Arbetsplenum - Eu-dokument om rätt till familjeåterförening (sfu8) - 2012-02-29

Herr talman! I dag debatterar vi socialförsäkringsutskottets utlåtande över EU-kommissionens grönbok om rätt till familjeåterförening för tredjelandsmedborgare som är bosatta inom Europeiska unionen. Kommissionens syfte med grönboken är att inleda en offentlig debatt om familjeåterförening med fokus på vissa frågor som omfattas av direktivet om rätt till familjeåterförening. Vi delar regeringens bedömning att ett eventuellt inledande av omförhandling av direktivet kan befaras leda till en försämring när det gäller rätten till familjeåterförening för tredjelandsmedborgare i EU. Med en allvarlig ekonomisk kris i stora delar av Europeiska unionen, en arbetslöshet som växer sig allt starkare, ser vi med förfäran hur högerextrema och främlingsfientliga partier också växer fram och söker inflytande över politiken. Precis som på 30-talet söker dessa partier ställa människor mot varandra. Herr talman! Inom EU genomförs nu en rad åtgärder för att nå en gemensam asyl- och flyktingpolitik. För de människor som kommer till Europa och söker en fristad är det viktigt att få samma bemötande och ha samma rättigheter och samma skyldigheter oavsett i vilket land de söker asyl. Det är viktigt att flera länder i Europa tar sitt ansvar och att harmoniseringen leder till ett mer rättssäkert och öppet system som värnar asylrätten och mänskliga rättigheter. Men vi ser hur främlingsfientliga krafter i Europa vill annorlunda. Vi är oroade över att de direktiv och förslag som nu diskuteras och beslutas inom Europeiska unionen riskerar att få en mer restriktiv inriktning. I detta politiska klimat menar vi att en omförhandling av direktivet inte skulle stärka rätten till familjeåterförening för tredjelandsmedborgare. Herr talman! En stor del av migrationen utgörs av anhöriginvandring, det vill säga familjeåterförening, invandring som är förknippad med att anhöriga kan ges möjlighet att leva tillsammans med den som tvingas lämna sitt land av olika skäl. Regeringen införde 2010 ett försörjningskrav som villkor för att uppehållstillstånd ska beviljas en utlänning på grund av anknytning till person i Sverige. Försörjningskravet innebär att anknytningspersonen ska kunna försörja sig och ha en bostad med tillräcklig storlek och standard för sig och övriga. Vi menar att detta krav försvårar familjeåterförening. Den familjesplittring under många år som kan bli följden av detta kan knappast ses som ett underlag för ökad integration i det svenska samhället. Herr talman! För att ansöka om återknytning finns det krav på fastställd identitet. Man måste också ha tillförlitliga dokument som visar identitet för att få uppehållstillstånd. Ca 95 procent av de asylsökande från Somalia får uppehållstillstånd i Sverige. Men för att få tillstånd för att ta en anhörig till Sverige måste den asylsökande bevisa den anhöriges identitet. Eftersom Somalia har plågats av krig i över 20 år saknas det fungerande myndigheter som kan utfärda sådana tillförlitliga ID-handlingar. De få identitetshandlingar som ändå utfärdas accepteras inte av svenska myndigheter. Därför drabbas somaliska familjer extra hårt. Herr talman! Barn väljer inte själva att bli migranter. Barn väljer inte sina föräldrar eller den situation de befinner sig i. Barnets bästa ska vara vägledande vid beslut som rör barn. Vi har varit tydliga med att lagen måste ändras så att kraven på identitetshandlingar inte hindrar familjer från Somalia att återförenas. Vid ett antal tillfällen har regeringen tillsammans med Miljöpartiet lovat att praxisändringar som påverkar möjligheten till anhöriginvandring ska göras och att lagändringen ska kunna träda i kraft den 1 juli 2012. För oss socialdemokrater är det oförståeligt varför en akut lagändring för ett välkänt problem, som anhöriginvandring, fått dröja så länge. Även Migrationsverket har kritiserat regeringen för denna senfärdighet. Nu vet vi att det kommer ett förslag från regeringen den 20 mars. Vi har stora förväntningar på att denna proposition ska lösa problemet för de familjer som i dag slits mellan hopp och förtvivlan och förvägras rätten att förenas med sina barn och föräldrar.

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till förslaget i socialförsäkringsutskottets utlåtande 2011/12:SfU8 om rätt till familjeåterförening för tredjelandsmedborgare bosatta i EU. Familjeåterförening är en nödvändighet för att invandrare ska ha möjlighet till ett familjeliv och för att de ska kunna leva ett gott liv i ett nytt land, med allt vad det innebär. Sedan 2003 gäller gemensamma EU-regler för invandring som reglerar villkoren för utövandet av rätten till familjeåterförening för tredjelandsmedborgare på EU-nivå. I direktivet anges villkoren för inresa och vistelse för familjemedlemmar från andra länder utanför EU som återförenas med en person som redan vistas lagligt i en medlemsstat. Familjeåterförening utgör i dag omkring en tredjedel av all invandring till EU. Ca 500 000 migranter per år eller ca 20 procent av samtliga uppehållstillstånd gäller tredjelandsmedborgare som återförenas med sina anhöriga. När direktivet antogs betraktades det endast som ett första steg i harmoniseringen och ett blygsam sådant. I både Stockholmsprogrammet och den europeiska pakten för invandring och asyl anges att det är just familjeåterförening som bör utvecklas inom EU. Den politiken är särskilt viktig framför allt med tanke på integrationsåtgärder. Herr talman! I grönboken framgår att kommissionen i den första rapporten från 2008 om hur direktivet tillämpas har kartlagt olika nationella genomförandeproblem och brister med direktivet. Kommissionens syfte med denna grönbok är också att inleda samråd och en offentlig debatt om familjeåterförening, med fokus på vissa frågor. De slutsatser som kommissionen kommer att dra av debatten och samrådet kommer att avgöra om det blir aktuellt att ändra något i direktivet eller om man ska ändra riktlinjerna för tolkningen av direktivet. Direktivet innehåller två övergripande obligatoriska bestämmelser: 1. Vederbörlig hänsyn ska tas till att underåriga barns bästa ska komma i främsta rummet. 2. Hänsyn ska tas till arten och stabiliteten av familjebanden för den berörda personen - den som är bosatt i EU - samt varaktigheten av vistelsen i medlemsstaten och familjemässig, kulturell eller social anknytning till ursprungslandet. Enligt grönboken innebär den senare bestämmelsen att medlemsstaterna måste göra en individuell bedömning av varje fall. Kommissionens fråga är hur de två obligatoriska bestämmelserna ska kunna underlättas och säkras i praktiken. De frågor som ställs i grönboken gäller exempelvis de krav som ställs på referenspersoner - alltså de som är lagligt bosatta i EU. Kraven handlar om varaktighet på uppehållstillstånd och eventuell väntetid före återföreningen. Just kravet på varaktigt uppehållstillstånd ger medlemsstaterna olika tolkningsutrymme och kan leda till osäkerhet ur ett rättsligt perspektiv. En annan fråga som ställs i grönboken gäller minimiåldern för giftermål och hur man ska kunna förhindra tvångsäktenskap i samband med familjeåterförening, till exempel när myndighetsåldern i medlemsstaten skiljer sig från minimiåldern för äktenskap i ursprungslandet. Det handlar också om frågor som rör underårigas ansökningar och bestämmelserna gällande vilka familjemedlemmar som kan komma i fråga för familjeåterförening, med tanke på de olika definitioner av familj som finns i olika länder. Ytterligare en fråga som grönboken aktualiserar är den frivilliga bestämmelse som ger medlemsstaterna möjlighet att kräva att tredjelandsmedborgare följer integrationsåtgärder i form av exempelvis språkkurser och olika introduktionsprogram. Kommissionen ställer frågan om integrationsåtgärderna ska definieras på EU-nivå, om åtgärder före inresa ska rekommenderas och hur det ska fungera i praktiken, så att det inte blir hinder för familjeåterföreningen. Mottagningskapaciteten hos medlemsstaterna kan vara en omständighet som ska beaktas. Men det är alltså inte tillåtet med kvotsystem eller väntetid för återförening, som vissa länder har haft. Kommissionen ställer också frågan om det är nödvändigt och motiverat att behålla systemet om att ta hänsyn till mottagningskapacitet. Herr talman! De som åtnjuter alternativa skyddsformer är uteslutna från direktivets tillämpningsområde, och kommissionen ställer också frågan om de tredjelandsmedborgare som har alternativt skydd bör omfattas av bestämmelserna, som innebär att flyktingar i dag i praktiken inte behöver uppfylla vissa krav som att referenspersonen har bostad, sjukförsäkring samt stabila och regelbundna inkomster. Ytterligare en fråga som grönboken berör är om medlemsstaterna även i fortsättningen bör ha möjlighet att begränsa tillämpningen av direktivets förmånligare bestämmelser för flyktingar som har familjeband som är etablerade före inresan, liksom om familjåterförening bör säkras för bredare kategorier av familjemedlemmar, till exempel far- och morföräldrar som är beroende av referenspersonerna för sin försörjning, och i vilken utsträckning man i så fall ska ändra det. Det är en av frågorna. Kommissionens frågor rör också om det finns tydliga bevis för missbruk och hur stort det i så fall kan vara. Kan samtal, utredningar och nu också dna-tester bidra till att lösa dessa problem? Ska i så fall de samtal och utredningar som man gör regleras på EU-nivå? I samband med detta ställer också kommissionen en fråga om det finns tydliga problem med skenäktenskap. Det är alltså totalt 14 frågor som kommissionen har i grönboken. Som jag sade inledningsvis är syftet med grönboken att inleda en bredare diskussion om utformningen av direktivets regler och om en ökad harmonisering inom EU: Det kan leda till förslag om förändringar av direktivet. Herr talman! Socialförsäkringsutskottet konstaterar att direktivet i dag bygger på så kallade minimiregler, där medlemsstaterna i sin nationella lagstiftning kan ha förmånligare bestämmelser än vad direktivet anger. Utskottet delar regeringens bedömning att en eventuell omförhandling av direktivet skulle kunna leda till en skärpning av bestämmelserna. Med andra ord: Det saknas enligt socialförsäkringsutskottets bedömning skäl att inleda en omförhandling av direktivet. (Applåder) I detta anförande instämde Gunilla Nordgren (M).

Herr talman! EU:s medlemsstaters migrationspolitik håller på att harmoniseras. En gemensam migrationspolitik för unionen är under framtagande och berör allt från gränsförvaltning till flyktingmottagande, arbetskraftsinvandring och familjeåterförening. Vi debatterar nu EU-kommissionens grönbok om rätten till familjeåterförening för icke-EU-medborgare som är bosatta i EU. Kommissionen vill få till en debatt om familjeåterförening och ställer frågor om familjeåterförening i grönboken. EU har redan i dag tagit steg mot gemensamma regler vad gäller familjeåterförening, men det är inte en total harmonisering eftersom gällande reglering innehåller minimiregler som innebär att enskilda medlemsstater kan ha mer förmånliga regler än vad EU som helhet har gentemot den enskilde. I den migrationspolitiska ramöverenskommelse som regeringen och Miljöpartiet har slutit konstateras att "flera av EU:s medlemsstater på ett oacceptabelt sätt brister i sin hantering av asylsökande". Vidare påpekas att "EU:s medlemsstater måste dela på ansvaret att erbjuda skydd och ge ett gott mottagande. Enskilda medlemsstater ska inte förhindras att ha en i förhållande till den asylsökande mer generös inställning än den som EU som helhet har." Familjeåterförening är en mänsklig rättighet. Miljöpartiet de gröna ser allvarligt på europeiska försök att inskränka rätten till familjeåterförening genom exempelvis krav på att delta i integrationsåtgärder, försörjningskrav eller krav på att en viss tid ska ha passerat innan man kan ansöka om familjeåterförening. Att kunna återförenas med sina närmaste är väldigt viktigt för att kunna ta sig in i samhället, lära sig språket, skaffa arbete och bostad eller tillgodogöra sig tortyrbehandling eller annan behandling som man är i behov av. En central princip bör vara att familjer inte ska behöva leva splittrade. I veckan träffade jag Noora och Yousif Akrawi i Södertälje. De har tillsammans med resten av sin familj flytt från Irak på grund av förföljelse. De har tvingats ta sig hit i omgångar. Sist kom den yngste brodern, endast sju år gammal, med hjälp av människosmugglare, och då svårt sjuk i en njursjukdom. Familjen har efter många vändor fått avslag på sin asylansökan i alla instanser, men eftersom mamman i familjen, Angal, är uppskattad farmaceut på ett apotek i Södertälje satte de sitt hopp till ansökan om arbetstillstånd. Hon skulle ha fått detta om det inte hade varit för den så kallade sexmånadersregeln. Vid tidpunkten för avslaget hade hon nämligen arbetat i bara fem månader och 20 dagar, och man måste ha arbetat i sex månader för att få söka arbetstillstånd. Samtidigt är efterfrågan på farmaceuter stor i Sverige, och Arbetsförmedlingen måste söka sig utomlands för att hitta rekryter. Ändå utvisar Sverige alltså en redan etablerad farmaceut. Hon måste nu återvända med hela sin familj till ett land där de fruktar för sina liv och göra en ny ansökan för att kunna komma hit och jobba på det apotek där hon i dag redan jobbar. Om familjen nu mot alla odds klarar att hålla sig i säkerhet i Irak tillräckligt länge för att kunna skicka en ny ansökan om arbetstillstånd därifrån får dottern Noora inte följa med eftersom hon inte är under 21 längre utan kommer att ha hunnit fylla 22. Familjen skulle alltså tvingas att välja mellan att splittras på nytt eller att kunna leva tillsammans allihop men med fara för sina liv. Dottern Noora, som alltså skulle bli lämnad kvar i Irak, har nu varit i Sverige i fyra år och ser fram emot att ta studenten med sina klasskamrater. Hon talar flytande svenska, har MVG i samtliga ämnen på Naturvetenskapliga programmet och satsar på att bli tandläkare. För Miljöpartiet är det viktiga inte att mamman tillhör en efterfrågad yrkeskategori eller att barnen är ovanligt begåvade, men det synliggör det absurda i systemet, där Migrationsverket eller migrationsdomstolarna skickar ut människor som Arbetsförmedlingen och arbetsgivarna skriker efter. Det blir som cirkulär migration fast omvänt och upp och ned. Herr talman! Mycket behöver ändras. Miljöpartiet vill till exempel göra det lättare för asylsökande som fått avslag att ansöka om arbetstillstånd utan att lämna landet. Kravet på sex månader bör sänkas till tre, och det bör kunna uppfyllas genom olika anställningar. Dessutom bör det bli lättare för familjemedlemmar att få uppehållstillstånd på grund av anknytning till någon som har gjort spårbyte. Dagens klimat runt om i EU gör att det inte är troligt att en omförhandling av familjeåterföreningsdirektivet leder till en mer human eller öppen bedömning av anhöriginvandringen. Risken är att ett omförhandlande av direktivet skulle leda till att vissa av bestämmelserna skärps. Diskussionen om migration går tyvärr inte i rätt riktning i EU. Däremot har vi i Sverige valt en annan riktning. Miljöpartiet arbetar inom den migrationspolitiska överenskommelsen med regeringen för att stärka rätten till familjeåterförening i nationell lagstiftning, bland annat genom att lösa identitetsproblematiken för personer som kommer från Somalia och de familjer som har drabbats. I stället för att riskera att politiken blir mer restriktiv, som i övriga Europa, driver vi på för en politik som baseras på mer öppenhet och mer humanitet. (Applåder)

Herr talman! Som vi vet är det ett stort antal människor som flyttar till och från Sverige varje år. En ganska liten andel av de människor som flyttar in i Sverige är flyktingar. Andra är studerande, forskare och människor med tidsbegränsat arbetstillstånd. För att de som har fått rätt att stanna i Sverige ska kunna leva på ett mänskligt sätt måste de ha en rimlig möjlighet att leva tillsammans med sina närmaste, till exempel mindre barn eller sammanboende partner. De flesta som själva har en familj kan väl föreställa sig hur plågsamt det måste vara att leva, arbeta eller studera här om man samtidigt måste vara skild från till exempel sitt minderåriga barn. Därför har Sverige också en lagstiftning som inom vissa gränser ger människor rätt att återförenas med sina närmaste. För vissa grupper gäller ett försörjningskrav om de vill att närstående vuxna ska flytta hit. År 2003 formulerade EU ett direktiv om rätt till återförening, och nu har kommissionen ställt samman den grönbok som vi diskuterar i dag, som sammanfattar EU-reglerna och ställer frågor till staterna om att eventuellt föreslå förändringar. Folkpartiet tycker att det är bra att EU försöker utforma gemensamma principer för migrationspolitik i Europa. Vår grundinställning i den här frågan är att grundläggande principer för rättssäkerhet och möjlighet att överklaga och så vidare ska utformas på samma sätt i olika EU-länder. Det så kallade Stockholmsprogrammet, som antogs under Sveriges ordförandeskap, pekar framåt mot en gemensam utformning av processen för asylsökande, och det ska garantera en rättssäker behandling som inte avviker drastiskt mellan olika EU-länder. Vår utgångspunkt är att EU-reglerna ska ge en gemensam garanterad grundnivå men att det också måste få finnas nationella möjligheter att vara mer generös och tillåta återförening i fler fall än vad EU-direktivet kräver. När det gäller familjeåterförening finns det två obligatoriska bestämmelser: dels ska medlemsstaterna se till att minderåriga barns bästa ska komma i första hand, dels ska de ta hänsyn till familjeband, hur nära och stabila de är. Det innebär att en individuell bedömning måste göras i varje fall. Det finns på olika håll i Europa partier och politiska rörelser som tar varje tillfälle i akt att ifrågasätta möjligheterna för människor att flytta till Europa och måla upp invandringen som ett hot, trots att allt talar för att Europa på lång sikt behöver en inflyttning för att jämna ut ålderspyramiden och öka arbetskraften och trots att det finns humanitära skäl att ta emot flyktingar. En del ser det som ett egenvärde att i alla sammanhang, oavsett vad det handlar om, föreslå striktare regler för migration. Nu har då kommissionen lämnat den här grönboken för en diskussion om gällande regler. Som tidigare talare har sagt skulle de här diskussionerna i förlängningen kunna leda till omförhandlingar, och i värsta fall skulle de kunna leda till skärpta bestämmelser. Därför förordar inte regeringen någon revidering av direktivet. Utskottet delar den bedömningen och vill inte i dag inleda en diskussion som skulle kunna leda till omförhandling och försämring i EU-länder när det gäller rätten till återförening. Utgångspunkten för reglerna i Sverige är att barn och samlevande partner har rätt att återförenas med anhöriga i Sverige. Det finns ett visst försörjningskrav, med ett hundraprocentigt undantag för barn. I stort sett tycker jag att de svenska reglerna är balanserade och humana, men de skulle kunna förbättras på några punkter. Det är, som sagt, viktigt för de flesta människor att få vara med sin familj. Det är också därför som många människor som flytt till Sverige för att få skydd i dag borde ha rätt att leva med sina barn och sin partner här - det har de också. Likadant har arbetskraftsinvandrare rätt att ta med sin närmaste familj till Sverige. Men som ni vet har vi på senare tid haft en hel del uppmärksammade fall med riktigt sjuka gamla människor som bor i ett annat land och har sina enda anhöriga i Sverige. Det är inte så svårt, tror jag, för de flesta att sätta sig in i den oro som det innebär att ha sin ensamma mamma eller pappa långt borta. De flesta svenskar kommer nog någon gång i sitt liv att uppleva att någon av ens föräldrar blir så gammal och sjuk att man för trygghetens skull vill ha föräldern nära. Folkpartiet föreslår därför i de kommande diskussionerna, inom Alliansen och med Miljöpartiet, att det ska vara möjligt att se fall där det är orimligt att kräva att anhöriga ska lämna en gammal människa åt sitt öde i ett annat land. Vi föreslår att man återinför något liknande den tidigare regeln om att gamla som inte har anhöriga kvar i hemlandet ska ha möjlighet att under vissa villkor förenas med sina barn i Sverige. Bland annat kan ett villkor vara att de anhöriga har en ordnad försörjning och bostad. Vi kommer att återkomma till de förslagen i de kommande diskussionerna. Folkpartiet tycker att det är glädjande att regeringen har satt i gång och nu är på väg att avsluta ett arbete med att öppna fler möjligheter för att styrka identitet när ett land inte tillhandahåller godkända pass. Som vi vet är det framför allt somaliska familjer som inte har haft möjlighet att återförenas av rent formella skäl, trots att allt talar för att de skulle ha rätt till återförening. Det är glädjande att det arbetet nu är på väg att ge resultat. Familjeåterförening ger invandrare en möjlighet att ha ett familjeliv, och det är viktigt för att integrera dem i samhället. När vi nu talar om familjeåterförening, herr talman, kan det vara intressant att påpeka att anhöriga till just flyktingar är en riktigt liten del av anhöriginvandringen. Den stora delen är anhöriga till arbetskraft och anknytning genom äktenskap. I sammanhanget tog Maria Ferm, Miljöpartiet, tidigare upp en person som inte fick rätt att söka arbete på grund av att personen bara hade haft ett fast arbete i fem månader. Det här har inte direkt med anhöriginvandring att göra, men det kan vara värt att påpeka att kommittén för cirkulär migration just föreslår att tiden innan man får söka arbete ska bli kortare. Det hoppas jag verkligen att regeringen snart tar upp - det och andra intressanta förslag från den här kommittén, som i bred enighet vill göra det lättare för människor att söka arbete även inifrån Sverige. Herr talman! Sammanfattningsvis menar jag att EU-direktivet om familjeåterförening skapar en acceptabel grundnivå för EU-staterna att utgå från. Och det formulerar faktiskt en oavvislig rätt för nära anhöriga att kunna återförenas. Samtidigt ger, som sagt, de här minimireglerna medlemsstaterna rätt att införa förmånligare bestämmelser. Det finns därför ingen stor anledning att i dag börja omförhandlingar av direktivet. Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut: att lägga det här utlåtandet till handlingarna. (Applåder)

Herr talman! Vi från Centerpartiets sida ställer oss också bakom det liggande förslaget - jag ska tillägga att det gör alla i utskottet. För Centerpartiets del är det viktigt att migrationspolitiken präglas av öppenhet, humanitet och generositet. Vi tycker att Sverige ska vara en del av Europas kärna. Vi tycker också att det ska finnas gemensamma regler för hur vi hanterar migrationspolitiken inom Europeiska unionen. Det är ingen hemlighet hur det var till exempel under Irakkrisens absolut värsta år. I Sverige fick ungefär 97 procent av de irakier som sökte uppehållstillstånd stanna. I Grekland var procentsatsen noll. Det säger en del om att Europa har oerhört mycket kvar att göra för att säkerställa att man hanterar regler och rättigheter likadant och att man ser till att uppfylla de skyldigheter som man faktiskt har som ett land inom Europeiska unionen gentemot dem som söker skydd undan förföljelse och krigssituationer i sina hemländer. Det är också oerhört viktigt att man har möjligheten, om man har flytt från förföljelse, förtryck och krig, att återförenas med sin familj. Det är väl ingen som har svårt att sätta sig in i hur det skulle vara i en sådan situation när man tvingas att lämna sitt hem. Man kommer till ett nytt land som i många delar är främmande. Man erbjuds skydd. Man ska få stanna. Men så finns det de som säger att man inte ska få möjligheten att återförenas med sina barn eller med sin hustru eller med sin make. Det är inget svårt tankeexperiment att tänka sig att det blir oerhört svårt att bli en del av det nya landet när man har en ständig oro för dem som är nära och kära. Jag har ett lysande exempel från den årliga konferensen i Skellefteå. Förra året, eller om det var förrförra året, träffade vi på den konferensen en somalisk kvinna som var mer eller mindre paralyserad, men inte för att hon var utsatt för hot längre. Hon skulle få stanna. Men hon var livrädd för sina barns skull. Hur var deras situation? Var i världen fanns de någonstans? Samtidigt blåser det vindar i Europa som inte är alltigenom behagliga, som Eva-Lena Jansson, Socialdemokraterna, mycket riktigt påpekade. För Centerpartiets del har vi gjort bedömningen att de regler som finns i dag, som antogs 2003 och trädde i kraft något år senare i Sverige, har fungerat väl. Vi är rädda för att en öppning av den här diskussionen igen skulle komma att innebära att tyngdpunkten kommer att läggas på några av de 14 frågor som har ställts till medlemsländernas parlament, kanske framför allt på de frågor som har handlat om eventuella missbruk eller felaktigheter i asylhanteringen. Det finns en underton i de frågorna som ger en känsla av att man försöker samla information för att göra det än svårare att bevisa familjebanden. Det är ingen hemlighet att vi från Centerpartiets sida också anser att det är rätt personer som ska få stanna. Det är ingen hård eller kall linje. Den säger bara att är det så att en person har fått skydd i Sverige är det den personens familj som ska få stanna. Därför är det viktigt att man vet vilka de andra personerna är. Detta har, som flera talare har varit inne på, gett en hel del problem för människor som kommer från länder där statsapparaten inte fungerar, till exempel Somalia. Därifrån kommer den stora gruppen, men det finns också andra statslösa grupper som drabbas av precis samma problematik. Där har regeringen tillsammans med Miljöpartiet redan inlett ett arbete för att ge möjlighet till dna-prövning för att kunna bevisa familjesamhörigheten. Det var också så att det bara för några år sedan fanns en lite annan debatt i Sverige. När Stockholmsprogrammet antogs, under ledning av det svenska ordförandeskapet, var vindarna på väg att vända. Efter "nine eleven" för drygt tio år sedan kom migrationspolitiken oerhört mycket att präglas av rädsla, slutenhet och stängdhet tills Stockholmsprogrammet antogs. Ekonomin i Europa var god och man var beredd att se på migrationspolitiken på ett annat sätt. Man pratade om behovet av invandring, inte bara för att uppfylla våra plikter enligt de mänskliga rättigheterna, att ge skydd till den som behöver, utan också för att vi har ett behov i Europa av att bli fler och att säkerställa vår framtida möjlighet att vara fortsatt starka och framgångsrika länder. Efter det har vi genomgått en finanskris som har varit den svåraste sedan 1930-talet. Detta präglar som alltid vad som sker i migrationspolitiken. Tyvärr är det så. Det finns till och med partier i Sveriges riksdag som vill göra migrationspolitiska experiment med möjligheten för människor som har fått rätten att befinna sig i Sverige att återförenas med sina familjer. Detta säger vi bestämt nej till från Centerpartiets sida. Det är den rädslan som ligger till grund för att vi säger att vi är nöjda med den lagstiftning som ligger, de krav som vi har åtagit oss att ställa och det som vi har genomfört. Vi vill inte öppna det som riskerar att bli Pandoras box när vi vet att debatten i en del av Europas länder präglas mycket av främlingsfientlighet. I en del länder, till exempel vårt södra grannland Danmark, kan vi se att partier som för bara tio år sedan var framåtsträvande för öppenhet, humanitet och generositet och som till och med var systerpartier till goda liberala partier i Sverige har kommit att svänga och blivit ganska hårdföra i migrationspolitiken. Vi ser också länder i Europa där man i dag återigen marscherar i uniform och ger sig på romer och judar. Det finns en stor risk för att det i finanskrisens kölvatten slår över i den traditionella, ytterst primitiva, dåliga mänskliga egenskapen att söka en syndabock. Det är alltid den som inte var här från början som får klä skott för problemen. Därför, herr talman, ställer sig Centerpartiet helt bakom de resonemang som har förts i socialförsäkringsutskottet. (Applåder)

Herr talman! Längtan - det är det debatten i dag handlar om, om längtan efter att få leva tillsammans med sin familj, barnen, föräldrarna, den älskade, morföräldrarna. Om vi tittar efter så ser vi att Europa är fullt av längtan. En mamma i Italien jobbar hårt men klarar ändå inte att tjäna tillräckligt för att beviljas återförening med sina barn som är kvar i Thailand. En svensk-somalisk pappa lyssnar till nattens tystnad och önskar att den skulle fyllas av barnens andetag och grymtningar. Danska Ditte får flytta till Sverige för att kunna leva tillsammans med sin älskade Hamid från Irak. Europa är fullt av längtan och kamp för att överskrida de hinder som har satts upp för rätten att leva tillsammans med sin familj, hinder som skiljer oss som lever i Europa från dem som befinner sig utanför. Herr talman! Rätten till familjeåterförening är, som många har sagt, en mänsklig rättighet. Det är en rättighet som även regleras av familjåterföreningsdirektivet från 2003. När kommissionen nu skickar ut en grönbok för att inhämta synpunkter på direktivet är det just denna mänskliga rättighet vi måste prata om, för runt om i Europa har allt fler länder ställt krav på den anhöriga som begär familjeåterförening. Kraven rör ofta inkomst och bostad, men inskränker även rätten till stöd i språkinlärning och etablering vid ankomst. Vissa europeiska länder går så långt som till att neka barn över tolv år i kärnfamiljer återförening på grund av bristande integrationspotential. Det borde inte vara möjligt att neka familjeåterförening i Europa i dag utifrån så uppenbart rasistiska grunder. Sådana krav är inte värdiga ett Europa som säger sig värna mänskliga rättigheter. Herr talman! Det finns ett mörkt stråk bredvid människans längtan. Det är det beroendetillstånd som skapas, inte minst för en grupp kvinnor som kommer hit genom kärleksinvandring. Kraven på försörjning och bostad gör att dessa kvinnor hålls kvar i förhållanden med misshandel och sexuellt utnyttjande eftersom de annars inte skulle kunna klara försörjningen eller få uppehållstillstånd i det nya landet. Det är inte bara en personlig tragedi för den enskilda kvinnan, det är också ett vidrigt misslyckande i ett Europa som borde göra det klart för alla och envar att kvinnans rättigheter alltid står över försörjningskravet och att hennes säkerhet och hälsa alltid, utan undantag står högst upp på agendan. Herr talman! Sverige har nu i flera år nekat en stor grupp rätt till familjeåterförening. Många gånger har just vi här i kammaren diskuterat familjeåterförening för framför allt somaliska familjer. Bland annat Vänsterpartiet har krävt en snabb lagändring som skulle kunna lösa problemet. Därför anser jag också att Sverige bryter mot just familjeåterföreningsdirektivet i dess nuvarande form. Tillsammans med flyktingadvokat Sten De Geer har jag anmält Sverige till kommissionen för brott mot familjeåterföreningsdirektivet, och kommissionen har valt att öppna en pilotstudie för att titta närmare på just detta. Jag tycker att det är glädjande och jag hoppas att det eldar på regeringen och Miljöpartiet så att vi senare i mars äntligen kan få se en proposition som låter familjerna återförenas. Att Migrationsöverdomstolen nyligen kom med en dom som godkänner dna-bevisning i dessa fall är också bra, men en lagändring som även omfattar adoptivbarn, maka, make och annan nära familj är ju helt nödvändig. Herr talman! Det ärliga svaret till kommissionen är att det finns mycket som skulle behöva göras för att förbättra familjeåterföreningsdirektivet, inte minst för att ta bort dessa orimliga och rasistiska krav på försörjning, bostad och så kallad integrationspotential som ställs av flera europeiska länder. Samtidigt är den dystra verkligheten, som flera här har påpekat, att utvecklingen i många av Europas länder går i ännu mer främlingsfientlig och restriktiv riktning. Risken är stor att vi om vi öppnar familjeåterföreningsdirektivet kommer att stå med ett nytt direktiv med ännu hårdare krav och ännu högre murar runt Europa. Det vill vi inte, och glädjande nog vill inte heller regeringen det. Därför yrkar även jag bifall till förslaget i utskottets utlåtande. Men jag vill påminna om att det här ställer ännu högre krav på oss och på vår nationella lagstiftning. Den innerliga längtan, barnens rätt till sina föräldrar och individens rätt till familj ska respekteras även i framtidens Sverige. Ingen ska på en knastrig telefon behöva förklara för sina barn att lönen inte är tillräckligt hög för att återförenas. Bristen på ID-handlingar ska inte hålla familjer isär. Nattens tystnad ska fyllas av de små ljuden, barnen som mumlar i sömnen. Ingen kvinna ska tvingas stanna i en våldsam relation. Klassamhället ska inte även återspeglas i rätten till familj. Rasismen ska inte avgöra vem som har integrationspotential. Det kommer Vänsterpartiet alltid att kämpa för.

Herr talman! Den delen av utskottets utlåtande som utgörs av själva ställningstagandet är till 60 procent en beskrivning av tidigare ställningstaganden, det vill säga sådant som har gjorts i utskottet innan Sverigedemokraterna tog plats i riksdagen. Ytterligare en knapp fjärdedel av utlåtandet beskriver hur uppgifterna i ärendet är fördelade mellan kommission, regering och riksdag. Den sista sjättedelen är ett ställningstagande. Utskottet har beslutat att inte besvara de frågor som ställs i grönboken med motiveringen att det är regeringens ansvar att formellt yttra sig till kommissionen. Det är sannolikt att en sverigedemokratisk regering hade yttrat sig annorlunda jämfört med vad Sveriges nuvarande regering skulle göra. Regeringen och utskottet tror att en omförhandling av direktivet kan leda till en skärpning av bestämmelserna, som många här har påpekat. Man konstaterar att dagens direktiv bygger på så kallade minimiregler. Det innebär rimligtvis att en skärpning av bestämmelserna betyder en sänkt maximinivå. I princip menar jag att det nationella självbestämmandet är så viktigt att varje land självklart ska ha rätt att besluta om såväl tak som golv. Problemet är inte att Sverige kan ha mer - som man uttrycker det - förmånliga bestämmelser. Dock är det inte den väg som Sverigedemokraterna vill gå. Vad som däremot är angeläget är att vi även har möjlighet att på nationell nivå tillämpa mer strikta och ansvarsfulla bestämmelser än vad direktivet anger. Om detta sägs ingenting i utlåtandet, även om jag förstår att de flesta övriga ledamöter i utskottet förmodligen läser in mellan raderna att utskottet eftersträvar ökad invandring. Det gör dock inte Sverigedemokraterna.