Arbetsplenum - 2012-03-21

Herr talman! Vad är en familj? Många kanske tycker att en sådan fråga är obefogad. Det är väl inget konstigt. Mamma, pappa, barn, tänker nog många. Men i vårt globaliserade och öppna samhälle måste familjebegreppet fungera både för det sekulariserade samhälle som vi i huvudsak är och för dem som har djupa etiska, religiösa eller andra traditionsbundna inslag i sin uppfattning om vad en familj är. Miljöpartiet de gröna förespråkar en familjesyn där varje människa har rätten och möjligheten att själv definiera sin familj. Vi har svårt att se att det skulle finnas något annat sätt att hantera familjerättslig lagstiftning i ett öppet globaliserat samhälle. Vi behöver inte gå så många generationer tillbaka i tiden för att upptäcka att familjen även i vårt land kunde bestå av mer än mamma, pappa, barn. Det var inte ovanligt att ogifta syskon till föräldrarna stöttade upp och bodde tillsammans med det vi länge betraktat som kärnfamiljen. Likaså kunde mor- och farföräldrar i olika kombinationer ingå i familjen liksom andra släktingar. Det förekom till och med att fyra generationer bildade familjen. Familjebegreppet har alltså förändrats genom tiderna av olika orsaker. Dagens familjer är mångfasetterade, och som tur är har vi kommit ifrån synen att endast traditionella kärnfamiljer ses som riktiga familjer. Begreppet stjärnfamilj är något som Miljöpartiet i många år har försökt att lansera för att beskriva den moderna familjen. I dag finns det många familjer där fler än två vuxna fungerar som föräldrar. Det kan till exempel vara så att ett par med två kvinnor har blivit föräldrar tillsammans med en eller två män eller också kanske ett barns ursprungliga föräldrar har separerat och fått nya partner som fungerar lika mycket som föräldrar som de som från början hade den rollen. Vi vet ju även att de kvinnor som väljer att helt på egen hand skaffa sig barn ofta har mycket starka nätverk som stöd, vilket ibland kan ses som ännu en variant på stjärnfamiljen. Ett barn kan alltså ha sociala föräldrar som tar ett föräldraansvar minst lika stort som någon av de biologiska föräldrarna. Det är ett faktum som inga lagar kan ändra på men som lagstiftningen självklart måste förhålla sig till på ett konstruktivt sätt. En svaghet i den svenska lagstiftningen på familjeområdet är, med tanke på det jag nu har beskrivit, begränsningen att ett barn kan ha högst två vårdnadshavare. En annan svaghet är att barnets intresse av och rätt till umgänge med personer som inte är dess vårdnadshavare inte skyddas. Att inte alla de personer som i realiteten fungerar som barnets föräldrar också är det i lagens mening skapar en del praktiska problem. Det finns exempelvis förskolor och skolor som inte vill skicka information till andra än de juridiska vårdnadshavarna. Barnet drabbas kanske allra mest påtagligt i samband med en separation. Med dagens lagstiftning har de juridiska vårdnadshavarna då stora möjligheter att frånta barnet dess rätt till umgänge och kontakt med de personer som har fungerat som barnets föräldrar i praktiken, kanske ända sedan barnet föddes. Här menar vi miljöpartister att lagen tydligare måste stå på barnets sida. Miljöpartiet de gröna förespråkar en politik där lagstiftningen anpassas till det faktum att vissa barn - i dag faktiskt ganska många barn - växer upp med fler än två vuxna som tar ett gemensamt ansvar för barnets vård och uppfostran. Barn ska, enligt vår uppfattning, kunna ha fler än två juridiska vårdnadshavare. Likaså ska barns rätt till umgänge med sina sociala föräldrar, som i nuläget alltså inte kan bli vårdnadshavare på grund av lagstiftningens begränsningar, skyddas. Barnets rätt till umgänge med alla sina upplevda sociala föräldrar ska inte vara avhängigt vårdnadshavarnas goda vilja. Vi menar att det handlar om barnets rättigheter. Herr talman! Med den nu anförda argumentationen yrkar jag bifall till reservationerna 9 och 11 som tar upp båda dessa frågor med koppling till den moderna stjärnfamiljen, barnets naturliga rätt till fler än två föräldrar och en utvidgning av umgängesrätten med barnet i centrum, alltså med utgångspunkt i barnets bästa. Betänkandet handlar inte enbart om barn och deras situation i ett familjerättsligt perspektiv. Jag ska kort beröra frågan om statusen för samkönade äktenskap som ingås i Sverige om och när sådana par flyttar utomlands. I en motion från vänsterpartisten Hans Linde föreslås att den svenska regeringen ska verka för att samkönade äktenskap som ingåtts i ett medlemsland inom EU, där det är möjligt, ska behandlas som ett giltigt äktenskap inom hela unionen. Så är det inte i dag. Jag kan fullt ut förstå alla de komplikationer som allianspartierna redovisar i betänkandet och de svårigheter man ser med att nå framgång i att driva en sådan fråga. Jag kan till och med acceptera regeringens bedömning att det under överskådlig framtid kommer att tillhöra undantagen, som man uttrycker sig i betänkandet, att Sverige ska kunna nå någon form av överenskommelse med andra EU-länder på områden av det här slaget. Jag har trots det mycket svårt att förstå hur allianspartierna kan avslå ett sådant förslag. I praktiken betyder det ju att man inte är beredd att stå för den rättsordning som vi har beslutat om i denna riksdag. Yrkandet handlar om att "verka för". Det var ju det argumentet som fick många svenskar att rösta för att Sverige skulle gå med i EU, att vi aktivt skulle påverka de andra EU-länderna så att de skulle ta intryck av oss, inte tvärtom. Trots hårt motstånd arbetar regeringen envetet exempelvis med att bryta ned motståndet mot det svenska snuset. Man vill att det ska få säljas inom hela EU på samma sätt som i Sverige. Är det alltså en viktigare fråga än vår äktenskapslagstiftning? Borde inte samma kraft, trots ett hårt motstånd, kunna läggas på den här frågan? Är de rättigheter som samkönade par erövrat i Sverige genom införandet av den könsneutrala äktenskapslagstiftningen inte värda mer än en dosa snus? Tre av allianspartierna stod bakom reformen. Är ni inte beredda att försvara den? Ska man tolka det så? Slutligen vill jag än en gång påminna kammaren om att svensk skogs-, gruv-, stål- och verkstadsindustri skriker efter ökad kapacitet för godstransporter på järnväg. Spåret mellan Falun och Borlänge är den högst belastade delsträckan i vårt nationella spårnät. Det måste till något i stil med en green new deal, för företagen och jobben, indirekt även för att kunna upprätthålla starka sociala skyddsnät inte minst för våra barns skull.

Herr talman! Det verkar vara tillåtet att prata om vad som helst, men jag ska försöka hålla mig till betänkandet CU16 och familjerätt. Jag ska dessutom hålla mig till enbart två frågor. Min partikamrat kommer att tala om de andra. Jag ska prata om två frågor som båda har sin utgångspunkt i jämställdhet, nämligen att lagen måste följas och att det ska vara lika för alla. Det känns inte som om det är riktigt så i verkligheten. Med anledning av det har jag också väckt en motion angående mäns rätt till faderskapstest. Jag menar att en man som anser sig vara biologisk pappa till ett barn ska ha samma rätt som en kvinna att kräva ett faderskapstest som också bevisar det. Det faller på sin orimlighet att en man inte har samma möjligheter som en kvinna. Men trots detta är barnets perspektiv det viktigaste. Vi måste ha barnets bästa i främsta rummet. Barn har rätt att lära känna båda sina biologiska föräldrar. Av denna anledning yrkar jag bifall till reservation 2. Den andra frågan som jag tänkte ta upp handlar också om jämställdhet och mänskliga rättigheter. Det är frågan om barnäktenskap och tvångsäktenskap. Regeringen har själv genom en rapport från Skatteverket uppskattat att ett par hundra barnäktenskap registreras varje år i Sverige. Det är en tydlig ökning, och det är ett stort bevis på att vi kunde ha undvikit detta lidande om vi hade agerat snabbare och mer resolut. Det är inte utan att jag i dag ångrar att jag endast skrev ett särskilt yttrande i denna fråga i fjol. Men faktum kvarstår, nämligen att rapporten visar att det under fyra månader inkom 74 ärenden om begäran om registrering av äktenskap där någon part var under 18 år - 74 ärenden på fyra månader. Detta kan vi inte blunda för. Jag delar jämställdhetsminister Nyamko Sabunis åsikt att det krävs en skarpare lagstiftning för att stoppa barnäktenskap, tvångsäktenskap och andra former av hedersrelaterat förtryck. Givetvis är det som så många andra gånger att det är det förebyggande arbetet som vi kanske borde satsa mest på. Men jag menar att vi också måste sätta ned foten och sluta relativisera problemet. En annan klok kvinna med insikt i just problematiken är Bahareh Andersson som är styrelseledamot i Nätverk mot hedersrelaterat våld. Hon har satt ned foten och påpekat att det är ett brott mot de mänskliga rättigheterna att gifta bort sitt barn mot barnets vilja. Det är alltså extra viktigt att markera att det inte är acceptabelt med barnäktenskap i Sverige. De barnäktenskap som har ingåtts utomlands bör givetvis ogiltigförklaras här i Sverige. Men dispensmöjligheten i äktenskapsbalken måste också tas bort. Herr talman! Det är möjligt att det i enstaka fall kan finnas skäl för länsstyrelsen att utverka en dispens för äktenskap där någon av parterna är under 18 år. Men detta måste vägas mot den allvarliga problematik där unga gifts bort mot sin vilja. Marianne Berg i Vänsterpartiet hänvisar i sin motion Ju339 till en enkätundersökning från Ungdomsstyrelsen där det framkommer oro från flera länsstyrelser för både arrangerade äktenskap och rena tvångsgiften. Detta är ett allvarligt problem som vi inte ska blunda för. Det kan inte få fortgå att unga människors framtid i ett så tidigt stadium så starkt begränsas. Vi i denna kammare har faktiskt ett ansvar för under vilka förhållanden unga människor i vårt land växer upp. Att blunda för dessa problem är att svika dessa unga människor. Jag yrkar därför bifall till min reservation 17 med anledning av Vänsterpartiets motion, precis som jag lovade förra året när vi diskuterade detta ämne. För säkerhets skull vill jag också passa på att yrka bifall till reservationerna 2, 6, 7, 10, 17 och 19. Men min partikamrat kommer att beröra dessa ämnen i sitt anförande.

Herr talman! I detta betänkande tas många bra och vidareutvecklande motioner upp. Det är synd att Alliansen inte har upptäckt alla dessa motioner utan bara tagit vara på en del, vilket naturligtvis också är glädjande. Det är bra att man har ett arbete kring detta som fortgår vid sidan av. Då har verkligen vissa delar av dessa motioner kommit med. Det tackar jag ödmjukt för. Familjerättsliga frågor är inte enkla, utan här krävs det naturligtvis mycket arbete. Det krävs bland annat en hel del utredningar. Det är en mycket viktig del i dessa frågor, innan vi eventuellt kan fatta de bästa och de rätta besluten. Men vi behöver ha en mer sammanhängande familjepolitik ur alla aspekter och definitivt ur ett jämställdhetsperspektiv och med barnen i fokus. Denna politik är mycket svår, tycker jag, eftersom vi hela tiden måste se till många olika parter. Först av allt måste vi naturligtvis se till barnen. Men sedan har vi föräldrarna. I vissa fall måste vi även se till sambor, sociala föräldrar, mor- och farföräldrar och så vidare. Det är i längden kanske omöjligt att tillgodose allas önskemål. Men så länge vi sätter barnen i centrum tror jag att vi är på rätt väg. Barnen ska alltid komma i första rummet. Det är vi överens om i denna kammare. Men våra mål och hur det ska gå till skiljer sig åt. Regeringen har, som sagt, gjort en del och arbetar med en hel del bra saker på området. Det är ett gott jobb, och det är jag glad för. Men mellan varven tycks Alliansen vara lite rädd för utredningar. Då undrar man varför. Det kan vara av den enkla anledningen att ni i Alliansen definitivt inte vill förändra någonting. Så kan det vara. Men om man inte tillsätter en utredning, då får man inte mer kött på benen för att kunna ta ställning, utan då sitter man där med det gamla i knät och kommer inte vidare. Då är det också mycket som inte heller blir anpassat till hur det ser ut i dagens samhälle. En utredning är A och O när man tittar på det ur olika aspekter. En utredning ska ge oss kunskap för att vi därefter ska kunna fatta både rätt och bra beslut, som jag har sagt tidigare. Herr talman! Jag vill fokusera på ytterligare någon punkt i mitt anförande. Det handlar om när det finns fler än två vårdnadshavare. När jag var liten var jag inte bara skiten och hatade tvål, som det finns en sång om. Jag växte också upp i en kärnfamilj enligt de normer och regler som gällde i samhället på 50- och 60-talet med mamma, pappa och några syskon. Detta är länge sedan, men det finns fortfarande de som vill vidmakthålla att kärnfamiljen är den enda och den sanna. Det är tråkigt att de inte har kommit längre. Men skilsmässa på den tiden var ovanligt. Föräldrarna skulle hålla ihop, oavsett om det fanns kärlek eller inte. Det var nästintill förenat med skam att separera. Var man på väg att göra det, då blev man inkallad till prästen där det skulle ske medling, vilket många gånger resulterade i att människor fortsatte att leva ihop, under kanske inte så roliga former. Ni kan själva tänka er hur det var. Många gånger var det definitivt inte positivt för ett eller flera barn. Herr talman! Som tur är har tiden inte stått riktigt still när det gäller dessa frågor kring familjepolitiken. Dagens familjer är inte självklart kärnfamiljer utan kan se olika ut. Tack och lov för det, säger jag. När jag tittar på Sverigedemokraternas familjepolitik, som bland annat framgår i reservation 19 som handlar om förhindrande av separationer, är det som att stanna i tiden, och inte bara det utan att gå tillbaka i tiden. Det som var omöjligt för länge sedan är i dag både möjligt och accepterat. Det är faktiskt riktigt glädjande. I dag finns det många familjer där det existerar fler än två föräldrar. Det kan, som tidigare talare har sagt, vara två kvinnor och två män som beslutar sig för att bli föräldrar tillsammans. Två plus två är fyra. Vilken trygghet för ett barn att ha det på det sättet. Men i praktiken är det endast två av dem som kan vara vårdnadshavare. De andra personerna anses knappast som föräldrar och som vårdnadshavare enligt dagens lagstiftning. Det kan också vara annat som drabbar barn, exempelvis att föräldrar skiljer sig och skaffar ny partner och att den nya partnern går in och tar hela föräldraansvaret, kanske redan från barnets tidiga ålder. Men lagstiftningen står inte på den "nya" förälderns eller på barnets sida. Att personer i realiteten men inte enligt lag är barnets föräldrar kan orsaka många problem, till exempel i kontakten med myndigheter. Många gånger utesluts den som inte är vårdnadshavare. Detta är väldigt knepigt inte minst med tanke på barnets bästa. Värsta scenariot, det mörka och trista i detta, är när människor separerar. När en separation står vid dörren kan de juridiska vårdnadshavarna slå väldigt hårt mot dem som icke är vårdnadshavare. När två vuxna bråkar - vid många tillfällen tidigare har vi talat om konfliktlösning och så vidare - och den ene rent ut sagt önskar den andre åt fanders är det inte ovanligt att den juridiska vårdnadshavaren stoppar all kontakt för barnet och den andra föräldern. Detta är sorgligt, för när det sker har man inte barnets bästa för ögonen. Herr talman! Vi måste se över dagens lagstiftning och anpassa den till verkligheten. Vi måste se till det faktum att väldigt många barn i dag växer upp med fler än två vuxna som tar ansvar för barnets väl och ve i livet. Vänsterpartiet anser att barn ska kunna ha fler än två vårdnadshavare, ha rätt till alla sina föräldrar. Därför anser vi att en utredning som ser över frågan bör tillsättas. Herr talman! Det finns en punkt till i betänkandet som jag helt kort vill säga några ord om. Det gäller föräldraskap vid assisterad befruktning. Redan 2007 kom, som sagt, en utredning med sitt betänkande. Vänsterpartiet anser att den utredningen måste följas upp och det skyndsamt. Vi kan inte vänta längre! Det har gått alldeles för långsamt. Med detta yrkar jag bifall till reservationerna 4, 9 och 11.

Herr talman! Det skulle vara intressant att veta vilka invändningar Marianne Berg har mot reservation 19. Där står det att "äktenskapet är en samlevnadsform . mellan makar". Jag skriver att man ska stärka barnens trygghet. Jag skriver också att man bör prioritera äktenskapet som samlevnadsform och att vi med politiska medel bör underlätta för familjer och stödja barnfamiljer. Jag nämner lättillgänglig familjerådgivning och så vidare. Vad i detta tycker Marianne Berg är så hemskt?

Herr talman! I reservationen och i den motion som föranlett reservationen ligger klart och tydligt att man måste tillbaka till det vi tidigare varit inne på, till så kallad medling. Ni talar om ett förhindrande av separationer. Men hur ska vi lagmässigt kunna gå in och förhindra människor att skilja sig? Det finns ingen möjlighet till det, utan sådant är upp till människorna själva att avgöra. Det är - jag var inne på detta i mitt anförande - som att det skulle vara någonting sämre att separera. Också i texten här sätter Sverigedemokraterna kärnfamiljen i centrum. Detta med att gå in och förhindra människor att skilja sig är så absurt att vi över huvud taget inte kan lagstifta om det. Det är upp till vuxna människor att fatta ett sådant beslut. Det ska inte ske i denna kammare genom politiska beslut om lagstiftning.

Herr talman! Jag skriver att äktenskapet bör prioriteras som samlevnadsform. Jag vet att det i motionen även står att man bör lagstifta om detta med att förhindra. Det står jag inte bakom. Därför har jag bara delvis yrkat bifall. Jag ser inget konstigt i att man i mångt och mycket försöker behålla kärnfamiljen. Det står jag för. Jag tycker ändå att det är märkligt. Vi talar ju om positiva saker - om att medla och försöka hålla familjerna intakta. Jag talar om makar , inte nödvändigtvis om man och kvinna. Det gäller att försöka behålla familjen som sådan, och man ska ha det stöd som man kan få innan en separation kommer till stånd. Jag förstår inte varför man ska bli så upprörd av detta.

Herr talman! I dag kan man få mycket stöd. Också Carina Herrstedt borde förstå att man inte kan gå in och lagstifta om sådant här. Det är dock bra att höra att du, Carina Herrstedt, nu tar tillbaka tidigare ställningstagande om familjerna. Du har ju kortat ned din reservation. Att gå in och på något vis styra över vuxna människor som ni vill och att ha kärnfamiljen i centrum - detta är klart och tydligt - är inte en politik som Vänsterpartiet står för. Det är oroväckande när man går in och vill styra vad vuxna människor får göra och inte göra. Då har man inte barnets bästa i fokus!

Herr talman! Återigen står jag här i kammaren för att debattera barn- och familjefrågor. Jag gör det eftersom jag är, har varit och så länge jag lever kommer att vara aktiv i dessa frågor. Det var delvis dessa frågor och de omständigheterna som förde mig in på den politiska banan - först i kommunalpolitiken och nu i Sveriges riksdag som ledamot. Herr talman! De familjerättsliga frågorna handlar om det juridiska området där den uråldriga relationen mellan föräldrar och barn möter den moderna lagens värld där relationer som kan verka oerhört enkla men som samtidigt är komplexa ska rutas in, beskrivas och regleras. Ämnesområdena och yrkandena gäller motioner som omfattar de mest skilda ämnen. Det handlar om så skilda men ändå sammanhängande ämnen som faderskap, assisterad befruktning, vårdnadsregler, vårdnadstvister med mera. Som ni märker är det både bredd och djup i motionärernas ansatser, analyser och yrkanden. Det gläder mig. Såvitt jag förstår bottnar samtliga motioner i en ambition att underlätta, förbättra och anpassa livet för barn, föräldrar och familjer. Det tycker jag är bra. Det värmer i hjärtat att så många ledamöter oberoende av parti, block eller uppdrag så mycket värnar om barnens, föräldrarnas och familjernas välgång och trygghet. Det viktigaste vi har och det vi lämnar kvar är just våra barn. Barnens rättigheter är samtidigt starkt kopplade till föräldrarnas och samhällets skyldigheter. Då menar jag inte enbart juridiskt eller socialt. Jag avser någonting högre än så, nämligen samhällsmedborgarnas skyldighet att gemensamt upprätta och försvara gemensamma etiska normer och principer. Det vore tandlöst och meningslöst om vi inte samtidigt besatt en moralisk skyldighet att efter bästa förmåga efterleva dessa normer och principer. Vår mänskliga plikt är alltså tudelad: att ha dels viljan att upprätta regler, dels förmågan att följa dem. Dessa etiska och moraliska ambitioner kanske inte alltid fångas upp i utredningar, lagtexter eller domar. Trots detta - eller snarare just på grund av detta - är det vår plikt att som lagstiftare försöka se bortom den politiska, ideologiska eller parlamentariska situationen. Vi måste i allt väsentligt gemensamt eftersträva ambitionen att se till barnens bästa. Den kanske mest mänskliga av alla egenskaper är att fela. Men om vår ledstjärna alltid utgörs av barnens bästa kommer vi kanske att fela i viss omfattning - och dess bättre aldrig om riktning. Herr talman! De familjerättsliga frågorna handlar inte sällan om mötet mellan å ena sidan den urgamla relationen mellan barn och föräldrar och å andra sidan den moderna juridiska världen. Relationer som kan synas vara enkla och förutsägbara kan också bli så oerhört komplexa att de svårligen kan fångas upp, beskrivas och regleras inom ramen för vårt rättsväsen och vår rättstradition. I en föränderlig värld måste även lagstiftningen hänga med när livsvillkoren förändras och sätten att bilda familj - med eller utan barn - blir allt fler. Samtidigt gäller det att lagstiftningen inte blir godtycklig utan att den klarar av att motsvara de krav på rättssäkerhet som måste kunna ställas i ett demokratiskt land som vårt. Frågorna kring familjerätt har och kommer alltid att ha stor dignitet och betydelse. Det gäller för de människor som omfattas av regelverken, för de myndigheter som fattar besluten och för de barn som inbegrips av lagarnas följder och konsekvenser. Därför är det viktigt för oss inom Moderaterna att slå vakt om de lagar och regler som bidrar till kontinuitet och förutsägbarhet. Vi måste värna de lagar och regler som bidrar till rättssäkerhet och rättstrygghet. Samtidigt måste vi dock hålla oss öppna och lyhörda för de krav på behovsanpassning och nytänkande vi ständigt ser i vårt samhälle. I vår moderna värld har nya familjekonstellationer uppstått, och förväntningarna på föräldrarna är annorlunda än vad som gällde till exempel för mina far- och morföräldrar. Det är något jag både välkomnar och omfamnar. Vi moderater gillar ett fortsatt förnyelsearbete. I dag kan familjen bestå av två fäder, två mödrar eller en av varje. Ibland är man gift, ibland är man sammanboende och ibland är man särboende. För oss är föräldrarnas kärlek, omtanke och ansvar de avgörande kriterierna för ett gott föräldraskap. Huruvida föräldrarna är gifta eller sammanboende och sär- eller samkönade är som sagt helt irrelevant. Det viktiga är att föräldrarna är medvetna om såväl sina skyldigheter som sina rättigheter, och ingen av dessa rättigheter och skyldigheter är viktigare än barnets väl och ve. Herr talman! Med dessa avslutande ord vill jag yrka avslag på samtliga reservationer och yrka bifall till förslaget i dess helhet.

Herr talman! Som jag sade i mitt anförande tidigare är det Socialdemokraternas ambition att ha en modern familjelagstiftning som är uppdaterad med hur familjer lever i dag. Den ska vara jämlik, jämställd och ha ett väldigt tydligt barnperspektiv. Därför är det trevligt att höra även Thomas Finnborg tala om vikten av barnperspektivet. Det som dock förvånar mig en aning är när Thomas Finnborg också säger att man inte ska låta sig styras av godtycklighet och ideologi. Då funderar jag lite grann på hur man tänker kring frågan om till exempel fastställande av faderskap. På vilket sätt är det godtyckligt, och på vilket sätt handlar det om ideologi? Det gäller även frågan om moderskapspresumtion, där man hanterar olikkönade och samkönade par olika. Lagstiftningen känns helt enkelt inte riktigt up-to-date.

Herr talman! När det gäller talerätt om fastställande av faderskap tycker jag att det är en rättssäkerhet för barnen att socialnämnden ska utreda vem som är far till barnet och se till att faderskapet fastställs. Även modern har rätt att kräva en utredning om det skulle finnas några oklarheter. Lagstiftningen bygger på att det fastställda faderskapet i största möjliga utsträckning ska överensstämma med det biologiska. Man bör alltid verka för en rättsgenetisk utredning om mannen begär detta. Det gäller även om utredningen inte tyder på att mannen är aktuell. När det gäller föräldraskap vid assisterad befruktning innehåller detta många svåra frågor som vi tycker kräver noggranna överväganden. Därför får vi när vi diskuterar föräldrar aldrig göra det utifrån ett vuxenperspektiv. Barnets bästa ska alltid komma i första rummet, och det innebär att kunna ta rätt på vems biologiska arv man bär. Därför har vi skapat speciella regler för insemination i Sverige, och när en sådan insemination genomförs finns regelverk för när en person betraktas som vårdnadshavare.

Herr talman! När det kommer till faderskapsbekräftelse och faderskapsfastställande delar vi givetvis åsikten att det ska finnas en rättssäkerhet. I dag finns dock väldigt många som väljer att bilda familj utanför äktenskapet och där det inte finns en konflikt över huvud taget om vem det är som är förälder utan där båda är väldigt tydligt överens. De människor som väljer att bilda familj tillsammans känner också att det finns en lite förlegad syn på att bilda familj utanför äktenskapet. Vore det inte passande att helt enkelt uppdatera efter hur människor väljer att leva i sina förhållanden och att socialnämnden bara koncentrerar sig på de fall där det faktiskt uppstår en konflikt? När det kommer till frågan om moderskapspresumtion är det naturligtvis så att lagstiftningen inte är helt enkel. Det har dock funnits ett utredningsförslag ända sedan 2007. Min fråga är: Hur länge tycker man att det är rimligt att den ska få ligga som hyllvärmare på Regeringskansliet?

Herr talman! Om fastställande av faderskap är vi inte eniga. Jag förstår inte vad vi skulle ha för system i stället. Skulle man skriva under på ett sjukhus eller en barnavårdscentral? Jag tycker att det är ett rättssäkert system än så länge. Sedan kan jag hålla med om att faderskapslagarna är lite föråldrade, men vi får väl se om vi kan titta över det i framtiden. Det finns i dag andra system med lägenhetsnummer och annat som man faktiskt kan spåra. Som vi ser det i dag tycker vi dock att det är rättssäkert. Sedan gällde det assisterad befruktning. Jag glömde frågan. (HANNAH BERGSTEDT (S): Frågan handlade om hur länge det är rimligt att vänta.) Javisst - det var ett betänkande från 2007. Det får ta tid ibland. Det är inga lätta frågor att komma fram till svar på. I dag går det också att lösa detta tillfälligt genom adoption. Sedan har vi kvinnorna som åker till exempelvis Danmark och insemineras, där barnen inte får reda på vem som är pappan. Det är inte heller godtagbart. Därför är det viktigt att man tittar över detta också i Sverige, så att vi följer svenska lagar.

Herr talman! Frågor om familjerätten är mycket viktiga och något som berör varje medborgare i vårt samhälle. Vi står här en gång om året från civilutskottet - för min del tidigare även från lagutskottet - och diskuterar dessa frågor. Jag kan inte låta bli att inledningsvis framföra en önskan om att debatten om dessa frågor blir mycket större i vårt samhälle. De förtjänar en debatt ute i samhället, och jag hoppas att kanske alla ledamöter, inte minst i civilutskottet, kan hjälpa till att få ut dessa frågor. De är väldigt viktiga och berör egentligen alla medborgare. Jag ska i mitt anförande ta upp ett par saker, men jag vill inledningsvis även säga att jag tror att vi i utskottet i stor utsträckning är ganska överens om målen. Vi har dock lite olika uppfattning om hur vi ska nå dit, och vi är också lite otåliga och tycker att en del saker tar för lång tid. Den första frågan jag ska beröra är det som en del tidigare debattörer har tagit upp, nämligen faderskapsfrågorna och föräldraskapsfrågorna. Jag tycker att vi måste se över detta. Vi måste se till att vi får en modernare lagstiftning när det gäller fastställande av faderskap och inte minst fastställande av föräldraskap i samkönade par. Jag tycker också att det är nödvändigt att vi tar upp frågorna kring den juridiska talerätten om faderskap. Det handlar till exempel om att en man ska kunna väcka talan om att vara far till ett barn och inte bara det motsatta. Jag tycker också att man måste ta upp frågan om hävande av ett faderskap och de olika regler vi har beroende på om det är fastställt genom ett skriftligt erkännande eller om faderskapet är fastställt genom en dom, där det i så fall krävs resningsskäl för att få upp det. Vi måste också titta över om efterlevande make och eventuella syskon ska ha rätt att väcka talan sedan mannen avlidit eller om mannens dödsfall ska innebära att frågan definitivt avskrivs. Det finns goda grunder att söka påverka Justitiedepartementet att utvidga den beredning man håller på med i dessa ärenden så att vi får hela frågan om faderskapet och föräldraskapet utredd och fastställd i ett modernt samhälle. Jag vill också säga några ord beträffande vårdnadstvisterna. När vi gjorde lagändringar 2006 och tydliggjorde att barnets bästa ska vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge kunde vi nog inte ana att vi skulle få ett större antal vårdnadstvister, även om vi öppnade för möjligheten att i större utsträckning döma till enskild vårdnad. Så har det dock blivit, och det är naturligtvis ingenting vi kan vara nöjda med i vårt utskott och i riksdagen. Antalet vårdnadstvister i domstol ska naturligtvis i stället ha en tendens att gå ned. Jag ser väldigt positivt på de försöksverksamheter som nu pågår på några tingsrätter här i Stockholmsområdet enligt den så kallade Trondheimsmodellen, som säkert kan innebära att vi får bort en del tvister. Jag tror också att en del duktiga domare i våra domstolar kan lyckas med att åstadkomma förlikningar mellan föräldrar som strider, så det finns säkert vissa möjligheter. Men kanske måste man utveckla samarbetet mellan domstol och socialtjänst. Om det sedan behöver göras genom lagändringar eller om det kan ske inom befintlig lagstiftning har jag ingen bestämd uppfattning om. Det är mycket tillfredsställande att vi inom mandatperioden får en utvärdering av vårdnadsreformen. Det känns verkligen som ett behov, framför allt med tanke på att antalet tvister har ökat så mycket. Någon av de tidigare debattörerna här har tagit upp frågan om tvångs- och barnäktenskap. Som vi egentligen alla vet här finns det en utredning tillsatt sedan våren 2010, och betänkandet ska komma under denna vår, närmare bestämt i maj månad. För vår del i Folkpartiet hoppas vi nu att utredningen ska lämna förslag om att dispensmöjligheten för att ingå äktenskap före 18 års ålder ska tas bort. Vi hoppas också på att vi ska få en kriminalisering så att föräldrar som tvingar sina barn att ingå äktenskap helt enkelt ska kunna straffas och att äktenskapen inte ska vara giltiga i Sverige. Vi ser fram emot detta förslag i maj månad. Jag vill ta upp en fråga som ligger mig mycket varmt om hjärtat, och det är frågan om särkullbarns arvsrätt kontra efterlevande makes arvsrätt. Det är ett problem som vi säkert alla känner till att det finns situationer, tyvärr ganska många, där familjens egendom består av en bostadsrätt eller en villa och när en av makarna avlider och den maken har särkullbarn som kräver ut sitt arv kan inte den efterlevande maken bo kvar i sin permanentbostad. Det känns inte tillfredsställande. Det känns inte heller tillfredsställande att ändra lagstiftningen så att särkullbarn ska vänta med att få ut sitt arv tills båda makarna är avlidna. I Finland har man en konstruktion som jag tycker känns väldigt tilltalande och som vi borde kunna ta till oss. Man har nämligen gjort så att den permanenta bostaden ska, om efterlevande make vill, förbli oskiftad i ett oskiftat dödsbo. Därmed ska den efterlevande maken kunna bo kvar i bostaden. Allt annat arv ska delas ut på vanligt sätt till särkullbarn respektive efterlevande make. Det innebär att den efterlevande maken kan bo kvar i sin bostad men inte kan sälja den eftersom maken inte är ensam ägare, utan det är det oskiftade dödsboet. När maken antingen avlider eller vill flytta därifrån och då ska sälja bostaden ska skiftet äga rum mellan särkullbarnen och den efterlevande maken. Jag tycker att detta känns som en ganska bra balans mellan de två intressena, den efterlevande maken respektive särkullbarnen. Jag skulle vilja att vi fick till stånd en vidare utredning i den delen, så att vi kunde få bort det som jag i dag upplever som mycket besvärande för en del efterlevande makar. Avslutningsvis, herr talman, vill jag yrka bifall till förslagen i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. I detta anförande instämde Anna Steele (FP).

Herr talman! Jan Ertsborn spelade en väldigt aktiv och konstruktiv roll i utskottets arbete under förra mandatperioden med den könsneutrala äktenskapslagstiftningen. Aktiv och konstruktiv är ju Jan Ertsborn hela tiden i utskottet, vill jag lägga till. Just därför väljer jag att ställa min fråga nu. Jag försökte i den senare delen av mitt anförande förklara att jag förstår alla de problem som finns med det yrkande som finns i motionen från Hans Linde om att Sverige skulle verka för att den lagstiftning vi har skulle få ett inflytande på hur man hanterar samkönade äktenskap inom EU. Det jag egentligen vill, vilket kanske är en ganska ovanlig begäran, är att Jan Ertsborn ska förklara att jag har fel i det sätt på vilket jag tolkar avslaget. Det finns så många krafter inom EU. Jag tänker framför allt på Heliga stolen, alltså Vatikanen, som verkar för att långsiktigt driva värdeförändringar inom EU. Jag menar att vi från Sverige måste stå upp för våra värderingar. Förändringen i äktenskapslagstiftningen handlar ju verkligen om en stor värdeförskjutning i vårt land, och då måste vi stå för det. Jag frågade så där lite retoriskt om ni från allianspartierna inte längre står för den lagstiftningen, och det var väl kanske att dra det lite väl långt. Men jag skulle vilja höra att det inte är den slutsats som jag drar som man ska dra av det här, utan att ni fortfarande står för de värderingarna och arbetar för att de ska kunna leva även i ett land som är med i EU.

Herr talman! Från Folkpartiets sida står vi för den värderingen, och vi vill gärna verka för att uppnå det syfte som Jan Lindholm efterfrågar. Men vi inser samtidigt att vi måste fråga oss om det är realistiskt i dagens läge. Det är jag inte säker på att det är, och det är väl det som egentligen är orsaken till att vi just nu inte vill lägga en massa krut på att få den här frågan vidare. Men i grunden har vi från Folkpartiet den uppfattning som Jan Lindholm efterfrågar.

Herr talman! Då är jag nöjd med svaret.

Herr talman! I dag debatterar vi familjerätt, och många av de motioner som vi har att behandla tar sin utgångspunkt i föräldraskapet. Fastställande av faderskap, föräldraskap vid assisterad befruktning, vårdnadshavare, vårdnadstvister, gemensam vårdnad för ogifta och så vidare, men var kommer barnen in? - för att citera en strof ur en sångtext av Hansson de Wolfe United. Utgångspunkten för föräldraskap och vårdnadshavande är barnet, som ju är en förutsättning för att någon ska kunna kalla sig för förälder. Fortfarande är det en avgörande fråga för föräldraskapet hur barnet blivit till. Och möjligen är vi i ett skede där vi har anledning att ifrågasätta om det är just det som är den väsentligaste förutsättningen för ett gott vårdnadshavarskap eller föräldraskap. Själv blev jag pappa 1984, eller pappa blev jag ju först sedan jag tillsammans med min äldste sons mor gått igenom proceduren som fortfarande gäller enligt 1 § 3 kap. i föräldrabalken med en skriftlig bekräftelse som ska bevittnas av två och sedan godkännas av socialnämnden. När de båda döttrarna kom hade jag och min fru för enkelhetens skull gift oss och slapp därmed dessa procedurer. De allmänna råd till socialnämnden som tillämpas numera förenklar den här beredningen som väl är, förutsatt att man förfar enligt S-protokollet. Det är intressant. Fortfarande ska man dock erkänna faderskapet i efterhand. Fortfarande betraktas man som sammanboende far med en misstro. Det tycker jag är märkligt med tanke på hur diskussionen nu förs i frågan om att underlätta föräldraskap i exempelvis samkönade relationer eller där barnet har kommit till genom assisterad befruktning. Möjligen är det mer rätt att anpassa lagstiftningen till allt fler nya familjekonstellationer än att gå på en så uppenbart föråldrad ordning som att man som ogift förälder sedan barnet är fött ska ansöka om att få erkänna sitt faderskap. Jag tillåter mig att tycka att det känns otidsenligt att en sammanboende biologisk far inte automatiskt blir förälder och vårdnadshavare. Herr talman! Detta handlar först och främst om barnets rätt till sin familj som kan ge det omsorg, kärlek och ansvarstagande för uppväxt och fostran, för att använda en föråldrad vokabulär. Så länge det finns två personer som i kärlek till varandra har givit upphov till barnet, oavsett biologiska faktorer, borde det för barnets skull vara möjligt för barnet att få dessa människor som föräldrar och vårdnadshavare utan omständliga processer som kan upplevas kränkande för parterna. Barnkonventionen säger att alla barn har rätt att veta sitt ursprung. Med det åsyftas att veta vilka ens biologiska föräldrar är. Centerpartiet välkomnar därför rätten till assisterad befruktning för ensamstående kvinnor i Sverige. För barnet betyder det att det har rätt till sin biologiska far och slipper det stigma som det innebär att som vuxen leva med etiketten "fader okänd". Att familjer i dag ser olika ut är något som lagstiftningen måste anpassa sig efter. Barnlängtande vuxna ska stöttas och inte hindras, allra mest för barnens skull. Herr talman! Utan att gå in på de olika reservationerna om faderskap och föräldraskap vid assisterad befruktning kan jag bara kort, i likhet med vad som framgår av betänkandet, konstatera: "Föräldraskap vid assisterad befruktning innehåller en rad svåra frågor som kräver noggranna överväganden." Det handlar nämligen inte bara om rätten att vara förälder och vårdnadshavare, utan det handlar först och främst om vad som är bäst för barnet, som barn och sedermera som en vuxen person. Det utredningsbetänkande som ligger till grund för att socialutskottet nu har tagit ett initiativ för att ge rätt till ensamstående och lesbiska par att få tillgång till assisterad befuktning i Sverige har föreslagit att föräldraskapet vid assisterad befruktning med donerade ägg och spermier ska regleras på samma sätt som för olikkönade par och att föräldraskapet automatiskt tillfaller moderns fru utan att man behöver gå vägen via adoption. Det tycker Centerpartiet är bra och välkomnar därför ett förslag från regeringen om detta, trots att det innebär att man även här gör skillnad på om det är ett äktenskap eller ett samboförhållande. Frågan om fler än två vårdnadshavare väcks också i motioner. I motionen C346 talas det om "stjärnfamiljen", och först trodde jag det var en felstavning. Det är intressant att reflektera över vad som sker med föräldraskapet i dag och hur man kan anpassa lagen till förhållanden där det kan finnas fyra vuxna som alla gör anspråk på föräldraskapet för ett barn. För Centerpartiets del handlar det trots allt om att i första hand se barnets och inte de vuxnas behov. Det är barnets skydd och barnets rätt som föräldrabalken ska tillgodose, och det får man inte glömma bort när man skriver motioner om föräldra- och vårdnadshavarskap. Jag är i dag inte beredd att acceptera en ordning där fler än två, oklart hur många förresten, kan vara vårdnadshavare för ett barn. Herr talman! Barns skuldsättning har givit upphov till en motion som behandlas i dag. Jag måste hålla med motionären om att det är helt oacceptabelt när föräldrar lägger över sina egna skulder på barnen och på det sättet föröder deras möjlighet att få en start i livet. Skälen till att så ändå sker är säkert olika. Ofta finns ett utanförskap, brottslighet och missbruk med i bilden. Det handlar inte bara om barnfattigdom och inte heller om föräldrar som har en knaper ekonomi, utan det handlar nog snarare om en hänsynslöshet eller en obetänksamhet hos vuxna som vi på alla sätt måste skydda barnen från. Precis som när det gäller annan ekonomisk brottslighet krävs det vaksamhet från lagstiftarens sida för att täppa till möjligheten att ekonomiskt skada närstående och egna barn. Det är bra att kronofogden slår larm till överförmyndarnämnd och socialtjänst när en omyndig person registreras och att underåriga inte längre kan stå som registrerade ägare till fordon. Herr talman! Jag kan slutligen bara tacka alla de personer som ideellt och med låg ersättning åtar sig att vara gode män och förvaltare åt barn, vuxna och äldre. Ofta är de klämda mellan starka känslomässiga och ekonomiska intressen eller också har de att verka i familjeförhållanden som är svåra att föreställa sig. Det är något som tar mycket tid och som säkert gör det svårt att sova om nätterna. Det är viktigt att det tas fortsatta steg för att stärka gode män genom utbildning och för att på olika sätt underlätta och göra det här viktiga uppdraget mer attraktivt. Som tidigare ledamot i en kommunal överförmyndarnämnd i Kungsbacka är det med stor glädje som jag noterar att regeringen nu tar sig an situationen för alla de tusentals gode män och förvaltare som verkar för enskilda människor i Sverige varje dag.

Herr talman! Familjepolitiken är, som flera av talarna påpekat, essentiell i livet. Vi föds av föräldrar, och vi blir kanske föräldrar. Vi kanske ärver eller låter oss ärvas. Familjepolitik handlar om en avvägning mellan familjen i den vidare bemärkelsen, mor- och farföräldrar, mamma, pappa, barn, syskon och så vidare, samhällets behov att veta vem som är vem i olika relationer och individens behov. Det här är en balansgång som vi får ta hand om i lagstiftningen. Det är en dynamisk process, om jag får använda ett sådant uttryck, som ändrar sig hela tiden. Familjepolitiken har också till uppgift att skydda den svagare parten och inte diskriminera - barnen ska skyddas - och vara jämlik. Jag tror att det är viktigt att ha med sig när man tittar på de motioner som finns. Det system som vi har består av äktenskapsbalken, föräldrabalken och ärvdabalken. De hänger logiskt ihop och påverkar varandra på ett intrikat och sinnrikt sätt. Om man rycker i en bit påverkar det andra saker också. Ibland upptäcker man att det inte är helt uppenbart att motionärerna har insett de här sambanden. Jag vill påstå att det inte heller är helt lätt. Det finns många gamla begrepp. Ibland får vi gå tillbaka till 1000-talet för att hitta ursprunget till de här begreppen. De är givetvis inte statiska, utan de förändrar sig hela tiden. Vi har också en internationell dimension. Mycket av vår familjelagstiftning har en nordisk harmonisering, och i vissa delar går vi mot en harmonisering inom EU. Herr talman! När detta är sagt vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner. Varje år står vi här och pratar om det här viktiga området. Familjepolitiken är något som påverkar oss allihop dagligdags. Tyvärr har den kanske inte den dignitet i kammaren som den behöver, men vi i civilutskottet gör allt för att lyfta upp den. Jag vill prata om några motioner, bland annat den om faderskapet. Jag kan hålla med om att det kanske är dags att bli lite modern på det området. Det förfarande som vi har är lite tungrott. Kan vi hitta ett rättstryggt sätt för att fastställa faderskapet på ett modernare sätt tycker jag att det kan vara intressant. Vi har en annan sak som också är viktig. Ett förordnande som god man är ett viktigt uppdrag. Det kommer lite ny lagstiftning om det där man skärper kraven på de gode männen och tillsynen. Vissa länsstyrelser kommer att få den uppgiften. Detta är mycket viktigt för de allra svagaste i samhället som behöver det stödet. Även stödet till de gode männen är väl så viktigt. Det är ett väldigt ansvar att ta hand om en annan persons egendom och även vårda och sörja för den personen. När det gäller särkullbarn och efterlevande makes arvsrätt håller jag fullkomligt med Jan Ertsborn om behovet av en lagändring. Att låta den eventuella bostaden bli kvar som en del av det oskiftade dödsboet som man gör i Finland är en tilltalande lösning som vi förhoppningsvis kan titta på. Om vi ska tala om någonting mer kontroversiellt har vi det här med flera vårdnadshavare. Det låter sig, som sagt var, i dag inte göras. Jag kan förstå att det finns emotionella faktorer, och frågan är om man ska behöva lagstifta om det här. Jag är lite tveksam till det, för det kommer att få ganska stora konsekvenser framför allt i ärvdabalken. Vi har inte fått något förslag från oppositionen om detta, men jag tror att det kan bli väldigt komplicerat att fastställa arv om man har två biologiska föräldrar och flera vårdnadshavare. Hur ska det ärvas och i vilken ordning? Det kan bli ganska komplicerat. Däremot tycker jag att det är tilltalande att det är många som tar hand om ett barn när den möjligheten finns, framför allt när det handlar om att låta mor- och farföräldrar hjälpa till. Men jag tror inte att vi ska behöva någon lagstiftning för det. Med dessa ord tackar jag för den här debatten.

Herr talman! Vi har nu avverkat en del anföranden på området familjerätt under dagen, och allting har en anda att vi är väldigt överens i utskottet. Det är verkligen blommor och rosor över alltihop! Till och med Otto von Arnold som representant för Kristdemokraterna talar om behovet av en modernisering av den familjerättsliga lagstiftningen. Då undrar jag: Vad är det specifikt som Otto von Arnold och Kristdemokraterna tycker att vi behöver modernisera? Och om vi nu är så överens, hur kommer det sig att regeringen inte kommer med förslag? Man lyfter också i kammaren i dag fram att det är en fråga som förtjänar mycket mer uppmärksamhet. Då kan man fundera: Hur kommer det sig att det brister i förslag på området? Ett sätt att se till att det här blir en viktig och prioriterad fråga är att Sveriges regering lägger fram förslag som ser till att modernisera den familjerättsliga lagstiftningen.

Herr talman! Det var bra frågor, Hannah Bergstedt, och jag ska försöka besvara dem så gott som möjligt. Det som jag nämnde här var just att man bör titta på hur man kan underlätta det här med faderskapserkännandet i samboförhållanden och få en smidigare och rättssäker behandling av det. Sedan har vi också det som jag nämnde med särkullbarns rätt. Det är någonting som jag tror är ett stort problem ute i samhället. Bra beslut tar tid. De här frågorna är komplicerade, och det är många som sådana här ärenden ska skickas ut till på remiss. Sedan kan jag också önska att det hade kunnat gå lite fortare på departementet.

Herr talman! Det är trevligt att höra att vi delar åsikten att det behöver moderniseras när det gäller hur man fastställer faderskapet! Sedan verkar det som att ni har ett behov av att resonera och prata ihop er lite grann i den frågan. När det handlar om barnperspektiv, vilket är ett begrepp som Kristdemokraterna gärna vill använda sig av i debatten, funderar jag lite grann över frågan om fler än två vårdnadshavare. Det är väldigt tydligt att barn ibland i praktiken betraktar fler än två människor som sina vårdnadshavare. Vad är det då som skrämmer Kristdemokraterna och regeringen från att se över om det faktiskt finns ett behov i lagstiftningen av att anpassa det här efter just ett barnperspektiv? När det gäller föräldrapresumtionen och moderskapspresumtionen är det självklart så att lagstiftning tar tid och behöver en seriös genomgång för att reda ut var utmaningarna finns. Men nu har vi sedan 2007 väntat på att det ska hända något på området moderskapspresumtion. Vad är det som hindrar att vi kommer fram till att inte göra skillnad på olikkönade och samkönade par i den här frågan?

Herr talman! När det gäller barnperspektivet och frågan om flera vårdnadshavare är det precis som jag sade att frågan är om vi behöver ha någon lagstiftning på den sidan. Om vi behöver ha det kräver det en ganska noggrann genomgång, för det är inte bara själva vårdnadshavandet som är viktigt. Vi måste även titta på ärvdabalken. Det kan bli ganska komplicerat om vi måste ta reda på vilka av vårdnadshavarna som är de biologiska föräldrarna, för man kan kanske tänka sig det fallet att man har fler än två föräldrar. Jag vet inte om det är någonting som man inom socialdemokratin tänker på, men det är en naturlig konsekvens om man ska ha flera vårdnadshavare. Det här systemet är ganska konsistent i hela den här lagstiftningen. Säger man A i den ena delen av systemet måste man säga B i den andra. Det är väldigt lätt, tror jag, att man vinner poäng ute i samhället på att gå ut och säga att man ska underlätta för den ena eller andra gruppen. Men man tänker kanske inte på att hela systemet hänger ihop. Det är också det som gör att det tar så lång tid att utreda de här olika bitarna. Så, Hannah Bergstedt, jag tror att man i de här sammanhangen får inse att vi har haft mänskliga relationer i några miljoner år. Givetvis ska vi hela tiden vara moderna, men vi måste också låta det här ta sin tid. Det kommer det att göra, för vi kan inte ändra på det hur lätt som helst. Men viljan finns. Vi lyssnar gärna. Vi har väl en debatt om ett år igen, och då kan vi se om det finns några nyheter.

Herr talman! Jag tvivlar egentligen inte alls på att lagstiftningen kring vårdnad och umgänge har tagits fram med goda avsikter. Så är det med all säkerhet. Många av de motioner som vi behandlar här i dag vittnar också om en god vilja att förbättra situationen för barn och unga, och det tycker jag är väldigt bra. Det tycks liksom inte riktigt som att Sverige når fram till barnperspektivet, utan det verkar mer som att man fokuserar på vuxnas rättigheter. Ibland uppfattas barn som ägodelar. Det låter ungefär så i vissa debatter. Ibland kan man även få känslan av att barn används som rehabiliteringsobjekt för att vuxna förhoppningsvis ska fungera och må bättre. Jag kan inte nog betona att vi måste värna barnperspektivet och bli mycket bättre på att tolka vad som är bäst för barnen. Därför behövs det mer kompetens i kommunerna när det gäller bedömningar som görs av vårdnad, boende och umgänge. Vi anser att barn har rätt till båda sina föräldrar i största möjliga mån, och relationen bör uppmuntras, vårdas och stärkas. Samtidigt måste kunskapen om riskbedömningar göras tydligare så att barn skyddas från en miljö som är alltför dysfunktionell. Här verkar det som om kommunerna spretar ganska mycket åt olika håll. När det gäller domstolsprocesser är det väl känt att de inte löser konflikter mellan föräldrarna. Trots det har vi en modell som uppmuntrar till smutskastning inför publik, och när man väl tömt sin arsenal ska domstolen bestämma utgången. Det medverkar naturligtvis till att konflikterna ökar efter hand som en vårdnadstvist får fortgå år efter år, och därmed skapas ännu större oförrätter än tidigare. Givetvis kommer barnen i kläm. Det vet alla. Jag är övertygad om att relationen i familjen många gånger är avgörande för barnets psykologiska utveckling. Det kanske till och med är så, herr talman, att relationer är mer avgörande än socioekonomiska förhållanden. Det kan vara ett nytt sätt att tänka på detta. Herr talman! Mängden tvister om vårdnad, boende och umgänge ökar hela tiden trots den reform som syftade till att minska antalet. Uppföljningen av hur 2006 års vårdnadsreform slagit igenom visar att kompetensen saknas i kommunerna när det gäller hur man ska tolka barns utsagor. Tidspressen är stor och till viss del nekas dessutom barn av sina egna föräldrar att komma till tals. Även om intentionen varit god, att barnperspektivet ska gälla i högre grad, haltar det ganska rejält. Tilläggas kan att det är svårt att få en korrekt samlad bild av uppföljningen som Socialstyrelsen gjort. Det finns egentligen ingenting dokumenterat om kommunernas samtal med barn. I reservation 6 föreslår jag en annan modell, en alternativ modell med en lagfaren medlare som obligatoriskt ska erbjudas när en stämning lämnas in. Medlaren ska ha tystnadsplikt i syfte att kunna föra ärliga och förtroliga samtal utan att parterna behöver vara rädda för att det som sägs ska kunna vändas mot dem. Om en sådan modell antas är förhoppningen att smutskastningen ska minska. Jag vet att man kan ifrågasätta förslaget och säga att det finns medlare redan i dag. Javisst, det gör det, men de medlarna har inte tystnadsplikt. Dessutom erbjuds de så sällan att i princip ingen känner till att de finns. Där ligger skillnaden. Förutom till reservation 6 vill jag passa på att yrka bifall till reservation 2, 7, 10, 17 och 19. Barnperspektivet löper som en röd tråd genom samtliga dessa reservationer. Jag vill verkligen ta till vara den vilja och den goda insikt som finns för att barnperspektivet ska medvetandegöras. Det gäller även bortförande av barn och barnäktenskap, som berörts tidigare. Många kvinnojourer har på senare år tagit upp detta med barnäktenskap. Man har sett en markant ökning under våren och försommaren. Det är naturligtvis smärtsamt att se de unga kvinnornas ångest och oro över att tvingas bli bortgifta under familjens semesterresa utomlands. Det är fruktansvärt att vi ska behöva ha det så i det här landet. Avslutningsvis vill jag säga: Låt oss bli bättre på att lyfta upp barnperspektivet! Det sparar inte bara personligt lidande och risk för utslagning utan kommer även att gagna samhällsekonomin. Jag är övertygad om att ohälsan dessutom kommer att minska markant.

Herr talman! Margareta Sandstedt sade i sitt anförande att många i denna debatt tycks betrakta barn som ägodelar. Därför undrar jag naturligtvis vem som uttryckt något sådant. Jag vill även fråga om en av de reservationer som Margareta Sandstedt lyfte upp; jag tror att det är nr 19. Vad är det som gör att äktenskap som form ska prioriteras framför andra levnadsformer? På vilket vis skulle det öka barnens trygghet?

Herr talman! Jag förstår inte riktigt oviljan mot att vi vill stärka äktenskapet. Jag kan misstänka att det finns en personlig ovilja mot äktenskapet. Jag vet ju att Vänsterpartiet vill avskaffa familjen, vilket jag tycker är en rätt extrem hållning. Det gör man när man inte vill värna den norm vi haft tidigare. Man kan ha andra samlevnadsformer, det är vi inte det minsta emot, men att vi har en norm som gäller äktenskapet tycker jag är helt korrekt. Det ska vi kunna ha. Jag förstår inte den oviljan.

Herr talman! Det finns ingen ovilja mot äktenskapet som sådant, men det finns ju ingenting som säger att man i ett demokratiskt samhälle ska prioritera en form framför en annan. Var och en får väl besluta om hur man vill leva. Huvudsaken är att man mår bra. Jag kan vara sambo, särbo, bortbo eller vad det nu må heta. Det finns ingenting som säger att äktenskapsformen skulle vara det tryggaste för barnet. Det handlar om mig som en vettig vuxen. Vem jag lever med, hur jag lever och var jag lever saknar betydelse. Man kan definitivt inte komma med påståendet att äktenskapet skulle vara den bästa samlevnadsformen vad gäller barns trygghet. Jag förstår mig inte på det. Det viktiga är att de vuxna är vettiga människor och bra förebilder för barnen. Då fungerar det. Då ser man till barnperspektivet. Det är inte en äktenskapsfråga.

Herr talman! Naturligtvis får man bestämma hur man ska leva. Det vänder vi oss inte mot. Vill man vara sambo får man vara det, eller också ha någon annan samlevnadsform. Det utesluter inte att vi kan ha äktenskapet som norm. På Marianne Berg låter det som om det ena utesluter det andra, och det anser inte jag.