat, nämligen att dagens arbetstagare genom pensionsavgifter betalar dagens pensioner och att framtidens arbetstagare betalar framtidens pensioner. Det är det vi kallar ett generationskontrakt. Vi förutsätter, även om vi inte vet, att våra barn och barnbarn kommer att betala in pensionsavgifter till oss när vi går i pension. Sedan kan man i teorin eller moraliskt, som många gör, kalla detta för uppskjuten lön, men det är inte så det fungerar i verkligheten i pensionssystemet. Det är alltför många som fortfarande tror att deras pensionsavgifter har betalats in i några AP-fonder och att pengarna ligger där och väntar på dem där tills de går i pension. Ibland har både pensionärsorganisationer och politiska partier, medvetet eller omedvetet, hjälpt till att sprida den desinformationen. Dessa AP-fonder, eller buffertfonder som de också kallas, är bara en liten del av den totala pensionsskulden till Sveriges befolkning. Ca 12 procent av den totala skulden ligger i dessa fonder. Deras uppgift är att mildra och utjämna skillnader mellan generationer och konjunkturer. Fru talman! Om vi ska få respekt av kommande generationer för att betala in pensionsavgifter till våra löften om pensioner är det synnerligen viktigt att varje generation betalar för sig och inte vältrar över skuldbördor på kommande arbetstagare utan att det upplevs som ett rättvist system. Det gäller både avgifter till pensionssystemet och kommande pensionsåldrar men också ändringar i exempelvis premiepensionssystemet. Jag säger detta eftersom det finns starka signaler om att ändra och förminska premiepensionssystemet. Det kommer från både pensionärsorganisationer, politiska partier och andra debattörer. Det är lätt att se att detta skulle stärka nuvarande pensionsutbetalningar och minska risken för att bromsen skulle slå till. Därför är det förmodligen lätt att ta till ett sådant beslut om man ser kortsiktigt och inte tänker riktigt färdigt vad gäller kommande generationer. Men premiepensionen infördes inte bara av valfrihetsskäl. Den skulle också dela upp riskerna för arbetskontraktet mellan generationerna och tillföra pensionstillgångar till det finansiella systemet. Även om det varit en mycket dålig avkastning på kapital på 2000-talet är pensionssparande betydligt mer långsiktigt än så. Erfarenheter från hela 1900-talet visar att avkastningen från denna art av sparande totalt ger mycket mer än insatsen. De uträkningar som tidigare gjorts är att den framtida pensionen från premiepensionen mycket väl kan bli 15-20 procent av en insats från 13-14. För er som läser Svenska Dagbladet togs denna frågeställning upp på ett bra sätt av finansanalytikern Peter Malmqvist i en debattartikel i går. Vi riskerar att sänka pensionerna för våra barn och barnbarn. Då kommer vi in på en annan angelägen fråga. Även om vårt pensionssystem är så konstruerat att det håller för olika obalanser behöver det förstärkas för att inte riskera att hamna i balanseringar vid vanliga ekonomiska tillbakagångar. Kurt Kvarnström har varit inne på detta. Det är därför som regeringen och Pensionsgruppen tillsatt ett antal utredningar som alla på olika sätt ska stärka, klargöra och förenkla pensionssystemet. Vi har ett antal faktorer som vi har att ta hänsyn till. Det kommer att bli många färre som arbetar i framtiden i förhållande till de som är pensionärer. Pensionen ska räcka längre eftersom vi blir allt äldre. Vi måste öka tillgångssidan i pensionssystemet. Därför har Pensionsgruppen ett antal utmaningar framåt i tiden när det gäller hur vi ska förvalta och stärka systemet. Fru talman! Det är alltså viktigt att poängtera att det bara finns en sak som kan betala pensioner och ge systemet stabilitet under överskådlig tid, nämligen arbete, arbete och åter arbete. Det är just därför som alliansregeringen benhårt i alla lägen prioriterar och stimulerar arbete och återgång till arbete. Vi ska också veta att många länder är mycket nyfikna på vårt system. Det är ju som bekant alldeles nödvändigt i många länder, inte minst i vårt närområde Europa, eftersom många har just dessa undermåliga pensionssystem som kommer att gå under. EU-kommissionen har tagit upp den här viktiga frågan för hela samarbetet i Europa. Dessutom blir vi allt äldre i västvärlden. Medelåldern har ökat fem år i Sverige sedan 1930-talet. Medelåldern beräknas dessutom öka fem till sju år fram till 2060. Detta sker på samma gång som vi faktiskt har sänkt pensionsåldern sedan starten. Vårt svenska pensionssystem tål och är konstruerat för den här typen av förändringar, men pensionsnivån riskerar att bli alltför låg för många. Därför har vi utmaningar att lösa när det gäller frågor om en högre pensionsålder för utträdet från arbetsmarknaden. Men det är, som har sagts tidigare, också viktigt att vi gör detta utan att det drabbar de människor som av olika skäl inte orkar eller kan fortsätta till en högre pensionsålder. Vi måste därför i framtiden få till ett mer flexibelt system för från vilken ålder man inträder som pensionär på heltid. Fru talman! Vi har en stabil majoritet för vårt svenska pensionssystem. Det är fem partier över blockgränserna som har tagit sitt ansvar för att Sverige har fått ett pensionssystem som ska klara olika påfrestningar, allt från demografi, ökningar av medelåldern och kraftiga konjunkturväxlingar. Då kommer min första fråga till de rödgröna partierna, i första hand Vänstern. Ni har sedan det nya pensionssystemet infördes, även i dag, kritiserat detta och ofta sagt att man borde införa ett helt nytt system. Ni klagar även på nivåerna i pensionssystemet och vill vad jag förstår ha tillbaka ett förmånsbestämt system där man vet vad pensionen blir. Det kan ge mellan 65 och 70 procent av slutlönen. Det låter väl bra, om man inte tittar på vilka konsekvenser detta skulle få. Det skulle innebära att systemet måste förstärkas - om vi ska ta med hela befolkningen nu och framåt - med flera tusen miljarder kronor. Så stora tal är det fråga om. Jag förstår att ni har ett välvilligt önsketänkande, men om ni är ett seriöst riksdagsparti måste ni väl titta på konsekvenserna av ett sådant förslag. Var ska ni ta de här pengarna? Ska skatten höjas till åtminstone 50-60 procent för vanliga inkomsttagare? Det krävs om den ekvationen ska gå jämnt ut. Till Socialdemokraterna: Det är väl bekant att ni har varit kritiska till Alliansens jobbskatteavdrag, även om ni har godtagit dem efteråt. I er retorik om jobbskatteavdraget har det många gånger låtit som om pensionärerna fått höjd skatt jämfört med den tid då ni hade makten, inte minst i den debatt många av oss hade med PRO i förra veckan. Ni vet mycket väl att det inte är så. Vi har sänkt skatten för pensionärer fyra gånger, om vi ska räkna in den som kommer den 1 januari, och med hela 13,9 miljarder. Eftersom er skatteutredare Leif Pagrotsky har kommit fram till att jobbskatteavdragen ska vara kvar vill jag ställa följande fråga: Har ni tänkt utjämna skillnaden mellan pensionärer och arbetstagare? I så fall blir det i alla fall inte nästa år, enligt ert budgetförslag. Jag skulle också vilja ställa en fråga till Sverigedemokraterna. Jag noterar att ni har gjort en kraftig satsning på garantipensionärerna i ert budgetförslag. Det låter välvilligt och bra för den här gruppen, men har ni verkligen tänkt igenom förslaget fullt ut? Alla som sysslar med pensionsfrågorna vet att skillnaden i pension och bostadstillägg mellan de som enbart har garantipension, de som har blandformen och de som har låg inkomstpension är väldigt liten. Då blir min fråga följande: Är det medvetet av er att enbart höja för rena garantipensionärerna, möjligtvis för blandgruppen och inte ta hänsyn till inkomstpensionärerna? I så fall kan det i vissa lägen bli så att man får en högre nettopension som garantipensionär än som inkomstpensionär. Det kanske var som den kända strofen: "Vi tänkte inte på det." Fru talman! Jag kan konstatera att från och med årsskiftet 2013 kommer pensionsnivåerna att gå upp för alla grupper. Både tilläggs- och inkomstpensionen ökar, liksom garantipensionen. Inkomst- och tilläggspensionen ökar med hela 4,1 procent. Det ger en ålderspensionär som har 12 000 i pension 492 kronor mer i månaden. En pensionär som har 15 000 i pension får 615 kronor. Dessutom höjs bostadstillägget med 170 kronor i månaden till den utsatta gruppen ensamanstående pensionärer. Jag ser också till min glädje att det finns undersökningar som visar att våra pensionärer hör till de nöjdaste och lyckligaste i Europa och att deras disponibla inkomst faktiskt har ökat i Sverige på senare år till skillnad mot nästan alla andra europeiska länder. Fru talman! Jag vill med dessa ord yrka bifall till förslaget i socialförsäkringsutskottets betänkande 2012/13:SfU1 i dess helhet och avslag på motioner och reservationer. Jag skulle vilja avsluta mitt anförande med tre ja: Ja till fortsatt stabila statsfinanser, ja till en fortsatt arbetslinje och ja till ett fortsatt stabilt och uthålligt pensionssystem. (Applåder)

Fru talman! Jag kan notera att i vårt förslag ligger en skattesänkning till pensionärerna på 100 kronor i månaden som ett första steg. Men var inte tveksam till det, Lars-Arne Staxäng! Vi har som ambition att skillnaden ska jämnas ut. Jag fick inget svar på min fråga hur Alliansen egentligen ser på den här skillnaden. Det skulle vara rätt intressant att få besked i den frågan. Hittills har det varit icke-besked. Hur stor ska den här skillnaden vara? Ska det finnas en skillnad i framtiden? Det är mina frågor. När det gäller premiepensionen har vi i grunden i vårt parti ett kongressbeslut tillbaka i tiden. Vi tycker att premiepensionen skulle vara 2 procent. Här har också skett stora förändringar på arbetsmarknaden jämfört med för tio år sedan när grunderna för premiepensionen sattes. En allt större andel av pensionen kommer på sikt att bestå av avtalade pensioner på arbetsmarknaden. Då är frågan: Hur stor andel av våra pensioner ska vi spekulera med och hur stor andel ska vi faktiskt ha i det omfördelningssystem vi har? Det är den utmaning, den fråga och den förändring som har skett som man måste fundera på när det gäller fördelningen. Det som har hänt under de tio år som har gått visar ju att den kapitaltillväxt som man från början trodde skulle vara större än lönetillväxten inte har varit det. Det finns inget sådant tillskott under de tio år som pensionssystemet har varit gällande. Det är på det sättet. Men vi vill jämna ut skillnaden. Skillnaden i dag mellan pensionärernas skatteinbetalning och löntagarnas på samma nivå handlar om 16 miljarder kronor. Det kommer vi att behöva ta i flera steg för att nå ända fram till en utjämning. Men svara gärna på min fråga: Finns det utrymme för att göra en skattejustering 2014 som jämnar ut den här skillnaden?

Fru talman! Det finns absolut ingen anledning att ha en stor skillnad mellan pensionärer eller vanliga arbetstagare. När vi kom i regeringsställning 2006 var det viktigt att minska marginaleffekterna för dem som arbetar. Enligt många av de institut som har räknat på detta har det gett 200 000-225 000 arbeten. Det här är viktigt eftersom det påverkar pensionerna. Antalet människor som arbetar och alla åtgärder för att minska arbetslösheten och öka arbetsutbudet tjänar pensionssystemet och pensionärerna på. Jag ska försöka svara på Kurt Kvarnströms fråga. Inför 2014 har ledande företrädare sagt att om det finns utrymme kommer skatterna för pensionärer att sänkas. Men sedan finns det en ekonomisk omvärld, och vi kan aldrig säga aldrig i de frågorna. Sedan var Kurt Kvarnström inne på frågan om premiepensionen. Jag värnar om premiepensionssystemet. Jag vet att 00-talet var ett dåligt decennium. Om vi däremot ser tillbaka på hela 1900-talet har aktieutdelning alltid gett mer än andra sparformer. Just därför ska vi ha med den delen för att få bra pensioner till våra barn och barnbarn i framtiden.

Fru talman! Vi kan prata länge om premiepensionen. En av svårigheterna och osäkerheten i systemet är oförutsägbarheten. En hel del av de avtalade pensionerna placeras på samma marknad som premiepensionen ska placeras på. Det finns ingen politisk garanti för någon av oss att pensionen har något värde den dagen man behöver pengarna. Hur står sig vår pension i svåra tider? Vi måste fundera över hur stor andel av vår pension som ska placeras på marknaden i framtiden. Sedan var det frågan om insatserna, det vill säga jobbskatteavdraget kontra pensionärerna och att jobbskatteavdraget ska vara viktigt för sysselsättningen på arbetsmarknaden. Den effekten kan jag inte riktigt se, Lars-Arne Staxäng. Vi hade en arbetslöshet på 4-5 procent när jobbskatteavdraget infördes. Nu är den 8 procent. Effekterna lyser med sin frånvaro i fråga om att fler ska komma i jobb. En annan fråga som oroar mig mycket är vilken pension dessa grupper får. De har fått en helt annan situation. Hur kommer deras situation att se ut om 30-40 år när de ska få ut sin ålderspension? Det oroar mig mycket, och det borde oroa Lars-Arne Staxäng också. Hur ser det ut med de grupper i dag som faktiskt inte har ett jobb och försörjning - i än mindre omfattning än när pensionssystemet infördes? Nog finns frågor att ta i när det gäller pensionen och frågor som ligger runt omkring pensionssystemet. En sak är klar från Socialdemokraternas sida, nämligen att vi ser ingen skillnad i att betala skatt som pensionär eller som löntagare. Den skillnaden ska vara obefintlig och jämnas ut.

Fru talman! Det var en bra beskrivning av premiepensionssystemet i går i Svenska Dagbladet. Avsättningarna till premiepensionen går in i de ekonomiska fonderna. Jag tänker framför allt på kommande generationer. Det är för dem premiepensionen verkligen får en effekt. För dem som går i pension nu rör det sig ofta bara om några hundringar. Om avsättningarna minskar får det effekt framåt för barn och barnbarn. Det viktigaste är att sätta in åtgärder för att minska arbetslösheten. Även om arbetslösheten är hög, 8,2-8,3 procent, ligger vi i det lägre skiktet i Europa. Vi ligger under medelvärdet, även om det finns stater som ligger ännu lägre. Vi får inte glömma detta. Alla de åtgärder som regeringen sätter in är för att minska arbetslösheten. De kommer också att påverka pensionssystemet. Jag kan vända på frågan om att höja skatterna. De beräkningar som finns ligger på ända upp till 30 miljarder, till exempel att höja arbetsgivaravgiften för ungdomar. Kommer denna höjning att sänka arbetslösheten i Sverige? Era ekonomiska förslag kommer att rendera en ökad arbetslöshet.

Fru talman! De rödgröna partierna klagar, sade Lars-Arne Staxäng. Man jag tycker inte att jag gjorde det i mitt anförande. Jag vet inte vad det var som fick Lars-Arne Staxäng att säga att en översyn skulle innebära en klagan. Jag tycker att man ska vara realist, och när vi säger att Miljöpartiet vill utveckla trygghetssystemen klagar vi inte. Vi vill konstruktivt bidra till att utveckla pensionssystemet på ett positivt sätt. Moderaterna talar väl om den gamla blocköverskridande uppgörelsen om pensioner. Men precis som vi hörde Kurt Kvarnström säga tidigare gjorde ni över 70 olika simultana beräkningar på den så kallade bromsen, som aldrig skulle slå till men som nu har gjort det flera gånger. Därför behövs förändringar. Hur ser Moderaterna på de förändringar som behöver göras? Sedan fick jag ett antal frågor om de specifika skatterna. Jag tycker att det är en konstig ordning med principen att pension alltid ska beskattas högre än lön. Det som vi behöver göra är att diskutera i stort vilken syn vi vill ha på skattesystemet. Det är skattesystemet som ska finansiera våra gemensamma välfärdsåtaganden. Hur vill Moderaterna finansiera dem i framtiden?

Fru talman! Jag kanske inte tänkte på Miljöpartiet i första hand när det gäller klagan. Däremot satte Miljöpartiet i gång en hel del frågor. Ni har tidigare haft en annorlunda syn på pensionssystemet. Det finns en hel rad saker där ni har haft en helt annorlunda syn än vad Pensionsgruppen har haft. Jag instämmer helt i Gunvor G Ericsons uppfattning att vi ska göra en översyn. Regeringen och Pensionsgruppen har tillsatt en mängd utredningar. Jag utvecklade även i mitt anförande att vi ska ha mer styrka i pensionssystemet. Vi behöver denna styrka så att vi inte riskerar att så fort det blir lågkonjunktur att bromsen slår till. Det finns ett antal förslag. Det är alltid någon som ska betala. Det är ingenting som kommer från himlen. Antingen är det skattepengar, avgifter eller andra förändringar som måste göras. Men jag instämmer helt i att pensionssystemet ska stärkas. Jag kan ställa en fråga tillbaka till Gunvor G Ericson. Hur mycket av det som nu framställs av en majoritet i Pensionsgruppen ställer sig Miljöpartiet bakom? Miljöpartiet har ju varit intresserat av att komma med i arbetet. Om ni ställer er vid sidan av blir det en besvärlig konstruktion. Delar ni de grunduppfattningar som finns i Pensionsgruppen i fråga om att behålla det nuvarande pensionssystemet - inte som Vänstern som vill göra om det - och går ni ifrån era tidigare ståndpunkter om pensionssystemet?

Fru talman! Miljöpartiet har utvecklat sin politik. Miljöpartiet anser också att vi har stora utmaningar framför oss. Därför håller inte det pensionssystem vi har i dag fullt ut. Därmed behöver vi vidta förändringar. Ja, vi har förändrat vår politik. Därför är vi beredda att ta ett ansvar för att diskutera pensionsfrågorna framöver. Vår vision för trygghetssystem är att de också ska omfatta de människor som inte längre finns kvar i arbetskraften, det vill säga de som har gått i pension. Då måste vi ha en finansiering som är trygg och stabil. Det handlar både om det finansiella systemet globalt och om hur vi tar ut skatter och avgifter här i Sverige. Pensionssystemet, som jag nämnde i mitt anförande, kan inte bara bygga på att vi ska göra snabba pengar på en aktiemarknad där vi placerar pensionspengar på ett sådant sätt att det urholkar den ekonomiska stabiliteten på sikt. Pensionspengar måste vara långsiktigt hållbart placerade. För ett antal år sedan kunde vi visa att av de energiinvesteringar som svenska pensionsfonder gjorde gick 97 procent till fossil energi. Det är verkligen att bita sig fast i ett gammalt system. Jag hoppas att Moderaterna kan inse att vi behöver en översyn av skattesystemet som leder till att vi kan gynna så kallad grön skatteväxling, det vill säga att man tar ut skatterna på andra stabila skattebaser i stället för direkt arbete, och att pensionssystemet kan bidra till en hållbar välfärd. Utan en social hållbarhet kan vi inte få ekonomisk hållbarhet och ekologisk hållbarhet.

Fru talman! Jag känner mig glad över att Gunvor G Ericson tar fram detta - jag tror att det är värdefullt - att de har förändrat sin politik i grunden när det gäller grunderna för pensionssystemet. Det öppnar för ett mycket bra samarbete i framtiden. Skillnaderna har varit väldigt stora i det gamla, där man kanske inte tänkte totalt sett på ekonomin och på kommande generationer och kanske plockade ut mer i pensionskapital, och barn och barnbarn fick betala. Jag är väldigt nöjd med att Gunvor G Ericson säger just att vi måste tänka på kommande generationer och att vi har stora utmaningar inför framtiden, precis som jag sade i mitt anförande. Det gäller även finansieringen. Finansieringen av pensionssystemet med de pensionärer vi har i dag ska denna generation försöka lösa. Vi ska inte putta det framför oss. Därför känner jag tillförsikt. Jag hälsar Miljöpartiet välkommet att ta del av de utredningar som kommer och som ska ingå i propositioner, och jag hoppas att ni ställer er bakom de propositioner som sedan kommer från regeringen. Det tackar jag för.

Fru talman! Det var väl Vänsterpartiet, det vill säga jag, som klagade eftersom det inte var Miljöpartiet, Lars-Arne Staxäng. Jag kan klaga på att ni tillvitar oss en massa förslag och en massa höjningar hit och dit av pensionssystemet som jag aldrig någonsin har nämnt. Vad jag har nämnt är att det här pensionssystemet är väldigt dåligt för stora grupper. Det är väldigt dåligt för dem som kommer sent in på arbetsmarknaden. Vi har en massarbetslöshet i dag, och vi har en grymt stor arbetslöshet bland unga människor. Ska de jobba i 40 år för att hinna skrapa ihop till en pension som de kan leva på, då har de att göra, kan jag säga. Då räcker inte det här underfinansierade pensionssystemet till. Vad jag sade var inte att jag vet exakt hur det här ska gå till. Jag sade att premiepensionen är någonting som vi tycker är dåligt. Det är en enskild del av pensionssystemet som vi tycker är dålig och som kan användas bättre till inkomstpensioner än vad man gör när man spelar på börsen. Lars-Arne Staxäng vet också att vi inte ville vara spelare på börsen, som en majoritet då trodde. Vi har en massarbetslöshet som gör att det blir ännu sämre. Vi har bromsen som har slagit till och som bedömarna tror ska slå till igen 2014. Då halkar pensionärerna efter löntagarna. Vad vi vill göra är att hitta ett sätt att stärka systemet. Vi vill tillsätta en parlamentarisk utredning för att verkligen brett utvärdera och försöka förändra systemet på ett annat sätt än att bara lappa och laga. Jag undrar vilka förändringar Lars-Arne Staxäng vill göra, om han vill se några förändringar.

Fru talman! Jag tror att jag talade om ungefär de förändringar som vi avser att göra. Vi har en massa utredningar på gång. Vi kommer att ta hänsyn till utredningsresultaten för att försöka stärka det pensionssystem som nästan hela världen tittar på. De kommer hit och är nyfikna, för det är långsiktigt och det är bra för våra barn och barnbarn. Däremot är jag jättenyfiken, eftersom vi just har fått en rejäl klagan och synpunkter på att vi ska ändra vårt pensionssystem i grunden, tillsätta en parlamentarisk utredning och börja från början. Då måste Wiwi-Anne Johansson tala om hur hon har tänkt i grund och botten. Man kan ta bort bromsen, och man kan ta bort det ena och det andra och stärka systemet. Men någon ska betala. Ska vi höja avgifterna? Eller ska vi höja skatterna? Om detta ska få genomslag måste ju också låg- och mellaninkomsttagare verkligen få höjda skatter. Ni har inte riktigt tänkt färdigt i det här. Därför är jag nyfiken: Om ni nu har ett annat förslag - det kan man ha - var finns detta pensionssystem? Finns det ute i Europa? Eller ska ni snickra ihop detta själva på något sätt? Om det inte går ihop utan bara är ett utopiskt system blir det en dröm som aldrig blir verklighet. Och vem är det som får betala för sådana system? Sådana har funnits i olika länder, men jag ska inte nämna de länder jag tänker på. Det är pensionärerna som får betala priset genom kraftigt sänkta pensioner när skatter och avgifter inte räcker till. Det är sådana system som Wiwi-Anne Johansson hänvisar till.

Fru talman! Lars-Arne Staxäng nämnde barn och barnbarn, och det kan han vara väldigt bekymrad över, eftersom jag i min första fråga sade just att vi har massarbetslöshet. Arbete åt alla är grunden för att vi ska få en god ekonomi, och även en god pension, nästan oavsett hur vi konstruerar pensionssystemet. Jag är väldigt orolig för vilken pension både mina barn och mina barnbarn ska få med det här systemet. Man ska också hinna jobba i 40 år. Det gäller att hålla sig på benen och ha ett jobb, inte komma in i något av sjukförsäkringssystemen, det allt eländigare a-kassesystem som vi har, utan verkligen se till att man jobbar. Det vill säkert alla göra, men alla har inte den möjligheten. Nej, Lars-Arne Staxäng, vi har inte sagt att vi ska sitta hemma och snickra ihop det här själva. Vi har visserligen precis tillsatt en egen grupp som ska se över vilka ytterligare inspel vi kan komma med när det gäller pensionssystemet. Vad vi säger är att när det här systemet - ni säger ju själva att det har en del brister - har sjösatts och har tio år på nacken vill vi sitta med i en parlamentarisk utredning och titta på vad man verkligen kan förändra och vad som är hållbart, både ekologiskt och för pensionärer, för barn och barnbarn. Men vi har inte den möjligheten. I stället sitter det fem personer - för att tala med Joel Dahlbergs bok - i den här bunkern och vårdar och värnar pensionssystemet. Vi tycker att vi behöver både ha en mycket bredare parlamentarisk insyn och kunna komma med inspel i det på ett bra sätt. Jag undrar: Varför tycker inte Lars-Arne Staxäng att det skulle kunna vara möjligt?

Fru talman! Tack för de klargöranden som Wiwi-Anne Johansson, Vänsterpartiet, har gjort! Vad jag har fått fram är att ni gärna vill ha ett nytt pensionssystem men att ni inte vill ta ansvar för hur det är konstruerat eller hur det är finansierat. Det är alltså en utopi som inte är förankrad i verkligheten. På något sätt är det precis tvärtemot Pensionsgruppen och de intentioner som det nya pensionssystemet bygger på. Anledningen till att man ändrade detta var att det skulle bli långsiktigt, stabilt och verklighetsförankrat. Jag fick till min glädje i går tag på en prognos som Swedbank har gjort. Trots att det är problem i världsekonomin, inte minst i Europa, klarar sig hushållen i Sverige väldigt bra ekonomiskt, både de vanliga hushållen med arbetsinkomster och pensionärer. Om man räknar in höjningen nästa år är det få länder i Europa som kan höja pensionerna med 4,1 procent och till och med dessutom sänka skatten, även om det är lite. Tillsammans blir det en rejäl standardhöjning för samtliga grupper. Jag känner mig stolt över alliansregeringen som tillsammans med Socialdemokraterna i Pensionsgruppen har kunnat åstadkomma detta. (Applåder)

Fru talman! Det är naturligtvis oerhört viktigt med ett pensionssystem som både ger en garanterad trygghet och lämnar en möjlighet för individen att påverka sin framtida pension. Precis som när det gäller socialförsäkringarna är det väsentligt att det finns ett allmänt pensionssystem som alla tillhör och som innebär vissa garantier och viss trygghet. I många länder ute i Europa i dag kan vi se fruktansvärda dramer utspelas. Vi har sett exempel på att man med några års varsel drastiskt höjer pensionsåldern. Vi har sett exempel på hur man drastiskt sänker pensionerna med bara några års varsel. När vi ser det kan vi vara tacksamma för att vi inte har ett sådant instabilt system i Sverige. Vi förstår också varför människor, politiker, ekonomer och andra, från Asien, Japan, Europa och andra EU-länder kommer hit på studiebesök för att se på vårt pensionssystem. Det har förvisso utmaningar, men i grunden är det ändå stabilt. Vi har trots allt ett stabilt pensionssystem i Sverige. Det fattades ett principbeslut om det på 90-talet. Det är stabilt bland annat för att fem partier står bakom det och för att vi inte röstar om pensionssystemet varje år i riksdagen. Det är också stabilt för att finansieringen ligger utanför statens budget. Slutligen är det stabilt för att det bygger på att åtaganden, skulder och utgifter ska motsvara tillgångar i systemet. Grunden är, som vi har hört, att den som arbetar betalar in pengar till dagens pensionärer, och samtidigt får de som betalar in pengar pensionsrätter i förhållande till hur mycket de betalar in. Pensionen räknas sedan upp med löneindex i stället för, som i det gamla systemet, med prisbasbelopp. Statistiken visar att pensionerna som helhet har räknats upp mer under de senaste tio åren än vad de hade gjort i det gamla systemet. Om skillnaden mellan skulder och tillgångar blir för liten sker en automatisk balansering genom en broms, som den kallas. Det är bra med en broms. Det var inte alls sagt att det aldrig skulle inträffa. Det ska förhoppningsvis inte inträffa så ofta, men det är bra att det finns en inbyggd broms i systemet som gör att man inte betalar ut mer än vad systemet klarar av. Som vi vet ledde krisen i världsekonomin till att den här bromsen fick användas för första gången, och pensionsutbetalningarna blev faktiskt lägre 2010 och 2011. Sedan höjdes pensionerna ganska rejält 2012 med i snitt ungefär 450 kronor i månaden. Nästa år höjs pensionerna med 4,1 procent, det vill säga runt 500 kronor i månaden för den som har 12 000 i pension. År 2013 har pensionerna fortfarande sammanlagt räknats upp mer än om de beräknats enligt det gamla prisbasbeloppet. Dessutom har, som vi har hört, alliansregeringen sänkt skatten för pensionärer. Pensionärernas inkomstskatt har sänkts i tre omgångar, och det blir en fjärde omgång nästa år. Med nästa års skattesänkning har en pensionär med 12 000 i månaden fått en sammanlagd skattesänkning med 7 000 kronor per år. När det då uppstår diskussioner om huruvida vi ska ha samma skattenivå för dem som arbetar och dem som är pensionärer är jag den första att säga att jag tycker att skillnaden ska minska. Det finns inget egenvärde i att det är en skillnad. Men den viktiga frågan är ju: Vilka skattesänkningar för pensionärer hade vi haft om Socialdemokraterna hade fortsatt att regera? Under deras tolv år i regeringen sänktes i princip inte skatten en enda gång, och de röstade emot alla förslag om skattesänkningar, bland annat för pensionärer. Det är alltså ingen tvekan om, menar jag, att pensionärerna i Sverige som helhet har mer i plånboken i dag än vad de hade haft med den socialdemokratiska skattepolitiken. Vi är överens om pensionerna i stora drag, men vi är inte överens om skattepolitiken, eller vi har i alla fall inte varit det historiskt. När vi nu talar om att många pensionärer har om inte en lyxstandard så ändå en anständig standard är det viktigt att veta att många har svårt att få pengarna att räcka till. Det gäller särskilt lite äldre pensionärer med garantipension eller bara äldreförsörjningsstöd. Även om dessa pensionärer successivt minskar i antal är det viktigt att inte glömma bort dem. Därför är bostadstillägg och skattesänkning särskilt viktigt för de sämst ställda pensionärerna. Även en ensamstående garantipensionär har fått en skattesänkning med ungefär 7 000 kronor per år. Med regeringens förslag kommer bostadstillägget för garantipensionärer nästa år att ha höjts med 340 kronor i månaden för alla rätt till fullt bostadstillägg. Det är, som sagt var, viktigt med ett pensionssystem som man kan lita på och som man kan lita på håller i bra och dåliga tider. När en bred majoritet i riksdagen röstade för det här systemet höll det gamla systemet på att falla sönder. Man kunde inte längre lita på att ha ett tryggt pensionssystem i framtiden. Med detta sagt finns det en hel del utmaningar. Den trevliga utvecklingen är ju att vi är friskare och lever längre, men det gör också att vi måste arbeta lite längre i snitt för att få samma pensionsnivå som tidigare generationer. Det stämmer bra med vad människor vill. Allt fler människor vill jobba längre än tills de fyller 65 eller 67 år. I dag har vi en massa gränser som gör att det är svårt att jobba längre och som inte precis uppmuntrar människor att göra, bland annat lagen om anställningsskydd som upphör att gälla vid en viss ålder. Jag tror att det av många skäl är dags att sluta vara så åldersfixerade i Sverige. Det handlar inte bara om att pensionerna ska få ett tillskott av pengar, utan också om att det finns väldigt många äldre som kan bidra med kompetens och erfarenhet som hela samhället har nytta av. Alliansregeringen har redan försökt uppmuntra människor att stanna kvar längre, bland annat genom att särskilt sänka skatten på arbete för människor som är över 65 år. Vi kan också se vissa tendenser till att människor jobbar längre och längre. Efter en överenskommelse i Pensionsgruppen har regeringen tillsatt en utredning som ska redovisa förslag på hur människor ska uppmuntras att arbeta längre och hur vi ska underlätta för dem att göra det. Den ska se över olika åldersgränser och inbyggda hinder för att man ska kunna stanna längre i arbetslivet. Förutom frågan om pensionsåldern finns det andra utmaningar. Pensionsgruppen har tagit initiativ till ett antal utredningar och uppdrag för att analysera olika förändringar. Det finns bland annat en som ser över hur det individuella fondsparandet, premiepensionen, fungerar. Det är en utredning som tittar på vilken spridning i avkastning det verkar bli på sikt och hur stor skillnad det kan bli mellan olika sparares val. Den ska även pröva hur premiepensionssystemet bidrar till att sprida risken i pensionssystemet. Jag är övertygad om att det finns förbättringar att göra när det gäller premiepensionen. Jag avvaktar naturligtvis utredningen innan jag tar definitiv ställning, men Folkpartiets grundinställning och utgångspunkt är att det är bra med en viss möjlighet för pensionsspararna att själva bestämma över en del av pensionsplaceringarna. Samtidigt är det mycket viktigt att alla de människor som inte vill fundera över placeringar kan känna sig trygga med det statliga icke-valsalternativet. Premiepensionen är ändå en av några hörnstenar i pensionsuppgörelsen, och Folkpartiet vill inte slopa den. Däremot är vi angelägna om att åtgärda eventuellt uppenbara problem. Det kan handla om antalet fonder, om hur ofta man ska kunna byta fonder, om information till spararna och så vidare. Fru talman! Bland partierna bakom pensionsuppgörelsen har utgångspunkten ända sedan 90-talet varit att pensionssystemet i grunden är bra, att det fungerar och ger människor en grundläggande trygghet för ålderdomen. Justeringar och ändringar inom den huvudram som redan är byggd kan ske i samförstånd, så att vi inte hamnar i situationen att vi i varje budgetdebatt röstar med liten marginal om pensionerna ska höjas eller sänkas, som vi nu ser att man gör runt om i Europa. Det är mycket olyckligt. Allianspartierna och Socialdemokraterna har genom åren, får jag säga, samarbetat bra om pensionerna. Jag tycker att det är viktigt att det även i fortsättningen finns en så bred samsyn som möjligt i en så viktig fråga som frågan om framtidens pensioner. Med detta yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna. (Applåder) I detta anförande instämde Anna Steele (FP).

Fru talman! Vi har som sagt kommit in på detta med pensioner och åldrande. Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner. Vi har, som vi alla nu har hört flera gånger, ett pensionssystem som är robust och hållbart över tid. Just detta med hållbart över tid är något som är oerhört väsentligt, för det är, precis som vi också har hört, de som arbetar i dag som betalar dagens pensioner. Men det är flera faktorer som påverkar pensionernas utveckling och därmed också naturligtvis varje enskild pensionärs inkomst. Det handlar om samhällsekonomins, arbetsmarknadens och näringslivets utveckling. Med andra ord är hur många som har ett arbete och hur många företagare som bedriver verksamhet och betalar skatt till systemet det som är det avgörande. Av det skälet, mina vänner, vill vi i Centerpartiet göra allt vad som står i vår makt för att förmå människor att arbeta. Precis som Kurt Kvarnström sade i sitt inledningsanförande handlar det om att människor ska arbeta. Det är därför som vi har medverkat till att vi har fått en sjukreform som gör att fler personer kommer tillbaka till arbetsmarknaden och får tillbaka en arbetsförmåga. Centerpartiet driver på för att företag ska ha färre regler, att det ska vara lägre arbetsgivaravgifter och lägre avgifter i sjuklönen, och vi vill också luckra upp lagarna om anställningsskydd - allt för att underlätta för företagen att vilja och kunna anställa. Vi har infört ROT och RUT, och vi har infört lägre arbetsgivaravgifter för unga. Det här är åtgärder som påverkar möjligheten att jobba som man från oppositionen inte är med på och som man vill ta tillbaka. Vi vill också att ungdomar ska komma närmare yrkeslivet redan i grundskolan. Framför allt vill vi att alla under 23 år ska få en, som vi kallar det, lärlingsprovanställning för att på det sättet snabbare och enklare komma in och få ett jobb. Det har också talats om detta med jobbskatteavdraget här i talarstolen alldeles nyss. Det infördes, som vi har hört, för att man ska tjäna på att arbeta. Och det är väl inte så konstigt att intresset av att jobba är betydligt större om man tjänar på det än om man inte gör det. I våra samtal med pensionärerna, som många av oss riksdagsledamöter hade förra veckan, framkom det att de vill ha lika mycket skattesänkningar som jobbskatteavdraget har inneburit. Jag är övertygad om att man som pensionär förstår att pensionerna är beroende av hur många som jobbar, att jobbskatteavdraget är en stimulans och att man inte kan få samma skatt på en gång. Men vi har för avsikt att medverka till att även pensionärerna ska få ytterligare skattesänkningar. I pensionsgruppen, herr talman, har vi tillsatt flera utredningar. Syftet är att stärka pensionerna. Det är det som är det absolut viktigaste. För att föregå diskussionen i pensionsgruppen vill jag säga att syftet med ATP-utredningen eller, som den kallas , AP-fonderna i pensionssystemet - effektivare förvaltning av pensionsreserven , är att få bättre avkastning av AP-fondernas pengar. Jag ser inga fördelar med att AP-fonderna ska centraliseras, vilket jag tyder att en del av förslaget är. Risken är, tycker jag, att vi byter ut en struktur med låg avkastning på våra pensionspengar mot en ny struktur som innebär fler nackdelar än fördelar. Men det här ska vi återkomma till i pensionsgruppen. Sedan har vi Pensionsåldersutredningen, en utredning som är oerhört intressant. Den vill medverka till att vi får ett längre arbetsliv, och det är viktigt, det vill säga att man ska börja arbeta tidigare och sluta arbeta senare än vad vi gör i dag. Men jag är ytterst tveksam, vill jag också säga i det sammanhanget, till att vi ska få ett lagstiftat anställningsskydd som ska vara längre än vad det gör i dag, det vill säga 67 år. Jag vill inte ytterligare binda upp företagen och arbetsgivarna med att utöka det. Det finns andra stimulanser för att underlätta och möjliggöra för människor att arbeta längre. Det är jag övertygad om. Vi måste ha ett solidariskt pensionssystem, och det är viktigt att vi säger det, för om jag förstår Vänsterpartiet och Wiwi-Anne Johansson rätt menar de att vi ska återgå till att låta oss här i kammaren bestämma varje år hur stora pensionerna ska vara. Det fungerar inte. Om vi har en inkomst på 250 000 eller 300 000 kronor per år och om vi tror att vi ska ha ett pensionärsliv i 20 år förstår vi att vi måste tjäna ihop till eller ha en sparad liten slant den dagen vi går i pension som är på så där 6-7 miljoner kronor, och det har vi inte. Därför måste vi se till att vi har ett solidariskt system som är hållbart över tid. Jag vill också komma in på detta med garantipensioner, som är ett grundskydd för personer som inte har haft någon tjänstepension eller haft en mycket låg sådan. Det är en väldigt viktig del. För oss centerpartister, herr talman, är det viktigt att först av allt höja pensionen för dem som har de allra lägsta pensionerna. Det innebär att vi ska börja med dem som har garantipension. (Applåder)

Herr talman! När jag lyssnar på den här debatten kommer jag att tänka på ett program som går i någon tv-kanal som handlar om personer som har förköpt sig. Man har skaffat sig betydligt större utgifter än inkomster. Programmet heter Lyxfällan . Just när det gäller pensionssystem är det väldigt lätt - det har många länder fått erfara - att man skaffar sig större utgifter än inkomster. Grunden för det nya pensionssystemet är just att inte göra det. Det är därför som det har en "balansering", som används som ett negativt ord i sammanhanget. Men vi vill inte ha en lyxfälla i det svenska pensionssystemet. För en stor andel av befolkningen är pension den viktigaste inkomsten. Då är det viktigt med ett fungerande pensionssystem som håller över tid. Det svenska pensionssystemet är konstruerat för att uppfylla dessa kriterier och för att inte kunna användas till statens budget. Alltför ofta framförs påståenden som tyder på att man inte förstår hur systemet för inkomstpension fungerar. Balanseringen, ibland kallad för bromsen, är både broms och gas, och man kan fundera på om de som skapade systemet var körskolelärare eftersom de visste att vi både måste bromsa och gasa. Det gör att systemet blir hållbart över tid. Utbetalningarna från systemet ska inte långsiktigt kunna urholkas utan balanseras i förhållande till tillgångarna. 88 procent av tillgångarna utgörs av inbetalda pensionsavgifter. De övriga 12 procenten kommer från pensionsfonderna. Det viktigaste för bra inkomstpensioner är arbete och företagande, som utgör grunden för dagens pensioner. Trots påståenden i vissa reservationer i betänkandet har pensionssystemet inte fallerat i denna del. Faktum är att inkomstpensionerna har utvecklats bättre än i det tidigare ATP-systemet - detta trots att vi har haft en ekonomisk världskris. Herr talman! Alla pensionssystem måste vårdas och justeras över tid. Därför har också regeringen och Pensionsgruppen initierat ett antal utredningar och studier av delar av systemet. En utredning av pensionsfonderna med förslag till förändringar har redan presenterats. Remisstiden gick ut häromdagen. Ålderspensionsutredningen, som är en annan utredning, har lämnat ett delbetänkande, och slutbetänkandet kommer under nästa år. En översyn av premiepensionen har också initierats. Dessa utredningar är exempel på ett aktivt arbete för att förbättra pensionssystemet och rusta det för framtiden. Arbete är likväl den absolut viktigaste grunden för att kommande pensioner ska kunna säkras. Vi ska vara glada för att Sverige tidigt insåg vikten av ett stabilt pensionssystem med brett stöd i riksdagen. Herr talman! Det finns goda skäl att nämna den historiskt stora skattesänkning på pensioner som alliansregeringen har gjort. Om man inräknar den fjärde skattesänkningen som görs vid kommande årsskifte har skatten på pensioner sänkts med sammanlagt 14 miljarder kronor. Jag tror inte ens att alliansregeringen när den tillträdde trodde att det skulle gå så bra så att man kunde förbättra inkomsten för garantipensionärerna med en hel månads pension netto. Det innebär en realförbättring med 8 procent eftersom garantipensionen är inflationsskyddad. För den som har 15 000 i månaden innebär det 10 000 mer per år. Jag tycker att man ska hålla i minnet hur systemet har fungerat och hur alliansregeringen har hanterat situationen. Det har i två omgångar också gjorts förbättringar för dem med bostadstillägg. Det finns inget system som är så bra att det inte måste förbättras. Hela systemet byggde på en intjänandeperiod av 40 årsinkomster. Om inte alla jobbar i 40 år får vi ett underskott i systemet, och då måste man se vilka saker som måste åtgärdas för att upprätthålla nivån. Kristdemokraterna kommer att fortsätta arbete för skattesänkningar på pensioner. Vi vill också värna systemet, och utredningarna är viktiga om vi i framtiden ska kunna ha en inkomstpension som garanteras av det allmänna. Herr talman! Jag skulle kunna nämna fler delar, men för tids vinnande nöjer jag mig med att yrka bifall till förslaget i betänkandet. (Applåder)

Herr talman! År 2012 firar vi 111 770 ettåringar i Sverige. Det är härliga kalas, och jag har själv fått vara med på två av dem. Det är kalas med ungar som är nyfikna på livet och som utforskar allt från smulorna under bordet till snörena på paketen. Det är ungar som vi vuxna önskar allt gott och som vi vill se växa upp till lyckliga och trygga människor. Det är härligt med barn. I vårt land finns nästan 1,3 miljoner barnfamiljer. Det är stora familjer och små familjer. Det är familjer där barn växer upp med båda sina biologiska föräldrar och familjer med ensamstående mammor och ensamstående pappor. Det är familjer med bonusmammor och bonuspappor och barn som har två adresser och bor växelvis. Det är familjer med små barn och stora barn, med ett barn och flera barn. Familjer ser väldigt olika ut, och våra ungars uppväxtvillkor skiljer sig dramatiskt åt. Här i riksdagen har vi ansvaret för att skapa förutsättningar för ett bra liv med sjysta villkor för alla barn. Av de nästan 1,3 miljoner barnfamiljer vi har i Sverige består över en kvarts miljon av familjer där barn växer upp med enbart sin mamma. 75 000 barn bor med enbart sin pappa. Det innebär att över 300 000 ungar i dag inte har kunnat äta frukost med båda sina föräldrar eftersom de inte bor tillsammans. Detta behöver absolut inte vara något problem. Den vardagen har många, och jag vet av egen erfarenhet att det kan fungera bra ändå. Värre är att många barn aldrig äter frukost med en av sina föräldrar, och då handlar det oftast om att barn aldrig äter frukost eller gör läxor tillsammans med sin pappa. Här är statistiken nedslående. Vi skriver 2012 och har på många områden haft en fantastisk utveckling, men det jämställda föräldraskapet har vi långt ifrån lyckats med. När vi tittar på uttaget av föräldrapenning vet vi alla här i kammaren att det är mamman som tar ut den största delen av denna, och det har använts åtskilliga timmar här inne över tid till att diskutera denna fråga. Är det rätt eller fel? Är det familjens rätt att bestämma? Är det politisk klåfingrighet? Det handlar om ekonomi, och det handlar om stimulans. Ja, debatten kommer sannolikt inte att skilja sig från tidigare debatter på det här familjepolitiska området. Jag hör till dem som har hänvisat till konsekvenserna på arbetsmarknaden. Mammors möjlighet till heltidsjobb, trygga anställningar, karriärvägar och löneutveckling är inte densamma som för pappor. Att detta är en konsekvens av ett ojämställt föräldraskap vet vi alla, så det tänker jag inte prata om i dag. Våra ungar förtjänar i stället att vi utgår från dem. Att bolla med siffror och statistik roar ingen, men det är värt att fundera över konsekvenserna av verkligheten. Ungefär samma procentuella andel av föräldraförsäkringen som tas ut av män går igen i statistiken över familjer där föräldrarna inte har samma adress. Drygt 20 procent av föräldrapenningen används av pappor, och lika många barn har sitt boende hos sin pappa efter en separation. Att vi vuxna väljer, eller ibland är tvungna, att dela på oss innebär dock för de allra flesta att barnen inte ska behöva välja. Barn väljer inte bort en förälder. Vi har dock fortfarande en modell där mamma är huvudförälder och pappa familjeförsörjare, och konsekvensen blir att barn inte får samma självklara tillgång till sin pappa som till sin mamma. Vi brukar få höra argumentet att familjerna själva är de som bäst avgör hur de vill ha det ordnat. Låt oss då en gång för alla slå fast att vi socialdemokrater vet att föräldrar gör sitt allra yttersta för att skapa bra liv för sina barn. Det handlar inte om politisk klåfingrighet när vi säger att vi måste jobba för ett mer jämställt föräldraskap. Det handlar om att alla barns självklara rätt till båda sina föräldrar, och vårt ansvar, herr talman, är att stå upp för barnen. Därför vill vi socialdemokrater i första hand tredela föräldraförsäkringen: en del åt mamma, en del åt pappa och en del där familjens situation får avgöra. Våra barn förtjänar nämligen en jämställd familjepolitik, och det är en bra start att få dela sin första tid med både mamma och pappa. Nästa vecka kommer talmannen här i kammaren att önska oss en god jul. Runt om i landet kommer en massa lärare att säga samma sak till barnen i skolan. Men julen är inte bara mys och mat, förväntningar och gemenskap. I juletid blir vårt lands ökade klyftor och orättvisor än tydligare. 15 procent av barnen i Sverige har föräldrar som har en lön som är mindre än 60 procent av medianen på svensk arbetsmarknad enligt SCB:s statistik. Det är 15 ungar av 100, det vill säga tre, fyra, fem barn i varje klass. Vi vet att många av dessa barn lever med en ensamstående mamma. Vi vet att många av dessa barn har en eller två arbetslösa föräldrar. Vi vet att några av dessa barn har föräldrar som har blivit utförsäkrade. Det är politiska beslut. Enkla knapptryckningar i denna kammare har gjort livet besvärligt för många i vårt land. Vi socialdemokrater vet att det är jobben som har den absolut största betydelsen för att minska klyftorna. Det är en lön i plånboken som ger de bästa förutsättningarna för ett bra liv. Men vi ser också betydelsen av den ekonomiska familjepolitiken. Vi vill höja barnbidraget med 100 kronor i månaden och underhållsstödet med 50 kronor per månad. Det är pengar som många så väl behöver som en hjälp till en ny vinterjacka, nya vinterskor eller mjölk och bröd på bordet. Vi vet att det gör skillnad. Politik gör skillnad. Människor förtjänar en familjepolitik som ger bra förutsättningar för alla barn. Det är 111 770 ettåringar som nu har tagit sitt första steg i livet. Vi längtar efter att se dem ta nästa. Herr talman! Jag står naturligtvis bakom Socialdemokraternas alla reservationer, men jag yrkar för tids vinnande endast bifall till reservationerna 26 och 29. (Applåder)

Herr talman! Utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn är ett område där politiken gör stor skillnad. Miljöpartiet de gröna har länge drivit förslaget om en höjning av golvet i föräldraförsäkringen till motsvarande golvet i arbetslöshetsförsäkringen. Regeringen gör nu delvis den höjningen, vilket är bra och välkommet. Det finns även andra bra förslag som aviseras i propositionen, till exempel ett utökat antal dagar som en förälder ska kunna ta ut vid ett barns död och en större flexibilitet för ensamstående och studerande när det gäller att lämna över föräldrapenningsdagar eller tillfällig föräldrapenning till annan. VAB-intygen slopas äntligen. Övergripande när det gäller barns och familjers ekonomiska situation är att det fortfarande finns problem för de utsatta barnen. Vi ser också en fortsatt barnfattigdom. Vi anser att regeringen angriper problemen ur ett alltför snävt perspektiv. En samlad analys och politik som berör ett flertal politikområden behövs. Den omfördelande profilen i den ekonomiska familjepolitiken har successivt avtagit under det senaste årtiondet. Det är resultatet av en medveten politik. Målet för den ekonomiska familjepolitiken har ändrats. Miljöpartiet vill också ändra målet, men på ett annat sätt än vad allianspartierna vill. Vi vill se till att barn i ekonomiskt utsatta hushåll ges stöd, och vi vill att målet för den ekonomiska familjepolitiken ska se till att motverka ekonomiska orättvisor. Vi har en rad förslag som leder till en mer jämlik och jämställd fördelning i samhället. Förslag i denna riktning läggs på ett antal utgiftsområden i budgeten. Vi föreslår ett höjt underhållsstöd med 250 kronor per månad. Det är en åtgärd som underlättar för ensamstående, vilket framför allt är mödrar med barn. Vi vill införa en tredelad föräldraförsäkring. Vi vill slopa jämställdhetsbonusen som är ineffektiv, och vi vill höja grundnivån i försäkringen, som jag var inne på tidigare. En tredelad familjeförsäkring skulle påverka det utgiftsområde som vi diskuterade alldeles nyss, det vill säga pensionerna. Att vi har en snedfördelning av pensionerna där kvinnor får ut mycket lägre pension beror på att kvinnor tar ansvar för familjen och går ned i arbetstid. Med en tredelad föräldraförsäkring skulle det bli större möjlighet för båda föräldrarna att ta ansvar. Den jämställdhetsbonus som regeringen infört ser vi som en ansträngd konstruktion för något som man uppnår bättre på andra sätt. Därför vill vi slopa den. Som jag nämnde har vi länge drivit frågan om en höjd grundnivå i försäkringen så att alla nyblivna föräldrar oavsett tidigare situation ska komma upp i den nivå som motsvarar det så kallade golvet i nuvarande arbetslöshetsersättning, vilket betyder 229 kronor per dag. Regeringen gör nu nästan denna höjning. Man höjer från 180 kronor per dag till 225 kronor per dag. Det är mycket välkommet för dem som har det tufft. De flesta barn bor efter en separation hos mamman. Det underhållsstöd som Försäkringskassan betalar ut till en del av dessa barn för att kompensera ett försörjningsbortfall har sedan 1994 höjts med endast 100 kronor per månad. Det är en höjning med 8,8 procent. Vi kan jämföra det med prisutvecklingen de senaste åren. Det innebär en kraftig urholkning av värdet på underhållsstödet. De flesta barn som bor med bara en förälder bor med mamman. Denna så kallade hushållstyp, ensamstående kvinnor med barn, har, enligt Rädda Barnens statistik, fått en kraftig försämring. Barnfattigdomen är där fortsatt på hög nivå i Sverige. Ensamstående med barn har tyvärr blivit allt fattigare. Drygt var tredje ensamstående med barn har en disponibel inkomst som innebär risk för fattigdom, jämfört med knappt var tionde sammanboende med barn. Vi tycker att man ska förändra målet för den ekonomiska familjepolitiken för att det ska vara en solidarisk omfördelning mellan barnfamiljer och andra grupper. Man ska då också ta med jämställdhetsperspektivet. Vi vill motverka de ekonomiska orättvisorna och tydligt slå fast att jämställdhet ingår i målet samt att båda föräldrarna har ett föräldraansvar. Vi vill att målsättningen för den ekonomiska familjepolitiken ska vara att skillnaderna i de ekonomiska villkoren mellan familjer med och utan barn ska minska och att jämställdhet mellan könen ska uppmuntras inom ramen för den generella politiken. Jag står självfallet bakom Miljöpartiets samtliga reservationer i betänkandet, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 25, mål för familjepolitiken.

Herr talman! Familjen har en omhändertagande, kulturförmedlande och fostrande roll och är samhällets viktigaste och mest grundläggande gemenskap. Starka och trygga familjer är en nödvändig förutsättning för harmoniska samhällsförhållanden. Politikens uppgift är att stötta familjerna utan att för den skull inkräkta på deras handlingsfrihet samt att skapa starka skyddsnät och rycka ut till barnens stöd i de fall föräldrarna sviker sitt ansvar eller då familjen av någon anledning faller sönder. Den centrala utgångspunkten för Sverigedemokraternas familjepolitik är att barnens bästa ska beaktas i alla situationer. Det är Sverigedemokraternas övertygelse att kärnfamiljen är den samlevnadsform som har bäst grundförutsättningar att ge barnen en trygg och stabil uppväxtmiljö. Samtidigt är vi medvetna om att detta är en samlevnadsform som inte fungerar för alla, och vi vill under alla omständigheter verka för ett fullgott samhällsstöd till alla barn. Familjebildning är för de flesta föräldrar en ekonomisk belastning i dubbel bemärkelse. Dels kommer de kostnader som följer av själva barnet, dels försvinner arbetsinkomster i form av lön då någon av föräldrarna ska ta hand om barnet under den första tiden. Eftersom nativiteten är låg bör vi göra vad vi kan för att minska de ekonomiska barriärer som finns mot att skaffa barn. Det finns på familjeområdet ett antal konkreta förbättringar som vi vill göra. Sverigedemokraternas ambition är att stärka föräldrapenningen i föräldraförsäkringen. Detta gör vi genom att höja ersättningsbeloppet. Med vårt förslag till höjning kommer det att innebära ca 5 000 kronor mer i plånboken under perioden på 390 dagar då föräldrapenning lämnas på sjukpenningnivå eller grundnivå. Sverigedemokraterna vill avskaffa jämställdhetsbonusen i föräldraförsäkringen, dels för att den är kostsam, dels för att den inskränker familjernas handlingsfrihet. Vi menar att föräldrarna själva bäst avgör hur föräldrapenningen ska disponeras. Genom att avskaffa den frigör vi 219 miljoner kronor som vi kan använda i andra mer prioriterade satsningar inom familjeområdet. Ett exempel på sådana är föräldrapenningen som höjs med 200 miljoner kronor. Graviditetspenningen höjer vi med 250 miljoner kronor. En annan sådan satsning är ett höjt bostadsbidrag. De allra flesta hushåll som får bostadsbidrag är barnhushåll. Av landets 1,3 miljoner barnhushåll fick ungefär 14 procent bostadsbidrag under år 2010. I synnerhet är det barnhushåll med ensamstående föräldrar som uppbär detta bidrag, och det är en kategori som ofta lever med små marginaler. Vi vill förbättra den ekonomiska situationen för denna grupp genom att höja ersättningsnivån för bostadsbidraget med omkring 5 procent. På detta utgiftsområde, nr 12, ökar vi anslaget för bostadsbidrag med 150 miljoner kronor. Även underhållsstödet vill vi höja. Underhållsstödet betalas ut av samhället när en bidragsskyldig förälder inte fullgör sin underhållsskyldighet. Sverigedemokraterna satsar 200 miljoner kronor på höjt underhållsstöd, vilket innebär en ökning för ensamstående föräldrar med ca 10 procent. Herr talman! Den sammanlagda kostnadsökningen på utgiftsområde 12 blir ca 405 miljoner kronor högre än regeringens budget för år 2013. Men den som fördjupar sig lite mer i detaljerna finner att Sverigedemokraternas förslag även tar hänsyn till effekterna av Sverigedemokraternas politik på migrationsområdet eftersom vårt förslag på detta utgiftsområde är en del av hela vårt budgetförslag. Redan för år 2013 kan man se att vissa anslag minskar i förhållande till regeringens förslag. Men från och med år 2014 och framåt innebär Sverigedemokraternas förslag i själva verket nettobesparingar på hela utgiftsområdet. Anledningen är att det minskade asyltrycket och den minskade invandringen leder till att färre utlänningar kommer att omfattas av den svenska välfärden än vad som blir fallet med regeringens och de rödgrönas politik. För år 2016 skulle Sverigedemokraterna satsa mer än 1 miljard kronor mer än regeringen på ekonomisk trygghet för familjer och barn, samtidigt som kostnaderna för staten blir drygt 1 ½ miljard lägre, tack vare att färre utländska familjer kommer ta del av den svenska välfärden. Den minskade invandringen är i och för sig en prognos, men vår prognos baseras på hur asyltrycket förändrades i Danmark när de genomförde en politik liknande Sverigedemokraternas. Invandringsströmmarna förändrades i och med det. All politik handlar om prioriteringar, och detta är Sverigedemokraternas prioriteringar som vi redogör för i vårt särskilda yttrande och i vår budgetmotion.

Herr talman! Snart kommer tomten och kan fråga om det finns några snälla barn. Han skulle kunna också kunna fråga om det finns några fattiga barn. Då skulle han kunna få svaret att det finns 248 000 fattiga barn i Sverige enligt Rädda Barnens senaste beräkning. Det är 28 000 fler än förra året. Fattiga barn finns i Sverige. Fattiga vuxna betyder förstås också fattiga barn. Det är barn som inte kan åka med på skolresan, och det blir ett problem för föräldrarna när vinterkläderna är urvuxna och det inte finns några pengar för att köpa nya kläder. Fattigast av alla familjer med barn är familjer med ensamstående föräldrar. De ensamstående mammorna är de som har det allra sämst. En ensamstående förälder är oftast en kvinna eftersom det fortfarande är kvinnor som har huvudansvaret för barnen. Fortfarande tar män som blir föräldrar ut bara drygt 20 procent av föräldraledigheten. Jämställdhetsbonusen är det fortfarande efter flera år inte så många som har fattat vitsen med. Men den moroten värnar Alliansen och hoppas att göra den tydlig nog så att papporna förstår att de också faktiskt kan vara hemma med sina barn, om de vill. Det är förhoppningar och morötter när det gäller papporna, men det ska vara självklart för barnens mammor. Herr talman! Hittills är resultatet av regeringens så kallade jämställdhetsarbete mycket klent. Med den här låga farten i jämställdhetsarbetet kommer det enligt TCO:s beräkningar att ta ytterligare nästan 50 år innan kvinnor och män delar lika på föräldraledigheten. Under tiden diskrimineras kvinnorna på arbetsmarknaden, och männen biter oftast i gräset vid en vårdnadstvist. Det är avigsidorna för de vuxna med dagens föräldraförsäkring och fromma förhoppningar om ett jämställdare liv. Argumenten för att inte dela föräldraförsäkringen mellan föräldrarna är många och uppfinningsrika. Det handlar än om amningen, än om inkomstförluster om pappan "tvingas" stanna hemma. Men framför allt talar motståndarna om valfrihet för de enskilda familjerna och om att ingen ska lägga sig i människors familjeliv. Men Sverige har en av världens mest generösa föräldraförsäkringar. Föräldrarna har tillsammans rätt till 480 dagars betald ledighet från arbetet för att ta hand om sina barn. Det är någonting som vi politiker har lagt oss i och fått folkets stöd för att sätta i sjön. Det är naturligtvis också en påverkan på familjernas liv. Herr talman! Vi i Vänsterpartiet tycker att barn behöver nära och trygga relationer med båda sina föräldrar. Den relationen grundläggs givetvis mycket tidigt i livet. Därför är det viktigt att båda föräldrarna tillbringar tid med barnet under det första året, så att det bygger upp en trygg relation till båda föräldrarna. Den absoluta motsatsen till en jämställd föräldraförsäkring är vårdnadsbidraget. I fyra och ett halvt år har vårdnadsbidraget funnits i Sverige, och det gäller föräldrar med barn på mellan ett och tre år. För 3 000 kronor i månaden kan man vårda sitt eget barn. Det är inte mycket pengar, och självklart är det inte pensionsgrundande. Jag undrar hur många ensamma mammor som fixar hushållskassan med ett sådant tillskott till sin budget. Nej, under sådana omständigheter måste man nog se till att man har någon annan som man blir försörjd av, som det var förr innan vi som tillhörde den generationen gick ut med budskapet: Ropen skalla, daghem åt alla. Som jag sade i början av mitt anförande är det de ensamstående med barn, som fortfarande domineras av ensamstående mammor, som har det allra sämst ekonomiskt av alla barnfamiljer. Riktigt uselt är det för dem som får underhållsstöd. De fattigaste barnen är oftast de som har två fattiga föräldrar. Rädda Barnens senaste rapport visar, som sagt, att barnfattigdomen nu är uppe i 248 000 barn. Det är barn till föräldrar som lever med försörjningsstöd eller som har låg ekonomisk standard. Det är 28 000 fler än förra året. Underhållsstödet är i dag på 1 273 kronor per barn. Det höjdes med en hundralapp för ungefär fem år sedan. Vi tycker att det är på tok för lite och måste höjas, nivåsäkras och bli högre när barnen kostar mer. Därför föreslår vi att underhållsstödet höjs med 200 kronor för barn upp till 13 år och med ytterligare 200 det år barnet fyller 13. Vi vet nämligen att tonåringar kostar mer än mindre barn. Herr talman! Det är inte konserverande och bakåtsträvande vårdnadsbidrag familjer och barn behöver för ekonomisk trygghet. Det är arbete som behövs, med heltid som norm och deltid som möjlighet, och vi behöver ett arbetsliv med jämställda villkor för kvinnor och män. Det behövs barnomsorg på obekväm arbetstid, och det behövs bra förskolor. Det behövs högre tak i föräldraförsäkringen. Vi vill börja med att höja i den tillfälliga föräldraförsäkringen till 29 700 kronor nästa år. Vi vill också höja den inkomstgräns där bostadsbidraget börjar räknas ned från dagens 117 000 kronor till 146 250 kronor per år. Vi vill höja grundnivån i föräldraförsäkringen till 250 kronor per dag, men vi vill i gengäld ta bort jämställdhetsbonusen och vårdnadsbidraget. Vi behöver nämligen en individualiserad föräldraförsäkring - för alla barns bästa, för jämställdheten och för föräldrarna. Herr talman! Jag står förstås bakom alla Vänsterpartiets reservationer, men jag yrkar bifall till reservationerna 26, 30 och 39.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till betänkandet och avslag på samtliga motioner. Regeringens mål för den ekonomiska familjepolitiken är att den ska bidra till förbättrade förutsättningar för en god levnadsstandard samt en utökad valfrihet och stärkt makt över den egna livssituationen. Olika utfall kan bero på att förutsättningarna är olika, men det kan också bero på att familjerna har gjort olika prioriteringar och val som får olika ekonomiska konsekvenser. Inom detta utgiftsområde finns generella bidrag, som barnbidrag. Det finns en föräldraförsäkring, och det finns behovsprövade bidrag, som bostadsbidrag. Vi vet att hushåll med barn generellt sett har en lägre ekonomisk standard än hushåll utan barn. Vi vet också, vilket flera har varit inne på, att familjer med unga föräldrar och föräldrar med utländsk härkomst generellt sett har en lägre ekonomisk standard. Den ekonomiska familjepolitiken utformas så att barn i hushåll med låg ekonomisk standard samt familjer med sjuka eller funktionshindrade barn får stöd. Herr talman! Regeringen har föreslagit - och riksdagen har beslutat - om ett antal förbättringar inom familjepolitiken de senaste åren. Det har rört sig om höjt flerbarnstillägg, höjda bostadsbidrag och särskilda bostadsbidrag till barnfamiljer. I budgeten för 2013 föreslår vi nu att ersättningen i grundnivån i föräldraförsäkringen höjs från 180 kronor till 225 kronor. Fördelningspolitiskt är höjningarna inriktade så att de familjer som är mest ekonomiskt utsatta ska nås av förslagen. När det till exempel gäller höjningen av grundnivån innebär förslaget att det är de föräldrar som inte hunnit arbeta upp en sjukpenninggrundande inkomst, en så kallad SGI, som nås av denna höjning. När det gäller de bostadsbidrag vi höjde 2012 var det cirka en halv miljon hushåll som nåddes av höjningarna. Den ekonomiska familjepolitiken bör ses även i ett större sammanhang. Jag tror att vi är ganska överens här i kammaren om att den vanligaste orsaken till ekonomisk utsatthet är saknat arbete och/eller utbildning, men mycket annat påverkar också situationen för barnfamiljer. Förutom att vi har världens kanske allra mest generösa föräldraförsäkring har vi en kraftigt subventionerad barnomsorg, gratis skolgång samt hälso- och sjukvård för blivande föräldrar och för barn. Det är bra, tycker jag, men allt detta påverkar också den ekonomiska situationen. Tittar vi oss runt om i världen inser vi att Sverige är ett bra land att leva i. Det innebär nu inte att jag anser och tror att alla har det jättebra i Sverige, utan vad jag säger är att väldigt många har det bra i vårt land. Det är bra, och det är något vi ska vara rädda om. Vi ska fortsätta ha en familjepolitik som följer utvecklingen av förutsättningarna för barnfamiljer och vid behov gå in med insatser. Herr talman! Det finns ca 2 miljoner barn i åldern 0-17 år i Sverige. Allt fler av dessa lever inte ihop med båda sina föräldrar. Föräldrarna är alltså särlevande. Ca 25 procent av alla barn lever antingen med en ensamstående förälder, i ombildade familjer eller växelvis hos sina föräldrar. Många barn får således nya styvsyskon och ibland också nya halvsyskon. Det är alltså många olika kontakter. Forskning visar faktiskt att många barn inte riktigt klarar av alla dessa nya relationer. Allt fler barn, ca 375 000, lever växelvis med sina föräldrar. Jag tycker att det är en god utveckling. Barnen mår ofta bättre, och föräldrarna tar på detta sätt ett fortsatt ansvar för sina barn även efter en separation. Huvudansvaret för barnen ligger ju på föräldrarna - att skaffa barn är nära nog ett livstidsuppdrag. Gunvor var inne på detta med huvudansvar för barnen, så där är vi också överens. Sedan 1998 har de allra flesta hushåll fått det bättre ekonomiskt. Den reala inkomsten har ökat för samtliga barnhushåll jämfört med 1998. Utvecklingen har dock inte sett likadan ut för alla olika hushållstyper - ensamstående och de med utländsk härkomst har inte fått ta del av en lika stor ökning. Detta är ett faktum. Någon nämnde barnfattigdomen, och Rädda Barnen kom häromdagen med en ny rapport om att barnfattigdomen åtminstone hade minskat. Jag tror att det var med 0,3 procent. Det är inte mycket, men det är åtminstone i rätt riktning. År 2011 gick 65 procent av de behovsprövade bidragen till just ensamstående. Från 2012 höjdes bostadsbidraget, som ger en högre real ekonomisk inkomst. Herr talman! Regeringen gör också ett antal aviseringar om vad man vill åstadkomma framöver. Det gäller till exempel att ändra i föräldraförsäkringen så att man framöver kan spara 20 procent av föräldradagarna efter det att barnet har fyllt fyra år. Samtidigt vill man höja åldern för uttag av föräldradagar till tolv år i stället för dagens åtta år. I dag kan föräldradagar tas ut retroaktivt om man kommer hit från ett icke-EU-land. Det finns exempel, som det går att läsa om, på att detta ger inlåsningseffekter när det gäller att komma in på arbetsmarknaden. Det finns även kommuner som utan lagens stöd begär att föräldern tar ut föräldrapenning, som sedan avräknas från försörjningsstöd. Men om man tar ut föräldradagar får barnen inte gå i förskola, och då kan man själv inte gå på sfi eller annan utbildning i akt och mening att öka sina chanser att komma i arbete. Ett till synes generöst system kan således ge inlåsningseffekter. Rätten att ta ut föräldrapenning tills barnet fyllt tolv år ger möjlighet att spara föräldradagar till att kunna göra besök i skolan eller dylikt, vilket jag tycker är bra. För tydlighetens skull, då jag vet att det skapats en del frågor vid Adoptionscentrum med mera, vill jag nämna att det i lagstiftningen kommer att tas hänsyn till adopterade barn, som ju kan vara flera år när de kommer hit. Då är det sagt. Regeringen aviserar också att man vill öka möjligheterna för ensamstående förälder att använda föräldrapenning till exempel genom att kunna överlåta dagar till annan eller för att kunna använda samtliga dagar om den andre föräldern är förhindrad att vårda barnet. Regeringen vill också öka förutsättningarna för att kunna dela på barnbidraget. En modern familjepolitik anpassar olika lagar och regler efter vad som händer i samhället. Då allt fler barn lever med särlevande föräldrar - många gånger hos bägge, men växelvis - måste lagstiftningen anpassas. Det kan till exempel gälla bostadsbidrag, men ofta gäller det inte underhållsbidrag - eftersom man ju delar på både boende och kostnader betalas detta ofta inte ut. I de fall av separationer där det ska utgå ett underhållsbidrag från en bidragsskyldig förälder hos vilken barnet inte bor stadigvarande finns ett underhållsstöd. Underhållsstöd är ett förskott som betalas av Försäkringskassan när den bidragsskyldige föräldern inte betalar - detta för att garantera att barnet får ett grundbidrag. Beloppet är, som har sagts här tidigare, 1 273 kronor. Det är tänkt som 50 procent av ett barns normala behov plus barnbidrag. Det blir 3 596 kronor. Underhållsstödet, som flera partier vill höja, är således ett förskott från staten för att garantera barnet ett underhåll. Det ska betalas tillbaka till staten. 71 procent återbetalades 2011. Det var regler om detta som vi diskuterade häromveckan. Vi talade om att införa en avbetalningsplan för dem som inte kunde betala. Men vi kan konstatera att beloppet på 1 273 kronor har blivit alltför normerande vid utbetalning av underhåll. Särlevnadsutredningen visar att om fler föräldrar kom överens via civilrättsligt avtal skulle 40 procent av barnen få högre underhåll, och i de lägsta inkomstklasserna skulle så mycket som 90 procent av barnen få i genomsnitt 1 000 kronor mer i månaden. Således, herr talman: Med mer information, stöd och kunskap till föräldrarna skulle många fler föräldrar kunna komma överens via avtal. Det skulle vara mycket bättre för väldigt många barn. Vi har varit inne på ett sätt att öka jämställdheten, och så vill man ändå avskaffa jämställdhetsbonusen. Vi har infört en förenkling av denna bonus, och vi har inte riktigt sett resultatet av den ännu. Därför kan jag tycka att vi kan följa utvecklingen av detta. Det föreligger många motioner som rör området familjepolitik. Ett stort antal berör barnfattigdom på olika sätt. Som sades i debatten förra veckan finns det många olika definitioner på barnfattigdom. Den absoluta barnfattigdomen har minskat. Även enligt Rädda Barnens senaste rapport minskar barnfattigdomen lite grann. Med den politik som förs och med utskottets uttalande om att följa utvecklingen noga och att det kan behövas mer insatser framöver för att stödja de familjer som är mest utsatta anser jag inte att det behövs en nationell plan. Det sker redan i dag en bevakning, och det finns en beredskap. I några motioner yrkas på höjt barnbidrag. Det har ej höjts sedan 2005, men jag vill påminna om att flerbarnstillägget höjdes 2010. Men barnbidrag kommer alla till del. Det kommer inte bara till de familjer som är ekonomiskt utsatta, utan det kommer också till barnfamiljer som har hur mycket pengar som helst. Det är således ett ganska trubbigt instrument. Vi har höjt normen för försörjningsstöd, vilket gör att fler kan komma att få försörjningsstöd framöver. Det kan vara bra. Det märkliga är att barnfattigdomen då ökar enligt vissa sätt att räkna. Ekonomisk familjepolitik spelar stor roll för många människor - främst människor som är ekonomsikt utsatta. Med de åtgärder som regeringen har vidtagit och även med de aviseringar om kommande förslag som finns anser jag att regeringen för en bra politik inom området. Dock måste utvecklingen följas noga. Man måste vara beredd att vidta åtgärder vid behov, vilket jag känner mig trygg med att regeringen kommer att göra. (Applåder)

Herr talman! Vi hörde Gunilla Nordgren i sitt anförande om familjepolitik säga att familjer gör olika prioriteringar och val. Hon sade också att många har det bra och att de allra flesta fått det bättre. Det är klart att man kanske kan säga det, men det är en väldigt, väldigt klen tröst för dem som fått det betydligt sämre. Enligt Rädda Barnens statistik lever 250 000 barn i familjer som omfattas av begreppet fattigdom. Det som slog mig och var lite intressant i Gunilla Nordgrens anförande är följande. När vi förra veckan i utskottet hade en debatt ville inte Gunilla Nordgren och Moderaterna precis diskutera Rädda Barnens statistik. Men någonting har hänt sedan vi träffades senast. För i dag var statistiken relevant. Det var så att barnfattigdomen hade minskat med 0,3 procent från föregående år. Då gick det huxflux att diskutera Rädda Barnens statistik. Det var lite intressant i sig. Om vi säger att vi struntar i statistiken kan vi ändå av den politik som förs konstatera att det är ganska självklart för oss alla att det blir konsekvenser. Om arbetslöshetsförsäkringen inte omfattar alla så kommer människor att leva i fattigdom. Utförsäkrade föräldrar ger fattiga barn. Det ger också deltidsanställningar, låga löner och otrygga anställningar. Det är klart att det blir konsekvenser av den förda politiken, Gunilla Nordgren. Om vi skulle kunna bli överens om att det finns ett begrepp som heter barnfattigdom och att Rädda Barnens statistik stämmer, skulle vi inte då också kunna bli överens om att det är på sin plats att vi får en handlingsplan så att vi ser till att dessa 250 000 barn inte lever under de omständigheterna framöver?

Herr talman! Annelie Karlsson undrade vad jag menade med att man gör sina val. Jag tänker till exempel på vårdnadsbidrag. Det finns familjer som gör valet att vara hemma med vårdnadsbidrag, och då blir det en lägre inkomst. Det var så jag menade. Alla kan inte göra valen, och det sade jag inte heller. Jag sade att vissa gör det. Vi har även detta med att man är hemma med jämställdhetsbonus, men det behöver vi inte ta här. Jag sade inte heller i förra veckan att man inte kunde tala om Rädda Barnens definition. Jag sade att det fanns omkring 13 olika definitioner. Det finns absolut, EU:s relativa, Rädda Barnens och en massa andra, Statistiska Centralbyråns och alla möjliga. Jag sade att fattigdomen gick ned lite grann. Jag vet inte om det är 0,3 procent, men det är inte en ökning. Jag sade också att det finns uttalanden i utskottsbetänkandet att regeringen inser att man ska hålla bevakning på de familjer som inte riktigt har följt med. Det gäller ensamstående, ofta med utländsk härkomst. Där är vi helt överens. Det är ett faktum att det är så. Regeringen har försökt att göra olika åtgärder. Det gäller till exempel bostadsbidrag och sättet att räkna, där man räknade underifrån i hyran och så vidare. Det är tänkt att det ska komma dem till godo som är mest utsatta. Det är regeringens inriktning. Det står också i betänkandet.

Herr talman! Om vi är överens om att statistiken stämmer och att det finns 250 000 barn som lever under svåra förhållanden, varför kan vi då, Gunilla Nordgren, inte bli överens om att vi behöver en handlingsplan för att komma till rätta med problemen? Uppenbarligen är det så att den regering som vi har nu och har haft i över sex år hittills inte har lyckats. Jag känner mig inte trygg när Gunilla Nordgren säger att regeringen har en plan. Planen har hittills inte visat någon större verkan. Vi föreslår till exempel att man ska höja barnbidragen med 100 kronor. Det skulle vara en direkt peng i fickan för de barnfamiljer som har det absolut svårast. Det skulle vara till hjälp till vinterjackor, vinterskor, mjölk och bröd. Där säger Gunilla Nordgren och Moderaterna och övriga borgerliga partier: Nej, vi vill inte höja något barnbidrag. Nej, vi vill inte ha någon plan för att minska barnfattigdomen. Om Gunilla Nordgren delar min rädsla för att dessa 250 000 barn också i fortsättningen kommer att ha bekymmer skulle Gunilla Nordgren ställa sig bakom åtminstone det förslag där vi säger: Vi måste ha en handlingsplan för att komma till rätta med problemet.

Herr talman! Om vi nu ska tala statistik avser rapporten från Rädda Barnen förhållandena 2010. Det är vi överens om. Efter det har man gjort höjningarna i bostadsbidragen och i de särskilda bostadsbidragen för unga med familjer. Det har vi inte sett effekten av. Jag är lite förvånad när du säger: Vi höjer barnbidraget så att familjer som behöver pengar har råd att köpa en jacka, etcetera. Barnbidragen går även till de barnfamiljer som har det hur bra som helst. Barnbidraget är ett generellt bidrag som nås av alla. Det är tänkt att kompensera i olika perioder i livet när man har olika försörjningsansvar. De behovsprövade bidragen däremot är för att täcka upp dem som av olika anledningar är ekonomiskt utsatta. Det är andra saker som vi föreslår som ska göra att människor lättare kommer i arbete. Sedan håller jag fullständigt med dig att man ska ha förskolor på obekväm arbetstid. Det tror jag att vi har talat om förut. Jag är helt enig med dig där.

Herr talman! Nu debatterar vi Utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn. Det är ett område som omfattar väldigt många olika sorters stöd som ges till barnfamiljer i form av olika förmåner. Vi har bland annat barnbidraget, adoptionsbidrag, föräldraförsäkringen, barnpensioner, pensionsrätt för barnår, bostadsbidrag, underhållsstöd och vårdbidrag för funktionshindrade barn. Jag kommer inte att beröra alla dessa områden i dag utan kommer att inrikta mig på några av dem. När det gäller barnbidraget har det varit en diskussion om vem som ska vara mottagare av detta. Anledningen till det är att utbetalningen sker, om inget annat uppges, till mamman eller till den som är äldst av föräldrarna om man lever i ett samkönat förhållande. I dag kan man dela barnbidraget. Men då måste man ansöka om det och mamman gå med på det. Detta ger en vink om att båda föräldrarna inte är likvärdiga i förhållande till barnet. Jag anser att utgångspunkten borde vara att barnbidraget delas lika mellan föräldrarna om inget annat uppges. Det kan betalas ut enbart till en förälder om man är överens om det. Just denna diskussion har tagits upp i Särlevandeutredningen. Jag ser fram emot att vi snart har en lösning på denna högaktuella fråga. I Sverige har vi förmånen att ha en föräldrapenning på 480 dagar per barn. Föräldraförsäkringen är tvådelad. Så vill jag och Folkpartiet att den fortsatt ska vara. Det innebär att den är jämnt fördelad mellan båda föräldrarna där båda har 240 dagar var. Föräldrarna har sedan möjlighet att själva överlåta viss del av sina dagar till den andre föräldern om de så önskar. Detta är för att det ska vara möjligt att anpassa föräldraledigheten så att den passar familjen utifrån dess unika förutsättningar. Det finns ingen familj som är den andra lik. Men det finns 60 dagar som inte kan överlåtas till den andre föräldern. Jag tycker det är viktigt att uppmuntra föräldrar att dela så lika som möjligt på föräldrapengen. Men det måste till sist vara de själva som bestämmer vad som passar deras familj och deras situation. Som en liten morot till dem som delar lika har vi infört jämställdhetsbonusen. Jag vill erkänna att den var svårbegriplig i början. Pengarna kom inte förrän året efter, vilket gjorde att det var väldigt få som nyttjade reformen. Vi ändrade detta för snart ett år sedan. Nu kommer pengarna samtidigt som uttaget av föräldrapengen. Jag hoppas när vi får se årets siffror att detta har gett effekt. Föräldrapenningsdagarna ersätts med respektive förälders sjukpenning. Men det finns en nedre gräns på 180 kronor per dag om man inte har någon sjukpenninggrundande inkomst. De föräldrar som får de 180 kronorna per dag är ofta personer som ännu inte har hunnit etablera sig på arbetsmarknaden, det vill säga unga föräldrar eller invandrare. Nu föreslår vi en höjning av grundbeloppet till 225 kronor per dag. På en månad ger det en höjning från 5 400 kronor till 6 750 kronor. Det är ett behövligt tillskott till dessa föräldrar. Samtidigt gör vi en förändring när det gäller uttaget av dagar. Tidigare har man har varit tvungen att ta ut alla 480 dagarna under barnets första åtta levnadsår. Nu föreslås att man ska ha möjlighet att ta ut föräldradagarna fram till att barnet blir tolv år. Även barn som är över åtta år har behov av sina föräldrar. Men 80 procent av dagarna måste tas ut innan barnet fyller fyra år. Begränsningen av uttaget till 80 procent inom fyra år kommer att leda till att kvinnor som har invandrat till Sverige och har barn snabbare kommer att integreras i samhället och snabbare kommer ut i svenskundervisning och praktik. Herr talman! Än är det inte riktigt jul, men jag vill passa på att önska presidiet och mina kolleger i utskott en riktigt god jul och ett gott nytt år. Därmed yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på motionerna. (Applåder)

Herr talman! Jag har en fråga till Emma Carlsson Löfdahl. 250 000 barn lever i fattiga familjer. Vi socialdemokrater vill höja barnbidraget. Folkpartiet och Emma Carlsson Löfdahl vill skattesubventionera läxhjälp. Vilket tror Emma Carlsson Löfdahl skulle gynna de 250 000 barnen bäst? Man kan också ställa frågan så här: Hur många av de 250 000 barnen tror Emma Carlsson Löfdahl kommer att gynnas av skattesubventionerad läxhjälp?

Herr talman! Om vi höjer barnbidraget kommer det självklart att gynna alla barn. Men det kommer inte att riktas till just de 250 000 barn som har det stora behovet. Jag tycker inte heller att det är bra när vi ser att vi har många barn som lever i fattiga familjer. Jag är tacksam för att du inte använde uttrycket "barnfattigdom". Jag brukar säga: Barn ska vara fattiga, men inte deras föräldrar. Det tycker jag är stor skillnad. Jag tror att det är mycket bättre att vi inriktar oss på andra former av bidrag än just barnbidraget. Vad vi har gjort senast är bland annat att vi har höjt bostadsbidraget. Det blir direkt riktat till dem som verkligen behöver det. Vi har även höjt flerbarnstillägget.

Herr talman! Emma Carlsson Löfdahl har rätt i att barnbidraget inte riktar sig bara till de barn som lever i fattiga familjer. Men det riktar sig även till dem. Däremot är jag ganska övertygad om - och blir ännu mer övertygad om att Emma Carlsson Löfdahl delar den uppfattningen - att fattiga barn inte kommer att ha någon som helst hjälp av skattesubventionerad läxhjälp. Jag tror att vi kan vara ganska överens om att 100 kronor i barnbidragshöjning skulle gynna den gruppen betydligt mer. Det är nog ingen tvekan om det. Jag tror att alla i kammaren skulle kunna ställa sig bakom den reflexionen. Vi måste sluta hymla. I den politiska församlingen måste vi kunna bestämma oss för om vi vill komma till rätta med problemet eller inte. Det går inte att gömma sig bakom statistik, 0,3 procent hit eller 14 procent dit. Det finns barn som i dag inte kan få en vinterjacka fast det är kallt ute. Det vet jag, det vet Emma Carlsson Löfdahl, och det vet alla andra. Men vi diskuterar i stället om man kan få bidrag si eller bidrag så. Vi har ett problem i detta land. Vi skulle kunna hjälpas åt att lösa det. Ett steg vore att vi hade en handlingsplan där vi diskuterade gemensamt. Ni säger nej till en handlingsplan mot barnfattigdom. Varför säger ni nej till det i Folkpartiet?

Herr talman! Jag tror faktiskt inte att det är någon vare sig inom Folkpartiet eller i den övriga Alliansen som har hävdat att skatteavdrag för läxhjälp hjälper fattiga barn. Jag tror aldrig att det har varit tanken, lika lite som att man får vissa ersättningar när man köper miljöbilar eller något annat. Det var nog inte heller tanken att det skulle hjälpa fattiga barn. Jag känner att vi blandar ihop olika saker. Vi är helt överens om att fattiga barn - eller barn till fattiga föräldrar - inte är något som någon av oss gillar. Jag tror att det viktigaste för att komma åt detta inte är olika former av bidrag, utan det är att hjälpa dessa föräldrar till jobb, så att de blir självförsörjande.

Herr talman! Emma Carlsson Löfdahl pratade i sitt anförande om familjepolitiken. Hon nämnde föräldraförsäkringen som en viktig del och pratade sig varm för att själv få bestämma. Folkpartiet valde att införa pappamånaderna. Det gjorde ni väldigt bra, och det vill jag ge er kredd och beröm för. Men jag hörde inte riktigt hur Folkpartiet resonerade. Jag tyckte att det lät som: Jaja, vi införde pappamånaderna, men nu ska man få bestämma helt själv. Jag tror att det är viktigt att komma ihåg att valfriheten utgår från de strukturer som finns i samhället och de normer som styr. Då gäller det att bygga strukturer som också stöder ett mer jämställt uttag. Det hörde jag inte att Emma Carlsson Löfdahl pratade om. Står Folkpartiet upp för en familjepolitik där vi ska ha mål inom familjepolitiken som också bidrar till ett mer jämställt föräldraansvar? Miljöpartiets jämställdhetspolitik utgår från frihet för individer utan att man ska behöva låsas in i de könsbundna normerna, så att man kan göra val utifrån den individ man är och kunna ta ansvar för barnen. Anser Emma Carlsson Löfdahl att vi ska ha en jämställdhetspolitik även inom familjepolitiken?

Herr talman! Det finns två viktiga principer när Folkpartiet talar om familjepolitiken. Den ena är valfrihet. Den andra är jämställdhet. Det är två principer som man hela tiden måste väga mot varandra. Självklart vill vi att det ska vara jämställt mellan föräldrarna. Samtidigt måste vi kombinera detta med valfriheten för familjen. Som jag sade tidigare: Familjer ser olika ut. Men jag tror att den enskilda familjen själv kan välja vad som passar bäst. Vi har infört två pappamånader. Vi kommer inte att rucka på dem. Men vad vi har gjort för att införa fler så kallade pappamånader är i stället att vi har infört en jämställdhetsbonus som jag hoppas att vi kommer att se resultat av när vi räknar ihop detta års siffror.

Herr talman! Tyvärr tvivlar jag starkt på att jämställdhetsbonusen - även om man har förändrat sättet att betala ut den - kommer att ha någon större effekt. Det är fortfarande alldeles för mycket annat som styr vem som tar ut föräldraledighet. Många barn har inte ens på sin tvåårsdag haft sin pappa hemma en enda dag. Det är fortfarande över 20 procent av fäderna som inte plockar ut en enda föräldraledighetsdag fram tills barnet fyller två år. Det är ganska anmärkningsvärt och visar att jämställdhetsbonusen inte har någon större effekt. Mycket större effekt hade pappamånaderna. Vi har tidigare i denna talarstol pratat om att Försäkringskassan är en viktig part när det gäller att verka för ett mer jämställt uttag. Ni i alliansregeringen förändrade Försäkringskassans uppdrag. Där står det inte längre att de ska verka för ett mer jämställt uttag. Jag undrar om Emma Carlsson Löfdahl numera står för att ni vill förändra Försäkringskassans uppdrag så att det verkligen ska bidra till ett mer jämställt uttag. Fortfarande undrar jag vilket mål Folkpartiet egentligen har för den ekonomiska familjepolitiken. Är det individens frihet eller är det jämställdhet? För oss i Miljöpartiet hänger dessa båda saker ihop. Ska man ha verklig valfrihet ska man heller inte låsas in i könsbundna normer.

Herr talman! Jag tror att det är jätteviktigt att barn har tillgång till båda sina föräldrar, men jag tror inte att man som förälder gör ett bra jobb - det är inget jobb att ta hand om sina barn - om man känner sig tvingad. Det måste ske frivilligt. Däremot vill vi uppmuntra och hjälpa till så att man kan dela lika på ett bättre sätt. Jag tror inte att hela sanningen ligger i Försäkringskassans siffror. Vi umgås ju med våra barn även om vi inte får ut ersättning från Försäkringskassan, och just de siffrorna missar vi. Jag säger inte att Försäkringskassans siffror är helt fel. De är en fingervisning, men de är inte hela facit på hur vi umgås med och tar hand om våra barn.

Herr talman! Familjepolitik är i det här avseendet framför allt att medverka till att barn får en trygg uppväxt. Det är den viktigaste och främsta uppgift som vi som vuxna har. Ekonomin är i det här sammanhanget något vi i högsta grad ser till, naturligtvis tillsammans med vård och omsorg av barnen också. Vi vet att ensamföräldershushåll har en sämre ekonomi. Det har också alliansregeringen nu tagit tag i. Den så kallade särlevandeutredningen har kommit med olika förslag om hur man ska medverka till att det ska bli bättre. Det är som sagt ofta kvinnorna som är ensamstående. I det sammanhanget är det viktigt att man medverkar till att papporna betalar mer och inte bara höjer underhållsstödet, som oppositionen vill. Höjer man underhållsstödet säger man samtidigt till papporna att de inte behöver betala mer, och man får ingen diskussion om vikten av att papporna ska betala efter sin förmåga. Gunilla Nordgren sade nyss att om papporna betalade efter sin förmåga skulle det för ensamhushåll betyda i genomsnitt 1 000 kronor mer per månad, och det är betydligt mer än om man höjer barnbidraget eller underhållsstödet. Det allra viktigaste är ändå för mig och Centerpartiet att se till att man har ett arbete. Som jag sade i pensionsdebatten är jag övertygad om att ROT och RUT har spelat en viktig roll i det här sammanhanget. Sänkt restaurangmoms och lägre arbetsgivaravgifter för att unga ska kunna komma in på arbetsmarknaden har också bidragit till att fler har fått ett jobb. De viktigaste åtgärderna för att förbättra ekonomin för barnfamiljer är inte, som oppositionen vill, att riva upp förslagen för att underlätta ingången på arbetsmarknaden. Det är i sammanhanget också viktigt att vi får en barnomsorg på obekväm arbetstid, och nattdagis införs mer och mer i kommunerna. Utbildningsutskottet har också slagit fast att det här är viktigt. Om man ser på studier, vad kan man då se att det beror på att ensamstående mammor har de lägsta inkomsterna? Jo, det är att de har deltidsarbete, att de fick barn tidigt, att de har flera barn och att de har huvudansvaret för barnen. Vad är det då man behöver göra för att hjälpa de här ensamstående mammorna, förutom att se till att de får ett arbete? Jag är övertygad om att de också behöver avlastning. Att medverka till att kommunerna avlastar de ensamstående mammorna tror jag är oerhört viktigt. Både ett personligt och ett praktiskt stöd är viktiga i det här sammanhanget. Att växa upp i ett hem där föräldrarna kan försörja sig och sin familj genom att få en lön varje månad är grundläggande utgångspunkter för oss i Centerpartiet. Centerpartiet vill också att det ska bli möjligt att kombinera försörjningsstöd och arbetsinkomst. Regeringen har medverkat till att se över de marginaleffekter som uppstår om man har långvarigt försörjningsstöd och börjar arbeta. Syftet är i detta sammanhang att underlätta för barnfamiljerna. Något annat som är viktigt att lyfta fram förutom alla de förändringar som skett inom de olika bidragssystemen är att flerbarnstillägget har höjts. Vi vet att fler barn också är en ekonomiskt tyngre börda än bara ett eller två. Det är inte med lite stolthet jag säger att det var under Fälldinregeringen som man införde flerbarnstillägget. Något annat som jag också måste nämna är att man från och med 1 januari nästa år ska höja grundnivån i föräldraförsäkringen. Detta, om inte annat, gynnar dem som får barn tidigt. Centerkvinnorna är de som i Centerpartiet går före när det gäller familjepolitiken. Det är något som jag kan vara ganska stolt över. Man har tagit fram ett nytt familjepolitiskt program med 34 punkter. Jag ska inte räkna upp alla, det lovar jag er, men jag ska tala om att det första man föreslår är att det ska heta barn- och föräldraförsäkring, och det ska tydliggöra att det är barnet som ska stå i centrum. Det är det viktigaste. Sedan föreslår man också en utökning av antalet dagar som föräldrar ska kunna vara hemma tillsammans med barnet. Man vill fördubbla det från 30 till 60 dagar. Det vet vi är en viktig del. Om man är hemma tidigt med sitt barn knyter man an till barnet, och det är viktigt för båda två - pappa och mamma eller om man nu är två pappor eller två mammor. Vi har i 34-punktsprogrammet också föreslagit att man ska ta ut största delen av föräldraförsäkringen innan barnet fyller två år. Vi är alltså lite striktare på det här området än de förslag regeringen nu håller på att ta fram. Där säger man ju att man ska ta ut de flesta föräldradagar innan barnet fyllt fyra år. Syftet är i båda fallen att nyanlända föräldrar ska komma närmare arbetsmarknaden, och det är oerhört viktigt. Den tredje förändringen i Centerkvinnornas 34-punktsprogram är att man ska få möjlighet att ta ut fler pappadagar i samband med barn föds, och det ska också vara närstående som ska kunna ta ut dem och inte papporna, om de är frånvarande. Detta utreds också av regeringen. Jag har också visat på i min motion, som handlar om det här programmet, att vi från centerkvinnorna framför förslag på att man ska slopa den 2 ½-årsgräns som innebär att man gynnas ekonomiskt om det är täta födslar. Man får nämligen behålla sin sjukpenninggrundande inkomst då. Det om något är väl ojämlikt. Det är någonting som vi måste ta bort. I betänkandet, herr talman, framgår det att regeringen förbereder förslag för att förbättra inom familjepolitiken. Det är viktigt att vi följer upp det och medverkar till att det förbättras, inte minst ekonomiskt. Med det, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner.

Herr talman! Centerpartiets Solveig Zander stod alldeles nyss i talarstolen och pratade om höjt underhållsstöd, att det inte skulle ha någon betydelse. Jag blev väldigt förvånad. Det är nästan så att jag tycker att det är nonchalant att uttrycka det på det sättet. Vi i Miljöpartiet har i vårt budgetalternativ tre konkreta förslag som skulle underlätta betydligt för många familjer. Vi har ett skatteavdrag för ensamstående föräldrar på 5 000 kronor om året. Det skulle gynna de allra sämst ställda, det vill säga de ensamstående kvinnor med barn som i dag lever med mycket små marginaler. Vi har ett förslag till höjt underhållsstöd, och vi har ett förslag till tredelad föräldraförsäkring. Var i budgeten har Centerpartiet drivit igenom rätt till nattis, som Solveig Zander alldeles nyss pratade sig varm för? Jag hoppas verkligen att vi ska kunna få igenom nattis. Jag tycker att det är bra att det ska vara rätt till nattis. Men jag skulle också vilja se att det fanns en lagstiftning som gjorde det möjligt i hela Sverige. Var i budgeten för den ekonomiska familjepolitiken har Centerpartiet gjort avtryck? Om vilket konkret förslag inom utgiftsområde 12 kan Solveig Zander säga: Jo, men det här har Centerpartiet fått igenom. Det finns en fråga som Miljöpartiet har. Det handlar om försörjningsstöd och vårdbidrag. Den förälder som lever på försörjningsstöd, som får ett sjukt barn och sedan blir beviljad vårdbidrag får inte en enda krona mer. Tycker Solveig Zander att det är rimligt?

Herr talman! Jag börjar från slutet, för det är lättast att komma ihåg det. Jag sade att det är viktigt att titta på marginaleffekterna när det gäller försörjningsstöd och när man har börjat få en arbetsinkomst. Lika viktigt är det naturligtvis att titta på vårdbidraget om man har ett barn som har en funktionsnedsättning. Alla de här marginaleffekterna är väldigt viktiga. Det vill jag framhålla. Nattis finns det ingen lagstiftning om. Det har vi inte drivit. Men i utbildningsutskottet har man sagt att man nu ska titta på detta, och mig veterligt har vi representanter i utbildningsutskottet. Alltså har Centerpartiet gått med på det också. När det gäller underhållsstödet måste jag säga något. Vi vet i dag att de flesta föräldrar ser detta som den lägsta nivån eller som normen för vad man ska ge i ersättning till varandra. Det ska ju vara 50 procent som den ena föräldern ska betala och som den andra föräldern ska betala. Eftersom samlevande föräldrar i dag har fått en högre inkomst förstår jag inte hur särlevande föräldrar kan medverka till att den ensamstående mamman har en lägre inkomst. För det är väl inte bara låginkomsttagare som separerar? Vi har sett i den här särlevandeutredningen att om den andre föräldern, som inte bor ihop med barnen, betalar enligt sin arbetsförmåga skulle det betyda 1 000 kronor mer för en ensamstående mamma som har de lägsta inkomsterna. Då tycker jag att höja underhållsstödet är fel väg och fel sätt att visa de särlevande föräldrarna hur man ska försörja sina barn.

Herr talman! Ja, den här utredningen som Göran Hägglund har tillsatt kom med sitt betänkande Fortsatt föräldrar - om ansvar, ekonomi och samarbete för barnets skull i juni 2011. Det visar ändå att det finns ett stort ansvar för båda föräldrarna. Underhållsstödet infördes just för att visa att båda föräldrarna skulle ta ett ekonomiskt ansvar. Man kan besluta vid en separation om vilken nivå man ska ligga på - ja. Och det infördes en möjlighet att faktiskt ha högre ersättning mellan varandra. Det kan göras upp i avtal mellan de båda föräldrarna. Men underhållsstödet skulle ändå säkerställa en viss nivå för de kostnader som det faktiskt innebär att ha ett barn. Det här underhållsstödet har inte höjts på många år. Sedan 1994, när det infördes, har det höjts en gång med 100 kronor. Det innebär att stödet har urholkats utifrån den nivå som det var på när det infördes. Det är väl ändå rimligt att den summan ska motsvara ungefär samma nivå på ersättning som det var 1994. Därför tycker jag att det är konstigt att Solveig Zander inte säger rent ut: Vi vill inte ha underhållsstöd. Det är egentligen det jag hör att Solveig Zander säger. Är det så att Centerpartiet inte vill ha något underhållsstöd över huvud taget?

Herr talman! Jag vill att man ska utgå från och börja med att de båda föräldrarna ska göra upp sinsemellan, hur mycket man ska betala civilrättsligt för sitt barn. Det håller man på och diskuterar i den här särlevandeutredningen. Det handlar också om att tillsätta en grupp som ska möta föräldrarna vid separationer för att bland annat prata om hur man ska lösa ekonomin. Om man inte har ekonomi för det ska man självklart ha ett underhållsstöd, där staten går in och hjälper till att betala för barnet. Mina föräldrar levde isär. Det var även på den tiden så att man fick ett stöd från staten om den andra föräldern inte kunde betala. Varför skulle Centerpartiet i dag ändra på det, så att det inte skulle finnas något underhållsstöd om man inte klarar av att betala för sitt barn? Det är det mest befängda jag har hört i hela mitt liv. Det är självklart att det ska vara så. Men i dag har underhållsstödet blivit norm, och det sätter jag mig på tvären emot. Man ska utgå från att föräldrarna från början kan betala för sitt barn. Sedan kan man säga att det var länge sedan man höjde underhållsstödet. Ja, det måste ju tyda på det som Gunilla sade, att föräldrar har fått det bättre ekonomiskt de senaste åren. Det borde då innebära att föräldrarna kan betala mer för sina barn än vad underhållsstödet gör i dag.

Herr talman! Det har varit tre långa debatter med socialförsäkringsutskottet i dag. Jag är glad över att få avsluta den här debatten, som handlar om familjepolitiken. Familjen är samhällets absolut viktigaste byggsten. När familjen fungerar kan den erbjuda en grundläggande trygghet och omsorg och inte minst den förbehållslösa kärlek som ingen annan gemenskap i samhället - eller något från statens sida - kan stå för. Därför blir också samhällets och statens ansvar att försöka stötta familjen otroligt viktigt. Inom utgiftsområdet finns delar av det stöd som gör att vi med offentliga medel kan stötta barn och familjer. Men det är delar, och det är viktigt att komma ihåg det. Det görs många insatser också inom till exempel socialutskottets ansvarsområde för att stötta familjerna. De allra viktigaste insatserna när det handlar om barnfattigdom är egentligen inte alls vad som kommer i form av bidrag, utan det handlar om jobb och möjligheten att försörja sig själv. Utgångspunkten för mig som kristdemokrat i alla familjepolitiska frågor är barnen. Det kan låta som en självklarhet, men tyvärr är det inte det. Det är långt ifrån alltid barnen som sätts främst när man pratar om familjepolitik. Samhällsekonomiska kalkyler, arbetsmarknadens funktionssätt och brister i jämställdhet mellan vuxna brukar ibland hamna i förgrunden. Det borde inte vara så, men det är så. Med det vill jag inte säga att barnens bästa skulle vara kontraproduktivt - tvärtom. Med barnens perspektiv blir långsiktighet närmast en dygd, och på få områden blir jämställdheten så viktig som när det handlar om barnens behov. För oss kristdemokrater är det självklart att sätta barnens behov främst, och därför menar vi att vi måste uppvärdera föräldrarna. Det är ju föräldrarna som i allmänhet vet sina barns bästa. Det är de som känner sina barns behov. Det är också därför som målet för den ekonomiska familjepolitiken ska vara att stödja familjen, inte att styra den. Politiken ska ge utrymmet och förutsättningarna. Den ska inte lägga sig i vilka livsval enskilda människor gör. Den ekonomiska familjepolitiken är ett av våra viktigaste verktyg för att göra det möjligt att förena familjeliv och arbetsliv. Den står också för ett viktigt komplement till insatserna på arbetsmarknaden, och i utbildningssystemet för den delen, för att undvika att barn växer upp i ekonomisk utsatthet. Regeringen har gjort flera viktiga insatser för att minska risken för barnfattigdom. Förutom jobbpolitiken har det handlat om det vi redan har hört, till exempel om flerbarnstillägg och bostadsbidrag. Det är åtgärder som med mycket god precision har riktat sig just till de familjer som har den allra största risken för att leva i ekonomisk utsatthet. Vi har också genomfört en höjning av riksnormen för försörjningsstöd, och det var en höjning som var större än vad som motiverades av det som krävs för att kompensera för inflationen. Om vi antar beslutet i den här budgeten kommer grundnivån i föräldraförsäkringen att höjas från 180 kronor till 225 kronor om dagen från och med den 1 januari 2013. Jag är otroligt glad att vi kan genomföra den höjningen. Dessutom är jag som kristdemokrat ganska stolt över att vi har fått igenom den förändringen. Det här innebär nämligen en påtaglig förbättring för de nybildade familjerna, de nyblivna föräldrarna som har den mest utsatta ekonomiska situationen att faktiskt få bättre förutsättningar att inte redan i början av familjebildandet bli beroende av försörjningsstöd. Herr talman! Det är min och Kristdemokraternas bestämda uppfattning att mammor och pappor i lika hög grad är föräldrar och att vi från statens sida också ska behandla dem som föräldrar i lika hög grad. De ska ges samma möjligheter och mötas av samma förväntningar. Därför är det ett väldigt viktigt arbete som pågår inom Regeringskansliet att bereda hur vi på olika sätt kan ta bort obalanser som i dag finns, många gånger där pappor behandlas som något slags andrahandsföräldrar. Ett exempel som vi redan har hört om är barnbidraget där mamman har ett veto. Det är inte rimligt att den ena föräldern har ett veto när båda föräldrarna tar ett lika stort ansvar och barnet bor lika mycket hos båda föräldrarna. Jag ser fram emot att regeringen ska presentera sina förslag på det området. Att fler barn även efter en separation har en nära kontakt med båda sina föräldrar är en jättebra och viktig utveckling som vi ska fortsätta att stödja. Många förslag på hur vi ska kunna göra det presenterades i den utredning som hade den passande titeln Fortsatt föräldrar . Detta är ett mycket viktigt område som vi kommer att få anledning att återkomma till vid fler tillfällen. Herr talman! Mycket inom den ekonomiska familjepolitiken har fokus på de första åren i barnets liv. Inte minst föräldraförsäkringen är någonting vi ska vara väldigt stolta över. Men den är också något vi måste värna, för tyvärr är detta ett område som inte sällan utsätts för klåfingriga politikers vilja att styra snarare än att stödja. Det är min och Kristdemokraternas bestämda uppfattning att föräldrar är betydligt bättre på att avgöra hur föräldraförsäkringen ska användas än vad riksdagens ledamöter är. Jag vill påstå att de är betydligt bättre på det än självaste socialministern och barnministern. Att öka flexibiliteten är vår långsiktiga ambition, och ett viktigt steg finns i den aviserade ambitionen från regeringen att återkomma med förslag om att man ska kunna använda sparade dagar i föräldraförsäkringen tills barnet är 12 år i stället för 8 år som i dag. Det kommer att vara ett väldigt välkommet förslag, inte minst för de föräldrar som nu funderar på hur de ska få semesterdagarna att räcka till barnens många fler lovdagar. Samtidigt aviserar regeringen avsikten att införa en begränsning som innebär att 20 procent av dagarna ska kunna sparas efter barnets fyraårsdag. Det innebär att det är 96 dagar som kommer att kunna sparas. En väldigt bred majoritet av föräldrarna har betydligt färre än 96 dagar kvar ändå och kommer inte alls att påverkas av detta, men även om det här är en förändring som man med rätta kan säga innebär att flexibiliteten minskar måste vi också påminna oss om att föräldraförsäkringens huvudsakliga ambition är att göra det möjligt för föräldrarna att vara tillsammans med sitt barn den allra första viktiga anknytningstiden. För den sakens skull ska man inte behöva släppa sin förankring på arbetsmarknaden. De första åren i barnets liv skiljer ut sig. Det är föräldrarnas erfarenhet, och det är också forskningens erfarenhet att anknytningstiden gör att många barn behöver finnas i ett litet sammanhang med en tydlig anknytningsperson. Det är också mot den bakgrunden som vårdnadsbidraget spelar en så pass viktig roll. Det är ett verktyg som gör att fler föräldrar får en möjlighet att tillgodose sitt barns behov. För oss kristdemokrater har det väsentliga aldrig varit hur många som använder det utan att möjligheten finns. Valet ska stå mellan flera olika goda alternativ inom barnomsorgen - både möjligheten att vara hemma själv och ansvara för omsorgen och också en väl utbyggd och bra förskola. I dag är det nästan ett av tjugo barn i de kommuner som erbjuder vårdnadsbidrag som väljer detta alternativ. Det visar att för dem som gör det valet är det viktigt att det finns. För oss spelar det ingen roll hur många som gör valet men att valet är möjligt. Därför är det djupt beklagligt att möjligheten inte finns ens för hälften av landets föräldrar. När det gäller vårdnadsbidraget brukar det argumenteras att det nästan bara är kvinnor av utländsk härkomst som använder det eller kvinnor i största allmänhet. Av föräldrar med barn mellan 1-3 år är 27 procent av utländsk härkomst. Av dem som använder vårdnadsbidraget har 38 procent utländsk härkomst, så visst finns det en överrepresentation, men det är långt ifrån enbart de som använder vårdnadsbidraget, vilket det ibland låter som i debatten. När det kommer till könsfördelningen är det förvisso så att papporna utgör 8 procent av dem som står för ansökan. Men vi vet egentligen väldigt lite om vem som faktiskt står för omsorgen om barnet, eftersom det är möjligt att en förälder ansöker - det behöver inte vara den som står för omsorgen - och vi vet att det är många föräldrar som delar på ansvaret för omsorgen även om bara en står för ansökan. De som kritiserar att det är så få pappor som tar ut vårdnadsbidraget brukar tala tyst om hur det ser ut i förskolan. Vi vet att mindre än 3 procent av dem som jobbar i förskolan är män, trots att vi vet hur viktigt det är med manliga förebilder för barnen i förskolan. Med dessa ord, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner. Jag vill också tacka mina kolleger i utskottet för en lång debattdag och önska god jul till er och till utskottskansliet. I detta anförande instämde Anders Andersson och Roland Utbult (båda KD).

Herr talman! Det är ganska roligt att lyssna på Emma Henriksson, måste jag säga. Hon säger att politikerna inte ska vara klåfingriga och ge sig in i hur familjer bestämmer att de ska ha det. Sedan radar hon upp än det ena, än det andra förslaget på hur man - klåfingrigt kan jag tycka - går in och talar om att föräldrarna till exempel måste spara 20 procent av föräldraförsäkringen, alltså 96 dagar efter fyra år. Man vill utvidga det till tolv år. Och det finns andra sådana saker. Vårdnadsbidraget är också ett politiskt klåfingrigt förslag som ger sådana möjligheter. Det är klart som bara den att vi som politiker skapar strukturer och möjligheter även i familjesituationen när människor gör sina val. Det gör de ju utifrån den verklighet som finns. Det är klart att vi gör det, och jag tycker absolut att vi ska göra det. Vi har ju en jättebra föräldraförsäkring i Sverige som få kan mäta sig med. Det är klart att det är bra. Samtidigt som den här klåfingrigheten inte ska få förekomma så gör den det. Sedan talar Emma Henriksson sig varm för jämställdhet. Vad är det för jämställt med att det är fler kvinnor som tar ut föräldraförsäkring och vårdnadsbidrag? Hur är det om Försäkringskassan inte längre har i uppdrag att försöka uppmuntra till ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen? Jag vill att Emma Henriksson förklarar för mig vad det är för jämställdhet som hon pratar om. Jag skulle också gärna vilja höra om din syn på underhållsstödet överensstämmer med Solveig Zanders, att underhållsstöd egentligen inte borde förekomma, eller om det inte är hela Alliansens syn.

Herr talman! Jag funderade på när det skulle komma någon fråga från Wiwi-Anne Johansson. Jag börjar med frågan om underhållsstödet. Det är otroligt viktigt att underhållsstödet finns för de föräldrar som inte förmår att reglera det här själva mellan sig. Men det finns ett tydligt problem med underhållsstödet. Det har blivit normgivande. För många föräldrar uppfattas det som ett tak. De föräldrar som har förmåga att bidra i större omfattning till sina barns behov och försörjning kan utan större bekymmer i dag låta bli att göra det därför att de riktar sig mot normen på 1 273 kronor. När vi har en utredning som visar att många barn går miste om så mycket som 1 000 kronor i månaden på grund av den här normgivande effekten menar vi att det viktiga inte bara är att titta på hur underhållsstödet ser ut utan hur vi kan förmå fler föräldrar att reglera underhållsbidraget mellan sig så att barnen fullt ut får del av föräldrarnas ekonomiska förmåga. Det vill vi bidra till, och det är det regeringen tittar närmare på hur vi ska kunna förstärka ytterligare. När det handlar om klåfingrigheten framkommer bristen på insikt i vad vi politiker bör göra i förhållande till vad vi kan göra av frågan. Det är klart att vi kan vara klåfingriga. Det är klart att vi kan gå in och styra i detalj precis hur alla föräldrar ska göra. Men det vi kristdemokrater står för är att vi inte bör göra det. Vi ska ge väldigt goda förutsättningar och möjligheter till föräldrar att göra sina egna livsval, att ha förutsättningar att ge en bra framtid, en bra grundtrygghet, både ekonomiskt och i form av den sociala tryggheten, till alla barn. Men det är inte vi politiker som vet vad varje barns enskilda behov är. Ger vi föräldrarna möjligheten har de förutsättningar att tillgodose barnens behov.

Herr talman! Det är möjligt att det har blivit som Emma Henriksson säger, att underhållsstödets storlek har blivit någon sorts norm, men det är inte så att Försäkringskassan betalar ut underhållsstöd till vilken förälder som helst bara för att man tycker att det verkar bra att Försäkringskassan gör det. Det betalas ut när man inte på annat vis får in underhållsbidrag från den förälder som inte har hand om barnet. Det är ju inte där som skon klämmer. Man måste väl i så fall fortfarande kunna få hjälp av familjerätten, om det är så att man är väldigt oense. Det där går ju att lösa. Underhållsstödet behövs till de familjer som vi vet har det absolut allra sämst, alltså vissa ensamstående mammor. Det är en ganska liten grupp. Det är ingenting som kostar statskassan jättemycket pengar. Men där ser vi att vi direkt kan påverka dem som har det allra sämst ställt genom att, som vi föreslår, höja stödet med 200 kronor upp till 13 år och ytterligare 200 kronor för dem som är tonåringar. Det är också politik. Är det att vara klåfingrig att vilja understödja det? Jag tycker att det är lite lustigt med den här klåfingrigheten. Den återkommer ju. Vi politiker ska inte reglera i detalj, men ta bara exemplet att man inte får spara hur många föräldradagar som man vill efter fyra år. Det är väl i så fall en lika stor klåfingrighet som att man vill skapa förutsättningar för båda föräldrarna att dela på föräldraförsäkringen. Det här är ju bara för att man tycker om det ena men inte det andra. Det är klart att vi politiker skapar förutsättningar och i den meningen kan tyckas klåfingriga, men vi kan ju inte avhända oss möjligheten att vara med och styra när det gäller till exempel jämställdhet. Det vill vi väl ändå göra. Det har ju Emma Henriksson sagt att hon vill göra.

Herr talman! Vi ska skapa goda förutsättningar för jämställdhet. Väldigt mycket av ambitionerna på jämställdhetsområdet kan vi påverka genom opinionsbildning. Det gäller vikten av att prata om pappornas roll, att faktiskt förändra det som i dag diskriminerar eller gör så att pappor inte känner att de har riktigt samma ansvar som mammor har, därför att vi inte har riktigt samma förväntningar på pappor som vi har på mammor. Det finns ett inslag av begränsning när man inte kan behålla mer än 96 dagar i föräldraförsäkringen efter fyraårsdagen. Det erkände jag även i mitt anförande. Väldigt få föräldrar kommer att omfattas av det eftersom en väldigt stor majoritet av alla föräldrar har använt de här dagarna redan före fyraårsdagen. Och många av de dagar som är sparade efter fyraårsdagen kommer aldrig att tas ut medan det är möjligt, fram till åttaårsdagen. Desto viktigare är de förändringar vi gör genom att förlänga möjligheten att använda dagarna mellan åtta och tolv år, en period då många barn går på fritis efter skolan, men sedan har man väldigt långt sommarlov, jullov, påsklov, sportlov och höstlov. Föräldrarnas dagar räcker bara inte till. Möjligheten att nyttja dagar man ändå hade lagt undan under den här perioden för att vara hemma kommer att vara viktig inte minst för många ensamstående föräldrar som har det extra svårt att få det här att gå ihop. När det handlar om jämställdhet påverkar politiken självklart. Men det är inte alltid vi uppnår det vi vill när vi går in och petar i detaljerna för hur man kan använda föräldraförsäkringen. Till exempel har den kvotering som finns i föräldraförsäkringen i dag inneburit att väldigt många barn får färre dagar med någon förälder därför att dagarna brinner inne. Det finns föräldrar som hur mycket de än vill inte har möjlighet att ta ut sina föräldradagar. Föräldrar som inte har någon sjukpenninggrundande inkomst är en sådan grupp. Nu höjer vi grundnivån som gör att det kommer att vara möjligt för fler, men det vi ska uppnå är framför allt möjligheter för föräldrar.

Herr talman! Det är mycket välkommet, som jag också sade i mitt inledningsanförande, att golvet i föräldraförsäkringen nu höjs. Det är något som Miljöpartiet har drivit väldigt länge. Jag har två frågor till Emma Henriksson. Den ena handlar om skatteavdrag för ensamstående. I Miljöpartiets budgetförslag har vi lyft fram att ensamstående föräldrar som har försörjningsansvar och som har barnen boende hos sig under hela eller delar av året ska kunna få en skattereduktion. Skattereduktionen är på 5 000 kronor per år och utgår till alla föräldrar som i sin skattedeklaration ansöker om den. Det har KD och alliansregeringen avstyrkt. I stället för att se hur folk lever i verkligheten skyggar man för att det faktiskt finns fler och fler barn som lever i en väldigt utsatt situation. Ofta handlar det om ensamstående föräldrar, kvinnor framför allt. Skatteavdraget kan vara ett sätt att hjälpa de barn som lever i stor utsatthet. Vad är KD:s alternativ för den typen av skattereduktion för ensamstående kvinnor? Min andra fråga handlar om de familjer som lever på försörjningsstöd och har ett barn som drabbas av svår sjukdom och inte får behålla sitt vårdbidrag. Varför kan de inte få vårdbidrag som alla andra familjer?

Herr talman! Tack, Gunvor G Ericson, för frågan! Jag hoppades att den skulle komma upp. Det är ett intressant förslag. Jag förstår att det är en stor välvilja som ligger bakom förslaget. Men jag kan också se problematiska konsekvenser om ett sådant förslag skulle bli verklighet. Det låter fint med ett skatteavdrag för ensamstående. Det klingar inte riktigt lika bra att säga att det kostar 10 000 kronor per år att bli kär och flytta ihop med någon igen. Konsekvensen blir att man får en skattechock genom att bli sammanboende med någon. Jag har mött de kvinnor - ofta - som har den typen av incitament. De har förlorat barnets pappa och har en tryggad försörjning genom våra trygghetssystem som utgår så länge de fortsätter att vara ensamstående. De ställs inför att den extra pensionsdelen för barnet försvinner i vissa delar om de flyttar ihop med någon annan. De känner att de inte riktigt har råd att bli tillsammans med någon annan. Jag vill inte att våra system ska ge signalen att det finns ett incitament att inte ha en annan man i barnets liv - om det är det som det handlar om. Det är viktigt med den ekonomiska situationen för den ensamstående, och det är mest ensamstående kvinnor som drabbas. Men vi måste också titta på vad vi kan göra för att inte få negativa ekonomiska incitament. Det handlar mycket om att ge goda förutsättningar för att försörja sig genom arbete, men det handlar också om de riktade insatser vi har gjort inom till exempel barnbidraget för att ge bättre ekonomiska förutsättningar för dem som verkligen behöver insatser.

Herr talman! Jag kan hålla med om att det handlar om riktade insatser. Höjt underhållsstöd och skatteavdrag till ensamstående är två sådana riktade insatser som skulle kunna hjälpa barnen. Men om man är två som flyttar ihop är man också två som delar på hyran. Därför stämmer inte Emma Henrikssons resonemang om den totala ekonomin i familjen. Kärleken styrs inte först och främst av ekonomi. Skatteavdraget kan vara ett sätt att lyfta upp möjligheten för dem som har det riktigt tufft ekonomiskt. Den andra frågan fick jag inte svar på, och därför upprepar jag den igen. Den handlar om de familjer som tyvärr lever på försörjningsstöd. Det finns alltför många familjer som har fastnat i långvarigt beroende därför att de inte kommer in på arbetsmarknaden. Om ett barn insjuknar i en svår sjukdom och de blir beviljade vårdbidrag är marginaleffekten total. Vårdbidraget i sig gör att man inte längre får försörjningsstöd. Men att vårdbidraget ska täcka de ökade kostnaderna gäller inte för den familjens totala ekonomi - tyvärr. Vad vill Emma Henriksson och Kristdemokraterna göra så att familjer som lever på försörjningsstöd också ska få behålla vårdbidraget?

Herr talman! Jag hann inte riktigt med att komma fram till den andra frågan i mitt förra inlägg. Jag går tillbaka till den förra frågan. Nej, tack och lov är det så att kärleken inte i första hand styrs av ekonomin. Men jag tycker ändå att det är olämpligt att ha en negativ skatteeffekt av att flytta samman med någon. Det är inte sådana incitament vi vill ha i skattesystemet. Till frågan om försörjningsstödet och de som har behov av vårdbidrag. Det här är ett område som också Kristdemokraterna har tittat på. Det finns ännu inte ett konkret förslag i budgeten från regeringen. Vi ser också en brist vad gäller att det inte är båda föräldrarna som har möjlighet att få del av vårdbidraget i dag. Det här är ett område som regeringen tittar på och där vi kristdemokrater är pådrivande, och det finns anledning att komma tillbaka till frågan.