Interpellationssvar - Infrastrukturen i västerbergslagen - 2011-09-27

Fru talman! Peter Hultqvist har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att bland annat genom en förbättrad infrastruktur på järnväg underlätta och stödja en utveckling med återupptagen gruvdrift i Västerbergslagen i Dalarna. Regeringen fastställde i mars 2010 den trafikslagsövergripande nationella planen för utveckling av transportinfrastrukturen. Regeringens beslut föregicks av en omfattande regional dialog. I denna dialog var diskussionerna om etableringen av gruvor ännu i ett mycket övergripande skede. Regeringen gav i mars i år Trafikverket i uppdrag att med nu gällande nationell plan för utveckling av transportsystemet som grund utreda behovet av ökad kapacitet i det svenska järnvägssystemet och lämna förslag till effektiviserings- och kapacitetshöjande åtgärder som kan vidtas för att tillgodose ökande behov. Uppdraget ska delredovisas senast den 1 oktober 2011, då förslag till åtgärder i järnvägssystemet för perioden 2012-2021 ska redovisas. Uppdraget har den 8 september 2011 utvidgats till att omfatta även de övriga trafikslagen. En redovisning för dessa tillsammans med en utblick till 2050 för samtliga trafikslag ska redovisas senast den 30 april 2012.

Fru talman! Det som nu sker i Västerbergslagen är egentligen början på en mycket intressant återindustrialisering på gruvsidan. Fram till 70-talets mitt var detta ett område där vi hade många järnmalmsgruvor. De lades ned en efter en, trots att man från olika håll tydligt uttalade att det fanns en framtid för gruvindustrin, att det fanns malm kvar i gruvorna och att detta var ett felaktigt beslut. Nu visar det sig, ett antal år senare, att de som då varnade för att det var ett felaktigt beslut och att detta skulle kunna återuppstå förmodligen var de som hade rätt. Nu står vi i ett läge där ett antal företag är intresserade, där det finns långt gångna planer och där man har analyserat att det bara på malmen i Grängesberg finns ett värde av ca 200 miljarder kronor i dagens penningvärde. Det finns en stor efterfrågan på svensk järnmalm internationellt. Jag kan bara säga att LKAB under 2010 ökade sin export med 30 procent. Man levererade totalt 26 ton malm. Detta visar att svensk järnbrytning och svensk gruvindustri är någonting vars tjänster efterfrågas och att vi här har naturtillgångar vi bör ta vara på. Detta handlar om kanske tusentalet nya arbetstillfällen. I Grängesberg handlar det om 350 jobb. Risken är dock att viljan att investera och viljan att återuppta brytningen - viljan att komma i gång - inte kommer att motsvaras av vad samhället är berett att sätta in när det gäller att arrangera järnvägskapaciteten så att den blir den rätta. Det är oerhört viktigt att den malm som bryts också kan transporteras på ett rimligt sätt. Järnvägsnätet i området har i dag en kapacitet på ett malmtåg per dygn. Det är alldeles för lite. Det som krävs bara för Grängesbergs del om detta ska bli rimligt är sex malmtåg per dygn. Standarden på järnvägen i Bergslagen står alltså inte i proportion till vad som krävs om det blir produktion. Planerna säger att gruvan i Grängesberg ska vara i gång om fyra år. Det finns också gruvor planerade i Blötberget, Håksberg, Tvistbo med mera. Det är klart att fyra år är rätt kort tid i sammanhanget, och det är stora investeringar som måste göras. De pengar som nu har anslagits i den budget som föreligger kanske räcker till vissa trimningsåtgärder i sammanhanget. Det kanske också räcker till att rikta om godstrafiken. Att skapa ett annat flöde där kanske man också kan göra utan att göra dessa trimningsåtgärder, men det räcker inte till särskilt mycket. Det räcker inte till de stora investeringar som krävs i sammanhanget. Därför är grundfrågan: När vi har sådana värden som ligger under jord, sådana investeringar som är på gång och sådan industriell utveckling som skulle kunna betyda så mycket för Sverige när det gäller exportinkomster och arbetstillfällen, skulle det då inte vara rimligt att titta på möjligheten att göra detta till ett nationellt projekt? Varför inte säga att helheten i detta är så viktig för nationen när det gäller exporten, jobben och den typen av kvaliteter att vi är beredda att göra ett nationellt paket för att lösa upp dessa knutar när det gäller järnvägstransporterna, så att vi klarar minst sex malmtåg per dag om produktionen kommer i gång?

Fru talman! Inledningsvis skulle jag vilja påstå att Peter Hultqvists interpellation om infrastrukturen i Västerbergslagen är långt viktigare än vad statsrådets svar visar. Västerbergslagen - det handlar alltså om Ludvika och Smedjebackens kommuner i Dalarna - är en gammal bruksbygd. Det är gamla brukssamhällen. Det har varit många år av stor omställning - tunga industrier som har rationaliserats, arbetstillfällen som har försvunnit och så vidare. I dag befinner vi i Västerbergslagen oss - jag säger "vi" därför att jag själv bor i Smedjebackens kommun mitt i Västerbergslagen - i ett bättre läge än på mången god dag. Det handlar om det Peter Hultqvist säger om utbyggnaden, att man ska återuppta driften i gruvorna framför allt i Grängesberg men också i Smedjebackens kommun och även i norra Västmanland - i Norberg och eventuellt också i Riddarhyttan. Det handlar om många arbetstillfällen och export som ger stora intäkter. Förutom att gruvnäringen byggs upp på nytt har vi dock andra stora företag, exempelvis ABB, som expanderar och får sina orderböcker fyllda. Man tror många gånger att denna marknad kanske skulle vara mättad, men långt därifrån - deras stora transformatorer, exempelvis, är begärliga över hela världen. Detta kräver väldigt mycket järnvägskapacitet. Vi har Spendrups bryggeri i Grängesberg som investerar; man bygger ut och flyttar produktion till Grängesberg. Detta sammantaget med att gruvnäringen kommer i gång igen gör att behovet av järnvägskapacitet och även vägkapacitet ökar enormt mycket. Det vi ser kan vara möjligt i form av export från Västerbergslagen i dag skulle innebära en långtradare var femte minut om vi inte kan få bättre kapacitet på järnvägen. Med tanke på att det inte alltid har varit enkelt för människor i dessa kommuner och dessa områden att få jobb är detta strålande framtidsutsikter. Enbart gruvnäringen kan ge runt tusen nya jobb, plus att ABB nu anställer nytt folk både i Västerås och i Ludvika. Spendrups kommer också att kunna anställa fler. Detta innebär att kommunerna också rustar för att människor ska kunna bygga och bo. Vi vill inte ha några husvagnsläger där folk bor i veckorna och åker sedan åker någon annanstans. Det innebär i sin tur att många som väljer att flytta till, i det här fallet, vårt område i Dalarna har någon medföljande som i sin tur kan behöva arbetspendla. Då är det viktigt att det finns plats för persontrafik på järnvägen så att inte alla måste åka var och en i sin bil eller krångla på annat sätt. Järnvägens kapacitet är en nyckelfråga i många områden i Sverige i dag, det vet jag, inte minst för oss som bor i Västerbergslagen. Ibland kan man tycka att tre fyra år är en lång tid, men inte när det gäller den här typen av planering och investering. Jag hoppas verkligen att statsrådet tar de här synpunkterna på största allvar.

Fru talman! När det gäller utmaningar, oavsett var man befinner sig, handlar det alltid om näringslivets och samhällets förväntningar. Hur ser efterfrågan ut, inte minst nu när vi ser en ökad efterfrågan från basnäringarna med stora exportvolymer? Hur kan vi klara av att ha en god kompetensförsörjning och bra transporter inte bara för godset utan också för människorna? Carin Runeson var lite grann inne på det. Jag nämnde inledningsvis att när regeringen fattade sitt beslut om infrastrukturplanen de kommande tolv åren hade den hanterats och beretts ganska rejält även regionalt. Då var det inte så många som hade på tapeten att gruvnäringen skulle komma i gång med en sådan expansion. Därför fanns den inte heller med när vi pratade om åren 2006-2007 och inte heller år 2008 när vi gick in i en finansiell kris. Vi måste fånga upp hur verkligheten ser ut. Jag har sagt redan tidigare att under mandatperioden kommer vi att komma med en kompletterande infrastrukturproposition. Det finns behov att fånga upp. Peter Hultqvist nämnde om hur det riktigt går i gång med full gas uppe i Pajala och Norrbotten, inte minst i Kiruna med LKAB. Det möter vi upp nu med att se till att Malmbanan får en bättre kapacitet för att klara av det. Ludvika och ABB nämndes. Jag har varit där. När vi i en annan del av järnvägssystemet skulle renovera Graveforstunnlarna kom de transformatorer som skulle från Ludvika till Norrköpings hamn i vägen. Men där hjälptes alla parter åt i god dialog så att man kunde ta en alternativ sträckning och i stället gå ut via Oxelösund för att inte hamna i en sådan situation att det påverkade företagets verksamhet. Precis så sker nu arbetet. Det här är inte ett problem, utan det är en fantastisk möjlighet och en utmaning att det nu börjar hända saker som är positiva. Det är framför allt tre gruvor i Bergslagen - Grängesberg, Blötberget och Håksberg som Peter Hultqvist nämnde - där det börjar hända någonting som man för några år sedan inte trodde var möjligt. Nu står vi där. Just därför pågår ett arbete med företagen Grängesberg Iron AB och Nordic Iron Ore AB som tillsammans med Trafikverket och regionerna - det är inte bara Dalarna, utan det är även Örebro, Västmanland och berörda kommuner inblandade - tittar på hur transporterna bäst ska kunna ske dels på land, dels vidare ut till någon hamn. Är det till Västkusten eller Östersjön man ska vända sig? Är det Oxelösund eller Gävle? Hur ser behovet ut över huvud taget? Det tror jag är viktigt att ha med sig. Dessutom tittas det just nu på nuvarande banor. Hur går det relaterat till tågvikten, linjelasten och axellasten? Dialog är på gång. Man måste vidare titta på överlämningspunkter och gränssnitt. Vad ska staten göra, och vad ska bolagen göra? Hur ser logistiken ut i hamnarna, de som ska ta emot dessa transporter? Det här kommer att kräva att man tittar, med Sjöfartsverket inblandat som myndighet, på hamnarna. Hur stagar man upp i hamnarna för att kunna ta emot transporterna? Den dialogen pågår. Så som det ser ut just nu kommer, vad jag har förstått, samarbetsavtal i bästa fall att kunna tecknas under hösten 2011. Man tittar på hur man kan optimera lok- och vagnkapacitet och sådana saker. Man färdigställer pågående utredningar. Vi kan få en trafikanalys i början av nästa år, vi kan titta på funktionsutredningar och alltifrån kraftförsörjning och ställningsverk. Det pågår väldigt mycket, för behovet är stort.

Fru talman! Jag tycker att det är bra att det pågår en lång rad aktiviteter. Jag ser det också som en fantastisk möjlighet. Jag har ställt den här interpellationen just för att peka på denna fantastiska möjlighet så att vi inte går miste om den och de värden för nationen som det handlar om. Att skapa en infrastruktur har - precis som Carin Runeson säger - bäring på en rad industrier. Det innebär ett lyft för hela industrisektorn i Bergslagsområdet, inte bara i Dalarna. Det är som ministern säger: Bärighet bör höjas, dubbelspåret mellan Falun och Borlänge bör aktualiseras i sammanhanget, en lång rad trimningsåtgärder och insatser i hamnområdena krävs. Jag har förstått att Oxelösund redan är ett specificerat alternativ i sammanhanget. När det kommer till kritan och samarbetsavtal ska skrivas kommer det att krävas resurser. Det kommer man inte undan, och de pengarna bedömer i alla fall inte jag finns i nuvarande planer. Trafikverket nämner en lång rad olika investeringar som skulle behöva göras, specificerat att de skulle behöva ungefär 27 miljarder mer under åren 2011 till 2021. Då skulle man kunna klara de investeringar som är nödvändiga i Västerbergslagen för att klara gruvdriften. Det är rätt avsevärda medel utöver det som nu ligger i planen. Om vi ska lyckas med detta måste vi inse att värdena är så stora att det krävs ett särskilt nationellt projekt med en särskild finansiering som man får ta ställning till och föra nya medel till för att fixa det här. Med den nuvarande medelsramen kommer man att klara vissa trimningsåtgärder, som jag berörde i mitt tidigare inlägg. Jag tycker att det är bra att man genomför kapacitetsutredningen, men jag tror inte det krävs någon större förmåga att spå in i framtiden för att kunna konstatera att avsevärda penningtillskott måste till om det här ska gå. Det intensiva arbete som nu genomförs på olika håll måste - och det är uppmaningen till ministern - föras ihop så att man inte hamnar i otakt med tanke på Trafikverkets förmåga att genomföra investeringarna så snabbt som möjligt. Det får inte bli otakt mellan företagens och statens åtaganden i det här sammanhanget, det är oerhört viktigt. Jag tycker att det är mycket glädjande att vi har ett nytt läge i dag för en basnäring som i stort sett ansågs uttömd en gång i tiden. Det enda vi möjligen skulle ha kvar var LKAB uppe i Norrbotten. Man hade teoribildningar om att det är i Afrika man ska syssla med gruvdrift i framtiden. Det är ungefär det som kommer att bli kvar. Det var så det sades en gång i tiden. Nu är läget ett helt annat. I den infrastruktur som ska byggas upp måste ingå att vi åter börjar utbilda människor för den här typen av yrken i Sverige, att vi inrättar fler utbildningsmöjligheter. Detta är ett samhällsåtagande för att vi ska få en arbetskraftsförsörjning som är rimlig och att det kan bli ett yrkesval för dem som vill vidare till gymnasieskola och väljer bland utbildningarna. Här har den nationella nivån och näringslivet ett gemensamt ansvar.

Fru talman! Det som statsrådet säger i talarstolen låter väldigt bra och positivt, men det är ett stort steg att gå från ord till handling. Det är handlingen som i slutändan räknas, det som blir resultat av det man säger. Som jag sade tidigare är det bråttom. Om det nu är statsrådets bestämda uppfattning att man ska kunna se en tydlig och bra satsning på infrastrukturen i Västerbergslagen och möjligheter att frakta ut gods, exportprodukter, därifrån tror jag att det är oerhört viktigt att statsrådet ger en signal om att saker och ting är på gång, att problemen ska kunna lösas, och lösas i tid. Det tror jag är viktigt för de gruvbolag som är villiga att investera just nu, så att de ser att det inte stöter på patrull någonstans. Jag tror också att det är en viktig signal med tanke på övriga stora industrier i Dalarna. Vi har ju SSAB i Borlänge, och vi har stora Enso. Det är också stora exportföretag som är väldigt viktiga, inte bara för Dalarna utan för hela Sverige. Jag tror att alla som umgås med planer på eventuella investeringar, som vill satsa mer, göra nytt eller utöka verksamhet på något sätt säkert mår väldigt gott av att höra att regeringen har planer på att underlätta transporten, för som det är i dag är det problematiskt att få plats på järnvägen.

Fru talman! Oavsett vilka trafikslag vi pratar om vet vi att det är långa ledtider i den ekonomiska planeringen men också i den fysiska planeringen. Vi har ganska nyligen gjort en historisk satsning på närmare 500 miljarder som ska täcka upp både för gods och för persontrafik över hela landet. Då var inte alla fakta kända, så det är alldeles riktigt som Peter Hultqvist säger att de kostnader och de behov som finns i Västerbergslagen, som vi pratar om nu, inte finns med i planen. Det var den verklighet som rådde då. Det är därför som jag säger att flera sådana tillfällen kommer att dyka upp, att vi har flera sådana saker. Det var just därför som Trafikverket fick uppdraget att dels se över hur vår järnväg mår, dels göra en kapacitetsutredning för att se var det finns flaskhalsar och var det är kapacitetsbrister. Det handlar inte alla gånger bara om ifall man behöver bygga helt nya spår, utan det kan handla om att det inte finns tillräckligt med kraftförsörjning, att det inte är elektrifierat och att det inte finns signalsystem som är koordinerade på rätt sätt. Därför är det ett oerhört viktigt underlag. När det gäller att gå från ord till handling tycker jag att vi gjorde det när vi löste situationen för specifikt ABB i Ludvika och transformatorerna. Det var ett behov som uppstod helt plötsligt, men vi lyckades gemensamt att lösa det. Samma sak är det när det gäller Malmbanan och den kapacitetshöjning som brakar loss däruppe. Där har vi nu hittat en lösning som ligger utanför planen. När jag säger att vi behöver ha en kompletterande infrastrukturproposition är det inte samma sak som att jag här i dag kan säga att vi kommer att fixa det här, därför att man måste titta igenom vad det är som behöver göras, när det kan göras och vad det kommer att kosta. Då kommer vi in på diskussionen om hur vi finansierar det. När det gäller sådana här typiska bansträckor som har en väldigt tydlig koppling till ett visst marknadssegment, typ järnmalm, finns det möjligheter att titta på en gemensam finansiering. Det görs till exempel för LKAB:s del men också för andra gruvbolag däruppe när det gäller hur man använder järnvägen. Det finns ofta ett intresse från de här företagen, för att få saker och ting på plats tidigare, att vara med och medfinansiera. Låt oss vänta tills det steget kommer. Jag tror att det viktigaste just nu är att samtalen har kommit i gång. Vi vet att det händer saker däruppe. Vi försöker se vad som är problembilden och hur vi löser problemen på bästa sätt, så att vi får en gemensam bild av hur gods ska transporteras på land och vart det ska ta vägen. Jag ser gärna att man tar ett större grepp när det gäller sådana typer av godstransporter som i dag redan sker och som går till olika typer av hamnar och använder olika bansträckningar. Frågan är: Ska vi rusta upp alla? Eller kan vi föra en diskussion om det finns någon som är mer lämplig, som vi prioriterar och som blir till fördel för så många fler? Tiden är också en av utmaningarna. Hur gärna vi än vill det här tar det tid att få det på plats. Då gäller det att prioritera och göra saker i rätt ordning. Jag tycker i alla fall att den ambition som jag har försökt att delge är positiv och visar att det faktiskt händer saker i vårt land som är till fördel och har betydelse, inte bara för områdena kring de här gruvorna utan också för övriga landet.

Fru talman! Jag tycker att det är bra att ministern understryker att det som nu sker i Västerbergslagen i grunden är positivt. Jag noterar också att det genomförs utredningsarbeten och förhandlingsprocesser, att man diskuterar avtalsförhållanden och att det förs en diskussion om medfinansiering. Min tolkning av ministerns resonemang kan inte bli annat än att hon i slutändan är beredd att skjuta till de resurser som krävs för att möjliggöra investeringarna och få en ordentligt fungerande gruvverksamhet i Västerbergslagen. Jag kan inte tolka det på annat sätt. Har jag tolkat ministern rätt - ja eller nej?

Fru talman! Peter Hultqvist står naturligtvis fri i sin roll att göra de tolkningar han vill. Men jag tror ändå att vi är rätt så ense om att det är positivt att det händer saker i Sverige, att vi till och med måste kunna ha en beredskap att ändra sådant som vi tidigare har planerat när verkligheten förändras, och så kommer det även i fortsättningen att behöva vara. Däremot kommer jag inte att kunna ge Peter Hultqvist i dag det tydliga beskedet om detta innebär att det blir mer pengar till det här. Även Peter Hultqvist, fru talman, vet om den ordning som vi har när det gäller framtagande av budgetmedel. Men lägg då på minnet att vi kommer att ha en kompletterande infrastrukturproposition under denna mandatperiod!