Arbetsplenum - 2011-12-20

Herr talman! Jag ska försöka att inte tala om statsskuldsräntor i tolv minuter. Jag yrkar bifall till utskottets förslag men vill ta upp några synpunkter angående utgiftsområdet. Finansutskottet har vid flera tillfällen anfört att anslagsberäkningarna bör göras tydligare när de redovisas för riksdagen och pekat på behovet av en närmare redovisning av motiven för de föreslagna nivåerna. I förra årets behandling av ärendet sade jag, liksom året dessförinnan, att riksdagen också i år tar ställning till en historisk information. S-riksdagsledamoten Pia Nilsson, som sitter här på första bänk, tog upp detta i debatten om höständringsbudgeten i november. Enligt regeringens proposition berodde kostnaderna på 10,2 miljarder i huvudsak på valutakursförluster och förändrade låneplaner. När man studerar detta ser man att det inte är riktigt korrekt - 1 ½ miljard beror på valutakurseffekter, och 4 miljarder förklaras av en ändrad låneplan. Det är en tillfällig kostnad som uppstår när Riksgälden sätter om lån till lägre ränta och väljer att betala ränteskillnaden direkt. Valutakursförändringar och förändrad låneplan förklarar dock bara 5 ½ miljard. Då återstår 5 miljarder att hitta ett förtydligande till, och förklaringen är enkel: Man gjorde en felaktig bedömning av den ekonomiska utvecklingen. Regeringen har som sagt inte ändrat sin redovisning av motiven för den föreslagna anslagsnivån i årets proposition. Däremot noterar nu regeringen finansutskottets önskemål. Herr talman! Regeringen hänvisar i sin skrivelse till att man ska se över detta. Man ska komma tillbaka till riksdagen med en skrivelse om statens upplåning och skuldförvaltning för 2007-2011, som kommer att lämnas till oss senast den 25 april. Utifrån denna får vi alltså om ett år se om vi inte behöver ha denna debatt igen. (Applåder)

Herr talman! Låt mig konstatera att jag i allt väsentligt instämmer med det min kollega Jörgen Hellman nyss anförde. Detta ärende handlar alltså om utgiftsområde 26, det vill säga kostnaden för statsskuldens förvaltning. Det är ett enigt utskott som ställer sig bakom regeringens förslag om anslagets storlek i detta avseende. Utskottet understryker dock vikten av tydlighet i anslagsberäkningen och behovet av en närmare redovisning av motiven för den föreslagna nivån på anslaget. Jag inser att det innebär en viss svårighet att göra beräkningarna, särskilt i dessa osäkra och oroliga tider. Vi vet väldigt lite om framtiden. Det är ett flertal osäkra variabler som slutligen avgör storleken på denna kostnad. Förutom det mest uppenbara, att anslagets storlek beror på statsskuldens nivå och på ränteläget, påverkas anslaget också av valutakurser och av Riksgäldskontorets upplånings- och skuldförvaltningsteknik. Det kan innebära stora svängningar mellan olika år, vilket kan ha skäl i större förfall av gamla lån, förtida lösen, bättre villkor i nya utgivningar beroende på över- och underkurser och realisering av valutakursdifferensen. För att få en rättvis bild krävs en djupare analys av den egentliga årliga kostnaden. Det kan därför vara svårt att få en klar bild av vilka beräkningar anslagets storlek är baserad på, även om en god redovisning sker av det historiska utfallet, dels genom en skrift från Riksgäldskontoret, dels finns för den med intresse i ämnet en löpande redovisning på Riksgäldskontorets hemsida om statsskuldens storlek och om upplåningsbehovet. Jag vill också påminna om att riksgäldsdirektören har besökt utskottet och redogjort för Riksgäldens överväganden och fattade beslut. Jag vill påstå att vi har bra möjligheter att utvärdera de historiska övervägandena och besluten men att det med historien som grund är svårt att värdera storleken på anslagsförslaget i budgetpropositionen. Just därför understryker utskottet vikten av att en tydlig redovisning sker av anslagsberäkningarna och motiven för övervägandena om anslagsnivåer. Till sist: Riksgäldskontorets uppgift är att förvalta statsskulden så att kostnaden för skulden långsiktigt minimeras samtidigt som en robusthet upprätthålls och där riskerna i högsta grad beaktas. I jämförelse med de flesta andra länder i vår närhet är detta för tillfället en tacksam uppgift. Det är få som har en så lyckosam situation att kostnaden för statsskuldens förvaltning är så förhållandevis låg. Det innebär inte alls att vi kan luta oss tillbaka, slå oss till ro och tro oss oberörda av vår omvärld. Det kommer att vara fortsatt viktigt att göra uppföljningar och att bevaka utfallen, och jag förutsätter att detta kommer att ske. Herr talman! Med detta sagt vill jag yrka bifall till utskottets förslag till beslut. Jag vill också ta tillfället i akt att önska alla en god jul och ett gott nytt år med hopp om avkopplande helger, då ni alla får chansen att visa era nära och kära den omtanke och den uppskattning som de förtjänar.

Herr talman! Sverige har hittills betalat drygt 400 miljarder kronor i avgift till Europeiska unionen. För enbart 2012 uppgår EU-avgiften till drygt 30 miljarder kronor. Enligt regeringens budgetproposition väntas den svenska EU-avgiften öka med i storleksordningen 10 miljarder kronor per år framöver till följd av kommissionens förslag till en ny flerårig budgetplan där nya satsningar aviseras samtidigt som förslag till nedprioriteringar helt saknas. Vi kan i detta specifika fall förvisso konstatera att regeringen ser med oro på den svällande EU-budgeten och att man också motsätter sig densamma. Men vi frågar oss likväl vad regeringens motvilja får för betydelse i praktiken. Den svenska regeringen har ju i EU-sammanhang visat sig vara allt annat än en slagkraftig förhandlingspartner. Regeringens inställning i förhandlingsfrågor på internationell nivå tycks vila på lite lätt dumsnäll majoritet. När regeringen representerar Sverige ger man därför gärna vika och avstår från att värna våra egna intressen i alltför hög grad, förhoppningsvis i utbyte mot lite goodwill. Vi ser exempelvis i frågan om den enhetliga EU-momsen att även mindre, ideella föreningar kommer att momsbeskattas av en mindre sympatisk icke folkvald EU-kommission. Regeringens inställsamma linje fungerar säkert alldeles utmärkt i en utopisk värld där alla vill varandra väl och gott och kämpar för varandras rättigheter. I verkligheten behövs dock pondus och beslutsamhet tillsammans med en benhård vilja att värna de sina och i det här fallet svenska folkets intressen. Tillåt mig i detta sammanhang uttrycka en viss skepsis mot att vår nuvarande regering har den vilja som fordras för att uppnå konkreta resultat vid förhandlingsbordet. Resultatet hittills imponerar föga. Låt mig också poängtera att Storbritannien lyckats förhandla fram en avsevärt lägre per capita-avgift än Sverige. Det finns alltså ingen naturlag som hävdar att just Sverige ska tillhöra de allra största nettobidragsgivarna i Europeiska unionen. För att illustrera kostnaden för Sveriges EU-medlemskap motsvarar nuvarande avgift drygt tre fjärdedelar av kostnaden för hela det svenska försvaret och kommer efter höjningen att motsvara i princip hela Försvarsmaktens årliga utgifter. Låt oss konstatera att EU-avgiften historiskt svällt något alldeles kollosalt. Bara under innevarande budgetperiod beräknar regeringen att vi ska betala 132 miljarder kronor. Avgiften väntas alltså öka än mer i en nära framtid. Under 2010 fick vi knappt hälften av EU-avgiften, eller närmare bestämt 47 procent, tillbaka i återflöde i form av bland annat jordbruksstöd, regionalt stöd samt socialt stöd. Större delen av EU-avgiften var således en direkt nettoförlust för de svenska skattebetalarna. Den del som vi trots allt får tillbaka i form av återflöde kan vi dessutom inte själva disponera. Tvärtom är dessa pengar öronmärkta för olika typer av satsningar som kanske inte ens vi själva valt att genomföra. Det får mig att ställa frågan: Är vi kapabla att hushålla med våra egna resurser, eller behöver vi verkligen förvaltas från Bryssel likt livegna bönder under den nya tidens feodalherrar? I vårt sverigedemokratiska alternativ är svaret glasklart. I Sverige hade vi i stället själva fritt kunnat disponera kapitalet och alltså inte fått det förverkat eller tvångsförvaltat. Med tanke på hur situationen i hela EU ser ut med växande skuldberg och bristande finanspolitiskt ansvarstagande är det min och mitt partis bedömning att vi i allra högsta grad är kapabla nog att vara herrar i vårt eget hus utan inblandning från främmande makt. Sverigedemokraternas ambition är helt och fullt att kvarstå i den inre marknaden, vilket vi anser gynnar vår handel och därmed vårt gemensamma välstånd. Vi gör bedömningen att vi genom att omförhandla medlemskapet till att enbart omfatta EES kan ta del av alla fördelar relaterade till frihandel och fri rörlighet av varor och tjänster. Enligt Riksdagens utredningstjänst skulle vi spara ungefär tre fjärdedelar av vår nettoavgift givet att vi förhandlade fram ungefär motsvarande villkor som vårt grannland Norge. För 2010 skulle det alltså motsvara en direkt nettobesparing på närmare 11 miljarder kronor. I framtiden, när vår nettoavgift alltså antas öka, kan vi dessutom anta att den potentiella besparingen ökar ytterligare. Sverigedemokraterna är dock, och har alltid varit, ett pragmatiskt parti. Att omförhandla vårt nuvarande medlemskap och träda ut ur unionen är en långsiktig process och kan med stor sannolikhet inte genomföras under nuvarande budgetperiod. Av den anledningen, enbart, väljer vi att i detta budgetförslag inte yrka på några andra satsningar än de som regeringen gör under utgiftsområde 27. Herr talman! Låt oss med detta sagt förstå att Sverigedemokraterna aldrig kommer att vika i frågan om Sveriges självständighet. Vår målsättning är glasklar. Sverige ska återigen både bli och förbli en självständig stat där makten utgår från folket. Vi kommer därför att göra allt vi kan för att förmå Sverige att lämna EU.

Herr talman! Låt mig börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut. Herr talman! Det här är i grund och botten inte en debatt om huruvida Sverige ska vara medlem i Europeiska unionen. Låt mig ändå konstatera att Sveriges medlemskap i EU på många sätt har tjänat Sverige oerhört väl. I en alltmer nära sammanflätad värld med stort beroende mellan länder är det uppenbart att internationellt samarbete är viktigt för att uppnå bästa möjliga tillväxt, välstånd och sammanhållning både här hemma och i världen runt omkring oss. Det har också blivit uppenbart för de allra flesta av oss att samarbetet inom EU krävs för att lösa de gränsöverskridande utmaningar som vi alla står inför, med miljöförstöring och brottslighet som några exempel. Isolering i kalla Norden är ingen lösning. Sverige ska självklart fortsätta driva på för en moderniserad och återhållsam budget. Jag kan garantera Johnny Skalin att Sverige är ett av de länder som starkast driver på i denna riktning. För den breda majoriteten av riksdagens partier är det uppenbart att Sverige ska fortsätta delta brett och aktivt i internationella samarbeten och inte minst inom Europeiska unionen. Herr talman! Jag yrkar som sagt bifall till utskottets förslag och önskar alla en riktigt god jul och ett gott nytt år.