Interpellationssvar - 2011-11-15

Fru talman! Marianne Berg har frågat mig om jag avser att verka för att länsstyrelsernas tillsyn över överförmyndarna följs upp och samordnas och vilka initiativ jag har tagit med anledning av kritiken som framkom vid Riksrevisionens granskning. Som Riksrevisionen konstaterar i sin granskningsrapport från 2009 har regeringen vidtagit en rad åtgärder för att stärka länsstyrelsernas tillsyn över överförmyndarna. Utöver de åtgärder som redovisas i rapporten kan jag nämna att regeringen i regleringsbrevet för 2010 uppdrog åt länsstyrelserna att redovisa i vilken utsträckning de samarbetar i sin tillsyn. Av svaret från länsstyrelserna framgår att de har ett väl utvecklat samarbete. Det finns en nationell tillsynsplan, och ett utvecklingsarbete när det gäller kompetensen hos handläggarna har inletts. I förra veckan beslutade regeringen om propositionen Ändring av viss länsstyrelseverksamhet . I den föreslås att länsstyrelsernas tillsyn över överförmyndarna ska koncentreras till sju länsstyrelser. Syftet är bland annat att säkerställa en väl fungerande rättssäkerhet för de hjälpbehövande. Det är mycket viktigt att tillsynen av överförmyndarna fungerar på bästa sätt. Jag kommer noga att följa utvecklingen på området.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret. Detta är inte en lätt fråga, som man bara kan fixa till i en hast. Men det är en otroligt väsentlig fråga eftersom den handlar om människor som behöver en trygg vardag där hennes eller hans tillgångar ska användas till personens eget väl och ve. Detta ska en överförmyndare se till och ha det övergripande ansvaret för att så sker. Överförmyndaren har också som uppgift att utse gode män och se till att de verkligen sköter sysslorna. Men under flera år har vi kunnat konstatera, till exempel genom medierna, att det har funnits stora luckor och stora brister som drabbar den enskilde hårt och tufft. Överförmyndares och gode mäns uppgift är att skydda, stödja och hjälpa. De brister som har kommit ut i massmedierna är absolut inte acceptabla. Ministern tar i sitt svar upp att regeringen vidtagit en hel del åtgärder efter Riksrevisionens rapport 2009 har. Det är bra, och det är positivt. Men jag tycker inte riktigt att det räcker. Om jag hade varit nöjd med allt hade jag ju inte stått här. Riksrevisionen pekar också på andra brister. Återkopplingen mellan regering och riksdag är till exempel bristfällig. I det svar som jag har fått kan jag inte utläsa något svar på denna fråga. Det är en del på vägen att koncentrera det hela till sju länsstyrelser som ska ha ett samordnat ansvar. Det är en minskning från 21 till 7. Men jag tycker att ordspråket ju fler kockar desto sämre soppa fortfarande står sig bra även i detta nya sammanhang. Man blir nyfiken på vilka fler förslag som finns i den kommande propositionen. Kan ministern kanske nämna något om vad som finns med, och i så fall också när propositionen beräknas komma? Det har jag inte kunnat luska fram. Min fråga är: Varför inte satsa på en myndighet som har samordningsansvaret? Det tycker Vänsterpartiet skulle vara det bästa alternativet. Vi tycker fortfarande att det är för spretigt med sju myndigheter.

Fru talman! Jag vill tacka Marianne Berg för en viktig interpellation på ett viktigt tema. Jag vill också passa på att tacka statsrådet för ett mycket bra och konkret svar. Regeringen både har gjort och gör i närtid viktiga insatser för att titta över bland annat överförmyndartillsynen. Låt mig först bara reflektera lite grann över hur jag upplever att alliansregeringen på många viktiga områden har tittat på tillsynsansvaret och hur det fördelas och kan skärpas. Förra mandatperioden överförde man från länsstyrelserna tillsynen när det gäller socialtjänsten till Socialstyrelsen. Det var alltså en kraftig koncentration till en kompetent myndighet som också har skärpt tillsynen. Denna tillsynsreform är välkommen inte minst i dessa dagar när vi diskuterar en del av socialtjänstens problem. När det gäller den aktuella frågan om överförmyndare tycker jag att det är glädjande att läsa i ministerns svar att man precis har tagit initiativ utifrån vad den så kallade Koncentrationsutredningen har föreslagit när det gäller överförmyndare. Det handlar om att centrera detta till de mest kompetenta länsstyrelserna - från 21 till 7 stycken. Jag blir lite tveksam till att interpellanten tycker att man ska koncentrera detta ytterligare till kanske bara en myndighet. I det här fallet har man bedömt att sju länsstyrelser är särskilt skickade att göra den här typen av bedömningar. I den grundanalys som görs av såväl koncentrationsutredaren som Riksrevisionen i frågan om överförmyndare säger Riksrevisionen att deras granskning även visar på flera påfrestningar på överförmyndarnas verksamhet. De svåra fallen ökar, och det befintliga systemet för överförmyndarnas verksamhet utmanas. I ljuset av en sådan beskrivning i Riksrevisionens problemanalys tycker jag att det känns mycket klokt att regeringen landar i att ett antal länsstyrelser, snarare än en enda myndighet, får ta sig an ett kanske växande problem med svårare fall. Man koncentrerar det här uppdraget till de länsstyrelser som, enligt den bedömning som har gjorts av bland andra koncentrationsutredaren, är mest lämpade för det. Vi kan också titta lite mer i detalj på den sammanfattande analysen av koncentrationsutredaren. Av åtta uppsatta kriterier svarar man ja på samtliga frågor om behovet av att koncentrera just överförmyndarverksamheten till ett antal utpekade länsstyrelser. Jag tycker avslutningsvis att det är mycket glädjande att regeringen nu, samtidigt som man har infört ytterligare reformer under den förra mandatperioden i denna anda, kommer fram till att följa ett sådant klokt råd så att överförmyndarna kan tillsynas i en sannolikt mycket kompetent om än mer begränsad omfattning än tidigare.

Fru talman! Låt mig instämma i att det här är en viktig interpellation och ett viktigt område för engagemang. Gode män och stödförvaltning handlar om att ge rätt hjälp till människor som inte riktigt klarar av vardagen på egen hand. Jag tror att vi måste utgå från verkligheten. Vi har ett ökat behov av den här typen av stödfunktioner. Rekryteringen måste ske lokalt. Det är viktigt att det fungerar. Det finns ett ansvar i varje kommun, och det är mycket ojämnt. Den här interpellationen handlar om tillsynen av överförmynderiverksamheten. Den har legat hos länsstyrelserna. I de utredningar och den granskning som har gjorts har vi kunnat konstatera att det har varit mycket ojämnt när det gäller i vilken omfattning man har utövat tillsyn, dess kvalitet och så vidare. Regeringen har valt att göra en koncentration, och vi kan konstatera att man på mer än ett håll faktiskt hade en bra verksamhet. Det synes mig, utan att jag är expert på området men ändå har läst en del av rapporterna, att svårigheten ligger i de väldigt små enheterna där man inte har fått en struktur på verksamheten. Jag tror däremot inte på att gå så långt som att nationalisera alltihop. Det handlar om en verksamhet som bygger väldigt mycket på att det ska fungera lokalt. Jag tror att vi har hittat en bra nivå som kan ge mervärden framöver. Jag hoppas i alla fall det. Kommer det mer? Jag redovisade mycket kortfattat en del av det vi redan har gjort. Vi har ställt krav på att få redovisningar av vad som uträttats och inte uträttats. Det kommer vi naturligtvis att fortsätta att göra. Det pågår ett intensivt arbete som jag är glad över. Man har den här tillsynsplanen som jag nämnde. Man har tagit fram en årsredogörelse som ska skickas till samtliga överförmyndare. Man har en gemensam webbplats för tillsynsarbetet. Man arbetar med årliga konferenser. Det är ett batteri av åtgärder för att göra den här verksamheten bättre och mer kvalitativ. Jag tycker att det är alldeles utmärkt. Vi kommer att arbeta med frågor som har att göra med statistik och utbildning av överförmyndare framgent. Det pågår ett fortsatt arbete. Jag vill gärna passa på att säga att det för min del handlar om att arbeta på olika nivåer. Eftersom jag ändå är i riksdagen - dess värre har vi inte alla partier här men ändå några - vill jag säga att jag ägnar mig rätt mycket åt att propagera för att kommunala politiker och företrädare, vid nomineringsarbete och när man utser företrädare till olika nämnder och styrelser som ska syssla med den här verksamheten, inte ska sätta den längst ned på dagordningen. Ansvaret och kvaliteten i de kommunala instanser som ska syssla med de här frågorna är otroligt centrala. Det finns skäl att lyfta upp detta mer i förtroendearbetet och i det kommunala arbetet. Jag tror att det är ett sätt att väcka fler kommuner så att de själva anordnar utbildningar, rekryteringar och stödfunktioner för gode män och andra och tillser att vi får ett resultat som kan ge bra utslag i tillsynen. Jag tror också att det för de kommuner där det inte är möjligt att klara detta på egen hand är viktigt att teckna samarbetsavtal och gå samman med några kommuner för att säkerställa att vi får en bra verksamhet. Vårt stora problem framöver kommer framför allt att vara att vi har brist på bra gode män och att man inte riktigt orkar och håller ut i ärenden och i kontakter med berörda som är nog så komplicerade i vissa fall.

Fru talman! Tack för svaret, ministern! Det handlar naturligtvis om att de människor som är beroende av detta stöd och denna hjälp ska få det så rättsenligt som möjligt. Det ska vara säkert, och man ska känna sig trygg. Min interpellation bygger på tillsynen över överförmyndarna. Det är där som jag tycker att kärnan ligger. Just nu finns det en utredning om att slå ihop polismyndigheterna till en enda myndighet, vilket Vänsterpartiet verkligen stöder. Om jag inte har helt fel anser det stora flertalet i Sveriges riksdag också att det ska bli en myndighet. Jag undrar varför man inte skulle kunna se över denna fråga på samma sätt, så att det blir en enda myndighet som har det övergripande tillsynsansvaret. För mig spelar det ingen roll var den ligger någonstans, men jag tror att man så kan få en tydlig samordning och ett tydligt ansvar. Vi har faktiskt en skyldighet i ett samhälle som vårt, där människors lika värde alltid sätts i första rummet. Det finns en risk att de brister som finns i dag eventuellt kommer att öka om man inte har en tydlig samordning genom en enda myndighet. Jag tror att det finns mycket att vinna på det. Jag tycker inte att det är ett så speciellt radikalt och positivt steg att minska antalet från 21 till 7. Fru talman! Jag vill ta upp några skrämmande exempel så att vi verkligen förstår vad det handlar om. Det näst största och det näst minsta partiet är representerade här i dag, men det finns också åhörare. Jag tar upp några exempel. I DN den 25 mars 2010 kunde man läsa att en överförmyndare och två gode män misstänktes för att ha agerat i maskopi i sina uppdrag. De gode männen hade tagit ut stora belopp från huvudmännens konton, och överförmyndaren hade godkänt detta. Det är skrämmande. I DN den 4 januari 2011 kunde man läsa att en dömd man blev överförmyndare. Han var dömt för osant intygande i ett företag där han verkade som revisor. Överförmyndaren hade gett tillåtelse till att god mans hustru hade tagit emot gåvor för miljoner av en alzheimersjuk kvinna. Det är horribelt. I DN den 11 maj 2011 kunde man läsa att en överförmyndare hade utsett en kvinna som var dömd för våldsbrott till god man för det drabbade offret. Dessa både skulle snart ses i rättssalen. Fru talman! Det finns många enskilda fall som man skulle kunna ta upp. Till syvende sist är det den enskilde som drabbas. Jag vill ställa ytterligare en fråga. Det finns fler rekommendationer i Riksrevisionens granskning, till exempel att man bör ta initiativ till en översyn av i vilken mån det nuvarande överförmyndarsystemet är ändamålsenligt. Det var ministern inne lite på tidigare. Det gäller bland annat verksamhetens utökning, svårighetsgrad, som är enormt hög, rekrytering av ställföreträdare och uppgiftsfördelning mellan tingsrätter och överförmyndare. Därför undrar jag hur ministern ser på de rekommendationer som Riksrevisionen lagt till i sin rapport och hur ministern tänker arbeta med dem i framtiden.

Fru talman! Jag tackar Marianne Berg för den beskrivning hon gör av hur förfärligt det är när överförmyndarverksamhet går över styr. Det hörs ju på själva namnet att det är en av de värsta kränkningar man kan råka ut för. I den fiktiva Stieg Larsson-trilogin kan man få en uppfattning om hur kränkande det är med en överförmyndare som missbrukar sitt mandat, och det krävs därför en mycket noggrann tillsyn. Och då är det, fru talman, viktigt att den tillsynen bygger på kompetens. Jag tycker, återigen, att regeringen landat väldigt rätt när den i sitt regleringsbrev 2010 går ut och ger länsstyrelserna i uppdrag att redovisa hur dessa arbetar med tillsynen av överförmyndarverksamheten. I sitt svar till regeringen konstaterar länsstyrelserna att de uppnått ett väl utvecklat samarbete, med bland annat en nationell tillsynsplan, och att ett utvecklingsarbete gällande kompetens hos handläggarna pågår. När en särskild utredare av koncentrationen av länsstyrelseverksamheten föreslår att man flyttar överförmyndarverksamheten från 21 länsstyrelser till 7 är det ganska rimligt att regeringen bejakar detta, givet att det samtidigt funnits en parallell process som försäkrat att just den kompetensen sannolikt bäst finns inom ramen för länsstyrelserna. I mitt förra inlägg tog jag upp att man från regeringens sida under förra mandatperioden valde att flytta över tillsynen av socialtjänsten från länsstyrelserna till Socialstyrelsen. Det hade en annan bakgrund, nämligen att man där inte riktigt hittade koncentrationsfördelar inom ramen för länsstyrelsernas verksamhet utan såg fördelarna med att använda en spridd organisation, vilket Socialstyrelsen är med sina förvaltningar bland annat i olika länsdelar. Eftersom interpellanten föreslår en myndighet kunde en fråga kanske bli vilken myndighet det i så fall skulle vara och hur den skulle se ut för att ha tillräckligt stor representation runt om i landet och klara av ett så viktigt uppdrag. Det kan inte röra sig om endast en central myndighet, utan den måste finnas spridd ute i landet.

Fru talman! Jag tycker att jämförelsen mellan en nationell polis och en enda myndighet för överförmyndarverksamheten haltar något. Tillsynen av en nationell polis handlar trots allt om att granska anställda med våldsmonopol. Tillsynen av överförmyndarverksamheten handlar om att granska hur man hanterar ärenden som även gäller icke-offentligt anställda och volontärarbete i någon mening, även om det finns ersättningar och annat. Där finns alltså en viss skillnad. Jag tycker att jag i mitt tidigare inlägg lite grann redovisade skälen till att jag tror att vi hamnat på en rimlig nivå med de sju som föreslås i regeringens proposition. Det är en viktig förändring för att öka kvaliteten och få en uppstramning av tillsynsverksamheten. Vad ska vi då göra framöver? Jag nämnde statistiken, och det kan verka lite trist; alla tycker inte att statistik är roligt. Sanningen är dock att vi inte riktigt vet omfattningen av verksamheten. Vi vet att behoven ökar. Vi vet att många behöver en god man. Vi vet att de förvaltar mycket pengar för enskilda människor och fattar många viktiga beslut. Men statistiken är mycket bristfällig. Vi har inte underlag för adekvat uppföljning, och utifrån att ha talat med den organisation som bland annat organiserar många gode män har jag stärkts i uppfattningen att vi behöver göra något för att faktiskt få fram underlag så att vi vet vad vi talar om och vad vi diskuterar med kommuner och andra när det gäller dessa frågor. Jag vet att det i Stockholm finns omkring 3 500 ärenden, och det är alltså många enskilda människor som berörs av verksamheten. Även jag skulle kunna ge exempel på förskräckliga ärenden där personer blivit utnyttjade eller hanteringen varit dålig, men jag vågar påstå att de är undantagsfall - tack och lov. Likväl måste vi se till att ha en organisation, uppföljning och tillsyn som gör det så svårt som möjligt för någon att utnyttja sin ställning och sina möjligheter när man har ett sådant förtroendeuppdrag som det här handlar om. En annan aspekt på detta med att se framåt, som jag tror är viktig och som hänger ihop med tillsynsverksamheten, är att vi måste arbeta med rekrytering, utbildning och stöd för dem som ska arbeta med dessa viktiga uppgifter, att ta hand om någons hushållsekonomi och att också företräda vederbörande i kontakterna med myndigheter och andra instanser i samhället. Det är viktigt att ha det perspektivet med sig. Man kan förstås säga att de borde få hjälp av någon anställd, att vi borde kunna ta in detta i socialtjänsten. Nej, det låter sig inte riktigt göras, för de personer som behöver en god man behöver hjälp både med sin privatekonomi och med mycket annat. Det blir också en god man som ibland företräder dessa personer visavi kommunen och andra instanser eftersom de ofta är i behov av annat stöd och av hjälp. Det är ett sätt att träda in och i någon mening vara ställföreträdande när det gäller att fatta vissa beslut. Jag tror inte att man kan göra det genom ett direkt anställningsförfarande. Det finns oerhört många engagerade, kunniga, kompetenta människor i Sverige som är beredda att ta den typen av uppdrag, men eftersom det är besvärligt och svårt tror jag att vi måste bli bättre på att stötta dem med utbildning och stödfunktioner och i en del fall också med de regler som gäller för verksamheten. Då är tillsynen ett bra verktyg för att se var bristerna finns.

Fru talman! Vi är överens om att tillsynen spretar över landet. Det finns både högt och lågt. Den fungerar bra och mindre bra och eventuellt också riktigt dåligt. Därför anser Vänsterpartiet att en myndighet med det tillsynsansvaret skulle vara det bästa för att få samordning och riktig spetskompetens. Jag tror inte att man avsevärt förbättrar det hela genom att minska från 21 till 7. Det är poängen med vårt förslag. I mitt sista inlägg vill jag säga att majoriteten av överförmyndare och majoriteten av gode män sköter sina uppdrag förträffligt. De gör ett mycket bra jobb. Det vill jag verkligen stryka under. Jag anser emellertid att det vore önskvärt att ministern i den fortsatta planeringen tog med sig frågan ifall inte en myndighet kanske ändå kunde vara det bästa. Det förslag som regeringen lagt fram, att minska dem från 21 till 7, är lite väl tunt. Jag hade önskat lite mer. Jag hoppas att det kommer fler fräscha förslag i propositionen - ministern har nämnt en del - som pekar i rätt riktning. Det är vår skyldighet att se till dessa människors väl och ve.

Fru talman! Vi kan vara överens om att det har spretat och att det finns brister, eller mer att göra, när det gäller tillsynen av överförmyndarverksamheten. Det är oerhört viktigt. Vänsterpartiet tycker att vi ska ha en koncentration till en enda myndighet. Alliansregeringen tycker inte det. Vi har lagt fram ett konkret förslag. Det är genomarbetat och genomtröskat på längden och bredden och innebär att vi koncentrerar det oerhört viktiga tillsynsarbetet till länsstyrelserna i Stockholm, Östergötland, Skåne, Västra Götaland, Dalarna, Västernorrland och Norrbotten. Det gör vi utifrån en bedömning av var vi tror att vi kan få ett bra utfall och en sådan mängd ärenden att man kan ha en strukturerad verksamhet som skapar mer enhetlighet. Till detta kommer de uppdrag vi har lagt i regleringsbrev och annat där vi ålagt länsstyrelserna att redovisa hur de samarbetar och också utveckla tillsynsverksamheten för att den ska bli mer kvalitativ och enhetlig. Det kommer vi naturligtvis hela tiden att följa upp för att säkerställa att det blir så. När det gäller det framåtriktade arbetet är det min uppfattning att vi behöver arbeta mer med rekrytering. Vi behöver säkerställa att vi kan rekrytera människor till att ställa upp som gode män och annat och att de får ett bra stöd. Här måste vi alla hjälpas åt och se till att kommunerna tar sitt ansvar. Vi måste också titta på den faktiska verkligheten. I vissa situationer är det väldigt svårt och arbetsamt att vara god man. Då kan det behövas både regelförändringar och annan typ av stöd. Här finns det mer att göra. Vi behöver skaffa oss statistik, så att vi vet vad vi talar om. Det är alldeles märkvärdigt, och jag var lite slagen av det när jag upptäckte hur bristfälligt det faktiskt var: Vi kan inte följa upp viss typ av verksamhet eftersom vi egentligen vet för lite. Det ska regeringen förhoppningsvis kunna ändra på framöver.