Interpellationssvar - Politik för lycka - 2012-05-11

Fru talman! Annika Lillemets har frågat mig hur jag avser agera för att uppfylla FN:s generalförsamlings uppmaning att utarbeta nya mått på välfärd och samhällsutveckling, som bättre fångar vikten av strävan efter lycka och välbefinnande för utveckling, och låta dessa bli vägledande för politiken. Sverige är, tillsammans med de övriga nordiska länderna, bland de länder i världen där folk anger att de är mest nöjda med livet. Tillsammans med ekonomiskt välstånd är det faktorer som låg arbetslöshet, ekonomisk stabilitet, politisk frihet, låg korruption och starka sociala nätverk som är avgörande för folks välbefinnande. Det svenska samhället har historiskt sett varit bra på att förena god ekonomisk utveckling med en politik som främjar befolkningens välbefinnande. Denna utveckling ska fortsätta. Regeringens viktigaste mål är full sysselsättning. Arbete har ett större värde än bara lön och produktion. Med jobb kommer gemenskap, trygghet och känslan av att vara behövd. Genom ökad sysselsättning och minskat utanförskap minskas klyftorna och sammanhållningen ökar. Med denna politik skapas de bästa förutsättningarna för ett ökat välbefinnande i Sverige. Regeringen har inrättat en framtidskommission för att identifiera viktiga utmaningar som Sverige står inför på längre sikt. Som en del av uppdraget ska kommissionen utforska nya metoder för att följa och mäta bland annat livskvalitet och välbefinnande. Den ska undersöka vilka indikatorer som kan ge en bild av välbefinnandet i Sverige och i vilken utsträckning de kan användas som underlag för politiska beslut. Uppdraget till kommissionen, som ska redovisas senast den 1 mars 2013, ligger väl i linje med FN:s uppmaning till världens regeringar.

Fru talman! Först vill jag tacka finansministern så mycket för svaret på min fråga. Jag är verkligen glad, rent av lite lycklig, över att finansministern nu intresserar sig för nya sätt att mäta samhällsutveckling som speglar det som är meningsfullt för människor - livskvalitet och välbefinnande. Det är verkligen goda nyheter att regeringen har tagit internationella åtaganden på allvar genom att Framtidskommissionen har fått i uppdrag att ta fram mer relevanta välfärdsmått än bnp, något som vi i Miljöpartiet länge har arbetat för. Lycka har i alla tider, helt naturligt, varit ett grundläggande mänskligt mål. Att öka förutsättningarna för att alla människor nu och i framtiden ska kunna trivas och må bra bör vara ett givet överordnat politiskt mål. Som Anders Borg mycket riktigt påpekar är Sverige ett av de länder i världen där folk anger att de är mest nöjda med livet, och han hänvisar till ekonomisk utveckling. Men är det tillväxt som har gett oss goda liv, eller är det strävan efter goda liv som har gett oss tillväxt? Redan Aristoteles i antikens Grekland konstaterade att pengar i sig inte ger lycka men att de kan användas så att de leder till lycka och det goda livet. Därför är aldrig pengar målet i politiken utan ett medel. Men när medel blir mål, som ekonomisk tillväxt nu har blivit, hamnar man snett. Om alla levde som svenskar skulle vi behöva flera jordklot. Att inte bara leva av räntan av naturresurserna utan på kapitalet är en oekonomisk tillväxt, och vi blir inte ens lyckligare av den längre. När man tar hänsyn till Sveriges miljöpåverkan, liksom andra rika länders miljöpåverkan, är vi tyvärr inget föredöme. Svenskarna lever länge och är i allmänhet nöjda med livet. Men vårt ekologiska fotavtryck är alldeles för stort. Trots att bnp har ökat kraftigt har välbefinnandet alltså inte hängt med. Det har i flera decennier ökat obetydligt, legat stilla eller rent av minskat i rika länder. Det finns flera orsaker till detta. Men jag ska bara kortfattat säga att människor jämför sig med varandra och tenderar att nedvärdera det som de har. Dessutom vänjer vi oss vid det vi har och vill ha mer. Konsumtionssamhället bygger på att människor är missnöjda och försöker köpa sig lycka. En nöjd person är ofta en sämre konsument. Allt fler, inte minst unga, mår dåligt och stressas i ett allt hårdare samhällsklimat. Men så måste det inte vara. Vi måste inte ha ett samhälle som bygger på missnöje och där människovärdet i allt högre grad kopplas till vad en person äger och presterar, om hon är sysselsatt eller anställningsbar. Det finns alltså mycket att göra. Robert Kennedy slog huvudet på spiken redan 1968 när han konstaterade att bnp mäter allt utom det som gör livet värt att leva. Nobelpristagaren Joseph E Stiglitz konstaterar att om man inte mäter rätt saker gör man inte heller rätt saker. Den avgörande och spännande frågan som vi har att ta itu med är: Vad skulle det innebära i praktiken om målet för politiken i stället för blind tillväxt vore att skapa bästa förutsättningar för alla att skapa sig lyckliga liv och att allas lycka värderas lika - alla i vårt land, alla som nu lever på jorden och alla som kommer efter oss och till och med andra kännande levande varelser, djuren, efter sina förutsättningar? Anders Borg hävdar att full sysselsättning är nyckeln till lycka. Det hoppas jag att han tänker över och tänker om. Hur en verkligt effektiv politik för välbefinnande kan se ut tänkte jag tala lite grann om i mitt nästa inlägg.

Fru talman! Jag vill tacka för interpellationen. Det är en viktig diskussion. Vi har haft den på EU-nivå. Bland annat Frankrike har tagit initiativ till en viktig kommission, med bland andra Nobelpristagare inblandade, som vi har haft diskussioner kring och som jag tycker har varit mycket givande och bra. Jag tycker att detta är ett bra arbete. Jag ser fram emot Framtidskommissionens värdering av frågorna och att vi sedan kan inleda en process som leder till att vi får nya och bättre statistiska mått. För första gången under min tid som statsråd får vi diskutera Aristoteles från riksdagens talarstol. Denna diskussion öppnar för en del filosofiska reflexioner, och det är roligt att de får vara en del av vår politiska diskussion. Det är klart att lycka är ett komplext begrepp som inte handlar om bara pengar. Familjen och våra nära och kära måste naturligtvis vara det som vi sätter främst. Det kan handla om naturen och om att få vara i en öppen natur utan alltför stora spår av mänskliga avtryck. Det kan handla om arbetet och att vi tillsammans får åstadkomma saker och känna oss viktiga och delaktiga. Pengar är dock viktiga därför att det finns ett oerhört starkt samband mellan vad man har för inkomst och vad man kan konsumera. Vad man kan konsumera är naturligtvis inte bara varor utan också fritid och upplevelser. Det är därför som forskningen visar på ett mycket starkt samband mellan ekonomisk tillväxt, konsumtion och lycka. Jag ska ta ett lite extremt men mycket talande exempel. Jag ska i slutet av maj åka till Tanzania för att delta i den afrikanska utvecklingsbankens årsmöte i Arusha. Tanzania är ett land som har 15 dollar i bnp per capita. Det har vuxit med 5 procent per år sedan mitten av 90-talet. Tittar man på vad det har inneburit för barns möjligheter att överleva, vad det har inneburit för kvinnors hälsa och vad det innebär för möjligheten att kontrollera barnafödande då ser man att ekonomisk tillväxt förbättrar förutsättningarna för människors liv. Det har gjorts en genomgång, senast av IMF, av utvecklingen i Afrika. Har man mer pengar klarar man av att tillfredsställa fler människors behov, och därmed öppnar man vägen för dem att forma sina liv. Sedan handlar det naturligtvis inte bara om pengar, utan det handlar om att man skapar förutsättningar för dem att ha ett tryggt familjeliv där de inte behöver oroa sig för huruvida de ska kunna äta sig mätta eller om deras barn ska kunna få en bra utbildning. Vi vet också att många konflikter har sin grund i att det råder knapphet på resurser. Jag tycker att det ska bli en intressant diskussion som vi ska föra. Det är lite märkligt att säga det, men Sverige är ett av de lyckligaste länderna. Vi har en samhällsmodell som ger människor förutsättningar för sammanhållning, för öppenhet och för att forma sina liv. Jag tycker att det är en av de mest sympatiska samhällsmodeller som man kan hitta i världen. Det är tydligt att de nordiska länderna har lyckats väl på denna punkt. Jag tror säkert att vi kan bli bättre på att väga in olika faktorer som påverkar hur människor mår och upplever sin tillvaro när vi utformar vår ekonomiska politik om vi har bättre information, bättre mått och bättre förståelse för det. Jag föreställer mig att man nu börjar ett utredningsarbete, som så småningom hamnar i ett väldigt konkret arbete på Statistiska centralbyrån, för att ta fram bättre och bredare mått på hur vi upplever vår tillvaro. Det tror jag i grund och botten skulle vara väldigt bra.

Fru talman! Visst är det sant att pengar kan köpa lycka, så länge man är hungrig och saknar tak över huvudet och kläder på kroppen. Att satsa på de fattigaste ger mest lycka per krona, enkelt uttryckt. Det gäller både i världen, med millenniemål och liknande som behöver uppfyllas, och i Sverige. Även i vårt rika land finns det alltför många som inte har råd att köpa glasögon till sina barn eller hämta ut sin medicin. I stället för att göra de redan rika ännu rikare och de redan lyckliga ännu lyckligare och hetsa dem som redan jobbar att jobba ännu mer är det god lyckopolitik att dela mer rättvist på arbete och resurser. Det är intressant att finansministern nämner minskade klyftor och ökad sammanhållning som mål. Den historiska ekonomiska utveckling och det ökade välbefinnande som vi har i Sverige och som ministern hänvisar till byggde ju till stor del på en politik med dessa mål. Med ändrat fokus på andra framgångsmått kanske det ändå finns hopp om att regeringen framöver ska lyckas bättre än hittills med att minska arbetslöshet och inkomstklyftor. Mer är alltså inte längre alltid bättre i ett land som Sverige, om vi vill ha ett lyckligare samhälle. Liberalen John Stuart Mill såg redan på 1800-talet framför sig hur samhällen som blivit rika nog för att se till att alla får sina grundläggande materiella behov uppfyllda kommer att gå vidare till andlig, social och kulturell utveckling, som Mill sade. Allt effektivare produktionsmetoder har minskat behovet av mänskligt arbete, och vinsten av det kan vi ta ut i mer fri tid. Det här är viktigt, för vi måste komma till rätta med överkonsumtion och det följande överutnyttjande av naturresurser som hotar kommande generationers förutsättningar att leva goda liv. Det är inte bara ekologiskt nödvändigt utan också grundläggande lyckofrämjande politik. Den brutala arbetslinjen skapar mer olycka än lycka. Lönearbete är bara en del av arbetet, och arbete är bara en del av livet, om än viktig. Varken den som arbetar mer än den orkar och vill eller den som är arbetslös far väl. Somligt arbete är till och med direkt skadligt för både lycka och ekonomi, bortom nästa kvartalsrapport. Vi kan avlöna folk för att till exempel hugga ned den sista urskogen, fiska upp den sista torsken eller producera vapen, men att låta sådant arbete förbli ogjort är både god ekonomi på sikt och god lyckopolitik. Den olyckliga fixeringen vid ökat lönearbete som något gott i sig ifrågasätts alltmer av tunga aktörer runt om i världen, inte minst av ekologiska och sociala skäl. Det gäller i stället att dela det mer rättvist. Jag kan nämna Stiglitzkommissionen i Frankrike som tillsattes av Sarkozyregeringen, den förra regeringen, med uppgift att ta fram mer heltäckande och relevanta mått på samhällsutveckling än bnp. De lyfter i sin rapport från 2009 fram värdet av fri tid och vikten av lagom mycket meningsfullt arbete på goda villkor. Detta kan man prata länge om; det får vi ta en annan gång. Jag vill passa på att fråga Anders Borg om han redan nu ser några andra viktiga indikatorer på god samhällsutveckling med välbefinnande i sikte än just sysselsättning med vad som helst. Har finansministern till exempel för avsikt att utveckla ett sätt att mäta hur klyftorna förändras över tid i Sverige eller att mäta jämställdhet? Det är väldigt bra om det arbete som regeringen nu gör, som ministern nämnde, leder till att mer resurser kommer att satsas på att ta fram statistik på viktiga områden där det i dag finns brister, något som till exempel Rädda Barnen har sett.

Fru talman! Vi delar hållning här: Vi ska ta fram bättre mått på vad som ger människor lycka och trygghet. Men jag vill också säga att det finns en väldigt grundläggande skillnad mellan min och Annika Lillemets samhällssyn. Jag tror att ekonomisk tillväxt och hårt arbete är väldigt bra för människor, väldigt bra för samhället och väldigt bra för vår upplevelse av lycka. Låt mig ta detta på ett väldigt konkret sätt. Åren 1975 till 1995 steg reallönerna med 0,3 procent per år. Därefter har reallönerna ökat med 2,3 procent. Jag ska inte säga att det är någons fel att det gick åt pipan - det är många som delar ansvaret för det - men hade vi haft samma reallönetillväxt som vi hade därefter hade vi haft 50 procent högre konsumtionsmöjlighet. Reallönerna för vanliga löntagare hade varit 50 procent högre. Det hade varit jättebra. Det hade varit jättebra om fler människor kunnat åka på en längre semester, om fler kunnat ta sina barn till Hennes & Mauritz och köpa den här tröjan som flickorna vill ha, om fler kunnat köpa den bok de önskar, bygga om hemma och göra vad de önskar. Arbete, enligt min samhällsbild, är väldigt nära förknippat med lycka. Familj, natur, ens djur och ens liv är viktigt, men att spotta i nävarna och göra någonting, att göra ett ordentligt dagsverke och sedan gå hem efter en lång arbetsdag, det är också att vara lycklig. Det är för människor att känna att de betyder något för samhället, för sina medmänniskor, för arbetskamraterna och också för sin familj. Jag anser naturligtvis att människor själva ska få välja vad som gör dem lyckliga. Vi ska naturligtvis inte ha någon straffbeskattning på arbete som gör att människor inte vill arbeta. Arbete är bra för människan. Det är bra för samhället. Det ger oss mer möjligheter till välfärd. Det ger också möjlighet för fler människor att arbeta därför att det är så viktigt. Låt oss se ut över världen. Vi lever i en unik tid. Människan har funnits i 250 000 år. I 200 av dem har vi vuxit med mer än 3 procent. De senaste 30 åren har vi upplevt länder som kan växa snabbare än 3 procent. Det är alltså 30 år av 250 000 där vi snabbt kan lyfta människor ur fattigdom till rikedom. Låt mig ta Tanzania som exempel, för jag gjorde ett litet räkneexempel där. Om Tanzania fortsätter att växa i den takt man gör i dag kommer man om 20 år att ha nått Marockos och Indonesiens bnp per capita. Fortsätter man att växa med de 5-6 procent vi nu ser kommer man om 30 år att ha nått Kinas och Thailands utvecklingsnivå. Om 40 år kommer man att ha nått Lettlands och Botswanas utvecklingsnivå. Då gör man den resa som vi i Sverige gjorde på 100 år, från 1870 till 1970, i termer av att man går från att vara ett fattigt land till att vara ett rikt land. Det är klart att denna tillväxtexplosion - byggd på marknadsekonomi, på avregleringar, på privatiseringar, på flexibla arbetsmarknader, på stabila statsfinanser, på låg inflation och på ordning och reda med offentliga investeringar i utbildning, forskning och infrastruktur - har lyft människor, precis som den gjorde i Sverige, från fattigdom till relativ rikedom. Det tycker jag är fantastiskt. Jag välkomnar varje tillväxthöjning vi ser hos fattiga människor. Vi kan inte omfördela bort fattigdomen i Afrika. Det måste ske genom att Afrika och utvecklingsländerna växer. Sedan är det bra med omfördelning ändå eftersom vi vill ha ett samhälle som präglas av sammanhållning. Vi ska fördela. Det är nyttigt för samhället. Men vi måste komma ihåg att hårt arbete är grunden för all välfärd.

Fru talman! O vad mycket det finns att säga! En framtidskommission måste också ta hänsyn till framtiden. Den tillväxt vi har nu i länder som Sverige går ut över kommande generationers möjlighet att leva goda liv. Vi har bara ett jordklot. Vi måste också kunna ompröva vad som är ett gott liv om vi redan har tillräcklig materiell standard. Då kanske det är så, som Stiglitzkommissionen och många andra konstaterar, att till exempel fri tid är en väldigt viktig sak för att öka lyckan. Det är något som ger oss bättre liv, liksom självklart att få bidra och göra sitt bästa med något meningsfullt. Det är otroligt viktigt för lyckan; där är vi helt ense. Men om man arbetar med att till exempel producera vapen som exporteras till diktaturer och krigförande länder, känner man då mening och lycka i sitt arbete? Kanske, jag vet inte, men de som drabbas av vapnen är naturligtvis inte lyckliga. Man får tänka i stort på vad saker och ting har för betydelse och vems lycka som värderas högst. Detta är en mycket stor diskussion, som jag hoppas att vi kan fortsätta att föra både i kammaren och ute i samhället. Vi i Miljöpartiet kommer dock att noga följa Framtidskommissionens arbete med att ta fram nya välfärdsmått, och vi önskar både den och finansministern lycka till med det arbetet. Jag hoppas att processen leder till att vi äntligen kan tänka framåt och gå vidare till det utvecklingssamhälle Mill beskriver, där människor får möjlighet att växa från produktionsfaktorer till individer och medborgare med tid och kraft över för att få kultur, föreningsliv och demokrati att blomstra. Jag ser alltså mycket fram emot fortsatta diskussioner om det egentligen allra viktigaste som finns.

Fru talman! Vi är överens om grundfrågan - vi bör ha bättre lyckomått. Tyvärr tror jag att Annika Lillemets gör sig själv en otjänst när hon tror att det skulle innebära att människor inte kommer att vilja arbeta hårt. Jag tror att rätten för människor att välja sina liv, att forma sina liv själva och tack vare vår välfärdsstad ha möjligheter och resurser att göra det - inte bara på en marknad utan med hjälp av våra gemensamma resurser - skapar lycka. Det var så Välfärdskommissionen definierade bra, generell välfärd. Det var så Joakim Palme lade fast hur vi ska se på generell välfärd. Det är ett synsätt jag delar. Jag tror inte att man kommer att föredra att gå runt på kulturaftnar och bokkaféer i stället för att arbeta. Jag tror att man vill vara i skogen och göra gallring. Jag tycker att det finns en skönhetskänsla i en ny lastbil som kommer ut från Scania och rullar ut för att klara av timmertransporter. Jag tror på produktion. Jag tror på arbete. Jag tror på tillväxt. Det är det samhälle jag vill ha. Sedan ska det också ge utrymme för oss att vara föräldrar och makar, vara en del i våra bygder och gemensamt hjälpas åt med sådant som vi ska göra tillsammans. Det är klart att vi ska ha en välfärdsstat som omfördelar och ger många resurser att göra detta. Låt oss dock också komma ihåg vad vi står i: Vi har välfärden. För nästan hela världen - för 3,6 miljarder asiater och för 1 miljard afrikaner - är hög tillväxt, riktigt hög tillväxt, nyckeln till att man ska gå från fattigdom till rikedom. Det är det som nu lyfter världen från att vi har, för 20 år sedan, hälften av Afrika i konflikter med diktaturer och väldigt dåliga hälsoindikatorer och sociala indikatorer. En snabb ekonomisk utveckling i Afrika har gjort mer än någonting annat för att skapa möjligheter för människor att sträva efter lycka. Så är det i Afrika, så är det i Sverige, och det är en del av vad vi ska mäta när vi utvecklar bättre lyckomått.