Interpellationssvar - Ny skattereform - 2012-04-27

Fru talman! Leif Jakobsson har frågat mig vilka initiativ jag avser att ta för att främja en neutral och likformig beskattning samt om jag avser att ta initiativ till en bred parlamentarisk skatteutredning. Varje skattesystem samspelar med olika politikområden och med målen för den ekonomiska politiken. Ett neutralt skattesystem har naturligtvis ett egenvärde. I alla skattesystem finns dock avvikelser från denna princip. Avvikelserna kan vara motiverade av praktiska eller administrativa skäl. Men de kan också vara motiverade för att främja hög sysselsättning och miljöinvesteringar eller för att begränsa hälsovådlig konsumtion. Därför finns skattelättnader för miljöbilar medan alkohol och tobak beskattas högre än andra konsumtionsvaror. Regeringens främsta mål är att varaktigt öka sysselsättningen och minska utanförskapet. Därför har till exempel jobbskatteavdraget införts och socialavgifterna för unga sänkts. Ökad sysselsättning har i dessa fall fått väga tyngre än principen om neutral beskattning. För närvarande pågår två stora översyner inom skatteområdet, Företagsskatteutredningen och kommissionens meddelande om momsens framtid. Resultaten av dessa bör inväntas innan nya, överlappande utredningar tillsätts. En bred översyn av skattesystemet förutsätter dessutom två saker, dels en samsyn kring målen för skattepolitiken och den ekonomiska politiken, dels en gemensam problembeskrivning. Det första steget måste vara en fördjupad diskussion så att en samsyn kring vilka problem det är som behöver lösas kan etableras. Såvitt jag kan bedöma finns ännu inte sådana gemensamma mål- eller problembeskrivningar. För att tillsätta en bred skatteutredning bör de flesta riksdagspartierna vara överens om vissa grundläggande faktorer. Där är vi inte ännu.

Fru talman! Jag får först tacka för svaret från Anders Borg. Jag måste säga att jag anar en något annorlunda inställning från finansministern till en bred skatteöversyn än vad vi har hört innan, när jag har fört fram det här kravet. Det är kanske ganska naturligt att Anders Borg inte längre så lättvindigt kan vifta bort vårt förslag. De allra flesta som sysslar med skattefrågor, inte minst forskningen, ser och vet att vi snart är vid vägs ände. Också den artikel som Saco och LO skrev gemensamt inspirerade mig till att ta upp frågan med finansministern. Det som för två decennier sedan var en modern och banbrytande skattereform, framburen av socialdemokrater och folkpartister, har under olika riksdagsmajoriteter urholkats, och speciallösningar har tillkommit. Snart kan vi inte ens skönja konturerna av det som en gång var ett enkelt och undantagsfritt skattesystem. Det är kanske inte så konstigt. 20 år är en lång tid, och omvärlden är en helt annan nu. Vi har till exempel blivit medlemmar i Europeiska unionen under den tiden. Väldigt många skäl talar för att det är dags. Anders Borgs fögderi har sannerligen inte varit varsamt med principerna i skattesystemet. Jobbskatteavdraget och behandlingen av pensionärerna, olika arbetsgivaravgifter för olika åldrar, avdrag för tjänster och laborerande med momssatser leder till nya gränsdragningsproblem och nya krav på undantag och särlösningar. Det är inte bra för skattesystemets robusthet, även om man i sitt politiska nit kan prestera argument för var och en av åtgärderna styckevis och delt. Vi socialdemokrater menar att det finns ett antal frågeställningar som en sådan parlamentarisk skatteöversyn ska ta itu med. För det första behövs en rejäl genomlysning av demografins påverkan på skatteinkomsterna de kommande decennierna. Vid förra skatteöversynen, den som S och FP stod bakom, hade Moderaterna ståndpunkten att välfärdsstaten skulle minimeras och att privata försäkringslösningar skulle ersätta en solidarisk skattefinansiering. I dag är bilden en annan. Moderaterna säger att man står för en skattefinansierad välfärd. Med det är finansieringen av välfärden långsiktigt med skatteintäkter ett gemensamt projekt. För det andra behövs en rejäl analys av hur den ökade globaliseringen framgent påverkar våra skattebaser. Vi ser många exempel på hur företag numera kan välja var de vill skatta vinsterna. Vilken strategi ska Sverige ha på det området? EU signalerar på olika områden en ambition att mer direkt blanda sig i beskattningen - FTT är en, och harmoniserade bolagsskatter är en mannan. Vad betyder det för Sverige? För det tredje behövs en analys av de framtida skattebaserna i ljuset av både den demografiska utmaningen, globaliseringen och främjandet av tillväxt. Breda skattebaser och låga skattesatser var ledstjärnan vid förra översynen. Hur kan vi leva upp till detta framgångskoncept i den nya tiden, och vilka skattebaser är stabila framdeles? För det fjärde vill vi söka förenkling och generalisering igen. Skattesystemen ska vara enkla och inte inbjuda till kringgående manövrer. Att branschen skattekonsulter har ökat på senare år och att ordet "upplägg" används alltmer frekvent är ett tecken så gott som något på att det är hög tid att förenkla igen. Fru talman! En skatteöversyn handlar inte om nästa års skatteskalor och inte heller om enskilda regler eller momssatser, utan det handlar om att skapa en bas för kommande skattepolitik. Därför är Anders Borgs argument om att partierna har olika syn på dagens konkreta skattepolitik inte adekvat som argument.

Fru talman! Sedan valet 2006 har Socialdemokraterna återkommande i debatterna talat om behovet av likformig beskattning. Orsaken till att de gör det är att vi har genomfört jobbskatteavdraget, som gör det mer lönsamt att arbeta och som innebär skattelättnader för dem som arbetar och därmed inte lika låga skatter för dem som inte arbetar. Det stör sig Socialdemokraterna på. Detta ska man ha klart för sig, för när Socialdemokraterna säger att de vill ha likformig beskattning menar de egentligen att de vill ha högre beskattning - högre beskattning för dem som arbetar. Alternativet skulle vara att de kraftigt skulle vilja sänka skatterna för dem som inte arbetar. Men vi som vet hur det socialdemokratiska partiet fungerar vet att stora skattesänkningar sällan är det som Socialdemokraterna går till val på, utan det brukar vara stora bidragshöjningar som Socialdemokraterna prioriterar. Men vi ska verkligen ta diskussionen på allvar. Leif Jakobsson är ju inte vilken socialdemokrat som helst, utan Leif Jakobsson är Socialdemokraternas talesperson i skattefrågor. Han är deras gruppledare i skatteutskottet. Det kan mycket väl vara så att i en eventuell socialdemokratisk regering är Leif Jakobsson skatteminister. Då tycker jag att det är lite anmärkningsvärt att Leif Jakobsson är så otydlig beträffande vad han egentligen tycker om jobbskatteavdraget. I sin interpellation beklagar han sig över att vi på grund av jobbskatteavdraget har olika typer av beskattning för dem som jobbar och dem som inte jobbar. Vad är beskeden, Leif Jakobsson? Ska vi ta bort jobbskatteavdraget? Ska de som jobbar få 1 000-2 000 kronor mer i skatt per månad? Eller vad är beskeden från Socialdemokraterna på det här området? Detta är en viktig post i svenska folkets familjeekonomier, och jag tror att de vill ha tydliga besked. Leif Jakobsson pratar om skattereformen i början av 90-talet. Jag tror att mycket gott kom ur den. Men jag tycker också att man ska komma ihåg att det finns element i den skatteuppgörelsen som är väldigt krångliga och som inte innebär särskilt likformig beskattning. En sådan sak är grundavdraget. Det gäller de första pengarna man tjänar, som man inte behöver skatta för. Det svenska grundavdraget är nämligen väldigt komplicerat. Jag tror att det knappt finns någon svensk som förstår hur det systemet fungerar, annat än vissa riktiga skatteexperter. Vi har på grund av grundavdraget en marginalskattekurva som ser ut som en bergochdalbana, så det är väldigt få svenskar som vet vilken procentsats som nästa hundralapp man tjänar beskattas med. Om man skulle ha en skatteuppgörelse, skulle Leif Jakobsson då till exempel vara intresserad av att se över grundavdraget, så att man får ett platt grundavdrag? Om Leif Jakobsson är så himla dedikerad till likformiga skatter kanske han till och med vill ha platta skatter. Ska vi inte beskatta a-kassa och sjukpenning? Det kunde vara en variant. Det är intressanta frågor att diskutera. Ska vi då inte föra en diskussion med Socialdemokraterna i en bred parlamentarisk uppgörelse? Nej, jag tycker inte det. Socialdemokraterna vet för det första inte ens själva vad de tycker. Det är ju en annan Leif i Socialdemokraterna, nämligen Leif Pagrotsky, som sitter och utreder de här frågorna. Han säger att han ska bli klar någon gång 2013. Vi får hoppas att det blir närmare kommande årsskifte än det till år 2014. Anledningen till att man inte ska ha en uppgörelse med Socialdemokraterna är för det andra att de, när de pratar om likformiga skatter, egentligen pratar om höga skatter, och det är vi inte intresserade av.

Fru talman! Det är alldeles tydligt att skattesystemet i Sverige har förbättrats över de senaste decennierna, dels tack vare den stora skattereformen, dels tack vare att den förra regeringen och den här regeringen gemensamt har arbetat för att sänka marginalskatterna. Sedan tidigt 90-tal har marginalskatterna i Sverige sjunkit med 12-13 procentenheter - 5-6 procentenheter under förra regeringen och ytterligare ett antal procentenheter under den här regeringen. SNS, OECD, IMF, Finanspolitiska rådet och praktiskt taget varje ekonom man kan hitta skulle naturligtvis hålla med om att en lägre genomsnittlig marginalskatt på arbetsinkomster är en radikal förbättring av ett skattesystem. Det beror på att sysselsättningen i ett land som Sverige, som har en stor kapitalstock, i allt väsentligt beror på hur väl arbetsmarknaden fungerar, hur ansvarsfull lönebildning vi har och hur starkt arbetsutbudet är. Vi har sedan ett tilltagande problem med att våra skattebaser har konkurrensutsatts. Senast i dag har Skatteverket rapporterat om den väldigt aggressiva skatteplanering som vi har inom till exempel delar av private equity-sektorn. Då ska man ställa sig frågan: Vad är det ekonomerna vill att vi ska tala om när de pratar om neutral beskattning? Riksdagen får varje år en genomgång av skatteutgifterna. De stora avvikelserna - de som ekonomerna normalt sett tycker att vi ska titta på - är matmomsen, som motsvarar över 20 miljarder, fastighetsskatten på både villor och bostadsrätter samt tjänstepensionerna, som man anser är underbeskattade. Några av dessa saker kan man säkert diskutera, men man ska vara medveten om att det är svåra och komplicerade frågor som väcker en del berättigad fördelningspolitisk oro, som man i ett sådant läge måste hantera. Låt mig slå fast två väldigt tydliga slutsatser. Om Socialdemokraterna vill att alliansregeringen ska tillsätta en bred utredning för att höja skatten och bidragen föreligger ingen förutsättning för det, för där har vi olika grundsyn. Min andra slutsats är att om Socialdemokraterna vill se ett brett samtal om hur skatterna ska fungera i Sverige för att vi ska klara av sysselsättning, konkurrenskraft och finansieringen av välfärden tycker jag inte att vi har de förutsättningarna i dag, inte än. Dock pågår det en omfattande diskussion om skatterna i vårt samhälle och även inom Socialdemokraterna. Jag vill inte utesluta att vi hamnar i ett läge där det kan finnas skäl att åter sätta sig i en parlamentarisk utredning över blockgränserna och tala om skatterna. Det finns ett antal moment i skattesystemet som har med sysselsättning, välfärd och konkurrenskraft att göra. Låt oss också komma ihåg tidsförloppen. Det pågår nu ett omfattande och tekniskt mycket komplicerat arbete som gäller bolagsskatterna. Det är det område där vi nu upplever det allra hårdaste trycket från skatteplanering och, för den delen, skatteundandragande. Den måste slutföras och fås på plats. Det är en utredning som jag skulle säga att det i allt väsentligt råder ganska stor blockmässig överensstämmelse om vad den bör inriktas på. Sedan är det en massa teknikarbete som behöver göras. Sedan har vi också EU:s momsarbete, som är långtgående och betydande, inte bara för det som vi diskuterar här i riksdagen när det gäller den ideella sektorn utan också av andra skäl. Börjar vi se dessa saker komma på plats och det också börjar växa fram ett ömsesidigt intresse för och en samsyn om skattefrågorna i de här aspekterna tycker jag att Leif Jakobssons interpellation ställs i ett annat ljus.

Fru talman! Finansministern hänvisar i svaret till pågående översyner - det gäller företagsskattekommittén och momsdirektivet - som om det skulle vara motiv för att inte dra i gång en parlamentarisk översyn. För mig är det precis tvärtom. De väldigt viktiga pusselbitar som kommer att ta form här de närmaste åren måste länkas in i en helhet. Det måste fattas strategiska beslut om hur skattebaserna ska se ut och om de frågeställningar som jag tog upp i mitt förra inlägg. Det handlar inte om att ta över jobbet. Det handlar om att ta hand om slutsatserna av de utredningar som pågår och försöka se hur vi nu ska kunna ta ett helhetsgrepp. Ska vi när viktiga vägval inför framtiden görs se till att de faktiskt länkas samman och hänger ihop, så att de tillsammans leder till de mål som vi förhoppningsvis skulle kunna enas om. Finansministern säger i sitt svar att det inte finns någon gemensam uppfattning om vad det är för problem man ska lösa. Jag tog faktiskt upp detta i mitt förra inlägg. Jag berättade om de fyra utgångspunkter som vi tycker är viktiga. Låt oss ta debatten nu och här: Vad tycker Anders Borg om de fyra inspel som vi socialdemokrater har gjort? De är inte på något sätt nya. Det handlar om demografin, globaliseringen och om ett mer generellt och lättöverskådligt skattesystem. Är detta något som det är problematiskt för Anders Borg att sätta sig ned och diskutera eller att låta en parlamentarisk utredning ta tag i? Jag kan faktiskt inte förstå det. Jag hör på svaret att det sker en förskjutning. I ministerns senaste inlägg hördes tydligt att efter ytterligare ett par interpellationer kanske vi kan vara framme vid att faktiskt sätta i gång detta. Det förs resonemang här som går ut på att man inte vill sätta i gång några diskussioner om vi inte är överens från början. Det är en infantil utgångspunkt. Kanske den största av alla utredningar som har lett till en stabil bas för framtiden var ju faktiskt pensionsöverenskommelsen. Den började inte precis med att partierna var överens om hur det framtida pensionssystemet skulle se ut. Nu har vi en jobbande parlamentarisk utredning som har uppdraget att se över socialförsäkringssystemen och göra dem hållbara för framtiden, så att de fungerar ihop med målen om tillväxt och långsiktig utveckling. Partierna hade inte precis någon samsyn om detta när utredningen tillsattes, och man har det inte nu heller. Det vi pratar om är att börja ett jobb och att vi inom ramen för en parlamentarisk utredning talar om det som är långsiktigt viktigt. Det handlar inte om att diskutera huruvida den ena eller andra momssatsen är riktig i just det här skedet.

Fru talman! När jag i mitt tidigare anförande försökte bolla fram lite olika idéer och förslag till Leif Jakobsson om hur man skulle kunna komma till rätta med detta med likvärdig beskattning i det svenska skattesystemet fångade Leif Jakobsson inte en enda av dem. Vi fick inga svar eller ens indikatorer om vad Leif Jakobsson tycker. Vi fick inte ens svar på var Leif Jakobsson och Socialdemokraterna står i den viktiga frågan om jobbskatteavdraget, alltså 1 000-2 000 kronor som i princip varje person som arbetar får. Det är en väldigt viktig skattesänkning som betyder mycket för svenska folket. Inte ens på den viktiga frågan kunde vi få ett svar från Socialdemokraternas talesperson, som alltså är den bland sossarna som är ansvarig för skattefrågorna. Jag återkommer till förklaringen varför det är så. Vad sossarna tycker i skattefrågorna har de begravt i en intern utredning som Leif Pagrotsky håller på med, och han ska bli klar någon gång 2013. Vi får väl hoppas att det blir i början av 2013, för sedan ska man ju förhandla med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, och vi kan utgå från att Vänsterpartiet kommer att vilja ha ännu högre skatter än sossarna vill ha, och de kommer att vilja ha ännu högre bidrag. Vi får hoppas att svenska folket inte blir tagna på sängen utan får lite besked om vad som är de demokratiska alternativen. Annars har vi ett demokratiskt problem inför 2014. Leif Jakobsson svarar inte heller på frågan vad han egentligen menar med likformig beskattning. Jag är övertygad om att han egentligen menar hög beskattning. Dessa båda förhållanden är anledningen till att det inte är lönt att ha en parlamentarisk utredning med Socialdemokraterna. Men om du svarar på de frågorna, Leif Jakobsson, kanske saken sätts i nytt ljus.

Fru talman! Leif Jakobsson efterfrågar regeringens utgångspunkter för skattepolitiken. Vi har ju gjort ett gediget arbete om hur vi ser på utgångspunkterna, och de har också när det gäller skattepolitiken redovisats i särskild ordning våren 2008. Det är fem utgångspunkter som vi har valt. Den första är skatterna naturligtvis är en finansieringskälla för den offentliga välfärden. Vi måste ha ordning och reda i offentliga finanser. Våra skatter och våra utgifter måste hänga ihop så att vi inte skapar en obalans. Den andra utgångspunkten är att skattesystemet måste utformas så att det ger goda förutsättningar för varaktigt hög sysselsättning. Vi vet att olika skatter har olika effekt på sysselsättning. Allra mest skadligt är naturligtvis höga marginal- och tröskeleffekter i inkomstskatterna. Vi anser också att vi ska ha goda villkor för företagande och investeringar. Det handlar om att klara av en ökad konkurrens med omvärlden, att vi har kapitalstockar som gör att svenska företag har möjligheter att konkurrera och att vi har ägare för svenska företag som kan säkra att företagen klarar framtidsutveckling men också ägare som kan ta hand om bolagen när de hamnar i bekymmer. Vi ska naturligtvis också ha effektiva ekonomiska styrmedel som en del av vårt skattesystem. Vi vill ha högre skatter på alkohol, koldioxid, tobak och annat där skatterna i sig, och den styrande effekt de alltid har, har ett egenvärde. Vi måste också ha en utgångspunkt kring fördelningspolitiken, att vi har en legitimitet och rättvisa som gör att skattesystemet uppfattas som rimligt av medborgarna. Det här är de fem utgångspunkter för skattepolitiken som vi har, som vi arbetar utifrån och som vi också måste se som utgångspunkter för framtiden. Det går inte att komma ifrån att det i ekonomernas diskussion om skattereform är tre frågor som står överst. Det är matmoms. Det är fastighetsskatt. Och det är tjänstepensionen. Det är det som är de riktigt stora avvikelserna i neutralitetshänseende i skattesystemet. Det är de avvikelserna som inte heller har någon tydlig koppling till sysselsättning eller konkurrenskraft. Ingen ska få mig att tro något annat än att det är mycket komplicerade frågor. Vi vet att fastighetsskatten inte uppfattades som legitim på det sätt den var. Vi vet att sänkningen av matmomsen inte är någon effektiv fördelningspolitik, men vi vet också att det är människor med lägre inkomster som har den största andelen mat i sin konsumtionskorg och att det därför skulle vara en väldig utmaning att förändra det. Vi vet, trots att Bosse Ringholm som finansminister gjorde utspel kring tjänstebeskattningsfrågan, att den är komplicerad att hantera, inte minst i diskussionerna med tjänstemannafacket. Jag tycker inte att man ska starta en utredning när man är säker på att man tycker likadant i alla frågor. Det gör man när man gör en utredning inom en regering eller en parlamentarisk utredning när majoriteten anser sig ha en klar vilja. Nej, man ska tillsätta en utredning när man ser att det finns gedigna förutsättningar att gemensamt nå fram i en parlamentarisk konstellation, om det är det som är syftet med en utredning. En bred skattereform skulle förutsätta att det finns en bedömning att man genom diskussioner kan landa i detta. Att sätta i gång en sådan utredning innan man vet att de förutsättningarna är på plats är att försvåra möjligheterna i ett senare skede att kanske nå en blocköverskridande samsyn. Jag tror att man ska vara väldigt noggrann innan man sätter i gång processer. Vi är inte där ännu, för det finns inte en samsyn kring de fem utgångspunkter, till exempel, som jag angav här för skattepolitiken.

Fru talman! Finansministern uppehåller sig vid att redogöra för regeringens utgångspunkter för skattepolitiken. Det jag pratade om och det jag redogjorde för var de problemkomplex och de utmaningar som Sverige står inför, sett i ljuset av att det nu uppenbarligen, om man ska tro Moderaterna, finns en väldig samsyn i den här kammaren om att vi ska ha en skattefinansierad välfärd även i framtiden. Att då inte med något ord beröra eller ens diskutera den demografiska utmaningen, vad det kommer att betyda för våra kommuner och landsting när man ska finansiera vården till exempel, blir för mig väldigt konstigt. Skattepolitik är liksom inte bara en teknikalitet. Och det är inte, som det gärna är i Moderaternas värld, lösningen på alla problem att hitta på ett nytt avdrag eller sänka någon skatt eller någonting liknande. Det här handlar faktiskt om människors trygghet i framtiden. Det handlar om det samhällskontrakt som den svenska modellen står för, om det är hållbart över tid och om människor som i dag är i 50-60-årsåldern ska kunna vara säkra på att när skröpligheten sätter in finns samhället där och lever upp till de förpliktelser som de själva har varit med och bidragit till under sin aktiva tid. Den typen av utmaningar, Anders Borg, handlar inte om att kasta olika skattesatser på varandra, eller marginalskattenivåer eller annat. Det handlar faktiskt om att sätta sig ned, över blockgränserna, och se: Hur finansierar vi välfärden i framtiden med den demografi och den globalisering som vi har framför oss. Nu har vi tagit initiativ, och vi förväntar oss att regeringen ganska snart kommer med en sådan inbjudan.

Fru talman! Leif Jakobsson efterlyste regeringens utgångspunkter för skattepolitiken, och då redovisade jag dem. Det är väl tydligt att det finns ett antal punkter som vi är överens om. Vi är överens om att vi ska ha effektiva ekonomiska styrmedel. Vi är överens om att det ska finnas både rättvisa och legitimitet i skattesystemet, skulle jag föreställa mig, eftersom Socialdemokraterna nu till exempel säger att de inte vill göra några dramatiska förändringar i fastighetsskatten. Men det vi inte är överens om och som vi i sådana fall måste diskutera är naturligtvis utgångspunkterna för sysselsättningen. När Socialdemokraterna var beredda att sänka inkomstskatterna med 70 miljarder 2002-2006 indikerade man att man insåg att det fanns ett behov i ett land som Sverige av att få ned trösklarna och marginalskatterna. Det var också det som var syftet med den gamla skattereformen, för det hade stora negativa effekter på samhällsekonomin. Men samtidigt föreslår Socialdemokraterna nu kraftiga ökningar av marginalskatten. Om avtrappningen av jobbskatteavdraget, som man tidigare föreslog, ska kvarstå fördubblar vi i praktiken värnskatten. Vi kommer upp i marginalskattesatser på 62-63 procent. Det är väsentligt högre än i praktiskt taget alla andra länder. Trots att det nu pågår ett brett skifte från inkomstbeskattning och skatt på arbete mot att i stället lägga skattetyngden på andra mer trögrörliga skattebaser vill Socialdemokraterna kraftigt höja arbetsgivaravgifterna. Det finns en grundläggande skiljelinje i hur vi ser på förutsättningarna för skatter när det gäller sysselsättning. Det är möjligt att det är på väg att ske en förändring som skulle kunna göra det meningsfullt att göra en bred skatteöversyn. Men jag tycker inte att man ska dra i gång ett sådant arbete förrän man vet att det finns rimliga förutsättningar att föra det i hamn. Vi ska vårda att vi i Sverige ibland kan ha ett brett blocköverskridande samarbete. Det vårdar man genom att starta den typen av diskussioner när man också ser att de har goda förutsättningar och ömsesidigt bedöms kunna leda till resultat.