Interpellationssvar - 2012-02-14

Fru talman! Gunilla Svantorp har frågat mig om jag avser att öka antalet yrkeshögskoleutbildningar för att därmed möjliggöra för fler personer att gå från arbetslöshet till arbete. Jabar Amin har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder för att Myndigheten för yrkeshögskolan framöver ska kunna bevilja en större andel utbildningsplatser. Båda frågorna har ställts mot bakgrund av att tillstånd att ingå i yrkeshögskolan lämnades för 29 procent av utbildningarna i den senaste ansökningsomgången hos Myndigheten för yrkeshögskolan. De likartade frågeställningarna gör att jag väljer att besvara de båda interpellationerna samtidigt. Jag anser att det är glädjande att intresset för att anordna yrkeshögskoleutbildningar fortsatt är stort. Antalet ansökningar har enligt Myndigheten för yrkeshögskolan ökat med 27 procent, vilket visar på att arbetslivet har fortsatt högt förtroende för yrkeshögskolan. Yrkeshögskolan kan också uppvisa mycket goda resultat och andelen utbildade som har fått arbete efter avslutad utbildning var vid 2011 års uppföljning 86 procent. Regeringen har under de senaste åren gjort kraftiga förstärkningar på utbildningsområdet med anledning av finanskrisen och läget på arbetsmarknaden. Det har bland annat inneburit att yrkeshögskolan har fått extra resurser för att fler ska få utbildning inom områden där det finns behov av utbildad arbetskraft. Regeringen bedömer att yrkeshögskolan spelar en strategisk roll när det gäller att förse arbetslivet med kvalificerad arbetskraft. Sedan den borgerliga regeringen tillträdde 2006 har den kvalificerade yrkesutbildningen och yrkeshögskolan ökat med 10 000 årsplatser och antalet studerande med 13 000, så att nästan 45 000 studerande gick på någon sådan utbildning 2011. De resurser som har ställts till förfogande har också bidragit till att andelen beviljade ansökningar om att få starta utbildningar inom yrkeshögskolan kunnat öka betydligt från de 18 procent som kunde beviljas vid årsskiftet 2006/07 av den dåvarande Myndigheten för kvalificerad yrkesutbildning. Insatser som kan bidra till att underlätta för enskilda att gå från arbetslöshet till arbete behöver utformas på olika sätt och i olika sammanhang. När det gäller just yrkeshögskolan ska man hålla i minnet att det är en utbildningsform med behörighetskrav som motsvarar kompetens från avslutad gymnasieskoleutbildning och med utbildningar som ibland har speciella förkunskapskrav. Den kan därför inte i alla sammanhang fungera som ett första steg på vägen tillbaka till arbetsmarknaden. Jag vill vidare framhålla att de satsningar som regeringen i budgetpropositionen för 2012 (prop. 2011/12:1) har aviserat när det gäller vuxenutbildningen - vilken förutom yrkeshögskolan innefattar bland annat kommunal vuxenutbildning, vuxenutbildning för utvecklingsstörda, svenskundervisning för invandrare och folkbildning - är nog så viktiga i detta sammanhang. Totalt beräknas satsningarna inom vuxenutbildningen under 2012 uppgå till drygt 6,8 miljarder kronor exklusive kostnader för studiestöd, vilket historiskt sett är betydande. Mot bakgrund av detta anser jag att de av regeringen initierade satsningarna på yrkeshögskolan, vilka uppgår till drygt 1,6 miljarder kronor under 2012 exklusive kostnader för studiestöd, för närvarande ligger på en rimlig nivå. Jag avser naturligtvis att noga följa utvecklingen när det gäller överensstämmelsen mellan utbildningsutbudet och arbetsmarknadens behov.

Fru talman! Gunilla Svantorp har frågat mig om jag avser att öka antalet yrkeshögskoleutbildningar för att därmed möjliggöra för fler personer att gå från arbetslöshet till arbete. Jabar Amin har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder för att Myndigheten för yrkeshögskolan framöver ska kunna bevilja en större andel utbildningsplatser. Båda frågorna har ställts mot bakgrund av att tillstånd att ingå i yrkeshögskolan lämnades för 29 procent av utbildningarna i den senaste ansökningsomgången hos Myndigheten för yrkeshögskolan. De likartade frågeställningarna gör att jag väljer att besvara de båda interpellationerna samtidigt. Jag anser att det är glädjande att intresset för att anordna yrkeshögskoleutbildningar fortsatt är stort. Antalet ansökningar har enligt Myndigheten för yrkeshögskolan ökat med 27 procent, vilket visar på att arbetslivet har fortsatt högt förtroende för yrkeshögskolan. Yrkeshögskolan kan också uppvisa mycket goda resultat och andelen utbildade som har fått arbete efter avslutad utbildning var vid 2011 års uppföljning 86 procent. Regeringen har under de senaste åren gjort kraftiga förstärkningar på utbildningsområdet med anledning av finanskrisen och läget på arbetsmarknaden. Det har bland annat inneburit att yrkeshögskolan har fått extra resurser för att fler ska få utbildning inom områden där det finns behov av utbildad arbetskraft. Regeringen bedömer att yrkeshögskolan spelar en strategisk roll när det gäller att förse arbetslivet med kvalificerad arbetskraft. Sedan den borgerliga regeringen tillträdde 2006 har den kvalificerade yrkesutbildningen och yrkeshögskolan ökat med 10 000 årsplatser och antalet studerande med 13 000, så att nästan 45 000 studerande gick på någon sådan utbildning 2011. De resurser som har ställts till förfogande har också bidragit till att andelen beviljade ansökningar om att få starta utbildningar inom yrkeshögskolan kunnat öka betydligt från de 18 procent som kunde beviljas vid årsskiftet 2006/07 av den dåvarande Myndigheten för kvalificerad yrkesutbildning. Insatser som kan bidra till att underlätta för enskilda att gå från arbetslöshet till arbete behöver utformas på olika sätt och i olika sammanhang. När det gäller just yrkeshögskolan ska man hålla i minnet att det är en utbildningsform med behörighetskrav som motsvarar kompetens från avslutad gymnasieskoleutbildning och med utbildningar som ibland har speciella förkunskapskrav. Den kan därför inte i alla sammanhang fungera som ett första steg på vägen tillbaka till arbetsmarknaden. Jag vill vidare framhålla att de satsningar som regeringen i budgetpropositionen för 2012 (prop. 2011/12:1) har aviserat när det gäller vuxenutbildningen - vilken förutom yrkeshögskolan innefattar bland annat kommunal vuxenutbildning, vuxenutbildning för utvecklingsstörda, svenskundervisning för invandrare och folkbildning - är nog så viktiga i detta sammanhang. Totalt beräknas satsningarna inom vuxenutbildningen under 2012 uppgå till drygt 6,8 miljarder kronor exklusive kostnader för studiestöd, vilket historiskt sett är betydande. Mot bakgrund av detta anser jag att de av regeringen initierade satsningarna på yrkeshögskolan, vilka uppgår till drygt 1,6 miljarder kronor under 2012 exklusive kostnader för studiestöd, för närvarande ligger på en rimlig nivå. Jag avser naturligtvis att noga följa utvecklingen när det gäller överensstämmelsen mellan utbildningsutbudet och arbetsmarknadens behov.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för svaret. Yrkeshögskolan är en fantastisk utbildningsverksamhet. Föregångaren hette kvalificerad yrkesutbildning och startade 1995/96 som en treårig försöksverksamhet. Den föll så väl ut att den socialdemokratiska regeringen 2001 inrättade Myndigheten för kvalificerad yrkesutbildning, och det blev en reguljär utbildningsform. Ansvaret övergick 2009 till den nya Myndigheten för yrkeshögskolan, som samlar alla eftergymnasiala utbildningar under sitt tak. Ibland känns det nödvändigt att påminna om historien. Kvalificerad yrkesutbildning är alltså ingenting som har uppfunnits i och med regeringsskiftet 2006, utan resultatet av ett långt och gediget arbete hos flertalet socialdemokratiska regeringar. Det gläder mig att nuvarande regering också pratar väl om yrkeshögskolan och människors möjlighet att utbilda sig till viktiga yrken och kanske ännu mer till kommande viktiga yrken. Vad som däremot bekymrar mig är att den inte dimensioneras efter de behov som uppenbarligen finns. Allra mest kan det bekymra i de tider av massarbetslöshet som vi lever i just nu med tanke på den oerhört höga ungdomsarbetslöshet som vi har i vårt land, nästan den högsta i hela Europa. Det är ungdomar som inget hellre vill än att få ett jobb eller starta eget. Men för att klara av det behövs verktyg, och ett viktigt verktyg skulle en utbildning inom yrkeshögskolan vara. Statistiken talar för sig själv. Sex månader efter skolan har 86 procent av dem som slutfört sin utbildning jobb eller har startat eget. Därför måste en ansvarsfull opposition med sikte på allas rätt till jobb och med sikte på en näringspolitik som tar till vara alla människors möjlighet att bidra till vårt lands tillväxt ställa just de frågor som jag har ställt i den här interpellationen. Varför dimensionerar inte regeringen fler platser? I dag får som statsrådet sade 29 procent av dem som ansöker om att få starta utbildning ett positivt besked. När utbildningsutskottet hade besök av myndighetens generaldirektör i slutet av januari sade hon att man lätt skulle ha kunnat bevilja lika många till med bibehållen kvalitet. Många väl kvalificerade ansökningar fick alltså nej. Därmed missar regeringen möjligheten att öka kunskapsnivån i samhället och se till att fler människor står väl rustade vid förändringar i arbetslivet. Jag förstår inte vad statsrådet menar när hon i svaret säger att yrkeshögskoleutbildningar inte kan fungera som ett första steg tillbaka till arbetsmarknaden. Det är väl just det vi ser hela tiden? Människor som har blivit av med sitt jobb eller känner oro för att kompetensen inte räcker till väljer att söka en kompletterande utbildning inom yrkeshögskolan för att stå bättre rustade. Vad är väl det om inte ett steg tillbaka in på arbetsmarknaden? Dessutom visar årsredovisningen från 2010 att hälften av deltagarna är under 26 år. Återigen: Varför inte dimensionera fler platser när behovet uppenbarligen är så stort som det är och utbildningarna dessutom sker i samarbete med näringslivet och dess behov?

Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för svaret. Yrkeshögskolan är en fantastisk utbildningsverksamhet. Föregångaren hette kvalificerad yrkesutbildning och startade 1995/96 som en treårig försöksverksamhet. Den föll så väl ut att den socialdemokratiska regeringen 2001 inrättade Myndigheten för kvalificerad yrkesutbildning, och det blev en reguljär utbildningsform. Ansvaret övergick 2009 till den nya Myndigheten för yrkeshögskolan, som samlar alla eftergymnasiala utbildningar under sitt tak. Ibland känns det nödvändigt att påminna om historien. Kvalificerad yrkesutbildning är alltså ingenting som har uppfunnits i och med regeringsskiftet 2006, utan resultatet av ett långt och gediget arbete hos flertalet socialdemokratiska regeringar. Det gläder mig att nuvarande regering också pratar väl om yrkeshögskolan och människors möjlighet att utbilda sig till viktiga yrken och kanske ännu mer till kommande viktiga yrken. Vad som däremot bekymrar mig är att den inte dimensioneras efter de behov som uppenbarligen finns. Allra mest kan det bekymra i de tider av massarbetslöshet som vi lever i just nu med tanke på den oerhört höga ungdomsarbetslöshet som vi har i vårt land, nästan den högsta i hela Europa. Det är ungdomar som inget hellre vill än att få ett jobb eller starta eget. Men för att klara av det behövs verktyg, och ett viktigt verktyg skulle en utbildning inom yrkeshögskolan vara. Statistiken talar för sig själv. Sex månader efter skolan har 86 procent av dem som slutfört sin utbildning jobb eller har startat eget. Därför måste en ansvarsfull opposition med sikte på allas rätt till jobb och med sikte på en näringspolitik som tar till vara alla människors möjlighet att bidra till vårt lands tillväxt ställa just de frågor som jag har ställt i den här interpellationen. Varför dimensionerar inte regeringen fler platser? I dag får som statsrådet sade 29 procent av dem som ansöker om att få starta utbildning ett positivt besked. När utbildningsutskottet hade besök av myndighetens generaldirektör i slutet av januari sade hon att man lätt skulle ha kunnat bevilja lika många till med bibehållen kvalitet. Många väl kvalificerade ansökningar fick alltså nej. Därmed missar regeringen möjligheten att öka kunskapsnivån i samhället och se till att fler människor står väl rustade vid förändringar i arbetslivet. Jag förstår inte vad statsrådet menar när hon i svaret säger att yrkeshögskoleutbildningar inte kan fungera som ett första steg tillbaka till arbetsmarknaden. Det är väl just det vi ser hela tiden? Människor som har blivit av med sitt jobb eller känner oro för att kompetensen inte räcker till väljer att söka en kompletterande utbildning inom yrkeshögskolan för att stå bättre rustade. Vad är väl det om inte ett steg tillbaka in på arbetsmarknaden? Dessutom visar årsredovisningen från 2010 att hälften av deltagarna är under 26 år. Återigen: Varför inte dimensionera fler platser när behovet uppenbarligen är så stort som det är och utbildningarna dessutom sker i samarbete med näringslivet och dess behov?

Fru talman! Inledningsvis vill jag tacka ministern för svaret, även om det inte innehöll något nytt. Alliansregeringens paradhäst, eller en av dem i alla fall, har varit att det är viktigt med arbete och att sänka arbetslösheten. Arbetslösheten ska bekämpas, och arbetslinjen ska gälla, har regeringen sagt. Ett märkbart problem är dock att regeringen inte har lyckats sänka arbetslösheten. Långtidsarbetslösheten ökar igen. Alltför många människor står fortfarande utanför arbetsmarknaden. En rapport från Riksrevisionen som kom nyligen säger att det inte går att fastställa att regeringens så kallade jobbpolitik skulle ge fler jobb. Det är bland annat med anledning av detta jag skrev en interpellation och ställde frågan till ministern. Yrkeshögskolan ses som ett viktigt verktyg för att utbilda människor som så småningom kan komma in på en arbetsmarknad som ibland skriker efter kvalificerad arbetskraft. Många, särskilt unga människor och människor med utländsk bakgrund, är särskilt drabbade i tider av kriser. Just de grupperna är grupper som genom yrkeshögskolan har kunnat komma in på arbetsmarknaden på ett snabbt och lätt sätt. I sitt svar skriver ministern siffror om kommunal vuxenutbildning och sfi-undervisning, men det var inte vad min fråga handlade om. Min fråga var om ministern avser att öka de ekonomiska medlen till yrkeshögskolan så att den kan erbjuda fler platser. Fru talman! I budgetpropositionen för 2012 skriver regeringen följande: Vi bedömer att yrkeshögskolan spelar en strategisk roll när det gäller att förse arbetslivet med kvalificerad arbetskraft. Därför avser regeringen att fortsätta att satsa på yrkeshögskolan under de kommande åren. Under 2012 och 2013 tillförs sammanlagt 150 miljoner kronor inklusive kostnader för studiestöd, vilket motsvarar 1 500 årsplatser. Myndigheten ska således sammanlagt få 150 miljoner kronor extra. Därför blir jag förundrad när ministern i sitt svar skriver att regeringen satsar 1,6 miljarder på myndigheten. Min fråga är: Vilka pengar är dessa 1,6 miljarder? Varifrån kommer de? Är det inte en skillnad mellan 1,6 miljarder som ni nämner i ert svar och de 150 miljoner som det står om i budgetpropositionen? Jag liksom människor som följer denna debatt är intresserade av att veta om det är 150 miljoner som yrkeshögskolan får i extra stöd eller 1,6 miljarder som ni skriver.

Fru talman! Inledningsvis vill jag tacka ministern för svaret, även om det inte innehöll något nytt. Alliansregeringens paradhäst, eller en av dem i alla fall, har varit att det är viktigt med arbete och att sänka arbetslösheten. Arbetslösheten ska bekämpas, och arbetslinjen ska gälla, har regeringen sagt. Ett märkbart problem är dock att regeringen inte har lyckats sänka arbetslösheten. Långtidsarbetslösheten ökar igen. Alltför många människor står fortfarande utanför arbetsmarknaden. En rapport från Riksrevisionen som kom nyligen säger att det inte går att fastställa att regeringens så kallade jobbpolitik skulle ge fler jobb. Det är bland annat med anledning av detta jag skrev en interpellation och ställde frågan till ministern. Yrkeshögskolan ses som ett viktigt verktyg för att utbilda människor som så småningom kan komma in på en arbetsmarknad som ibland skriker efter kvalificerad arbetskraft. Många, särskilt unga människor och människor med utländsk bakgrund, är särskilt drabbade i tider av kriser. Just de grupperna är grupper som genom yrkeshögskolan har kunnat komma in på arbetsmarknaden på ett snabbt och lätt sätt. I sitt svar skriver ministern siffror om kommunal vuxenutbildning och sfi-undervisning, men det var inte vad min fråga handlade om. Min fråga var om ministern avser att öka de ekonomiska medlen till yrkeshögskolan så att den kan erbjuda fler platser. Fru talman! I budgetpropositionen för 2012 skriver regeringen följande: Vi bedömer att yrkeshögskolan spelar en strategisk roll när det gäller att förse arbetslivet med kvalificerad arbetskraft. Därför avser regeringen att fortsätta att satsa på yrkeshögskolan under de kommande åren. Under 2012 och 2013 tillförs sammanlagt 150 miljoner kronor inklusive kostnader för studiestöd, vilket motsvarar 1 500 årsplatser. Myndigheten ska således sammanlagt få 150 miljoner kronor extra. Därför blir jag förundrad när ministern i sitt svar skriver att regeringen satsar 1,6 miljarder på myndigheten. Min fråga är: Vilka pengar är dessa 1,6 miljarder? Varifrån kommer de? Är det inte en skillnad mellan 1,6 miljarder som ni nämner i ert svar och de 150 miljoner som det står om i budgetpropositionen? Jag liksom människor som följer denna debatt är intresserade av att veta om det är 150 miljoner som yrkeshögskolan får i extra stöd eller 1,6 miljarder som ni skriver.

Fru talman! Det är väldigt positivt att regeringens myndighet för yrkeshögskolan får sådana positiva kommentarer. Det finns en anledning till varför man skapade den nya yrkeshögskolemyndigheten. Det var väldigt spretigt förut mellan gymnasiala och eftergymnasiala utbildningar. Det var mycket dålig kvalitetsgranskning och kontroll av de utbildningar som erbjöds. Därför valde Folkpartiet och regeringen att skapa Myndigheten för yrkeshögskolan, vars huvudkontor ligger i Västerås, vilket jag är extra glad för. Det är en positiv reform. Precis som i den förra debatten om yrkesutbildningen och yrkesvux är detta ett av de mest effektiva sätten att få ut människor, ungdomar och vuxna, direkt ut i arbete. Anledningen till att jag anmälde mig till debatten är att det kan ha funnits en liten missuppfattning om vem yrkeshögskolemyndigheten vänder sig till. Statsrådet Sabuni har sagt i sitt svar att det ställer behörighetskrav. Man kan inte komma utan gymnasiekompetens och hoppa in på en utbildning till tandsköterska, apotekstekniker eller byggnadsingenjör. Det ställs helt andra krav för dessa utbildningar som är allt mellan sex månader upp till två år. Det är intressant att här höra från de rödgröna representanterna att det satsas för lite och att man vill ha ännu mer. Samtidigt säger de att det är en bra reform. Jag kan till regeringens och vårt försvar konstatera att andelen har ökat sedan förra omgången från 26 procent till 29 procent och från 6 400 platser till 8 900 platser. Vilken minister eller vilken riksdagsledamot skulle inte vilja ha ännu mer pengar till den här typen av insatser? Men det fungerar inte så när man ska prioritera och lägga pengar på olika saker i samhället. Däremot är jag själv intresserad av hur vi använder pengarna till yrkeshögskolemyndigheten. Jag vet till exempel att man satsar på vissa kulturella utbildningar och konstutbildningar. Det kan man säkert titta igenom. Är det verkligen det som efterfrågas av arbetsmarknaden? Det är väldigt smalt. Men det upptar ändå drygt 100-160 miljoner av myndighetens budget, vilket är en hel del. Det viktigaste är att man fortsätter att ha kopplingen mellan branschen och näringslivet där det samordnas med Arbetsförmedlingen och andra myndigheter. Detta är en konsekvens av att det inte på vare sig gymnasial nivå eller eftergymnasial nivå har funnits tydliga utbildningar som har haft förankring och aktualitet ute i arbetslivet. Vi har utbildat människor rakt ut i arbetslöshet. Vi har utbildat människor till att bli journalister. Alla de som slutar medieprogrammet kan inte bli journalister och så vidare. Det känner Jabar Amin och Gunilla Svantorp till. Det reformer som genomförs i gymnasiet, vuxenutbildningen och det tredje och viktiga steget yrkeshögskolemyndigheten är mycket viktiga. Har ni några andra reformer på gång som inte jag känner till? Kan ni bara äska ytterligare 1 eller 2 miljarder? Hur finansierar ni det i så fall? Det är bra att ni ställer krav på oss och regeringen. Men det är viktigt att ni är realistiska i era prioriteringar.

Fru talman! Det är väldigt positivt att regeringens myndighet för yrkeshögskolan får sådana positiva kommentarer. Det finns en anledning till varför man skapade den nya yrkeshögskolemyndigheten. Det var väldigt spretigt förut mellan gymnasiala och eftergymnasiala utbildningar. Det var mycket dålig kvalitetsgranskning och kontroll av de utbildningar som erbjöds. Därför valde Folkpartiet och regeringen att skapa Myndigheten för yrkeshögskolan, vars huvudkontor ligger i Västerås, vilket jag är extra glad för. Det är en positiv reform. Precis som i den förra debatten om yrkesutbildningen och yrkesvux är detta ett av de mest effektiva sätten att få ut människor, ungdomar och vuxna, direkt ut i arbete. Anledningen till att jag anmälde mig till debatten är att det kan ha funnits en liten missuppfattning om vem yrkeshögskolemyndigheten vänder sig till. Statsrådet Sabuni har sagt i sitt svar att det ställer behörighetskrav. Man kan inte komma utan gymnasiekompetens och hoppa in på en utbildning till tandsköterska, apotekstekniker eller byggnadsingenjör. Det ställs helt andra krav för dessa utbildningar som är allt mellan sex månader upp till två år. Det är intressant att här höra från de rödgröna representanterna att det satsas för lite och att man vill ha ännu mer. Samtidigt säger de att det är en bra reform. Jag kan till regeringens och vårt försvar konstatera att andelen har ökat sedan förra omgången från 26 procent till 29 procent och från 6 400 platser till 8 900 platser. Vilken minister eller vilken riksdagsledamot skulle inte vilja ha ännu mer pengar till den här typen av insatser? Men det fungerar inte så när man ska prioritera och lägga pengar på olika saker i samhället. Däremot är jag själv intresserad av hur vi använder pengarna till yrkeshögskolemyndigheten. Jag vet till exempel att man satsar på vissa kulturella utbildningar och konstutbildningar. Det kan man säkert titta igenom. Är det verkligen det som efterfrågas av arbetsmarknaden? Det är väldigt smalt. Men det upptar ändå drygt 100-160 miljoner av myndighetens budget, vilket är en hel del. Det viktigaste är att man fortsätter att ha kopplingen mellan branschen och näringslivet där det samordnas med Arbetsförmedlingen och andra myndigheter. Detta är en konsekvens av att det inte på vare sig gymnasial nivå eller eftergymnasial nivå har funnits tydliga utbildningar som har haft förankring och aktualitet ute i arbetslivet. Vi har utbildat människor rakt ut i arbetslöshet. Vi har utbildat människor till att bli journalister. Alla de som slutar medieprogrammet kan inte bli journalister och så vidare. Det känner Jabar Amin och Gunilla Svantorp till. Det reformer som genomförs i gymnasiet, vuxenutbildningen och det tredje och viktiga steget yrkeshögskolemyndigheten är mycket viktiga. Har ni några andra reformer på gång som inte jag känner till? Kan ni bara äska ytterligare 1 eller 2 miljarder? Hur finansierar ni det i så fall? Det är bra att ni ställer krav på oss och regeringen. Men det är viktigt att ni är realistiska i era prioriteringar.

Fru talman! Precis som interpellanterna gläds också jag åt att yrkesutbildningar inom ramen för yrkeshögskolan är populära. Det är också därför som yrkeshögskolan expanderar. Vi har i dag flera utbildningar inom ramen för yrkeshögskolan än vad vi hade 2006. Det är i dag 1,6 miljarder totalt som yrkeshögskolan har till sitt förfogande för att upphandla dessa utbildningar. Flera kan få beviljade bidrag, om det fanns pengar, med bibehållen kvalitet. Men det är inte alltid bara kvalitet det handlar om. Det handlar också om att man ska kunna fylla dessa platser. Som jag sade finns det andra typer av vuxenutbildning som också är lika viktiga. Alla kan inte gå yrkeshögskola. En del behöver först komplettera sina utbildningar för att till exempel få gymnasiekompetens innan de kan gå yrkesutbildning inom ramen för yrkeshögskolan. Det är också viktigt att vi satsar på de andra vuxenutbildningar som finns inom ramen för den vuxenutbildning vi har. Jag konstaterar att vi i dag har fler beviljade utbildningar - 29 procent i andel - samtidigt som vi har fler som ansöker. Det är större andel i dag som beviljas samtidigt som det är många fler som ansöker jämfört med 2006 och 2007 när 18 procent beviljades och också färre i antal. Talar man andelar inser ni själva att expansionen av yrkeshögskolan har gått väldigt snabbt. Detta är viktigt. Det har gått snabbt, men vi har bibehållit kvalitet. Det har varit nödvändigt på grund av finanskrisen. Människor har kunnat komma ut i arbete. Jag följer gärna den utveckling som pågår. Regeringen är inte främmande för att avsätta ytterligare medel om arbetsmarknaden efterfrågar det. Men yrkeshögskolan är inte den enda vuxenutbildningen vi ska satsa på. Alla kan inte gå yrkesutbildningar. Men vi ska se till att expanderingen går i en sådan takt att det både finns människor som kan gå utbildningarna och att kvaliteten bibehålls. Mitt svar på Jabar Amins direkta fråga om regeringen kommer att höja anslaget är att regeringen har höjt anslaget. Regeringen kommer att fortsätta att följa utvecklingen, och vid behov kommer vi att höja ytterligare. Men för tillfället, just nu i detta ögonblick, ser jag inte att de behoven finns.

Fru talman! Precis som interpellanterna gläds också jag åt att yrkesutbildningar inom ramen för yrkeshögskolan är populära. Det är också därför som yrkeshögskolan expanderar. Vi har i dag flera utbildningar inom ramen för yrkeshögskolan än vad vi hade 2006. Det är i dag 1,6 miljarder totalt som yrkeshögskolan har till sitt förfogande för att upphandla dessa utbildningar. Flera kan få beviljade bidrag, om det fanns pengar, med bibehållen kvalitet. Men det är inte alltid bara kvalitet det handlar om. Det handlar också om att man ska kunna fylla dessa platser. Som jag sade finns det andra typer av vuxenutbildning som också är lika viktiga. Alla kan inte gå yrkeshögskola. En del behöver först komplettera sina utbildningar för att till exempel få gymnasiekompetens innan de kan gå yrkesutbildning inom ramen för yrkeshögskolan. Det är också viktigt att vi satsar på de andra vuxenutbildningar som finns inom ramen för den vuxenutbildning vi har. Jag konstaterar att vi i dag har fler beviljade utbildningar - 29 procent i andel - samtidigt som vi har fler som ansöker. Det är större andel i dag som beviljas samtidigt som det är många fler som ansöker jämfört med 2006 och 2007 när 18 procent beviljades och också färre i antal. Talar man andelar inser ni själva att expansionen av yrkeshögskolan har gått väldigt snabbt. Detta är viktigt. Det har gått snabbt, men vi har bibehållit kvalitet. Det har varit nödvändigt på grund av finanskrisen. Människor har kunnat komma ut i arbete. Jag följer gärna den utveckling som pågår. Regeringen är inte främmande för att avsätta ytterligare medel om arbetsmarknaden efterfrågar det. Men yrkeshögskolan är inte den enda vuxenutbildningen vi ska satsa på. Alla kan inte gå yrkesutbildningar. Men vi ska se till att expanderingen går i en sådan takt att det både finns människor som kan gå utbildningarna och att kvaliteten bibehålls. Mitt svar på Jabar Amins direkta fråga om regeringen kommer att höja anslaget är att regeringen har höjt anslaget. Regeringen kommer att fortsätta att följa utvecklingen, och vid behov kommer vi att höja ytterligare. Men för tillfället, just nu i detta ögonblick, ser jag inte att de behoven finns.

Fru talman! Det är väldigt klargörande svar och debattinlägg som kommer här. Roger Haddad sade till oss att man måste prioritera vad man lägger pengarna på. Vem vill inte ha ännu fler platser? sade Roger Haddad. Det är mycket märkligt att man måste prioritera så att statsrådet anser att satsningen med 1,6 miljarder på yrkeshögskolan under 2012 ligger på en rimlig nivå, som det står i svaret. Man kan sätta det i relation till andra satsningar. Det gäller till exempel regeringens sänkning av krogmomsen, där absolut ingen vet om det kommer att skapa några nya jobb. Där satsade man 5,4 miljarder kronor. Konjunkturinstitutet är väldigt kritiskt och tror inte att det kommer att skapa några jobb alls. En annan satsning som man har valt att lägga väldigt mycket pengar på är satsningen på jobbcoacher. Arbetsförmedlingen gjorde under 2011 en utvärdering av de interna och externa jobbcoachernas insatser. Jag vet inte om statsrådet har sett denna rapport. Det är en väldigt intressant läsning. I utvärderingen studerar man skillnaden i sysselsättningsstatus mellan individer som deltar i jobbcoachning och dem som inte gör det. Resultatet visar, märkligt nog, att individer som har haft jobbcoachning har större sannolikhet att vara i praktik men lägre sannolikhet att vara i jobb än individer som inte har haft coachning. Skillnaderna är statistiskt säkerställda. Det går inte att dra några slutsatser när det gäller om coachningen leder till jobb, menar man i studien. Detta är en nätt liten satsning på 2 miljarder kronor hittills, som ska stiga till 3 miljarder kronor under detta år. Om man prioriterar får man också se på vad man får ut av prioriteringarna. Därför tycker jag att det är märkligt att statsrådet säger sig vara nöjd med de 1,6 miljarder kronorna. Vi socialdemokrater satsade 600 miljoner kronor, fullt ut finansierade, på 6 500 fler yrkeshögskoleplatser i vår senaste budget. Med anledning av den tidigare debatten vill jag också säga att vi satsade en massa pengar på jobbskapande åtgärder, till exempel en riskkapitalfond på 3 miljarder. Vi satsar pengar på en nedsättning av arbetsgivaravgiften med 3 procent för lönesummor upp till 900 000 kronor. Detta kostar 3 miljarder netto. Vi tror att det här är insatser som kommer att leda till att fler jobb skapas. Vi avsätter också 1,4 miljarder för att bygga ut tunnelbanan och 11 miljarder till järnvägar. Det är massor med pengar som kommer att skapa jobb, tillsammans med yrkeshögskoleplatserna. Mot bakgrund av detta måste jag få fråga statsrådet om hon inte tycker att man satsar på fel saker. Man vet att det handlar om en utbildning där 86 procent får jobb. Är det inte bättre att lägga pengarna på det som man vet skapar jobb?

Fru talman! Det är väldigt klargörande svar och debattinlägg som kommer här. Roger Haddad sade till oss att man måste prioritera vad man lägger pengarna på. Vem vill inte ha ännu fler platser? sade Roger Haddad. Det är mycket märkligt att man måste prioritera så att statsrådet anser att satsningen med 1,6 miljarder på yrkeshögskolan under 2012 ligger på en rimlig nivå, som det står i svaret. Man kan sätta det i relation till andra satsningar. Det gäller till exempel regeringens sänkning av krogmomsen, där absolut ingen vet om det kommer att skapa några nya jobb. Där satsade man 5,4 miljarder kronor. Konjunkturinstitutet är väldigt kritiskt och tror inte att det kommer att skapa några jobb alls. En annan satsning som man har valt att lägga väldigt mycket pengar på är satsningen på jobbcoacher. Arbetsförmedlingen gjorde under 2011 en utvärdering av de interna och externa jobbcoachernas insatser. Jag vet inte om statsrådet har sett denna rapport. Det är en väldigt intressant läsning. I utvärderingen studerar man skillnaden i sysselsättningsstatus mellan individer som deltar i jobbcoachning och dem som inte gör det. Resultatet visar, märkligt nog, att individer som har haft jobbcoachning har större sannolikhet att vara i praktik men lägre sannolikhet att vara i jobb än individer som inte har haft coachning. Skillnaderna är statistiskt säkerställda. Det går inte att dra några slutsatser när det gäller om coachningen leder till jobb, menar man i studien. Detta är en nätt liten satsning på 2 miljarder kronor hittills, som ska stiga till 3 miljarder kronor under detta år. Om man prioriterar får man också se på vad man får ut av prioriteringarna. Därför tycker jag att det är märkligt att statsrådet säger sig vara nöjd med de 1,6 miljarder kronorna. Vi socialdemokrater satsade 600 miljoner kronor, fullt ut finansierade, på 6 500 fler yrkeshögskoleplatser i vår senaste budget. Med anledning av den tidigare debatten vill jag också säga att vi satsade en massa pengar på jobbskapande åtgärder, till exempel en riskkapitalfond på 3 miljarder. Vi satsar pengar på en nedsättning av arbetsgivaravgiften med 3 procent för lönesummor upp till 900 000 kronor. Detta kostar 3 miljarder netto. Vi tror att det här är insatser som kommer att leda till att fler jobb skapas. Vi avsätter också 1,4 miljarder för att bygga ut tunnelbanan och 11 miljarder till järnvägar. Det är massor med pengar som kommer att skapa jobb, tillsammans med yrkeshögskoleplatserna. Mot bakgrund av detta måste jag få fråga statsrådet om hon inte tycker att man satsar på fel saker. Man vet att det handlar om en utbildning där 86 procent får jobb. Är det inte bättre att lägga pengarna på det som man vet skapar jobb?

Fru talman! Jag ska börja med att läsa ur svaret som ministern har skickat till oss: "Mot bakgrund av detta anser jag att de av regeringen initierade satsningarna på yrkeshögskolan, vilka uppgår till drygt 1,6 miljarder kronor under 2012." Här skriver regeringen alltså om initierade satsningar på 1,6 miljarder. Det är typiskt för regeringen att komma till riksdagen med sådana uppgifter. Man förvränger fakta. Det finns inga satsningar på 1,6 miljarder. Myndighetens hela budget är 1,6 miljarder. Då får man inte skriva så. Man ska skriva att satsningen är på 150 miljoner, som påpekades här. Yrkeshögskolan gör att det finns en stark och bra koppling mellan utbildningarna och arbetsmarknaden. Många som söker dit är behöriga personer. Det är inte så att folk måste vara behöriga för att söka dit, som både ministern och den folkpartistiske ledamoten nyss anförde. Men det är behöriga människor som söker dit. De som söker och inte beviljas plats i yrkeshögskolan är behöriga människor. Ungefär en tredjedel av de ansökningar som har kommit till yrkeshögskolan har beviljats. Det är lågt. Man skulle lätt kunna öka anslaget och öka satsningarna på yrkeshögskolan. På så sätt skulle man stödja de grupper som är behöriga så att de ska kunna komma in på arbetsmarknaden. Detta är ju en av de myndigheter och en av de utbildningar vars studerande har lättast att komma in på arbetsmarknaden. Man frågade här med vilka pengar detta ska göras. Man måste självfallet prioritera. Men regeringen prioriterar 5,4 miljoner i sänkt restaurangmoms framför att stödja grupper så att de kan komma in på arbetsmarknaden. Den sänkta restaurangmomsen har på många ställen fått motsatt effekt. Många restauranger har nämligen höjt priserna i stället för att sänka dem. Det gäller bland annat här i riksdagen. Min fråga till ministern återstår: Avser ministern att satsa extra med anledning av den nya information som har kommit från yrkeshögskolan om att en stor andel, nästan nio av tio, kommer in på arbetsmarknaden inom kort tid? Det gäller speciellt de grupper som jag nämnde i början - grupper som i dag har det svårast, nämligen utrikes födda och unga människor. De är dessutom behöriga när de söker till yrkeshögskolan.

Fru talman! Jag ska börja med att läsa ur svaret som ministern har skickat till oss: "Mot bakgrund av detta anser jag att de av regeringen initierade satsningarna på yrkeshögskolan, vilka uppgår till drygt 1,6 miljarder kronor under 2012." Här skriver regeringen alltså om initierade satsningar på 1,6 miljarder. Det är typiskt för regeringen att komma till riksdagen med sådana uppgifter. Man förvränger fakta. Det finns inga satsningar på 1,6 miljarder. Myndighetens hela budget är 1,6 miljarder. Då får man inte skriva så. Man ska skriva att satsningen är på 150 miljoner, som påpekades här. Yrkeshögskolan gör att det finns en stark och bra koppling mellan utbildningarna och arbetsmarknaden. Många som söker dit är behöriga personer. Det är inte så att folk måste vara behöriga för att söka dit, som både ministern och den folkpartistiske ledamoten nyss anförde. Men det är behöriga människor som söker dit. De som söker och inte beviljas plats i yrkeshögskolan är behöriga människor. Ungefär en tredjedel av de ansökningar som har kommit till yrkeshögskolan har beviljats. Det är lågt. Man skulle lätt kunna öka anslaget och öka satsningarna på yrkeshögskolan. På så sätt skulle man stödja de grupper som är behöriga så att de ska kunna komma in på arbetsmarknaden. Detta är ju en av de myndigheter och en av de utbildningar vars studerande har lättast att komma in på arbetsmarknaden. Man frågade här med vilka pengar detta ska göras. Man måste självfallet prioritera. Men regeringen prioriterar 5,4 miljoner i sänkt restaurangmoms framför att stödja grupper så att de kan komma in på arbetsmarknaden. Den sänkta restaurangmomsen har på många ställen fått motsatt effekt. Många restauranger har nämligen höjt priserna i stället för att sänka dem. Det gäller bland annat här i riksdagen. Min fråga till ministern återstår: Avser ministern att satsa extra med anledning av den nya information som har kommit från yrkeshögskolan om att en stor andel, nästan nio av tio, kommer in på arbetsmarknaden inom kort tid? Det gäller speciellt de grupper som jag nämnde i början - grupper som i dag har det svårast, nämligen utrikes födda och unga människor. De är dessutom behöriga när de söker till yrkeshögskolan.

Fru talman! Jag beklagar att Miljöpartiets Jabar Amin inte var med i den förra debatten om vuxenutbildning och yrkesvux. Jag tror att Jabar Amin har missuppfattat det här. Han har ställt en fråga om yrkeshögskolan. De problem ni tar upp och vill angripa är massarbetslöshet, ungdomsarbetslöshet och unga med svag ställning. Men dessa människor har inte tillträde till yrkeshögskolan, Gunilla Svantorp och Jabar Amin. De andra insatser som regeringen presenterade via statsrådet Sabuni tidigare är satsningar på unga mellan 20 och 24 år utan gymnasiekompetens, vuxenutbildning, yrkesvux och lärlingsanställning i vuxenutbildningen samt den lägre arbetsgivaravgiften för ungdomar, som ni för övrigt vill höja. Det är åtgärder som direkt kan lösa de utmaningar som vi också tycker är viktiga att anta och som ni är inne på. Men det här är en interpellation om yrkeshögskolemyndigheten, som kräver full gymnasiekompetens, det vill säga slutbetyg från gymnasial nivå. Yrkeshögskolan är en eftergymnasial nivå. Jag tycker att det var viktigt att förtydliga detta. När myndigheten kom till utbildningsutskottet fick vi reda på att 25 procent av de studerande i yrkeshögskolemyndighetens utbildningar har högskolebakgrund. 50 procent av dem som går dessa utbildningar gör det för att byta karriär. Visst är yrkeshögskoleutbildningarna viktiga. Men det ni vill angripa - i alla fall det ni talar om i talarstolen här - är andra insatser. Det jobbar vi med. Jag tycker att yrkeshögskolemyndigheten är bra. Det finns fler platser; vi är uppe i 40 000-45 000 personer som har fått del av satsningarna. Jag tycker att det är viktigt. Men om ni vill anslå mer pengar och om ni vill göra någonting mer - presentera era alternativ!

Fru talman! Jag beklagar att Miljöpartiets Jabar Amin inte var med i den förra debatten om vuxenutbildning och yrkesvux. Jag tror att Jabar Amin har missuppfattat det här. Han har ställt en fråga om yrkeshögskolan. De problem ni tar upp och vill angripa är massarbetslöshet, ungdomsarbetslöshet och unga med svag ställning. Men dessa människor har inte tillträde till yrkeshögskolan, Gunilla Svantorp och Jabar Amin. De andra insatser som regeringen presenterade via statsrådet Sabuni tidigare är satsningar på unga mellan 20 och 24 år utan gymnasiekompetens, vuxenutbildning, yrkesvux och lärlingsanställning i vuxenutbildningen samt den lägre arbetsgivaravgiften för ungdomar, som ni för övrigt vill höja. Det är åtgärder som direkt kan lösa de utmaningar som vi också tycker är viktiga att anta och som ni är inne på. Men det här är en interpellation om yrkeshögskolemyndigheten, som kräver full gymnasiekompetens, det vill säga slutbetyg från gymnasial nivå. Yrkeshögskolan är en eftergymnasial nivå. Jag tycker att det var viktigt att förtydliga detta. När myndigheten kom till utbildningsutskottet fick vi reda på att 25 procent av de studerande i yrkeshögskolemyndighetens utbildningar har högskolebakgrund. 50 procent av dem som går dessa utbildningar gör det för att byta karriär. Visst är yrkeshögskoleutbildningarna viktiga. Men det ni vill angripa - i alla fall det ni talar om i talarstolen här - är andra insatser. Det jobbar vi med. Jag tycker att yrkeshögskolemyndigheten är bra. Det finns fler platser; vi är uppe i 40 000-45 000 personer som har fått del av satsningarna. Jag tycker att det är viktigt. Men om ni vill anslå mer pengar och om ni vill göra någonting mer - presentera era alternativ!

Fru talman! Det är mycket fokus på sänkning av moms i denna debatt. Jag ska inte sia om huruvida det leder till jobb och hur många jobb det leder till, utan facit får tala för sig självt så småningom. Men jag vet att en liknande debatt fördes när jobbskatteavdraget infördes, när RUT infördes, när ROT infördes och när vi halverade arbetsgivaravgiften för unga. Oppositionen ifrågasätter alla dessa åtgärder. Men de facto har 200 000 nya jobb skapats. Ja, vi har blivit fler. Man kan tala om sysselsättningsgrad som har sjunkit, men det är alltså 200 000 nya jobb. Jag vet inte om detta hade varit möjligt i denna finanskris om det inte hade varit just för denna typ av insatser. Men jag tänker som sagt inte uttala mig om vad momsfrågan kommer att leda till, utan det får vi se i framtiden. När man vill göra många insatser därför att man anser att problemen är stora kommer det att finnas några som går bra och några som kommer att gå mindre bra. Men sammantaget har fler människor kommit ut i arbete trots den finanskris vi har sett - den värsta på många år. Till Jabar Amins inlägg vill jag säga att yrkeshögskolan har 1,6 miljarder i anslag för att se till att det finns utbildningar. Yrkeshögskolan är en del inom ramen för vuxenutbildning där vi har finansierat med 6,8 miljarder totalt. Det är 1 miljard mer än vi hade till vuxenutbildning 2006. Detta med att anpassa sig till vad konjunkturen säger och hur arbetsmarknaden ser ut när det gäller vuxenutbildning är inga konstigheter. Det har tidigare regeringar gjort, och det kommer också framtida regeringar att göra. Jag kan ta ett exempel när det gäller komvux under socialdemokratiska regeringar. År 1999 hade man 4,2 miljarder. År 2002 sänktes det till 3,3 miljarder. År 2005 sänktes det till 2,2 miljarder. Det är inga konstigheter. Man följer konjunkturen. Ska man debattera varför man sänker anslaget samtidigt som man vet att arbetsmarknaden slukar folk? Det är klart att man sänker antalet platser för att frigöra människor som kan komma in på de jobb som finns. Yrkeshögskolan är viktig och yrkesutbildningar är populära, men vi ska inte låta dem växa hur snabbt som helst. De ska bibehålla kvaliteten. Jag tror att Jabar Amin och jag pratar förbi varandra. När jag säger att man behöver vara kvalificerad för att söka till yrkeshögskolans utbildningar menar jag just enskilda som ska delta i dessa utbildningar. Det är inte alltid alla platser fylls. Man kan bevilja anordnarna ett antal platser för en utbildning. Det är inte alltid som alla anordnare fyller dessa platser. Det är inte alltid som alla utbildningar ens börjar i tid. Den typen av problem gör att expansionen av yrkeshögskolans utbildningar måste ske försiktigt. Den har skett ganska snabbt de senaste åren på grund av den finansiella krisen, men framgent måste vi se till att expansionen sker i en sådan takt att de som går utbildningarna också kommer ut i arbete. Yrkeshögskolans utbildningar ska fortsätta att ha ett gott rykte på arbetsmarknaden. Man ska veta att man kommer ut i arbetslivet när man har gått dem. Detta tänker inte jag förstöra bara för att vi ska expandera och bara för att det ska gå en massa människor där. Människor som går där ska veta att de får en kvalitetsutbildning, och de ska också veta att de kommer ut i arbete. Jag och regeringen följer utvecklingen. Behövs det mer pengar till yrkeshögskolan kommer pengar att avsättas, men jag menar att de för tillfället har de resurser som behövs.

Fru talman! Det är mycket fokus på sänkning av moms i denna debatt. Jag ska inte sia om huruvida det leder till jobb och hur många jobb det leder till, utan facit får tala för sig självt så småningom. Men jag vet att en liknande debatt fördes när jobbskatteavdraget infördes, när RUT infördes, när ROT infördes och när vi halverade arbetsgivaravgiften för unga. Oppositionen ifrågasätter alla dessa åtgärder. Men de facto har 200 000 nya jobb skapats. Ja, vi har blivit fler. Man kan tala om sysselsättningsgrad som har sjunkit, men det är alltså 200 000 nya jobb. Jag vet inte om detta hade varit möjligt i denna finanskris om det inte hade varit just för denna typ av insatser. Men jag tänker som sagt inte uttala mig om vad momsfrågan kommer att leda till, utan det får vi se i framtiden. När man vill göra många insatser därför att man anser att problemen är stora kommer det att finnas några som går bra och några som kommer att gå mindre bra. Men sammantaget har fler människor kommit ut i arbete trots den finanskris vi har sett - den värsta på många år. Till Jabar Amins inlägg vill jag säga att yrkeshögskolan har 1,6 miljarder i anslag för att se till att det finns utbildningar. Yrkeshögskolan är en del inom ramen för vuxenutbildning där vi har finansierat med 6,8 miljarder totalt. Det är 1 miljard mer än vi hade till vuxenutbildning 2006. Detta med att anpassa sig till vad konjunkturen säger och hur arbetsmarknaden ser ut när det gäller vuxenutbildning är inga konstigheter. Det har tidigare regeringar gjort, och det kommer också framtida regeringar att göra. Jag kan ta ett exempel när det gäller komvux under socialdemokratiska regeringar. År 1999 hade man 4,2 miljarder. År 2002 sänktes det till 3,3 miljarder. År 2005 sänktes det till 2,2 miljarder. Det är inga konstigheter. Man följer konjunkturen. Ska man debattera varför man sänker anslaget samtidigt som man vet att arbetsmarknaden slukar folk? Det är klart att man sänker antalet platser för att frigöra människor som kan komma in på de jobb som finns. Yrkeshögskolan är viktig och yrkesutbildningar är populära, men vi ska inte låta dem växa hur snabbt som helst. De ska bibehålla kvaliteten. Jag tror att Jabar Amin och jag pratar förbi varandra. När jag säger att man behöver vara kvalificerad för att söka till yrkeshögskolans utbildningar menar jag just enskilda som ska delta i dessa utbildningar. Det är inte alltid alla platser fylls. Man kan bevilja anordnarna ett antal platser för en utbildning. Det är inte alltid som alla anordnare fyller dessa platser. Det är inte alltid som alla utbildningar ens börjar i tid. Den typen av problem gör att expansionen av yrkeshögskolans utbildningar måste ske försiktigt. Den har skett ganska snabbt de senaste åren på grund av den finansiella krisen, men framgent måste vi se till att expansionen sker i en sådan takt att de som går utbildningarna också kommer ut i arbete. Yrkeshögskolans utbildningar ska fortsätta att ha ett gott rykte på arbetsmarknaden. Man ska veta att man kommer ut i arbetslivet när man har gått dem. Detta tänker inte jag förstöra bara för att vi ska expandera och bara för att det ska gå en massa människor där. Människor som går där ska veta att de får en kvalitetsutbildning, och de ska också veta att de kommer ut i arbete. Jag och regeringen följer utvecklingen. Behövs det mer pengar till yrkeshögskolan kommer pengar att avsättas, men jag menar att de för tillfället har de resurser som behövs.

Fru talman! Det har varit en klargörande debatt som verkligen visar skillnaderna på rött och blått styre i det här landet. Jag förstår inte vad ni menar med att vi ska presentera våra alternativ. Roger Haddad måste ha missat vårt budgetalternativ där vi fullt ut finansierar en satsning på yrkeshögskolan. Det viktigaste för oss socialdemokrater kommer alltid att vara människors möjlighet till arbete och egen lön. Med en rejäl satsning på yrkeshögskoleplatser skulle fler människor kunna öka sin kompetens och därmed sina möjligheter på arbetsmarknaden. Dessutom kan man satsa på framtidens jobb. För ett tag sedan var jag i Arvika och besökte en yrkeshögskoleutbildning. Den var helt ny och handlade om fordonselektriker. Man har kommit på att väldigt många bilar är elbilar, och då behöver man en blandning mellan elektriker och fordonsmekaniker, det vill säga en helt ny utbildning. Man skulle kanske behöva mer av sådant, men det stoppas kanske nu eftersom väldigt många får avslag på sina ansökningar. Det är jobb som vi faktiskt behöver i Sverige. Regeringen väljer att gå en helt annan väg än vad vi skulle ha gjort om vi hade styrt. Det är en väg som direkt gynnar några få aktörer på marknaden. Möjligheten för företag att få subventionerade tjänster ses som mer prioriterat än möjligheten att ge människor den kunskap och kompetens som efterfrågas av näringslivet runt om i Sverige. Det tycker jag är synd. Statsrådet och Roger Haddad poängterar att yrkeshögskolan har kompetenskrav. Ja, det är därför det är så obegripligt att ni väljer att slänga ut vissa gymnasieelever rakt ut i arbetslöshet och stänger dörrarna. Björklunds senaste förslag om en ett- eller tvåårig gymnasieutbildning skulle leda direkt ut i arbetslöshet. Det kan inte leda någonstans. Det är helt obegripligt. Med anledning av detta måste jag fråga en gång till: Anser verkligen statsrådet att utbildningsnivån inom yrkeshögskolan är rimlig?

Fru talman! Det har varit en klargörande debatt som verkligen visar skillnaderna på rött och blått styre i det här landet. Jag förstår inte vad ni menar med att vi ska presentera våra alternativ. Roger Haddad måste ha missat vårt budgetalternativ där vi fullt ut finansierar en satsning på yrkeshögskolan. Det viktigaste för oss socialdemokrater kommer alltid att vara människors möjlighet till arbete och egen lön. Med en rejäl satsning på yrkeshögskoleplatser skulle fler människor kunna öka sin kompetens och därmed sina möjligheter på arbetsmarknaden. Dessutom kan man satsa på framtidens jobb. För ett tag sedan var jag i Arvika och besökte en yrkeshögskoleutbildning. Den var helt ny och handlade om fordonselektriker. Man har kommit på att väldigt många bilar är elbilar, och då behöver man en blandning mellan elektriker och fordonsmekaniker, det vill säga en helt ny utbildning. Man skulle kanske behöva mer av sådant, men det stoppas kanske nu eftersom väldigt många får avslag på sina ansökningar. Det är jobb som vi faktiskt behöver i Sverige. Regeringen väljer att gå en helt annan väg än vad vi skulle ha gjort om vi hade styrt. Det är en väg som direkt gynnar några få aktörer på marknaden. Möjligheten för företag att få subventionerade tjänster ses som mer prioriterat än möjligheten att ge människor den kunskap och kompetens som efterfrågas av näringslivet runt om i Sverige. Det tycker jag är synd. Statsrådet och Roger Haddad poängterar att yrkeshögskolan har kompetenskrav. Ja, det är därför det är så obegripligt att ni väljer att slänga ut vissa gymnasieelever rakt ut i arbetslöshet och stänger dörrarna. Björklunds senaste förslag om en ett- eller tvåårig gymnasieutbildning skulle leda direkt ut i arbetslöshet. Det kan inte leda någonstans. Det är helt obegripligt. Med anledning av detta måste jag fråga en gång till: Anser verkligen statsrådet att utbildningsnivån inom yrkeshögskolan är rimlig?

Fru talman! Ministern antydde nyss att det kanske inte finns tillräckligt många sökande men att det finns anordnare och att många platser står tomma. För någon vecka sedan hade vi yrkeshögskolans representanter på utskottsmötet. De sade att de skulle kunna bevilja minst dubbelt så många platser med bibehållen kvalitet och fortfarande möta arbetsmarknadens efterfrågan och att det finns personer till de här platserna. 20 procent av dem som söker till de här utbildningarna är personer med utländsk bakgrund. Det finns behöriga personer som söker, det finns en myndighet som har förmåga att producera och bevilja fler platser och det finns en arbetsmarknad för de här personerna. Förutsättningarna är uppfyllda. Varför väljer inte regeringen att satsa extra på yrkeshögskolan för att på det sättet stödja dessa grupper? Roger Haddad antydde nyss att yrkeshögskolan inte antar vem som helst, men utrikes födda kan ju vara behöriga. 20 procent av de behöriga är utrikes födda personer. Många av de unga som är 21-24 år har gått gymnasiet, Roger. Behörigheten finns, kompetensen finns och det finns en arbetsmarknad för dem.

Fru talman! Ministern antydde nyss att det kanske inte finns tillräckligt många sökande men att det finns anordnare och att många platser står tomma. För någon vecka sedan hade vi yrkeshögskolans representanter på utskottsmötet. De sade att de skulle kunna bevilja minst dubbelt så många platser med bibehållen kvalitet och fortfarande möta arbetsmarknadens efterfrågan och att det finns personer till de här platserna. 20 procent av dem som söker till de här utbildningarna är personer med utländsk bakgrund. Det finns behöriga personer som söker, det finns en myndighet som har förmåga att producera och bevilja fler platser och det finns en arbetsmarknad för de här personerna. Förutsättningarna är uppfyllda. Varför väljer inte regeringen att satsa extra på yrkeshögskolan för att på det sättet stödja dessa grupper? Roger Haddad antydde nyss att yrkeshögskolan inte antar vem som helst, men utrikes födda kan ju vara behöriga. 20 procent av de behöriga är utrikes födda personer. Många av de unga som är 21-24 år har gått gymnasiet, Roger. Behörigheten finns, kompetensen finns och det finns en arbetsmarknad för dem.

Fru talman! Anser jag att antagningarna ligger på en rimlig nivå, undrar Gunilla Svantorp. Gunilla Svantorp säger också att regeringen väljer en annan väg än Socialdemokraterna skulle ha valt. Ja, regeringen gör verkligen det. Den väg som den socialdemokratiska regeringen valde innebar att 18 procent av alla ansökningar om att få anordna utbildningar beviljades. I dag beviljas 29 procent. Vilken väg vill man välja, regeringens väg eller oppositionens väg? Vi kan bara utgå från facit. Det som kommer i framtiden vet vi ingenting om. Jag kan bara säga att det är fler som beviljas i dag, det är fler som går de här utbildningarna i dag och det är fler som kommer i arbete i dag jämfört med 2006. Till Jabar Amin vill jag säga att jag gärna vill se fler personer med invandrarbakgrund inom ramen för yrkeshögskolan. Det är därför som vi vidtagit åtgärder och sett till att yrkeshögskolan ska uppmuntra anordnarna att kombinera yrkesutbildning med svenskkunskap. Jag vill se att flera relativt nyanlända får tillgång till de här utbildningarna. Så är det inte i dag. Detta är också ett initiativ för att öppna dörrar för fler till yrkeshögskolan. Jag har väldigt svårt att se vad det är vi egentligen diskuterar och vad som ifrågasätts. Jag säger återigen att yrkeshögskolan och vuxenutbildningen anpassas till konjunkturen. Vi har satsat dessa medel, och vi ska satsa mer om vi gör bedömningen att behovet finns. För tillfället menar jag att yrkeshögskolan har de resurser som de behöver.

Fru talman! Anser jag att antagningarna ligger på en rimlig nivå, undrar Gunilla Svantorp. Gunilla Svantorp säger också att regeringen väljer en annan väg än Socialdemokraterna skulle ha valt. Ja, regeringen gör verkligen det. Den väg som den socialdemokratiska regeringen valde innebar att 18 procent av alla ansökningar om att få anordna utbildningar beviljades. I dag beviljas 29 procent. Vilken väg vill man välja, regeringens väg eller oppositionens väg? Vi kan bara utgå från facit. Det som kommer i framtiden vet vi ingenting om. Jag kan bara säga att det är fler som beviljas i dag, det är fler som går de här utbildningarna i dag och det är fler som kommer i arbete i dag jämfört med 2006. Till Jabar Amin vill jag säga att jag gärna vill se fler personer med invandrarbakgrund inom ramen för yrkeshögskolan. Det är därför som vi vidtagit åtgärder och sett till att yrkeshögskolan ska uppmuntra anordnarna att kombinera yrkesutbildning med svenskkunskap. Jag vill se att flera relativt nyanlända får tillgång till de här utbildningarna. Så är det inte i dag. Detta är också ett initiativ för att öppna dörrar för fler till yrkeshögskolan. Jag har väldigt svårt att se vad det är vi egentligen diskuterar och vad som ifrågasätts. Jag säger återigen att yrkeshögskolan och vuxenutbildningen anpassas till konjunkturen. Vi har satsat dessa medel, och vi ska satsa mer om vi gör bedömningen att behovet finns. För tillfället menar jag att yrkeshögskolan har de resurser som de behöver.

Fru talman! Gunvor G Ericson har frågat mig vilka ytterligare åtgärder jag kommer att vidta för att nå en jämn könsrepresentation i börsbolagens styrelser, vilka åtgärder jag har vidtagit för att regeringen ska kunna lägga fram förslag om regelverk för att uppnå en jämn könsfördelning i statliga och kommunala bolagsstyrelser samt om jag är beredd att använda kvotering som medel för att nå en jämn könsrepresentation i kommunala och statliga bolagsstyrelser. Jag är helt överens med Gunvor G Ericson om att det är för få kvinnor i börsbolagens och de kommunala bolagens styrelser. Jag är också övertygad om att det hos många, både kvinnor och män, finns en frustration över att näringslivet och kommunerna sitter så fast i gamla vanor och traditioner att de blundar för möjligheten att bredda kompetensen i sina styrelser. Jag kan inte låta bli att förundras över att valberedningar alltför ofta inte kan eller vill se till bolagens bästa och ta till vara den kompetens som många kvinnor besitter. I de kommunala bolagsstyrelserna är det alldeles för många män och alldeles för få kvinnor. Där kan och måste vi politiker ta vårt ansvar som representanter för ägarna. Det har regeringen gjort som ansvarig för de statliga bolagen. I dag är 49 procent av styrelseledamöterna och 37 procent av ordförandena i de statliga bolagen kvinnor. Den senare siffran innebär en knapp fördubbling jämfört med 2006. Regeringen har genomfört flera åtgärder för att underlätta för näringslivet att öka andelen kvinnor i styrelserummen. Jag vill särskilt lyfta fram det nationella programmet Främja kvinnors företagande där regeringen satsat 100 miljoner kronor per år sedan 2007 för att stärka kvinnor som startar och driver företag samt öka andelen kvinnor i ledande ställning. En särskild satsning för att öka andelen kvinnor i företagsledningar och styrelser är satsningen Styrelsekraft som Almi Företagspartner AB ansvarar för. Inom ramen för det arbetet har ett stort antal mycket kompetenta kvinnor redo att ta plats i en styrelse uppmärksammats och synliggjorts. Enligt en färsk enkätundersökning har i dag 76 procent av de deltagande kvinnorna minst ett styrelseuppdrag. I snitt har de två uppdrag. Uppdragen består exempelvis av bolagsstyrelser, 66 procent, börsbolag, 11 procent, och ideella föreningar, 28 procent. Som interpellanten säkert redan känner till kommer Styrelsekraft att fortsätta. Den 8 februari 2012 anordnade Regeringskansliet ett seminarium i anslutning till Northern Future Forum om hur fler kvinnor ska nå högre positioner i näringslivet som både jag och näringsministern deltog i. Målet var att ta fram tio konkreta lösningar som inspel till diskussionerna under toppmötet om hur vi får fler kvinnor i ledande positioner och fler kvinnor som företagare. Regeringens hållning när det gäller kvotering är, som Gunvor G Ericson väl vet, att det är en ägarfråga och att lagstiftning inte är aktuellt.

Fru talman! Tack för svaret, statsrådet, även om det än en gång smäller igen dörren för att öppna för kvotering som ett medel för att få jämnare könsfördelning i styrelser. Har kompetens över huvud taget varit ett urvalskriterium när man befordrat 2 150 män och 350 kvinnor till de högsta befattningarna i bolagens styrelser? Siffrorna talar ett tydligt språk. Näringslivet likställer kompetens med att vara man. Problemet med det homogena näringslivet är inte glastaket. Problemet sitter i väggarna, i företagskulturen. Allbrightrapporten som kom i går visar en kartläggning av Sveriges bästa och sämsta företag för kvinnor att göra karriär i. Rapporten visar att 40 procent av bolagen inte har en enda kvinna i sina ledningsgrupper och att 75 procent av de få kvinnor som sitter i ledningsgrupper sitter på stabsfunktioner. Kvinnor befordrar kvinnor, och av de tio bästa bolagen har fem kvinnliga vd:ar. Man kan också se i en studie som presenterades häromveckan i Göteborgs-Posten att kvotering främjar kvinnor. Positiv särbehandling av kvinnor, till exempel kvotering, fungerar bra, visar en studie av en gästforskare vid Handelshögskolan i Göteborg som har publicerats i tidskriften Science. Man undersökte kvinnors vilja att tävla när det gällde arbetsuppgifter. Utan positiv särbehandling var viljan liten, men med särbehandling var den större. Männen påverkades inte. Statsrådet talar i svaret om att underlätta för näringslivet att öka andelen kvinnor i styrelserummen. Miljöpartiet frågar sig hur många hundratals miljoner kronor regeringen ska lägga på mentorsprogram för redan kompetenta kvinnor innan vi får ett jämställt näringsliv. Ja, kvinnorna är redo att ta plats i en styrelse, precis som anges i svaret, men problemet är att dessa kvinnor inte får frågan om att ta platsen. Problemet är ju inte att kvinnor inte har kompetensen! Även om de som har gått styrelseprogrammet till viss del har fått plats är det inte så att det inte finns andra kompetenta kvinnor. I Dagens Industri den 10 februari skrev statsrådet Nyamko Sabuni och statsrådet Annie Lööf att lösningen på den ojämställda arbetsmarknaden inte är att kvotera till börsnoterade bolagsstyrelser. Kvinnorna ska komma in på egna meriter, heter det. Vi i Miljöpartiet håller med om att det inte är enkelt att ändra invanda mönster och beteenden, men en lag om kvotering är en pusselbit på vägen mot ett mer jämställt näringsliv, även när det gäller kommunala bolagsstyrelser. Den borgerliga regeringen letar efter lösningen på den ojämställda arbetsmarknaden hos kvinnor. Vi hörde nyss i statsrådets svar om styrelsekraftsutbildningen men också om seminariet på Northern Future Forum. Med resonemanget att lösningen finns i kvinnornas vardag bidrar ni till att skuldbelägga kvinnor som redan verkar i näringslivet mot ojämställdheten. När kompetens i dag likställs med manligt kön bör detta i stället vara fokus för regeringens politik. Jag ser inte i svaret vilka åtgärder statsrådet tänker vidta för att förbättra representationen i de kommunala bolagsstyrelserna.

Fru talman! Tack, Gunvor G Ericson, för en viktig och bra interpellation! Dess värre är jag lite bekymrad över svaret som inte alls är lika utförligt som frågan från Gunvor G Ericson. Jag tycker egentligen inte att statsrådet svarar på frågan vad regeringen tänker göra för att uppnå mer jämställda bolagsstyrelser. Gunvor G Ericson och undertecknad har motionerat i frågan. Tyvärr har den motionen, där vi framförde förslag om att kvotera både till kommunala och landstingskommunala bolag och börsintroducerade bolag, blivit avslagen. I fredags, fru talman, var statsrådet Sabuni i EU-nämnden för att redogöra för hur man från regeringens sida tänker svara på EU-kommissionens frågor om könsfördelningen i bolagsstyrelser kan förbättras på EU-nivå. Man kan säga att statsrådet vid detta möte hänvisade till den här debatten, för hon upplevde nog att vi inte riktigt var överens i frågan. Statsrådet ville inte ta med argument för kvotering trots att EU-kommissionären Viviane Reding har pekat på att just kvotering skulle kunna vara en lämplig åtgärd, utan regeringen hade mer avsikten att lyssna. När det gäller kvotering är jag helt övertygad om att om man införde en lagstiftning om kvotering i bolagsstyrelser skulle man kunna hitta 40 procent kompetenta män. Att det finns 60 procent kompetenta kvinnor ute i Sverige känner vi till mycket väl. Med hänvisning till Allbrightrapporten som presenterades i går och som det har skrivits om i tidningarna framgår det med all önskvärd tydlighet att kompetenta kvinnor finns över hela landet. Problemet är att man inte tar till vara den kompetensen i näringslivet. Jag tror faktiskt att det får effekter på dagens arbetsliv, både vad gäller arbetsmiljö och tillväxt. Då har jag lite svårt, fru talman, att förstå att statsrådet hänvisar till ett seminarium i anslutning till ett möte om hur fler kvinnor ska nå högre positioner i näringslivet. Jag har också svårt att förstå att man hänvisar till den verksamhet som den tidigare näringsministern införde där man avsatte 100 miljoner och där ett antal kvinnor, företagare företrädesvis, skulle föreläsa för varandra gratis. Jag upplever att vi måste ta de kvinnor på allvar som redan i dag finns och har kompetensen. Frågan är: Varför tycker inte regeringen att kvotering skulle kunna vara en lösning? Det är det vi inte har fått svar på. Jag hoppas, fru talman, att statsrådet kan förtydliga svaret till interpellanten och till mig.

Fru talman! Om man tror att bara vi får jämn könsfördelning i bolagsstyrelser har vi uppnått en jämställd arbetsmarknad förstår jag att mitt svar på denna frågeställning inte är tydligt. Men jag tror inte att det är de 40 procent eller 60 procent kvinnor som här har nämnts som är lösningen på problemet med en ojämställd arbetsmarknad. Det finns så väldigt mycket mer att göra, och vi försöker göra det. Jag är övertygad om att det inte finns en politisk lösning som kan lösa alla dessa problem, utan det krävs många olika typer av lösningar, och det är ett förändringsarbete som tar tid. Det måste börja redan i skolan genom att man motverkar könsnormer och får flickor och pojkar att välja utbildning mindre könsbundet för att därmed också motverka den könsuppdelade arbetsmarknaden. Det handlar om familjepolitiken som faktiskt skapar tid åt vuxna, också föräldrar, som vill arbeta. Detta är viktigt. Jag kan bara konstatera att det inte finns någon man som har gjort karriär på att arbeta deltid. Det krävs alltid tid för att arbeta. Precis lika mycket som vi vill att fler kvinnor ska jobba 40 timmar per vecka, det vill säga heltid - en möjlighet vi får skapa genom bra arbetsmiljö, att det ska löna sig att arbeta, att det ska finnas en fungerande förskola - måste vi tänka på vad vi kan göra för dem som också vill göra karriär. Det räcker tyvärr inte att jobba 40 timmar. Det är bara att erkänna det. Jag skulle gärna se att arbetsmarknaden förändrades, att ledarskapet förändrades, men nu har vi en sådan situation att det krävs fler timmar för att bli partiledare. Det krävs fler timmar för att kunna bli vd för ett företag. Det krävs många timmar för att göra karriär helt enkelt. Då förstår jag inte varför man hånar regeringen för att vi bjuder in de kvinnor som befinner sig mitt i karriären och ställer frågan: Vad är det vi kan göra för att underlätta er vardag? Här sägs det att vi då skuldbelägger kvinnor. Andra undrar varför jag hänvisar till en konferens. Vad är bättre än att fråga dem det berör? De landar alla i ungefär samma sak som vi diskuterar här. Börja i skolan - jättebra! Då kanske vi ska ha mer resurser till just skolan. Det arbetet pågår. Mer tillgång till RUT och gärna till fler. Det säger oppositionen nej till. Verkligheten är ändå sådan att det obetalda arbetet är relativt jämnt fördelat mellan män och kvinnor. Det är bara det att det ser väldigt olika ut. Det obetalda arbete som kvinnor utför, det vill säga hushållsarbetet, är stressigt. Det sker varje dag. Det tar tid från eventuellt lönearbete. Då måste vi kunna ställa oss frågan: Vad kan vi göra för hushållen? Då blir RUT en del av svaret. Att föräldraförsäkringen delas mer jämlikt är viktigt. Jag lyssnade också in detta. En del tyckte att vi skulle kvotera föräldraförsäkringen, andra tyckte att vi skulle göra den mer flexibel. Men det handlar faktiskt om att gå tillbaka till familjen och vardagen om vi ska skapa bättre möjligheter för alla de kvinnor som vill göra karriär. Allbrightrapporten nämndes. Den är bra. Jag menar just att det handlar om att lyfta fram dem som inte sköter sig, för hela näringslivet ser inte likadant ut. Det finns företag som jobbar hårt, systematiskt och bra och så finns det de som inte jobbar alls. Jag skulle önska att vi kunde agera på samma sätt som när vi hänger ut företag som inte sköter sig internationellt, i utvecklingsländer där de använder barnarbete, fel material eller vad det nu kan vara. Precis som de företagen hängs ut ska man också kunna bli uthängd för att man här inte tar kvinnors kompetens på allvar, inte tillvaratar den kompetens som finns i vårt land. Därför välkomnar jag Allbrights rapport. Den är väldigt bra. Jag hoppas att de fortsätter att jobba på det sättet. Till syvende och sist finns det ingen quick fix. Kvotering till bolagsstyrelser är inte den ultimata lösningen. Det finns så många problem med det. Jag förstår inte att oppositionen inte ser det fast det finns facit. Det har ju inte löst speciellt många problem i Norge. Varför skulle det göra det i vårt land?

Fru talman! Jag tycker att det är väldigt nonchalant, till och med tråkigt att höra en jämställdhetsminister säga att det inte har löst något problem i Norge. I Norge har man faktiskt en mycket större representation av kvinnor i bolagsstyrelser. I Finland har man fattat ett beslut om kvotering också i de kommunala bolagsstyrelserna. Inte med ett ord svarar ministern på de frågor jag ställde i interpellationen om vilka åtgärder ministern tänker vidta när det gäller de kommunala bolagsstyrelserna. Ministern säger: Jag skulle önska. Men det är ju ministern som har att faktiskt ta det politiska ansvaret att se till de strukturer som styr i stället för att återigen skuldbelägga kvinnor, att kvinnorna ska ha möjlighet att göra karriär. Det finns kvinnor som faktiskt vill. I stället inför ni vårdnadsbidrag. Och, läs på, vi har faktiskt inte sagt nej till RUT från Miljöpartiets sida. I min interpellation har jag heller inte sagt att det finns en lösning. Vi nämner kvotering som en pusselbit. Jag har öppnat för att göra det i två steg, att man skulle kunna göra kvotering till bolagsstyrelser på kommunal nivå som en ägarfråga. Precis som den här kammaren i riksdagen har beslutat att man till exempel ska tillgängliggöra dagis - varje kommun måste ha dagis - kan man stifta lagar om vilka spelregler som ska gälla för kommunal nivå. Det skulle vi kunna göra om det fanns ett politiskt intresse av att också ta det politiska ansvaret. Frågan återstår: Vilka åtgärder har ministern vidtagit för att regeringen ska kunna lägga fram förslag som påverkar? I en RUT-undersökning som jag lät göra när det gäller kommunala bolag visas det att det fortfarande är en väldig snedfördelning. Endast 26 procent av ledamöterna är kvinnor. Endast 15 procent av ordförandena i de kommunala bolagen är kvinnor - detta i våra gemensamt ägda och drivna bolag. Hur tänker statsrådet ta ansvar för det? Vi har konkreta förslag från Miljöpartiet och från övriga oppositionen, men de avslogs här i riksdagen i förra veckan. Vi hade delat upp det i en att-sats på kommunal nivå och en att-sats på börsbolagens nivå, för jag vet att ni har svårt i regeringen att kunna komma så långt. I en debattartikel i somras, augusti 2011, skriver statsrådet: "Borde inte politiker först ta ansvar för bolagen de själva driver?" Men vad ska de här orden leda till i praktiken? I samma artikel står det: "Därför måste vi politiker ta vårt ansvar och börja leverera. Medborgarna som ägare vill se jämn könsfördelning i bolagsstyrelser." Vidare skriver statsrådet att "staten har tagit sitt ägaransvar". Ja, det har staten gjort. Redan 1998 hade vi 49 procent kvinnor i styrelserna och numera har vi 34 procent kvinnor på ordförandeposterna. Det har regeringen gjort bra. Man har sett till att få fler kvinnor på ordförandeposterna. Men vi måste också se till att uppnå det här på flera håll, inte bara i de statliga styrelserna och överlämna resten till andra. Jag förväntar mig ett svar på frågan vad Folkpartiet har för ambitioner när det gäller de kommunala bolagsstyrelserna.

Fru talman! Statsrådet säger att det är viktigt att kvinnor jobbar heltid. Det är därför man tar bort fyllnadsstämplingen för deltidsanställda och inte lagstiftar om heltid, antar jag. Statsrådet säger att familjepolitiken är viktig. Det är förmodligen därför man har infört vårdnadsbidrag så att fler kvinnor ska bli aktiva på arbetsmarknaden. Statsrådet säger att det börjar i förskolan. Det är därför man har tagit bort de riktade pengarna till genuspedagoger - genuspedagoger som jag och Birgitta Ohlsson för övrigt tycker är väldigt bra. Fru talman! Jag ska citera en jämställdhets- och ledarexpert på Ledarna, Klara Adolphson. Så här skriver hon: "Ett beslut om könskvotering till börsbolagens styrelser kan bli den katalysator som äntligen ger resultat för jämställdhetsarbete som pågått i decennier, och som fram till inte så länge sedan placerade Sverige i toppen av jämställdhetsligan i internationella jämförelser. Hur länge ska vi låta resursslöseriet pågå? Det är dags att kvotera nu!" Fru talman! Frågan till statsrådet blir: Hur länge tänker hon låta det här resursslöseriet pågå innan man tar beslut i regeringen och faktiskt agerar, tar ett ansvar för politiken och gör någonting? Att prata om heltid, att prata om att det börjar i förskolan, att prata om familjepolitiken och att prata om att politiker ska ta ett ansvar men göra någonting helt annat är faktiskt, fru talman, att inte ta ansvar.

Fru talman! Vi har politiker på kommunal nivå. Precis som vi politiker på nationell nivå tar ansvar för det vi äger gemensamt menar jag att våra politiker, våra partier - det betyder folkpartister, miljöpartister och socialdemokrater - bör ta ansvar på lokal nivå. Jag känner den frustrationen. Det är därför som jag har skrivit att jag menar att vi kanske behöver gå så långt att vi ålägger kommunerna att systematiskt arbeta på samma sätt som regeringen för att uppnå bättre könsfördelning i de gemensamt ägda företagen på kommunal nivå och landstingsnivå. Jag har tagit kontakt med Sveriges Kommuner och Landsting. Jag hoppas att vi tillsammans ska kunna ta kontakt med riksdagspartierna för att diskutera just hur vi kan jobba lokalt, när vi inte ens lyckas övertyga våra egna lokalpolitiker. Hur svårt kan det vara? Jag hoppas verkligen att ni vill komma till detta möte för att diskutera vad vi bör göra lokalt, på kommunal nivå, för att förbättra resultaten i de företag som vi äger. Nej, jag tror inte på kvotering. Gunvor G Ericson säger att andelen har blivit 40-60. Ja, andelen har blivit det. Är det någon i denna kammare som har tagit sig tid att också beräkna antalet? Den statistik jag har visar att det är färre kvinnor i de här styrelserna jämfört med tidigare. Vad har man gjort? En del företag har bytt form. Andra har minskat rejält på antalet ledamöter i styrelser - för att inte behöva ta in fler kvinnor kanske, vad vet jag. Men det här visar på problemet. När det finns lagar som utgår från kön finns det alltid möjligheter att gå runt dem. Jag vill se fler kvinnor i bolagsstyrelser, inte bara en högre andel utan också fler kvinnor. Det räcker inte med bara en andel men att det blir färre i antal. Det finns ingenting som säger att bara för att det kommer in kvinnor i bolagsstyrelser blir det per automatik fler kvinnliga chefer. Så är inte heller tanken. Det finns fler kvinnliga chefer i de norska bolag som inte lyder under lagen jämfört med i de bolag som lyder under lagen. Så ser det ut. Jag tycker inte att kvotering är bra. Jag förstår den frustration som finns, men börja jobba underifrån. Låt oss börja jobba underifrån och uppåt. Jag är övertygad om att om dessa kvinnor finns i chefspositioner med resultatansvar kan vi leverera, och då blir det lättare för kvinnor att komma upp till bolagsstyrelser. Jag vill börja underifrån. Det är bara att lura medborgarna när vi säger att om vi kvoterar där blir det bra här. Så blir det inte. Det vet ni också. Eftersom det bara handlar om symbolik, dramaturgi, är det lätt att föra frågan vidare. Norge är ett facit. Där fungerar det inte som man skulle önska: För andelen, ja, men titta också på antalet, framför allt på de andra positionerna i företagen. De är också viktiga. Vi får inte glömma dem.

Fru talman! Jag kan bara konstatera att statsrådet Nyamko Sabuni väljer att se de siffror hon vill se. Att Norge har fler kvinnor i sina bolagsstyrelser i dag har också inneburit att det finns fler välutbildade, att fler ledamöter har akademisk utbildning och en högre andel yngre ledamöter har kommit in i styrelserna. Det finns studier som visar att bolag med mer jämn könsrepresentation har en bättre ekonomi. Om det vore så att bolagen av sig själva kunde förändra strukturen skulle de göra det. Det finns mycket forskning som visar det. Men det är fråga om något annat. Det finns strukturer. Kanske känner statsrådet till 3R-metoden, där den ena delen av dessa R står för representation. I det här fallet handlar det om könsrepresentation. Det är viktigt. Jag nämnde en studie som visar att kvotering fungerar bra för kvinnor. Det är inte bara att vifta bort den. Kvotering är ett medel, som jag har försökt att säga flera gånger under interpellationsdebatten. Självklart måste vi få in kvinnor i ledningsgrupper underifrån, men det har en betydelse att det finns en jämn representation på styrelsenivå. Folkpartiets arbetsgrupp för jämställdhet har föreslagit ett regelverk. I somras skrev statsrådet: Kalla det kvotering eller kalla det strategi. Vad har hänt med det uppdraget? Finns det något initiativ på regeringsnivå för att ta hand om de strukturella frågorna? Är det bara ord i en debattartikel? Miljöpartiet vill inte vänta, varken på det privata näringslivet eller på de politiska partierna i kommunen. Vi vill ha jämställda offentliga bolagsstyrelser nu. Därför behövs det en lagstiftning. Tänker regeringen göra något?

Fru talman! Nej, jag väljer inte att se de siffror jag vill se. Jag försöker bara göra skillnad på andel och antal. Det räcker inte för mig med andel. Det räcker inte att minska på antalet styrelseledamöter för att uppfylla denna andel som står i lagstiftningen. Jag vill se fler kvinnor i börsbolagens styrelser. Jag vill se fler kvinnor i börsbolagens ledningar. Det är något helt annat än att tala bara andelar. Det finns färre kvinnor i bolagsstyrelser som lyder under lagen än innan lagstiftningen infördes. Det finns fler kvinnliga chefer i bolag som inte lyder under lagen. Vi måste ändå kunna säga att det inte är optimalt. Jag förstår den politiska ivern att vilja låta kraftfull, men jämställdhet innebär förändringsarbete. Jag tror verkligen att det behövs flera olika typer av åtgärder. Förändring kommer. Jag tror inte att det är lagstiftning för bolagsstyrelser som leder till en jämställd arbetsmarknad. Gunvor G Ericson behöver inte övertyga mig om att vi har en ojämställd arbetsmarknad, men jag kommer aldrig att bli övertygad om att det är just antalet kvinnor i bolagsstyrelser som skapar en jämställd arbetsmarknad i vårt land.

Fru talman! Bodil Ceballos har frågat mig om jag i EU avser att verka för ett investeringsförbud i de av Marocko och Israel ockuperade områdena, och om jag avser att verka för att stoppa svenska företag från att etablera sig i ockuperade områden, alternativt lämna dessa. Regeringen uppmanar svenska företag att agera ansvarsfullt, oavsett var i världen de är verksamma. OECD:s riktlinjer för multinationella företag, de tio principerna i FN:s Global Compact samt FN:s ramverk och vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter utgör viktiga internationella ramverk inom området. I FN:s ramverk och vägledande principer för företagande och mänskliga rättigheter tydliggörs bland annat att företag har ett ansvar för att respektera mänskliga rättigheter, och de bör vidta åtgärder för att mildra och hantera den eventuella inverkan på de mänskliga rättigheterna som deras verksamhet kan ge upphov till. Det finns inget förbud mot att handla med produkter från israeliska bosättningar, men EU och Sverige har en skyldighet att se till att de inte ges tullfrihet eller andra tullförmåner under associeringsavtalet mellan EU och Israel, vilket innebär en viss inskränkning av investerings- och handelsmöjligheterna. Enligt en teknisk överenskommelse mellan EU och Israel märks israeliska produkter med postnumret för tillverkningsorten. Vid införseln i ett EU-land kontrolleras postnumret, och produkter från bosättningar beläggs med den tull som generellt gäller för import till EU från tredjeland. Regelbundna kontroller av att dessa tullregler följs har gjorts av både EU-kommissionen och enskilda länder. Marocko har enligt folkrätten inte rätt att utnyttja de naturresurser som finns i Västsahara för egen vinning. Utvinning eller användning av förnybara resurser för sahariernas väl kan enligt folkrätten tillåtas, men principen om rätten till självbestämmande föreskriver att saharierna ska kunna påverka hur sådan utvinning sker och att de ekonomiska fördelarna måste komma befolkningen till godo. Mot den bakgrunden röstade Sverige nej till EU:s fiskeavtal med Marocko 2006. Sverige har även under 2011 röstat emot att ge EU-kommissionen mandat att förlänga det protokoll som enligt svenskt synsätt är den mest problematiska delen av avtalet. Några tillstånd från EU-kommissionen eller Fiskeriverket för medlemsländernas fiske i västsahariska vatten, vare sig i enlighet med EU:s avtal eller genom privata avtal, finns i dag inte. Svenska myndigheter har dock inte jurisdiktion över fartyg som är utflaggade från Sverige. Jag är stolt över att de svenska företagen ligger så långt fram inom CSR-området. Det frivilliga engagemang som svenska företag visar upp genom sitt ansvarsfulla företagande runt om i världen innebär en långsiktig konkurrensfördel, samtidigt som det bidrar till stora förbättringar inom många områden på de marknader där de finns etablerade. Jag menar att det är detta engagemang som vi, tillsammans med våra politiska ansträngningar, ska bygga vidare på. Vi behöver mer dialog, transparens och öppenhet - snarare än slutenhet, isolering och bojkott. Sammantaget har jag därför i nuläget inga planer på att driva några krav på fullödiga investerings- eller etableringsförbud.

Fru talman! Miljöpartiet har de senaste åren väckt flera motioner och frågor om svenska och europeiska bolags verksamheter utomlands där den sociala och miljömässiga hänsynen brister. Svaren är ständigt desamma. Det är ingen positionsförflyttning alls från ministerns sida, och jag tycker att det är beklagligt. Ministern säger i dag, precis som tidigare, att hon är stolt över att de svenska företagen ligger så långt fram inom CSR-området och att det frivilliga engagemang som svenska företag visar upp genom ansvarsfullt företagande runt om i världen innebär en långsiktig konkurrensfördel, samtidigt som det bidrar till stora förbättringar inom många områden på de marknader där de finns etablerade. Ministern har bara delvis rätt. Det finns många svenska företag som uppträder exemplariskt, och det ska vi vara stolta över. Men det går inte att generalisera på det vis som ministern gör. Det finns nämligen företag som inte gör det, trots att de är svenska och därmed per automatik tydligen anses uppföra sig väl. Faktum är att det finns svenska företag som är under utredning för folkrättsbrott, bland annat ett i samband med oljeutvinning i till exempel Sudan. Det finns svenska företag som sätter i system att lägga uppdrag på entreprenad i det land de befinner sig i och därmed kan undandra sig ansvar för både miljöförstöring och kränkningar av mänskliga rättigheter. Det finns svenska företag vars underleverantörer anlitar barnarbetare och där arbetstagare tvingas arbeta under slavliknande former. Och det finns företag som säljer övervakningsutrustning, eller telekomutrustning som kan användas för övervakning, till diktaturer - många gånger i strid med företagens egna etiska regler. Det är bra om vi inte blundar för verkligheten. Företagens uppdrag är att skapa vinst till ägarna. Många företagsledningar har därutöver etiska riktlinjer, ett slags etisk kompass, vid sidan av vinstintresset, men alla har det inte. Dess värre verkar regeringen också ha tappat sin kompass eftersom den så okritiskt stöder nämnda företag och agerar dörröppnare åt vissa av dem i olika länder. Fru talman! Det är varje persons ansvar att respektera de mänskliga rättigheterna. Som land bör Sverige se till att det finns regelverk och rutiner för att underlätta för svenska företag att respektera internationell rätt. Genom bindande regler kan vi bäst garantera att företag inte begår brott utomlands. Så länge regelverket är frivilligt och inte förenat med några som helst sanktioner är det lätt att gömma sig bakom vackra ord och välformulerade etiska regler på papper i en pärm. Men bakom varje företag och bakom varje regering står just personer - och det är hos personer den etiska kompassen måste fungera. När det gäller företag på ockuperad mark hänvisar ministern till en teknisk överenskommelse om postnummer. Det finns tyvärr ett problem inbyggt i systemet, och det är att postnumren inte alltid stämmer. Airport City där varor samlas upp eller assembly line där varor som består av sammansatta komponenter oberoende av var de kommer ifrån är en postkod till exempel. Det finns inga garantier för att beståndsdelar i varan inte kommer från ockuperad mark. Ett av de svenska företag som kritiserats är Sodastream. Deras produkter inryms, enligt de uppgifter jag har, i en så kallad assembly line. De organisationer som försökt få svar från Sodastream hur det står till med ursprunget har nekats de uppgifterna. Personligen kan jag tycka att den som har rent mjöl i påsen glatt borde visa upp det. Det skulle visa att företaget använt den etiska kompassen och ändrat beteende. Regeringen vill ha transparens. Det vill jag också, men i det fallet brister det uppenbart med transparensen, trots att företaget är svenskt. Med postkodssystemet läggs hela kontrollarbetet på Tullverket, och de har en hel del annat att kontrollera också, kan man tycka. Jag kvarstår därför vid tanken att det behövs ett bindande regelverk för både svenska och europeiska bolag som agerar i andra länder, inte minst i dessa områden.

Fru talman! Jag vill börja med att berätta lite grann om vad regeringen gör inom CSR-området. Vi har en specifik ambassadör just för frågor om Corporate Social Responsibility. Vi lyfte upp frågan och hade en specifik konferens om detta under vårt ordförandeskap 2009. Vi har under min tid som statsråd varit i Kina och skrivit under ett samarbetsavtal med Kina för att kunna driva frågan om CSR. Jag ser att det här är ett otroligt viktigt verktyg för att kunna göra skillnad i verkligheten. Det är inte bara att använda sig av vackra ord när vi sitter på olika möten ute i världen eller att driva en politik här hemma och kritisera, utan det gäller att i stället tänka: Hur gör vi bäst skillnad för de människor som lever i länder där det sker förtryck och där det sker kränkningar mot mänskliga rättigheter? Då är jag övertygad om att vi gör bäst skillnad genom mer handel och mer öppenhet, inte bojkott, isolering och slutenhet. Vi ska naturligtvis inte handla med allt och med alla. Att vi följer FN-sanktioner, EU-sanktioner och vapenembargon är självklart för Sverige och den svenska regeringen, dessutom att vi följer de begränsningar som finns för handeln med Västsahara och ockuperade områden i Israel som vi enats om inom EU. Men jag måste fortfarande få trycka på vikten av att också kunna finnas i svåra länder. Vi har vidare varit i gulfländerna där det sker ett stort förtryck när det gäller mänskliga rättigheter. Vi har även där anordnat en CSR-konferens just för att trycka på de här frågorna för att få också den delen av världen att förstå att detta är väldigt viktigt, och inte minst viktigt för företagen. Vi har också planer på att göra detta i Turkiet, som är ett annat land där det sker kränkningar, inte minst av arbetstagares rättigheter. Dessutom handlar det om miljöhänsyn, och det sista benet är antikorruption. Jag ska vara väldigt tydlig och säga att regeringen anser att CSR ska vara företagsägt och företagsdrivet. Vad vi sedan kan göra är naturligtvis att underlätta för den här typen av frågor. Vi ska hela tiden lyfta upp frågan när vi samarbetar med andra länder och när vi reser till andra länder. Vi kan också hjälpa till att lyfta upp frågan i OECD, där Sverige har varit drivande i att få ytterligare ett ben. Förutom de fyra vi redan har med mänskliga rättigheter, arbetstagares rättigheter, att jobba mot korruption och att visa miljöhänsyn har vi hårt drivit frågan om vikten av frihet på nätet. Vi var väldigt glada över att detta kunde beslutas på det senaste mötet i OECD i slutet av maj 2011. Jag ska också kort kommentera frågan om att finnas i svåra länder med olika företag. Bodil Ceballos tog upp frågan om telekom och övervakning. Ja, det är tveeggade verktyg, och det är svåra bedömningar. Men jag vill också säga att det var oerhört viktigt att det fanns telekom inte minst med det som skedde under den arabiska våren. Hade inte människorna haft tillgång till nätet, Facebook, Twitter och Youtube hade de aldrig kunnat göra det som vi nu har sett, vilket vi alla tycker är fantastiskt.

Fru talman! Jag börjar där handelsministern slutade. Ja, telekom var väldigt bra under den arabiska våren. Men när de oppositionella i Syrien menar att telekom och svensk telekomutrustning också kan användas av regimen för att punktmarkera dem, sedan hitta dem och fängsla dem måste vi tänka om. Då måste vi tänka i nya banor. Då kan vi inte bara fortsätta som tidigare. Där är jag mycket kritisk till hur regeringen agerade. Jag vill återkomma till företagen på ockuperad mark. I Palestina har flera företag använt sin etiska kompass och avslutat verksamheter efter uppmärksammanden på hemmaplan. Alla vill väl någonstans ha konsumenternas goda minne, och man vill kunna fortsätta att sälja produkter. Så fungerar det i Sverige men kanske inte i alla EU-länder. EU-domstolens beslut att Israels associationsavtal med EU inte ska gälla produkter som är tillverkade på Västbanken eller på ockuperade områden i allmänhet är ett steg i rätt riktning, men vi tycker inte att det är tillräckligt. Ett investeringsförbud i ockuperade områden vore den naturliga fortsättningen och skulle göra det svårare att upprätthålla illegala bosättningar och bygga nya sådana på ockuperat område. Någonstans måste vi ändå sätta den pressen på Israel att det ska bli en tvåstatslösning. Bosättningarna är den allra värsta avarten i det som sker på Västbanken eller över huvud taget i Palestina nu. När det gäller Västsahara har den svenska livsmedelshandeln visserligen varit lyhörd för konsumenternas krav och försöker undvika inköp som misstänks komma från ockuperad mark, men det är svårt att veta då ursprungsmärkningen är bristfällig. Eftersom Marocko anser att Västsahara är Marocko blir ursprungsmärkningen naturligt Marocko. För konsumenterna är det väldigt svårt att veta, och risken är att konsumenterna väljer bort alla marockanska produkter till men för de marockanska producenterna för att kunna följa sin egen etiska kompass, när man vet att man inte är säker på att det inte kommer från Västsahara. När det gäller Västsahara pågår för närvarande i EU en glidning i beskrivningen av Västsahara som ett ockuperat område till "territorium som de facto administreras av Marocko". Det är mycket oroande eftersom det innebär en indirekt acceptans både av ockupationen och av synen att produkter från västsahariskt territorium är marockanska. Ursprungsmärkningen är avgörande när det gäller just Västsahara och Palestina. Där tycker jag att vi ska underlätta för konsumenterna här i Sverige och i resten av EU att kunna veta varifrån produkterna kommer. Det postkodssystem som man har innebär att det är Tullverket här hemma som ska sköta kontrollen. När postnumret inte talar om varifrån varan verkligen kommer utan bara var den har satts ihop har vi inte ett system som faktiskt fungerar. Det blir ett väldigt stort problem för oss konsumenter och också för Tullverket.

Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag är glad över att svenska företag förändrar sig när det kommer tryck från konsumenterna, precis som Bodil Ceballos säger. Då har det fungerat i praktiken. Då har företagen insett vikten av CSR och hur man faktiskt stärker sitt varumärke. Det är också något som vi ser i dag. Fler och fler företag ser detta som viktigt. Jag ser själv en stor skillnad sedan jag startade med de här frågorna 2007 fram till i dag. De stora företagen går ofta i bräschen, men fler och fler mindre och medelstora företag ser också det här som en av sina absolut viktigaste frågor. Den andra sidan av den är att konsumenterna blir mer upplysta och ställer högre krav på de produkter som finns. Det är precis så det ska fungera. Jag tycker att det verkligen är framsteg i verkligheten. Då har det fungerat. När det handlar om frågan huruvida Sverige skulle kunna införa investeringsförbud eller importförbud är det inte riktigt så enkelt. Sverige kan inte ensidigt införa vare sig import- eller investeringsförbud eftersom det är en gemenskapskompetens. Utländska direktinvesteringar är en del av den externa handelspolitiken, och EU har befogenhet - till och med exklusiv sådan - att besluta om foreign direct investments från EU. Vidare indikerar EU-fördraget att sanktioner mot andra länder beslutas enhälligt och genomförs genom EU-förordningar, vilket underförstått innebär att Sverige inte kan fatta egna beslut i den frågan. Jag skulle vilja ställa frågan till Miljöpartiet och Bodil Ceballos: Hur ser Miljöpartiet på hur vi bäst gör skillnad när det handlar om länder där kränkningar av mänskliga rättigheter sker? Det handlar om länder som befinner sig i konflikt och om länder som är diktaturer där människor ständigt förtrycks. Är Miljöpartiets recept att vi ska ha investeringsförbud och förbjuda handel med dessa länder liksom med ockuperade områden?

Fru talman! Nu är det jag som ställer frågor i dag. Den fråga som ministern ställde nu kommer hon förmodligen att få svar på i morgon när vi har utrikespolitisk debatt. Nu inser inte alla att konsumenterna har rätt till upplysning. Alla inser inte att man måste uppföra sig. Det är därför som det behövs bra regelverk, så att man kan stoppa de företag som inte uppför sig. Jag har inte sagt att ministern ska driva att bara de svenska företagen ska ha investeringsförbud. Ministern måste naturligtvis driva den frågan på EU-nivån, så att fler - alla - europeiska företag har investeringsförbud i de ockuperade områdena. Det räcker inte med att vi har det. Dessutom sköter sig kanske de svenska företagen någorlunda bättre än många av de andra, för i Sverige har vi många gånger upplysta konsumenter medan vi inte har samma situation i de andra länderna. Därför har Sverige också ett extra stort ansvar. CSR är bra, men det är inte tillräckligt. Det är inte tillräckligt eftersom inte riktigt alla har förstått att man för att fortsätta vara ett bra, konkurrenskraftigt företag faktiskt måste hålla sig till de reglerna. Sådan är inte situationen. När det gäller sanktioner stoppar faktiskt Sverige ibland sådana. Senast handlade det inte om ockuperade områden utan om Syrien, där alla EU-länder var för tuffare sanktioner för telekomsektorn, utom Sverige som lade in sitt veto, vilket innebar att det inte blev en tuff sanktion mot Syrien i det fallet. Till och med USA har tuffare sanktioner när det gäller telekomsektorn. Jag tycker fortfarande att ett bindande regelverk är det som vi ska eftersträva. Jag håller inte med ministern om att allt redan är bra som det är.

Fru talman! Den svenska regeringen driver frågan om CSR på svensk nivå, på EU-nivå och inom OECD. Jag vill till och med gå så långt som att säga att vi driver den på global nivå eftersom vi också befinner oss i flera av de länder där förtryck sker just för att genom CSR kunna göra skillnad på riktigt. Jag kan ta Kina som ett tydligt exempel. Den svenska regeringen, både den nuvarande och den tidigare, har rest till Kina, träffat våra kolleger och naturligtvis alltid tagit upp frågan om kränkningar av mänskliga rättigheter. Det gör att man förstår att Sverige inte accepterar sådant. Vi accepterar inte kränkningar av mänskliga rättigheter. Jag tror dock att det gör ännu större skillnad med det samarbete som vi har i praktiken, där svenska företag möter kinesiska företag och man för första gången bland kinesiska företag tar frågan i sin mun på riktigt: Hur gör vi skillnad, hur ser vi till att man inte kränker mänskliga rättigheter och att det finns rätigheter för arbetstagarna? Det har jag själv sett med egna ögon. Det är skillnad, framför allt när det gäller företag som handlar med andra länder, för man får influenser och goda förebilder utifrån. Svenska företag är utmärkt goda förebilder. Återigen måste vi komma tillbaka till grundfrågan: Hur gör vi bäst skillnad i verkligheten? Jag är övertygad om att det är genom att vi handlar med andra länder, genom att vi har öppenhet och genom att vi har dialog och kontakter. För den skull är det absolut på sin plats med skarp kritik i de fall det behövs, men jag ser fortfarande CSR som det riktigt operativa verktyget när det handlar om mänskliga rättigheter.