Interpellationssvar - Regeringens skattepolitik - 2011-06-22

Fru talman! Eva-Lena Jansson har frågat mig om jag avser att vidta åtgärder angående skattepolitiken så att den får en jämställd fördelningsprofil. Skattepolitiken är utjämnande i den meningen att den som har högre inkomster betalar mer skatt. Däremot finns det inga särskilda skatteregler för män och kvinnor. Kvinnor och män som har samma lön betalar lika mycket i skatt. Problemet med den bristande ekonomiska jämställdheten beror därför inte på skattesystemet utan på att kvinnor har lägre lön och på att de förvärvsarbetar mindre än män. Det finns ett betydande samförstånd kring att ansvaret för lönebildningen ligger hos arbetsmarknadens parter och att frågan om lönerna inte är en fråga som ska underställas riksdagen. Samtidigt är lagen tydlig om att skillnader i lön som beror på kön är förbjudna. När det gäller skillnader i arbetstid har regeringen genomfört flera reformer som syftar till att göra det mer lönsamt att arbeta och att öka sysselsättningen. Den viktigaste av dessa reformer är jobbskatteavdraget. Detta medför en jämnare inkomstfördelning och ökad sysselsättning, framför allt för kvinnor. Det framgår av såväl våra egna som Konjunkturinstitutets beräkningar. Det är viktigt för mig att alla här i landet har en bra lön och en god löneutveckling. Detta gäller alla delar av ekonomin och givetvis i lika hög grad för kvinnor som för män.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka finansminister Anders Borg för svaret. Bakgrunden till min interpellation är att finansminister Anders Borg nyligen har kritiserat fackförbunden Handels, Hotell och Restaurang samt Kommunal för att man har drivit på för höjda lägstalöner. Det är en mycket märklig kritik mot de tre kvinnodominerade LO-förbunden som finansministern för fram. Att minska löneskillnaderna mellan kvinno- och mansdominerade sektorer är ett viktigt steg för att öka jämställdheten på svensk arbetsmarknad. Som skäl för att fackförbunden ska hålla tillbaka sina lönekrav anger finansminister Anders Borg att regeringen sänker skatten för dem som arbetar och att fackförbunden därmed borde vara nöjda med dagens lönenivåer. Som tidigare redovisats i regeringens budget tjänar män mer än kvinnor på regeringens skattesänkningar. I samband med överlämnandet av vårbudgeten redovisar finansminister Anders Borg att regeringen har för avsikt att till hösten föreslå ytterligare skattesänkningar, vilket kommer att öka inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män ytterligare. Därför hade jag ställt en fråga om vad finansministern avsåg att göra med skattepolitiken. Fru talman! Finansministern svarar då att problemet med bristande ekonomisk jämställdhet inte beror på skattesystemet. Då är frågan varför han åtgärdar det genom att införa sänkt skatt. Om nu inte problemet med jämställdheten finns på skattesidan undrar man varför det är detta han föredrar. Om man tittar på arbetsmarknaden ser man att många kvinnors rätt att arbeta begränsas till deltid. Då borde en åtgärd från den här regeringen, som Anders Borg sitter i, vara att lagstifta om rätt till heltid. Man borde också se över möjligheten för de kvinnor som i dag inte får rätt till heltidsjobb att ha a-kasseersättning, om man nu inte tänker införa rätt till heltid. De där heltidsjobben dök ju inte upp. Det första som Anders Borgs partikamrat i Örebro gjorde när han kom till makten 2006 i Örebro var att ta bort rätten till heltid för de kommunalanställda. Nu när man är i opposition igen säger man: Jo, nu vill vi ha heltid - absolut. Frågan är alltså hur mycket den här politiken står för. Men min fråga till Anders Borg är: Om nu problemet med bristande ekonomisk jämställdhet inte beror på skattesystemet, varför då bara ivra för jobbskatteavdrag? Varför inte göra någonting aktivt som gör att man kan komma åt problemet i samhället med bristande ekonomisk jämställdhet mellan kvinnor och män? Varför inte se till att hitta andra sätt att gynna kvinnor, så att de blir mer ekonomiskt jämställda med män?

Fru talman! Jag skulle vilja börja med att säga att jag fullständigt håller med Eva-Lena Jansson om att det är en viktig fråga att arbeta för att minska lönegapet mellan män och kvinnor. Då tycker jag att det är väldigt positivt att konstatera att kvinnorna som jobbar i Kommunal, kvinnorna som jobbar i Handels och kvinnorna som jobbar i Hotell- och Restaurangfacket sedan den borgerliga regeringen tillträdde 2006 faktiskt har fått en månadslön mer i nettoinkomst tack vare jobbskatteavdraget. Vi vet att Socialdemokraterna har varit emot vartenda steg vi har tagit för att ge de här kvinnorna och alla andra människor som jobbar mer pengar i plånboken. Frågan är var Socialdemokraterna står nu. Det tror jag inte att Eva-Lena Jansson kan svara på. Men inriktningen är antagligen densamma som tidigare, att man kommer att säga: nej, nej, nej. Men i takt med att vi faktiskt sänker skatten kommer man att få svårare att vilja ta de kliven tillbaka just därför att detta innebär att människor har fått mer pengar kvar i plånboken. Jag kan inte riktigt förstå logiken bakom Eva-Lena Janssons resonemang. Man säger att man gärna vill ha löneökningar för kvinnorna i tidigare nämnda fackförbund, men man vill under inga omständigheter se att de får lika mycket pengar kvar i plånboken tack vare jobbskatteavdrag. Det är lite svårt att få ihop det. Det får gärna Eva-Lena Jansson gå upp och redogöra för mer ingående. Man skulle kunna säga att vi har sänkt skatterna på grund av att vi har låtit välfärden drabbas. Men det är inte sant. Vi har satsat mer på välfärden under den här mandatperioden än vad tidigare regeringar gjort. Och om vi tittar på den ekonomiska vårpropositionen, som vi fattade beslut om för inte så länge sedan, kan vi konstatera att det ytterligare steget i jobbskatteavdraget, som vi tar sikte på att genomföra, inte på något sätt innebär att man försämrar ersättningsnivåer i olika typer av bidragssystem eller på annat sätt gör någon form av besparing. Tvärtom - vi satsar på välfärden. Arbetslinjen, som vi har arbetat för, har inneburit att alla människor som jobbar ska få mer pengar i plånboken. Det här gäller lika mycket för kvinnor som för män. Det finns på det sättet ingen könsaspekt på jobbskatteavdraget. Om man ska kunna dra någon slutsats kring hur jobbskatteavdraget har påverkat män respektive kvinnor kan vi vända oss till Konjunkturinstitutet. Jag tror att de för bara några månader sedan pekade ut gruppen ensamstående kvinnor som deltidsarbetar. Det är just när det gäller den gruppen som man har kunnat konstatera att arbetsutbudet har ökat som mest, tack vare jobbskatteavdraget. Det måste rimligen vara någonting positivt. Skälet till att det finns jämställdhetsproblem i det här sammanhanget är att det är fler kvinnor som befinner sig i utanförskap än män. Då måste vi se till att utforma skattesystemen så att vi ytterligare uppmuntrar fler kvinnor att gå från utanförskap till att ta ett arbete. Då kan rimligen inte lösningen vara att ta bort de incitament och de skattesänkningar som har gjort att fler kvinnor har sökt sig till arbetsmarknaden och samtidigt höja bidragen så att människor fastnar i utanförskap. Det går inte ihop. Är det någon typ av brist på jämställdhet i arbetsmarknadspolitiken och i skattepolitiken så är det Socialdemokraternas bidragslinje.

Fru talman! Det är alldeles självklart att alla i Sveriges riksdag önskar att kvinnors löner ökar. Löneökningar är ju betyget på att svensk ekonomi fungerar bra. Bra löneökningar är sådana som återspeglar produktivitetsökningar i ekonomin, som gör att vi kan bibehålla en god konkurrenskraft och som är förenliga med låg och stabil inflation. Det är så svensk lönebildning har fungerat sedan vi gjorde det berömda Rehnbergsavtalet. Vi fick en oberoende centralbank, och vi började få en bättre struktur i svensk ekonomi. Därför stiger lönerna i Sverige nu normalt med mellan 2 ½ och 3 ½ procent, så också de kommande åren. Inför KI:s prognos i dag kan man notera att under 2012 och 2013, då vi räknar med att få nya löneavtal, handlar det om 3,3 respektive 3,4 och 3,5 procent i löneökningar. Mot bakgrund av att vi har en stark produktivitetsökning och måttlig inflation är det här en väl balanserad löneökning, och det blir med stor sannolikhet så att vi igen landar i slutsatsen att svensk lönebildning har uppfyllt varje tänkbart krav på ansvarstagande när det gäller lönesättningen. Därför finns det naturligtvis ingen anledning att diskutera lägstalöner för någon specifik grupp av anställda, till exempel inom hotell och restaurang eller vad som nu nämndes här. Det som finns skäl att diskutera är ingångslöner på arbetsmarknaden. Det har vi skäl att diskutera eftersom både SNS, Långtidsutredningen och en lång rad forskningsrapporter, inklusive KI:s lönebildningsrapport, har landat i slutsatsen att svensk ekonomi här har ett problem. Det är inte ett generellt problem med lägstalöner utan med ingångslöner. Det är alltså den lön man har under ett eller två år när man under någon typ av inskolning eller utbildningsperiod går in i ett arbete. Att det här är en viktig fråga för parterna framgår av det faktum att Metall har slutit ett långtgående avtal med verkstadsindustrierna för att få på plats ett nytt system för ingångslöner som gör att lönenivån under en utbildningsperiod med ett definierat utbildningsinnehåll blir något lägre. Det är alldeles uppenbart att andra fackliga organisationer inom TCO, Saco eller för den delen LO har anledning att diskutera det här. Ska vi ha en så väl fungerande lönebildning som vi har i Sverige måste man löpande utveckla formerna för den. Det är en självklarhet att vi måste ha en konstruktiv diskussion mellan arbetsgivare och arbetstagare och att den måste gälla formerna för lönebildningen. I sitt inlägg menar Eva-Lena Jansson att de här jobben, som jobbskatteavdraget skulle leda till, inte har dykt upp. Det är en hållning som är lite svår att förstå. Vi sitter nu med en sysselsättningsökning på 100 000 jämfört med samma månad förra året. Vi ligger på uppemot 200 000, om jag minns siffrorna rätt, över den nivå vi hade när den här regeringen tillträdde. KI räknar med en sysselsättningsökning på 250 000 under de kommande åren. Vi kommer 2014, enligt KI, att ligga på en sysselsättning som är 400 000 högre än vad vi hade 2006. Det är alldeles uppenbart att någonting har hänt i svensk ekonomi. KI drar samma slutsats som EU-kommissionen, IMF, OECD, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle eller för den delen Långtidsutredningen och Finanspolitiska rådet, det vill säga att jobbskatteavdraget bidrar till att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt och att det har särskilt stora effekter för människor som har en svagare förankring på arbetsmarknaden. Det som har hänt med svenska inkomstskatter är att progressiviteten i dem har ökat kraftigt. Vi har kvar samma skattesats för höginkomsttagare på 55 procent, och skattesatserna för låginkomsttagare har minskat radikalt. Precis som i många andra länder med låga inkomstskatter har vi också lite mer progressiva skatter därför att vi har sänkt dem för låginkomsttagare. Det betyder också att incitamentet för kvinnor att minska löneskillnaderna genom att öka sina inkomster minskar.

Fru talman! Förutom finansministern finns det ytterligare personer som anför att Kommunal, Handels, Hotell och Restaurang med flera ska hålla tillbaka ingångslönerna och till och med sänka dem. En sådan person är Dag Klackenberg. Jag gillar honom. Han är en tydlig arbetsgivare. Han företräder Svensk Handel och säger att det inte är för att vara sjyst mot ungdomarna de vill ha detta utan för att det blir billigare för arbetsgivarna och därmed större vinstmarginal. När Anders Borg refererar till att skattepolitiken på det här området gynnar kvinnor och därmed på ett sätt argumenterar att man därför ska hålla tillbaka höjda ingångslöner, trots att vi kan se att skillnaden mellan kvinnor och män inte blir mindre när man sänker skatten, påverkas jämställdheten. Då frågar Fredrik Schulte: Borde inte kvinnorna vara nöjda med den sänkta skatten? Frågan tillbaka blir: Hur pensionsgrundande är den sänkta skatten i jämförelse med höjda löner? Hur mycket mer får man när man är föräldraledig av sänkt skatt jämfört med när man fått en höjd lön? Sänkt skatt ger inte heller någon ersättning när man är sjuk. Tvärtom får man betala högre skatt om man är sjuk. Sänkt skatt är inte inkomstgrundande som en höjd lön är. Höjd lön innebär att man har någonting att leva på oavsett hur skattesystemet ser ut. Jobbar man som många kvinnor i offentlig sektor påverkar det också fördelningen av pengar dit, för om man inte har heltider i den gemensamma sektorn och dessutom drar ned på pengarna via skattesystemet är det svårare att få en barnomsorg på obekväm arbetstid. Den här regeringen vill inte heller lagstifta om barnomsorg på obekväm arbetstid. Det där får kvinnorna sköta med någon annan. Det är inte kommunernas uppgift att tillhandahålla barnomsorg om man jobbar kvällar och helger. En väl fungerande äldreomsorg bygger på att det finns tillräckligt mycket skattemedel så att man ute i kommunerna kan se till att man har en väl fungerande äldreomsorg som inte bygger på att kvinnor jobbar deltid för att kunna vara en förstärkning i äldreomsorgen. En skola med fler vuxna, fler lärare och stöd till barnen kräver också att vi har en ordentlig skattebas, och då kanske man inte ska använda just det här femte jobbskatteavdraget. I stället kanske man ska satsa mer pengar på den gemensamma välfärden, för vi vet att det gör det bättre för de kvinnor som finns i den verksamheten, och det ökar också utrymmet för höjda löner där. En sjukförsäkring som ger ekonomisk trygghet är också bra. Det tycker jag att man skulle kunna använda pengarna till. Man skulle använda pengarna till en offensiv arbetsmarknadsutbildning, en offensiv arbetsmarknadspolitik och en offensiv utbildningspolitik i stället för att sänka skatten. Då kan ännu fler komma i arbete. När finansminister Anders Borg pratar om sysselsättning ska den väl stå i relation till det antal människor som finns på arbetsmarknaden. Då ska man jämföra dessa siffror med varandra, tycker jag. Vi befinner oss i en högkonjunktur. Trots det har vi hög arbetslöshet och många långtidsarbetslösa. Samtidigt säger industrin att man saknar kompetent arbetskraft. Jag tror inte att regeringens skattepolitik är så lyckad, och framför allt gynnar den inte jämställdheten i Sverige. Det har vi sett konkreta exempel på. Jag vore därför tacksam om jag kunde få svar på mina frågor.

Fru talman! Nu får man nästan en känsla av att man ska debattera med finansministern, men det ska jag inte göra nu. Det får vi ta på Moderaternas partistämma i stället. Jag håller återigen, som jag påpekade, helt med Eva-Lena Jansson om att det är positivt med högre löner för de anställda inom Kommunal, Handels och hotell- och restaurangbranschen. Varför skulle någon vara emot det? Det är väl jättebra om människor får mer pengar i plånboken och mer pengar att röra sig med. Det stora undret i sammanhanget är då varför Eva-Lena Jansson och socialdemokratin är sådana fruktansvärda motståndare mot att vi har sänkt skatten och på så sätt gett samma människor en månadslön extra per år genom just jobbskatteavdraget. Vad är det som är så hemskt med den politiken och med att ge människor ett ökat utrymme i den egna privatekonomin? Om man lyssnar på Eva-Lena Jansson kan man konstatera att hon argumenterar för höga löner, och det är jag som sagt var helt med på. Jag köper också argumenten att höga löner har vissa fördelar gentemot skattesänkningar, i form av att det är pensionsgrundande och ger ökade ersättningar när man är sjuk och så vidare. Men om man i samma andetag säger - vilket vi på något sätt implicit får läsa in i Eva-Lena Janssons argumentation - att vi ska ha högre bruttolöner och högre skatter för att ge mer pengar till välfärden, då är vi inne i en inflationsspiral som inte gynnar någon. Då går man tillbaka till den klassiska socialdemokratin som på 80-talet ställde till många och omfattande problem för Sverige. Vi kan konstatera att trots våra skattesänkningar har vi fortfarande satsat mer pengar på välfärden. Kommunsektorn i dag gör enorma överskott, så den problembild som Eva-Lena Jansson målar upp stämmer inte. Jag ber att få återkomma vid ett annat tillfälle.

Fru talman! Jag hade verkligen inte tänkt gå upp i den här debatten, men ibland kittlar det lite grann. Något som jag inte tror någon har berört i det här sammanhanget är att en utjämning av inkomstskillnader enbart med hjälp av skattesystemet är ganska dumt och till och med ohanterligt. Det första gäller problemet med jobbskatteavdraget, och då kan jag ta min egen familj som exempel. Det är klart att jag har fått mycket mer i min plånbok än vad min man har fått. Han tjänar ungefär hälften så mycket som jag. Oavsett hur mycket han har fått har jag mycket mer i min plånbok, och det är det som gör att jobbskatteavdraget är ett problem ur jämställdhetssynpunkt. Den som tjänar mer får mer kvar i plånboken, och det är det som är problemet. Sedan kan han procentuellt ha fått behålla mer; det kan man möjligen försvara. Men det är faktiskt så att de rika har blivit ännu rikare och de fattiga har fått lite bättre inkomst, men skillnaden fortgår ändå. För det andra skulle jag vilja säga några saker om ingångslönerna och att Metall skulle stå som ett föredöme. Jag råkar vara anställd i Hotell- och Restaurangfacket. Även om man inte gör någonting åt ingångslönerna ligger våra ingångslöner betydligt lägre än den lön som man nu har förhandlat fram i Metall. Den kommer alltså ändå att ligga lågt, oavsett hur man väljer att se på det. Jag tycker att detta är den stora frågan i de här diskussionerna: Man måste se hur det ser ut och hur det traditionellt har sett ut på de olika delarna av arbetsmarknaden. En tredje sak är frågan om vad resultatet av jobbskatteavdraget är. Jag tror att det är för tidigt att se det. Man kan möjligen titta på hur prognoserna ser ut, men det är svårt att dra någon bestämd slutsats med tanke på att vi också har varit i en lågkonjunktur. En fråga kan vi dock tämligen säkert få svar på: Har antalet deltider minskat på grund av jobbskatteavdraget? Den frågan måste vi ställa oss. Där kan vi påverka. Man kan naturligtvis göra som Eva-Lena Jansson säger, att alla ska få rätt till heltid. Det finns en del problem med det. Det tror jag att alla inser. Däremot kan vi göra mycket. Vi kan till exempel som riksdagsledamöter påverka staten som arbetsgivare. Vi kan se till att alla våra kamrater ute i landet som sitter i fullmäktigeförsamlingar driver den frågan. Det har gjorts på sina håll men långt ifrån överallt. Jag säger inte att socialdemokratiska kommuner är bättre än borgerligt styrda kommuner - då får jag säkert det tillbakakastat i ansiktet på mig - men där kan vi faktiskt göra någonting och då blir det normbildande. Om ett företag inom de branscher som man har pratat om får pengar över är jag inte helt säker på att de väljer att anställa på heltid i stället för deltid i de sammanhangen. Jag tror ärligt talat att man är lite fel ute om man tror att jobbskatteavdraget, eller för all del någon annan del av skattesystemet, skulle kunna utjämna och göra så att vi skulle kunna få en bättre jämställdhet på arbetsmarknaden.

Fru talman! Eva-Lena Jansson hänvisar, om jag förstod det rätt, till någon arbetsgivarföreträdare på handelssidan, Dag Klackenberg, som nämnt värdet av sänkta löner. Den diskussionen är ju ofta förekommande. Har vi en politik för sänkta löner? Låt oss konstatera att vi har haft den här politiken i fem år, och inte vid något tillfälle har lönerna sjunkit. Nu gör Konjunkturinstitutet en prognos för arbetsmarknaden som sträcker sig fram till 2015 och som täcker den här avtalsrörelsen. Inte på något område förväntar man sig sänkta löner. Man räknar med en löneökningstakt på någonstans mellan 3 och 3 ½ procent, det vill säga väl i linje med det man bedömer som den långsiktiga löneökningstakten på ungefär 3 ½ procent. Lön består så att säga av två komponenter, produktivitet och inflation. Inflationen ska vara 2 procent. Avviker den från det ska Riksbanken justera räntan så att detta gäller. Det betyder att det sätt vi långsiktigt och varaktigt kan höja produktiviteten på i vår ekonomi är med lönerna, som är produktiviteten i en ekonomi. Det är naturligtvis i grund och botten politiska frågeställningar. Ska vi ha ett utbildningssystem med betyg, ordning och uppförande, prov och lärare som är duktiga och som ger alla en bra utbildning får vi högre produktivitet. Har vi mer av konkurrens inom skola, äldreomsorg och barnomsorg sköts verksamheten effektivare och vi får högre produktivitet. Då klarar man högre löner. Har vi mer av drivkrafter att utbilda sig, ta ansvar, uppfinna och driva verksamheter får vi högre produktivitet. Har vi mer av företagsamhet och mindre av förmögenhetsskatter och annat som urholkar ägande och företagsamhet får vi mer produktivitet. Produktiviteten är ju nyckeln till att vi varaktigt ska höja lönerna. Det är det vi alla strävar efter. Sedan har vi olika ideologisk syn på politik för att uppnå detta, men självklart ska lönenivån och löneökningstakten vara så hög som möjligt. Jag har också väldigt svårt för resonemanget att man inte kan se resultat av jobbskatteavdragen. Eva-Lena Jansson säger att vi nu befinner oss i en högkonjunktur. Det är inte riktigt den bild man får när man tittar på Portugal, Spanien och Irland. Det är en väldigt lokal högkonjunktur på arbetsmarknaden. Den är nämligen bara existerande i Sverige. Det är i praktiken bara i Sverige vi har en kraftig sysselsättningstillväxt. Inte ens de bättre europeiska länderna har det. I USA har man en sysselsättningsökning som nu mattas av runt 1 procent, medan vi i privat sektor upplever en sysselsättningsökning på strax under 5 procent. Den högkonjunktur som vi ser är uppenbarligen koncentrerad till en arbetsmarknad, nämligen den svenska. Det är lite svårt att tro att det skulle vara fallet. Efter it-kraschen hade vi inte någon sysselsättningstillväxt i Sverige utan två tre år av fallande sysselsättning och stigande arbetslöshet. Efter 2006 ser svensk arbetsmarknad annorlunda ut. Vi har alltså en ökningstakt just nu på 100 000 personer i sysselsättningen. Vi ligger jämfört med samma månad, maj 2006, 250 000 högre i säsongsjusterad sysselsättning. Konjunkturinstitutet räknar sammantaget med en sysselsättningsökning på 400 000. Det är en händelse som ser ut som en tanke att forskningsinstitut och utvärderare efter utvärderare landar på att jobbskatteavdrag leder till högre varaktig sysselsättning och lägre varaktig jämviktsarbetslöshet. Sedan stiger sysselsättningen i Sverige när vi gör ett jobbskatteavdrag. Det är lätt att tro att det här faktiskt är ett orsakssamband. Först gör vi reformer av arbetsmarknadens funktionssätt och sedan fungerar arbetsmarknaden bättre. Då sjunker arbetslösheten, sysselsättningen stiger och utvecklas bättre än i andra länder. Det är ju det som är kärnan i den här diskussionen. Allting i svensk ekonomi tyder just nu på att svensk arbetsmarknad fungerar bättre än den historiskt har gjort. Det måste ju bero på att någonting har hänt. Det enda som har hänt på svensk arbetsmarknad de senaste fyra fem åren är att vi har gjort omfattande strukturreformer. Det är väldigt bra för sysselsättningen och för jämställdheten. (Applåder) I detta anförande instämde Jörgen Andersson, Edward Riedl och Fredrik Schulte (alla M).

Fru talman! Kärnan i finansministerns politik handlar om att pressa tillbaka lönerna. Det är ganska uppenbart. Det är därför han har riktat den här kritiken. Om man håller tillbaka lönerna kan man skapa låglönesektorer som också sysselsätter många. Frågan är vad de ska leva på. Jag har ställt frågan angående en jämställd fördelningsprofil i skattepolitiken, för den har inte det i dag. Vi kan se att den i huvudsak gynnar rika män, därför att ju mer man tjänar desto mer tjänar man på jobbskatteavdraget. Jag tycker att man skulle kunna använda skattepengarna på ett helt annat sätt. Jag har en fråga till finansministern: Menar finansministern att skattepolitiken inte påverkar inflationen? För mig handlar det om att det finns ett utrymme. Då kan man bestämma sig för om man vill gynna löntagarna med höjda löner eller om man vill sänka skatten, vilket till stora delar kommer att gynna män som tjänar mycket. Om man höjer ingångslönerna kommer det att påverka kvinnor. Det är en ganska viktig del om man vill ha en ökad jämställdhet på arbetsmarknaden. Det är viktigt att man ser till att det finns en väl fungerande barnomsorg också på oreglerad arbetstid. Det är viktigt att se till att det finns heltid så att många kvinnor också kan jobba heltid. Det är viktigt att ha väl fungerande äldreomsorg och en skola med fler vuxna. Det är viktigt att ha sjukförsäkring. Det är viktigt att ha en arbetsmarknads- och utbildningspolitik som ser till att ta till vara människors kunskap och kompetens på ett sådant sätt att de faktiskt kan ta de jobb som växer fram, inte bara leta efter låglönearbeten. Då blir frågan varför man väljer att göra den här prioriteringen. Och jag tror, fru talman, att det handlar om att man vill skapa låglönesektorer där kvinnorna ska befinna sig. Annars skulle man aldrig säga som finansminister Borg att man inte ska driva kravet på höjda lägstalöner.

Fru talman! Om det vore så att jobbskatteavdraget var det enda regeringen hade gjort när det gällde den ekonomiska politiken skulle jag till och med kunna säga att finansministern hade rätt. Men det finns ju några andra saker som regeringen har gjort också. En del saker har vi tyckt har varit bra, andra saker har vi tyckt har varit dåliga. Men jobbskatteavdraget är väl inte den enda reform som den här regeringen har gjort. Det finns en del andra saker också som man har genomfört. Dem får vi återkomma till i en annan debatt. Det menar jag inte kan vara det enda och därför kan man inte dra slutsatsen helt och hållet att jobbskatteavdraget skulle vara det som har inneburit att vi har den situation som råder i Sverige i dag. Sedan måste jag protestera kraftigt mot det Fredrik Schulte sade förut, att klassisk socialdemokrati var att driva upp inflationen genom att höja lönerna och därmed också priserna så småningom. Den politiken var det väl väldigt länge sedan vi såg någonting av, framför allt där den faktiskt inte har existerat. Vi har haft låga inflationstal. Där är faktiskt regeringen och Socialdemokraterna helt överens. Vi ska undvika att driva upp inflationen. Vi ska se till att vi har ansvarsfulla parter på arbetsmarknaden. Men för varje gång en finansminister, oavsett vilken sida denna kommer ifrån, går ut och talar om för parterna att det är olyckligt att man på det ena eller andra sättet höjer lönerna blir det problem. Däremot tycker jag att det är en finansministers sak om resultatet blir sådant att det kraftigt påverkar inflationen. Det är klart att finansministern då måste göra det. Men att gå ut och säga att det krav vi ställer på höjda lägstalöner skulle påverka inflationen tycker jag är ett resonemang som det är lite humbug över.

Fru talman! Eva-Lena Jansson upprepar resonemanget om att regeringens politik skulle ha som grund att pressa tillbaka lönerna, det vill säga leda till sänkta löner. Låt mig igen konstatera att på lång sikt består en lön av två komponenter, inflation och produktivitet. Löner som avviker från vad produktiviteten tillåter leder till inflation, och det föranleder räntehöjningar som pressar tillbaka efterfrågan och lönerna till vad som är förenligt med inflationsmålet. Uppgiften för politiker är att på olika sätt öka produktiviteten så att vi kan pressa upp lönerna. Jag upprepar: Målet för regeringens ekonomiska politik är att pressa upp lönerna på ett sätt som är förenligt med låg inflation och samhällsekonomisk stabilitet. Min personliga uppfattning är att vi ska pressa upp lönerna så långt det över huvud taget går genom produktivitetsstigande reformer. Det som är märkligt i diskussionen är att nästan alla reformer som EU-kommission, OECD, IMF, SNS eller Finanspolitiska rådet föreslår att vi ska genomföra för att höja produktiviteten motsätter sig Eva-Lena Jansson. När vi pratar om att förstärka drivkrafterna genom att höja brytpunkten, så att det lönar sig bättre att utbilda sig och ta ansvar, säger Eva-Lena Jansson nej. När vi vill förstärka utbildningsinnehållet i skolan genom större satsningar på lärare, betyg, ordning och prov säger man nej. När vi vill förstärka förutsättningarna för företagen, om det sedan är förmögenhetsskatter eller något annat, säger man nej. Det är reformer som höjer produktiviteten och löneutrymmet. Drivkrafter spelar roll. Det är därför de flesta landar i slutsatsen att den dominerande åtgärden vid sidan av förändringarna i a-kassa och sjukförsäkring som regeringen har genomfört är jobbskatteavdraget. Att det spelar en särskild roll för kvinnor vet vi från mycket omfattande ekonomisk forskning. Det är därför sambeskattnings- och barnomsorgsreformer och föräldraförsäkring har stärkt drivkrafterna för kvinnor att arbeta, och då arbetar de mer. På samma sätt spelar ett jobbskatteavdrag den rollen i dag.