Arbetsplenum - Sverige ska skriva på konventionen om klusterammunition (uu7) - 2012-03-14

Herr talman! Betänkandet vi har att debattera i dag är resultatet av ett fördjupat arbete i utrikesutskottet sedan ett drygt år tillbaka. Syftet har varit att öka kunskapen samt att bereda relevanta motioner och behandla propositionen om Sveriges tillträde till konventionen om klusterammunition. Det finns sju reservationer i betänkandet. Vi socialdemokrater har tre reservationer. De gäller förstås, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 1 och 3. Nedrustning är ett stort och viktigt politikområde som man kan tala mycket om. Men jag kommer att ägna mitt inlägg åt två delar. Först ska jag tala kort om kärnvapen. Sedan ska jag tala något mer om klustervapenkonventionen. Herr talman! I dagens värld finns det många hot mot fred och säkerhet, men det finns egentligen bara två hot mot hela mänsklighetens existens. Det är klimathotet och hotet från kärnvapen. Vi socialdemokrater vill att Sverige ska arbeta mer aktivt med kärnvapennedrustningsfrågorna. Socialdemokraterna har tidigare presenterat ett tolvpunktsprogram för nedrustning som till stora delar bygger på Blixkommissionens rapport. Båda dokumenten äger fortfarande sin giltighet. Under några år har visionen om en kärnvapenfri värld åter stått högt på den internationella dagordningen. Det är förstås glädjande, men vi anser, som sagt, att den svenska regeringen borde ha varit mer aktiv. I Nordkorea har det genomförts provsprängningar, och Kim Jong Ils död har skapat ytterligare osäkerhet i en redan instabil situation. EU har infört hårdare sanktioner mot Iran med anledning av deras kärntekniska program. Spänningen har stigit, och det finns en verklig risk för en ökad konfliktnivå. Det internationella atomenergiorganet, IAEA, har en central roll för kontroll och uppföljning av den kärntekniska verksamheten i Iran. I den organisationen har Sverige en plats i styrelsen och måste då använda sitt uppdrag för att agera pådrivande i nedrustnings- och icke-spridningsfrågor. Lösningen på konflikten med Iran och i Nordkorea måste nås genom dialog och diplomati för att undvika katastrofala följder. Vi socialdemokrater anser också att Sverige ska arbeta aktivt för upprättandet av en zon fri från massförstörelsevapen i hela Mellanöstern. Herr talman! Jag tänker nu gå över till frågan om klustervapen. Klustervapen utgör ett stort humanitärt problem, dels för att de sprider substridsdelar över ett så stort område att det i praktiken har visat sig mer eller mindre omöjligt att undvika civila offer, dels för att de efterlämnar blindgångare som i åratal efter kriget skadar, lemlästar och dödar civilbefolkningen. 98 procent av de människor som dött av klustervapen beräknas ha varit civila. Socialdemokraterna välkomnar att regeringen äntligen till riksdagen överlämnat en proposition om Sveriges tillträde till konventionen om klusterammunition. Vi kommer självfallet att rösta ja till Sveriges tillträde till denna. Det är inte en dag för tidigt. Det har verkligen inte varit någon självklarhet att vi skulle komma till den här dagen i riksdagens kammare. Låt mig göra en liten tillbakablick! Den 23 februari 2007 avslutades en internationell konferens i Oslo om klustervapen. Slutdeklarationen från mötet, som 46 länder, inklusive Sverige, skrev under och ställde sig bakom, handlade om ett internationellt avtal som "förbjuder användning, produktion, överföring och lagring av klustervapen som orsakar oacceptabel skada på civilpersoner". I maj 2007 beslutade riksdagen att Sverige ska fortsätta "att vara pådrivande för att få till stånd ett internationellt förbud rörande klustervapen i enlighet med Oslodeklarationen". Oslokonferensen innebar startskottet för en historisk process mot ett internationellt långtgående förbud mot klustervapen. Trots detta har den borgerliga regeringen inte varit pådrivande i det här arbetet, utan man har under processen snarare arbetat för att få igenom undantag, som förstås råkat inkludera den svenska bombkapsel 90. Det har varit påtagligt hur regeringen och utrikesministern genom hela Osloprocessen har försökt förminska dess betydelse. När Osloprocessens slutdokument undertecknades den 3 december 2008 gjordes det av över 100 länder. Ett stort antal utrikesministrar från hela världen var där, dock ej Sveriges utrikesminister som prioriterade annat. Jag var där. Jag tror att jag var den enda svenska politiker som var på plats i Oslo den dagen. Här är vi då, tre år, tre månader och elva dagar efter att Sverige undertecknat slutdokumentet. Och äntligen ska Sverige tillträda konventionen om klustervapen. Socialdemokraterna har drivit på för att Sverige skulle vara bland de första 30 länderna som tillträdde konventionen, så att den kunde träda i kraft. Så skedde inte, utan till dags dato har över 60 länder hunnit före Sverige. Regeringens agerande har, som sagt, varit anmärkningsvärt senfärdigt alltsedan Osloprocessens start. Men genom tryck från en enig riksdag, många frivilligorganisationer och fredsrörelsen har arbetet ändå gått framåt och burit frukt. Vi socialdemokrater välkomnar att processen med att avveckla bombkapsel 90 nu har inletts. Men vi noterar att exempelvis Spanien tidigare redan avslutat sitt destrueringsarbete efter att på några månader ha förstört inte mindre än 233 261 substridsdelar. Den här propositionen beskriver en fastslagen tidsplan för att avveckla och destruera bomkapsel 90, och vi förutsätter att det sker så skyndsamt som möjligt. Propositionen beskriver vidare att denna avveckling ryms inom befintliga anslag. Men i en interpellationsdebatt 2008 här i kammaren sade utrikesministern att ett "icke oväsentligt antal hundra miljoner kronor" skulle behöva tillföras för att ta fram ett vapensystem som skulle kunna ersätta BK 90 innan man kunde avveckla. Det är positivt att så inte är fallet. I frågan om förbud mot investeringar i företag som tillverkar klusterammunition anser vi att det är viktigt att den positiva trend som setts de senaste åren, där marknaden själv har reagerat genom att flytta investeringar från dessa företag, fortsätter. Vi förutsätter också att regeringen nogsamt kommer att följa frågan så att det följs upp kontinuerligt om dessa åtgärder är tillräckliga eller om andra åtgärder behöver vidtas. En del av konventionen som vi socialdemokrater lägger extra stor vikt vid handlar om att statsparterna ska arbeta för att stater som inte är parter i konventionen ansluter sig till denna. Såväl remissinstanser som regeringen själv påtalar också vikten av att konventionen får en så bred anslutning som möjligt. Vi socialdemokrater anser inte att Sverige hittills har agerat tillräckligt aktivt och pådrivande för att få denna konvention till stånd. Det är olyckligt, särskilt som Sveriges position i nedrustningsfrågor i allmänhet och i klusterkonventionen i synnerhet är viktig. Vi menar därför att Sverige i fortsättningen måste bedriva ett kraftfullt arbete i såväl internationella forum som bilateralt för att få fler stater att ansluta sig till den här viktiga konventionen. I detta anförande instämde Urban Ahlin och Kenneth G Forslund (båda S).

Herr talman! Precis som Olle Thorell berättade är det här ett arbete som har pågått i utrikesutskottet. Vi har alltså prioriterat och har fokus på nedrustning sedan en längre tid tillbaka. Det står dock i bjärt kontrast till vad som sker på andra sidan Strömmen, det vill säga i regeringen där man ökar vapenexporten till aldrig tidigare skådade höjder. Det vi gör här i riksdagen är en sak; sedan händer det något helt annat i Regeringskansliet. Det som hände förra veckan var som om det briserade en bomb här i Sverige. Det var en minst sagt förödande bomb som totalt slog ut den lilla skärva av förtroende som fanns kvar för hur den här regeringen sköter vapenexportpolitiken. För min del var den skärvan väldigt liten redan, men andra som inte hanterar frågan lika ofta som jag blev nog mer förvånade och bestörta. Det som bomben slog ut i Sverige var det värsta som kan hända i en demokrati: Den slog ut allmänhetens förtroende för regeringens kompetens att fatta välgrundade beslut och i förlängningen också förtroendet för demokratin. Det bomben också visade var ännu tydligare än någonsin att för regeringen är handelsrelationer och pengar viktigare än mänskliga rättigheter, att arbetstillfällen i Sverige är viktigare än människors liv i andra länder och att den stolta tradition som Sverige tidigare haft i nedrustningssammanhang nu bytts mot upprustning och aktivt stöd till diktaturer att förtrycka sina befolkningar. Jag skäms över hur både myndigheter och ministrar betett sig och beter sig, både när avtalet med Saudiarabien ingicks 2005 och när det sedan förlängdes. Det är helt obegripligt. Det är också obegripligt och inte sunt i en demokrati med den stränga sekretess som ledamöterna i Exportkontrollrådet är satta under. Herr talman! Jag tycker att det är oförlåtligt att föra medborgarna bakom ljuset på det sätt som sker, och det är djupt omoraliskt och oetiskt att slingra sig runt lagstiftningen på det sätt som regeringen och myndigheten har gjort. Att bryta mot lagen eller tänja dess gränser till oigenkännlighet är inte okej. I synnerhet gäller det när det är lagstiftarna själva som gör det, för vi förväntas veta bättre. Vi har inte valts till riksdagen eller regeringen för att bygga vapenfabriker i andra länder. En mycket stor majoritet, 80 procent ungefär, av väljarna står inte bakom att svenskproducerade vapen ska kunna användas av diktaturer mot den egna befolkningen. Det var inte det de valde i september 2002, 2006 eller 2010. Hade det varit väljarnas vilja hade frågan kunnat diskuteras öppet utan problem. Vapenindustrin är stor och har många anställda. Det vet vi. Men antalet anställda legitimerar inte att vi ska frångå huvudregeln att vapenexport är förbjuden och att export kan förekomma bara om det är ett svenskt försvars- eller säkerhetspolitiskt intresse och inte strider mot svensk utrikespolitik. Jag undrar därför: På vilket sätt är det ett svenskt politiskt intresse att förse Saudiarabien med vapen? Jag skulle vilja ha svar på den frågan. Jag har ställt den förr, men jag får inga svar. I dag hade vi ett seminarium under tre timmars tid där vi diskuterade vapenexporten men också det som nyligen har hänt med Saudiarabien. Det enda svar man någonsin får när det gäller vad vi har att göra i Saudiarabien är att vi ska hålla handelsvägarna öppna. Är det det svenska intresset? Herr talman! När förtroendebomber briserar i Sverige har vi flera motvapen i form av KU-anmälningar, allmänna val med mera. Vi möts inte av skott, tårgas och batonger när vi demonstrerar mot nedskärningar, nedläggningar av sjukhus eller skolor etcetera. Vi fängslas inte, åtminstone inte några långa stunder. Vi väntar in valdagen och lämnar våra valsedlar. Den möjligheten har inte människor i många av de länder vi säljer vapen till. I stället möts de just av skott, tårgas, batonger eller ännu värre. Med den vetskapen borde det inte vara möjligt att sälja svenska vapen alls enligt svensk lag till många länder som vi i dag säljer till. Men vi vet ändå att det sker. Vapen löser inga konflikter. Vapen kan ibland, genom sin blotta existens, dämpa konflikter i en akut situation, men de kan inte lösa dem långsiktigt. Förekomsten av vapen kan också eskalera en bagatellkonflikt till något mycket större. Herr talman! När den svenska bomben briserade här hemma befann jag mig på behörigt avstånd i ett land i krig, eller rättare sagt, där delar av landet är i krig och andra delar befinner sig i en form av mellankonfliktsituation. En tredjedel av utrikesutskottet var i Colombia på utskottsresa. Jag åkte i förväg och besökte Medellín. För inte så länge sedan räknades Medellín som världens farligaste stad. Nu var det lugnt. Visst fanns det beväpnade vakter i staden, men värre har jag sett i länder utan krig eller postkonflikt. De kändes mer som en form av fredsbevarande. På andra sidan berget kunde man däremot inte befinna sig, eftersom det fortfarande är krig där. Mängden små och lätta vapen är fortfarande mycket stor, precis som antalet mord, och människor fortsätter att mördas eller drivas på flykt och in till städerna av gerillor, rester av paramilitären och kriminella gäng. I Colombia pågår mitt i konflikten nu ett fredsarbete. Land återbördas till dem som fördrivits, fattigdomen bekämpas och rättegångar drivs mot höga militärer och makthavare. Folk avväpnas, och i de trakter vapnen lämnats in är det nu lugnare. Det är fortfarande inte lätt att vara fackföreningsaktivist eller MR-försvarare, och ju närmare maktens boningar människorättsförsvararna kommer i jakten på förövare av brott mot de mänskliga rättigheterna, desto farligare lever de. Även om många avväpnats finns mängder med vapen kvar. Tusentals mördas i Colombia, men siffrorna har sjunkit. I Venezuela, som utskottet också besökte, är det inte krig, men gatorna i Caracas är mycket mer osäkra än i både Medellín och Bogotá. I Venezuela mördas omkring 20 000 personer varje år. Det är mycket vapen som rör sig okontrollerat i området. Vi ska dock inte slå oss för bröstet och tro att vi inte drabbas av våld och mord i Sverige. De senaste åren har det dödliga våldet eskalerat även här. En anledning kan vara att det är lätt att skaffa legala vapen i Sverige, en annan att vapen också smugglas in. Där det är lätt att skaffa vapen ökar också det dödliga våldet, och gängkriminaliteten blomstrar. Nedrustning, inte upprustning, är någonting som behövs också i demokratier. Herr talman! De största illegala handelsvarorna i världen är knark, människor och vapen. Den illegala vapenhandeln som ju redan den är gigantisk utgör ändå bara ca 10 procent av all handel med lätta vapen. Ca 90 procent är legal. Även när det gäller lätta vapen har Sverige en tradition att tala för nedrustning, men de återredovisningar som sker till oss i riksdagen är bristfälliga. Import redovisas inte alls. Samtidigt som vi talar för nedrustning exporterade vi små och lätta vapen för 3,2 miljarder kronor 2010. Vi säger en sak men gör precis tvärtemot. Mycket mer behöver göras i världen och i Sverige för att minska mängden lätt åtkomliga vapen. Ett steg är naturligtvis att sluta producera och sälja dem. Ett annat steg är att arbeta för trygga samhällen. I trygga samhällen finns inte samma behov av vapen. Vapen i orätta händer skapar otrygga samhällen. Det finns motsägelser i svensk utrikespolitik. Vi utmärker oss dels för att arbeta med utveckling med grund i fattigdomsbekämpning, mänskliga rättigheter och fredsfrämjande, dels för att sälja vapen som riskerar att spridas och som i de flesta fall leder till destabilisering av samhällen. Det är den vanliga dubbelmoralen. Låt oss nu ändå hoppas att resultat nås på den FN-konferens om vapenhandel som hålls under 2012. I väntan på resultat yrkar jag bifall till reservation 7. Herr talman! Miljöpartiet välkomnar att Sverige äntligen tillträder konventionen om klusterammunition. Det satt långt inne och har tagit hela tre år, men nu är det på gång och vi välkomnar det. Av dem som drabbas av klustervapen är 98 procent civila. 40 procent är barn. Klustervapen orsakar ett oerhört mänskligt lidande. De är utan tvekan bland de grymmaste vapen som går att uppbåda. De är anfallsvapen och inte, som tillverkarna av klustervapen ofta hävdar, i försvarssyfte. Den svenska bombkapsel 90 är därför en skam för Sverige och den bör skrotas med omedelbar verkan. Den är förmodligen också orsaken till att det har tagit så lång tid för regeringen att vilja tillträda konventionen. Miljöpartiet menar att Sverige ska gå så långt som möjligt för att bidra till ett långtgående genomförande av konventionen för att minska riskerna att människor framöver ska drabbas av klustervapnens konsekvenser. Det är också viktigt att vi sänder en tydlig signal till andra nationer att Sverige är berett att gå så långt det går för att bidra till en långtgående implementering av konventionen och att vi är beredda att minska riskerna för att människor framöver ska drabbas av klustervapnens konsekvenser. Det vill inte regeringen, som i stället väljer att lägga sig på lägsta nivå i anslutningen till konventionen. Regeringen väljer en tolkning som är att inte göra något mer än det som är absolut nödvändigt. Det finns flera exempel i propositionen: frågan om förbud mot investeringar i företag som utvecklar eller tillverkar klustervapen, frågan om transit av klustervapen genom svenskt territorium och stöd till länder som drabbats av klustervapen. Regeringen vill till exempel inte följa ett antal andra länders exempel och lagstifta mot investeringar i företag som utvecklar eller tillverkar klusterammunition. Regeringen väljer, trots att den medger att det kan bidra till att uppnå konventionens syfte att förhindra användning av klusterammunition, att avvisa förslaget om ett förbud mot sådana investeringar för att det skulle vara "förhållandevis komplicerat". Då får väl regeringen tänka en vända till och komma med ett förslag. Det kan ju inte vara omöjligt i Sverige när andra länder gör det. Det är väl snarare så att regeringen inte vill. Som vanligt finns det också i klustervapenfrågan motsägelser i den svenska politiken. Vi har med ena handen sålt klustervapen och med den andra lämnat bistånd för minröjning, ett bistånd som i praktiken har minskat eftersom vi har halverat antalet biståndsländer, inte för att behovet har upphört. Jag yrkar också bifall till reservation 4.

Herr talman! I dag behandlar vi betänkandet Nedrustning, icke-spridning och konventionell rustningskontroll samt Sveriges tillträde till konventionen om klusterammunition. Utrikesutskottet har gjort bedömningen att spridningen av kärnvapen är ett av de största hoten mot mänsklighetens fortlevnad. Arbetet för en kärnvapenfri värld bör därför fortgå även om utsikterna för en snar avveckling är begränsade. Så länge någon stat innehar kärnvapen finns dess värre incitament för andra stater att skaffa sådana. Ett tungt ansvar för utvecklingen vilar på världens kärnvapenmakter att verka för en begränsning av kärnvapenarsenalerna, för icke-spridning och ett påskyndande av en nedrustning med total avveckling av kärnvapen som målsättning. Särskilt viktigt är det att förhindra en situation där icke-statliga aktörer får tillgång till kärnvapen eller andra massförstörelsevapen eller till den tekniska kunskap som krävs för att tillverka massförstörelsevapen. Här är arbetet inom säkerhetsresolution 1540 av vikt. Särskilt oroande är också utvecklingen i Iran med ett eventuellt kärnvapenprogram. Den islamistiska diktaturen i Iran har omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna på sitt samvete. Regimens fortsatta stöd till såväl terrorgrupper som andra diktatoriska regimer gör att det finns all anledning att ta detta hot på allvar och att Sverige bidrar till att situationen hålls under kontroll. Herr talman! Spridningen av osäker klusterammunition i världens krigshärdar är något som är djupt olyckligt för de människor som har oturen att befinna sig i närheten av krigshärdar av det här slaget. Det allvarligaste problemet uppstår när många substridsdelar i klusterammunition inte exploderar när de träffar marken utan i stället blir liggande som blindgångare och därför kan fortsätta att döda och lemlästa civila långt efter konflikternas slut. Länder med starka krigsmakter, som Förenta staterna, Kina, Ryssland, Israel och Turkiet, använder klusterammunition och anger att de tänker fortsätta med det. Efter USA:s angrepp med klustervapen i Afghanistan 2001 anses stora områden vara kontaminerade med blindgångare. Israel angrep Libanon med klustervapen 2006, och det ligger fortfarande enorma mängder blindgångare kvar i målområdena. Ur detta perspektiv är det glädjande att man nu har tagit fram en konvention som vi i dagens debatt är eniga om att vilja ratificera i Sverige. Förhoppningen är att konventionen ska leda till att begränsa kommande skador av klusterammunition och bidra till hjälp åt dem som har blivit utsatta för skador till följd av blindgångare. En svensk ratificering av konventionen bör innebära att en viktig uppgift för framtiden blir att påverka de starka krigsmakter som i dag använder klusterammunition att i stället ansluta sig till konventionen. Herr talman! Ur svenskt perspektiv är det dock inte helt okomplicerat att tillämpa konventionen. I och med den definition av klusterammunition som man har valt i konventionen krävs också att vi avvecklar den så kallade bombkapsel 90, som har varit ett av de tillgängliga beväpningsalternativen för Jas 39 Gripens attackfunktion. I detta sammanhang är det också värt att påpeka att den konstruktion som bombkapsel 90 har är av den arten att den löper en i stort sett obefintlig risk att lämna blindgångare i terrängen, vilket det givetvis också har funnits incitament till eftersom vapensystemet var tänkt att användas på svenskt territorium i händelse av krig. Nu är konventionen utformad på ett sådant sätt att den innefattar bombkapsel 90, och en avveckling är därför oundviklig vid en anslutning till konventionen. Ska Sverige vara trovärdigt i att påverka de länder som inte har ratificerat konventionen och som använder osäker klusterammunition, som leder till oacceptabla humanitära konsekvenser för civila, är det också nödvändigt att vi är konsekventa och utifrån den aspekten avvecklar bombkapsel 90. "Det handlar dock om ett vapensystem som är rätt avgörande för den kapacitet Gripensystemet har för vissa, för ögonblicket synnerligen osannolika, scenarier när det gäller angrepp mot vårt land. Det innebär att man måste ta fram - och det håller på att tas fram inom Försvarsmakten - hur man ska ersätta den kapaciteten, om man nu anser det nödvändigt." Detta påstående om Gripensystemet var inte mina egna ord utan vad utrikesminister Carl Bildt uttryckte för några år sedan i en interpellationsdebatt om Sveriges tillträde till konventionen om klusterammunition. Utrikesministern har även framhållit vikten av redovisning till framför allt försvarsutskottets ledamöter av hur ett ersättningssystem ska kunna se ut inför en ratificering av konventionen. Det är därför beklagligt att frågan om hur Sveriges försvarsförmåga ska bibehållas efter en avveckling av bombkapsel 90 inte tydligt redovisas i propositionen. Sverigedemokraterna menar att det är av vikt att ta fram ett alternativ till bombkapsel 90 för att kunna behålla den förmåga till markattack som detta vapensystem gav oss. I regeringens proposition om Sveriges tillträde till konventionen om klusterammunition framhåller också branschföreningen Säkerhets- och försvarsföretagen, Soff, i sitt remissvar att det är sannolikt att förtroendet för konventionen och dess bruk kan kräva verkningsfulla ersättningssystem utan de icke önskade följdeffekter som vissa typer av klustervapen kan ge upphov till. Enligt Försvarsmaktens budgetunderlag för 2012 redovisas däremot att man har köpt in den så kallade Small Diameter Bomb som är tänkt att användas till attackuppdrag, men detta system är ett precisionsvapen som inte har samma förmåga till insats som bombkapsel 90 har. Det betyder att ett glapp i Sveriges försvarsförmåga riskerar att uppstå när bombkapsel 90 nu avvecklas. Vi menar därför att regeringen ska se till att ett vapensystem med förmågan att utföra de uppgifter som tidigare har kunnat göras med bombkapsel 90 tas fram, utan de icke önskade följdeffekter som är förknippade med klusterammunition. Eftersom denna typ av försvarsmaterielsystem är tekniskt avancerade och eftersom en trygg försörjning av dem är viktig bör möjligheten att rikta upphandlingen till svensk industri prövas med hänvisning till Sveriges säkerhetspolitiska intresse av att behålla en särskild kompetens i Sverige när det gäller tillverkning av och handel med försvarsmateriel. Utifrån detta vill jag yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation nr 5. Herr talman! Jag vill avsluta med att säga någonting om små och lätta vapen. Små och lätta vapen orsakar fler dödsoffer och mer lidande än alla andra vapentyper. Ett fortsatt arbete för att begränsa spridningen av dessa vapen är något som vi och utskottet i övrigt anser är av stor vikt. Av särskild vikt för framtiden är enligt vår mening att kontrollen av spridning av bärbara luftförsvarssystem förbättras och utvecklas. Jag vill i dag också lyfta fram att utvecklingen i Libyen, med en stor spridning av vapen, är särskilt oroande. Att verka för fungerande gränskontroller i Europa och vid dess yttre gränser för att stoppa illegal vapenimport och export anser Sverigedemokraterna också vara av stor vikt i detta avseende.

Fru talman! När Berlinmuren föll och Warszawapakten kollapsade föddes en dröm om en värld i fred där samarbete och utbyte ersatte kallt krig. Då föddes en förhoppning om att även Nato skulle avvecklas, att världens kvarvarande stormakt skulle nedrusta och att kärnvapen skulle förpassas till historiens skräphög. Mellan 1991 och 1996 valde Sydafrika, Vitryssland, Ukraina och Kazakstan att avveckla sina kärnvapen eller överlämna dem till andra stater. Det var en positiv utveckling som närde förhoppningar om att också andra länder skulle gå vidare på samma väg. I dag lever i allra högsta grad drömmen om en värld i fred, men förhoppningarna om att drömmen ska infrias har i högsta grad grusats. År 2010 spenderade världen ofattbara 1 630 miljarder dollar på militära utgifter enligt Sipri. USA har ensamt ökat sina militära utgifter med 81 procent sedan 2001. Arbetet med att avveckla kärnvapen har i stort avstannat. Denna tydliga militära upprustning leder till ökad spänning mellan stater och ytterligare kapprustning och därigenom till ökad risk för väpnade konflikter och krig. Men den militära upprustningen hotar inte bara mänskligheten genom de vapenarsenaler som byggs upp. När alltmer pengar läggs på nya övervakningssystem, pansarvagnar och stridsflygplan måste andra behov stå tillbaka. Låt mig ge ett sådant exempel. Enligt Guttmacher Institute skulle preventivmedel och mödravård för jordens alla kvinnor kosta 11,8 miljarder dollar. Det är insatser som i högsta grad behövs i en värld där en kvinna dör var 90:e sekund i samband med en graviditet. 11,8 miljarder dollar är stora summor pengar, men de motsvarar inte ens 1 procent av världens samlade militära utgifter. Samtidigt som framstegen när det gäller att bekämpa mödradödligheten har varit få har de militära utgifterna kraftigt ökat. I valet mellan att rädda gravida kvinnors liv och att köpa ytterligare stridsflygplan väljer alltför många av världens ledare det senare. Därför är det också viktigt att se på nedrustningsfrågorna ur detta perspektiv i dagens debatt. I Sverige målar vi gärna ut oss som jordens goda samvete med de kritvita händerna. Men sanningen är att Sverige i högsta grad har bidragit till denna militära kapprustning. Sverige är i dag en av världens tio största vapenexportörer. Om vi tar hänsyn till befolkningens storlek är Sverige i dag världens främsta exportör av krigsmateriel. Om det skulle vara någon som trots detta levt med bilden att Sverige skulle vara lite bättre, lite mer moraliskt högtstående än andra länder, har den bilden krossats den senaste veckan genom avslöjandena om det mycket långtgående militära samarbetet mellan Sverige och en av vår tids värsta diktaturer, nämligen Saudiarabien. Det här är en fråga som egentligen ligger utanför dagens betänkande, men frågan kvarstår trots allt. Med vilken trovärdighet ska vi kunna driva på i nedrustningsfrågor, som vi berör i detta betänkande, när vi samtidigt militärt samarbetar med en av vår tids värsta diktaturer? Det är en diktatur som behandlar kvinnor som andra klassens medborgare. Det är en diktatur som har infört en ren könsapartheid. Det är en stat som inte bara förtrycker sina egna medborgare och dem som befinner sig i Saudiarabien som gästarbetare utan också aktivt i sin egen region slår ned folkliga uppror och folkliga krav på demokrati och frihet, bland annat i Bahrain. Affären med Saudiarabien skadar Sveriges trovärdighet. Därför måste vi också inse att dagens debatt sker i skuggan av denna affär. Fru talman! Kärnvapnen och klimatförändringarna är de enskilt största hoten mot mänskligheten. Skillnaden mellan kärnvapen och klimatförändringar är att kärnvapenarsenalerna som finns runt om på vår jord har kapacitet att på ett ögonblick utplåna både mänskligheten, allt liv på vår planet och planeten i sig själv. Det finns inte ett enda säkert kärnvapen på jorden. Med varje kärnstridsspets finns alltid risken av en mänsklig katastrof. I debatten om kärnvapen ligger i dag fokus nästan enbart på Iran. Vänsterpartiet är en tydlig motståndare till att ytterligare stater skaffar sig kärnvapen. För varje land som skaffar sig kärnvapen blir målet om en kärnvapenfri värld alltmer avlägset. Samtidigt ser vi att riskerna för spridning och kapprustning ökar med varje land som skaffar sig kärnvapen. Att dessutom den oberäkneliga och grymma regimen i Teheran skulle få kärnvapen till sitt förfogande inger extra stor oro. Men kärnvapenutmaningen som mänskligheten står inför kan inte inskränka sig till att bara handla om Iran. Varje land som innehar kärnvapen är ett land för mycket. Indien, Pakistan, Israel och Nordkorea har i dag kärnvapen men vägrar underkasta sig icke-spridningsavtalet. Sverige måste här vara oerhört tydligt i sina krav på att icke-spridningsavtal ska undertecknas, respekteras och att kärnvapen ska avvecklas. Det kravet måste också riktas mot USA, Ryssland, Kina, Frankrike och Storbritannien. Om vi tittar ut över världen kan vi se att Latinamerika, Afrika, Asean, Centralasien, södra Stilla havet och en rad andra områden i dag har upprättat kärnvapenfria zoner. Det har varit ett viktigt steg i arbetet för att avskaffa kärnvapen. Men behoven av ytterligare steg är stora. För oss är det naturliga svaret på Israels kärnvapeninnehav och Irans eventuella planer på kärnvapen att möta denna oroväckande utveckling genom att vi ger vårt tydliga stöd till en zon fri från massförstörelsevapen i hela Mellanöstern. Vi ska inte glömma att vår egen kontinent Europa kanske är den mest kärnvapentäta kontinenten i dag. Förutom Storbritannien, Frankrike och Ryssland, som har egna kärnvapen, har USA kärnvapen utplacerade i Belgien, Tyskland, Italien, Nederländerna och Turkiet. Sverige borde därför också aktivt driva på för att Europa ska bli en kärnvapenfri zon. Att avveckla de europeiska kärnvapnen, att städa upp på vår egen bakgård, skulle vara ett viktigt steg mot att helt avskaffa kärnvapen och dessutom tveklöst bidra till avspänning i vårt eget närområde. Fru talman! Klustervapen är utan tvivel ett av de grymmaste vapnen som finns. När ett klustervapen exploderar sprids ett stort antal mindre sprängladdningar, inte olikt små minor, över ett mycket stort landområde, vilket i praktiken gör det omöjligt att undvika civila offer. 98 procent av dem som hitintills har fallit offer för klustervapen har varit just civila enligt en undersökning från Handicap International. 40 procent av offren har varit barn. Ett av alldeles för många exempel på klustervapnens förödelse var Israels 34 dagar långa anfallskrig mot Libanon sommaren 2006. Israel använde sig flitigt av klustervapen under detta krig, särskilt under de sista 72 timmarna innan vapenvilan inleddes då 90 procent av klusterbombningarna skedde. FN uppskattade antalet odetonerade klustervapendelar i södra Libanon till cirka en miljon efter kriget. De odetonerade substridsdelarna har kostat många libaneser och många civila minröjare livet, långt efter det att kriget avslutats. Dessutom har tusentals libaneser inte kunnat återvända till sina hem. De har inte kunnat odla sin mark, skörda sina oliver, på grund av klustervapen. Det innebär ett mänskligt lidande och en ekonomisk katastrof. Inte heller på detta område kan Sverige skryta om att vara något slags föredöme. Även vårt eget land har haft klustervapen, bombkapsel 90. Det har beskrivits som en viktig del av vår försvarsförmåga. Men krigen i Libanon, Kosovo, Irak och Afghanistan har gång på gång tydligt visat att klustervapen inte är något defensivt försvarsvapen. De har gång på gång använts som offensiva anfallsvapen som med kirurgisk precision har slagit mot civilbefolkningen, mot civila män, kvinnor och framför allt barn. Det var därför mycket glädjande när den rödgröna norska regeringen 2007 tog initiativ till en internationell konferens om klustervapen i Oslo. Målet var tydligt, nämligen att enas om ett internationellt förbud mot klustervapen. Sverige undertecknade i Oslo den 3 december 2008 konventionen om förbud mot klustervapen som vi i morgon ska besluta om ratificering av. Det är självklart välkommet att Sverige nu ratificerar konventionen. Men de borgerliga företrädare som kommer efter mig i denna debatt har ingen anledning att vara stolta, har ingen anledning att slå sig för bröstet. Under den process som ledde fram till klustervapenkonventionen var Sverige en tydlig bromskloss på möte efter möte. Den svenska borgerliga regeringen försökte urvattna konventionen, försökte skapa kryphål som skulle möjliggöra för Sverige att ha kvar bombkapsel 90, och vid vissa möten valde man inte ens en gång att delta. Efter tre långa år är det nu till slut dags för Sverige att ratificera denna konvention. Det är obegripligt att det har tagit så lång tid. Men det är än mer obegripligt att de borgerliga partierna i dag säger att man vill vänta till den 31 december 2014 för att avvecklingen av bombkapsel 90 ska bli färdig. Ärligt talat, ledamöter av Sveriges riksdag: Det är inte raketforskning vi pratar om. Hur kan det ta sex år att avveckla bombkapsel 90? Fru talman! Vänsterpartiet tycker nu att det är viktigt att Sverige, i samband med ratificeringen, sätter kraft bakom förbudet mot klustervapen. Därför vill vi att Sverige inför ett förbud mot investeringar i klustervapen, att transittrafik av klustervapen genom Sverige förbjuds och att ett tydligt stöd ges till offren för klustervapen. Sist vill jag säga att nedrustning i allmänhet men också konventionen om klustervapen i synnerhet har visat att även små stater kan göra stor skillnad. Det saknas inte möjligheter. Det har den rödgröna regeringen i Oslo visat. Men det saknas uppenbarligen politisk vilja i Sverige. Därför vill jag avslutningsvis yrka bifall till reservation 4.

Fru talman! Spridningen av massförstörelsevapen utgör ett av de allra största hoten mot internationell fred och säkerhet och planetens överlevnad. Och målet är att alla former av massförstörelsevapen ska avvecklas. På denna punkt är vi eniga här i kammaren, trots att vi kan ha olika uppfattningar om hur vi ska uppnå det målet. Det är ändå en rätt så blandad bild av utvecklingen på nedrustningsområdet som framträtt i detta betänkande. Å ena sidan finns det anledning att glädjas över att president Obama i sitt tal i Prag 2009 uttryckte en tydlig vision om en värld utan kärnvapen att ledande amerikanska veteranpolitiker och "hökar" som Henry Kissinger, George Shultz och Bill Perry har ställt sig bakom det så kallade Global zero-initiativet, som ger en konkret färdplan för hur vi kan åstadkomma en kärnvapenfri värld att ett nytt Startavtal mellan USA och Ryssland kommit på plats samt att översynen av icke-spridningsavtalet förra året landade i ett slutdokument som enhälligt antogs och bland annat innehåller åtgärder för att skapa en kärnvapenfri zon i Mellanöstern. Det är också positivt att frågan om att de taktiska kärnvapnen också ska ingå i nedrustningsförhandlingarna nu på allvar börjar få genomslag inte minst tack vare ett initiativ från vår utrikesminister Bildt och Polens Sikorski att Sverige, bland annat genom sitt delade ordförandeskap med Mexico i artikel 14-processen och som medlem av IAEA:s styrelse har förhållandevis stort inflytande på nedrustningsområdet. Men, fru talman, å andra sidan finns det starka skäl att känna oro inför utvecklingen med tanke på att nedrustningsarbetet bland de etablerade kärnvapenländerna går alldeles för långsamt. President Obama sade i nästa andetag i sitt tal i Prag att han inte tror att han kommer att få uppleva en värld fri från kärnvapen under sin livstid. Låt oss hoppas att han har fel. Om USA och andra länder verkligen menar allvar med att spridningen av massförstörelsevapen är ett av de största hoten mot internationell fred och säkerhet måste de gå före och kraftfullt reducera sina egna arsenaler där målet är total avrustning. Detta är nödvändigt för att följa 6 § i NPT-avtalet. Men det är också centralt för att dessa länder med kraft och trovärdighet ska kunna driva på det övriga icke-spridningsarbetet. Världens kärnvapenländer har att välja mellan att antingen vara en del av problemet eller vara en del av lösningen i arbetet för icke-spridning. Politiskt ledarskap och exemplets makt är viktiga även på detta område. Fru talman! Det finns även anledning att känna en djup oro inför att Iran genom sitt kärntekniska program fortsätter att utmana det internationella samfundet. Iran samarbetar inte på ett tillfredsställande sätt med IAEA:s inspektioner. Det visade även en safeguardrapport i höstas som pekade på att Iran har haft ett strukturerat program som är relevant för kärnvapenutveckling. Det hade man fram till 2003, men man tror att vissa delar av programmet sannolikt fortsatt därefter. Som en konsekvens av detta har EU och andra aktörer vidtagit nya sanktioner för att sätta press på Iran och försöka nå en överenskommelse. Det är helt nödvändigt. Det är nog ingen fråga i den internationella politiken i dag som riskerar att bli så explosiv och förödande om Iran fortsätter att inte samarbeta fullt ut med det internationella samfundet på det kärntekniska området. Fru talman! De vapen som skapat verklig massförstörelse under de senaste årtiondena har dock varit de små och lätta vapnen. Precis som har sagts tidigare i dag i kammaren är det runt en halv miljon människor som dödas varje år av dessa vapen i väpnade konflikter och på grund av kriminalitet. Störst är problemen i utvecklingsländerna, där många länder blir kvar i fattigdom och misär på grund av att väpnade konflikter sliter sönder samhällen och försvagar de rättsliga institutionerna. Att hindra det illegala flödet av små och lätta vapen till dessa länder är därför en viktig del av en effektiv utvecklingspolitik. Det behövs därför en internationell uppgörelse om ett globalt folkrättsligt bindande vapenhandelsfördrag, och vi välkomnar att en arms trade treaty verkar komma på plats under kommande år. Avslutningsvis, fru talman, är det naturligtvis positivt att utskottets betänkande nu skapar förutsättningar för att Sverige kan tillträda konventionen om klusterammunition. Förbudet mot att använda, utveckla, lagra eller överföra klusterammunition är ett viktigt framsteg för ökad internationell fred och säkerhet. Det här är fruktansvärda vapen, som inte minst genom sina odetonerade stridsdelar, så kallade blindgångare, skördar massor av civila offer varav väldigt många barn. I sedvanlig svensk ordning har arbetet med att förbjuda klusterammunition genomförts grundligt och tagit tid. Åtagandet innebär, som har framkommit här, att Sverige senast i december 2014 ska ha destruerat sin bombkapsel 90. Fru talman! Jag vill avslutningsvis yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga motioner.

Fru talman! Jag tror att Karin Enström och jag är överens om att nedrustningsfrågan är väldigt viktig. Det är en fråga som vi har diskuterat i utskottet, och vi har tyckt att det har varit viktigt att fokusera på den. I mitt anförande tidigare tog jag upp den problematik som vi har, vi som nu sitter här i riksdagen och är överens om att nedrustning är väldigt viktig, med att de som sitter på andra sidan i regeringsbyggnaden tydligen har en annan uppfattning. I stället för att nedrusta ägnar man sig faktiskt åt att upprusta världen genom att öka vår vapenexport så oerhört mycket. Någonstans känns det som att det fattas en etisk kompass i beslutsfattandet. Vi pratar om mänskliga rättigheter, nedrustning, fred och säkerhet samtidigt som vi hjälper andra länder, diktaturer, att förtrycka sin egen befolkning. Jag undrar: Hur ska vi gemensamt härifrån kunna trycka på? Vi har inte de direkta kanalerna in till regeringen som ni har, men eftersom ni nu tycker att nedrustningsfrågorna är viktiga, hur ska ni kunna få er egen regering att börja agera mer utifrån ett nedrustningsperspektiv i stället för ett upprustningsperspektiv? Sedan har jag kopplat det till att vi i utskottet under förra året tog ett beslut om den här skärpningen av lagstiftningen för att göra det omöjligt att sälja till diktaturer. Varför händer ingenting? Där bör ni också trycka på mycket starkare så att någonting sker.

Fru talman! Bodil Ceballos undrar hur vi ska kunna komma överens om nedrustning med regeringen. Då kan jag försäkra Bodil Ceballos om att önskan och viljan att föra de här frågorna i olika internationella forum är stor. Inte minst en del av de initiativ som jag berättade om i mitt anförande visar på detta. Det jag tror att Bodil Ceballos är ute efter är det till synes motsägelsefulla i att kunna exportera vapen över huvud taget och samtidigt verka för fred, internationell säkerhet och nedrustning. Där är det nog så att vi har fundamentalt olika uppfattningar om ifall det över huvud taget ska vara okej att exportera vapen. Jag liksom regeringen är av uppfattningen att vi av historiska skäl har haft en stark och framgångsrik, om man nu får säga så, försvarsindustri för att kunna leverera till det svenska försvaret och som också fått tillåtelse att exportera till andra länder. Det är också så att andra länder har rättighet att bygga upp ett eget militärt försvar som vi inte har förnekat dem. Om det finns säkerhetspolitiska skäl för det, vilket vi har tyckt, har vi varit överens i den här kammaren om de strikta regler vi har för vapenexport. Det är inte så konstigt, eftersom till och med FN i dess stadgar ger varje land rätt att försvara sig och ha ett militärt försvar. Sedan ska vapenexporten omges av restriktiva regler, och det har vi varit väldigt överens om. Jag förväntar mig det som vi var överens om i våras, för knappt ett år sedan, att det kommer ett förslag från regeringen om hur vi ska kunna komma till rätta med det som vi var överens om, nämligen en skärpning.

Fru talman! Vi har en relativt bra lagstiftning, om man tittar på ordalydelsen i lagstiftningen och hur den ska efterlevas. Men praxis har gått i en riktning som inte alls speglar det som riksdagsledamöterna en gång i tiden har beslutat här, alltså riksdagens mening att det ska vara svårt att exportera vapen. År 2005 sålde vi vapen till Saudiarabien för 5 miljoner kronor och under 2011, mitt under den arabiska våren, är vi uppe i nästan 3 miljarder kronor. Hur kan man få det att sammanfalla med svenska säkerhetspolitiska intressen? Jag skulle vilja höra om Karin Enström kan förklara för mig vad det är för säkerhetspolitiskt intresse vi har i Saudiarabien. Jag tror att det handlar mer om ett arbetsmarknadspolitiskt intresse här i Sverige än om ett politiskt intresse från Sveriges sida i form av säkerhet. Jag skulle vilja ha ett svar på vad som är det säkerhetspolitiska intresset. Jag vill ställa en annan fråga eftersom jag har lite tid kvar här. Varför lägger sig Sverige på den absolut lägsta nivån i tillämpningen av klustervapenkonventionen? Varför gör inte vi som andra länder och faktiskt skyndar på att destruera klustervapnen i stället för att ha kvar dem så länge det går? Jag kan absolut inte förstå den logiken. Om vi är en nation som sätter traditionen av nedrustning högt på agendan, varför gör då Sverige på det här sättet? Det är obegripligt.

Fru talman! Jag börjar med den sista frågan som handlar om tillämpningen av klustervapenkonventionen, som är ett viktigt steg, och varför Sverige ska ligga efter och vänta. Vi ska först och främst vara medvetna om att tyvärr har inte de stora användarna av klustervapen anslutit sig till konventionen. Det är fortfarande ett stort problem, trots att det är glädjande att det nu är 110 länder som har undertecknat och 68 länder som har ratificerat konventionen. Det är inte Sverige som är en av användarna, utan det handlar nog snarare om att göra förstörelsen i god svensk ordning, för det kostar pengar. Det kostar nog inte ett antal hundratals miljoner att göra det, men det kostar en hel del. Och det är inte Sverige som har använt den här typen av vapen någonstans. Men självklart ska de förstöras. Och vi ska ha extremt få kvar bara för att kunna vara duktiga på att röja den här typen av ammunition som, trots ett förbud och trots att vi hoppas att ingen mer ska använda den, kommer att ligga kvar under många år. Svaret är att det tar tid och att det inte är Sverige som står för klustervapnen. Den andra frågan handlar om vapenexporten och den andra delen, nämligen olika typer av samarbetsavtal. Vi har en tradition i Sverige av att handla och vara ett öppet land, men vi har också en tradition av att ha en restriktiv lagstiftning på det här området. Och jag förutsätter att de lagar och regler som vi har ska följas. Vi har också tydligt från riksdagen signalerat att vi inte tycker att lagarna har varit tillräckligt skarpa för att hindra försäljning till ickedemokratier. Det är också därför vi har lämnat den här beställningen, och den förutsätter jag att regeringen kommer att återkomma till så fort som möjligt.

Fru talman! Jag såg att Moderaterna arrangerar ett seminarium i riksdagen på temat: Varför går det så bra för Sverige? Jag har gått och funderat i dag på vad man ska prata om på detta seminarium när Sverige är ett land där massarbetslösheten ökar, där vi ser att inkomstklyftorna ökar snabbast av alla OECD-länder och där fas 3 är den största arbetsgivaren i landet. Men jag förstår nu kanske lite vad man ska prata om på detta seminarium, nämligen den framgångsrika svenska försvarsindustrin. Man kan ju inte kritisera den borgerliga regeringen för att ha fört en politik som har varit direkt negativ för försvarsindustrin. Den har snarare slagit alla tidigare rekord. Jag skulle trots allt vilja använda mitt replikskifte här till att ge lite beröm till Karin Enström. Karin Enström och de borgerliga partierna är nu tydliga i sitt krav på att en zon fri från massförstörelsevapen ska upprättas i Mellanöstern. Jag förutsätter att en sådan zon i Karin Enströms värld också skulle inkludera Israel. Det tycker jag är väldigt positivt, för de borgerliga partierna brukar annars blunda för det faktum att i ett av vår tids värsta och svåraste konfliktområden finns ett land som i dag har kärnvapen och som vägrar underteckna icke-spridningsavtalet och så vidare. När de borgerliga partierna nu stöder en kärnvapenfri zon i Mellanöstern funderar jag lite på varför man då accepterar kärnvapen i vårt eget närområde. Från Vänsterpartiets sida har vi i samband med behandlingen av det här betänkandet krävt att man även inom EU ska upprätta en kärnvapenfri zon eller en zon fri från massförstörelsevapen, och det behövs. Det är åtta länder i Sveriges närområde som har kärnvapen: Storbritannien, Frankrike, Ryssland, Belgien, Tyskland, Italien, Nederländerna och Turkiet. Varför vill inte de borgerliga partierna att vi ska upprätta en kärnvapenfri zon även i vårt närområde?

Fru talman! Hans Linde ställer frågan om en kärnvapenfri zon i Europa, och det vore väl absolut något att sträva efter. Som det ligger till just nu vore det fantastiskt att bli av med både strategiska och taktiska kärnvapen och inte minst de kärnvapen som finns i Ryssland. De kärnvapen som i dag finns utplacerade tycker inte vi, enligt vår definition, skulle strida mot icke-spridningsavtalet. Men om vi menar allvar med vad vi säger, att massförstörelsevapen är ett av de största hoten, är det klart att total avrustning, att få bort alla vapen, vore det allra bästa. Det är oftare som England och Frankrike nämns i de här sammanhangen än Ryssland, så jag skulle vilja höra vad Hans Linde ställer för krav på Ryssland i fråga om en kärnvapenfri zon i Europa. Jag förutsätter att det ingår.

Fru talman! Då kan jag göra ett klargörande. Jag nämnde också Ryssland tidigare. Vår vision från Vänsterpartiets sida är väldigt tydlig. Vi vill se en kärnvapenfri värld. Det innebär inte att vi bara kan fokusera på att stoppa Iran från att skaffa kärnvapen eller att vi förmår Indien, Pakistan, Israel eller Nordkorea att underteckna icke-spridningsavtalet. Det måste också innebära att vi har en långsiktig tanke om att samtliga länder som i dag innehar kärnvapen ska avveckla dem, och det inkluderar självklart också Ryssland, för vi ser att det är en utmaning och ett stort problem att det även i vårt eget närområde är så tätt med kärnvapen. Det utgör ett hot också mot oss på vår egen kontinent. Jag ska ställa ännu en fråga till Karin Enström. Det rör den mest centrala frågan i betänkandet, nämligen klustervapenkonventionen. Jag är glad att man äntligen, efter att ha dragit detta i långbänk, kommer till riksdagen och vill ratificera denna konvention. Vi ska fatta beslut om detta i morgon, den 15 mars 2012. Varför sätter man då slutdatum den 31 december 2014 för avvecklingen av de svenska klustervapnen? Vad är det som gör att det tar sådan tid? Varför behöver man sex år? Det kommer ju att ha gått sex år från det att man undertecknade klustervapenkonventionen till slutdatumet för avvecklingen av vapnen. Varför krävs det sex år för att avveckla de svenska klustervapnen?

Fru talman! Jag vill först gå tillbaka till det vi talade om tidigare. I mitt anförande sade jag att det är de stora, etablerade kärnvapenmakterna som måste gå före. Som mindre land och del av EU ska vi självklart vara tydliga, men det är inte förrän de stora, etablerade kärnvapenländerna går före och visar att de är beredda att gå ned i antal och som mål avskaffa kärnvapen helt och hållet som man också kan sätta tryck på övriga länder. Där är vi eniga. Historien bakom klustervapenkonventionen har flera delar, och det tar ganska lång tid att gå in på den. Vi vet att det var en diskussion i början om vilket sätt som var det bästa, om man skulle använda en traditionell FN-väg eller om man skulle gå den väg vi nu har gått genom ett speciellt initiativ i Oslo. Vi ska också vara medvetna om att vi fortfarande inte har fått med oss många av de stora länder som använder klustervapen. Frågan var dessutom svår för Sverige. Skulle vår egen bombkapsel 90, som såvitt jag vet aldrig har använts förutom möjligen vid någon provskjutning på ett skjutfält i Norrbotten, ingå eller inte? Vad skulle det få för konsekvenser för Sveriges försvarsmakt? Jag är glad att vi har kommit hit. Det stämmer att det tog tid. Men det är bra att Sverige är med på det och att vi har ett avtal. Nu gäller det att få så många länder som möjligt att ansluta sig till konventionen. Försvarsmakten får nog själv svara på vad det är som kostar och hur svårt det är att förstöra dessa vapen till en rimlig kostnad.

Fru talman! Flertalet talare har talat om att spridningen av massförstörelsevapen utgör ett av de största hoten mot fred och säkerhet i vår värld. Jag vill utveckla det och säga att spridningen av vapen över huvud taget utgör ett av de största hoten mot fred och säkerhet och utveckling av stöd och bistånd till fattiga länder och samhällen i nöd. Icke-spridning och nedrustning är åter på dagordningen i världen. Orsakerna till det är många: en ökad hotbild, upprustning av arsenal, att nya prov företas och att stater anrikar uran för att möjligen kunna få kapacitet för tillverkning av kärnvapen längre fram. FN:s generalsekreterare Ban Ki Moon presenterade en fempunktsplan för nedrustning 2008 inom ramen för nedrustning och icke-spridning. Jag satt själv med på ett möte under en konferens i New York i höstas där generalsekreteraren reitererade dessa punkter och slog fast att det var en av de viktigare prioriteringarna för fredsarbetet i världen. I egenskap av styrelseledamot i PNND som är en sammanslutning av parlamentariker mot kärnvapen i 80 länder hade jag på samma möte förmånen att få hålla ett anförande och delta i en diskussion om hur parlamentariker kan och bör bidra mer aktivt. Som ett led i detta startar vi nu på initiativ av både majoritet och opposition ett nätverk i riksdagen för dessa frågor för att på ett strukturerat sätt kunna arbeta, ta emot information och diskutera frågorna gemensamt mellan oss och med civilsamhällesorganisationer - även om vi sedan kanske landar i olika ståndpunkter. För dem av er som är intresserade hålls ett uppstartsmöte i morgon kl. 15.00 i RÖ2-07. Välkomna! FN:s arbete är till stora delar kopplat till världens länders vilja och förmåga att stödja de initiativ som kommer fram där. Att USA:s president Obama argumenterat för en ambition att uppnå en kärnvapenfri värld ökar möjligheterna för att på sikt lyckas. Att man därtill i den senaste kärnvapenöversynen antagit principer för hur kärnvapnens roll ska minska i framtida konflikter är också glädjande. Det är vidare mycket tillfredsställande att FN:s säkerhetsråd antagit en resolution som betonar vikten av arbetet med nedrustning och icke-spridning, stöd till NPT och till IAEA och arbetet med att förmå stater att avstå från provsprängningar och att ratificera provstoppsavtalet. Toppmötet 2010 i USA om nukleärt skydd, där Sverige deltog, gav som resultat en deklaration och ett antal åtgärder, såsom destruktion av plutonium och höganrikat uran i några länder. Startavtalet mellan USA och Ryssland är just en start för att reducera antalet vapen och vapenbärare. Fler länder behöver ansluta sig till ett liknande avtal, men här återstår mycket att göra. NPT-avtalets icke-spridning, nedrustning och främjande av fredlig användning är i grunden bra men behöver utvidgas till att omfatta även de stater som i dag inte står bakom. Såväl övertalning som sanktioner kan krävas gentemot de stater som inte vill uppfylla de internationella avtal som är till för att begränsa spridning av kärnvapen. Med detta sagt faller reservation 1 från S, V och MP platt. Här upprepas till stora delar det som står i betänkandet om behovet av att arbeta för starka avtal och hitta lösningar på de låsningar som finns i arbetet. Det ställer vi alla upp på. Att få fram en handlingsplan för FMCT-arbetet och att stärka NPT är heller ingen av oss emot. Regeringens hållning, genom utrikesminister Bildt, har framförts i de senaste utrikesdeklarationerna. Att massförstörelsevapen, inklusive kärnvapen, är ett av de största hoten i vår tid och att vi stöder en kärnvapenfri zon i Mellanöstern står i utrikesdeklarationen. Vidare står det att Sverige arbetar med EU och i internationella organ för kärnvapennedrustning, icke-spridning och fredlig användning och att Sverige tillsammans med Mexiko är ordförande i den process som syftar till att provstoppsavtalet, CTBT, ska träda i kraft. Vi ger också vårt stöd till ansträngningarna för fortsatta minskningar av världens kärnvapenarsenaler, inklusive så kallade taktiska kärnvapen i vår del av världen. Allt detta står att läsa i utrikesdeklarationen. Tydligare än så kan det inte bli. Och jag är säker på att vår utrikesminister kommer att nämna också kärnvapenfrågan under sitt besök i Pakistan. Fru talman! Jag är både glad och sorgsen över det jag ska tala om nu. Jag är glad över att vi äntligen debatterar ämnet men sorgsen över att det behövs. Det är en fråga som har engagerat mig i många år. Jag talar om små och lätta vapen, de verkliga massförstörelsevapen som varje dag dödar. De dödar 500 000 om året och är ett stort hinder för satsningar på tillväxt och välfärd i många länder. 500 000 om året innebär ett offer varje minut dygnet runt året om. Det är vapen som används i konflikter, inom och mellan länder, grupper och kriminella. Det är vapen som används av pirater, som vi läser om allt oftare när båtar kapas, eller när kriminella rånar postkontor, banker och växlingskontor. Det är vapen som används för slitande av tvister i stället för att man resonerar sig fram till en lösning. Det är vapen som används oavsiktligt, som när ett barn skjuter ihjäl ett annat när de hittat pappas undangömda pistol i garderoben. Allt är exempel på vapen som med lätthet köps in, transporteras, kanske göms - men används. Stor tillgång till vapen i ett samhälle betyder att fler människor dör - i krig, på gatan eller i hemmet. Även om vapen inte är grundorsak till våld gör de våldet mycket dödligare. I förra veckan besökte utskottet Sydamerika i olika grupper. Jag deltog i den grupp som besökte Colombia och Venezuela. Båda länderna har ett övermått av våld och mord och är präglade av konflikter och strider. Det ena landet går nu sakta åt rätt håll, även om mycket återstår. Det andra tenderar att gå i motsatt riktning. Vapen flödar i båda länderna och är oftast orsaken till det dödliga våldet. I Colombia träffade gruppen bland annat arbetsmarknadsminister Rafael Pardo som jag träffat några gånger tidigare. Han påminde under mötet om när vi träffades i Stockholm 2004, tillsammans med parlamentariker från Sverige, Finland, övriga Europa och Latinamerika för att organisera oss i kampen mot den okontrollerade spridningen av små och lätta vapen. Även fru talmannen var med på de mötena. Under den två dagar långa konferensen såg jag många tecken på ett äkta engagemang hos många parlamentariker, sprunget ur kunskapen om hur vapnen påverkar det egna landet och ur övertygelsen om att ett kraftigt minskat antal vapen skulle ge positiva effekter. Under åren som gått sedan dess har många parlamentariker i olika delar av världen engagerat sig i frågan. Nu handlar det bland annat om att genomföra FN:s programme of action från 2001 där huvuddelen handlar om att få gemensamma spelregler på några punkter för att minska den okontrollerade spridningen av små och lätta vapen. Varje land skapar sina egna vapenlagar, och i flera länder är det lagligt att inneha vapen för sin egen säkerhet. I de länderna har det visat sig att många har skaffat vapen när de känner att staten inte längre kan skydda dem. Ländernas olika vapenlagar gör det svårt att kontrollera vapnens spridning samt varifrån vapnen kommer. Vi måste få gemensamma regler för försäljning av vapen och för märkning och spårning etcetera. Det finns brister i den information som de olika länderna har om lätta vapen. Få regeringar har full information och statistik när det gäller hur vapnen används i deras land. Det är sällan regeringarna vet hur många vapen som används av polis, militär, privatpersoner etcetera, och det är svårt att kontrollera och förhindra den illegala handeln. Därför hölls en konferens i FN i juli 2001 där man antog programme of action, att förhindra, bekämpa och utplåna den okontrollerade handeln med små och lätta vapen av alla slag. I preambeln står att man är gravely concerned - djupt bekymrad - över den okontrollerade tillverkningen, överföringen och spridningen av handeldvapen samt över den överdrivna anhopningen av vapen i många regioner i världen. Man skriver också i preambeln att det får humanitära och socioekonomiska konsekvenser och är ett allvarligt hot mot fred, försoning, säkerhet, stabilitet och hållbar utveckling - allt enligt de första raderna i dokumentet. Sedan dess har FN arbetat oförtrutet med frågan. Väpnat våld förhindrar en god utveckling av ett land och utgör ett stort hinder för millenniemålens uppfyllelse. De enorma kostnaderna, den stora belastningen på sjukvården och det fruktansvärda lidandet när en anhörig skjuts behöver jag inte ens gå in på. Det stora problemet för myndigheterna i ett land att hålla ordning, försvara sig mot kriminella, stävja bråk mellan gängbildningar och försvara oskyldiga behöver inte ens nämnas. Det är ingen slump att polisen i länder där befolkningen får beväpna sig fritt kanske skjuter först och frågar sedan. Handlingsprogrammet från 2001 ligger fortfarande till grund för FN:s arbete och uppföljningsmöten hålls regelbundet. Vartannat år hålls ett biannual meeting of states. Jag har själv deltagit i de tre senaste konferenserna och räknar med att kunna delta även i år. Sverige arbetar aktivt med frågorna. Vi kan och ska göra mer, men Sverige har under dessa konferenser, som jag har följt på plats i New York, haft kloka inlägg och bidragit till konstruktiva tillägg i resolutionstexterna. Civilsamhället arbetar också mycket med frågorna bland annat genom det svenska nätverket Sansa som är den svenska delen av det internationella nätverket för aktivister. På deras hemsida kan man läsa: En sak som du kan göra är att kontakta den riksdagsledamot som representerar din hemort och fråga henne eller honom vad hon eller han gör för att minska tillgången på små och lätta vapen.

Fru talman! Som framgått av debatten har utrikesutskottet under drygt ett år ägnat dessa frågor uppmärksamhet och intresse för att fördjupa och förstärka vårt arbete för nedrustning. Det gäller inte minst massförstörelsevapen som vi vill se avvecklade. Bland massförstörelsevapnen är kärnvapnen ett unikt inslag, även om man inte ska glömma de andra massförstörelsevapnen - jag tänker på kemiska och biologiska - som också kan slå blint och omfattande och för lång tid förstöra möjligheterna till liv. När vi arbetar med att avveckla massförstörelsevapen handlar det om att försöka öka transparensen, öka kontrollen och åstadkomma nedrustning för att avveckla dessa vapen. Vägen går via internationella avtal. Jag ska nämna några som är centrala. NPT-avtalet är centralt för nedrustning och avveckling av kärnvapen. Det är långt kvar innan vi har nått framgång. Den senaste översynskonferensen som hölls i New York 2010 lyckades nå en samsyn trots att motsättningarna tycktes stora och omfattande. Det var första gången på ett tag som man kunde samsas om en slutsats. Den slutsatsen innehöll också frågan om en kärnvapenfri zon i Mellanöstern. Den konferens som utlovades ska hållas i Finland 2012. Det är bra och viktigt. Det är en del av det förtroendeskapande arbete som måste till för att vi ska kunna ta kommande steg. En del i detta är att arbeta för att få samtliga kärnvapenstater att ansluta sig till NPT. Nordkorea anser att man har lämnat. Det accepteras inte. De har skrivit under. Att få Indien, Pakistan och Israel att skriva under är naturligtvis också viktigt om NPT-regimen ska kunna fungera som ett globalt avtal för alla kärnvapeninnehavare. I det förtroendeskapande arbetet ingår naturligtvis också det provstoppsavtal som har varit uppe i diskussionen här tidigare. Jag tycker att det är bra att Indonesien har anslutit sig. Det har gått många år sedan detta CTBT-avtal togs fram. Det är ännu inte fullt verkande eftersom Egypten, Indien, Israel, Iran, Kina, Nordkorea, Pakistan och USA fortfarande inte har skrivit under. Det är bra och viktigt att vi fortsätter att jobba, och att Sverige är med och leder det arbetet är också välkommet. Jag hoppas att vi kan nå längre än att få bara en ytterligare undertecknare under vår ordförandeperiod. I andra sammanhang har jag lyft upp frågan om taktiska kärnvapen, det gäller inte minst taktiska kärnvapen här i Europa. Det är angeläget att vi får bort de taktiska kärnvapen som finns på vår kontinent. Det är klart att när vi talar om detta är det Västeuropa men också Ryssland. Här finns mer att göra. I utskottet har vi fått ta del av hur man skulle kunna komma fram för att reducera antalet taktiska kärnvapen. Men det är klart att Ryssland måste vara med här, och där väntar nog en del ytterligare jobb att göra. IAEA, där vi från svensk sida också sitter med i styrelsen som tidigare har nämnts, är naturligtvis vitalt för att man ska kunna skapa detta förtroende och kunna skapa tilltro till att man har kontroll och tilltro till att tillsynen fungerar. Här finns det också mer att göra. Iran har omnämnts, men det finns även när det gäller andra stater behov av en bättre kontroll, en bättre tillsyn och bättre öppenhet därför att det är en del av att skapa förtroende och transparens i systemen. Tidigare i debatten har inte så mycket nämnts om den konventionella rustningskontrollen. Men det är, som vi skriver från utskottets sida, centralt att vi når framgång även här, inte minst för svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Det är i mångt och mycket vårt närområde. Det är trist att Ryssland har valt att kliva av CFE-avtalet. Det hade varit bra om vi hade kunnat fortsätta jobba med den öppenhet och med det samarbete som startades. Men vi är där vi är, och vi får förhoppningsvis se en efterföljare till CFE. Men det är viktigt att vi håller i och att vi försöker skapa en helhet som handlar om just transparens och förutsägbarhet så att vi inte på grund av bristande transparens och på grund av bristande tilltro hamnar i en ny rustningskarusell. Fru talman! Till sist ska jag säga något om klustervapenkonventionen. Det är klart att jag hade önskat att vi hade kunnat fatta beslut tidigare än i morgon när det gäller tillträde till klustervapenkonventionen. Det sticker jag inte under stol med. Men jag är glad över att vi nu är framme vid ett beslut. Jag är också glad över de signaler som finns om en snabb ratificering från regeringens sida. Från denna utgångspunkt är vi beredda att jobba vidare och se hur konventionen utformas och jobba vidare för att få fler att ansluta sig. Vi har ett ansvar från svensk sida. Vi har också en god tradition, inte minst när det gäller landminorna där vi var tidigt ute och jobbade för att få bort dem. På samma sätt räknar vi med att vi ska kunna få en bredare anslutning till denna konvention och att vi också ska kunna få den mer hållfast och tät. Men det är klart att innan de stora staterna, som har nämnts tidigare, kliver på lär det krävas rätt mycket. Det är samtidigt viktigt att vi inte glömmer bort eventuellt nya vapen som tillkommer som alternativ. Vi har sett en del exempel på vapen som skulle kunna vara förödande, med kärnavfallsrester och annat, och som skapar våldsamma problem. Det är viktigt att vi håller ögonen även på nya vapenslag, även om vi jobbar för att försöka få en större anslutning till klustervapenkonventionen. Jag kan instämma i det som har sagts när det gäller små och lätta vapen. Christer Winbäck talade mycket om detta. Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på reservationerna.

Fru talman! Kristdemokraterna ställer sig förstås bakom utrikesutskottets betänkande rörande nedrustning, icke-spridning och konventionell rustningskontroll samt Sveriges tillträde till konventionen om klusterammunition. En snabbare nedrustningstakt, en minskad spridning och en mer effektiv rustningskontroll av konventionella och icke-konventionella vapentyper är förstås ett steg framåt i det omfattande arbetet mot en säkrare och fredligare värld. Ett svenskt tillträde till konventionen om klusterammunition är även det ett naturligt steg i denna strävan. Fler vapen gör inte människor säkrare och gör inte världen fredligare. Fru talman! Över 20 år efter det kalla krigets slut utgör massförstörelsevapen alltjämt ett av de största hoten mot global fred och säkerhet. Två supermakter har ersatts av fler regionalt dominerande stormakter. Men med allt fler stater som besitter strategiska och taktiska kärnvapen, eller som åtminstone besitter kapaciteten att utveckla sådana vapen, är kärnvapenhotet reellt. Den iranska regimens katt-och-råtta-lek med det internationella samfundet kan inte ha gått någon förbi. Behovet av att avveckla världens kärnvapenarsenaler är därför påtagligt. Därför är regeringens ambition att minska staters incitament att anskaffa och utveckla massförstörelsevapen välkommen. Kärnvapenhotet känner inga gränser. Endast genom mer, inte mindre, internationell samverkan kan detta hot mötas och bekämpas. Endast genom ett stärkt internationellt juridiskt ramverk kan man förhindra utveckling och uppmuntra avskaffandet av kärnvapen. Som understryks i betänkandet är det av stor vikt att samtliga av de kvarvarande staterna ratificerar provstoppsavtalet CTBT. Indonesien gjorde det alldeles nyligen, och man bör fortsätta verka för att resterande stater, däribland Iran, USA och Pakistan, ratificerar avtalet. Utrikesministerns arbete för att begränsa förekomsten av taktiska kärnvapen inom Europas gränser är också det en viktig bricka i arbetet mot ett kärnvapenfritt Europa. På samma sätt som ett provstopp för massförstörelsevapen är nödvändigt måste också redan befintliga vapens spridning kraftigt begränsas. Därför måste icke-spridningsavtalets - NPT - grundprincip efterlevas. Kärnvapenstater ska fortsätta att aktivt arbeta för nedrustning och icke-spridning samtidigt som icke-kärnvapenstater inte anskaffar eller utvecklar nya kärnvapen. Som medlem av IAEA:s styrelse kan Sverige aktivt bidra till att stärka icke-spridningsavtalet och vidga IAEA:s inspektions- och kontrollmandat. Såsom betonas i betänkandet är det av stor vikt att spridningen av massförstörelsevapen undviks till länder med förtryck, politisk instabilitet och väpnade konflikter. Stater som inte följer omvärldens uppmaningar ska också vara medvetna om att oförmåga till efterlevnad får konsekvenser. EU:s beslut att utvidga sanktionerna mot Iran är därför välkommet. Parallellt med nedrustning och rustningskontroll på nationell nivå måste också arbetet med att förhindra icke-statliga aktörers tillgång till massförstörelsevapen intensifieras. Genom FN:s säkerhetsråds resolution 1540 måste de enskilda länderna ta krafttag för att så sker. Kristdemokraterna välkomnar större handlingskraft vad gäller att försvåra och förhindra nyttjandet av biologiska och kemiska vapen. Alla minns vi Saddam Husseins hänsynslösa gasattack som dödade uppemot 7 000 människor i irakiska Kurdistan 1988. Alla minns vi Halabja. Den pågående debatten om huruvida USA:s nyttjande av kemiska vapen, eller åtminstone kemiska ämnen i konventionella vapen, såsom vid slaget i Falluja i Irak år 2004, kan ha bidragit till fler missbildningar och ökad cancerrisk bland barn, pekar på betydelsen av ett stärkt internationellt regelverk rörande dessa vapenformer. Konventionen om förbud mot biologiska vapen och toxinvapen, BTWC, måste implementeras globalt. Åtgärder måste också till för att säkerställa konventionens efterlevnad. Oförmåga att göra så måste kunna vara föremål för rättslig prövning. På liknande sätt bör insatser från Organisationen för förbjudandet av kemiska vapen för att implementera 1997 års kemvapenkonvention genuint uppmuntras. Kristdemokraterna stöder till fullo Sveriges snarast möjliga tillträde till konventionen om klusterammunition. Klustervapen orsakar ett ofattbart mänskligt lidande. Ett totalförbud mot att utveckla, tillverka, använda, lagra, behålla eller överföra sådana vapen måste till för att det lidande som dessa vapen medför ska försvinna. Kristdemokraterna ställer sig bakom förslaget om införlivandet av en särskild straffbestämmelse rörande klustervapen i svensk lagstiftning. Detta är en nödvändig åtgärd då inte samtliga av konventionens brottsrubricerade handlingar i dag är straffrättsliga i Sverige. På liknande sätt måste Sverige permanent stoppa tillverkningen av klustervapnet bombkapsel 90. Försvarsmaktens mål är att helt avveckla detta vapensystem före utgången av 2014, vilket gör att man ligger väl i linje med konventionens uppsatta tidsramar. Dock förutsätter denna avvecklingsprocess att Försvarsmakten även framöver tillåts förvärva viss ammunition för utbildning i röjnings- och förstöringstekniker. Vidare noterar vi regeringens uppfattning att transitpassage inte utgör en del av konventionens förbud mot överföring av klusterammunition samt att ett särskilt förbud mot investeringar inte föreligger när det gäller klusterammunitionsföretag. Hot om ett skamfilat rykte har gjort att många företag självmant valt att inte vilja förknippas med landminor, trots att Ottawakonventionen inte direkt förbjuder investeringar i företag som producerar landminor. Marknaden tycks ha en starkt reglerande effekt här. I betänkandet noteras att artikel 9 i konventionen innebär att det finns ett straffansvar som ska kunna följa förhandlingar som strider mot konventionens förbud i artikel 1 och att det ankommer på domstolarna att utifrån en bedömning av de objektiva omständigheterna och gärningsmannens uppsåt i varje enskilt fall avgöra om en gärning får anses innebära en straffbar medverkan. Genom FN, EU, OSSE samt andra regionala och internationella organ bör Sverige aktivt verka för konventionens universella tillämpning. Dessa förhandlingsansträngningar kan och bör kombineras med insatser syftande till att förebygga nyttjandet och spridningen av klusterammunition samt dess negativa humanitära effekter. Såsom betänkandet mycket riktigt påpekar är Sverige en av världens tio största bidragsgivare vad gäller att tillintetgöra klustervapen. Vårt land har ett stort förtroendekapital på detta område, ett förtroendekapital som till fullo ska nyttjas för att förekomma klustervapnens tragiska följder. Då kvinnor, barn och funktionshindrade är särskilt drabbade av klustervapen är det av stor betydelse att det svenska stödet till konventionens utformning och tillämpning tar kön, ålder och funktionsnedsättning i beaktande. Fru talman! Krafttag för nedrustning och icke-spridning krävs också för konventionella vapen. Dessa vapen bidrar dagligen till många fler människors död än icke-konventionella. Behovet av att ingångna avtal efterlevs och att nya, mer kraftfulla avtal förhandlas fram på detta område är stort. Därför är det välkommet att Wiendokumentet om konventionell rustningskontroll nyligen har uppdaterats och att så fortsättningsvis kommer att ske på femårsbasis. På liknande sätt måste den fortsatta tillämpningen av fördraget om begränsning av konventionella vapen i Europa, CFE, garanteras. En stor mängd konventionella vapen har sedan fördragets tillkomst 1990 förstörts, och förtroendet undertecknarna emellan har stärkts. Detta fördrag bör dock också inkludera ett tillämpbart avtal om konventionell rustningskontroll. Genom ett sådant avtal skulle ökad transparens, förtroende och förutsägbarhet inom och mellan Europas stater skapas. På så sätt skulle CFE kunna bli en än större garant för Europas säkerhet och fred. Fru talman! Inga vapen är så billiga, lätthanterliga och mer vitt spridda än små och lätta vapen. Inga vapen dödar heller fler människor. Omkring 875 miljoner små och lätta vapen finns i omlopp årligen och ligger bakom minst en halv miljon människors död. Från Guatemala Citys och Rio de Janeiros gängkrig via väpnade strider på gränsen mellan Sydsudan och Uganda till uppgörelser i Göteborgs undre värld - överallt leder okontrollerad vapenspridning till omätbar förödelse och lidande. FN:s vapenkontroll, som stipulerar märkning av skjutvapen, tillhörande ammunition och förpackningar, är ett viktigt steg mot förbättrad kontroll. Denna FN-mekanism tros öka medvetenheten om denna vapentyps destabiliserande inverkan på konfliktregioner, precis som organiserad brottslighet och terroristverksamhet. Sverige bör även fortsättningsvis verka för att stärka FN:s regelverk, i synnerhet genom stöd till implementeringen av säkerhetsrådets resolutioner rörande kvinnors och barns utsatta situation i väpnade konflikter. Kristdemokraterna ställer sig också bakom ett fortsatt stark svenskt engagemang i förhandlingarna om ett universellt och juridiskt bindande Arms Trade Treaty. Betydelsen av internationella parlamentarikerforumets, exportkontrollregimens och OSSE:s arbete för att begränsa den illegala spridningen av små och lätta vapen kan inte underskattas. Fru talman! Europeiska kommissionens stärkta mandat att påverka förordningen om exportkontroll av produkter med dubbla användningsområden är också välkommet. Denna reform kommer att underlätta för berörda länder att uppfylla exportkontrollregimens förpliktelser och för kommissionen att sålla bort icke önskvärda destinationsländer och produkter från unionens lista. Detta är en stärkt exportkontroll som har alla förutsättningar att minska spridningen av såväl massförstörelsevapen som konventionella vapen. Fru talman! Avslutningsvis är nedrustning, icke-spridning och förbättrad rustningskontroll kristdemokratiska hjärtefrågor. En snabb svensk anslutning till konventionen om klusterammunition är för oss en självklarhet. Alla vapentyper har gemensamt att de dödar. Oavsett om vi talar om Irans och Kinas kärnvapenaspirationer, vapensmugglingens destabiliserande effekter på Afrikas horn eller det faktum att Guatemala Citys gängkrig dagligen skördar fler dödsoffer än 1980-talets inbördeskrig behövs kraftfulla kontroll- och påtryckningsmekanismer. På nationell, regional och global nivå finns i dag tämligen väl fungerande initiativ och organ som hanterar frågan. Sveriges roll i dessa forum kan inte underskattas. Kristdemokraterna kommer att fortsätta att verka för att vår röst gällande och vårt bidrag till global nedrustning, icke-spridning och förbättrad rustningskontroll stärks. I detta anförande instämde Caroline Szyber (KD).