Frågestund - 2011-11-17

Fru talman! En stor majoritet av de största koncernerna inom vård, skola och omsorg ägs som vi vet av riskkapitalbolag - så också Carema, som är ett av de företag som har uppmärksammats allra mest under den senaste tiden. Det ägs av ett riskkapitalbolag baserat i skatteparadiset Jersey. Riskkapitalbolagens själva affärsidé är att man går in i ett kortsiktigt ägande och förväntar sig en stor värdeökning. Man förväntar sig sedan att kunna sälja bolaget vidare till betydande vinst. Vi kunde i vintras läsa i Svenska Dagbladet om vårdbolagen Aleris, Carema, Frösunda LSS och Attendo som alla är verksamma i Sverige och som alla har bytt ägare de senaste åren med vinster på mellan 100 och över 400 procent när de sålde vidare till nya ägare. Vinsterna i bara dessa bolag uppgår till totalt 7,2 miljarder. Det är uppenbart att den risk som riskkapitalbolagen löper är mycket liten eller obefintlig samtidigt som de som vårdas löper betydande risk. Min fråga till utbildningsministern, som svarar på allmänpolitiska frågor, är: Varför ska en sjuk och skör gammal människa behöva ta en större risk att utsättas för vanvård och bli liggande i nedkissade blöjor eller uppleva att ingen kommer när man larmar än den risk som de så kallade riskkapitalbolagen tar?

Fru talman! Jag tror att rapporteringen den senaste veckan har upprört oss alla. Enskilda människor har hamnat i kläm och lidit - det råder ingen tvekan om det. Med jämna mellanrum kommer denna typ av rapporter, som blir stora i massmedierna av naturliga skäl och med rätta. Ibland gäller det enskilda utövare, och ibland gäller det kommunala äldreboenden - hör och häpna! För oss är det centralt att ingen människa ska behöva vara rädd att bli gammal. Vården ska ha mycket god kvalitet. De regler som gäller för att dessa företag har kunnat etablera sig är desamma som gällde när Ylva Johansson satt i regeringen. Men det är helt uppenbart att reglerna behöver skärpas och göras strängare. Regeringen har denna vecka aviserat en lång rad åtgärder utöver dem som tidigare har vidtagits. När vi har utrett dessa förslag, bland annat om att strama åt skattereglerna med räntesnurror och annat som gör det lönsamt att placera sig i skatteparadis, och återkommer till riksdagen hoppas jag att vi kan uppnå en bred majoritet och samsyn på att skärpa dessa regler.

Fru talman! Sanningen är att regeringen inte har varit beredd att lagstifta om utbildningen och kompetensen hos dem som arbetar i vård och omsorg. Man har inte varit beredd att lagstifta om meddelarskydd för dem som arbetar inom privat driven välfärd. Man har inte varit beredd att ta fram riktlinjer för bemanning och kvalitet i vården och omsorgen. Däremot har man aviserat i budgetpropositionen att man är beredd att lagstifta om att tvinga alla kommuner att anlita privata utförare inom vård och omsorg. Min fråga kvarstår: Varför ska en sjuk, gammal och skör människa behöva ta en större risk att utsättas för vanvård eller bristande omsorg än den risk som de så kallade riskkapitalbolagen löper i en verksamhet som har obefintlig risk för deras räkning?

Fru talman! Jag får en stark känsla av att trots att Ylva Johanssons regering och denna regering har varit helt överens om de regler som ska gälla försöker Ylva Johansson nu inte i första hand att tänka på de äldsta. Hon försöker i stället skapa partipolitisk polemik om detta. Vi har ju varit helt överens om reglerna! Vi är beredda att skärpa reglerna, och jag hoppas att vi kan nå samsyn om det. Självfallet ska äldreomsorgen ha högsta möjliga tänkbara kvalitet. När det gäller frågan om meddelarskydd, som Ylva Johansson nu tog upp i sin andra fråga, vill jag bara säga att vi nu sätter i gång en ny utredning om denna fråga. Vi gör det inte med anledning av detta, utan vi aviserade det redan i våras som en del av överenskommelsen mellan regeringen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet om friskolefrågan. Det handlar om meddelarskydd i offentlig sektor. Detta utreddes även av den förra regeringen. 2001 utredde Ylva Johanssons regering frågan om meddelarskydd. Men man lade det i skrivbordslådan för man tyckte att det var för komplicerat. Varför gick ni inte vidare om det var så viktigt? Det är viktigt, men det är också komplicerat. Sedan ett halvår har vi aviserat att vi ska dra frågan på nytt ett varv för att försöka hitta en lösning på den. Ju mer verksamhet som bedrivs i enskild regi, desto mer behöver de regler som gäller till exempel meddelarskydd tillämpas på dessa företag.

Fru talman! Jag har en fråga till statsrådet Nyamko Sabuni. Alliansens satsningar på yrkeshögskolan är synnerligen lyckad. Över 80 procent av utbildningsdeltagarna får arbete eller startar företag efter avslutad utbildning. I dag kom en rapport från Myndigheten för yrkeshögskolan som visar att var femte studerande som antogs till någon utbildning inom yrkeshögskolan hade utländsk bakgrund. Det är en högre andel än inom någon annan eftergymnasial utbildningsform. Det visar att yrkeshögskolan också är en viktig pusselbit för en framgångsrik integration. Sedan 2006 har yrkeshögskolan byggts ut kraftigt. Trots detta har man lyckats värna en hög kvalitet och erbjuda adekvata utbildningar som leder till arbete. I år är antalet ansökningar om att anordna utbildningar inom yrkeshögskolan större än någonsin. För kommande år föreslår regeringen också en ytterligare utbyggnad. Jag vill fråga statsrådet om hon ser någon möjlighet i framtiden till en ytterligare utbyggnad av yrkeshögskolan utan att detta äventyrar kvaliteten och effektiviteten i utbildningarna.

Fru talman! Precis som Jan Ericson beskriver är yrkeshögskolans utbildningar framgångsrika för människor som vill och behöver komma ut på arbetsmarknaden. Det beror på att yrkeshögskolans utbildningar tar hänsyn till den efterfrågan som finns på arbetsmarknaden. Det betyder att det blir snabba puckar och bedömningar utifrån vad Arbetsförmedlingen, Statistiska centralbyrån och aktörerna på arbetsmarknaden säger att man behöver. Det är klart att yrkesutbildningar precis som annan vuxenutbildning hela tiden relaterar till efterfrågan på arbetsmarknaden, vilket betyder att vissa år kommer den att behöva utökas och vissa år kan antalet platser behöva minskas. Men utgångspunkten ska vara att vi ska ha de utbildningar som arbetsmarknaden efterfrågar.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. När jag har varit ute och besökt utbildningar inom yrkeshögskolan har jag slagits av den stolthet som personalen känner. Man märker också att eleverna är nöjda med sin utbildning. Men det finns en sak som utbildningsanordnarna har framfört. De tycker att ansökningsförfarandet för att starta nya utbildningar ibland känns lite väl komplicerat. Samtidigt är det viktigt att vi värnar kvaliteten i utbildningarna. Ser statsrådet någon möjlighet att förenkla ansökningsförfarandet utan att det riskerar att påverka kvaliteten negativt?

Fru talman! Jag vet att man inom yrkeshögskolan den senaste tiden har arbetat mycket för att komma i kontakt med yrkesutbildningsanordnarna och diskutera hur de upplever myndighetens arbete, bland annat med ansökningsförfaranden. Tanken och syftet med dessa möten är just att se vad vi kan lära, förenkla och förbättra. Jag är övertygad om att den kunskap som aktörerna och myndigheten utbyter kan leda till effektivitet, bättre samarbete och kanske också förenklade regelverk. Exakt vad detta är är ingenting jag kan ge svar på i dag. Men jag vet att yrkeshögskolan jobbar så.

Fru talman! Min fråga vänder sig till finansmarknadsminister Peter Norman som också ha ansvaret i regeringen för statliga bolag. Det handlar om Vattenfall, som nu enligt uppgifter i flera olika medier planerar att gå in med en stämningsansökan mot tyska staten i en skiljedomstol i New York. Syftet är att få ersättning för att den tyska staten har fattat beslut om att avveckla kärnkraften. I och med att Vattenfall är ett statligt ägt bolag anser vi att det finns risk att det blir politiska komplikationer av denna frågeställning. Den svenska regeringen har ju varit ute och uttryckt skarp kritik mot det tyska beslutet att avveckla kärnkraften, och nu går alltså det statliga bolaget in och ställer krav på tyska staten med anledning av beslutet. Min fråga till ministern är: Anser ministern att det är rimligt att en stat via sitt energibolag går in och genom rättsprocesser försöker påverka ett annat lands energipolitik?

Fru talman! Det enkla svaret på frågan är: Ja, jag tycker att det är rimligt. Vi har diskuterat frågan noga både på departementet och med Vattenfalls styrelse och ledning. Vi har kommit fram till att det är rimligt att bolaget självt får ta hand om den frågan. Vi har också säkerställt hos de tyska myndigheterna att detta kommer att uppfattas som en bolagsfråga och inte som en utrikespolitisk fråga från Sveriges sida. Ja, det är rimligt att Vattenfall gör den bedömningen självt. Vattenfall kommer att få stora avbräck i sina intäkter på grund av det tyska beslutet, och det får tas upp i lämplig rättslig instans.

Fru talman! Jag förvånas lite över finansmarknadsministerns svar. Jag tycker att det rimliga är att man i mellanstatliga förehavanden, som detta ändå i ganska stor utsträckning är, försöker att lösa detta med dialog och diskussioner. I det här fallet har Vattenfall inte för första gången utan för andra gången gått till skiljedomstol i New York. Förra gången handlade det om ett kolkraftverk, Moorburg i Hamburg, där man också stämde den tyska staten. Vi vet inte vad resultatet blev, men till slut löstes frågan mellan parterna. I och med att den svenska regeringen har gått in och tagit aktiv ställning i den här frågan och varit mycket kritisk mot beslutet att avveckla kärnkraften, vilket åtminstone har förvånat oss i Miljöpartiet, tycker vi att det är särskilt känsligt när den svenska statens bolag sedan går in och ställer ekonomiska krav på den tyska staten eftersom det ändå är ett demokratiskt fattat beslut. Jag vill ställa en följdfråga till ministern: Anser ministern att det är lika acceptabelt och lika välkommet om ett annat lands energibolag stämmer den svenska staten i en domstol i ett tredje land efter ett beslut som vi har fattat i den här kammaren?

Fru talman! För det första är det ingen mellanstatlig fråga, utan det är en fråga mellan bolaget Vattenfall och den tyska staten. Vattenfall är ett publikt bolag. Det må så vara att staten äger 100 procent av aktierna, men till exempel obligationslån som Vattenfall har ägs av privata investerare likväl som eventuellt även av statliga aktörer. Därför är det rimligt att Vattenfall som ett vinstgivande bolag, när de får ett kraftigt avbräck i sina inkomstflöden, agerar som man skulle ha gjort om man hade haft vilken ägandeform som helst. Jag tror att jag får återkomma till att diskutera Per Bolunds fråga den dagen den blir aktuell.

Fru talman! Min fråga riktar sig också till Peter Norman. I efterspelet till att man drog in tillståndet för HQ Bank undrar man vad revisorn gjorde i sammanhanget. Det visade sig att han inte hade sett den stora elefanten i rummet, nämligen att det fanns en felvärderad värdepappersportfölj på mellan 600 och 800 miljoner. Han hade över huvud taget inte tagit hänsyn till den vid sin revision. Sedan blev det på något sätt ännu värre när den här personen mer eller mindre blev frikänd i Revisorsnämnden. Vi har alltså en situation där det som är centralt för en fungerande marknadsekonomi, nämligen den externa revisionen, inte fungerar i Sverige. Om man har att göra med ett företag och tittar på räkenskaperna vet man inte om de över huvud taget är rättvisande eller inte. Vad tänker ministern göra åt detta?

Fru talman! Jag håller med Carl B Hamilton om att revisionen är en hörnsten i en fungerande marknadsekonomi. Det är viktigt att allmänhet och företag kan lita på revisionen i de bolag som revisionen utförs i. Om den inte utförs på ett tillfredsställande sätt kommer marknadsekonomin att eroderas förr eller senare. I den aktuella frågan har Revisorsnämnden nu gett ett utslag. Detta utslag är överklagat av HQ Banks aktieägare. Frågan kommer att tas upp i förvaltningsrätten. Därför tycker jag att det är lämpligt att avvakta med att vara alltför explicit och tydlig om efterföljderna i den frågan tills den dom som kommer har vunnit laga kraft.

Fru talman! Frågan är om man kan ha en sådan något avvaktande inställning. Det är mycket anmärkningsvärt att revisionsbranschen själv inte verkar riktigt medveten om betydelsen av sin egen verksamhet i en marknadsekonomi utan gräver ned sig i juridiskt finlir i stället för att agera så att den egna branschen får förtroende. Förtroende är A och O i sammanhanget om man ska kunna sluta kontrakt och luta sig mot revisionen. Jag tror att det är otroligt viktigt att man är väldigt öppen och kanske i all enkelhet börjar förbereda sig på departementet för hur revisionens regelverk bör ändras och hur definitionen av det som kallas god redovisningssed ska förändras. Vi kan inte ha en situation där det som hände i HQ Bank upprepas. Då förlorar den externa revisionen sin uppgift. Den är mycket central och mycket viktig i en marknadsekonomi, och det är vi överens om.

Fru talman! Om vi lämnar HQ Bank för en stund håller jag med Carl B Hamilton. Vi har haft ett antal möten med revisorernas företrädare och kommit överens om ett antal saker med dem, till exempel en kraftigare rotation av revisionsbyråerna och att revisorerna ska yttra sig om den interna kontrollens ställning i bolagen. Jag har samma uppfattning som Carl B Hamilton, att vi behöver flytta fram positionerna. Vi behöver skarpare revisioner i de finansiella företagen än vad vi har i dag. Vi håller på med ett sådant arbete både på departementen och tillsammans med revisorernas organisation. När vi får det slutliga utfallet av HQ Bank-ärendet kan vi gå vidare med frågan. Men generellt är jag helt överens med frågeställaren. Vi behöver en vassare revision i de finansiella företagen för att upprätthålla förtroendet för den marknadsekonomi som vi annars är så stolta över.

Fru talman! Jag vill ställa en fråga till statsrådet Anna-Karin Hatt. Det råder osäkerhet om den långsiktiga energipolitiken. Är det någonting som svensk basindustri allra minst önskar sig så är det just osäkerhet om den framtida energipolitiken. Det har diskuterats i medier även från regeringshåll hur energiöverenskommelsen 2009 egentligen ska tolkas. Enligt en tolkning innebär överenskommelsen att de nuvarande ägarna av kärnkraftverken i praktiken kan besluta om vem som ska bygga nya reaktorer. Är det enligt statsrådets uppfattning lämpligt att låsa in kärnkraftsproduktionen i ett mer eller mindre monopolliknande tillstånd?

Fru talman! Tack för frågan, Lars Isovaara! Det stämmer att regeringen har slagit fast en långsiktig, tydlig och hållbar energipolitik där vi anger förutsättningarna och spelreglerna för hur olika energislag ska utvecklas framöver. Det viktigaste är att vi har angett tydliga spelregler för att få ett tredje förnybart ben att växa till i elproduktionen. Sedan har vi också angett tydliga spelregler för vad som ska gälla för att man ska kunna göra ett kontrollerat generationsskifte i den svenska kärnkraften. En av de regler som vi anger i energiöverenskommelsen är att under ett tak av maximalt tio samtida svenska reaktorer är det möjligt att genomföra skiften av reaktorer på de platser där det i dag drivs kärnkraftverk.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret, men jag har noterat att det råder oro i den svenska elintensiva industrin. Det är nu hög tid att starta diskussionen om vad som ska hända efter den tidpunkt då de nuvarande reaktorerna kommer att läggas ned av rena åldersskäl. Tidpunkten kan tyckas avlägsen, men den är inte mer än 12, 13 eller 14 år borta. Besluten måste fattas långt innan dess. Min följdfråga blir således: Kommer statsrådet att verka för att också andra aktörer än de nuvarande ägarna till kärnkraftverken ska kunna investera i ny svensk kärnkraft?

Fru talman! Den svenska energipolitiken bygger på långsiktiga, stabila spelregler och vilar också på de prognoser som har utarbetats. Från Energimyndighetens bedömningar vet vi att vi har en prognos om ett elöverskott bortåt 2020. Vi har en stabil och trygg elförsörjning i Sverige. När det gäller de svenska reaktorerna och vilka som eventuellt skulle kunna vara med och investera i en ny reaktor i Sverige finns det ingenting i överenskommelsen som hindrar vare sig någon som i dag är reaktorinnehavare och drivare av kärnkraftverk eller för den delen svensk basindustri från att vara med och investera i svensk kärnkraft. Däremot är det en fråga för affärsmässiga överenskommelser där det i så fall kommer att behöva ske förhandlingar mellan dem som i dag driver reaktorer och dem som eventuellt vill investera i nya reaktorer. Den typen av förhandlingar kan jag av lätt insedda skäl inte på förhand kommentera.

Fru talman! Den nya kulturminneslagen, vad ska den innehålla? Det var titeln på ett seminarium som jag var på häromdagen. Det var mycket intressant, och jag skulle vilja dryfta några saker med kulturministern. Ambitionerna med kulturminnesvården kan vara av olika art. Det kan vara att visa Sverige som stormakt, kanske visa Sveriges egenart eller också vilja skapa förståelse för den förändring som vårt samhälle genomgått under en lång tidsperiod. Ett problem är att de stora världsarven och kulturmiljöer av riksintresse inte finns inskrivna i lagen och att världsarvskonventionen inte är implementerad i svensk lagstiftning. Varken stadshuset eller det vackra stadsbiblioteket är för övrigt byggnadsminnesförklarat, vilket man kan vara lite orolig för. Jag undrar vad kulturministern tänker göra för att råda bot på detta och det mycket begränsade intresset för kulturminnesvården i stort.

Fru talman! Vi är många som är måna om kulturarvet och även om kulturminneslagen. Jag tror att Bengt Berg, som sitter i kulturutskottet, vet att det pågår en utredning under landshövding Eva Erikssons ledning. Utredningen arbetar med just kulturmiljöfrågorna och ska bli klar i början av 2012. Det handlar bland annat om ifall kulturminneslagen är anpassad för den tid vi lever i och hur kulturmiljöerna kan bli mer tillgängliga. Sedan påminner Bengt Berg oss alla, även tv-tittarna, om att vi har 14 världsarv. Det finns dessutom flera miljöer, bland annat hälsingegårdarna, som gärna vill bli världskulturarv. Det är riktigt att vi skulle behöva göra dessa världsarv mer kända, kanske inte bara i Sverige utan också utomlands. Det är ett gemensamt arbete för många av oss, inte minst för våra institutioner. Det kan även gälla Riksantikvarieämbetet, Svenska institutet och våra kontakter med medier.

Fru talman! Jag skulle även vilja dryfta en annan sak. Det gäller en stor satsning på det så kallade kulturarvslyftet. Man ska på tre år satsa 800 miljoner på detta. Det är alltså ett väldigt viktigt och stort projekt. Enligt DIK-förbundets rundringning finns det runt om i landet stora farhågor om att man inte ska hinna med, att tidsplanen helt enkelt är för optimistisk. Det är dessutom, som det sägs, alarmerande låga tal för antalet jobb som nu ska finansieras på olika sätt. Det är dels stöd för arbetsmarknadsåtgärder, dels ska kulturarbetare få reguljära löner, inte bara lönebidrag. Jag undrar hur den tidsmässiga synkroniseringen egentligen fungerar mellan kulturens och arbetsmarknadens departement.

Fru talman! Nu har vi talat så länge om kulturarvslyftet att vi nästan tror att det är klart. Budgeten är ännu inte spikad, men icke desto mindre har vi från departementet en fortlöpande dialog inte minst med Riksantikvarieämbetet, som kommer att hålla i en stor del av ansökningarna. Det finns enorma behov i kulturmiljöerna. Det handlar om digitalisering av fotografier och av arkiv men också om kulturmiljöer, vilket nu blir möjligt tack vare de 800 miljoner som kommer från Arbetsmarknadsdepartementet. Vi är väl medvetna om att detta är ett arbete som behöver göras. Å andra sidan finns det erfarenheter bakåt i tiden, från Kulturarvs-IT och från arbetet med Access. Den här gången är satsningen möjlig inte bara för våra statliga institutioner och länsmuseer utan också för den ideella sektorn, inte minst den stora hembygdsrörelsen. Därför hoppas och tror jag att en stor del av arbetet redan är på gång i den meningen att man försöker se vad som behöver göras, hur vi ska forma en ansökan så att det inte ska behöva ta så lång tid att få i gång dessa. De är viktiga för många.

Fru talman! Jag vill ställa min fråga till utbildningsminister Jan Björklund. Alla elever ska ha rätt att bli undervisade av kvalificerade lärare. Lärarlegitimationen är en bra och viktig reform och innebär bland annat att det blir tydligare vilka ämnen och årskurser en enskild lärare är behörig att undervisa i. Det innebär, särskilt i de högre årskurserna, att fler lärare kan komma att behövas för att undervisa en grupp eller en klass. För vissa elever som har en utvecklingsstörning eller ett neuropsykiatriskt funktionshinder som autism eller Aspergers syndrom kan det vara viktigt, eller till och med avgörande, att de träffar endast ett fåtal personer under sin skoldag. Eleven klarar helt enkelt inte av att ha för många lärare. Min fråga är om utbildningsministern anser att det finns risk för att det blir svårare för en skola att, utifrån de krav som ställs i och med lärarlegitimationens införande, ha anpassad undervisning för de elevgrupper som jag nämnt.

Fru talman! Reformen genomförs för att vi tror att elever når målen bättre - det gäller naturligtvis alla elever - om lärarna är välutbildade. Precis som frågan indikerar finns det elever som har andra typer av problem än rena inlärningsproblem. Inlärningsproblem blir ju en följd av att man har en utvecklingsstörning eller andra typer av diagnoser. Där kan man behöva en skolmiljö och en undervisningsmiljö som är mer anpassad. Därför ger skollagen möjlighet för skolledningar att göra så. För utvecklingsstörda elever finns en särskild skolform, nämligen särskolan, som står under helt andra bestämmelser. När det gäller elever med andra svårigheter återinför vi nu i den nya skolan speciallärarna på bred front. Dessa lärare är specialutbildade för att utbilda och utveckla elever som har stora svårigheter.

Fru talman! När man är lärare för elever med exempelvis Aspergers syndrom eller autism kan personkemin och den sociala biten vara minst lika viktig som ämneskunskaperna. Som jag ser det finns det nu risk för att det blir problem att rekrytera nya lärare till den gruppen just för att man kanske fokuserar mer på ämneskunskaperna. Är utbildningsministern beredd att ta initiativ till en översyn av hur man kan förstärka möjligheten till en bra skola för elever med utvecklingsstörning eller neuropsykiatriska funktionshinder, som jag tog upp tidigare. Det är jättebra att speciallärarna återinförs, de är en mycket viktig del i det hela, men kan utbildningsministern se behovet av fler delar?

Fru talman! Om man kommer på nya kloka idéer tycker jag att man alltid ska vara beredd att pröva dem. Min bedömning för dagen är att även om man ska ha stor respekt för att undervisningssituationen och skolgången för den gruppen elever som frågeställaren talar om är komplex och utmanande är det huvudsakliga svaret på frågan ändå speciallärare. De är specialutbildade för att möta elever med dessa problem och kan då undervisa i ett eller många ämnen. Vi ska dock alltid vara beredda att ytterligare förbättra och förfina regelverket. Syftet är ju att dessa elever ska få så bra skolgång som möjligt.

Fru talman! Jag har en fråga till utbildnings- och forskningsminister Jan Björklund. Det har talats om att alltför få utländska studenter söker sig till Sverige nu när de får betala en avgift, precis som man gör och länge gjort i andra jämförbara länder. Jag har sökt anledningen till det och funnit att många lärosäten inte har en enda hel utbildning på engelska. Man kan knappast förvänta sig att en taiwanes ska komma hit och betala för en hel utbildning på svenska. Vad tänker utbildningsministern göra åt detta?

Fru talman! Frågeställaren sätter fingret på en stor målkonflikt. Å ena sidan anser riksdagen, regeringen, staten i Sverige att högskolor och andra lärosäten ska ha mycket stor frihet att lägga upp verksamheter som de själva vill. Å andra sidan har frågeställaren identifierat ett problem och efterlyser att jag ska gå in och styra så att just det problemet löses. Jag tänker inte göra någonting. Det är svaret. Det gäller på just den här punkten; på andra punkter gör jag en del. Jag vet att högskolor och universitet funderar mycket på detta, på hur de ska göra sig attraktiva, i synnerhet de som haft ett tapp av utomeuropeiska studenter. Jag vet också att de är helt medvetna om problemet och diskuterar dessa frågor. Vi har den ordningen, som jag tycker i grunden är bra, att det är frågor för lärosätena själva. Om jag gick in och styrde genom att säga att de ska ha 10 procent av undervisningen på engelska, eller något sådant, skulle det bara slå fel.

Fru talman! Jag tackar för svaret, det ska man ju göra, men jag måste ändå säga att utbildning på engelska också är bra för svenska studenter. Vi är en kunskapsnation, vi ska finnas långt framme, och våra svenska studenter vill många gånger ha en utbildning på engelska. De kan dessutom klara sig mycket bättre på den globala kunskapsmarknaden om de fått en bra bas. Jag tror att det vore väldigt viktigt att man också ovanifrån på något sätt försökte stimulera översättning av kurser, kurslitteratur och annat till engelska. Det kan i sig innebära en liten kostnad. Jag har all respekt för att vi inte ska gå in och styra. Däremot tycker jag att det är viktigt att i debatten ta upp vikten av att vi också har våra utbildningar och inte bara enskilda kurser på engelska för både svenska och utländska studenter.

Fru talman! I det senare inlägget från frågeställaren håller jag med om vartenda ord. Svenska är det ganska få i världen som förstår. Det är bara vi själva här. Det är viktigt att vi i Sverige som ett litet land är duktiga på främmande språk. Vi är i jämförelse rätt duktiga på engelska, med undantag för de nationer där man har engelska som modersmål. Det är i själva verket det undervisningsämne i svenskt skolväsen där eleverna når allra högst resultat. Vi är rätt duktiga på detta. Jag tycker ofta att våra lärosäten ställer för låga krav. Man kan ha kurslitteratur på engelska i stället för svenska. Det ställer lite högre krav på studenterna, och det ger en mer internationell orientering. Jag delar helt uppfattningen från frågeställaren. På frågan om jag vill gå in och styra är svaret nej, men debatt vill jag gärna ha, och det har vi just nu.

Fru talman! Jag har också en fråga till Jan Björklund, en allmänpolitisk sådan. Att kunna påtala missförhållanden inom skattefinansierade verksamheter när det gäller vård, skola och omsorg är en viktig del av vår demokrati för insyn och granskning av kvaliteten i offentlig verksamhet. Men om verksamheten övergår i privat regi upphör meddelarskyddet för anställda. Det är saklig grund för uppsägning att bryta mot lojalitetsplikten som anställda har mot sin arbetsgivare. I flera år har vi socialdemokrater lagt fram förslag i riksdagen om att ge meddelarskydd till anställda i offentligt finansierade verksamheter i privat regi. Men alla förslag har avslagits av samtliga borgerliga partier i regeringen. Varför?

Fru talman! Jag antar att frågeställaren har noterat att regeringen i somras meddelade att vi nu tillsätter en utredning om meddelarskydd i den skattefinansierade välfärdssektorn gällande de företag som frågeställaren avser. Utredningen bedrivs inom Justitiedepartementet. Det är fullt möjligt att det krävs en grundlagsändring för att ändra lagen. Det är komplext. Vår avsikt är precis det som frågeställaren säger. Mer och mer verksamhet som tidigare bedrevs av kommun och landsting bedrivs nu av privata utförare på uppdrag av kommun och landsting eller under pengsystem och så vidare. Vi säger att vi ska ha likvärdiga villkor mellan kommunala och fristående skolor, mellan kommunala och privata äldreboenden. Då bör också meddelarskyddet vara lika. Därför tillsätter vi denna utredning för att komma fram till ett förslag. Det är dock komplicerat. Den socialdemokratiska regeringen utredde detta 2001 och kom fram till att det inte bör genomföras förändringar. Men vi ger oss inte. Vi tänker försöka på nytt.

Fru talman! Jag tackar för svaret. Ministern anser alltså att detta är en viktig fråga. Vi socialdemokrater har lagt fram förslag om detta, bland annat i konstitutionsutskottet. Det skulle kunna utredas i Yttrandefrihetskommittén. Men om vi nu är överens om att regeringen ska ta upp frågan, vilket vi välkomnar, varför väntar man då i ett halvår? Varför gör man det inte omgående när man ser att behovet är stort?

Fru talman! Vi är överens om att det bör ske. Sedan är frågan hur snabbt det kan ske och hur komplext det här är. Jag kan uppmana frågeställaren att ta del av det övervägande som Göran Perssons regering gjorde 2001. Frågeställaren kommer då att se hur komplext detta är. Det krävs förmodligen en grundlagsändring, vilket gör att det under inga förhållanden kan träda i kraft förrän efter nästa val. Det är så en grundlag ändras. Det är väldigt komplext, men vi tänker inte ge oss för att det är komplext, som den förra regeringen gjorde. Vi tänker försöka komma i mål med detta och genomföra en förändring därför att det är viktigt.

Fru talman! Personer med beroendeproblematik har en svagare ställning än andra patientgrupper i form av sämre tillgänglighet och bemötande, längre väntetider samt mindre möjlighet att i samråd med vårdgivare påverka sin egen behandling. För personer som ingår i underhållsbehandling, med till exempel Metadon och Subutex, är detta en livsnödvändig medicin. Det är ingen drog, utan en medicin som gör att människor har möjlighet att återgå till ett fungerande normalt liv. Men tyvärr har vi sett flera exempel på att patienter blivit ofrivilligt utskrivna från olika substitutionsbehandlingar utan att någon riskanalys gjorts. Detta har fått förödande konsekvenser för den enskilda patienten. Det har lett till självmord, att människor tagit överdoser och så vidare. Är regeringen beredd att se över möjligheten att göra det tvingande för vården att göra en riskanalys vid ofrivillig utskrivning från underhållsbehandling och att i bedömningen ta hänsyn till vad som är bäst för patienten, precis som man gör inom alla andra vårdområden?

Fru talman! Jag tackar för frågan. Jag lyssnade noga, men ska uppriktigt säga att jag inte behärskar svaret på frågan. Jag får be att återkomma med ett svar efter kontakter med Socialdepartementet, som inte är företrätt vid denna frågestund, i stället för att försöka säga något här när jag inte är riktigt insatt i det hela.

Fru talman! Jag förstår att det här inte rör utbildningsministerns område, men han är ändå här och ställer upp för att svara på allmänpolitiska frågor, och då tycker jag att man kan kräva ett svar. Det är trots allt så att människor blir ofrivilligt utskrivna utan att man gör någon som helst konsekvensanalys av vad det kommer att innebära för patienten. Ibland har detta resulterat i att människor dött eller till och med begått självmord. Det är givetvis väldigt allvarligt. Det finns inte något annat sammanhang där man drar in en livsnödvändig medicin för att en patient har gjort några felsteg. Det är klart att vi på något sätt måste få ett svar på vad vi ska göra åt problemet. Det är en cynisk syn vi har på de här människorna. Det är människor som lider. Någonting måste göras. Jag kräver något slags svar.

Fru talman! Jag lovar att frågeställaren ska få ett svar. Vi ska ta reda på svaret på frågan och ge det lite mer välövervägt. När man är här för att svara på de breda frågorna om områden som de 20 ministrar som inte finns med här ansvarar för får man självklart vara beredd på att ta de flesta frågor. Men en del frågor är av den detaljeringsgraden att man får be att få återkomma. I detta fall är det så för min del.

Fru talman! Min fråga går till kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Det finns barn som sällan eller aldrig får se en teaterföreställning eller besöka ett konstmuseum på grund av föräldrarnas brist på intresse, tid eller pengar. Skolan har en viktig roll genom att se till att alla barn kommer i kontakt med kulturen och själva deltar i kreativa och skapande processer. Vad gör regeringen för att kulturen ska vara en naturlig del av lärandet och för att utjämna barnens chanser till estetisk och kreativ kompetens?

Fru talman! Jag instämmer med Boriana Åberg - kultur är livsviktigt. Ska kulturen vara en självklarhet även när vi kommer högre upp i åren är det viktigt att man börjar med barnen. Regeringen inledde för ungefär tre år sedan en satsning som heter Skapande skola. Det är ingen tillfällig satsning, utan den är permanent. Det handlar om att professionella kulturskapare går in i skolan och arbetar med lärarna för att eleverna tydligt, nu också från första klass, ska lära känna dansen, konsten, musiken och teatern kopplat direkt till skolarbetet. Denna satsning har tagits emot väldigt väl och i stort sett samtliga av landets kommuner har också sökt och fått pengar till att arbeta inom ramen för Skapande skola. Det är en del. Jag får kanske återkomma i nästa inlägg till vad vi gör ytterligare.

Fru talman! Jag har inga följdfrågor.

Fru talman! Nu när jag ändå står här: Därutöver kan man också från statens sida arbeta med våra övriga institutioner, museer, konserthus och andra, för att nå fram till barn och unga. Då är utbildning av pedagoger en viktig del. Det här sker också nu i mycket högre grad än tidigare, och jag tror att ungefär en tredjedel av det stöd som staten betalar ut via Statens kulturråd går till just kultur till barn och unga. Det är också numera ett nationellt mål att kultur för barn och unga ska prioriteras. Jag är glad över att vi har kunnat göra detta, men jag skulle vilja göra ännu mer.

Fru talman! Jag har en fråga som riktar sig till statsrådet Jan Björklund, och den gäller söktrycket på lärarutbildningen. Allt pekar på att kompetenta lärare är den helt klart viktigaste faktorn för att våra barn och unga ska lyckas med sin skolgång, nå målen och helst mer än så. I dag ser vi att allt färre söker sig till läraryrket, och många av de mest uppskattade pedagogerna flyr yrket. Jag anser att detta är en av de största utmaningarna vi har att ta itu med för att säkra kvaliteten i svensk skola. Jag vet att mycket är gjort när det gäller att höja statusen för lärarna genom lärarlegitimationen och kommande karriärmöjligheter, men jag undrar vad statsrådet ytterligare tänker göra för att öka läraryrkets status och attraktionskraft och därmed få de bästa studenterna att välja yrket.

Fru talman! Jag håller med om frågeställarens problembeskrivning, och jag skulle säga att det är en av Sveriges långsiktigt mest strategiska utmaningar. Om Sverige ska vara en lika framgångsrik nation i nästa generation som vi har varit hittills är skolan helt avgörande, och kvaliteten på skolan avgörs till sist av kvaliteten på lärarkåren. Detta att vi har i genomsnitt en sökande per plats på våra lärarutbildningar i Sverige håller inte. Det innebär att man måste ta in i stort sett alla som söker oavsett deras lämplighet. Lärarkandidaternas resultat från deras egen skolgång är lägre i dag än det var för 20 år sedan. Under en 20-årsperiod har attraktionskraften sjunkit. Det är en lång rad reformer på gång och ytterligare behövs: ny lärarutbildning, attraktivare karriärmöjligheter med högre löner kopplat till det, lärarlegitimation, allmänna skolpolitiska reformer och bättre studiedisciplin i skolan. Det kommer också att krävas att arbetsgivarna - kommunerna - förbättrar anställningsvillkoren. Det är alltså en lång rad åtgärder som behövs.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! Jag vill utvidga detta till att också gälla speciallärarutbildningen. Andelen barn med särskilda behov och med diagnoser ökar ju, och det finns stort behov av människor med specialpedagogisk kompetens på våra skolor. Samtidigt är det svårt att fylla platserna på det nya speciallärarprogrammet. Hur anser statsrådet att man ska kunna försörja skolorna med specialpedagogisk kompetens när dessa platser gapar tomma?

Fru talman! Speciallärare är en viktig yrkesgrupp i skolan. Den har varit nästan på väg att utraderas sedan 1989 års beslut om att ta bort speciallärarna. De ansågs stigmatisera och peka ut elever. Så ser vi det inte längre. Vi vill ha speciallärare i skolan som hjälper de elever som har det svårast. Speciallärare är en person som redan är vanlig lärare och som sedan vidareutbildar sig. Det betyder att det i praktiken blir kommunernas, arbetsgivarnas, sak att se till att personer skickas på dessa utbildningar. Det är kommunerna som är huvudman. Frågeställaren och jag kan ha olika uppfattning om det kloka i att kommunerna är huvudman, men nu är det så, och det gör att det till sist är kommunerna som måste fixa detta. Får man inte i väg folk på dessa utbildningar med de villkor som finns måste man förbättra villkoren. Det är helt och hållet arbetsgivarnas och kommunernas ansvar att skicka folk på utbildning och att erbjuda villkor som gör att folk vill åka på utbildning. Det är väldigt lite vi kan göra från regeringens sida utöver att se till att det finns platser och utbildningar.

Fru talman! Även min fråga går till statsrådet Björklund och är av allmän karaktär. De riskbolag som äger en stor del av den privat drivna välfärden i Sverige är till sin natur ganska hemlighetsfulla. Exempelvis har Caremas ena ägare, Triton, knappt ens en hemsida. Det är krångligt att få fram klara uppgifter om ekonomi, vinster och skatteinbetalningar. Mångfald i välfärden förutsätter att det ska vara lätt att jämföra de olika alternativen. I dag är det svårt att se hur människor kan göra ett informerat val när mycket av den relevanta informationen är hemlig. Offentlighetsprincipen gäller i dag inte privata utförare i välfärden, trots att de finansieras med skattemedel. Vi socialdemokrater vill att offentlighetsprincipen ska gälla i all skattefinansierad verksamhet. Min fråga är: Tycker regeringen att offentlighetsprincipen ska gälla all skattefinansierad verksamhet, så att människor kan få den information de behöver för att kunna göra ett bra val?

Fru talman! Jag instämmer i flera av frågeställarens utgångspunkter. Medborgarna måste kunna jämföra och det ska vara transparent. Jag tycker att vi från politiskt håll, både den nuvarande regeringen och den tidigare, har varit för tandlösa när det gäller att ställa krav på den här typen av företag och utförare. Jag är inte säker på att frågeställaren och hennes parti har grunnat igenom vad det skulle innebära att offentlighetsprincipen ska gälla privat verksamhet. Jag tror att de flesta skulle avråda från detta. Tidigare socialdemokratiska regeringar har aldrig ens en gång tagit i den frågan. Meddelarskydd är en sak, men offentlighetsprincipen finns ju för att vi folkvalda och allt offentligt ska kunna granskas. Så kan det aldrig vara i ett privat företag. Privata huvudmän kan aldrig avkrävas samma offentlighet som vi folkvalda politiker. Ökad öppenhet, ökad genomskinlighet, ökad transparens, meddelarskydd och så vidare är den väg som vi måste gå. Vi borde naturligtvis från politiskt håll ha genomfört de här regelförändringarna för tio år sedan, men vi får göra dem nu i stället.

Fru talman! Tack för svaret, statsrådet! Det är mycket som kanske skulle ha gjorts tidigare, men vi har ju möjlighet att göra det nu, så jag ser fram emot att det nu kommer att börja hända saker. Affärshemligheten kan inte alltid stå över medborgarintresset. Det är inte vilka privata företag som helst som det handlar om, utan det är företag som till nästan största delen är finansierade av skattebetalarnas pengar. Då har skattebetalarna, anser vi, också rätt att veta hur deras pengar används. Eller menar statsrådet att den senaste tidens avslöjanden visar att allting funkar som det ska?

Fru talman! Det sistnämnda tror jag inte att jag har utstrålat för ett ögonblick. Tvärtom är vi från regeringens sida mycket kritiska mot de förhållanden som har avslöjats. Här i salen ser jag bland andra Jabar Amin från Miljöpartiet. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och regeringen gjorde i våras upp om att göra ett antal förändringar av den här typen på skolområdet. Nu är samma sak på gång på äldreomsorgsområdet, vilket har aviserats i veckan. Det är lite olika villkor för olika områden, men vi behöver ökad insyn, strängare krav, ökad tillsyn och inspektion och också möjlighet att avbryta kontrakt, dra in tillstånd och allt vad det nu kan handla om i olika verksamheter. Det kräver naturligtvis insyn, tillsyn, öppenhet och transparens. Sedan måste man hitta en balans och ta hänsyn till att detta trots allt är privata aktörer och inte politiskt styrda aktörer. Det finns legitima affärshemligheter som ett företag måste kunna skydda, inte gentemot staten men gentemot konkurrenten. Det måste man också beakta. Men den väg som frågeställaren vill gå, med ökad öppenhet, vill också regeringen gå.

Fru talman! Jag vänder mig också till Jan Björklund. De senaste veckornas avslöjanden om missförhållanden på privata äldreboenden rör framför allt kommuner där LOV, lagen om valfrihetssystem, har implementerats. I dagsläget har lite drygt hälften av kommunerna fattat beslut om att införa LOV, och mer än 40 procent har hittills av olika skäl valt att inte göra det. Trots detta har regeringen sagt att det kommer en tvingande lagstiftning om kommunerna inte frivilligt inför LOV. Min fråga är: Varför vill regeringen genom LOV förhindra kommunerna att själva i demokratisk ordning avgöra om de vill släppa in riskkapitalbolag inom vård och omsorg eller inte?

Fru talman! Därför att vi anser att det är medborgarna - individerna, familjerna, människorna - som ska avgöra vilken vårdgivare de vill använda. Det ska inte politiker kunna stoppa. Det är skälet till detta. Det är samma system som vi har på till exempel skolområdet, där kommunpolitiker inte kan stoppa om föräldrar vill ha sina barn i en annan skola än den kommunala. Det är likadant i förskolan, och vi vill i grunden ha samma system också inom till exempel äldreomsorgen.

Fru talman! Tack, utbildningsministern, för svaret! Erfarenheten visar att kundval inte är någon garanti för vare sig kvalitetshöjningar eller för att skattepengar inte försvinner ur verksamheten genom stora vinster. Det ser vi inte minst på skolans område, där det har funnits kundval i snart 20 år. Stockholm, Järfälla och Vallentuna är exempel på kommuner som har infört lagen om valfrihetssystem. I samma kommuner har missförhållanden på privata äldreboenden avslöjats. Det om något visar att LOV inte är någon patentlösning. Jag undrar därför: Varför ska inte människor genom sina folkvalda i kommunerna själva få avgöra, precis som ministern sade, om de vill släppa in riskkapitalbolag i välfärden eller inte? Varför vet politikerna i regeringen bäst i den här frågan?

Fru talman! Vi litar på människor. Vi litar på att äldre människor, och i den mån de av olika skäl inte förmår att ta till sig information har de anhöriga. Vi litar på att människor klarar att fatta beslut. Vi tror inte alltid att politiker måste fatta alla beslut över huvudet på människor. Vi ger makten direkt till människorna. Ni vill ge den till kommunalråden. Det är skillnaden.

Fru talman! Jag har en fråga till statsrådet Anna-Karin Hatt. Punkt SE, Stiftelsen för Internetinfrastruktur, släppte i går rapporten Svenskarna och Internet. Där kan man bland annat läsa att internet i mobilen har tagit fart på allvar i Sverige. Vi blir alltmer mobila. Vi kan arbeta, betala räkningar och söka information nästan överallt där vi befinner oss. Det är väldigt positivt. Men vi får också rapporter om att den ökade användningen av framför allt smart phones gör att mobilnäten ofta blir överbelastade. Min fråga till statsrådet Hatt är: Hur agerar regeringen för att förbättra mobilnätens kapacitet?

Fru talman! Tack för frågan, Emil Källström! Detta är en utveckling som i grunden är väldigt positiv. Alldeles nyss rapporterade PTS, Post- och telestyrelsen, att det i de svenska näten finns 2,3 miljoner av de smarta telefoner som Emil Källström nämner i sin fråga. Efterfrågan på mobil data ökar ständigt. Det är i första hand operatörerna som nu gör kraftfulla investeringar i att bygga ut infrastruktur. Men vi gör också saker från regeringens sida. Det kanske allra viktigaste är att vi stegvis ställer allt fler frekvenser till förfogande för mobilt bredband. På senare tid har vi allokerat 800-, 1 600-, 1 800- och 2 600-bandet för auktioner och mobilt bredband. Det gör att vi nu steg för steg tack vare att vi tilldelar allt fler frekvenser för mobilt bredband kommer att kunna se att kapaciteten i näten kan byggas ut för att möta den efterfrågan som frågeställaren nämner.

Fru talman! Tack, statsrådet! Det är glädjande att detta görs för att underlätta för utbyggnaden av mobilnäten. Men på landsbygden finns det ett delvis annat problem. Det är inte kapacitetsbristen utan att man kanske inte har täckning över huvud taget. Därför vill jag ställa en uppföljande fråga. Vad gör regeringen för att även de vita eller de delvis vita fläckarna på Sverigekartan kan kopplas upp?

Fru talman! Ett av de frekvensband som jag nämnde, 800-bandet, är till sin karaktär ett sådant band som lämpar sig väldigt väl att använda för mobilt bredband för att täcka stora geografiska ytor till en ganska billig kostnad. Det auktionerades ut i mars i år. Just nu ligger operatörerna i startgroparna för att bygga ut det bandet. Ett av tillstånden i 800-bandet har villkor knutet till sig som gör att PTS kommer att kunna använda 300 miljoner kronor för att snabbt bygga ut mobilt bredband i den landsbygd som Emil Källström nämner. Redan i dag har 60-70 procent av den svenska geografiska ytan täckning av GSM-näten. Vi har en operatör i 450-bandet som har krav på sig att täcka in 80 procent av alla län. I många län når man 100 procent av yttäckningen. Yttäckningen i Sverige i dag är redan relativt bra. Men den kommer att bli ännu bättre framöver tack vare de krav som PTS har ställt vid auktioneringen av 800-bandet.

Fru talman! Jag ställer min fråga till utbildningsministern. Vi vet att fritidspedagoger har lång och omfattande utbildning som exempelvis förskollärare. De ansvarar för pedagogisk verksamhet i skolan och är viktiga för skolans måluppfyllelse. Men med de nuvarande bestämmelserna får de inte längre vara ansvariga för den verksamhet som de är utbildade för. Min fråga till ministern är: Kan man tänka sig, precis som med lärarna i träningsskolan, att se över bestämmelser så att även fritidspedagoger kan omfattas av lärarlegitimationen?

Fru talman! Svaret är nej. Lärarlegitimation är som ordet antyder till för att legitimera lärare. Det finns en lång rad yrkesgrupper i Sverige som också gärna skulle vilja bli legitimerade. Men de är inte lärare, och inte heller fritidspedagoger. Fritidspedagoger är fritidspedagoger. Det är en viktig yrkesgrupp i skolan. De har sina arbetsuppgifter. Men de är inte lärare och ska inte omfattas av lärarlegitimation.

Fru talman! Vid det här laget vet vi att tusentals kompetenta och välutbildade fritidspedagoger med rätta är frustrerade över den orättvisa behandling som regeringen utsätter dem för genom att neka dem legitimation trots att de i många fall har helt identisk utbildning med andra yrkeskategorier. Anser utbildningsministern att det är rimligt och rättssäkert att neka denna kategori legitimation trots att många av dem har identiskt lika utbildning som andra kategorier?

Fru talman! I så fall är de felutbildade. En fritidspedagogutbildning är någonting annat än lärarutbildning och förskollärarutbildning. De har olika utbildningar. Sedan vet jag att Socialdemokraterna på sin tid försökte slå ihop alla pedagogiska utbildningar till en enda stor utbildning. Alla skulle ha samma utbildning. Man hade ganska liten respekt för olika yrkens särart. Det är olika utbildning till att bli fritidspedagog eller förskollärare. Det har varit lika lång utbildning, men det betyder inte att de är lärare. Syokonsulenterna har också lång utbildning. Skolpsykologerna har ännu längre utbildning, men de är inte legitimerade lärare för det. Det finns olika yrken i skolväsendet. Alla är inte lärare. Det behövs olika kompetenser. Lärarlegitimationen är till för lärare. Det kommer inte att bli aktuellt med lärarlegitimation åt fritidspedagoger.

Fru talman! Jag ställer min fråga till finansmarknadsminister Peter Norman. Han var en av undertecknarna till en debattartikel häromdagen tillsammans med Anders Borg med rubriken "Företagens skatteflykt ska stoppas". Redan för tre och ett halvt år sedan ställde jag en fråga till finansministern om han var beredd att sätta upp nya regler som skulle förhindra skatteflykt från välfärdsföretag som skapade stora vinster i Sverige. Hans svar i det skedet var att regeringen noga följer utvecklingen. Nu tre och ett halvt år senare ställer man sig på barrikaderna och ser ut att vara upprörd över något som man har vetat om i tre och ett halvt år. Jag tycker att det är lite skamligt att man har låtit skattebetalarnas pengar rinna ned i fickorna på riskkapitalbolagen under tre och ett halvt år trots att man vetat om att det har skett. Min fråga till finansmarknadsministern är: Varför har ni inte gjort något tidigare?

Fru talman! Jag har lite svårt att svara på den direkta frågan i och med att jag inte var här då. Den frågan ska nog ställas till finansministern. Jag kan bara allmänt säga att det finns en ganska bred uppslutning kring att privata inslag i välfärdssektorn har sina fördelar. Men på de företag som gör detta arbete och ska tillhandahålla högkvalitativ vård och hög tillgänglighet har alla skattebetalare rätt att ställa väldigt höga krav på både företagsetik och moral i allmänhet. Det vi nu har sett är helt enkelt oacceptabelt. Vad regeringen gör är för det första att ge ett uppdrag till Företagsskatteutredningen. För det andra pågår ett arbete inom departementet. För det tredje kommer Skatteverket att få ett uppdrag att granska dessa bolag. Detta är väldigt komplicerade frågor. Jag kan utveckla det vid nästa tillfälle.

Fru talman! Jag kan förstå att finansmarknadsministern inte kan vara insatt i alla frågor. Men detta är fråga om att hantera folkets skattepengar på ett riktigt sätt. Därför finns det anledning för finansmarknadsministern att sätta sig in i de frågorna. Det är problem att förutom att man inte har gjort någonting har man till exempel privatiserat apoteken under denna period på tre och ett halvt år. Det har ytterligare spätt på möjligheterna för riskkapitalbolag att komma undan med skattepengar. Nu säger man att man ska tillsätta en utredning eller lämna ett förslag till förändringar som skulle kunna träda i kraft först 2013. Min fråga i det sammanhanget blir: Borde det inte vara möjligt att göra det snabbare än så?

Fru talman! Tack för frågan, Lennart Axelsson! Det är väldigt komplicerade frågor. Jag tror att vi är helt överens om att det här ska sjösättas så fort som det över huvud taget går. Vår bedömning är att det inte kommer att hinnas med före den 1 januari 2013. Om jag har fel är ingen gladare än jag. Däremot vill jag säga till de bolag som håller på med det här just nu att det är en aggressiv och fullständigt oacceptabel skatteplanering. Den här typen av affärer kommer inte att kunna fortsätta efter 2013. Det är lika bra att bolagen ställer in sig på detta omedelbart, för det här är ingen framtidsväg för de bolagen.