Interpellationssvar - Diskriminering av hbt-personer i vården - 2011-10-21

Fru talman! Marianne Berg har frågat mig vilka insatser jag gör för att säkerställa rätten till likabehandling utan åtskillnad på grund av sexuell läggning eller könsidentitet inom hälso- och sjukvården. Diskrimineringslagen är tydlig och prövas i det mål som Marianne hänvisar till. Även hälso- och sjukvårdslagen är tydlig i detta hänseende. Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Likaså är diskrimineringslagen tydlig. I 2 kap. 13 § första stycket stadgas att diskriminering är förbjuden i fråga om hälso- och sjukvård och annan medicinsk verksamhet. Ändå har vi uppmärksammat att det ibland finns en omedveten diskriminering och okunskap i vården om hur ett gott bemötande ser ut för bland andra hbt-personer. Det heteronormativa bemötandet som förekommer i vården riskerar dessutom att leda till att hbt-personer avstår från att söka vård. Regeringen anser att det är oacceptabelt. Här måste vården och omsorgen göra mer. Hbt-personer har samma rätt till ett gott bemötande och en god vård och omsorg som alla andra. Ingen ska bli diskriminerad utifrån vem man är som individ. Att vända sig till Diskrimineringsombudsmannen (DO) är en av de vägar som finns för patienter att uppmärksamma brister gällande diskriminering i vården. Marianne Berg hänvisar till en dom som meddelats den 13 oktober. Att frågan om diskriminering inom vården prövas i domstol är en garant för rättssäkerhet och för allas lika rätt till vård. Regeringen tar dessa frågor på stort allvar och gör flera insatser för att motverka ojämlikheter inom vård och omsorg, bland annat genom satsningar för en jämlik vård, genom patientsäkerhetsarbetet och genom arbetet för att stärka patientens ställning. Den nya patientsäkerhetslagen, som trädde i kraft den 1 januari 2011, öppnar upp för helt nya förutsättningar att bedriva en säker vård. Lagen innebär bland annat en förändring i hanteringen av klagomål mot vården. Socialstyrelsen har här givits en ny roll. I dag har patienter möjligheter att vända sig till Socialstyrelsen med sina klagomål mot hälso- och sjukvården eller dess personal. Reformen går ut på att klagomålsärenden ska utredas ur ett brett perspektiv, och samtliga uppgifter ska kommuniceras med såväl den anmälde som anmälaren. Patienterna kan också vända sig till patientnämnderna och framföra sina synpunkter och klagomål. Regeringen vill också stärka patientens ställning. Regeringen har tillsatt en särskild utredare som ska föreslå hur patientens ställning inom och inflytande över hälso- och sjukvården kan stärkas och lämna förslag till en ny patientlagstiftning. En utgångspunkt för utredarens arbete är att förbättra förutsättningarna för en god och jämlik vård. Utredaren ska bland annat föreslå en modell för systematisk insamling och bearbetning av patientberättelser i klagomåls- och anmälningsärenden för att identifiera bristfälliga rutiner och effektivisera och förbättra vårdprocessen. Utredaren ska också överväga andra verktyg för patienten att rapportera upplevd kvalitet och bemötande i syfte att alla patienter ska ges förutsättningar att dela med sig av sina upplevelser av vården genom en webbaserad tjänst. Ett första delbetänkande kommer senast den 30 juni 2012, och slutredovisning med förslag till ny patientlag ska lämnas senast den 1 januari 2013. Marianne Berg har också frågat mig vilka ytterligare åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa rätten till likabehandling inom hälso- och sjukvården oavsett sexuell läggning eller könsidentitet. Regeringen tar omotiverade skillnader och ojämlikheter i vården på största allvar och har under flera år drivit på utvecklingen av kunskap. Man vill synliggöra skillnaderna i vården bland annat genom bidrag till utvecklingen av öppna jämförelser. Regeringen gör också en särskild satsning på jämlik vård under 2011 och 2012. För detta arbete har regeringen avsatt 15 miljoner kronor per år. Exempelvis har Socialstyrelsen under 2011 givits i uppdrag att ta fram ett underlag med en beskrivning av nuläget och utmaningarna när det gäller att nå jämlikhet i vården. I uppdraget ingår att beskriva vilka som är de stora utmaningarna när det gäller en jämlik vård och en beskrivning av hur ojämlikheten ser ut utifrån olika aspekter, bland annat hur det ser ut för olika grupper i samhället, personliga egenskaper, ålder, kön, funktionsnedsättning, utbildning, social ställning, etnisk eller religiös tillhörighet och sexuell läggning. Därtill ska Socialstyrelsen beskriva vilka faktorer som det finns ett särskilt behov av att analysera närmare. Socialstyrelsen ska också beskriva kunskapsläget och behovet av utveckling eller implementering av metoder för att uppnå en jämlik vård samt göra en bedömning av inom vilka åtgärdsområden man kan nå störst hälsovinster. Avsikten är att Socialstyrelsens redovisning ska utgöra ett underlag för en kommande samlad strategi för en jämlik vård. För mig som socialminister är frågorna om likabehandling och bemötande i vård och omsorg oerhört viktiga, och jag kommer att fortsätta att driva utvecklingen framåt på dessa områden, fru talman.

Fru talman! Jag tackar socialministern för svaret som var långt och mycket utförligt. Jag tycker att jag har fått ett bra svar, speciellt på min första fråga. Det saknas lite på min andra fråga, och det finns naturligtvis lite jag skulle vilja lägga till. Jag är positivt överraskad av det regeringen har försökt och försöker åstadkomma när det gäller ojämlikhet inom vård och omsorg och att motverka diskriminering och alla former av kränkande behandling. Det tycker jag är positivt och ett steg i rätt riktning. Jag är också glad över regeringens uppdrag till Socialstyrelsen - det vill jag påpeka - att ta fram ett underlag och en beskrivning av nuläget och utmaningarna när det gäller att nå jämlikhet i vården i Sverige. Socialstyrelsen ska även ta fram aspekter på hur det ser ut för olika grupper. Jag är mycket medveten om att diskriminering sker i olika grupper, vilket ministern också har tagit upp. Det kan vara ålder, kön, klass, etnisk bakgrund eller sexuell läggning. Men det är oacceptabelt att det sker i Sverige i dag, oavsett vilken grupp som blir drabbad. Fru talman! Upprinnelsen till dagens interpellation om hur hbt-personer bemöts inom vården är den artikel som stod i DN den 11 oktober, alltså för ett par veckor sedan. Den tar upp en händelse gällande en lesbisk kvinna som under våren 2009 blev nekad att lämna blodprov på Liljeholmens vårdcentral här i Stockholm. Hon blev nekad just på grund av att hon var homosexuell. För mig är det milt sagt horribelt. Ett enkelt blodprov skulle tas, och det skulle sedan skickas vidare till Karolinska i Huddinge. Det handlade om ett blodprov, och hon fick till svar att vårdcentralen inte tog emot homosexuella. De hänvisade till Sösamkliniken med motiveringen att det var komplicerat med homosexuella och att läkarna hade bestämt så. För mig är det definitivt inte någonting som en läkare ska bestämma. För mig finns det ett ord för denna typ av agerande, och det är homofobi. Tänk att få detta bemötande både i ord och i handling! Det är milt sagt kränkande och drabbar nog inte bara enstaka personer utan en hel del, fru talman. Att bli diskriminerad och kränkt leder naturligtvis även till att jag blir ledsen och känner mig otroligt påhoppad. Det ger också resultatet att många kanske inte orkar gå vidare eller kanske rent av inte vågar gå vidare i ärendet. Jag tycker att det är hög tid att sjukvårdspersonal slutar att utgå ifrån att alla människor är heterosexuella och behandlar sjukdom utifrån symtom och diagnos och inte utifrån könsidentitet, könsuttryck eller sexuell läggning. Vänsterpartiet anser att nationella riktlinjer vore något att driva på. Att arbeta för nationella riktlinjer är verkligen att ta problemen på allvar. Socialministern och jag delar uppfattningen att det är oacceptabelt med kränkningar i vården. Skam vore det väl annars. Men vilka ytterligare åtgärder kan ministern vidta för att säkerställa denna rätt? Vissa åtgärder har jag fått i svaret, men jag tänker på min andra fråga där jag saknar en del svar. Kan ni tänka er att agera för nationella riktlinjer för att nå målet, socialministern? Att införa nationella riktlinjer är enligt Vänsterpartiet att verkligen ta problemen på allvar och peka ut en riktning värd namnet.

Fru talman! Tack, Marianne Berg! Vi är överens om att all diskriminering, oavsett grunderna, är oacceptabel. Vi har tack och lov nått ganska långt i Sverige när det gäller formella regler, lagar, föreskrifter och så vidare. Det är inte riktigt det vi talar om nu. Nu talar vi om det som enskilda personer kan möta, i det här fallet till följd av sin sexuella läggning. Jag tror att vägen framåt väldigt mycket handlar om att dels åstadkomma en medvetenhet hos ledningarna för vårdgivarna, dels se till att samtalet om vilka värderingar vi har och om bemötandefrågor förs i hela vården och bland alla medarbetare. Fördomar och föreställningar är någonting som vi inte kommer till rätta med bara för att vi slår en klubba i bordet och beslutar någonting, utan det handlar väldigt mycket om att samtala, vrida och vända och försöka tänka sig in i andra människors situation. Det kunde ha varit du, det kunde ha varit jag. Det handlar om att byta plats med andra personer i grupper som kan drabbas av diskriminering. Jag tror på det goda samtalet som en viktig väg framåt. Jag kan också berätta att vi vid ett par tillfällen har träffat aktörer på vårdområdet. Det handlar om företrädare för Sveriges Kommuner och Landsting, Vårdfacket, Läkarförbundet, privata vårdgivare, Läkaresällskapet och olika specialistorganisationer. Vi har träffats vid ett par tillfällen och diskuterat bemötandefrågorna. Det finns glädjande nog en väldigt stor samsyn om att vi behöver gradera upp vårt kunnande på det här området. Vi vet att vårdens resultat inte bara avgörs av den medicinska kvaliteten utan också av hur du och jag känner att vi blir bemötta när vi träffar vårdens personal. Det är viktigt att vi bemöts med respekt och med värdighet oavsett varför vi är där och vilka personer vi är. Därför tror jag att det är mycket viktigt att vi får många att engagera sig i detta och föra det här samtalet på vårdens alla arbetsplatser. Utbildning spelar naturligtvis också en roll i det här sammanhanget. I det arbete som vi gör just nu där vi reser runt till alla landets landsting diskuterar vi mycket det här med jämlik vård. Ledningarna har förstås ett ansvar. Det är där det måste börja, och man måste se till att det finns ett utrymme för de här samtalen som gör att vi inte återigen behöver läsa sådana här artiklar. Vi kanske också ska säga för protokollets skull att Diskrimineringsombudsmannen vann det här målet den 13 oktober. Stockholms läns landsting blev skyldigt att betala ersättning till DO för rättegångskostnaderna och 15 000 kronor i diskrimineringsersättning till den person som nekats vård på sin vårdcentral. Det är en tydlig signal till alla att vi måste lära någonting av detta. Det här ska inte upprepas.

Fru talman! Socialministern gav inte svar på min fråga om socialministern kunde tänka sig nationella riktlinjer. Jag tycker att det är en viktig del i den här processen för att komma åt problemen. Jag tror också på de goda samtalen. Jag tror också att man måste besöka arbetsplatser, fackföreningsrörelsen, utbildningar och så vidare för att få in det här perspektivet. Det är jag till hundra procent övertygad om att vi måste arbeta med. Men vi har ju sanningen framför oss. Diskrimineringen är väldigt utbredd, och det handlar inte bara om hbt. Men dagens interpellation handlar just om hbt-personers situation. För att kunna bemöta människor på ett korrekt sätt måste alla, och då menar jag alla, yrkesgrupper inom sjukvården ta till sig att de inte ska utgå från tvåkönsnormen, det vill säga hävda att det bara finns två tydliga kön i samhället. Vi måste driva på frågan med Sveriges nationella folkhälsopolitik som syftar till en hälso- och sjukvård som är lika för alla, ingenting annat. Självfallet är målsättningen att det ska omfatta alla invånare, oavsett sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck. För att verkligen förstå problematiken och förstå hur människor kan bli bemötta på grund av sin sexuella läggning vill jag ta upp några exempel. En homosexuell man söker vård för nackspärr. Han erbjuds testa sig för hiv. En lesbisk kvinna vill göra en vanlig gynekologisk undersökning. Hon hänvisas till en särskild mottagning för kvinnor som har sex med kvinnor. En transvestit söker vård för bihåleinflammation men får sin könsidentitet ifrågasatt av läkaren. En man vill besöka sin sjuke make med stoppas av personalen som förutsätter att hans närstående inte är av samma kön. En transsexuell person vill korrigera sitt kön. Under de två år som processen tar får hon utstå kränkningar från psykologer och annan vårdpersonal. Dessa uppgifter kommer från Diskrimineringsombudsmannen och är några exempel på hur det kan se ut för hbt-personer, hur de blir bemötta i kontakten med den svenska sjukvården. Jag tror att listan kan göras betydligt längre. Socialministern har, som jag sade tidigare, gjort mycket inom regeringen och regeringsarbetet. Det pågår utredningar, det är helt okej, och det finns en linje framåt. Samtidigt tror jag att man behöver sjösätta mer för att underlätta bemötandet av hbt-personer inom vården och naturligtvis också i andra instanser. Att sjukvården ska vara hbt-certifierad har Vänsterpartiet drivit under många år. Jag förstår att det är en lång process, för det är inte precis någon liten apparat vi talar om. Men om vi ska börja någonstans i arbetet mot det som jag vill benämna homofobi undrar jag om det i så fall inte vore bra att börja med att ha hbt-certifiering vid våra ungdomsmottagningar. Är det något som socialministern kan tänka sig att arbeta för? Jag anser att hbt-certifiering är ett bra verktyg, och att införa den vore att verkligen ta problematiken på allvar.

Fru talman! Jag tror att vi är helt överens om att vården inte är isolerad från övriga samhället. Människor som har vissa föreställningar och jobbar i vården har med sig de föreställningarna på sin arbetsplats. Det är oerhört viktigt att alla som kommer till vården bemöts på ett likartat sätt, oavsett vem man är och hur man är. Då gäller det att vårdens personal uppträder professionellt gentemot alla. Det handlar mycket om de värderingar vi har. Jag tror att vi är överens om det som jag sagt om de viktiga samtalen och kanske också om att man per automatik föreställer sig en viss person på ett visst sätt. Då kan man ibland såra och kränka personer på det viset. När det gäller frågan om nationella riktlinjer får jag säga att den är något tidigt väckt. Låt oss se vad som kommer fram av det arbete som pågår. Jag utesluter inte att det behövs, men låt oss först se vad som kommer fram i fortsättningen. Vi har ett ansvar att tillsammans med vårdens huvudmän se till att alla människor bemöts på ett klokt sätt. Hbt-certifiering av till exempel ungdomsmottagningar finns här och var; det prövas runt om i Landstings- och Kommunsverige. Det är ett sätt att hjälpa personalen till bättre förmåga och större kunskap så att alla ska kunna känna sig välkomna oavsett bland annat sexuell läggning. Det är förstås utmärkt att certifieringen finns och något som kan tas efter av långt fler. Det är dock en fråga för vårdens huvudmän. Det vi diskuterar är oerhört betydelsefullt. Marianne Berg nämner några konkreta fall, och jag är helt säker på att det förekommer fler. Det förekommer att personer som inte berättat om sin sexuella läggning bemöts på ett sätt som känns jobbigt. Kanske kan det rent av hända att människor inte söker vård för att de är rädda för hur de ska bli bemötta. Det är naturligtvis totalt oacceptabelt. Rätten till god hälsa och ett bra bemötande gäller alla och alltid.

Fru talman! Det är glädjande att höra att ministern ställer sig bakom nationella riktlinjer. Jag förstår att vi behöver avvakta resultaten av de utredningar som är på gång; det gäller både den enskilde utredaren och Socialstyrelsen. Det är också glädjande att socialministern är positiv till hbt-certifieringen. Jag vet att huvudansvaret ligger på kommunerna och regionerna, men om socialministern ställer sig bakom det ger det stor tyngd och kan utökas. Upprinnelsen till interpellationen var kvinnan som verkligen hade mod, ork och vilja att driva ärendet vidare till domstol. Det gav ett positivt resultat, och jag hoppas att många fler kan visa vägen så att ännu fler vågar och orkar gå vidare med sina ärenden oavsett var, när och hur de blir diskriminerade eller kränkta. Jag vill avsluta, fru talman, med det som är särskilt stötande när det gäller diskriminerande strukturer, nämligen när de kommer till uttryck i lagstiftningen. Det har vi debatterat tidigare. Ett exempel finns i lagen om fastställande av könstillhörighet. Fortfarande år 2011 ställs krav på sterilisering av transsexuella som genomgår könskorrigering. Socialstyrelsens utredning kom i början av sommaren, och då möttes socialministern och jag i en interpellationsdebatt. Socialstyrelsen vill att kravet tas bort. Vänsterpartiet ställer sig helt och fullt bakom det liksom de flesta övriga förslag i utredningen. Nu ligger utredningen på socialministerns bord, och jag förväntar mig att den inte ska hamna i en skrivbordslåda och glömmas bort. Om socialministern menar allvar med vad han sagt i dag är det på sin plats att Socialstyrelsens utredning verkligen kommer fram i ljuset. Diskriminering måste motverkas på alla plan i samhället, också i vår lagstiftning.

Fru talman! När det gäller det som tas upp i interpellationen tror jag att vi på det hela taget är överens. Vi vet att det samtal vi för här inte omedelbart förändrar vardagen på alla våra vårdinrättningar runt om i landet, men vi vet också att det spelar roll. Det stora arbetet sker när vi lämnar dessa lokaler. Det handlar om att fortsätta att föra detta viktiga samtal så att alla människor ska känna sig välkomna till vården och bemötas på ett likartat sätt. Vad gäller riktlinjerna är det, som jag sade, en fråga som vi får titta på när det arbete som jag beskrivit i interpellationssvaret kommit ytterligare en bit på väg. Som jag sade utesluter jag inte sådana riktlinjer. Beträffande frågan om fastställande av könsidentitet bereds ärendet på departementet, och vi har naturligtvis inga skäl att vara långsamma. Vi jobbar igenom detta. Socialstyrelsens uppdrag måste dock hanteras enligt de formella regler vi har. Sedan får vi säkert tillfälle att diskutera det ytterligare. Jag tackar Marianne Berg för att hon tog upp denna viktiga fråga.