Interpellationssvar - Tidsutdräkt för besvarande av brev - 2011-10-14

Herr talman! Sven-Erik Österberg har frågat mig om orsaken till att ett brev från anställda på häktet Huddinge inte besvarats och om jag eventuellt vidtagit någon annan åtgärd med anledning av brevet. I brevet uttrycker brevskrivarna sin oro över Kriminalvårdens fokus på säkerhet och murar och över att det ges en högre prioritet än annat som till exempel bibliotekstjänster, lärartjänster och bemanning. Brevskrivarna uttrycker också oro över att Kriminalvårdens prioriteringar kan påverka arbetsmarknadsåtgärder och arbetet i socialtjänst och missbrukarvård. Brevet inkom den 28 juli och jag kan bara beklaga att svarstiden blivit längre än vad som är normalt. Självklart kommer brevet att besvaras. Kunskap om hur Kriminalvårdens verksamhet utvecklas är central för regeringens styrning av myndigheten. I det utgör dialogen med ansvariga för verksamheten en viktig del. Även besök vid Kriminalvårdens olika verksamhetsställen ger mig och mina medarbetare, tillsammans med information från personalorganisationer, medarbetare i Kriminalvården, frivilligorganisationer eller andra som samverkar med myndigheten eller på annat sätt berörs av Kriminalvårdens verksamhet, värdefull kunskap om hur verksamheten bedrivs. Regeringen har gett stora resurstillskott till Kriminalvården under senare år, och med ett oförändrat antal intagna, anser regeringen att förutsättningarna borde vara bättre än någonsin att bedriva en bra kriminalvård. Regeringen har också tydligt gett uttryck för att de tillskott som getts bland annat ska användas till att utveckla innehållet i verkställigheten. Det är dock Kriminalvården som har ansvaret för fördelningen av resurser mellan myndighetens olika verksamheter, för fördelningen av resurser mellan olika personalkategorier och även för de avvägningar som görs avseende bemanning. Regeringen har tillfört Kriminalvården betydande tillskott. Tillskotten har varit avsedda att användas för att upprätthålla kvalitet, effektivitet och säkerhet i verksamheten. Regeringen följer noga det arbetet. Då Sven-Erik Österberg, som framställt interpellationen, anmält att han var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav andre vice talmannen att Ibrahim Baylan i stället fick delta i överläggningen.

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret. Jag vill börja med att betona att mordet på häktet i Flemingsberg är en tragisk händelse på många olika sätt. Orsaker i ett enskilt fall är inte något som ska diskuteras i denna kammare. Det är upp till myndigheter och domstolar att ta hand om det. Likväl kan det finnas strukturella fel som måste rättas till i regler och bestämmelser. Likaså kan det finnas problem med hur allvarligt man ser på den här typen av frågor som gäller statligt anställd personal som är satt att vårda mycket farliga individer. Det grundläggande ansvaret för detta ligger, som justitieministern säger, hos Kriminalvården, men det yttersta ansvaret för hela verksamheten ligger hos justitieministern och regeringen. När anställda på häktet i ett brev riktat direkt till justitieministern slår larm om de orimliga arbetsvillkor som råder är det givetvis en signal som måste tas på allra största allvar. Det som är förvånande är att brevskrivarna har mötts av en kompakt tystnad. Mot bakgrund av den frustrerande arbetsmiljö som man beskriver i brevet är det inte svårt att föreställa sig att denna kompakta tystnad bidrar till att öka frustrationen hos de anställda, inte minst hos brevskrivarna. Herr talman! Av förvaltningslagen, som regeringen visserligen inte är skyldig att följa men som man ändå försöker följa praxis inom, framgår det att frågor från enskild ska besvaras så snart som möjligt. Om någon enskild av misstag vänder sig till fel myndighet bör man hjälpa individen till rätt myndighet. Det är en skyldighet man har. Vi har tidigare sett exempel på att myndigheter fått svidande kritik, inte minst från JO, när man inte har besvarat brev inom rimlig tid. Det här brevet har legat på Justitiedepartementet i tre månader. De som har skrivit brevet har inte fått något som helst besked, inte ens en bekräftelse på att brevet har kommit fram. Det är naturligtvis oerhört frustrerande. Justitieministern skriver nu i sitt svar att brevet ska besvaras. Låt mig bara uttala min stora förvåning över att ni inte redan har gjort det, inte ens efter att denna interpellation skrevs. Jag har själv suttit i den sits som justitieministern nu gör som statsråd. Jag skulle skämmas över att komma hit med vetskapen om att detta brev ännu inte är besvarat. Jag inser naturligtvis att det finns mycket att göra på ett departement. Men mot bakgrund av de tragiska händelserna och den frustration som uttrycks i detta brev tycker jag att det hade varit rimligt att justitieministern hade krävt av sina medarbetare att besvara brevet så skyndsamt som möjligt och inte komma hit och säga att det ska besvaras. Finns det fler brev som ligger på departementet och som förtjänar att besvaras? Hur ser justitieministern på detta? Är det inte ett misslyckande att justitieministern inte ens nu kan komma hit och säga att brevet har besvarats?

Herr talman! Låt mig börja med att upprepa att jag verkligen beklagar att detta brev har blivit liggande. Jag är ganska känd för att jag brukar ge svar snabbt på saker och ting eftersom jag tycker att det är rimligt när människor hör av sig. Dock ska man ha klart för sig att just detta brev inte innehåller någon konkret fråga till regeringen eller till ministern utan det framförs synpunkter. Det kan man ha med i sammanhanget. Men jag har hanterat ett svar, så det kommer ett svar. Däremot har jag träffat medarbetare och företrädare för medarbetare i kriminalvården efter den hemska händelse som vi upplevde häromveckan, och jag har lyssnat på deras synpunkter. Jag har också haft andra kontakter med medarbetare i kriminalvården, och jag har stor respekt för den lojalitet och solidaritet som finns mellan medarbetarna. Under dessa veckor när det har krisat och varit mycket jobbigt på häktet i Flemingsberg har andra ställt upp och tagit pass och hjälpt till för att förstärka verksamheten. Det är alltså inte på det sättet att jag inte har engagerat mig och försökt ta del av den oro som medarbetarna känner. I detta brev uttrycks en mer allmän oro, vilket framgår av mitt svar, över att vi satsar för mycket på säkerhet och för lite på innehåll. Det besked som Kriminalvården fick under Thomas Bodströms tid som justitieminister var: Gör allt som står i er makt för att stoppa rymningarna. Det tillfördes många direktiv i den delen. Det har skett en stor förstärkning, och i dag har vi en situation där vi inte längre har några rymningar, och säkerheten är hög. Låt mig säga att när jag tillträdde som minister kunde jag notera hur eftersatt verksamhetens innehåll var. Därför har vi gjort ökningar när det gäller behandlingar mot missbruk och olika typer av personlighetsstörningar. Vi arbetar för att återupprätta arbetslinjen inom kriminalvården, och vi har bara under det senaste året ökat antalet yrkesutbildningsplatser ordentligt. Vi jobbar alltså mycket med de mjuka sidorna av det som är riktig kriminalvård. Det är eftersatt. Men det är en eftersläpning som har skett över tid. Jag delar därför i viss utsträckning den oro som personalen kan känna. Nu måste man naturligtvis föra dessa diskussioner utifrån det som har hänt. Det som nu sker är att det pågår två utredningar, en polisutredning och en intern utredning inom Kriminalvården. Det som kommer fram där kommer att belägga om man hade rätt regler, om man följde reglerna och om det finns behov av förändringar i verksamheten. Det finns också en diskussion inom Kriminalvården i dag om att det är skillnader i visst avseende mellan verksamheten i häkten och i kriminalvården, och man kan behöva fundera över hur situationen ser ut. Vi ska komma ihåg att människor som är intagna i häkte kan vara oroliga, deprimerade, arga och våldsamma. Det är en mycket komplicerad arbetsmiljö. Det är därför som man försöker göra olika typer av farlighetsbedömningar och riskbedömningar och ska bemanna utifrån det. Det är inte helt enkelt. Det är ett mycket svårt jobb som våra medarbetare i kriminalvården har. Det är viktigt att arbeta med innehållet i den och ta det på stort allvar. Jag vet också att man har en dialog med Kriminalvårdsstyrelsen och ledningen för verksamheten där diskussionerna ska föras. Beskedet är att jag tycker att det är dåligt att vi inte lyckades svara på brevet tillräckligt snabbt. Däremot har vi många kontakter med medarbetare i kriminalvården. Det finns mer att göra för att verksamheten, för intagna, för medarbetare och för rättsväsendet i stort, ska bli bättre, och det kommer vi också att genomföra.

Herr talman! Jag tackar justitieministern för dessa svar. Justitieministern säger att det inte var några konkreta frågor i brevet utan att det bara var en allmän oro som uttrycktes. En del av den allmänna oron handlade om det som har varit i fokus, inte minst efter den tragiska händelsen i Flemingsberg, nämligen bemanningen. Man kan aldrig i förväg veta när och var sådana tragiska händelser kommer att inträffa. Däremot har vi en skyldighet från riksdagen men framför allt från regeringen, som är den verkställande delen av statsmakten, att på olika sätt så långt det är möjligt förebygga denna typ av händelser. Då är det viktigt att ha system som fångar upp signaler om någonting håller på att gå snett eller om det finns risker i en verksamhet, till exempel i den typ av verksamhet som kriminalvården är där risker är en del av vardagen. Det är helt klart att brevskrivarna, de anställda inom Kriminalvården, har försökt varsla om att allting inte står rätt till och att det finns en del bekymmer som kan rendera i allvarliga brister. Det är viktigt att vi tar detta på allvar, justitieministern, och att brev med denna typ av signaler som kommer från personal som är så nära verksamheten och som varje dag ser vad som händer inte blir liggande på departementen månad efter månad. Om vi ska uppnå många av de välvilliga ambitioner som regeringen och justitieministern nu redogör för krävs det naturligtvis också att man lyssnar på dem som finns nära verksamheten. I detta fall har det tyvärr inte skett. Detta brev har legat på departementet i tre månader. Jag tolkar justitieministerns svar som att hon har godkänt ett svar - det är bra - och jag hoppas att det också skickas. Jag hoppas att man också tar till sig den information och den oro som finns här. Naturligtvis måste vi alla göra vårt yttersta för att det som hände i Huddinge inte händer igen. Detta är en svår och allvarlig verksamhet som vi ber människor att utföra för allas vårt bästa. Då krävs det också att de får bästa möjliga uppbackning. Jag tycker tyvärr inte att det har varit så i detta fall. Justitieministern tillstår också i viss mån att det inte har varit bra. Jag hoppas innerligt att man nu skapar rutiner på departementet så att detta inte sker igen, alltså att människor som uttrycker en allvarlig oro inte ens får något besked om att brevet har kommit fram och inte får ett svar på tre fyra månader.

Herr talman! När det gäller brevet är vi helt överens om att man ska besvara brev snabbare. Däremot är det en allmän synpunkt som framförs i det och inte någon direkt fråga. Jag tror att man ska vara försiktig med att koppla detta till händelserna. Jag vill inte heller uttala mig om huruvida rutinerna har följts och om det har fungerat och så vidare innan utredningarna är klara eftersom jag tror att det är viktigt att ha fakta när en sådan allvarlig händelse har inträffat. Däremot har jag, utifrån besök och den information som vi tar del av när det gäller verksamheten, klart för mig vilken komplicerad arbetssituation som råder ute på häkten och anstalter. Det är ingen tvekan om att det i detta sammanhang finns många frågor som är besvärliga att hantera. Där är medarbetarnas synpunkter och erfarenheter otroligt värdefulla och nödvändiga att ta till sig. När det gäller bemanningsfrågorna har det faktum att Kriminalvårdens anslag har ökat med 30 procent från 2006 till 2011 naturligtvis möjliggjort en ökning av antalet årsarbetskrafter. Vi har haft en ökning från ungefär 7 900 till ungefär 9 000 medarbetare i kriminalvården. Samtidigt har medelbeläggningen på anstalter och häkten under perioden minskat och var under 2010 den lägsta under den senaste femårsperioden. Bemanningen generellt har alltså faktiskt förbättrats under de här åren. Detta är dock inte en verksamhet där allting är linjärt och jämnt fördelat. Det kan vara väldigt olika på olika enheter på grund av händelser eller på grund av de individer som är intagna i häkte eller ska genomgå verkställighet. Då kan det förstås bli väldigt ansträngt. Det är här myndigheten har kompetensen och också ska ha förmågan att arbeta så att man vid varje givet tillfälle har rätt regler och följer de reglerna så att personal, intagna och allmänhet kan känna att verksamheten genomförs med kvalitet och säkerhet på ett bra sätt. Det är alltså mitt besked: Jag tycker att vi ska svara på brev direkt. Jag tycker att det är viktigt att människor får svar, både på sin oro och på konkreta frågor. Vi har höga ambitioner. Ibland misslyckas vi, och det är tråkigt. Däremot är det inte så att vi inte har tagit del av medarbetarnas synpunkter, vare sig från häktesverksamheten eller från kriminalvårdsverksamheten. Det är någonting som vi gör kontinuerligt. Det är många som har hört av sig med anledning av den här händelsen. Många använder sig dock av andra kanaler än postgången, vilket går snabbare och också ger snabbare svar. Vi kommer att arbeta för att utveckla vår förmåga att kommunicera och ta del av medarbetarnas och allmänhetens informationer.

Herr talman! Jag vill återigen tacka justitieministern för svaret. När det handlar om den enskilda händelsen är det en fråga som utreds, precis som justitieministern säger, och det ska ske i den laga ordning som finns. Det är inte främst den jag talar om. Det jag talar om när jag talar om rutiner är hur det ser ut på departementet, justitieministern, när ett sådant här brev kan bli liggande i tre månader. Jag har ställt frågan till justitieministern: Finns det fler brev som har blivit liggande under en längre tid? Har justitieministern eller justitieministerns medarbetare koll på detta? Vad står det i så fall i dessa brev? Finns det andra allvarliga signaler i dem? Jag försöker tolka justitieministern välvilligt och hoppas att det stämmer som hon nu säger, att ni nu ser igenom hur rutinerna ser ut på departementet så att människor får svar på sina brev även om de bara är uttryck för en oro och inte innehåller direkta frågor. Brev kan naturligtvis se ut på många olika sätt. Jag tror att det är brådskande att man nu tar tag i detta så att det finns en organisation och ordentliga rutiner för att fånga den här typen av rop på hjälp som kommer från olika delar av verksamheten och ibland från medborgarna. Har justitieministern inlett ett sådant arbete? Om inte, är justitieministern beredd att göra det? Det tror jag vore välgörande för arbetet på departementet och för att vi ska kunna fånga upp signaler och rop på hjälp när det finns misshälligheter ute i verksamheten.

Herr talman! Rutinerna på departementet är bra i många avseenden. Detta sköts enligt regler, förordningar och allt vad det nu ska vara på ett bra sätt. Men det går alltid att skynda på hanteringen av brevsvar och annat, liksom att öka uppmärksamheten på det som är akut och måste hanteras direkt. Detta är någonting som vi hela tiden arbetar på att förbättra. Den brevsvarsfunktion som finns har förstärkts under senare tid, inte med anledning av detta men i övrigt. Det finns också andra delar av verksamheten som vi har sett över, just därför att det är viktigt att man får svar och att det fungerar väl. Jag tar detta på stort allvar och kan bara beklaga att det sett ut som det gjort, och jag är ansvarig för att detta ska fungera. Jag tror mig dock veta att Justitiedepartementet håller en ganska god nivå när det gäller brevsvar. Sedan vill jag säga någonting viktigt till alla som hör av sig till Justitiedepartementet och till mig: Att man inte har fått ett svar betyder inte alltid att vi inte har läst. Ibland hör människor av sig med väldigt komplicerade frågor. Det tar tid att plocka fram underlag för att ge ett riktigt svar. Det händer ibland att det tar längre tid; det beror lite grann på vilken typ av brev det handlar om. I en del fall skickar vi också snabbt ett besked om att vi har fått brevet och att vi återkommer. Det är lite olika rutiner, och detta måste man se över hela tiden. Jag tycker att kommunikationen med medborgarna är central, och det är viktigt att få viktig information snabbt. Här måste vi hela tiden jobba med olika kanaler. Där har de nya medierna inneburit både utmaningar och svårigheter för Regeringskansliet och andra myndigheter. Men vi arbetar med detta. Det är klart att jag har reagerat på att det har tagit tid i det här fallet. Jag kan inte utesluta att det finns ett och annat brev i övrigt där någon tycker att svar borde ha kommit, men jag vill gärna säga detta: Vi läser faktiskt vad människor skriver, och vi gör det direkt. Annars är det väldigt svårt att registrera och veta vilken handläggare som ska ha ansvar för ärendet.