Interpellationssvar - Utrikesfödda kvinnors situation på arbetsmarknaden - 2011-11-18

Herr talman! Arhe Hamednaca har frågat vilka åtgärder arbetsmarknadsministern avser att vidta för att ge utrikesfödda kvinnor möjlighet att komma in på arbetsmarknaden för att förbättra den egna ekonomin. Interpellationen har överlämnats till mig. Det är viktigt att koppla ihop utrikesfödda kvinnors situation på arbetsmarknaden med den fattigdom som också riskerar att drabba barn. Alltför många av de kvinnor som har flytt eller invandrat till Sverige har haft svårt att komma in på arbetsmarknaden. Sysselsättningsgraden för utrikesfödda kvinnor är ungefär 20 procentenheter lägre än för kvinnor som är födda i Sverige. Skillnaderna i sysselsättningsgrad mellan män och kvinnor som är utrikesfödda är 10 procentenheter. Bland dem som kommit till Sverige som flyktingar är 50 procent av männen, men endast 22 procent av kvinnorna, förvärvsarbetande tre år efter invandringen. Förutsättningarna för utrikesfödda kvinnor att komma in på arbetsmarknaden är inte bara en integrationspolitisk utan även en jämställdhetspolitisk utmaning. Regeringen har vidtagit ett antal åtgärder för att öka utrikesfödda kvinnors arbetskraftsdeltagande. Etableringsreformen, som trädde i kraft den 1 december 2010, är ett viktigt steg då den har ett stort jämställdhetsfokus. För att en familj ska få full etableringsersättning ställs krav på att såväl män som kvinnor deltar i etableringsinsatser. Den som är nyanländ och har en etableringsplan har också rätt att välja en etableringslots. Lotsen blir en länk till samhället som gör att kvinnorna kan få tillgång till ett eget nätverk. Det har också införts obligatorisk samhällsorientering för nyanlända som deltar i etableringsinsatser. Det är angeläget att tidigt få ta del av information om sina rättigheter och skyldigheter i det svenska samhället och inte bara vara hänvisad till en partner. Regeringen följer noga reformens genomförande och de effekter den kommer att ge för bland andra utrikesfödda kvinnors arbetsmarknadsetablering. Utrikesfödda kvinnor tar ett stort ansvar för hem- och familjeliv och gör ofta avbrott i etableringen på grund av uttag av föräldrapenning och väntan på förskoleplats. Kvinnornas uttag av föräldrapenning är en av de vanligaste orsakerna till avbrott i etableringen på arbetsmarknaden. Ett liknande mönster finns bland de anhöriginvandrade kvinnor som inte omfattas av etableringsreformen. Kvinnor som inte omfattas av etableringsreformen utgör ca 60 procent av dem som får uppehållstillstånd på grund av anknytning. Regeringen har nyligen gett en särskild utredare i uppdrag att föreslå åtgärder för att öka arbetskraftsdeltagandet och påskynda etableringen på arbetsmarknaden för nyanlända utrikesfödda kvinnor och anhöriginvandrare. Utredaren ska bland annat analysera vilka ekonomiska incitament som påverkar nyanlända utrikesfödda kvinnors och anhöriginvandrares arbetskraftsdeltagande och deltagande i etableringsinsatser samt föreslå åtgärder som ökar möjligheterna att kombinera föräldraskap med arbete och deltagande i etableringsinsatser. Utredaren ska också föreslå åtgärder som säkerställer att nyanlända får en individuellt anpassad etablering som är likvärdig för kvinnor och män. Ett slutbetänkande ska lämnas senast den 15 oktober 2012. Jag anser att en av de största jämställdhetsutmaningarna vi har i dag handlar om att vidta åtgärder för att fler utrikesfödda kvinnor ska kunna ta sig in på arbetsmarknaden och i samhället. De utrikesfödda kvinnorna utgör dessutom en stor arbetskraftsresurs som det svenska samhället behöver bli betydligt bättre på att ta till vara.

Herr talman! Jag tackar integrationsministern för svaret. Jag trodde att interpellationen skulle besvaras av arbetsmarknadsministern. Men det är bra att den hamnar hos integrations- och jämställdhetsministern. Dessa frågor handlar även om jämställdhet och integration. Integrationsministern har kanske missuppfattat min interpellation. Den handlar inte om nyanlända. Den handlar om utrikesfödda kvinnor som bor i Sverige och som kanske har bott mer än tio år här och som är svenska medborgare. Det är det som den handlar om. Barnfattigdomen innebär att var tionde ung människa i Sverige tvingas leva under knappa ekonomiska förhållanden. Vi riskerar att gå miste om den fantastiska förmåga som dessa barn har. Värst drabbade är barn till ensamstående föräldrar eller föräldrar med utländsk bakgrund. Gemensamt för dessa föräldrar är att de saknar arbete. Den allra viktigaste åtgärden för att komma till rätta med barnfattigdomen är att vi bedriver en aktiv arbetsmarknadspolitik som inkluderar dessa grupper. Vi har inte råd att lämna ett enda barn utanför. En politik om barnfattigdom är inte bara en politik för minskade klyftor och ökad social sammanhållning utan också en politik för framtida jobb och tillväxt i vårt samhälle. Ett av de stora problemen med barnfattigdomen i vårt land är att en stor grupp utrikesfödda kvinnor har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Många av dem har kommit från den delen av världen som styrs av patriarkala normer och värderingar, där kvinnorna inte fick möjlighet att gå i skolan utan i stället blev uppfostrade till att vara goda hemmafruar och ta hand om barnen. Därför saknar de arbetslivserfarenhet och utbildning. Det är väldigt viktigt att samhället ser dessa kvinnor som resurser. Jag möter de här kvinnorna, och jag möter också barnen. Det handlar faktiskt om deras rättigheter. Barn föds inte fattiga; de föds i fattiga familjer. Barnfattigdom kan lösas om föräldrarna jobbar och får bidra till familjens gemensamma ekonomi. Problemet i många familjer i dag är att det bara är mannen som jobbar. Jag vill ändå fråga integrationsministern: Vilka åtgärder? Jag pratar inte om nyanlända flyktingar. Det är bra att det som har börjat förra året görs, och jag hoppas att det ger resultat. De här kvinnorna är dock inte nyanlända. De här kvinnorna har bott i Sverige. De är faktiskt svenska medborgare; de har bott här länge. Vilka åtgärder vidtar integrationsministern för att dessa kvinnor ska gå ut och faktiskt berika sin egen familj och berika vårt samhälle?

Herr talman! Jag vill tacka Arhe Hamednaca som har ställt denna väldigt viktiga interpellation. Jag vill inledningsvis säga att jag tycker att det är anmärkningsvärt att regeringen väljer integrationsministern att besvara interpellationen och inte arbetsmarknadsministern. Jag tycker att det är en viss förskjutning. Det är en viss förskjutning från det ni själva gick till val på 2006. Det var väl jobblinjen som gällde när vi skulle minska utanförskapet, var det inte det? Jag har här en artikel från den 20 augusti 2005. Folkpartiets egen före detta ledare avslutar artikeln med: Bryt utanförskapet! Byt regering! Det var ju med jobb ni ville bryta utanförskapet. Nu har det gått fem år. Detta är inget nytt fenomen, och det är precis som Arhe säger: Det handlar inte om kvinnor som kommer till Sverige nu. Det handlar om kvinnor som har bott väldigt länge i Sverige eller till och med är födda i Sverige. Detta vet ministern mycket väl om. Det finns flera artiklar där ministern uttalar sig om att vårdnadsbidraget är den stora skurken i det hela. Kvinnor har valt vårdnadsbidraget, och det är därför de inte får jobb. Frågan jag ställer är: Varför tror ministern att man väljer vårdnadsbidrag? Kan det inte vara så att man är arbetslös och att det är därför man väljer att åtminstone få någon form av inkomst, i stället för att få ingenting alls? Många av dessa kvinnor är lågutbildade - ja. Men det är integrationsministerns regering som har sett till att vuxenutbildningen har minskat. Den har minskat rejält i min hemkommun Botkyrka. Jag har pratat med många av de här kvinnorna. De berättar hur det är när de möter Arbetsförmedlingen. Kanske ministern också ska börja prata med dem för att förstå vilka åtgärder som behöver göras? Då kanske ministern inte hade behövt beställa den där utredningen utan gjort det vi vet behöver göras. Jag vet att integrationsministern har varit i min hemkommun Botkyrka och besökt Mångkulturellt centrum. Jag tycker att det skulle vara bra om han nästa gång också ville möta några av dessa kvinnor, för att lyssna på hur deras upplevelse är när de går till Arbetsförmedlingen eller när de vill ha en utbildning men inte får någonting utan är förpassade till det så kallade utanförskapet.

Herr talman! Vi börjar med påståendet att vi inte fokuserar på jobblinjen. Jag vet inte ifall Esabelle Dingizian har noterat det, men jag är också biträdande arbetsmarknadsminister. Det finns en poäng med att ha integrationsfrågorna på Arbetsmarknadsdepartementet för att ha ett tydligt jobbfokus. Det tror jag är helt rätt tänkt. Sedan är jag lite fascinerad över att Esabelle Dingizian tydligen vet att jag har varit i Botkyrka och vet vad jag inte gör alla andra dagar, det vill säga att jag inte skulle träffa utrikesfödda och inte utrikesfödda kvinnor. Låt mig berätta! Jag var häromdagen på Livstycket i Tensta. Det är en rätt fascinerande och väldigt bra verksamhet. För mig blir denna typ av bilder med människor man möter oerhört viktig för hur vi ska utforma politiken. Här var det ett antal kvinnor som inte har lärt sig att läsa och skriva på sitt eget språk. De har kommit till Sverige och mötts av en svenskundervisning för invandrare som inte har fungerat, så de har inte fått med sig det svenska språket. På Livstycket kom man med en annan politik: De lär sig skriva, och de lär sig läsa. En av kvinnorna berättade för mig att hon häromdagen ringde hem till sin somaliska mamma, som är kvar i Somalia, och berättade att hon kunde skriva sitt namn. Hennes mamma grät av lycka. Vad har det att göra med vad vi nu behöver göra? Jo, de som nu har kommit eller som har kommit tidigare är kvinnor som har en låg utbildning. Det är kvinnor som av båda debattörerna antyds inte ha med sig en yrkesbakgrund. Men - och det här är ett viktigt men - det gör inte att samhället får lura sig att tro att dessa människor inte kan bidra. Ibland blir det nämligen så i det svenska systemet. Man säger: De har inte grundskoleutbildning, och de har inte varit ute på arbetsmarknaden. Jag ber om ursäkt, men detta är människor som kan någonting. De har gjort något i sitt hemland, och vi behöver bli betydligt bättre på att anpassa oss till detta än vad vi tidigare har varit när vi har mött människor. Vi måste hela tiden ställa oss frågan vad människor kan bidra med, snarare än att se hinder. Jag var uppe i Gävle och mötte ett antal kvinnor som läste sfi. Det var både kvinnor och män, men en majoritet kvinnor just i den gruppen. De läste svenska för invandrare med inriktning på hushållsnära tjänster. De som inte har ett jobb med sig från hemlandet har större chanser att komma in i samhället genom ett jobb om de får en tydlig yrkesidé. Vi får se hur det går för det här gänget, men jag tycker att det är ett positivt sätt att jobba. Sedan är frågeställningen om man ska prata om nyanlända eller inte. Vi är i en situation då vi vet att en massa utrikesfödda har fastnat i ett utanförskap. En första sak att fundera på är varför. En förklaring är, precis som beskrivs av båda debattörerna, ett ganska könsstereotypt mottagande. Vi har beställt in en del kunskap till departementet - det har gjorts före mig. Vi vet lite för lite för närvarande, men en sak jag vågar säga är att jag tror att vi har haft en myndighetskultur som när det har varit svårt att få ut människor i arbete sagt ungefär: Bara mannen kommer i jobb är det i alla fall en som kommer i arbete. Och sedan har kvinnan tagit huvudansvaret för hem och barn. Hon har inte gått på etableringsinsatser, hon har inte kommit in i det svenska samhället och hon blir väldigt beroende. En annan förklaring vi vet är att det ofta är mannen som kommer först, även när det är flyktinginvandrare. Det innebär att mannen har påbörjat sin etablering i Sverige, och kvinnan kommer senare. Esabelle Dingizian menar att jag i en massa artiklar har sagt att vårdnadsbidraget är huvudproblemet. Nej, det har jag inte sagt. Vårdnadsbidraget kan vara ett problem, men det jag brukar peka på och som vi vill titta på är föräldraförsäkringens konstruktion. Det är något annat. Föräldraförsäkringens konstruktionsproblematik är att jag får full föräldrapenning när jag kommer till Sverige även om barnen är tre och sju år gamla. Vad innebär det? Jo, det innebär att jag får ungefär samma ersättning för att vara hemma med barn som är tre och fem år gamla som jag skulle få genom att gå på etableringsinsatser. Då är det mycket möjligt att jag väljer att vara hemma med barn, för det var det jag gjorde i hemlandet, och jag går inte i svenskundervisningen. Detta tittar vi nu närmare på. Sedan har interpellanten helt rätt - vi behöver titta på betydligt mer än bara de nyanlända. En sak som regeringen nu konkret gör är att vi tittar över försörjningsstödets konstruktion så att det ska vara möjligt att jobba vid sidan om att man har försörjningsstöd. Den grupp kvinnor vi pratar om är nämligen ofta inne i försörjningsstödssystemet och har aldrig haft chansen att komma in i de vanliga socialförsäkringssystemen, som har en betydligt tydligare jobblinje. Vi behöver alltså göra flera saker samtidigt, men slarva inte bort de nyanlända! Då skulle vi ha fler som fastnade i ett utanförskap även framöver.

Herr talman! Jag tycker att det är bra att man tar hand om nyanlända och har en bra introduktion för dem. Det är jättebra. Jag kritiserar inte det. Jag vill bara poängtera att den grupp som vi pratar om är en grupp som har levt länge här. De är inte flyktingar, utan de är svenskar. Vi har börjat jobba och lyfta upp vissa frågor när det gäller de här kvinnorna. Vi försöker till exempel att bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck med öronmärkta pengar. Det handlar om riktade pengar. Jag har jobbat i Fryshuset i nio år. Jag har sett det, och det är bra. Men vi måste också se till att de här kvinnorna går ut och jobbar. Det handlar om deras mänskliga rättigheter. Det handlar inte om deras okunskap. Felet ligger inte hos dem. Felet ligger hos samhället och hur vi ser på de här kvinnorna. Vi ser dem inte som resurser, precis som statsrådet säger. Det handlar om deras mänskliga rättigheter. Problemet är de strukturella attityderna i vårt samhälle. Det är inte bara kunskap som behövs hos de här kvinnorna, utan det finns också strukturella attityder, diskriminering och rasism i vårt samhälle. I måndags deltog jag i ceremonin vid utdelandet av Per Anger-priset där du också var med. Jag var jätteglad. Jag lyssnade på ditt tal om mänskliga rättigheter som kränks långt bort, om kvinnors rättigheter och annat. Men vi får inte glömma bort de mänskliga rättigheter som kränks här och de människor som inte inkluderas i rättighetskatalogen. Det finns människor som inte inkluderas i mänskliga rättigheter i Sverige. Det handlar om de här kvinnornas rättigheter. Vi kan gärna prata om kvinnor i Afghanistan och deras rättigheter, men vi har också sådana kvinnor i det här landet. Vi måste hjälpa dem. När vi hjälper de här kvinnorna handlar det om jämställdhet och integration, men det handlar också om barnfattigdom. När bara mannen jobbar, och vissa av de här männen trivs kanske med att kvinnorna är hemma oavsett om de är fattiga eller rika, måste vi bekämpa attityder och värderingar. Vi måste också bekämpa de attityder som vi har i vår struktur. Det handlar om våra egna attityder och vår människosyn. Det är detta det handlar om. Jag hoppas att statsrådet håller med mig och tar med sig någonting härifrån. Vi blundar för mycket. Vi ser de här kvinnorna. De finns registrerade. Vi ser dem varje dag. Men varför gör vi ingenting? Vi pratar om olika grupper i vårt samhälle, och det är bra. Vi pratar om ungdomsarbetslöshet. Det är jätteviktigt. Det här är inte en liten grupp, utan det är en stor grupp som glöms bort. Ibland kompromissar vi, ibland är vi kanske för naiva och ibland är vi rädda. Det handlar om kvinnornas och barnens rättigheter. Jag hoppas att statsrådet tar med sig det. Det här handlar inte om ideologisk retorik. Det handlar om att vi måste hjälpa till. Vi är beredda att göra någonting tillsammans. Jag hoppas att statsrådet tar med sig de här idéerna och jobbar vidare för att hjälpa de här kvinnorna.

Herr talman! Först vill jag ta upp detta med vårdnadsbidraget. Antingen är det Svenska Dagbladet som citerar ministern fel eller också är det någonting annat som inte stämmer. Här står det: Min uppfattning och Folkpartiets uppfattning är att vi just av integrationsskäl borde avskaffa vårdnadsbidraget. Det är ministerns egen regering som har sett till att vi har vårdnadsbidraget. Jag förstår inte varför ministern inte gör någonting åt det. Avskaffa vårdnadsbidraget! Det är det första du kan göra med en gång, men ni väljer att inte göra det. Det här med könsstereotypa myndigheter gäller inte bara människor från andra länder som blir bemötta på ett annat sätt, utan det gäller även svenska familjer. Det är inte någonting som är okänt eller nyuppfunnet. Den här vetskapen har funnits hur länge som helst. Kvinnor och män blir inte behandlade på samma sätt. Det behövs inte heller någon utredning för att ta reda på vad man ska göra. Det är bara att se till att myndigheterna börjar jobba utifrån en jämställd attityd. Jag vill också tillägga att detta inte bara är ett kvinnoproblem. I norra Botkyrka har vi tagit fram en rapport som visar att det finns 23 110 personer i arbetsför ålder. Av dessa står 3 360 personer helt utanför arbetsmarknaden. De har ingen registrerad inkomst och ingen myndighetskontakt. De är helt utanför det så kallade utanföret. Det kanske är någonting för ministern att ta tag i, i stället för att bara tillsätta några utredningar om vad vi ska göra. Det är människor av kött och blod som lever där ute. De är förpassade till svartarbete och slavarbete.

Herr talman! Låt mig börja med att besvara Esabelle Dingizian. Jag sade att vårdnadsbidraget kan vara ett problem. Det är min och Folkpartiets uppfattning att vi inte ska ha ett vårdnadsbidrag av integrationspolitiska skäl. Jag vet inte vad som står i alla artiklar, men jag brukar alltid säga, och jag är rätt säker på att det står i den här också, att jag tror att föräldraförsäkringen är den stora utmaningen. Föräldraförsäkringen har fått en konstruktion som vi inte riktigt tänkte på. Om jag har bott utomlands med mina två barn som är sju och tre år gamla och sedan kommer hem som återvändande svensk, är det då rimligt att jag får två fulla föräldrapenningsperioder? Är det bra att jag, eller barnens mamma, är hemma med barnen i det läget? Vi skulle kanske hellre vilja att de gick i förskola eller förskoleklass, som inte är obligatoriskt i dag. Man måste ha barnen hemma för att få ta ut föräldrapenningen. Det behöver vi fundera på. Sedan raljeras det lite grann över utredningar. Det är så svensk politik formas. Man kan tycka att det är dåligt. Jag tycker att det är ganska bra att vi i grunden försöker utreda. Nu tillsätter vi en utredning som ska lämna konkreta förslag på hur vi ska gå vidare. Några saker görs. Jag har nämnt etableringsreformen. Det är en sådan sak. Att vi ska se över försörjningsstödets konstruktion är en annan sådan sak. Det här är en grupp som i väldigt hög grad är inne i försörjningssystemet. Så länge den här regeringen sitter kvar kommer vi att fortsätta att försöka utreda i grunden vad vi gör innan vi inför en ny lagstiftning. Det skulle vara en ny konstitutionell ordning i detta land om man skulle hoppa över utredningssteget. Varför avskaffar vi inte detta när vi tycker så? Även Esabelle Dingizian har samarbetat med andra partier. Jag minns hur jag samarbetade med miljöpartister när vi tyckte att den dåvarande socialdemokratiska regeringen hade en alldeles för restriktiv flyktingpolitik. Jag är väldigt glad för att Miljöpartiet nu har en överenskommelse med den nuvarande regeringen för att försöka liberalisera svensk flyktingpolitik. Man får ge och ta i ett samarbete. Så ser det ut, men jag argumenterar för min ståndpunkt. Ganska ofta brukar man vinna med goda argument. Låt mig gå tillbaka till interpellanten Arhe Hamednaca. Jag tycker att interpellationen har ett mycket klokt perspektiv på det viset att den kopplar samman barnfattigdom med integration och i det här fallet utrikesföddas situation på arbetsmarknaden. Vi kan träta om, och det kommer vi att göra framöver, barnfattigdomen har minskat eller ökat i Sverige. En av huvudorsakerna till att vi har en barnfattigdom som inte är acceptabel är att utrikesfödda inte har kommit in på arbetsmarknaden. Så ser det ut. När det gäller den grupp kvinnor som inte har kommit in över huvud taget, den grupp kvinnor som kanske inte ens har med sig svenska språket, hamnar vi i den situationen att barn blir föräldrar till sina föräldrar genom att de får följa med och tolka åt mamma på vårdcentralen eller Försäkringskassan. Det förstärker utanförskapet. Vi har all anledning att fundera på vad vi har gjort fel under åren. Vi vidtar ett antal konkreta åtgärder, och vi kommer att göra mer. Men jag ska vara ärlig och tydlig och säga att det här är en resa som kommer att ta lite tid. En frågeställning som också finns är att vi vet att det finns könsstereotypa roller. Jag tror att de har varit ännu starkare gentemot utrikesfödda kvinnor än vad de har varit mellan svenskfödda kvinnor och svenskfödda män. Vi har sett att det finns rätt mycket som tyder på det när vi har tittat på det. De strukturerna förstärker varandra. Det arbete som Arhe Hamednaca och andra utför på Fryshuset är jättebra, men vi får hålla isär frågeställningarna lite grann. Hedersförtryck och hedersvåld är någonting fullständigt oacceptabelt, och denna regering har tagit rader av initiativ för att synliggöra och ta diskussioner om det. Ska vi vara självkritiska beträffande historien - det gäller mitt parti och det gäller andra partier i detta land - har vi av något slags missriktad välvilja inte klarat av eller vågat lyfta upp frågan om hedersstrukturer. Vi har sagt att de är lite annorlunda och därför får vi väl acceptera att flickan inte kommer till simundervisningen eller till sex- och samlevnadsundervisningen. Det är att svika de unga tjejerna. Det finns rader av människor i Sverige, på Fryshuset och på andra ställen, som gör mycket för att synliggöra detta. Vi får aldrig svika en ung tjej som riskerar att utsättas för hedersförtryck.

Herr talman! Jag vill gärna säga att regeringen tar sitt ansvar för att alla människor, oavsett kön eller bakgrund, får möjlighet att växa och känna att samhället står på deras sida. Därför vill jag att de kvinnor som jag tar upp får det stöd som behövs för att kunna lämna hemmet och komma in på arbetsmarknaden. Vägen dit är inte enkel, det vet jag. Det kommer att vara en lång resa, men någonstans måste vi börja. Det är nog med blundande och mumlande. Vi måste göra någonting. Vi vet var dessa kvinnor finns. Samhället vet var de finns. Därför måste vi börja någonstans. Mitt förslag är att vi riktar oss till dessa kvinnor genom att ge dem utbildning och praktik som leder till arbete. Det stödet måste vara riktat. Det får inte ingå i de andra åtgärderna. Jag tror att statsrådet har förstått frågan och dess allvar, och jag hoppas att han tar den med sig och jobbar med den. När jag lyfter upp det hedersrelaterade våldet är det en sak. Jag möter dessa kvinnor. Sedan finns det strukturer som förtrycker kvinnorna och gör att de inte kan gå ut, men jag vill inte koppla det till det hedersrelaterade våldet, som handlar om något helt annat, även om det också finns med. Därför måste vi förebygga det, och då räcker det inte med att jobba med kvinnorna, utan vi måste också jobba med männen och deras attityder. Jag vet att det finns många män som inte vill att kvinnorna ska gå ut och jobba. Det är därför jag länkar ihop dessa frågor. Jag tackar för en bra debatt.

Herr talman! Arhe Hamednaca och jag är rätt överens om problembeskrivningen, det vill säga att vi är i en situation där det, av olika skäl, tagit alldeles för lång tid för utrikesfödda kvinnor att komma in. De har fastnat utanför. I vissa fall finns det strukturer i familjen som håller tillbaka. I andra fall finns det samhällsstrukturer. Det kan röra sig om främlingsosäkerhet, diskriminering eller diskriminerande attityder som de möts av. En sak har vi åtgärdat. Etableringsreformen förändrar hur det ekonomiska stödet ser ut. De kvinnor som nu kommer behöver delta i svenskundervisning för invandrare, i samhällsorientering och i arbetsförberedande insatser för att familjen ska få ut etableringsersättning. Att individualisera ersättningssystemet tror jag är nog så viktigt. Dessutom ska det alltid löna sig att arbeta. Sanningen är den att för socialbidragstagare, som man sade tidigare, alltså för försörjningsstödstagare, gör det inte det i dag. Därför är jag glad att vi i budgeten landade i att öppna upp för att man ska kunna jobba vid sidan av försörjningsstödet. Det är en viktig åtgärd. Precis som interpellanten säger är en frågeställning hur vi bättre möter människor som nu kommer till Sverige. En annan frågeställning är hur vi bryter ett utanförskap när man inte har kommit in i samhället. Hur bryter vi en situation där man kanske i åratal, ibland nöjd, ofta rätt utanför, har tagit hand om hem och barn och inte riktigt fått med sig svenska språket utan vant sig vid att inte gå till ett arbete? Den resan kan vara tuff nog för någon som flytt undan förföljelse, för en kvinna som inte har jobbat, som inte har grundskolestudier, men det är lättare i starten än vad det sedan blir. De frågorna måste vi alltså jobba med parallellt. Jag tar med mig det som sagts i denna debatt, framför allt de funderingar som interpellanten tagit upp om hur man kan komma framåt. Det är en av våra riktigt stora utmaningar. Allra sist: Utgångspunkten för mig i detta arbete är alltid, och kommer alltid att vara, att jag tror att människor kan bidra. Hamnar vi i misstaget att tro att det är fråga om svaga människor som inte kan och vill bidra till det svenska samhället kommer vi aldrig att lyckas. Jag vill tacka interpellanten och övrig debattör för en bra debatt.