Interpellationssvar - Regeringens slopade mål om ett jämställt uttag av föräldradagar - 2011-10-21

Fru talman! Wiwi-Anne Johansson har frågat jämställdhets- och biträdande utbildningsministern på vilket sätt statsrådet har avsett att ändra riktlinjerna för Försäkringskassans arbete med att förmå föräldrar att dela lika på föräldradagarna genom den nya skrivningen "förutsättningarna för ett jämställt uttag av föräldrapenningen mellan kvinnor och män ska förbättras" i förhållande till den tidigare skrivningen "det samlade uttaget av föräldrapenning skall vara jämställt mellan kvinnor och män", på vilket sätt statsrådet verkar för att ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen ska ligga till grund för att skapa en jämställd arbetsmarknad och hur statsrådet avser att verka för en mer jämställd arbetsmarknad genom att slopa målet om ett jämställt uttag av föräldradagar i Försäkringskassans riktlinjer. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen. I regeringens regleringsbrev till Försäkringskassan avseende budgetåret 2011 beskrivs målen för myndighetens arbete. I regleringsbrevet för 2011 är ett av målen för utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn att "föräldrar ska genom Försäkringskassans information få goda förutsättningar för att välja hur man vill fördela föräldrapenningdagarna mellan sig". Att båda föräldrarna får god information om hur fördelningen av dagar påverkar bland annat ekonomi, föräldraledighetens längd och möjligheten att kombinera förvärvsarbete med familjeliv är av stor vikt. Målet för Försäkringskassan är ett sätt att förverkliga regeringens övergripande mål med familjepolitiken, det vill säga att den ekonomiska familjepolitiken ska bidra till förbättrade förutsättningar för en god ekonomisk levnadsstandard samt ökad valfrihet och stärkt makt över den egna livssituationen för alla barnfamiljer. Skrivningen syftar även till att förverkliga det jämställdhetspolitiska målet om en jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet. Föräldrarna är de som har huvudansvaret för barnets välbefinnande och som ska se till barnets bästa. Föräldrarna är också de som känner sina barn bäst, och det offentligas roll när det gäller föräldraförsäkringen ska vara att stödja och informera föräldrarna i deras egna val. Regeringen sätter tilltro till att föräldrarna själva kan bestämma hur de ska fördela föräldrapenningdagarna mellan sig. Det ska emellertid självklart finnas förutsättningar för både män och kvinnor att ta ett aktivt och jämställt ansvar för föräldraskapet, utan att för den skull frånta familjerna sitt självbestämmande. Därför anser regeringen att det är av vikt att föräldrarna, genom Försäkringskassan, får lättillgänglig information om föräldraförsäkringens regelverk och om ekonomiska konsekvenser av olika val. För att ytterligare skapa förutsättningar för, och främja, ett jämställt föräldraskap infördes den 1 juli 2008 en jämställdhetsbonus som har till syfte att ge föräldrarna bättre ekonomiska möjligheter att fördela föräldraledigheten mer jämlikt samt att även förbättra förutsättningarna för en ökad jämställdhet på arbetsmarknaden. Regeringen har också i oktober i år beslutat att tillsätta en delegation för jämställdhet i arbetslivet. Delegationen ska lämna förslag på insatser som kan främja jämställdhet i arbetslivet och minska lönegapet mellan kvinnor och män.

Fru talman! Tack, socialminister Göran Hägglund, för svaret! Jag hade ställt frågan till jämställdhetsminister Nyamko Sabuni, och jag vet att jag inte bestämmer vem som svarar. Jag har inget emot att diskutera frågan med socialministern, men det är också lite betecknande. Eftersom jag tycker att det saknas ett jämställdhetsperspektiv på föräldraförsäkringen i målen förstår jag att det inte är jämställdheten som är det främsta målet. Jag tackar ändå för svaret, där socialministern säger att man vill ge förutsättningar och att familjerna bäst själva bestämmer vem som tar ut föräldraförsäkringen. Det låter alltid så bra att man sitter hemma vid köksbordet och bestämmer. Men när man sitter hemma vid köksbordet görs det också med verkligheten runt omkring en. Det känns som att det särskilt för Kristdemokraterna är tabu att sätta jämställdhetsmål i uttag av föräldradagarna. Vi har sett år från år sedan den nya regeringen, som inte är så ny längre, tillträdde 2006 hur målet har spelats ned och inte varit lika viktigt längre. Jag tänker på köksbordsdiskussionen. Det är på något sätt som att ni politiskt inte vill lägga er i, och ni ger inte heller jämlika förutsättningar. Å ena sidan har ni skapat en jämställdhetsbonus som folk inte verkar begripa och därför inte bryr sig om. Å andra sidan har ni infört ett vårdnadsbidrag som är helt kontraproduktivt när det gäller jämställdheten. Vi vet vilka som tar ut vårdnadsbidraget, nämligen till 90 procent kvinnor - och till övervägande del kvinnor som inte är etablerade på arbetsmarknaden. Jag förstår inte denna rädsla att inte vilja politiskt styra jämställdheten. Det finns ingen blygsamhet i övrigt från regeringens sida att styra över människors liv. Det har inte varit svårt för er att sänka a-kassan, att göra det svårare att komma med i a-kassan, att göra det dyrare att vara med i a-kassan. Det verkar inte finnas någon som helst blygsamhet när det gäller försämringar i sjukförsäkringen där människor utförsäkras. Det leder till ökad fattigdom bland familjer och därmed också bland barn. Därför förstår jag inte denna blygsamhet när det gäller att inte vilja ta itu med jämställdheten. Kristdemokraterna är det parti som aldrig ansåg sig vara ett feministiskt parti ens när det var modernt. Vänsterpartiet är ett feministiskt parti oavsett om det är modernt eller inte eftersom vi ser maktstrukturerna. Det är olyckligt att ni spelar ned jämställdheten. Varför kan ni inte ha jämställdheten som mål, om regeringen vill ha ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen? Det gick tidigare. Det fanns riktlinjer till Försäkringskassan. De utvärderades. Har målen nåtts? Har man talat om pappamånaden, som faktiskt har burit frukt när det gäller att öka det jämställda uttaget? Varför så oroliga över att styra även över den delen av politiken för folket - som diskuteras vid köksbordet?

Fru talman! Låt oss börja med skälet till att jag svarar. Det är mitt ansvarsområde i regeringen. Man får klura ett varv till på formuleringen av frågan om man vill få hit jämställdhetsministern. Vi närmar oss frågan som diskuteras i interpellationen. Det har skett förändringar i formuleringen av regeringens mål som lämnats till Försäkringskassan. Det har tidigare funnits klart uttryckt vad målet har varit för försäkringskassans arbete, nämligen att öka och, precis som Wiwi-Anne Johansson säger, försöka styra föräldrars val. Vi har en annan grundsyn, precis som Wiwi-Anne Johansson var inne på, nämligen att vi tror att människor själva kan bestämma över sina egna liv, att de själva ska ha makt och myndighet att avgöra många saker i livet. Det här är en fråga där vi sannolikt inte kommer att enas fullt ut under ens den här interpellationsdebatten. Här finns en konflikt i synsätt. Wiwi-Anne Johansson tycker att politiken ska användas för att åstadkomma om inte lyckoriket så i alla fall ett bättre samhälle, medan jag tror att människor ska ha stor möjlighet att bestämma över sina egna liv. På det sättet får vi något bättre. Människor är olika. Behoven är olika. Därmed vill man göra på lite olika sätt. Vi tror inte att det blir bra om alla föses in i en och samma mall. Det är bättre att skapa flexibla regler som ger stöd till alla oavsett vilket val man gör. När det gäller regeringens syn på jämställdhet har det otroligt stor betydelse att män och kvinnor har samma möjligheter att välja och avgöra. Wiwi-Anne Johansson sade att Kristdemokraterna aldrig kallar sig ett feministiskt parti. Det stämmer. Vi tycker att vår egen värdegrund räcker för att slå fast alla människors lika värde, lika möjligheter, och att människor ska bestämma själva oavsett om de är kvinnor eller män. Vi har infört en jämställdhetsbonus, som bekant, och precis som Wiwi-Anne Johansson säger blev det nog krångligt i överkant. Därför har riksdagen nyligen tagit ställning till ett förslag från regeringens sida som dels innebär förenklingar, dels innebär att man får pengar, alltså bonusen, mycket snabbare än med det gamla regelverket, som kom att bli onödigt krångligt. Jag tror att det kommer att bli en puff för användandet av bonusen och därmed innebära att de ekonomiska förutsättningarna förändras för familjen när man väljer på ett sådant sätt att männens uttag kommer att öka. Det ska bli otroligt intressant att se den statistik som levereras varje år på hur uttaget förändras över tid. Vi ser en långsam men dock ökning av männens uttag, men jag ser fram emot att detta kommer att förändras i och med jämställdhetsbonusens förändring.

Fru talman! Det finns de som har räknat ut det här och säger att det tar 31 år innan vi uppnår ett jämställt uttag även med den förenklade jämställdhetsbonusen. Man måste också ta hänsyn till att det vårdnadsbidrag som har införts är kontraproduktivt och leder i den andra riktningen, bort från arbetsmarknaden och tillbaka till spisen. Socialministern säger lite spefullt att vi strävar efter ett lyckorike. Jag tycker inte att det är så dumt att sträva efter lycka för alla - jag tycker att det är jättebra, så det har jag ingenting emot. Men jag tror inte att ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen löser alla andra frågor. Däremot tror jag att det löser de problem som kvinnor har på arbetsmarknaden, där vi ofta betraktas som reservarbetskraft och inte tjänar 100 procent av vad män tjänar. Jag tror också att det skulle förändra för de män som är ute på arbetsmarknaden och vill ta ut ledighet men som har svårigheter på vissa arbetsplatser där kulturen är sådan att en farsa inte tar ut föräldraledighet utan frun sköter om det. Jag tror att det skulle vara väldigt bra för barnen att ha lika tillgång till båda sina föräldrar oavsett hur föräldrasituationen ser ut. Det behöver inte vara bara kärnfamiljer med mamma, pappa, barn. Därför skulle det vara väldigt bra ur alla dessa aspekter. Försäkringar är till sin natur individuella, det vill säga att jag har en sjukförsäkring och jag har eventuellt en a-kassa. Jag kan inte låta min sambo ta en sjukförsäkring eller en a-kassa i stället för mig. Därför är det mest naturliga att man har en individuell försäkring som gör att man helt naturligt delar på detta. Farhågorna finns naturligtvis: Men då skulle inte männen ta ut föräldraledighet, och då skulle de stackars barnen få börja i förskolan tidigare. Det är ett uselt argument - som jag i och för sig inte har hört socialministern ta i sin mun och som jag hoppas att han inte gör. Man måste ha tilltro till båda föräldrarna, och det har vi. Socialminister Göran Hägglund säger också att han har det i köksbordsdiskussionerna. Jag bara undrar: Hur viktigt är det för Kristdemokraterna, för regeringen och för Göran Hägglund att man delar lika på föräldraledigheten? Hur viktigt är det att barnen har lika tillgång till sina föräldrar? Vi vet att det är jätteviktigt att barn tidigt knyter an till föräldrarna. Därför har ni infört att man kan vara hemma tillsammans i 30 dagar i samband med barns födelse, och det tycker vi är ett jättebra steg på vägen. Däremot tycker vi naturligtvis att det är urdåligt att man då inte får använda sig av jämställdhetsbonusen utan förlorar 3 000 kronor i månaden. Det är jättekonstigt. Jag undrar: Hur ska ni ha det? Hur vill ni ha det med jämställt uttag? Ni verkar göra både-och, och så får ni se hur det blir. Ni har inget mål. Varför vill ni inte ha ett mål för ett jämställt uttag i föräldraförsäkringen?

Fru talman! Det räknas ständigt på uttaget av föräldrapenningdagar - jag tror att det är TCO som gör det - och man har räknat hur många år det kommer att ta innan det blir ett jämställt uttag. Jag tror att vi med den nya jämställdhetsbonusen kommer att skynda på den utvecklingen ganska mycket. Ekonomi styr ganska mycket. Ekonomi spelar en roll. Jag tror att det här kommer att skjuta på utvecklingen. Skiljelinjen mellan mig och Wiwi-Anne Johansson tror jag inte går i synen på om det är bra om männen tar ut mer, om det är bra för männen, bra för kvinnor, bra för barnen. Jag tror att vi tycker lika där. Jag tror att det är bra om männen tar ut fler föräldrapenningdagar. Det är bra därför att man knyter an till barnet tidigt. Forskningen visar också att det spelar en roll senare för mannens beteende. Sedan går det alltid att diskutera vad som är hönan och ägget i det sammanhanget. Men jag tror att det är bra. Det är självklart bra för förhållandet mellan man och kvinna att båda vet de villkor som det innebär att ta hand om barnen, vilket självklart är glädjefyllt men också kan vara påfrestande från tid till annan. Och jag tror att det är bra för barnen. Men sedan kommer vi till frågan: Vilka medel kan man använda, ska man använda, bör man använda för att nå det som man önskar? Där tror jag att skiljelinjen går. Jag är väldigt glad om jag inte beskylls för att vara emot jämställdhet - jag är i allra högsta grad för. Och jag är för att män och kvinnor ska ha samma förutsättningar på varje område. Men jag tror att skiljelinjen går just här: Vilka medel ska vi som politiker tillåta oss att använda när det gäller att nå det här? Wiwi-Anne Johansson säger att vi har ett bestämt mål, och därför ska vi styra mot det målet på detta sätt för att människor ska hamna i ett visst beteende. Men jag säger att politikens roll är att skapa goda förutsättningar för människor att göra de val som passar dem själva, den egna familjen, på allra bästa sätt. Det gör jag utifrån min människosyn som säger att alla människor är lika mycket värda. Men det är inte bara det: Alla människor är också olika och bör ha möjlighet att bestämma själva. Wiwi-Anne Johansson drar parallellen med sjukförsäkringen och a-kassan, där det är individuella rättigheter, förmåner, som vi har beslutat om. Skillnaden är ju att sjukförsäkringen är till för att jag ska få ersättning om jag blir sjuk. Föräldrapenningen är till för barnens skull. Därför är det viktigt att det är knutet till barnen, och sedan är det föräldrarna som bestämmer hur man disponerar dagarna. Jag står fast vid att det finns goda grunder för föräldrar att välja på det sätt som de själva önskar. Mitt mål är att männen ska ta ett ökat ansvar. Målet för mitt tänkande är att det inte ska finnas några hinder i form av fördomar, föreställningar, tryck från omgivning eller vad det nu kan vara som gör att en del män inte gör det som de innerst inne skulle vilja göra.

Fru talman! Ja, det är möjligt att vi har lika uppfattning. Jag hör ju vad socialministern säger. Och jag tvivlar inte på orden när han säger att han tycker att det är bra om män och kvinnor tar ut föräldraledigheten lika. Fast skillnaden kanske är lite grann att Göran Hägglund säger att det är bra "om" de gör det och att han gärna ser det. Det är alltså väldigt mycket morötter som ska till för att männen ska vara hemma. Jag är inte mycket för piska, men jag tror att man ska ha jämlika, jämställda förutsättningar för att det jämställda uttaget i föräldraförsäkringen ska ske. Där skiljer det sig just när det gäller medlen till detta. Om vi ska titta på barnens perspektiv i föräldraförsäkringen, vilket vi självklart ska göra som en grundförutsättning, måste det väl vara en absolut förutsättning och någonting positivt att man skapar en politik som för barnets del är lika förutsättningar att knyta an i lika stor utsträckning till båda sina föräldrar, om det nu är pappa och mamma. Jag förstår inte blygsamheten hos Göran Hägglund att inte politiskt vilja vara med och styra. Jag tycker fortfarande att det finns paralleller. I motsats till vad Göran Hägglund sade nyss styr man ju över människors liv och val när man gör det mycket svårare att gå med i a-kassan, när man gör det mycket dyrare att vara med i a-kassan och när man sänker ersättningen från a-kassan. Och man styr förstås över människors liv när man gör sådana saker som att utförsäkra folk och bestämma hur länge en människa får vara sjuk. Varför denna blygsamhet just när det gäller föräldraförsäkringen?

Fru talman! Jag ska akta mig för att bli alltför polemisk i det sista inlägget. Men också i Wiwi-Anne Johanssons politiska gärning finns det förmodligen en gräns för vad politiken ska och kan göra. Nu tar jag ett lite fånigt exempel: Vad människor äter tycker vi att människor ska få bestämma själva. Vi beslutar inte på politisk väg om en matsedel. Någonstans i vårt politiska tänkande - oavsett vilket parti, vilken filosofi eller vilken ideologi vi bekänner oss till - går det en gräns för vad politiken ska göra, vare sig vi är vänsterpartister eller kristdemokrater. Vi får nog se att vi - som jag var djärv nog att förutse i mitt första fria inlägg - inte kommer överens den här gången heller. Jag erkänner människors rätt och förmåga att själva bestämma och ta ansvar för sina egna liv. Wiwi-Anne Johansson har en syn som går ut på att politikermakten blir större och föräldramakten blir mindre, att majoritetsbesluten avgör i stället för att människor själva bestämmer. Där går en viktig skiljelinje som vi säkert får all anledning att återkomma till.