Interpellationssvar - Kommunanställdas löner och inkomstökningar - 2011-09-08

Herr talman! Peter Persson har frågat mig om jag avser att verka för en ekonomisk politik varigenom kommunalanställdas inkomstförstärkningar främst ska komma genom fortsatta skattesänkningar. Alla arbeten ska omfattas av goda arbetsvillkor och avtalsenliga löner. Detta gäller naturligtvis även den kommunala sektorn. Vårdbiträden, undersköterskor, sjuksköterskor, lärare och andra yrkeskategorier inom välfärden är några av våra viktigaste samhällsbärare. Men det finns ett betydande samförstånd kring att ansvaret för ingångslöner och löneutveckling ligger hos arbetsmarknadens parter. Arbete är grunden för vår gemensamma välfärd, och den ekonomiska politiken kan skapa förutsättningar för en god inkomstutveckling på flera sätt. Ett bra utbildningssystem och ett gott företagsklimat ger tillsammans med forskning och utveckling möjligheter till en god löneutveckling. Det är viktigt att alla som vill och kan ges möjlighet att delta på arbetsmarknaden, inte minst därför att det tryggar finansieringen av den offentligt finansierade välfärden samtidigt som det ger alla i samhället möjlighet att ta del av det ökade välståndet. En politik för hög sysselsättning innebär reformer som varaktigt höjer arbetsutbudet och ökar anställningsbarheten hos personer som har stått utanför arbetsmarknaden under lång tid. En viktig reform som regeringen har genomfört är jobbskatteavdraget, som har stärkt drivkrafterna till arbete genom att göra det mer lönsamt att arbeta. Jobbskatteavdraget minskar utanförskapet, ökar sysselsättningen varaktigt och gör det mer attraktivt att starta och driva företag. När fler ges möjlighet att arbeta blir lönen viktig för att göra jobben attraktiva och för att få folk att stanna kvar i yrket. Det är viktigt för mig att vi har bra löner och god löneutveckling, och detta gäller alla delar av ekonomin.

Herr talman! Jag tackar finansministern för svaret på min frågeställning och konstaterar att Moderaterna är ett parti som säger vad man tror att människor önskar höra och gör det man har i sin ideologiska drivkraft. I början av 2010 läste jag en artikel i Dagens Nyheter där Moderaterna säger: Välfärdens arbetare måste tjäna mer. Ingen kan tolka det på annat sätt - det illustrerades av Borg och Reinfeldt - än att man ska få ett rejält lönepåslag. Sedan träffar Anders Borg ett år därefter kommunpolitikerna och säger: Ni avlönar folk för mycket. Ingångslönerna är för höga. Jag var själv i lokalen, som tidigare kommunpolitiker. Ingångslönerna är för höga - 17 600 kronor i månaden och många som har deltid! Jag tror att Moderaterna ägnar sig åt dubbel bokföring i politiken. Det som är politikens strategiska inriktning är faktiskt att sänka lönerna. Det är tydligt när man säger det till kommunpolitiker och har glömt artikeln man skrev. Schlingmann är väl på för långt avstånd, så att han inte kan korrigera till det rätta budskapet. Lönerna är för höga! Det är den praktiska politik som Anders Borg utövar från Finansdepartementet, som centrum för aktiviteterna. Det är att sänka arbetslöshetskassan, förstöra sjukförsäkringen och ha en massarbetslöshet och säga att man har löst jobbfrågan. Det är de sakerna som samverkar till att hålla nere lönekraven. Sedan extrapolerar man genom att säga till kommunpolitikerna att ingångslönerna är för höga. Jag vill fråga dig, Anders Borg, en sak. Du tycker alltså att 17 600 kronor i månaden är för hög lön för en kommunalarbetare på heltid? Du kommer naturligtvis att säga att det är en sak för arbetsmarknadens parter. Men jag frågar efter din uppfattning. I ditt interpellationssvar återupprepar du att du har fått fler människor i arbete och att det leder till både lönebetalningsförmåga och bättre förutsättningar för välfärd. Då vill jag fråga dig: Är arbetslösheten verkligen lägre i dag än när vi hade en socialdemokratisk regering? Om du jämför juli 2006 med juli innevarande år - är förvärvsfrekvensen högre, är arbetslösheten lägre, Anders Borg?

Herr talman! Låt mig redogöra för löneutvecklingen under de senaste åren i samhället i stort och i kommunsektorn. Peter Persson tillhör ett parti som med emfas hävdade att det skulle bli lönesänkningar om vi fick en alliansregering. Man använde till och med epitetet "lönesänkningsalliansen" i både valet 2006 och valet 2010. År 2005 och 2006 steg lönerna i hela ekonomin med 3,1 procent. Då var det socialdemokratisk regering. År 2007, 2008, 2009 och 2010 steg de med 3,1, 3,3, 4,3 respektive 3,4 procent. I den kommunala sektorn steg de under de socialdemokratiska regeringsåren med 2,8 respektive 2,8 procent, under 2007 med 3,0 procent, under 2008 med 5,0 procent, under 2009 med 3,9 procent och under 2010 med 2,7 procent. Under 2010 steg lönerna i kommunal sektor snabbare än i näringslivet som helhet och högre än i ekonomin som helhet. Det finns alltså ingen som helst substans i Peter Perssons och Socialdemokraternas argumentation om en lönesänkarallians. Det finns inte något avtalsområde där lönerna har sänkts. Det inträffade inte 2007. Det inträffade inte heller 2008. Det inträffade inte 2009. Det inträffade inte 2010. Det kommer inte att inträffa 2011. Vi har ingen som helst tro att det inträffar 2012. Vi har inga som helst indikationer på att det skulle hända 2013 och inte heller 2014. I den verklighet där vi nu agerar, den som vi har med avtalande parter som nu håller på att definiera sina lönekrav, finns det helt enkelt inga fackförbund som efter fem år med alliansregeringen har förstått det socialdemokratiska kärnbudskapet, att de ska begära sänkta löner. Det är märkligt att Peter Persson håller fast vid den här argumentationen, givet att det inte finns ett enda avtalsområde, en enda yrkesgrupp, ett enda år och en enda månad där den verklighetsbeskrivning han gör sig till tolk för har någonting med fakta att göra. Vi har inte några lönesänkningar i Sverige. Vi har en väl fungerande avtalsrörelse. Det vi har i Sverige är en regering som trots den värsta krisen, som nu pågått sedan 2008 och är en global kris som dominerar nyhetssändningarna världen över, har lyckats öka sysselsättningen. Socialdemokraterna presterade under högkonjunkturår en sysselsättningsutveckling som stod och stampade. Det här beror på att vi har agerat försiktigt. Vi har skapat säkerhetsmarginaler. Vi har säkrat handlingsutrymme. Jag vet inte i hur många debatter jag har stått här under de senaste åren och hört receptet: För lite och för sent, för lite och för sent, för lite och för sent. På varje område har Socialdemokraterna velat spendera mer pengar, precis som man gjort i Grekland, Spanien och Portugal. Jag vill upplysa Peter Persson om att där tillämpas det recept som Peter Persson talar om. Där sänks löner för offentliganställda. Där sägs lärare upp. Där avskedar man vårdbiträden. Där ser vi färre sjuksköterskor de kommande åren. Där man har följt det socialdemokratiska spenderreceptet slutar det med sänkta löner. Där slutar det med uppsägningar. Följer man vår stabila politiska väg och avvisar spenderingspolitik eller skattehöjningar stiger lönerna för kommunalanställda och för andra anställda, precis som vi kan förvänta oss att de kommer att göra i den kommande avtalsrörelsen. På vilket område, under vilken månad och i vilken grupp har lönerna sjunkit?

Herr talman! Jag har haft flera interpellationsdebatter med Anders Borg, och jag har lärt mig hans teknik. Han vaggar ut mot högerkanten, på mittplan. Sedan passar han till sig själv, små nätta passningar, och han går aldrig in och svarar på frågeställningarna. Jag ställde två frågor till dig, Anders Borg. Den ena gällde just det som blev rätt omskrivet i april månad, nämligen när du sade: Ingångslönerna är för höga. Du säger till landets ledande kommunpolitiker att man betalar kommunalarbetarna för mycket. Ingångslönen är 17 600. Det är det frågeställningen handlar om. Det andra gäller det som du skriver i ditt interpellationssvar, att er politik med de så kallade jobbskattesänkningarna har lett till den utväxling ni talar om. Du säger: Vi har fler sysselsatta. Ja, men det var inte det jag frågade om. Att det är fler sysselsatta när befolkningen växer är en självklarhet. Vi hade massarbetslöshet i Sverige på 30-talet. Vi hade fler sysselsatta än på 1880-talet. Sedan kan vi fortsätta med den matematiken. Mina frågor till dig är: Är det färre öppet arbetslösa i dag än 2006? Är förvärvsfrekvensen högre i dag än 2006? De frågorna är de riktigt intressanta. Det indikerar nämligen hur man lyckas med sin politik, när den träffar människor ute i bostadsområden, på gatan och på de arbetsplatser som de förvägras vara på. Har förvärvsfrekvensen förbättrats, eller har den minskat, eller är den oförändrad, Anders Borg? Är den öppna arbetslösheten större eller mindre än 2006? Jag vill hävda att ni bygger väldigt mycket av er politik på det jag sade inledningsvis. Det är en retorik där ni säger det ni tror att människor vill höra men en praktisk politik som är den ideologiska moderata notens iver. Så är det ju med lönefrågan. Ni vill ändra relationen mellan arbete och kapital, mellan lön och avkastning på annat. Och det gäller inom alla sektorer. Då använder man instrument som arbetslöshetskassa och sjukförsäkring, och man använder den verbala metoden när man talar till politiken som sätter löner i kommunsektorn. Det är där jag tror att du, Anders Borg, blir en smula skärrad, för ni vill naturligtvis inte att det budskapet ska komma ut till svenska folket, att det Moderaterna står för är en lönenedpressningspolitik. Till en del döljer man det genom det så kallade jobbskatteavdraget, men det får en kommunalarbetare betala själv, ty han får springa fortare när resurserna till sektorn minskar.

Herr talman! Förut var vi en lönesänkarallians. Det betyder att om man tjänar 16 000 det ena året skulle man tjäna 15 500, 14 300, 13 500 eller något sådant i den utveckling som skulle vara på lönesidan. Det där höll inte, utan lönerna steg varje år, varje månad, för varje yrkesgrupp och på varje avtalsområde. Det föll alltså ihop som ett korthus. Nu blev det helt plötsligt en lönenedpressningsallians. Det är ju lite svagare. Snart är det väl dags att kalla oss för en lönehöjarallians och konstatera att sanningen är att lönerna på alla områden, för alla grupper och i alla år har stigit. Vi har en ny avtalsrörelse som kommer att fortgå ett år framåt. Inte på något enskilt område kommer lönerna att sänkas. De kommer att stiga i den måttliga och ansvarsfulla takt som parterna enas om och som de enas om i varje avtalsrörelse, eftersom vi har en väl fungerande svensk lönebildning i en stabil svensk modell som också förstärkts av att vi byggt ut arbetslinjen. Det här är förhållandena. Lönerna steg långsammare 2005 och 2006. Lönerna har ökat med 3-4 procent under de år som vi har haft regeringsmakten. I alla avtalsområden är detta den korrekta beskrivningen. Enligt Peter Perssons beskrivning är det en självklarhet, ett oomkullrunkeligt faktum, någonting som inte kan ifrågasättas, att sysselsättningen ska stiga. I den värsta ekonomiska krisen i världen som vi upplevt sedan depressionen är det en självklarhet, från Peter Perssons sida, att sysselsättningen ska stiga. Har du berättat det för dina partivänner som har haft regeringsmakten i Spanien? Har du nämnt detta för dina grekiska partivänner, att det är en självklarhet att sysselsättningen stiger? Har du berättat det här för portugiserna, som har prövat socialdemokratisk politik, att det är en självklarhet att sysselsättningen under den värsta krisen ska öka? Är det inte korrekt att Sverige praktiskt taget är det enda landet i Europa, med något undantag i Öst- och Centraleuropa, som kan uppvisa en reell sysselsättningsökning? Är det inte precis tvärtom, att självklarheten är att det om man prövar Peter Perssons politiska recept inte blir några jobb? Kriser leder till att sysselsättningen slås ut, eftersom underskotten driver upp räntorna, eftersom underskotten slår ut konsumtionen och eftersom underskotten slår ut sysselsättningen. Det är praktiken. Detta behöver vi inte debattera i teorin. Socialdemokraternas politik är väl prövad. Det fanns ju länder som lyssnade till talet om för lite och för sent, som drev upp underskotten. Där kan vi se experimentet i full skala. Där är det en självklarhet att sysselsättningen faller, häpnadsväckande nog. Det som är en förhållandevis unik utveckling för Sverige, som beror på ansvarstagande, som beror på att vi har ordning på våra offentliga finanser - i hårt motstånd mot Socialdemokraternas spenderingspolitik - är att vi har förstärkt arbetslinjen. Det är ju det som gör att vi kan uppvisa en sysselsättning som klarar sig igenom krisen på ett helt annat sätt än vad vi ser i andra länder. Det socialdemokratiska receptet, underskott och skattehöjningar, har ju provats i hela Europa och det leder bara till färre jobb, högre arbetslöshet, förödda offentliga finanser och en långt utdragen lågkonjunktur. Det är det som är problemet och det är där man sedan får lönesänkningarna. Det är därför det socialdemokratiska europeiska arbetarpartiet är ett lönesänkarparti.

Herr talman! Anders Borg som Bildts gamla talskrivare 1991-1994 saknar anledning att uppfostra svensk socialdemokrati i fråga om budgetsanering och en stark ekonomi. Det är någonting som du har lärt dig en smula av oss, något som socialdemokratin i Sverige alltid stått för historiskt. Du fortsätter ju i den tradition jag nämnde, springer och ställer dig på mittplanen, passar till dig själv och svarar inte på frågor i debatt. Jag vill hävda att ni har en strategi, men du blir skärrad när du kommer i närheten av den och springer därifrån, för du vill inte debattera den. Försämringen av arbetslöshetskassan, ökningen av människors otrygghet handlar om att få ned lönenivåerna. Du upprepar ju detta med andra ord när du företräder Moderaterna och inte tänker på att Schlingmann inte är i närheten och kan korrigera dig. Då säger du rätt ut att en ingångslön på 17 600 är för hög. När du berömmer regeringen för att ha lyckats med politiken, som bara har ett enda moment, skattesänkningar, säger jag, Anders Borg, att du på fem år har åstadkommit en högre arbetslöshet. Du har åstadkommit en lägre förvärvsfrekvens. När du kommer i närheten av de frågeställningar där vi hävdar detta som ett faktum måste du genast ränna i väg till Grekland, men du stannar bara i Grekland de månader som de har haft en socialdemokratisk regering. Du kunde väl ha åkt dit tidigare och talat med dina partivänner som körde statsfinanserna i kras i Grekland, liksom ni gjorde i Sverige 1991-1994.

Herr talman! Åter har vi en debatt om en påstådd lönesänkningsallians. Det är kärnan i den socialdemokratiska kritiken mot vår politik. Jag tycker att det är viktigt att vi igen klargör fakta: Lönerna har stigit, på det kommunala området snabbare under alliansåren än de gjorde 2005-2006. Inte på ett avtalsområde, inte på en månadssiffra kan Peter Persson plocka fram data som stöder tesen om sänkta löner. Lönesänkningsallians, lönesänkningsstrategi, lönenedpressningspolitik - det var många olika ord som sade samma sak. Inte ett enda belägg för dessa lönesänkningar. När det gäller budgetsanering minns jag väl att Göran Persson gjorde en insats i tidigt 90-tal. Det var väldigt bra. Det var en stor insats för Sverige. Men jag har också stått här i talarstolen under den senaste mandatperioden och hört "för lite och för sent". Jag har samlat alla de citaten. Vi gör en historisk satsning på infrastrukturen - "för lite och för sent". Vi tillförde 10 miljarder till kommunsektorn så att lönerna under krisen faktiskt steg snabbare i kommunsektorn än i näringslivet - "för lite och för sent". Vi tillför pengar till kulturområdet - "för lite och för sent". Vi tillför extra resurser till Arbetsförmedlingen - "för lite och för sent". På varenda punkt, på varje område fanns det här budskapet hos Socialdemokraterna. Det är ju Socialdemokraterna som borde lära sig grundtesen att den som är satt i skuld inte är fri. Den politik man har argumenterat för under de här åren är ju den överbudspolitik som har varit förödande och som vi nu ser i land efter land leda till uppsägningar i offentlig kärnverksamhet, försämringar av välfärden och sänkta löner för medarbetare ute i kommuner och landsting. Där finns lönesänkningsalliansen, som slutpunkt på en misslyckad socialdemokratisk ekonomisk politik.